CAMPUS NÄCKROSEN analys av ett stadsrum Hans Bjur Ark SAR/MSA, professor emeritus Chalmers och GU

Transkript

1 Vy från Södra vägen med den blivande Olof Wijksgatan i mitten. Tävlingsförslag av civilingeniör N.O. Gellerstedt och arkitekt Torben Grut 1901, motto: För det nya seklet. 92-metershöjden med den föreslagna Bergskyrkan i fonden, borgkransen med hyreshus på höjden och villor på sluttningen ned mot Renströmsparken. CAMPUS NÄCKROSEN analys av ett stadsrum Hans Bjur Ark SAR/MSA, professor emeritus Chalmers och GU Utredning på uppdrag av Akademiska Hus Göteborg 20 november 2013

2 FÖRUTSÄTTNINGAR & MÅL Göteborgs universitets utredningar visar på ett behov av nya verksamhetsytor för att samla konstnärliga och humanistiska fakulteten kring Renströmsparken på ca m 2. Ytor för att skapa samverkan med näringslivet, drivhusaktiviteter, (internationella) mötesplatser m.m. har uppskattats till ca m 2. Målen som GU anger är att: Utveckla cityuniversitetet genom drivhus och integrerande gränssnitt Utveckla nätverken med Oslo- och Aarhusregionerna med Campus Näckrosen som nav Cityuniversitetet (GU + Chalmers) skall, tillsammans med Gbg stad, bli en kulturell och internationell vetenskaplig magnet Sammankoppla Götaplatsen med Korsvägen (Västlänken) Man kan konstatera att utvecklingsfrågorna kretsar kring tre K: kultur, kommunikation och kontext. ANALYS AV STADSRUMMET 1. Johannebergs landeri (bevarande/omvandling) 2. Gamla hovrätten (bevarande/omvandling) 3. Gränszonen mot Korsvägen 4. Gränszonen mot Johanneberg (92-metershöjden, Campus Johanneberg/Chalmers) 5. Anslutningar till Götaplatsen/Avenyn 6. Park- och grönfrågor 7. Hur kan Campus Näckrosen bidra till platsskapandet kring Korsvägen? Den första konceptbilden av Korsvägen som en urban plats På stadens uppdrag utvecklade arkitekt Eugen Thorburn en visionär gestaltning av hur landsvägskorsningen kunde omvandlas till en strategisk nod och plats i sekelskiftets nya stadslandskap. I visionen är Johannebergs landeri rivet för att ge plats åt ett multiprogrammerat byggnadskomplex med bibliotek, bad och gymnastiklokaler. På höjden under borgkransen löper utsiktsgatan Kullarnas väg. Södra vägen löper söderut åt vänster. 2

3 STADSRUMMET kulturmiljöns tillblivelse kring Renströmsparken Området kring Näckrosdammen började utvecklas för drygt hundra år sedan när stadsingenjör Albert Lilienberg skapade planer för det som då kallades Göteborgs 13:e och 14:e rote. De inkluderade Kungsportsavenyns avslutning (senare Götaplatsen) och bebyggelse på Johannebergs höjdområden. Lilienberg utvecklade först en syntes av de bästa idèerna från en stadsplanetävling 1901 samt stadens därpå följande stadsplaneförslag Planen var upprättad i storstilad anda, skriver Lilienberg ståtliga uppfartsvägar, monumental behandling av höjderna samt den stora utsiktsvägen på höjderna: Kullarnas väg. Den framträder tydligt i stadsplanen där den rundar 92-metershöjden på väg vidare upp över nuvarande Chalmers entré och Guldheden (t.v. i mitten). Planen fastställdes Man kan notera hur stadsrummet vid Korsvägen (strax unde bildens mitt) börjar ta form, med en storslagen öst-västlig orientering som poängterar den stegrande terrängen i väster som fond (jfr Thorburns visionsbild ovan) Lilienberg presenterade en mer naturanpassad och realistisk stadsplan 1910, som antogs av Kungl. Maj:t 1913 och bebyggdes till största delen samma årtionde, förutom några bostadskvarter i sydost längs Södra vägen. Lilienberg strävade efter att genomföra idén om en utsiktsgata, en Kullarnas väg (i mitten, högst upp), inspirerad av Viale dei Colli i Florens. Han utvecklade konceptet för Kungsportsavenyns avslutning, dvs. Götaplatsen, som kom att genomföras under de kommande två decennierna. I Lilienbergs modell av 1910 års plan för 14:e roten gestaltas Södra vägen (t.v.) som ett stadsmässigt gaturum, liksom Viktor Rydbergsgatan, som slingrar sig runt en befästningsliknande byggnadskropp på sin väg uppför berget (i mitten till höger). 3

4 I Lilienbergs stadsplan 1910 får den blivande Renströmsparken sin karaktär. Ett mjukt, grönt Johannebergsrum, som samverkar med Götaplatsen, ett av de stoltaste uttrycken för vårt medborgarsinne. Ett offentligt byggnadskomplex i parkmiljö (i parkens nedre del, mitten t.v.) skapar offentlig prägel åt den östra delen av landskapsrummet, som ytterligare förstärks av trappanläggningen som kopplar parkrummet till det nya stadsrummet Korsvägen (tidigare namnet på gatan förbi Liseberg). Olof Wijksgatan siktar in sig på 92-metershöjden År presenterade Lilienberg nästa plan för bebyggandet av Johannebergshöjden mot söder. Han föreslog en avgränsning genom nya gator, Eklandagatan mot öster och söder och i princip Gibraltargatan mot väster. Lilienberg hade successivt vunnit erfarenheter från genomförandet av den första planen. Huvudidéerna kan summeras: Johannebergshöjden (92-metershöjden) skulle accentueras genom en offentlig byggnad av något slag Götaplatsen skulle bli en fond och samtidigt verka som ett slutet rum i Kungsportsavenyns avslutning En utsiktsgata, Kullarnas väg, skulle understryka stadens karakteristiska topografi och förmedla en visuell kontakt mellan den nya och den gamla staden Kvartersstadsbebyggelse skulle skapa en stadsmässig karaktär åt Södra vägen och Eklandagatans norra del, medan Johannebergs sluttningar skulle bebyggas med villor i grönska. På Johannebergshöjden skulle högre sammanhängande bostadskvarter skapa en välartikulerad siluett, en borgkrans, vida synlig i stadslandskapet. I områdets mitt skulle finnas en (park)plats (Rundelsplatsen senare Renströmsparken, där Näckrosdammen blev ett senare tillskott). Olof Wijksgatan skulle riktas mot 92-metershöjden, med en publik byggnad i fonden (först planerades en kyrka, Bergskyrkan, men tio år senare ett Handelsinstitut eller motsvarande symbolbyggnad för Göteborgs utveckling). Korsvägen, som kring slutet av 10-talet alltmer framträder som ett nytt betydelsefullt stadsrum, skulle få en tydlig entré till Renströmsparken på sin västra sida, en ensemble av grönska och trappanläggningar mellan en ny offentlig byggnad i söder och landeriet i norr. 4

5 I Lilienbergs plan för bergsområdena Johanneberg och Gibraltar dyker Chalmers upp (högt upp i mitten, t.v.) som en ny aktör i väster intill Gibraltarvallen. Carlanderska sjukhuset (i mitten, längst ner) står färdigt i öster intill Carlandersplatsen som håller på att formas. Kullarnas väg har lagts fast mellan höjdkurvorna +70 till +80 m.ö.h. runt berget. Ett 200 meter långt fragment minner idag om det storstilade projektet Vidblicksgatan och sträcker sig från Gibraltargatan upp mot höjderna. I Lilienbergs första stadsplaneförslag 1910 lät han Johannebergs landeribyggnad lämna plats för bostadskvarter, men i de följande förslagen är byggnaden med omgivning bevarad. Hans metod var att ändra användningsbestämmelsen för kvarteret med landeriet till offentligt ändamål. Man kan i sammanhanget notera en intressant omsvängning i Lilienbergs (och tidens ) hållning till det äldre byggnadsbeståndets värde. Under Jubileumsutställningen 1923 byggdes landeriet om och till för att kunna tjäna som administrationsbyggnad. 5

6 I stadsplanen 1917 syns landeriet i det med lila skrafferade området. Färgen betecknar kvarter som skall användas för offentliga ändamål., Bostadsbyggnaderna i föregående plan kunde således inte längre genomföras. Lilienberg var expert på den nya stadsplanelagen från 1908 och använde den för sina syften. Johannebergsgatan löper på parkens östra gräns (genom det lila områdets övre del) och förenas med Lennart Torstenssonsgatan (uppe till vänster i bild). Johannebergsrummet vidareutvecklas i 1917 års plan. Den första villan inne i Renströmsparken, Kanoldska villan, stod klar 1917 (sedermera Hovrätten, nu inst. för svenska språket). Axeln med trappanläggningar upp till utsiktsgatan på berget (t.v. i bildens mitt) från 1913 års plan säkerställs i den nya, där också fondbyggnaden erhållit en mer byggbar form och realistiskt och önskvärt innehåll, skriver Lilienberg. Han föreslog en handelshögskola, som å den dominerande höjden skulle manifestera staden som handelsstad. 6

7 Utställningens arkitektur blev i ett slags fullskaletest av Lilienbergs stadsplanekoncept: Kungsportsavenyns avslutning med Götaplatsen och fortsättning i form av ett sidoförskjutet stråk in i Johannebergs nya stadsrum. Vad som i stadsplanen är markerat som ett rundat hörn, avsett att leda Renströmsgatan (idag Fågelsången) vidare, blev i utställningsarkitekturen utformat som ett kupolkrönt, närmast kontemplativt rum, en hall där besökarna förberedde sig för att tillägna sig utställningen och miljön genom att lösa biljetter. Entrébyggnaden fungerade som en nod. Den förtydligade övergången mellan Götaplatsens stadsrum och utställningens arkitektur, som omslöt tydliga platser och stråk. Vy över Jubileumsutställningen 1923 och Lilienbergs plan över Götaplatsen 1924 (t.h.). När stadsplanen upprättades, efter det att utställningen demonterats, stod det klart för Lilienberg att det obebyggda kvarteret (kv. 24) intill Konstmuseet inte borde bebyggas med villor utan ges en mer stadsmässig karaktär (småningom byggdes 1935 Högre allmänna läroverket för flickor, senare Kjellbergska flickskolan, varefter kvarterets skolgård mot Fågelsången förtätades genom Artistens tillkomst 1992). Utställningsarkitekturens stora grepp på omgivningarna framgår tydligt i vyn ovan: minareterna som markörer för de centrala rumsliga kopplingarna; den 20 meter höga Minneshallen som fond på höjden (där Humanisten idag bildar en blygsammare bakgrund), varifrån en linbana leder över till Liseberg; viadukten, kantad av salubodar (likt Ponte Vecchio i Florens), som leder över Södra vägen, Skånegatan och Korsvägen, en dynamisk plats som fått en kraftfull och festlig inramning av den resliga Kaffébyggnaden (25 m hög, t.v.). I förgrunden (t.v.) kan man ana Olof Wijksgatans verkningsfullt avvikande riktning mot 92-metershöjden och hur Johannebergsgatan tränger sig fram mot Johannebergs landeri just bortom viaduktstråket. Såväl arkitekternas rumsliga organisation som arkitekturen och landskapsgestaltningen väckte stor nationell och internationell beundran. Utställningsarkitekterna Sigfrid Ericson och Arvid Bjerke skriver i boken Utställningens arkitektur (1930) att Från kupolrummet öppnade sig i rät vinkel mot entrégårdens axel utställningens huvudperspektiv över långa gården med minareterna mot stora gården och minneshallen. Denna huvudaxelns brytning i kupolen hade två olika syften: dels borde huvudperspektivet göra en starkare effekt, då det framträdde på en gång och oförberett, dels skulle den dämpade dagern i kupolen ge åt de ljusa utställningsbyggnaderna med deras färger och förgyllning en ökad lyskraft. Det vägledande konceptet beskrev arkitekterna som att det stod för oss redan från början klart, att själva anslaget i arkitekturen skulle komma att på ett avgörande sätt bestämma det intryck utställningen komme att giva. Det gällde att spela på strängar, som ägde klang för alla, och det blev därför i arkitekturens rytm, i färg, blommor och skulptur vi sökte de förnämsta uttrycksmedlen. 7

8 Plan över 1923 års utställningsområde. Här framträder Näckrosdammen ( mitten) som ett nytt stadsbyggnadselement på Renströmsplatsen, varifrån utställningsbacken strävar upp mot 92-metershöjden vid sidan om Bergbanan som bekvämt angör toppen. Härifrån erbjöds milsvida utblickar mot gamla staden. Intill bergbanans station på höjdplatån stod en fyr tillverkad av AGA och signalerade Johannebergsrummets närvaro i stadslandskapet. Götaplatsen var gint kopplad till exportutställningen (nu Mässan) genom ett tydligt stråk med trappanläggning förbi landeriet. Det stora Huvudrestaurangen, med entré från stråket, låg ungefär där UB inklusive parkeringen tvärs emot Gamla hovrätten finns idag. Stora gården i kvällsbelysning, målning av Alfred Proessdorff. Bergbanan ( t.h. ) på väg uppför den glest bevuxna Johannebergshöjden. 8

9 STADSRUMMETS FÖRÄNDRINGAR Utställningen revs och efterlämnade en del materiella spår, som Näckrosdammen, planteringar, trapparrangemanget ned till landeriet och bergbanans fundament uppför berget till platsen Albert Lilienberg kallade 92-metershöjden. Där blev även grunden för AGA-fyren kvar som historiskt vittnesmål. Men utställningsarkitekturen 1923 efterlämnade även mentala spår: det kraftfulla stråket från Götaplatsen till utställningsområdets centrala plats vid minareterna ( Stora gården, mellan nuvarande Hovrättens entré och Näckrosdammen), liksom den djärva kopplingen till Exporttorget (nuvarande Svenska mässan) på en viadukt över Södra vägen, aktiveringen av bergshöjderna i söder med AGA-fyrens svepande ljus över staden (se Proessdorffs målning ovan), och inte minst, den tjugo meter höga Minneshallens funktion som attraherande landmärke söder om Götaplatsen. Tillsamman med planteringar och en och annan s.k. spolie bildar dessa element inslag i den palimpsest som Renströmsparkens kulturmiljö kan betraktas som idag. Planteringarna kring Näckrosdammen och statyn av Gustaf III tillhör det snart hundra år gamla skikt som integrerats i nuvarande kulturmiljö. Bostadskvarteren utmed Södra vägen, Eklandagatan och Lundgrensgatan stod alla färdiga kring 1930, och Korsvägen, som tidigare betecknat vägen från Skånegatan österut till Underås bro (nuvarande Örgrytevägen), blev under 1920-talet benämningen på det nya stadsrum som utbildats mellan kraftfulla bostadskvarter samt exportutställningens bibehållna byggnad Stora maskinhallen, som nu kallades Svenska Mässan. Kvarteret öster om Konstmuseet, som i Lilienbergs planer var avsett för villabebyggelse, kom 1935 i stället att få offentlig prägel då Högre allmänna läroverket för flickor byggdes, med byggnadskropparna mot norr och öster och skolgården mot Sven Renströms gata (nuvarande Fågelsången) och Olof Wijks gata. 9

10 Flygfoto Jubileumsutställningens byggnader är demonterade, men spåren syns fortfarande på flygfotot. Minneshallens fundament och solfjäderformade förplats (mitt i bilden, lite t.h.), bergbanans lopp (alldeles nedanför på berget) samt platsen för AGAfyren, huvudaxeln med Fyrkanten, Långa gården och Stora gården med Näckrosdammen samt stråket vinkelrätt fram emot Korsvägen Under 1940-talet började Lilienbergs idé, från planförslaget 1910, om ett större offentligt byggnadskomplex i Renströmsparkens östra del att realiseras. Två verksamheter var i behov av lokaler, den nyinrättade Hovrätten för Västra Sverige och Göteborgs stadsbibliotek, från 1961 universitetsbibliotek. År 1939 utlystes arkitekttävlingen om ett nytt stadsbibliotek i Renströmsparken (där Hovrätten nu ligger). Projekteringen av arkitekt Ärland Noreens vinnande förslag genomfördes 1940 och det kom att bli dessa ritningar som användes när slutligen biblioteket drygt tio år senare uppfördes i nuvarande läge Hovrätten hade då redan uppförts , efter ritningar av arkitekt Hakon Ahlberg. En gracil byggnad, skräddarsydd för sitt ändamål karakteriserade arkitekturprofessor Helge Zimdal byggnaden trettio år senare. Det var på 1940-talet som konceptet byggnader i park utvecklades som ledmotiv för Renströmsparkens bebyggande. 10

11 Universitetsbiblioteket 2013, Hovrätten 2013 (foton Hans Bjur). Dryga decenniet senare behövde hovrätten större lokaler och ett antal möjligheter prövades Det skedde i en tid då universitets expansionsplaner hanterades av Kungl. Byggnadsstyrelsen sedan Göteborgs universitet blivit en statlig myndighet Då präglades synen på Renströmsparken som en universitetspark. Byggnadsstyrelsens generalplan för området 1955 hade föreslagit ett massivt utnyttjande av parkens södra delar (se bild nedan). Ansvarig utredningsarkitekt var Jaan Allpere, professor i arkitektur på KTH. Allpere analyserade även Hovrättsbyggnadens utbyggnadsmöjligheter 1957 och kom huvudsakligen fram till tre möjliga varianter: (1) en låg men bred byggnad utmed Johannebergsgatan, (2) ett punkthus med femvåningar mellan personalentrén österut och Johannebergsgatan, (3) två flyglar österut med en sammanbindande byggnadskropp utmed Johannebergsgatan som skapade ytterligare en gård. Mot denna aktuella bakgrund prövades både på- och tillbyggnadslösningar, som i ett första skede utvecklades av byggnadens arkitekt Hakon Ahlberg (se bilder). Därefter fick byggnadsstyrelsens utredningsarkitekt Sven Lindgren uppdraget att söka ytterligare lösningar (se bild). Ett av Ahlbergs förslag var att förhöja Hovrättsbyggnaden med en våning, medan alla övriga förslag prövade utbyggnader österut i anslutning till Johannebergsgatan och i de flesta fall med en sammanbindande gång från personalentrén. 11

12 Hovrätten, tillbyggnadsförslag 1960 (t.v.) och påbyggnad 1961 (t.h.), arkitekt Hakon Ahlberg Hovrätten, förslag tillbyggnad med punkthus, arkitekt Sven Lindgren, Slutligen remitterades förslagen även till byggnadsnämnden i Göteborg, som inte fann något förslag acceptabelt på grund av dels den känsliga miljön och dels därför att byggnaden är den enda exponenten av betydelse för arkitektur från 1940-talet i Göteborg. / / Om någon ytterligare lösning inte står till buds anser kontoret att en påbyggnad i en våning av befintlig byggnad orsakar de minsta olägenheterna. Den fortsatta utredningen inriktades på en påbyggnad, vilket var ett arrangemang som även arkitekt Hakon Ahlberg godtog, men sommaren 1964 kom ombyggnadsfrågan definitivt att falla. Trettio år senare, 1994, flyttade Hovrätten hela sin verksamhet till Broströmiahuset vid Packhusplatsen. Året därpå inrättades Hovrättshuset i Renströmsparken till universitetsändamål efter ritningar av Wallinders Arkitektkontor. 12

13 Resultatet av de storslagna planerna i generalplanen från blev till slut endast en sjuvåningsbyggnad, den s.k. språkskrapan, som ritades av arkitekterna Allpere & Melin och stod klar Generalplanen övergavs och efter ett nytt decennium av utredande utlystes en arkitekttävling 1978 som resulterade i att Coordinator Arkitekter fick projektera Humanisten och Carl Nyrén Arkitektkontor Artisten. Byggnaderna stod inflyttningsklara 1984 respektive RENSTRÖMSPARKEN I STADENS BEVARANDEPROGRAM Hela det sammanhängande området från Campus Näckrosen till Vasaparken betraktas som värdefull miljö och är utpekat som riksintresse enligt Miljöbalken (tidigare 2 kapitlet NRL). Hovrätten är en av tjugo byggnader i stråket Vasaparken Götaplatsen Renströmsparken, som anses ha stort kulturhistoriskt värde. Motiveringen i bevarandeprogrammet (enl. 38 BS) 1985 är att hela det centrala stråket karakteriseras av en rad monumentala byggnader. Parker och platsbildningar binder samman byggnaderna till en miljö av mycket hög kvalitet. Samtliga byggnader har en mycket påkostad och omsorgsfullt utformad arkitektur. Några har höjdlägen och bildar viktiga blickfång i stadsbilden. Typiskt för området är att de enskilda byggnaderna har en individuell utformning och att de präglas av sin tids stilideal samt att omsorgsfull markbehandling och grönska är viktiga delar av miljön. I mitten överst, Campus Näckrosen, nederst till höger Vasaparken med universitetets huvudbyggnad från 1907 av Ernst Torulf. Renströmsparken ingår i ett sammanhängande parkstråk med fristående byggnader, från Högskolebyggnaden och Vasakyrkan av Yngve Rasmussen till Lorensberg, Hovrätten och Universitetsbiblioteket. I ett senare dokument, Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (1999), som sammanfattar alla tidigare bevarandeprogram, understryker man i motiveringen Götaplatsens särskilda värde. Man skriver även att av intresse är också att området innehåller delar av gamla landeriparker. Det anslutande området i öster, som består av tre kvarter och Johannebergs landeri längs Södra vägen/eklandagatan, från Berzeliigatan till Carlandersplatsen, har samma skydd som byggnaderna och miljön i och kring Renströmsparken (Bevaringsprogram 1975, Värdefulla miljöer 1985, samt skydd enl. NRL 2 kap. Riksintresse). I motiveringen framhålls betydelsen 13

14 av landeriet, som med sin trädgård och anslutande planteringar är den enda bevarade landerimiljön i dessa stadsdelar där det tidigare fanns landerier /.../ Landeriet är ett mycket värdefullt inslag i stadsbilden kring Korsvägen. Ägorna till Johannebergs landeri sträckte sig från nuvarande Södra Vägen västerut och omfattade vad som nu är Renströmsparken, inklusive marken där Humanisten, Universitetsbiblioteket och Gamla Hovrätten idag är belägna. Lyckans landeri, beläget ungefär där parkeringshuset intill Konstmuseet ligger idag. Rivet 1921 för att ge plats för Jubileumsutställningen Har givit namn åt Lyckans väg. Angående Universitetsbiblioteket skriver man: att byggnaden uppfördes efter ritningar som hade upprättats redan 1940 av arkitekt Ärland Noreen. Byggnaden var således omodern redan när den byggdes. Den byggdes till efter ritningar av arkitektbyrån Coordinator med Ragnar Uppman som ansvarig arkitekt. Särskild värdering av byggnadens kulturhistoriska värde saknas i bevarandeprogrammet från Och beträffande Hovrätten: att den uppfördes 1948 efter ritningar av arkitekt Hakon Ahlberg. Den byggdes om 1994 för att anpassas till universitetsverksamhet. Den kulturhistoriska dokumentationen anför att F.d. Hovrätten är ett värdefullt exempel på 1940-talets byggande med gedigna material och sparsam utsmyckning. Den har stor betydelse för miljön i Renströmsparken. 14

15 TRANSFORMATION AV CAMPUS NÄCKROSEN STADSRUMSANALYSENS SLUTSATSER I inledningen identifierades 7 problempunkter. Efter ovanstående analys av kulturmiljöns historia och redovisning av vilka regleringar som idag finns, sammanfattas här några viktiga slutsatser. Uppdraget var: att undersöka hur man bör förhålla sig till Renströmsparken som helhet för att genomföra visionen Campus Näckrosen och speciellt hur Johannebergs landeri och Gamla hovrättsbyggnaden kan utvecklas med hänsyn till deras kulturmiljövärde. Inledningsvis är det väsentligt att understryka det faktum att hela området med Götaplatsen, Renströmsparken och Lorensberg samt Johannebergsområdet är en kulturmiljö en stadsdel präglad av enhetlighet och en ledande stadsbyggnadskonstnärlig idé. I detta finns det stora kulturmiljövärdet, i vilket enskilda byggnader, landskap och stadsrum ingår. Hela miljön representerade något nytt inom stadsbyggnadskonsten för hundra år sedan. Detta är kärnvärdet som fick kulturvårdens representanter att med stöd i BS 38 utpeka bebyggelsen som särskilt värdefull 1985 och senare, att ge den epitetet riksintresse. Beskrivningen av kulturmiljöns framväxt visar tydligt på en komplex historia, från landerimarker till dagens situation. Det enda konstanta tycks ha varit förändringarna, såväl de genomförda som de planerade. Dessutom har här funnits något så sällsynt som ett stadsbyggnadsintermezzo, ett mellanspel då en helgjuten miljö skapades för utställningsevenemanget 1923, som bländade omvärlden och därefter försvann, även om somliga spår består. Man kan med fog tolka transformationer som en väsentlig del av Renströmsparkens genius loci, dvs. platsens karaktär och centrala betydelse. När den idag möter nya idéer och anspråk kan man påstå att detta är samstämmigt med den historiska processen. 1. Johannebergs landeri är unikt på sin plats, men inte i Göteborg. Det finns fler landeribyggnader, som dessutom är mer autentiskt bevarade, men det är få som inte utplånats av den täta, centrala stadsmassans utvidgning (jfr rivningarna av landerierna Lyckan och Lorensberg). Göteborgs donationsjordar från 1621, med sina utarrenderade landerier, började lösas in under 1860-talet för att ge plats åt byggandet enligt den antagna stadsutvidgningsplanen Det började med landeriet Hedås (söder om Heden) 1863 och fortsatte successivt efterhand som staden byggdes ut genom nya stadsplaner. På 1920-talet var samtliga landerier inlösta. 15

16 Rutnätsplanen 1863 gör halt inför bergsområdena i Johanneberg och Gibraltar. Ett av planens huvudnummer var Kungsportsavenyn, som mynnar ut i intet. Det kom att dröja 60 år innan den fick en värdig avslutning. Nutidens plats Korsvägen var ett vägskäl på Stora Landsvägen (Södra vägen). Bebyggelseutvecklingen mot söder längs Stora Landsvägen, nu Södra vägen, kring Korsvägen 1880, 1910 och Landerimarken ger plats för stadsutvecklingen, även om vissa huvudbyggnader står kvar. Den kvarvarande delen av terrasserna längs Södra vägen ger vittnesmål om landeriernas typologi och mening, om man kan koden: odlingarna, planteringarna och den gestaltade grönskan. Den svåra frågan är huruvida dessa värden är tunga nog för att försvara sig mot de 16

17 förändrade värden som en helt ny exploatering av marken skulle ge? Svaret är inte givet, blir min slutsats. Å ena sidan är landeriet värdefullt i stadsutvecklingen, inte bara som en exponent för de historiska lagren, då förhållandet mellan stad och land var annorlunda, utan även som en moderator för framtida arkitektur och stadsdesign. Staden skulle helt enkelt kunna bli intressantare, mer komplex och mångfaldig om stadens nya skott fick växa på ett mer varierat gallerverk. Å andra sidan är utrymmena för samtidens projekt väsentliga, vilket historien ger åtskilliga illustrativa vittnesmål om, t.ex. att landeriet Lyckan invid Götaplatsen fick lämna plats för Jubileumsutställningen, ett läroverk och sedan vad som idag är Artisten och stråket till Renströmsparken genom Fågelsången. Man menar att kanske Johannebergs landeri under alla omständigheter måste demonteras under byggandet av Västlänken och att därför tanken på att flytta byggnaden har aktualiserats. I ett sådant fall är min uppfattning, att om landeriet flyttas kommer byggnaden att sakna all mening och den skulle därmed lika väl kunna försvinna. Om så inte blir fallet anser jag att den bör bevaras som en intressant utgångspunkt för framtida arkitektoniska lösningar av relationen mellan Korsvägen och Campus Näckrosen. Johannebergs landeri i den stegrande terrängen mot Renströmsparken. Den ursprungliga entrén var från norr genom en allé från Södra vägen, vilken syns på den historiska bilden ovan t.h. Foton 2013, Hans Bjur. 17

18 2. Gamla hovrätten är en byggnad vars värde knappast ligger i arkitekturens oomtvistliga kvalitet, utan i samspelet med omgivningen. Den representerar tydligt konceptet byggnader i park, vilket antikvarierna lanserade som en bärande och önskvärd egenskap hos arkitekturen i Renströmsparken i diskussionerna under 1950 och 1960-talen. Byggnaden lämnar således ett ganska stort utrymme för omvandlingar. De väsentliga egenskaperna kan behållas även om den ursprungliga arkitekturen byggs till eller på, om det görs på rätt sätt. Utredningarna och diskussionerna under 1960-talet visar detta tydligt (sid ). De visar också att en ny byggnadskropp i anslutning till Johannebergsgatan är naturlig, såväl en låg sådan som en mer koncentrerad volym i form av en tornbyggnad. Byggnaden har bedömts som svår att bygga om för andra behov än hovrättens, vilket också visat sig efter 1995 då den omdanades för undervisnings- och forskningsverksamhet. Min uppfattning är att byggnadens skala mot norr och väster är väsentlig för helhetsintrycket av byggnad i park, särskilt den arkitektoniska betoningen av hörnet som en förkroppning med något högre volym. (Gamla)Hovrätten, entrén från norr. En medeltidsinspirerad, lågmäld arkitektur med stora murytor, varierad men likväl stram fönstersättning och brant brutna koppartak. Inbäddad i grönska hus i park. Möjliga expansionsutrymmen på fastigheten identifierade under 1960-talets utredningar. Området för tillbyggnader längs Johannebergsgatan med kopplingar till personalentrén (2 3 våningar alt. 5 våningars punkthus (överst t.v.). Expansionszonen sedd från Johannebergsgatan, varifrån till- och påbyggnader skulle framträda som fondmotiv och förmedling av gatans vinkeländring vid korsningen med Olof Wijksgatan (mitten). Det öppna hörnet i gatukorsningen sett från Renströmsparken (nederst). Foton 2013, Hans Bjur. De södra och östra delarna skulle däremot kunna demonteras helt eller delvis för att ge plats åt nya volymer på den stora fastigheten. Gården ger förutsättningar för att varsamt kila in en ny byggnadskropp efter samma princip som nya Pedagogen. Fördelen ur stadsbyggnadssynpunkt 18

19 skulle vara att den idag obefintliga behandlingen av gränsen mot Johannebergsgatan skulle kunna åtgärdas. Speciellt viktig vore en sådan lösning om gatan skulle bli del av ett framtida stråk förbi landeriet till Lundgrensgatan. Jag finner också 60-talsförslagen med tornhus kopplade till Gamla hovrättens sydöstra del utvecklingsbara som element i ett stråk som kan knyta samman Götaplatsen, Västlänkens uppgång i Renströmsparken och Korsvägen. Gränsområdet mellan Hovrättsfastigheten och Johannebergsgatan (ovan och t.h.) 3. Gränszonen mot Korsvägen Ett ledmotiv i Vision Näckrosen är att skapa ett stråk och en tydlig och effektiv koppling mellan Götaplatsen, Renströmsparken och Korsvägen-Evenemangsstråket. Som den historiska analysen visar har en liknande avsikt funnits under senaste seklet och frågan om Johannebergs 19

20 landeris vara eller icke vara har funnits hela tiden. Genomgående i alla förslag för denna gränszon är att själva förbindelsen mellan Korsvägen och Renströmsparken (höjdskillnad ca 15 m) ges en anslående gestaltning med trappanläggningar omgivna av grönska eller byggnader som skapar en tydlig inramning. Under Jubileumsutställningen 1923 placerades trapparrangemanget norr om Johannebergs landeri. Bostadskvarteret intill, längs Johannebergsgatan, var då halvfärdigt och gav större utrymme än det som finns idag. Höjdskillnaden som skulle övervinnas var dessutom ca fem meter mindre genom att viadukten över Södra vägen/korsvägen tog vid som en fortsättning av platsen utanför landeriets entré. Gränszonen mot Korsvägen under jubileumsutställningen 1923, med trappanläggningen från Johannebergs landeri (rester finns kvar idag) och viadukten över Korsvägen upp till Stora Gården och Näckrosdammen. Platsen bakom landeriet var Barnens Paradis. Till höger en flygbild (1923) över utställningsområdet, där det nya Konstmuseet syns uppe till vänster, de nya bostadskvarteren i mitten och Korsvägen med viadukten i bildens nederkant. En mer storslagen trappanläggning, som för tankarna till Spanska trappan i Rom, är idag svår att placera i det begränsade utrymme som återstår mellan landeriets huvudentré och bostadshuset mitt emot. Desto rymligare är det söder om landeribyggnaden, där Barnens Paradis fanns för nittio år sedan. Utrymmet mellan UB och Hovrätten skulle kunna rymma ett torg(stråk), mellan nya till- och nybyggnadskroppar riktat mot branten mellan UB och landeriet. Albert Lilienbergs idé med en offentlig byggnad på terrassen i söder, åt Lundgrens trappor till, som kunde skapa en bättre siluett och slutenhet åt platsen skulle vara värd att pröva (stadsplanen 1917, s. 7). Ett väsentligt övergångsrum mellan Renströmsparken och Korsvägen, där ett livligt framtida stråk skapar förutsättningar för att planera och gestalta en betydelsefull ny plats i stadsdelen 20

21 4 Gränszonen mot Johanneberg (92-metershöjden, Campus Johanneberg/Chalmers) Vision Campus Näckrosen skulle även kunna skapa närhet till Chalmers. Från entrén på Gibraltargatan (nere t.v.) till Renströmsparken är det ca 600 meter fågelvägen och till Korsvägen (längst upp t.h.) drygt 800 meter. En gin väg är möjlig i Vidblicksgatans förlängning ned mot Näckrosdammen (mellan det U-formade kvarteret i mitten och de åtta vita huskuberna). Johannebergshöjdens sluttning ned mot Renströmsparken har potential att definiera Campus Näckrosen tydligare genom landskapskonst, väl placerade och utformade enstaka byggnader samt konstruktioner för att övervinna höjdskillnader. Ett av målen med Campus Näckrosen är att utveckla Cityuniversitetet till en vetenskaplig magnet, som genom samverkan mellan Göteborgs universitet, Chalmers och Göteborgs stad får internationell konkurrenskraft. I detta perspektiv är all möjlig såväl fysisk som mental reducering av de fysiska avstånden genom att skapa tydliga sammanhang både mellan universiteten och med staden väsentlig. På Johannebergs norra sluttning finns förutsättningar att både skapa nya flöden av rörelse genom Campus Näckrosen och att utveckla det försummade landskapet så att det blir mer tillgängligt och tryggare. Intressanta mötesplatser kring temat konst, teknik och samhälle (Venustas, Firmitas och Utilitas) skulle kunna utvecklas kring den nya Vidblicks-gatan en kongenial utformning av hållbarhetsaspekten och vidsyntheten i visionen om Campus Näckrosen. 21

22 Begränsad men delvis storslagen utsikt från 92-metershöjden (ovan). Vidblicksgatan, med Chalmers kemibyggnad och den vitputsade f.d. elstationen (1925) i fonden (t.h.) 5. Anslutningar mot Götaplatsen/Avenyn/ Vasaparken och Heden 22

23 På bilden ovan ser man hur Campus Näckrosen skulle kunna förstärka sambanden med universitetets huvudbyggnad i Vasaparken (ark. Hahr & Torulf 1907). Fågelsången, stråket mellan Artisten och Konstmuseet ligger centralt, men även Johannebergsgatan (t.h.) har potential att förena framtida verksamheter i Renströmsparken med trakterna kring Götaplatsen och Kungsportsavenyn och vidare mot stenstadens öst-västliga huvudstråk Vasagatan, där Hedens omdaning kan förväntas ytterligare stärka aktiviteten och rörelserna. Två kritiska punkter finns i förhållandet mellan Götaplatsen och Fågelsången/Renströmsparken. Den första (ovan t.v.) är att det saknas en förmedling av Kungsportsavenyns rörelser in i Campus Näckrosen. Den andra (t.h.) är den ofullständigt utnyttjade kvartersdel som gränsar till Artisten. Om dessa punkter behandlas som en sammanhängande komplex stadsbyggnadsfråga finns potential att utveckla nya kvaliteter i denna nod mellan Götaplatsen och Campus Näckrosen. Ifall Johannebergsgatan förenas med Lundgrensgatan till Carlandersplatsen som ett genomgående stråk skulle denna nod få än större betydelse för rörelsemönster och verksamheter inom stadsdelen. 6. Park och landskap 23

24 Parken och det gröna är en viktig del av Campus Näckrosens karaktär. Om visionen kan realiseras blir här fler människor i rörelse och behovet av ett en grön omgivning växer. Det är således angeläget att parken växer samtidigt som den samsas med mer aktiviteter och fler byggnader. Bilderna ovan visar å ena sidan exempel på helgjutna miljöer, som partiet där Bertil Wijks villa speglar sig i Näckrosdammen. Å andra sidan finns åtskilliga otrygga och dåligt skötta miljöer i direkt anslutning till parken efter Lennart Torstenssonsgatan. Bergssluttningen som tar vid strax bakom trädridån (bilden ovan) och leder ända upp till platån på toppen, 92-metershöjden, skulle kunna omvandlas till en händelserik och trygg bergspark och ge såväl stadsdelarna Lorensberg och Johanneberg som Campus Näckrosen en ny och stark identitet. Albert Lilienbergs tidiga idéer om bergets betydelse för att utveckla Renströmsparken till dels ett samlande stadsrum i Johannebergs- och Lorensbergsområdet och dels en intressant siluett och markör för det nya Göteborg i relation till den äldre staden, vore värda att pröva på nytt. Lika inspirerande skulle arkitekterna Ericson och Bjerkes arkitektur och landskapskonst för Jubileumsutställningen kunna vara. Särskilt Ericson hade ett djupt intresse i landskapskonst och tillsammans med utställningens trädgårdsarkitekt Erik Bülow Hübe åstadkom de många planteringar som finns kvar än idag. Ericson skriver (1930): Kring näckrosdammen planterades i övrigt sådana högväxta blommande strandväxter som Lythrum, Iris, Spirea m.fl., varjämte det naturliga bergspartiet mellan dammen och stora gården ordnades som en klippträdgård med den omväxlande flora av rikblommande, låga växter, som tillhör dessa anläggningar. Dammen själv fick sitt namn av de där planterade vita, skära och högröda näckrosorna, vilka jämte de övriga vattenväxterna Butomus, Sagittaria, Typha och andra nådde en frodig utveckling. 24

25 Bild av Renströmsparken med omgivningar som illustrerar stadsrumsanalysens slutsatser om historiska och framtida axlar, stråk och ytor som skulle kunna bebyggas för att utveckla stads- och parkområdet samtidigt med förverkligandet av visionen om Campus Näckrosen och en hållbar och attraktiv stadsutveckling kring Korsvägens växande trafikrum. 7. Hur kan Campus Näckrosen bidra till platsskapandet kring Korsvägen? Den intressanta stadsutvecklingsfrågan är hur en intensifiering av dagens koncentration av kultur, konst- och humanvetenskaper i zonen Götaplatsen Renströmsparken Korsvägen kan bidra till ett platsskapande i stadsdelarna Lorensberg och Johanneberg? Den komplexa kulturmiljön kring Renströmsparken, vars tillkomstprocess och fortsatta transformationer denna stadsrumsanalys identifierat och redovisat, ställs nu inför nya anspråk. Infrastrukturprojektet Västlänkens förverkligande gör sannolikt Korsvägen till en kraftig generator för nya rörelsemönster i staden. Det är därför väsentligt att kanalisera dessa så att de skapar hållbara värden och inte leder mot kaos. Korsvägen kan nog i bästa fall bli ett trevligt och välfungerande trafikrum, men det är föga troligt att det kan bli en plats av betydelse? Min uppfattning är att trafiknoden Korsvägen behöver interagera med ett kompletterande stadsrum som kan utveckla starka platsegenskaper. Förutsättningarna finns i en utvecklad Renströmspark med cityuniversitetet som motor. Realiserandet av vision Campus Näckrosen skulle kunna skapa en symbios med Korsvägen, ett förhållande som liknar bilden av Yin & Yang. 25

26 KÄLLOR Utöver källor som nämns i texten bör särskilt nämnas skriften Fyrtio år med Hovrätt i väster av Gunnar Ljung (Nerenius & Santerus Förlag,1996), där jag hämtat och återgivit information kring om- och tillbyggnadsdiskussionen kring 1960 (s 59 69) och Humanisthuset vid Näckrosdammen av Alvar Ellegård, där jag hämtat uppgifter om lokaliseringsplanerna för Göteborgs universitet i Renströmsparken (s. 11). Målningen över Jubileumsutställningen 1923 av Fred Proessdorff är hämtad ur Göteborgsutställningen Hågkomster och framtidsspår, under redaktion av Louise Brodin & Vibeke Carlander (Warne Förlag, 2006). Flygbilder i färg som återges efter min bearbetning är hämtade ut flygfotograf Nils-Åke Siverssons bok Göteborg sett från himlen. En hisnande färd över stad och land (Trafik-Nostalgiska Förlaget, 2004). Övriga historiska bildkällor tillhör författarens forskningsarkiv. Alla återgivna färgfoton är fotograferade av Hans Bjur. De grundläggande vetenskapliga källorna till utredningens historiska resonemang är författarens doktorsavhandling (1984): Stadsplanering kring 1900 med exempel från Göteborg och Albert Lilienbergs verksamhet, uppsatsen Göteborgs stadsutveckling i Arkitekturmuseets årsbok 1988 samt boken Vattenbyggnadskonst i Göteborg under 200 år (1989). Diskussionerna och slutledningarna om kulturmiljön tar utgångspunkter i de senaste decenniernas teori och praktik, som återspeglas exempelvis i författarens skrifter: Kulturmiljö och planering: om historia för framtiden (1990; tillsammans med O. Wetterberg) och Via Tiburtina. Space, Movement & Artefacts in the Urban Landscape (2009; tillsammans med B. Santillo Frizell). 26