GEMENSAMMA PARLAMENTARISKA AVS EG-FÖRSAMLINGEN. Plenarhandling. Utskottet för ekonomisk utveckling, finanser och handel

Transkript

1 GEMENSAMMA PARLAMENTARISKA AVS EG-FÖRSAMLINGEN Plenarhandling AVS EG/ /07/B/slutlig BETÄNKANDE Minskad fattigdom för småjordbrukare i AVS-länderna särskilt inom frukt-, grönsaks- och blomsektorerna Utskottet för ekonomisk utveckling, finanser och handel Medföredragande: Carl Schlyter och Kilontji Mporogomyi (Tanzania) DEL B: MOTIVERING PR\ doc APP/ B

2 MOTIVERING I. Situationen för lokala producenter/jordbrukare Jordbruket, som tillhandahåller livsmedel, sysselsättning och inkomster, är den huvudsakliga sysselsättningen för majoriteten av människorna i AVS-länderna. Jordbrukets andel av sysselsättningen beräknas uppgå till 60 procent för samtliga AVS-länder. Det är bara i länderna i Västindien som sysselsättningen inom jordbruket är lägre än 25 procent. I Västafrika bor 60 procent av befolkningen i landsbygdsområden, och deras ekonomi är beroende av jordbruksnäringen. 80 procent av befolkningen arbetar inom jordbrukssektorn. Trots att majoriteten av de fattiga lever i landsbygdsområden är denna livsviktiga sektor inte en fråga som prioriteras, vare sig av de nationella regeringarna eller i EU:s politik för utvecklingssamarbete. Tvärtom blir de småjordbrukare i AVS-länderna som traditionellt har producerat livsmedel både till det egna samhället och till lokala stadsbefolkningar alltmer marginaliserade till följd av förändringar inom den interna och externa politiken. Minskande internt stöd: Genomförandet av de strukturanpassningsprogram som utformades av IMF och Världsbanken under och 90-talen, för att återupprätta AVS-ländernas betalningsbalans, har lett till ett minskat stöd för småjordbrukare och livsmedelsproduktion. Å andra sidan har detta främjat jordbruksexporten och importen av billiga livsmedel. Avskaffandet av jordbruksstödet har också lett till bristande tillgång på livsmedel. Enligt resultaten av en undersökning som har genomförts av nätverket Gender and Economic Reforms in Africa (GERA) om effekterna av den ekonomiska avregleringen i Burkina Faso (1992) och i Kenya (1994) ger situationen anledning till stor oro. De radikala förändringarna inom jordbrukssystemet, däribland avskaffandet av priskontroller på insatsvaror till jordbruket och på producerade varor, minskat statligt stöd till jordbruksrådgivning och veterinärtjänster, avskaffandet av stora statsägda företag inom marknadsföringen av jordbruksprodukter och öppnandet av inhemska marknader för konkurrens med tredje land, har bidragit till en försvagning av det lokala jordbruket. Billiga importvaror: Importvaror som till stor del är subventionerade har sålts för lägre priser än vad småjordbrukarna tidigare fick för sina produkter. Eftersom avregleringspaketet omfattar en drastisk sänkning av importtullar, visade resultaten av GERA:s undersökning att den totala risimporten i Burkina Faso ökade från ton år 1996 till ton år 2000, och att den lokala produktionen av paddyris minskade från ton år 1997 till ton år Enligt den kampanj för självförsörjning i fråga om livsmedel som initierades av den kamerunska medborgarorganisationen för skydd av kollektiva intressen (ACDIC) täcker den nuvarande risimporten 87 procent av befolkningens behov, och tillhandahålls på de lokala producenternas bekostnad. Många andra produkter, som t.ex. tomater, lök, vete, majs, olja och frukt, är också föremål för massiv import, trots att de skulle kunna produceras lokalt. Exporten av fryst kyckling till Västafrika är ett klassiskt exempel på hur krisen drabbar de lokala producenterna i dessa länder. APP/ B 2/5 PR\ doc

3 Ironin i denna politik är att subventionerade jordbruksprodukter exporteras till AVS-länderna, samtidigt som deras respektive regeringar inte tillåts stödja de lokala producenterna. Jordbruksgrödor och orättvisa handelsvillkor: Det ekonomiska systemet för jordbruksgrödor försätter AVS-ländernas befolkning i en situation där de är tvungna att producera för internationella marknader och att importera subventionerade baslivsmedel från de rika länderna för att täcka sina lokala behov. De internationella livsmedelspriserna ligger utanför AVS-jordbrukarnas kontroll och har ständigt fallit under de senaste decennierna. Råvaruprisfluktuationerna har sedan 1996 lett till ett prisfall på 60 procent på de främsta jordbruksprodukterna på världsmarknaden såsom majs, vete, soja, bomull och ris. Det har också lett till en allvarlig försämring av förutsättningarna i vissa av de minst utvecklade länderna, av vilka de flesta ligger i Afrika. Priset på kaffe, kakao, socker och palmolja har också sjunkit med över 60 procent. Även inom sektorn för tropiska produkter, där AVS-länderna har en absolut fördel, har deras exportinkomster minskat konstant. Ändå framhärdar EU i att AVS-länderna ska underteckna en överenskommelse om att skapa ett frihandelsområde inom ramen för det ekonomiska partnerskapsavtalet. Denna politik är olämplig, i synnerhet för jordbrukssektorn, mot bakgrund av de enorma skillnaderna i produktivitet och konkurrenskraft som råder mellan de två regionerna. Denna skillnad förstärks dessutom av det omfattande stöd som ges åt de europeiska jordbrukarna inom ramen för EU:s gemensamma jordbrukspolitik. II. Det småskaliga jordbrukets plats inom den nationella utvecklingsstrategin och inom samarbetet mellan AVS-länderna och EU AVS-ländernas nationella vägledande program: Småjordbrukare i utvecklingsländerna saknar i allt större utsträckning förmåga att tillgodose sina behov och att förtjäna sitt uppehälle från jordbruket. En stor majoritet av AVS-länderna anser dock inte att en strategi för en hållbar utveckling av jordbruket utgör någon prioriterad fråga, eftersom bara 4 av 78 länder prioriterade jordbruket inom ramen för den nionde Europeiska utvecklingsfonden. Nationella strategidokument: I de flesta fall utarbetar kommissionen de nationella strategidokumenten i enlighet med EU:s prioriterade utvecklingsbistånd. Vissa AVS-länder har uppfattat denna politik som en utmaning mot deras suveränitet. PR\ doc 3/5 APP/ B

4 EUF och jordbruket: Sedan 1990 har EUF:s huvudsakliga inriktning vänts från jordbruket och landsbygdsutvecklingen till att stödja strukturåtgärder och transportsektorn. Hälften av de anslag från den nionde Europeiska utvecklingsfonden som har tilldelats AVS-ländernas nationella vägledande program för perioden går nu till strukturanpassningsprogram (30,7 procent) och till transportsektorn (21,4 procent). Endast 7 procent går till landsbygdsutveckling, och 1,1 procent går till åtgärder som uteslutande berör jordbruket. I den tionde Europeiska utvecklingsfonden har 20 länder prioriterat jordbruket. Om den nuvarande politiken fortsätter kommer vare sig FN:s åtagande att senast 2015 ha minskat antalet personer som lider av svält (800 miljoner) till hälften eller millennieutvecklingsmålen att uppnås. Prioriterade områden: Inom ramen för den nionde Europeiska utvecklingsfonden väljs bara två prioriterade områden per land, och jordbruket har inte valts ut för att representera ett sådant prioriterat område. III. Framtida utmaningar för småjordbrukare Småjordbrukare i AVS-länderna står inför många sammanflätade och svåra utmaningar, nämligen de skadliga effekterna av hiv/aids, klimatförändringen, migrationen och avregleringen inom handeln. Följderna av hiv/aids för landsbygdsbefolkningen: FN:s fackorgan för livsmedels- och jordbruksfrågor har uppskattat att 7 miljoner jordbruksarbetare i de 25 värst drabbade länderna i Afrika har dött i aids sedan 1985, och att ytterligare 16 miljoner dödsfall sannolikt kommer att inträffa under de kommande två decennierna. I de tio värst drabbade afrikanska länderna förväntas arbetskraften minska med mellan 10 och 26 procent. Detta är ett mycket allvarligt hot mot folkhälsan, samt mot Afrikas sociala och ekonomiska utveckling, där jordbruket spelar en central roll. Klimatförändringen: Enligt slutsatserna i rapporten om utvecklingen av ekosystemen (Millennium Ecosystem Assessment Report) håller ca 60 procent (15 av 24) av världens ekosystem som omfattar färskvatten och fiskbestånd på att förstöras eller så används de på ett ohållbart sätt. Världens fattigaste människor är de som drabbas värst av denna förstörelse av ekosystemen. De mest utsatta sektorerna omfattar vatten, jordbruk, folkhälsa, biologisk mångfald och havsnivåhöjningen. Översvämningar och torka förväntas inträffa allt oftare och resultera i hungersnöd och en utbredd upplösning av den socioekonomiska välfärden i Afrika. Havsnivåhöjningen hotar dessutom Stillahavsöarnas livskraft. Migration: Migrationen är för närvarande en central fråga i debatten i flera EU-länder. Med små möjligheter till arbete i hemländerna på grund av hög arbetslöshet riskerar många unga desperata afrikaner livet för att migrera till Europa. I och med den förlorade arbetskraften i allmänhet, och särskilt förlusten av de högutbildade, påverkas AVS-ländernas utveckling negativt. Utvandringen av hälso- och sjukvårdspersonal är särskilt oroväckande för Afrika med tanke på att utvecklade länder medvetet rekryterar sjukvårdspersonal från en region där de i högsta grad behövs. En annan konsekvens av denna utveckling är att okvalificerade APP/ B 4/5 PR\ doc

5 illegala invandrare till EU rekryteras för att arbeta inom den intensiva jordbrukssektorn, där produkter dumpas i afrikanska länder, vilket i sin tur skapar arbetslöshet. Den onda cirkeln fortsätter med stor cynism. Avreglering av handeln: De aktuella EU-förslagen om frihandel med AVS-länderna inom ramarna för de ekonomiska partnerskapen enligt Cotonouavtalet innebär att handeln med bl.a. jordbruksprodukter avregleras. Detta skulle äventyra AVS-ländernas utveckling och hindra dem från att föda den egna befolkningen och från att utveckla de egna industrierna. IV. Framtidsperspektiv Jordbruket fortsätter att utgöra en nyckelfaktor för att kunna vända den utarmning som drabbar majoriteten av befolkningen i AVS-länderna. Om 60 procent av världens fattiga kommer att fortsätta att leva på landsbygden fram till 2025, och om målet att halvera antalet undernärda personer inte uppnås före 2030, är det uppenbart att fattiga jordbrukare kommer att behöva skydd och stöd för att producera merparten av de livsmedel som de behöver för att själva äta, samt för att sälja överskottet på den lokala marknaden och hjälpa till att föda det lokala samhället under framtida decennier. Inhemskt stöd: De afrikanska statscheferna erkänner jordbrukets centrala roll för fattigdomsbekämpningen och har därför åtagit sig att öka budgetstödet till jordbruket med 10 procent (Maputoförklaringen). Ekonomiska kommission för Afrika har också efterlyst en väsentlig ökning av stödet till småjordbrukare. Uppbyggandet av lokala och regionala marknader: Det behövs en strukturell omvandling av fattiga länders ekonomier så att produktionsstrukturerna i dessa länder leds från en exportberoende ekonomi mot en mellanregional hållbar utvecklingsstrategi som beaktar befolkningarnas verkliga behov och syftar till att minska beroendet av industriländerna samt till att bygga upp inhemska och regionala marknader. Ett gradvist marknadsöppnande: Den gemensamma parlamentariska AVS EG-församlingen anser att AVS-länderna bör skydda sitt jordbruk för att garantera småjordbrukarna en rimlig inkomst, öka den lokala produktionen, trygga livsmedelssäkerheten och gradvis öppna vissa marknader, liksom man gjort i Europa. PR\ doc 5/5 APP/ B