Svenska modeller. Konsensusmodellen

Transkript

1 1

2 2 INNEHÅLL SVENSKA MODELLER... 3 Konsensusmodellen... 3 Den solidariska lönepolitiken och den aktiva arbetsmarknadspolitiken... 4 Den sociala välfärdsmodellen... 7 Faktorer som påverkat den svenska modellen BOKSLUT ÖVER EN BORGERLIG ALLIANSREGERING Alliansregeringen tar över Minskning av utanförskapet Att vinna medelklassväljarnas stöd Minskade offentliga utgifter för konsumtion och investeringar Sänkning av skattetrycket SLUTORD... 26

3 3 Svenska modeller Internationella forskare hänvisar ofta till "svenska modellen" eller ibland till "no r- diska modellen" eller "Den socialdemokratiska modellen". Konceptet används vid jämförelser mellan olika modeller av social välfärdspolitik eller strategier för arbets- och arbetsmarknadspolitiken. Åtskilliga definitioner av dessa modeller finns. Konsensusmodellen När man beskriver den svenska modellen som en konsensusmodell syftar man ofta på den samförståndsanda som skapades när arbetsmarknadens parter 1938 (under statligt hot om lagstiftning) kom överens om ett ramverk för förhandlingar, kollektivavtal och arbetsrättsliga regler. Modellen har kallats Saltsjöbadsandan efter det hotell utanför Stockholm, där det första ramavtalet slöts. Det första huvudavtalet undertecknas av LO och SAF i Saltsjöbaden 1938 Även om lagstiftning finns på det arbetsrättsliga området är parterna suveräna att i avtal göra stora avsteg från lagstiftningen och att anpassa avtalen till de förhålla n-

4 4 den som råder på olika arbetsmarknader. Detta är unikt för de skandinaviska länderna och något som man fått strida hårt för gentemot EU och dess kontinentala medlemsstater. Med Saltsjöbadsandan utvecklades såväl starka fackföreningar som starka arbetsgivarorganisationer, båda med hög organisationsgrad. Med undantag av en storkonflikt på arbetsmarknaden 1980 har strejker och lockouter inneburit få förlorade arbetsdagar ur ett internationellt perspektiv. Med konsensusmedellen växte också en gemensam syn på ekonomin som en blandekonomi. Detta tog sig under 1960-och 1970-talen sig uttryck i centrala förhandlingar som baserades på en gemensam (keynesiansk) syn på vilket ekonomiskt utrymme som fanns baserat på rådande produktivitetsutveckling och som angav de ramar kring vilka man kunde förhandla när det gällde utvecklingen av löner och andra arbetsförhållanden. Konsensusmodellen förutsätter att det råder en viss jämvikt i fördelningen av makt mellan parterna. Så har dock inte alltid varit fallet. Under 1970-talets politiska tryck från vänster radikaliserades det socialdemokratiska partiet. En rad olika lagar sti f- tades på arbetsmarknadsområden, bland annat Medbestämmandelagen (MBL), L a- gen om anställningsskydd (LAS) och Arbetsmiljölagen (AML). Arbetarrörelsen ville genom Löntagarfonder få ett större inflytande över ägandet av det svenska näringslivet. Denna radikalisering ledde så småningom till att arbetsgivarsidan steg för steg övergav konsensusmodellen, i vart fall på central nivå. Centrala förhandlingar övergavs utom när det gällde avtalskomplement till socialförsäkringarna. Förhandlin g- arna decentraliserades till parterna på branschnivå medan Svenska Arbetsgivar e- föreningen (SAF sedermera Svenskt Näringsliv SN) mer och mer kom att bli ett organ för högerinriktad opinionsbildning. Det som från början var en reaktion mot vänsterns strävan att ersätta avtal med lag bar trettio år senare frukt, då en borgerlig alliansregering 2006 fick majoritet i Sveriges Riksdag (mer om detta senare). Den solidariska lönepolitiken och den aktiva arbetsmarknadspolitiken Den solidariska lönepolitiken var tänkt att lösa två samhällsekonomiska problem: Att skapa rättvisa mellan likvärdiga arbeten och ökad jämställdhet mellan olika grupper av arbetstagare. Att bidra till näringslivets strukturomvandling och därmed den långsiktiga produktivitetstillväxten.

5 5 Modellen utvecklades av två ekonomer vid Landsorganisationen (LO), Gösta Rehn och Rudolf Meidner under 1950-talet. En grundtanke var principen om lika lön för likvärdigt arbete, oberoende av företagets bransch eller lönsamhet. En viktig förutsättning för solidarisk lönepolitik var det centrala löneförhandlingssystemet eller åtminstone centralt samordnade löneförhandlingar. Inom ramen för kollektivavtalssystemet var det möjligt att ge särskild ersättning till låglönegrupper och vissa yrkesgrupper. Inte minst kvinnor har gynnats av dessa centrala insatser. Det centrala förhandlingssystemet har också under långa perioder bidragit till att hålla tillbaka lönekraven från de högst betalda arbetarna, vilket har bidragit till att minska löneskillnaderna. Gösta Rehn Rudolf Meidner Solidarisk lönepolitik krävde att de minst lönsamma företagen betalade samma lön som betalades för motsvarande arbete i de mest framgångsrika företagen. De höga arbetskostnader som blev resultatet tvingade företagen att ersätta arbete med investeringar, vilket höjde produktiviteten. Företag som inte klarade att investera blev så småningom utslagna till följd av låg produktivitet och låga överskott och fick så småningom lägga ned verksamheten. I båda dessa fall ökade näringslivets genomsnittliga produktivitet och utrymmet för löner i de kvarvarande företagen ökade. Samtidigt skapades också arbetslöshet. Det är här som den aktiva arbetsmarknadspolitiken kommer in i bilden. Genom utbildning, praktik och ekonomiskt stöd kunde de som blivit offer för nedläggningar och driftsinskränkningar i de sämre delarna av ekonomin överföras till de näringsgrenar som hade högre produktivitet och konkurrenskraft. Genom omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser som tillhandahölls av staten och som finansierades av socialavgifter kunde arbetskraften omskolas så att de kunde ta plats i det moderna näringslivet med högre löner än vad de hade haft tidigare. Det var också arbetsmarknadspolitikens roll att hjälpa till att matcha företagens efterfrågan på arbetskraft genom att tillhandahålla arbetskraft som hade den utbildning som företagen behövde. Under och 1980-talen hade Sverige problem att utveckla produktiviteten i ekonomin. Sveriges industri hade blivit föråldrad jämfört med den europeiska industrin, som förnyats efter andra världskriget och jämfört med Japan och Korea, två länder som lyckades höja sin konkurrenskraft det gällde fartygsbyggande. För att möta denna utmaning en genomfördes en serie devalveringar mellan 1976 och Det är riktigt att en devalvering sänker kostnaden för export och gör import dyrare. Detta gynnar de inhemska exportföretagen. Men det är även sant att devalveringar också minskar strukturomvandlingstrycket i ekonomin. Således kom en av de viktigaste funktionerna i Rehn-Meidner-modellen att bli överspelad.

6 6 Devalveringarna skapade ett ekonomiskt klimat där de svaga företag, som Rehn- Meidnermodellen avsåg att tvinga till rationaliseringar eller nedläggningar kunde fortsätta att producera med låg produktivitet utan nödvändig omstrukturering. I stället för ökad strukturell arbetslöshet uppkom en brist på arbetskraft och också ett ökat inflationstryck. De olika regeringar som ledde Sverige under den tiden försökte lösa detta, dels genom familjepolitiska åtgärder som ledde till ökat förvärvsdeltagande bland kvinnor, dels en reglerad arbetskraftsinvandring. Men det räckte inte. Inflationen tog ständigt ny fart och den politiska lösningen var nya devalveringar. Så här fortsatte det ända tills 1992, då Sverige beslutade att överge den fasta växelkursen för att i stället låta den svenska valutan flyta fritt mot ecun (senare Euro). Denna åtgärd hade samma effekt som en devalvering med 25 procent, men nu med en rörlig växelkurs. Devalveringarna under och 80-talen förstörde den del av Rehn-Meidnermodellen som var tänkt att skapa ett omvandlingstryck i ekonomin. När så inte skedde blev företag med låg produktivitet kvar på marknaden. Detta innebar att även lönebildningen spårade ur. Ökade löner till alla oavsett företagens produktivitet ledde till ökad inflation och nya devalveringar. Lönerna ökade snabbt, men reallönerna var i princip oförändrade under hela 20 år mellan 1975 och Detta samtidigt som reallöner och GPD per capita fortsatte att utvecklas i andra västekonomier. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken fick egentligen aldrig bevisa sin fulla styrka, eftersom nästan ingen blev arbetslös. Tvärtom kunde även personer med funktionsnedsättning få anställning i en period då arbetslöshetsnivån var 1,3 procent (1990). Denna onda spiral ledde till att den svenska ekonomin kollapsade På några år minskade sysselsättningsgraden (20-64 år) från 86 till 75 procent. Arbetslösheten växte från 1,3 procent 1990 till drygt 10 procent 1997.

7 7 Den sociala välfärdsmodellen I sociala sammanhang är den svenska modellen en modell där människor är villiga att betala höga skatter för att få tillgång till universella rättigheter till olika socialförsäkringar och tjänster. Modellen skiljer sig från den "anglosaxiska modellen", som minimerar förbetalt offentligt stöd och lämnar till individer och marknad att leverera välfärdstjänster. Mellan dessa modeller ligger enligt många forskare den kontinentala modellen, som sägs representera den europeiska kontinenten. Denna modell är inte universell, men riktas till dem som har tjänat sina rättigheter genom att arbeta på arbetsmarknaden. Andra omfattas inte. I praktiken konvergerar dessa tre modeller. Det svenska välfärdssystemet är en blandning av universella förmåner och tjänster och system baserade på intjänade rättigheter som arbetar med principen om inkomstbortfall. Problemen med att finansiera välfärdsstaten har också gjort det nödvändigt att kombinera universella och intjänade offentliga system med en högre grad av privata lösningar, till exempel i pensionssystemet. Samtidigt har den "kontinentala modellen" många gånger breddats för att ge täckning för grupper utanför arbetsmarknaden. Den svenska välfärdsmodellen omfördelar förmåner och skatter över livscykeln Det är viktigt att komma ihåg vilka motiv som legat till grund för den svenska välfärdspolitiken. Syftet med att skapa en generell välfärdspolitik, som utjämnade skillnader i inkomster mellan olika sociala grupper och mellan olika livsskeden, var att ge den svenska

8 8 ekonomin en stark bas i befolkningens köpkraft. Medan andra länder valde att lösa dessa frågor med individuella lösningar för dem som var friska och hade arbete valde vi tidigt i Sverige att omfördela köpkraften så att också sjuka, arbetslösa, barnfamiljer och pensionärer kunde bidra till ekonomins utveckling med sin köpkraft. Ett annat viktigt motiv för utvecklingen av den sociala välfärdsmodellen var bristen på arbetskraft. Genom att reformera beskattningen så att kvinnor blev självständigt beskattade i stället för sambeskattade med sina makar ökade intresset för kvinnors arbetskraftsdeltagande. När båda i familjen arbetade behövde lösningar skapas för barnomsorg, något som sedermera kom att utvecklas till pedagogiskt inriktade förskolor. Den tidigare låga moderskapspenningen utvecklades till en föräldraförsäkring, som byggdes på i flera steg och som designades för att ge båda föräldrarna större möjligheter att delta i barnets uppfostran. Dessa familjepolitiska reformer kompletterade med olika stöd i form av barnbidrag, stöd till ensamstående med barn och så vidare. Sverige har en hög förvärvsfrekvens bland kvinnor. Fertiliteten låg så sent som 2010 på 2 barn per kvinna (jämför Japan, där fertiliteten samma år var 1,4).

9 9 Dessa sociala välfärdsinrättningar har tillsammans med en utvecklad hälso- och sjukvård lett till att befolkningen lever allt längre. Allt fler uppnår pensionsåldern, som en gång sänktes från 67 till 65 år. Även om dagens pensionärer är friskare och har högre köpkraft än tidigare generationer kommer dock en tid då behovet av äldreomsorg och sjukvård gör sig gällande. En allt större del av ett lands ekonomi måste reserveras till pensioner, äldreomsorg och hälso- och sjukvård för de äldre, som utgör en allt större del av befolkningen (i Sverige är 19 procent över 65 år, i Japan 24 procent). Precis som när det gällde konsensusmodellens utveckling har också den sociala välfärdsmodellen utsatts för ett politiskt tryck genom åren. Dels finns olika ambitionsnivåer på höger-vänsterskalan i politiken talets radikalisering av den svenska socialdemokratin gav uttryck för omfattande reformer under rubriken Ökad jämlikhet. Samtidigt har det funnits ambitioner hos de borgerliga partierna att begränsa välfärdssamhällets utbredning och omfördelande effekter, något som hade svårt att få genomslag under det borgerliga regeringsinnehavet åren och , men som kunde genomföras med större kraft under den borgerliga allansregeringen (mer om detta senare). Också förändringar i omvärlden har utsatt den sociala välfärdsmodellen för hårda påfrestningar. Problemen började redan under och 80-talen, då delar av den svenska industrin genomgick omfattande strukturomvandlingar. Vi har tidigare sett hur dessa problem möttes med en serie devalveringar som lyckades dölja de bakomliggande konkurrenskraftsproblemen. I den radikalisering som skedde under 1970-talet ställdes krav på högre löner och en fortsatt utbyggnad av välfärdsstaten. Det hela slutade med en rejäl ekonomisk kris som kom att kallas 1990-talskrisen. Sjunkande sysselsättningsgrad minskade den offentliga sektorns intäkter samtidigt som utgifterna för arbetslöshet, långa sjukskrivningar och förtidspensionering ökade. Den lägre sysselsättningsgraden och den högre andelen äldre bland befolkningen har inneburit att ambitionerna i de sociala välfärdssystemens utveckling har fått hållas tillbaka. För att se till att de offentliga pensionssystemen håller jämn takt med den ekonomiska utvecklingen har fem av riksdagens partier träffat en pensionsöverenskommelse som är unik i världen. I de flesta andra länder utkämpas fortfarande stora politiska strider för att skapa ekonomiskt hållbara pensionssystem. Äldreomsorgen, hälso- och sjukvården och skolan har genom åren tvingats till neddragningar i personaltäthet samtidigt som den offentliga sektorns åtagande reducerats samtidigt som utförande och finansiering i ökad utsträckning överflyttats till individen själv.

10 10 Faktorer som påverkat den svenska modellen Vi har tidigare sett hur strukturomvandlingen påverkat olika delar av den svenska modellen. Självklart utsätts modellen för ett tryck, då efterfrågan på arbetskraft minskar och då fler blir arbetslösa. Full sysselsättning är mer gynnsamt för den strävan som socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har för att omforma samhället. Hög arbetslöshet innebär att tryggheten i fasta anställningar byts mot fler tillfälliga jobb och ökade svårigheter för de lägst utbildade att klara sin försörjning. Fackföreningar får svårare att ställa krav i förhandlingar med arbetsgivarorganisationer som i stället stärker sina förhandlingspositioner. En hög arbetslöshet gör det också svårare att ställa krav på förbättringar i välfärdssystemet, dels därför att skatteintäkterna minskar och dels därför att välfärdssystemet belastas med ökade kostnader för arbetslöshet, ohälsa och socialbidrag. Vi har också sett hur den åldrande befolkningen ställer allt större krav på en hög sysselsättningsgrad bland befolkningen i arbetsföra åldrar. Diagrammet nedan visar välfärdskvotens utveckling under åren (förklaring: se diagrammet). Mellan 1970 och 2005 kan vi se hur den verkliga välfärdskvoten sjönk, när fler kvinnor gjorde sitt intåg på arbetsmarknaden. Vi kan också se hur 1990-talskrisen försvagade välfärdskvoten. För åren 2005 och 2050 har alternativa kvoter beräknats. De är baserade på den officiella befolkningsprognosen men alternativen beror på hur många som under kommande år kommer att vara sysselsatta respektive icke sysselsatta. Diagrammet visar att Sverige skulle behöva höja sysselsättningsgraden till minst 81 procent för att år 2035 uppnå samma välfärdskvot som under den allra svåraste perioden under 1990-talskrisen.

11 11 Hur vi ska kunna åstadkomma detta hänger starkt samman med hur pass väl Sverige lyckas möta den globalisering som ägt rum sedan 1990-talet. Globaliseringen är en form av global strukturomvandling som omfördelar produktion och handel mellan olika länder och inom olika kontinenter. Den innebär stora fördelar för att skapa billigare priser och billigare insatsvaror, men omfördelar också jobb mellan höglöneländer och länder vars arbetskraftskostnad (och produktivitet) ligger mellan 1 och 10 procent av höglöneländernas. För de nya länder som nu tar plats i världsekonomin innebär detta att många fler får arbete och utbildning. För länder i den gamla ekonomin innebär globaliseringen stora utmaningar i form av ökad produktivitet, en teknologisk uppgradering av produktionen och en ökad inriktning av exporten till nya länder. Det är en enorm utmaning för utbildningssystemen på alla nivåer. För svensk del har svårigheterna att möta globaliseringen varit betydande. Landets konsensusmodell skapade under många år ett mycket gynnsamt klimat för framväxten av stora företag med stor internationell räckvidd (till exempel Ericsson, ABB, Volvo). Företagen har haft stora framgångar i den globaliserade produktionen och handeln. Expansionen har inneburit att de flyttat stora delar av basproduktionen från Sverige. Samtidigt har de funnit nya underleverantörer utomlands. Stora delar av den svenska forskningen har också flyttat till andra länder. Resultatet har blivit att utvecklingen av Sveriges världsmarknadsandelar när det gäller export har utvecklats sämre än EU15. Detta gäller såväl varuexporten som den samlade exporten av varor och tjänster.

12 12

13 13 Bokslut över en borgerlig alliansregering Socialdemokratins maktinnehav varade i princip obrutet under 44 år mellan 1932 och Den borgerliga regering, som tog över 1976 och som regerade fram till 1982, var dåligt rustad både när det gällde sammanhållning och ett genomtänkt program. Det fanns en uttalad önskan att sänka skatterna och att minska statens inflytande över människornas vardag. Att fatta beslut om sänkta skatter är inte så svårt. Desto svårare är det att övertyga svenska folket, som vant sig vid ständigt bättre välfärd, att också utgifterna måste reduceras. Annars blir det obalans i den offentliga sektorns budget. Det var också vad som hände. Budgetsaldot sjönk under denna period från 4,5 procent av BNP 1976 till drygt minus 6 procent Detsamma hände då en ny borgerlig regering tog över från socialdemokraterna under åren Inte heller detta blev en lyckosam period för den borgerliga regeringen talskrisen hade just börjat. Skatteintäkterna föll i takt med den snabbt stigande arbetslösheten samtidigt som utgifterna för arbetslösheten steg snabbt. Under den här perioden ökade budgetunderskottet från 0 procent av BNP till drygt minus 11 procent Staten fick låna utomlands för att täcka utgifterna. Långivarna var dels utländska banker men också svenska företag och privatpersoner, som valde att spekulera i den svenska valutans allt svagare ställning. Under den här perioden övergav Sverige försva-

14 14 ret av en fast växelkurs. Socialdemokraterna gick med på att träffa en överenskommelse med regeringen om stora förändringar i socialförsäkringarna. Efter 1994 följde återigen en period av socialdemokratiskt styre. Det var en period av besparingar och en återgång till balans i statsbudgeten. Besparingsprogrammet drabbade båda rika och fattiga. De rika med ökade skatter och den övriga befolkningen med ytterligare besparingar i välfärden. Skolan, äldreomsorgen, sjukvården och socialförsäkringarna kom alla att omfattas av olika besparingsprogram. Socialdemokraterna lyckades minska arbetslösheten och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna genom att fler slussades in i långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar hade drygt 19 procent av den arbetsföra befolkningen (20-64 år) en ersättning från sjukförsäkringen, förtidspensioneringen och arbetslöshetsförsäkringen i stället för att uppbära lön från ett arbete. Det här vållade en stor debatt i valrörelsen 2006 och den nybildade borgerliga alliansen fick väljarnas stöd för att minska utanförskapet. Alliansregeringen vann egen majoritet 2006 och socialdemokratin gick sargad i en opposition, som kom att vara fram till Under den tiden hann partiet avverka tre partiledare och välja en fjärde, som lyckades vinna ett mycket svagt stöd hos väljarna 2014.

15 15 Alliansregeringen tar över 2006 De två tidigare försöken att styra med en borgerlig regering och var inte särskilt framgångsrika. Man misslyckades med att genomföra de skattesänkningar och den privatisering man eftersträvat och resultatet blev båda gångerna ett kraftigt ökat budgetunderskott beslöt man att göra ett nytt försök att överta regeringsmakten. Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna enades om att bilda en allians. En rad olika arbetsgrupper tillsattes för att staka ut strategier för politiken på en rad olika områden. En äntrings -grupp tillsattes för att planlägga hur politiken skulle implementeras igenom regeringskansliet och riksdagen. Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Maud Olofsson, Centerpartiet, Göran Hägglund, Kristdemokraterna och Lars Leijonborg, Folkpartiet Politiken hade fyra steg: Att minska utanförskapet Att vinna medelklassens stöd Att minska offentliga utgifter för konsumtion och investeringar Att sänka skattetrycket Vi ska här gå igenom vart och ett av dessa fyra steg.

16 16 Minskning av utanförskapet Den här delen av strategin byggde i stor utsträckning på de tankar som utarbetades inom OECD under slutet av 1990-talet tankar som OECD själva ångrade i senare skrifter på 2000-talet. Strategin tog sikte på det missnöje som fanns med det höga antalet arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade. Missnöjet gav ett utrymme för att genomföra stora skärpningar i reglerna för dessa socialpolitiska system, något som misslyckats under tidigare regeringsår. Ersättningarna sänktes, tillgängligheten till försäkringarna och tidsgränserna för hur länge man kunde vara arbetslös eller sjuk skärptes. Kraven på de långtidssjuka att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande ökade. Det blev också svårare att få försörjningsstöd som hållits på en mycket låg nivå. Med lägre och uteblivna ersättningar antogs fler vara beredda att sänka sina lönekrav och ta jobb med lägre löner, sämre och mer osäkra arbetsvillkor. Avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen hade tidigare enbart täckt själva administrationskostnaden för arbetslöshetskassorna. Nu höjdes avgifterna kraftigt, vilket reducerade statens utgifter. Höjningen sattes i relation till arbetslöshetsnivån i olika branscher, vilket innebar att branscher som anställde arbetstagare med låg utbildning fick betala högre avgifter. Detta gynnade medelklassen, som oftare fanns i branscher där utbildningsnivån var högre. Anslutningen till facket, och därmed fackets inflytande, minskade kraftigt, särskilt i arbetarnas fackföreningar, där anslutningsgraden sjönk från 84 procent 1999 till 66 procent 2013.

17 17 Om man ökar konkurrensen om jobb med låga löner måste man också se till att det finns tillräckligt många jobb att konkurrera om. Därför öppnades nya arbetsmarknader med skattesubventionerade löner och lägre moms. Medelklassen kunde köpa hushållsnära tjänster och enklare byggnads- och reparationstjänster med stora skatteavdrag. Det blev billigare för medelklassen att gå på restaurang, eftersom lönerna för restaurangpersonal subventionerades och restaurangbesök belades med sänkt moms. Utöver detta öppnades stora möjligheter för olika arbetsgivare i andra branscher att anställa personal med särskilt arbetsmarknadsstöd eller ibland helt gratis arbetskraft.

18 18 Konkurrensen om låglönejobben förstärktes genom att möjligheterna till import av arbetskraft vidgades inte bara i yrken som krävde hög utbildning utan också i yrken som lastbilschaufförer, byggnadsarbetare, lantarbetare mm. Det blev tillåtet att importera arbetskraft också utanför EU, till exempel i låglöneländer som Kazakstan och Moldavien. Kraven på kollektivavtalsenliga löner ignorerades och en allt svagare fackföreningsrörelse fick allt svårare att komma till rätta med de oändliga kedjor av underleverantörer som tilläts medverka i kampen om dumpade löner. Alliansregeringens politik var således aldrig att minska arbetslösheten utan att öka antalet låglönejobb på svensk arbetsmarknad. Fredrik Reinfeldt bekräftade detta vid ett möte i Davos i januari Han framhöll att bara 2,5 procent av de arbetande i Sverige hade låglönejobb, medan siffran för hela EU i genomsnitt är 17 procent. Enligt professorn i internationell ekonomi Lars Calmfors har politiken varit framgångsrik eftersom andelen individer med lägre inkomst än 60 procent av medianinkomsten har ökat kraftigt sedan Men politiken drar samtidigt isär samhället. Den håller procent av befolkningen i fattigdom och utestängda från möjlighetera att utbilda sig och hitta jobb på mer kvalificerade arbetsmarknader. Medan globaliseringen ställer krav på Sverige och andra länder att höja produktiviteten och kunskapsinnehållet i produktion och arbetsmarknad bidrar den förda politiken till att sänka den allmänna produktivitets- och kunskapsnivån. Medelklassen har vant sig vid arbetslöshetssiffror kring 8 procent och en ungdomsarbetslöshet som är tre gånger så stor. Resultatet av den förda politiken var att arbetslösheten steg kraftigt, från arbetslösa 2008 till (en ökning med 25 procent). En stor del av dessa var personer som tidigare hade varit långtidssjukskrivna eller som tidigare hade kunnat kvalificera sig till förtidspension. I diagrammet nedan ser vi hur många som antingen är öppet arbetslösa eller som ingår i olika arbetsmarknadsprogram. De arbetssökande är indelade efter hur lång tid de under de senaste 10 åren varit arbetslösa eller i program. Det framgår tydligt att en ökning skett sedan regeringsskiftet 2007 i alla grupper.

19 19 Om vi zoomar in i diagrammet och bara koncentrerar oss på dem som varit arbetslösa eller i program 3, 4, 5, 6 eller 7 år under de senaste 10 åren ser vi också hur arbetslösheten tenderar att bli allt med långvarig och att allt fler människor står allt längre från arbetsmarknaden utgjorde grupperna med så lång arbetslöshet personer. År 2013 hade dessa grupper ökad med till personer 130 procent).

20 20 De som drabbas hårdast av den ökade arbetslösheten är ungdomar och invandrare med låg utbildning. Men också grupper med hög utbildning men som arbetat i branscher där jobben minskat eller förändrats mycket är också drabbade. Många äldre drabbas eftersom möjligheterna till förtidspension reducerats kraftigt. Den grupp som drabbats allra hårdast är de funktionshindrade. Antalet funktionshindrade bland de arbetslösa har fördubblats mellan 2007 och 2014, från till Den största ökningen återfinns bland dem som har psykiska eller sociala funktionshinder. Att vinna medelklassväljarnas stöd Samtidigt som de mest utsatta drabbades av en politik, som utestängde dem från utbildning och möjligheter att få meningsfulla jobb, förde regeringen en annan politik gentemot medelklassen. Alliansregeringen har i fem steg infört ett så kallat jobbskatteavdrag till en kostnad av 99 miljarder kronor. Jobbskatteavdragen gör att löntagarna upplever att de får mer pengar i plånboken även utan löneökningar. Den minskade a-kassan leder samtidigt till att arbetslöshet är mer kostsam för den enskilde individen. Båda faktorerna tillsamman gör löntagarna mer benägna att acceptera lägre löner än vad som annars skulle ha varit fallet. Jobbskatteavdragets syfte var således att pressa den allmänna löneökningstakten på arbetsmarknaden. De som har arbete har gynnats av jobbskatteavdraget men har i praktiken själva fått avstå löneutrymme för att finansiera de avtalsförsäkringar som successivt tagit över när socialförsäkringarna minskat sitt ansvar. Medan arbetsgivare kan dra av arbetsgivaravgiften till a-kassan betalar den enskilde individen en förhöjd avgift som inte får dras av. I vissa förbund (men långtifrån alla) betalar medlemmarna en egen premie för att skydda sig med en individuell försäkring. I vissa branscher (men lång ifrån alla) har arbetsgivare och fack tecknat omställningsförsäkringar för ekonomiskt skydd och stöd till utbildning vid arbetslöshet. Detta har löntagarna själva fått betala genom att avstå utrymme vid löneförhandlingar. Samtidigt som löntagarna i ökad utsträckning själva fått ta över finansieringen av socialförsäkringarna har de offentliga utgifterna för dessa försäkringar sjunkit. Som vi tidigare sett har stora förändringar skett i regelsystemen för arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och förtidspensionering. Men samtidigt har mer subtila förändringar skett genom att socialförsäkringssystemen inte uppräknats i takt med inflationen. Följande diagram visar ett exempel från sjukförsäkringen, men samma förändringar har genomförts i alla inkomstbortfallsförsäkringar. Resultatet har blivit att den generella inkomstbortfallsprincipen håller på att ersättas med en socialförsäkring på basnivå efter anglo-saxisk modell. Detta sker utan protester från den del av fackföreningsrörelsen, som haft råd att teckna tilläggsförsäkringar för sina medlemmar.

21 21 Medelklassen har också gynnats på andra sätt. De som bor i lägenheter eller hus som de äger själva har kunnat göra skatteavdrag. De har också gynnats genom den värdestegring på fastigheter som blivit följden av den stora bristen på bostäder, särskilt i storstäderna. Det är främst medelklassen, som har kunnat ta del av de skatteavdrag som man kan göra för hushållsnära tjänster och för enklare reparationer och upprustning av fastigheter. Importen av lastbilschaufförer från låglöneländer i och utanför EU har gjort det billigare för medelklassen att köpa möbler på IKEA och byggmaterial på byggvaruhusen. Minskade offentliga utgifter för konsumtion och investeringar Ett viktigt syfte med jobbskatteavdraget var att medelklassens skattesänkningar skulle öka den privata konsumtionen och därmed stimulera den svenska ekonomin. Ett annat viktigt syfte var att föra över välfärdens finansiering från den offentliga budgeten till privat konsumtion. Men för att säkerställa att de offentliga utgifterna inte steg har alliansregeringen också fortsatt att investera så lite som möjligt i transportinfrastruktur och bostäder. När det gäller transportinfrastrukturen är Sverige det land bland 15 europeiska länder som investerat näst minst. De svenska investeringarna uppgår till cirka 1 procent av BNP under perioden , vilket utgör 70 procent av det europeiska genomsnittet. Bara Storbritannien har lägre investeringar i transportinfrastruktur.

22 22 När det gäller järnvägar har det skett en ökning av persontransporterna med 28 procent och en ökning av godstransporterna med 14 procent. Trots detta ökade banlängden bara med 1 procent mellan 2002 och Bristen på utbyggnad av det regionala järnvägsnätet har varit bidragande till att bostadsbyggandet i storstäderna stannat av. Till skillnad från de flesta länder i Europa, USA och Asien har Sverige avstått från att bygga höghastighetsjärnvägar, trots att detta i framtiden kommer att vara ett krav för länder som vill ansluta sig till det europeiska transportnätet TNT. När det gäller väginfrastrukturen har visserligen investeringar gjorts men inte i den takt som antalet person- och lastbilar ökat. Sverige är bland de länder där befolkningen ökar snabbast Detta och de låga investeringarna i järnvägar har medfört en kraftigt ökad belastning, också detta i storstäderna. Sammantaget har de låga investeringarna i trafikinfrastruktur inneburit att företagen fått det svårare att rekrytera arbetskraft. Alliansregeringens strävan efter att sänka det totala skattetrycket har också haft effekter på bostadsbyggandet. Som framgår av diagrammet nedan har antalet bostäder som färdigställts sedan 1990-talskrisen varit mycket låga samtidigt som befolkningsökningen varit mycket hög till följd av ett högt barnafödande och en stor invandring av utländsk arbetskraft och flyktingar.

23 23

24 24 Av faktarutan här bredvid framgår att Sverige är det land av 15 jämförbara länder, som investerat minst i bostäder. Investeringarna i renoveringar av bostäder ligger också mycket lågt, vilket särskilt drabbar dem som bor i hus byggda under Miljonprogrammet mellan 1965 och Många som drabbats av arbetslöshet och utanförskap är bosatta i hyreslägenheter i dessa områden medan medelklassen kan få avdrag och ränteavdrag för privata investeringar i sitt boende. Det är storstäderna, särskilt Stockholm, som drabbas hårdast. Bostadsbristen och den allt sämre transportinfrastrukturen har bidragit till att försämra den svenska konkurrenskraften. Företag har svårare att rekrytera personal, transporter av gods försvåras eftersom trafiksituationen förvärras. Bristen på offentliga investeringsprogram i transportinfrastruktur och bostäder har också lett till att många företag valt att investera i andra länder. Det svaga investeringsklimatet i Sverige har därmed inverkat allvarligt på utvecklingen av BNP och sysselsättning. Sänkning av skattetrycket Ett av de fyra målen med alliansregeringens politik kanske huvudmålet har varit att sänka skattetryckets andel av BNP. Det har som vi sett skett genom försämringar i välfärdssystemen, överföring av socialförsäkringssystemens finansiering till medelklassen samt besparingar i infrastrukturinvesteringar. Utöver detta finns också fakta som tyder på att standarden på sjukvård, äldreomsorg och skola har sjunkit sedan 1990-talet. Enligt Euro Health Consumer Index, som mäter EU-ländernas sjukvård ur ett patientperspektiv, har Sverige backat från sjätte till elfte plats. Samtidigt har Sverige sjunkit från plats fyra till åtta i OECDs mätning av medellivslängden. Andelen äldre som får del av äldreboenden har minskat sedan 1980-talet liksom antalet timmar med hemtjänst. Svenska 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap fortsätter att försämras. Det visar resultaten från PISA För första gången presterar svenska elever under OECD-genomsnittet i dessa tre ämnen. 12 procent av eleverna i grundskolan lyckas inte kvalificera sig till gymnasieskolan. I de mest utsatta förorterna är siffran 39 procent. Detta har dock till skillnad mot neddragningarna i socialförsäkringssystemen aldrig varit ett uttalat politiskt mål. Tvärtom har resurserna till dessa välfärdsgrenar ökat. Vad som hänt är i stället att kvaliteten och omfattningen på dessa välfärdsinvesteringar varit för låga för att räcka till den snabba befolkningsökning som skett, den ökade invandringen och den ökande andelen äldre. Samtidigt har antalet sysselsatta varit för lågt i förhållande till de skatteintäkter som skulle ha behövts vid en given skattekvot.

25 25

26 26 Diagrammet ovan visar att skattekvoten började minska redan under 1990-talskrisen till följd av en kraftigt minskad sysselsättning. Skattekvoten steg senare då sysselsättningen tog fart i slutet av 1990-talet, men sjönk åter till följd av de besparingsprogram som den socialdemokratiska regeringen genomförde. Sedan år 2005 har skattekvoten stadigt sjunkit, inte minst tack vare de fem jobbskatteavdrag som den borgerliga alliansregeringen genomförde. Slutord Jag har här redovisat olika delar av vad som kallats den svenska modellen och dess utveckling under de senaste 65 åren. Vi har sett att de modeller som funnits inom konsensusområdet, inom arbetsrätts- och arbetsmarknadspolitik och inom välfärdsområdet ofta har tillkommit med goda teoretiska utgångspunkter, t ex behovet av system för den ekonomiska tillväxten, behovet av arbetskraft och behovet av välfärdsinrättningar för omfördelning av köpkraft och över livets olika skeden. Vi har också sett hur de olika modellerna kunnat vara framgångsrika under en viss tid, men att de förlorat sitt värde (eller till och med motverkat det ursprungliga syftet) när omvärlden förändrats genom påverkan av internationalisering och teknologisk utveckling. Vi har även kunnat konstatera att det finns delade politiska meningar om vilken typ av ekonomisk, arbetsmarknads- eller välfärdspolitik som ska föras och att politiska vind, som för tillfället är starkast också kan sätta sin prägel på de olika modellernas utveckling.

27 27 Varje tid väljer att kalla sin modell den svenska modellen och vi kan konstatera att det finns ett oändligt antal tolkningar av vad detta innebär. När den svenska socialdemokratin eller facket talar om en svensk modell menar de troligtvis inte detsamma som företrädare för den borgerliga alliansregeringen, som valt att kalla sin strategi en ny svensk modell. Företrädare för en rad olika länder har under alla år funnit delar av vad de kallar den svenska modellen intressant. Beklagligt nog har de ofta kommit för sent för att möta annat än myten om en modell som snarast är överspelad av olika skäl. Dessvärre finns det många svenska individer och institutioner som av en missgrundad stolthet inte drar sig för att fortsätta mytbildningen. Vad man i bästa fall kan säga är att Sverige i allt högre utsträckning blivit en del av en globaliserad värld, med samma problem som andra västländer att lösa problem med en otillräcklig tillväxt och sysselsättning, brist på investeringar i framtidens utmaningar, en åldrande befolkning, ett växande utanförskap och ett växande problem med motsättningar mellan olika samhällsgrupper. Vårt svenska sätt att lösa dessa problem blir alltmer likt andra länders lösningar.

28 28