Polhemsgymnasiet Uttag tryckt press artiklar. Nyhetsklipp

Transkript

1 Polhemsgymnasiet Uttag tryckt press artiklar Nyhetsklipp Jag skäms så. Vad ska jag säga till dem nästa gång? Aftonbladet Fartyg sätts i blockad Göteborgs-Posten Hamnblockad skjuts upp Göteborgs-Posten Facket vägrar lossa papper Göteborgs-Posten Kan vi behålla facket? Göteborgs-Posten

2 Jag skäms så. Vad ska jag säga till dem nästa gång? Aftonbladet. Publicerat i print Moberg Eva X Journalist Sida: 5. EVA X MOBERG om de kämpande i Tuzla - och arbetarrörelsens svek Kanske är de Europas hopp, människorna i staden Tuzla i Bosnien. De vägrar ge upp drömmen om att leva tillsammans, i fred. Och de väntar på en internationell, facklig hjälp som aldrig kommer. Arbetarkonvojen gör vad den kan med tre gamla lastbilar, men den internationella arbetarrörelsen har inte annat än floskler om solidaritet att komma med, skriver journalisten EVA X MOBERG, en av de drivande i hjälparbetet: - Jag trodde det var mer ruter i det som vi fortfarande kallar arbetarrörelsen. Alltsedan jag började arbeta med International Workers Aid, eller Arbetarkonvojen som organisationen heter här i Sverige, har jag varit övertygad om att det här med facklig solidaritet är en förbannat bra idé. Hela projektet hade den där speciella logiska självklarheten och skärpan som man så sällan får uppleva när man försöker arbeta politiskt. Jag kan tänka mig att Vietnamrörelsen bars fram av samma friska vind en gång i tiden - den något rusiga känslan av att ha så enormt rätt, tillsammans. Den nästan ofattbara tragedin i Bosnien ställde oss inför ett väldigt tomrum där det alltid, iallafall för människor med någon kvardröjande förmåga till empatisk inlevelse, är lätt att förlora sig. Bosnien hade så tydligt bevisat att det inte existerade någon fredens och rättvisans automatik i världen eller ens i det civiliserade Europa. Regeringarna stod handfallna. FN:s roll som fredsmäklare och maktinstrument ifrågasattes på allvar. Alla dessa förhandlingar lyckades inte pressa fram en enda seg-rare, bara ändlösa rader av förlorare. I det läget var det så absolut riktigt att börja tänka på ett helt annat sätt. Arbetarkonvojens glasklara och logiska idé är en praktisk tillämpning av begreppet "internationell solidaritet". Ett europeiskt nätverk av fackligt aktiva människor, fredsgrupper och kvinnoorganisationer som i samarbete och sann internationalistisk anda bringar hjälp åt nödlidande människor i Bosnien. Hur enkelt som helst - en åskådlig tråd av förståelse och personligt ansvar som sträcker sig från det ögonblick då en enskild människa bestämmer sig för att göra en insats till dess att kontakt är etablerad med en annan enskild människa i Tuzla, Bosnien. Däremellan rullar lastbilarna. Idén var inte ens vår från början, skam till sägandes. Den härrörde från gruvarbetarna i Tuzla. Förmodligen hade de börjat undra vad deras bröder och systrar i den europeiska fackföreningsrörelsen hade tänkt göra åt denna mänskliga, politiska och kulturella katastrof - det handlar ju iallafall om hundra miljoner medlemmar organiserade i Fria fackföreningsinternationalen, där LO och TCO ingår, och Europafacket som organiserar de flesta fackliga centralorganisationer i västliga Europa. Det är en gigantisk arbetarrörelse, en väldig massa människor som iallafall på pappret delar någon slags princip - just den princip som lyst med sin frånvaro under hela kriget: folk som kämpar gemensamt utifrån sina respektive utgångspunkter för fred, rättvisa och demokrati. "The big family of working class solidarity" som Fikret Suljic, ordförande i Kreka-gruvornas fackförening, skrev till oss. Han skrev också att han kände sig stolt, hedrad, över att tillhöra denna ärevördiga familj. Han uttrycker sig Sida 2 av 8

3 ganska högtidligt, Fikret, och det vilar fortfarande en något uppsträckt och traditionstyngd stämning över fackets mötessal i Tuzla. Bleknande väggmålningar erinrar om stora ögonblick i arbetarrörelsens historia. Ordförandeklubban ligger välputsad på sin vinröda sammetskudde framme på podiet. I trädgården utanför sticker ett pampigt monument över den framgångsrika och kulturbärande gruvindustrin upp en muskulös arm ur rågen - trädgården är nämligen som alla andra allmänna ytor uppodlad intill sista kvadratcentimetern. Inne i salen satt vi dock och huttrade i våra jackor och filtar medan andedräkten stod som vita kvastar ur munnarna på oss. April är en kall och grym månad på det bosniska höglandet och det var länge sedan huset kunde värmas upp. Fikrets retorik må framstå som en smula ålderstigen i våra cyniska öron, men folket i Tuzla vet vad de talar om. I denna slitna och koldammsgrå stad har befolkningen envist vägrat att dela på sig, trots mycket handfasta påtryckningar från de nationalistiska krafterna. Tuzla är multietniskt och tänker så förbli. Precis som man i århundraden arbetat sida vid sida i gruvornas gångar försöker man nu överleva tillsammans under allt hårdare tryck och i allt djupare nöd. Det ligger en väldig tröst i detta och även en viss romantik, det ska erkännas. Med en tredje krigsvinter i antågande ökar påfrestningarna, den första snön har redan fallit i bergen och den etniska rensningen har tagit ny fart under sensommaren. Sedan i juli har nya flyktingar lyckats nå Tuzla-området, många efter att ha betalt tusentals D-mark till serbiska banditer och entreprenörer som erbjuder transport från områden där rensning pågår och fram till frontlinjen. Där lämnas de åt sitt öde och får gå längs med landsvägarna tills de når någon röda- korscentral eller en bosnisk armépostering. I Tuzla kan man för en gångs skull verkligen tala om en flyktinginvasion - men ingen klagar. Iallafall inte offentligt. När jag slutligen satt där i gruvarbetarnas matsal med Fikret och de andra förstod jag att det var sant allt det vi hade hoppats. Solidaritet finns. Iallafall i Tuzla. Regnet strilade över ett mörkt och slitet Tuzla och människorna vi mötte var mag-ra och trötta. De hade iochförsig klarat sig bättre än många i branschen hade befarat, mycket tack vare det flitiga odlandet på stadens parkeringsplatser och i parkerna, och i skolornas källarvåningar bedrevs ännu undervisning för barnen. Dårhuset var överfullt, naturligtvis, och patienterna låg fastbundna i sängarna eftersom det inte fanns resurser att skydda dem från sig själva, men på torget framför rådhuset hängde tonåringarna i klasar som på vilket storstadstorg som helst. "Vi försöker verkligen vara glada", förklarade Elvira, sexton år, "men ibland är det faktiskt svårt." Vi kom till dessa människor med 14 ton mjöl och löften om stöd från den europeiska arbetarrörelsen. Äntligen! lyste det i gruvarbetarnas ögon och minnena bubblade fram - flera hade varit i Sverige och arbetat, Marinko hade varit på facklig kurs i Linköping, någon hade träffat en Pentti från LO i Sarajevo. Men det är inte så konstigt att gruvarbetare, lärare, studenter och de trippelarbetande kvinnorna i Tuzlas kvinnoförening börjar undra vari detta fantastiska, samstämda politiska stöd egentligen består. Och efter att ha skrivit 183 prydliga brev till varenda tänkbar fackförening och förbund i hela Sverige, efter att ha suttit och ringt runt dagar i sträck Sida 3 av 8

4 och berättat om vår otroliga idé, denna enastående möjlighet att visa sin goda vilja - ja, då börjar jag också undra. Jag har pratat med så många internationella sekreterare nu att jag kan deras snack utantill: Nej, vi har inte tänkt att ta upp den här frågan, det är inte vår avdelning, vi har våra medlemmar att tänka på. Nej, vi vill inte skänka några pengar. Nej, vi vill inte ge vårt stöd till den här mystiska idén om solidaritet. En gång skickade vi en lastbil till Lettland/Brasilien/Sydafrika så nu får det räcka med sånt. Till slut har jag gråten i halsen och jag känner en sådan skam. Vad ska jag säga till de här människorna nästa gång, de här svultna och modiga människorna som fortfarande tror att bara världen får veta, bara våra kamrater får höra hur vi har det så kommer de att hjälpa oss? Vad ska jag säga till borgmästaren Selim Beslagic och de andra i det styrande socialdemokratiska partiet i Tuzlas rådhus, ska jag berätta att när vi försökte samla in lite pengar på socialdemokraternas valmöte i Vitabergsparken så sa folk till mig att de skulle låta sin hund pissa på mina flygblad, att "alla dom där därnere är likadana allihop" samt att om jag inte satte mig ner under Ingvars tal så skulle man skära halsen av mig? Efter att ha uttalat orden "facklig solidaritet" ungefär 500 gånger så känner jag nu att jag inte riktigt orkar återvända till Tuzla med våra tre gamla lastbilar och ynka ton mjöl som vi tiggt ihop, stå där på den öde huvudgatan och säga: Well kamrater, det blev inte mer än såhär. Egentligen är det ofattbart. Vi skulle kunna fylla Tuzla till bristningsgränsen med mat, medicin och barnskor, ja, med reservdelar till deras maskiner och diesel till deras transporter, papper till deras skolor, utrustning till deras fria tidningar och TV-stationer - vi skulle verkligen kunna hjälpa dem att själva klara ännu en krigsvinter och därmed fortsätta ta emot nationalistisk hets och avhumanisering. Det skulle kanska kunna innebära att det inte blir någon fjärde krigsvinter, vem vet? Vi har fått stöd från ett fåtal: Hamnarbetarförbundet ställde upp reservationslöst med pengar och två chaufförer, avdelningar inom Pappers, Grafiska, Metall, Statsanställda och Transport har också bidragit samt min egen fackförening, Syndikalisterna. Men nog trodde jag att det var mer ruter i det som vi fortfarande kallar arbetarrörelsen. Herregud. Bildtext: Foto: Gölin Forsberg Aftonbladet eller artikelförfattaren Sida 4 av 8

5 Fartyg sätts i blockad Göteborgs-Posten. Publicerat i print Sida: 34. Den varslade hamnblockaden i Göteborg mot Vänerlinjens båtar träder i kraft natten till torsdagen. Hamnarbetarförbundet vägrar att lossa båtarna, eftersom lastningen utförs av folk i Pappersindustriarbetareförbundet. Vänerlinjens båtar går i skytteltrafik med papper från värmländska Gruvöns bruk, som ägs av Stora. I våras började Gruvön köra ombord papperet i egen hamn, direkt från fabriken. Att Pappers medlemmar gör det jobbet, retade upp Hamnarbetarförbundet. Hamn har inga medlemmar i Gruvön, men anser att det är en viktig principfråga om framtida jobb. Striden har stötts och blötts inför en förlikningsman vid Göteborgs tingsrätt, men parterna har inte kunnat enas. Och Hamn ville inte låta konflikten gå vidare till en skiljenämnd. (TT) Göteborgs-Posten eller artikelförfattaren Sida 5 av 8

6 Hamnblockad skjuts upp Göteborgs-Posten. Publicerat i print Sida: 10. Hamnarbetarförbundets varslade blockad mot lossning av pappersgods från Vänerlinjens båtar i Göteborg skjuts upp minst ett dygn på grund av förlikningsförhandlingar. Blockaden skulle ha trätt i kraft på måndag men förhandlingar inför en förlikningsman kommer att hållas på tisdag. -Så vi skjuter på varslet, förklarar Karl-Axel Sjölund på Hamnarbetarförbundet. Förhandlingarna hålls i Göteborg på tisdagsmorgonen. Därefter avgörs vad som händer med blockadvarslet. Anledningen till konflikten är att de som lastar Vänerlinjens båtar i värmländska Gruvön tillhör Pappersindustriarbetareförbundet. Hamnarbetarförbundet anser att lastarna bör höra till dess förbund. I maj började Gruvöns pappersbruk att lasta papper till båttransporter i egen hamn invid fabriken. Det körs ombord med truckar. (TT) Göteborgs-Posten eller artikelförfattaren Sida 6 av 8

7 Facket vägrar lossa papper Göteborgs-Posten. Publicerat i print ELSÄSSER SOPHIE Sida: 36. GÖTEBORG: Från måndag kommer Hamnarbetarförbundet att vägra lossa pappersgods från Vänerlinjens båtar i Göteborg. av SOPHIE ELSÄSSER TT Anledningen är att de som lastar båtarna i värmländska Gruvön tillhör Pappersindustriarbetareförbundet. -En viktig principfråga, säger Karl-Axel Sjölund på Hamnarbetarförbundet. Förbundet har inga medlemmar i Gruvön. Men Karl-Axel Sjölund anser att det är viktigt att man inte släpper frågan: -Det kan bli liknande situationer i andra industrihamnar. Vi måste värna om jobben. Sjölund hävdar att man diskuterat problemet utan framgång och därför tar man nu till blockad. Irrationell arbetsordning I maj började Gruvöns pappersbruk att lasta papper till båttransporter i en egen hamn, invid fabriken. Tidigare kördes papperet till Karlstad och skeppades därifrån till Göteborg. Idag körs det ombord direkt på truck från fabriken. Av en lastningstid på totalt tre timmar är det en halvtimme som Hamnarbetarförbundet ser som sitt område, säger Pappers förbundsordförande Sune Ekbåge: -Om vi ställer upp på det kravet, accepterar vi en irrationell arbetsordning. Jag tycker att det här lägger ett löjets skimmer över fackföreningsrörelsen, säger Ekbåge och uppmanar Hamnarbetarförbundet att dra tillbaka varslet. Med tåg och lastbil Gruvöns pappersbruk ägs av Stora, vars transportchef Stig Wiklund har samma uppfattning som Pappers i denna konflikt: -Det här arbetet kräver inte mer kompetens än våra anställda har. Omkring en halv miljon ton pappersprodukter transporteras varje år med båt från bruket. En del av papperet transporteras idag på järnväg. Wiklund säger att man kanske får överväga att transportera mer både på järnväg och med lastbil. -Det är en princip för oss också. Vi har svårt att förstå varför vi skulle tvingas att köpa en tjänst som vi kan utföra själva. Vi har målare, elektriker och byggnadsarbetare hos oss, som alla är med i Pappers, säger Stig Wiklund. Göteborgs-Posten eller artikelförfattaren Sida 7 av 8

8 Kan vi behålla facket? Göteborgs-Posten. Publicerat i print Sida: 32. Jag jobbar på ett företag, som, enligt vad vi har hört, kommer att köpas av ett utländskt företag. Kan vi behålla vår nuvarande fackliga tillhörighet, även om den nye ägaren skulle vilja ändra på detta för att få igenom lägre löner? Föreningstillhörigheten är lagskyddad, varför ingen kan kommendera er att tillhöra någon annan fackförening än den ni själva valt. Den nye ägaren/arbetsgivaren, oavsett om han är svensk eller utländsk, kan emellertid föredra att teckna avtal om löner etc med en annan fackförening än den ni tillhör. Resultatet kan bli att de anställda, eller majoriteten av de anställda, tillhör en fackförening, medan arbetsgivaren har slutit avtal med en annan fackförening. För att lösa detta kan de anställda genom sitt förbund ta till konflikt för att tvinga arbetsgivaren till ett avtal. Hamnarbetarförbundet har i cirka ett och ett halvt decennium organiserat den överlägsna merparten av hamnarbetarna i Göteborg men har ändå inte lyckats få rätten att teckna avtal, som i stället sluts med Transportarbetareförbundet. Göteborgs-Posten eller artikelförfattaren Sida 8 av 8