Kulturhistorisk inventering

Transkript

1 KULTURMILJÖAVDELNINGEN Byggnadsvård/Arkeologi B M B/ MN/ JG Kulturhistorisk inventering Jönköpings läns museum

2 Innehållsförteckning Inledning Syfte och mål med inventeringen Vad är kulturvärden? Dokumentvärden Upplevelsevärden Förstärkande övergripande motiv Bevarandefrågor, lagstiftning Metod, källor Översiktlig beskrivning Naturförutsättningar Fornlämningar och kulturlandskap Vad är en fornlämning? Arkeologi i Mullsjö kommun Boplatslämningar och lösfynd stenåldern, istidens slut 1800 f. Kr Monumentalgravar och gudaoffer bronsåldern, ca f. Kr. Bland domarringar och stensättningar järnåldern, ca 500 f. Kr 1050 e. Kr. Produktionslämningar Det historiska landskapet Hur räknas marken? Skiftesreformerna Nyodlingar och igenplanteringar Bebyggelsetradition och arkitektur Herrgårdskulturen Prästerna Allmogen Bebyggelseinfluenser under 1800-talets andra hälft Charles Emil Löfvenskjöld Villabebyggelse Flerbostadshus Trädgård Makt och administrativa strukturer Kyrkplatsen Dom, skjuts, handel social service militära indelningsverket Vägnät, kommunikationer Hålvägar Milstenar Väghållningsstenar Vägens kulturvärden Senare vägminnen Gästgiverierna 2.

3 Järnvägen kommer Handelsplatser Industriell verksamhet Kvarnar; mjöl- och sågkvarnar Järnhanteringen Garverierna Brännerierna Träindustri Mejerier och andra livsmedelsindustrier Torv- och stenindustri Textilindustri Skolorna Vuxenutbildning Folkrörelserna Frikyrkorörelsen Andra samlingslokaler Friluftsliv, kultur och fritid Pensionatskulturen Friluftsliv Fritidsstugeområdena Ovriga fritidsmiljöer Värt att vårda Detaljnivå; sockenvis Bjurbäcks socken Områden: Bjurbäck Bönared Näs Enstaka objekt: Fornlämningar Bebyggelse Nykyrka socken Områden Nykyrka kyrka Ryfors Tätorten Stationsområdet Centrumområdet Det äldre villasamhället Nyare tillägg Skolmiljöerna Mullsjö Marston Hill Enstaka objekt inom tätorten: Fornlämningar Bebyggelse 3.

4 Enstaka objekt, landsbygden: Bebyggelse Sandhems socken Områden Margreteholm Tunarp Eriksgatuleden Eriksgatuleden Ljunghem Sibbarp Kyrkoplatsen Grimstorp Kylle mo Tätorten Grimstorpsvägen Kyllevägen Lyckåsvägen / Terassvägen / Villavägen Sandhems skola m.m. Enstaka objekt inom tätorten: Bebyggelse Enstaka objekt, landsbygden: Fornlämningar Bebyggelse Utvängstorps socken Vägmiljöer Områden: Utvängstorp Enstaka objekt: Fornlämningar Bebyggelse Arkitekter Ordförklaringar Källor, litteratur Arkiv Opublicerade källor Litteratur Bilaga 1: Bortskrivna objekt 4.

5 Inledning Under våren och vintern 1977 genomförde länsmuseet i Skaraborgs län en inventering av bebyggelsen i Mullsjö kommun. Inventeringen genomfördes på uppdrag av Mullsjö kommun och publicerades i en rapport våren Inventeringen innefattade bebyggelse och industriminne samt en rapport över de registrerade fornlämningarna i kommunen. Under våren 1997 initierades en diskussion mellan länsmuseet i Jönköpings län och Mullsjö kommun om att genomföra en revidering av den nu drygt tjugo år gamla inventeringen. I maj 1999 anslog Mullsjö kommun medel för revideringen och arbetet startade sommaren Inventeringen har genomförts av antikvarie Britt-Marie Börjesgård och omfattar dels en ominventering av samtliga objekt medtagna i den gamla inventeringen dels inventering av nya miljöer och objekt. Nya objekt har generellt kommit att tolkas som bebyggelse som inte är medtagen i den gamla inventeringen och omfattar dels bebyggelse som är uppfört efter år 1930 dels äldre bebyggelse som idag bedöms vara kulturhistoriskt intressant. Ett skäl till att byggnader som inte var med i den gamla inventeringen nu bedöms vara av kulturhistoriskt värde kan bero på att de är del i en sammansatta miljöer eller att de har ett nyare formspråk. I förhållande till den gamla inventeringen har också ett antal byggnader tagits bort därför att de är förändrade på ett sådant sätt att de inte längre har något påtagligt kulturhistoriskt värde, i några fall är byggnaderna rivna eller i mycket dåligt skick. Inventeringsarbetet har vidare inneburit viss arkivsökning, för att kunna tillföra ytterligare kunskap till den fysiska miljön. I maj 2000 bestämdes att även avsnittet om fornlämningar skulle revideras. Denna del av arbetet har inneburit ombesiktningar av tidigare utvärderade fornlämningsmiljöer samt i viss mån även nya objekt. Fornlämningsanalysen har utförts av antikvarierna Jörgen Gustafsson och Mikael Nordström. Syfte och mål med inventeringen Syftet med inventeringen är att den i första hand ska utgöra ett planeringsinstrument för kommunen, men rapporten ska även vara en källa till information och kunskap för kommunens innevånare avseende de kulturhistoriska värdena i området. Rapporten består av två delar, dels en inledande översiktlig beskrivning, dels en katalogdel som sockenvis listar kulturhistoriskt värdefulla områden och objekt, innefattande bebyggelse och fornlämningar. Vad är kulturvärden? Vad gäller bebyggelse har Riksantikvarieämbete gjort en definitionen av vilka element de kulturhistoriska värden består av. Basalt använder de begreppen dokumentvärde respektive upplevelsevärde. Definitionen är delvis också användbar avseende andra kulturhistoriskt värdefulla objekt eller lämningar så som fornlämningar. 5.

6 Dokumentvärden Med dokumentvärde menas faktiska egenskaper som byggnader har. Detta är värden som kan beskrivas objektivt, kanske i vissa fall mätas och jämföras med andra byggnader. Dokumentvärdet inbegriper historiska egenskaper inom en rad områden, det kan vara; byggnadshistoriskt, byggnadsteknikhistoriskt, arkitekturhistoriskt, samhällshistoriskt, socialhistoriskt, personhistoriskt eller t.ex. teknikhistoriskt. Upplevelsevärden Utöver dessa faktiska värden finns också upplevelsevärden. Det är subjektiva värden som är svårare att mäta och kvantifiera då de utgår från värderingar. Arkitektoniskt och konstnärligt värde är välkända begrepp som kanske inte kräver någon speciell förklaring. Med patina avses att byggnaden genom sitt skick kan förmedla en tidsdimension och ge upplevelsen av en långvarig användning. En gammal fönsterbåge med blåst glas och väderbitna karmar där flera olika färgskikt kan anas illustrerar åldrandet på ett mycket konkret sätt. Avlägsnas patinan återstår bara den objektiva upplysning som byggnaden ger om sin tillkomsttid och skick idag, dess egen berättelse om mellanliggande tiders användning går förlorad. Gränsen mellan patina och rent slitage och direkta skador är ofta otydlig och kan vara svår att uppfatta. Med miljöskapande värde avses en byggnads betydelse för miljön som helhet. Identitetsvärdet står för det som gör att vi känner trygghet, samhörighet och hemkänsla i miljön. Detta är i första hand ett socialt värde där de kulturhistoriska aspekterna ingår mer eller mindre framträdande. Byggnaderna i sig behöver inte vara märkvärdiga, för att ha detta värde. Som kommande utifrån kan det vara svårt att uppfatta den här typen av värden som i mycket handlar om det bekanta och vardagliga men också igenkännbara. I kontinuitetsvärdet ligger en tidsaspekt, att en plats eller område har använts för ett viss sorts verksamhet under lång tid. Skolorna på Gunnarsbo i Mullsjö är ett sådant exempel, där den äldsta skolbyggnaden är från 1800-talets mitt, nyare byggnader har tillfogats i olika tidsskikt och området fortsatt används för undervisningsändamål. Med traditionsvärde kan avses speciella tilldragelser som kan förknippas med en särskild byggnad eller plats, eller en byggnads betydelse som bärare av en tradition. Sankt Sigfrids källan i Utvängstorp och den i kyrkan bevarade bambukäppen är ett exempel på en plats och ett föremål som är knutna till en berättartradition. Det lilla missionshuset med anspråkslöst yttre kan ha spelat en stor roll i bygdens historia och därmed vara en viktig traditionsbärare. Symbolvärdet är relativt lättförståligt och ofta tydligt. En byggnad kan vara en symbol för en ort, en stad, ett begrepp eller en samhällsfunktion. Ibland är symbolfunktionen avsedd, som när en ort bygger ett höghus för att sätta staden på kartan. I andra fall kan byggnaden i efterhand ha fått en symbolroll. Fabriksskorstenen reser sig som ett synligt tecken på industriell framgång och teknisk utveckling, men kan även förknippas med armod och tunga arbetsförhållanden. Kyrkan mitt i byn och kyrktornet markerar religiösa och kulturella värden, men står också som en symbol för sin bygd. När Mullsjö kommun använder det gamla vattentornet i sitt marknadsföringsmaterial, fyller det flera funktioner. För mullsjöborna utgör vattentornet en välkänd byggnad som alla kan relatera till, för den utomstående kan vattentornet förmedla att Mullsjö är ett stationssamhälle och att just järnvägen har varit betydelsefull för Mullsjö. Förstärkande, övergripande motiv Till dessa värden kan man sedan lägga förstärkande övergripande motiv. En byggnads värde har traditionellt varit starkt förknippad med dess bevarandetillstånd. Ett hus i ori 6.

7 ginalskick eller med få förändringar från dess uppförandetid, har nästan alltid klassats högre än en byggnad som genomgått ett antal utvecklingsskeden. I dessa sammanhang brukar man tala om autenticitet och äkthet som just förstärkande motiv. En byggnad i originalskick berättar om byggnadsskicket vid tillblivelsetiden, vilka färgsättningar som var populära och andra ofta modebetonade drag. En byggnad i originalskick kan därför ofta också ha ett pedagogiskt värde, genom dess tydlighet, vilken gör den relativt lätt att läsa och förstå. Detta kan gälla en byggnad i sig men också i dess sociala och ekonomiska sammanhang. Kring en herrgårdsmiljö är de ibland mycket enkla byggnader som har skapat förutsättningarna för välståndet viktiga för att kunna förstå det ekonomiska överflöd som herrgården speglar. Kvalitet i detta sammanhang inbegriper flera olika egenskaper, från ett rent hantverksutförande till mera estetiska aspekter, där man ser skönheten i en väl uttänkt konstruktion, noggrant utformade detaljer, väl valda material och ett skickligt utfört hanverk. I en medveten arkitektonisk gestaltning finns kvalitetsbegreppet ofta inbyggt, omsorgen om detaljerna och goda och anpassade material är till exempel egenskaper som brukar förknippas med god arkitektur. Detta knyter samman det konstnärligt-arkitektoniska värdet med det mera jordnära kvalitetsbegreppet som ligger i hållbarhet, slitstyrka och funktionsduglighet. Denna strävan efter kvalitet förekommer ofta i det traditionella folkliga byggandet och visar sig i utformning och val av material. Och är ofta motiverade av både funktionella och estetiska krav det noga utvalda virket i fönsterbågarna tillät klena dimensioner vilket i sig gav ett bättre ljusinsläpp. Sällsynthet är ytterligare ett så kallat förstärkande motiv. Om en byggnad visar sig vara ensam i sitt slag blir bedömningen givetvis en annan än om den är en i raden. Sällsyntheten har ofta av naturliga skäl förknippats med hög ålder, men kan också vara relevant på yngre byggnader utifrån att dessa kan vara unika i sitt slag t.ex. vad gäller byggnadsteknik eller industriell process. Porttornet på Näs ett bra exempel just vad gäller sällsynthet, då det tillhör en av de få kända bevarade porttornen i Sverige. Man kan med säkerhet säga att porttornets sällsynthet spelade en avgörande roll för att Näs blev förklarat som byggnadsminne. I motsats till sällsyntheten står representativitet. Med det representativa menas ofta det som är typiskt för en trakt, socken eller landskap. Det kan även avse näring eller ett socialt skick. Det kan gälla byggnadens utformning, typ av byggnad, val av byggnadsmaterial etc. Bedömningen av det sällsynta och representativa varierar utifrån olika perspektiv; nationellt, regionalt och lokalt. En kvarn som är den enda bevarade i ett område har där ett värde, som samma byggnad inte har, om bedömningen skulle ske utifrån ett nationellt perspektiv. Med en tidigare fokusering på sällsyntheten och det högkvalitativa har ofta mycket av det representativa gått förlorat. Backstugorna och annan enkel utmarksbebyggelse som i en tidsepok var mycket vanliga, är idag mer än sällsynta då de inte har tillmätts tillräckligt värde för att bevaras till eftervärlden. I de undersökta socknarna var under talets mitt brännvinsbrännerierna vanligt förekommande, idag finns inget av dessa bevarade. Begreppen ovan är hämtade ur en definition av Axel Unnerbäck vid Riksantikvarieämbetet, ur Kulturmiljövård 1-2/95. 7.

8 Bevarandefrågor, lagstiftning Plan och bygglagen (PBL), är den lag som reglerar den byggda miljön. Utöver PBL finns även kulturminneslagen (KML) som bland annat omfattar fornlämningar, kyrkor och byggnadsminnen. I Plan- och bygglagen som trädde i kraft juli 1987 finns generella hänsynsregler avseende om- och tillbyggnader av bebyggelse. Vid förändring av byggnader gäller att förändringar skall utföras varsamt så att byggnadernas särdrag beaktas och att bland annat deras kulturhistoriska värde tas tillvara. Enligt PBL, 3 kap 12 får inte byggnader som är särskilt värdefulla ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär förvanskas. Sådana byggnader skall vidare underhållas så att deras särart bevaras. Detta gäller vare sig åtgärderna är bygglovspliktiga eller ej. Byggnader som är upptagna i de av kommunerna antagna kulturhistoriska inventeringarna berörs av dessa generella hänsynsregler enligt PBL. Genom PBL ligger det huvudsakliga ansvaret för planfrågorna hos kommunerna. Inom tätorter och stadsmiljöer regleras t.ex. vilka åtgärder som är lovpliktiga genom gällande detaljplan, det vill säga åtgärder som fastighetsägaren behöver bygglov för att få genomföra. Det kan t.ex. gälla förändring av fasad, målning, val av fönster och takmaterial etc. För områden utanför detaljplanelagt område kan särskilda områdesbestämmelser antas. För bebyggelse på landsbygden där inga områdesbestämmelser finns är det de generella hänsynsreglerna enligt PBL som gäller. I Naturresurslagen (NRL) finns bestämmelser om så kallade Riksintressen. Ett område av riksintresse för kulturmiljövården anses besitta så stora kulturhistoriska värden att det är en angelägenhet för staten och dess regionala kontrollorgan i form av länsstyrelsen att skydda dessa områden mot påtaglig skada. För ett riksintresse gäller att länsstyrelsen kan upphäva en kommuns beslut om de inte tillgodoser riksintresset. NRL syftar till stor del att natur- och kulturvärden ska skyddas genom annan lagstiftning. I Sverige finns omkring 1800 riksintressen för kulturmiljövården, varav fyra områden berör Mullsjö kommun. Dessa är Ryfors, med dess unika engelska park, området innefattar även Tunarp, Kylle mo med dess fornåkerområde, Sandhem med hålvägssystemet norr om Sandhem den så kallade Eriksgatuleden vilket innefattar även Ljunghem, samt Kymbo Tall varav delar av det avgränsade området perifert berör Sandhems socken. Utöver detta finns även så kallade riksintressen för friluftslivet i området, här är Stråken uppsatt som ett dylikt. I lagen om kulturminnen finns bland annat bestämmelser om ortnamn, fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen. Enligt lagen får en byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller ingår i ett kulturhistoriskt synnerligt märkligt område förklaras som byggnadsminne. I Mullsjö kommun finns två byggnadsminnen, det är dels Bönareds kaplansboställe dels Näs, båda i Bjurbäcks socken. Kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som har tillkommit före utgången av år 1939 får inte på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. Samtliga kyrkor i kommunen är äldre och omfattas därmed av detta skydd. 8.

9 Vad gäller fornminnen, se vidare under avsnittet om fornlämningar. Metod, källor Det använda källmaterialet är, om det inte särskilt anges i texten, framför allt hembygdslitteratur. Vad gäller mera allmänna historiska referenser se källförteckningen. När gårdsuppgifter är hämtade ur de publicerade fastighetsbeskrivningarna anges inom parantes dels SGG som avser Svenska gods och gårdar, Skaraborgs län södra vilken utkom år 1941, dels SB som står för Sveriges bebyggelse, landsbygden Skaraborgs län del V från Avseende ortnamnsuppgifter samt hänvisningar till jordeböcker, är dessa oftast hämtade ur Ortnamnen i Skaraborgs län, del XIII, Vartofta härad av Ingvar Lundahl, utgiven år Källor till förhistorien Kunskap om vår förhistoria kan hämtas ur framför allt fornlämningar och lösfynd, men också litteratur, antikvarisk-topografiska arkiv, ortnamnsarkiv, äldre kartmaterial och naturvetenskapliga analyser. Fornlämningarna finns registrerade i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, som emellertid inte är komplett utan ständigt revideras. I registret upptas av naturliga skäl endast synliga fornlämningar, varför åtskilliga platser med dolda fornlämningar återstår att upptäckas, t ex i samband med exploateringar eller riktade forskningsinsatser. Fornminnesregistret är uppbyggt sockenvis, och lämningarna är numrerade i löpande ordning som de är registrerade. De fornlämningsnummer som finns angivna i rapporten är hämtade ur detta register. Fornminnesregistret finns förutom hos Riksantikvarieämbetet finns även i kopior hos länsstyrelsen och länsmuseet, samt i vissa fall även hos hembygdsföreningarna. 9.

10 Översiktlig beskrivning Naturförutsättningar De naturgivna förutsättningarna präglar i mycket en bygd och dess människor. Mullsjö kommun är i första hand en skogsbygd, med ett kuperat småskuret landskap. I sydost den långsträckta sjön Stråken som norr över följs av Tidans dalgång. Sandåsarna och tallskogen är karaktäristiskt för dessa områden. I Sandhems norra del, framför allt runt gården Mosseberg är marken inte lika kuperad. I öster upp mot Hökensås finns även mossar och myrmarker. Jordmånen och markförhållandena skapar särskilda odlingsförutsättningar. Sandjorden är lämplig för potatisodling, vilket inte minst avspeglar sig i den omfattande bränneriverksamhet som bedrevs i området under 1800-talets andra hälft. I områden där jordbruken inte har de bästa förutsättningarna skapar innevånarna andra sätt att försörja sig. I skogsbygder och randområden av olika karaktär har ofta hantverk och annan protoindustriell verksamhet spelat en roll för försörjningen. Jordbruket har inte varit den enda utkomstkällan. Fornlämningar och kulturlandskap Vad är en fornlämning? Enligt kulturminneslagen (KML) är fasta fornlämningar lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna. Som exempel på sådana lämningar anges bland annat gravar, ristningar, minnesvårdar, samlingsplatser (t ex rättskipning, kult och handel), lämningar efter boplatser, produktion och näringsfång, ruiner av borgar, kyrkor mm, färdvägar, vägmärken, skeppsvrak (mer än hundra år) samt naturbildningar med anknytning till sägner eller folkliga föreställningar. Sådana lämningar är skyddade enligt lag (KML 2 kap. 1 ) och kallas fasta fornlämningar. Lagen tillämpas inte strikt, t ex behandlas husgrunder efter torp och backstugor endast som fasta fornlämningar om de är äldre än 1700-tal. Yngre lämningar efter kolning såsom kolbottnar och kojgrunder betraktas inte heller som fullvärdiga fornlämningar i den meningen att de erhåller status som fast fornlämning. Det beror bland annat på deras ymniga förekomst och förhållandevis unga ålder. Tidigare betraktades röjningsrösen som i huvudsak spår efter yngre tiders odling, men sedan man genom undersökningar på 1980-talet kunnat belägga att röjningsröseområden, åtminstone delvis speglar en förhistorisk odlingsverksamhet ändrades synen denna fornlämningskategori. På samma sätt har det visat sig att tjärdalar inte sällan kan ges en medeltida datering och därför till skillnad från tidigare börjat registreras som fornlämningar. 10.

11 Fornlämningsbegreppet är sydost synes inte statiskt utan förändras i takt med att vår kunskap om olika fornlämningstyper ökar. Fornminnesinventering Under 1600-talet grundlades statens intresse för fornlämningar, vilket bland annat kom till uttryck i inrättandet av en riksantikvarietjänst 1630 och ett första påbud om fornminnesinventeringar Orsaken var Sveriges ambition att bli en europeisk stormakt och den gamla rivaliteten med Danmark om Nordens överhöghet, inte minst kulturellt. Det var av stor vikt att man kunde visa på ett storslaget förflutet. I 1630 års Memorial heter det att rijkzens antikvarij och häfdesökakiare allehanda monumenter och saker sökia skole och sambla, som färdherneslandet kan blifwa illustrerat medh På uppdrag av Rikskanslern Magnus Gabriel de La Gardie författade riksantikvarie Johan Hadorph 1666 ett Placat och påbudh om gamble monumenter och antiquiteter, vilket brukar betraktas som världens äldsta lag rörande fornlämningar. Det kom påföljande år att skickas ut i riket till landshövdingar, biskopar och präster, vilka läste upp påbudet i sina respektive församlingskyrkor. Rannsakningarna kom att upprepas fram till talet. Resultatet av rannsakningarna finns inte bevarade i sin helhet och för socknarna inom Mullsjö kommun saknas dessa tyvärr helt. Någon ny statligt initierad inventering kom inte att göras förrän under 1900-talet. Den första i Mullsjöområdet utfördes 1959 och en revidering gjordes En begränsad fornminnesinventering hade emellertid gjorts redan 1929 av H. Gabrielsson. Fornlämningar omnämns sporadiskt i en del äldre topografisk litteratur som beskrivningar över Vartofta härad och Skara stift (t ex Ljungström 1877). Arkeologi i Mullsjö kommun Att beskriva fornlämningar och kulturmiljöer i Mullsjö kommun måste göras utifrån avsaknaden av arkeologiska undersökningar, med några enstaka undantag. Karl Erik Sahlström efterundersökte 1935 en skadad stensättning (fornlämning 14) vid Sjöbacka i Bjurbäcks socken och 1941 undersökte han en av odling skadad domarring (fornlämning 68) vid Broholm i Sandhems socken. Därutöver har det utförts karteringar och mindre undersökningar av den fossila åkermarken vid Kylle mo och Utvängstorp. Redan på 1950-talet karterades området vid Kylle mo av Knut Fredriksson och 1956 utfördes där en pollenanalytisk undersökning av Magnus Fries. Kulturgeografiska institutionen i Stockholm har också utfört forskningsgrävningar vid fornåkrarna i Utvängstorp (Klang 1981). Boplatserna är dåligt kända i området, då de som redan nämnts i regel inte är synliga ovan mark. I samband med plöjningsarbeten 1969 i Saxarp i Sandhems socken noterades kol och skörbrända stenar i åkern. Fyndplatsen som inte blev närmare undersökt antyder förekomsten av boplatslämningar i form av härdar. Liknande iakttagelser finns också från Broholm intill väg 47/48. Boplatslägen och lösfynd stenåldern, istidens slut 1800 f Kr De första människorna som befolkade dessa trakter anlände i takt med att fauna och flora gjorde sitt återintåg i landskapet efter att inlandsisen dragit sig tillbaka. Från is 11.

12 tidens slut, ca år f.kr fram till ca 4000 år f.kr, levde man som jägare och samlare, vilket innebar att man levde som nomader och flyttade dit föda och villebråd fanns att få för tillfället. Troligtvis var boplatserna säsongsbetonade det vill säga man bodde på de platser som ur födosynpunkt var gynnsamma för årstiden. Tekniskt sett utvecklades redskapen flinttekniken blev bättre och yxorna effektivare. Dessutom utvecklades pilbågen under denna period. En annan viktig del i utvecklingen var att man under perioden började att domesticera djur det vill säga tämja och avla djur. De första var troligen varg och svin. Idag hittas spåren efter stenåldersboplatser vid sjöar och vattendrag. Ungefär 4000 år f.kr år hände två viktiga saker nämligen att man började att tillverka keramik och odla sin egen säd. Tillgången till keramikkärlen var en förutsättning för att kunna lagerhålla det odlade spannmålet. Denna period kallas för yngre stenålder eller bondestenåldern. Den avgörande skillnaden mot tidigare var att boplatserna blev av mer permanent karaktär. En av anledningarna till detta var att man genom jordbruket kunde producera ett överskott av föda och att den investerade arbetsinsatsen i t ex skogsröjning och svedjning gjorde att marken ur ägandesynpunkt blev värdefullare än tidigare. Även tamboskap blev en viktigare del av näringsfånget. De fynd från stenåldern som har påträffats har delats upp i olika kulturtillhörigheter. Om dessa konstruktioner verkligen representerar verkliga mänskliga kulturer vet vi egentligen inte, men de utgör ett kronologiskt arbetsredskap för arkeologerna. Den första jordbrukande kulturen kallas för Trattbägarkulturen och har fått sitt namn från sina karaktäristiskt formade keramikkärl och existerar från början av bondestenåldern. Den följs sedan av den Gropkeramiska kulturen och Stridsyxekulturen för att sedan följas av Senneolitiska kulturer, som avslutar stenåldern ca 1800 f.kr. De indikationer på stenålder som finns i Mullsjö kommun utgörs främst av lösfynd av flinta samt sten- och flintyxor. Fynden koncentrerar sig till vattendragen Stråken, Tidan och Sandhemssjön i Bjurbäcks och Sandhems socknar. Även vid Knipesjön i Nykyrke socken har flera lösfynd av stenyxor och flinta gjorts. Säkra gravar från stenåldern saknas. Dock finns en stensättning (fornlämning 14) vid Sjöbacka i Bjurbäcks socken som enligt uppgift har innehållit fyra flata stenblock som stått på kant i graven. I graven har också hittats en skafthålsyxa och i närheten två keramikskärvor och två flintbitar. De kantställda hällarna tyder på att det kan röra sig om en hällkista, som eventuellt kan dateras till den senare delen av bondestenåldern eller möjligen äldre bronsålder. Även skafthålsyxan som hittades i graven kan ges en liknande datering. Trots att arkeologen K.E. Sahlström, som undersökte graven 1935, konstaterade att det troligtvis inte rör sig om en hällkista kan man inte bortse ifrån att både fynden och hällarna pekar på motsatsen. Ett stort antal av lösfynden kan dateras till senneolitikum, ca f.kr. De utgörs av skafthålsyxor, flintdolkar och flintspetsar. Yxor av typen tunnackiga kan dateras till tidigneolitikum, ca f.kr, och förknippas med trattbägarkulturen. Även yxor av tjocknackig typ förekommer, framförallt i området vid Knipesjön, Dessa dateras till mellanneolitikum dvs ca f.kr. I övrigt består lösfynden av flintredskap, bla skrapor, spån och avslag av flinta. Dessa fynd låter sig svårligen dateras därför att typerna existerar genom en stor del av stenåldern. Endast två stenåldersboplatser är registrerade i kommunen, nämligen på Bockö i Stråken och på Stråkens östra strand, väster om Bockö i Sandhems socken. Med stor sannolikhet finns det många oupptäckta boplatser längs Stråken, Tidan och andra vattendrag i 12.

13 kommunen, men eftersom boplatserna ej är synliga ovan mark och få exploateringar företas i direkt anslutning till vattendragen är sannolikheten liten att de påträffas. De övriga lösfynden av flinta kan också med stor sannolikhet indikera boplatser eller närhet till dessa. Att döma av de lämningar från stenåldern som har hittats i kommunen kan man sammanfattningsvis säga att de koncentrerar sig till vattendragen främst i Sandhems och Bjurbäcks socknar samt runt Knipesjön i Nykyrka socken. Utav de fynd som går att datera hamnar de flesta i yngre stenålder, det vill säga f.kr. Fynden består av flint- och stenyxor, flintdolkar, annan flinta och keramik. Monumentalgravar och gudaoffer bronsåldern, ca f Kr Inte bara bronsföremål började importeras från kontinenten, med följde också tekniskt kunnande, nya idéer och föreställningar. I uppförandet av monumentalt belägna gravar såsom större högar, rösen och stensättningar kan man ana ett socialt stratifierat samhälle. Något som också återspeglas i statusföremål som rikt dekorerade vapen och smycken. Under bronsålderns första del dominerar fortfarande skelettgravskicket, men vid mitten av perioden har man nästan helt övergått till att kremera de döda. Boskapsskötseln var fortfarande dominerande men även odling av korn och vete förekom. I vissa områden var det säkert också vanligt med jakt men framför allt fiske. På flera håll i landet har man undersökt bosättningar med långhus upp till meter långa. På boplatserna förekom ibland också bronsgjutning. Bronsålderns religion ser vi spåren av i hällristningar och offerfynd. Under bronsåldern offrades föremål i våtmarker för att befrämja fruktbarhet och kanske framgång i strid. Om stenåldersspåren inom Mullsjö kommun domineras av lösfynd blir läget annorlunda under bronsåldern. Då började större gravmonument uppföras i form av rösen, stensättningar och högar. Ingen av dessa gravar är emellertid undersökt, varför vi inte med säkerhet kan säga vilka som uppförts under bronsåldern. Analogier med undersökningar på annat håll har dock visat att ensamliggande eller mindre grupper med rösen, med en diameter över ca 10 meter, ofta kunnat dateras till bronsåldern, framför allt dess äldre del. Motsvarande stensättningar har en större spridning över tiden, men en inte obetydlig del har sannolikt tillkommit under bronsåldern. I kommunen finns ca 35 rösen, 53 stensättningar och 4 högar. Precis som tidigare är inte boplatslämningarna synliga ovan mark. De kan dock antas vara belägna inte långt från gravarna. Inom kommunen finns två intressanta bronsåldersfynd. En kantyxa i brons är påträffad i en åker på fastigheten Kråmmered 1:1, Bjurbäcks socken. Fyndomständigheterna är inte närmare kända, varför det är svårt att säga vad den representerar en boplats, en grav eller kanske är den bara borttappad. Kantyxan kan dateras till ca f.kr. (SHM 27386). Vid Ängelstorp i Sandhems socken gjorde Levin Johansson och soldaten C J Rinaldo på 1870-talet ett fynd i samband med uppodlandet av en mosse (SHM 5539 och 7571: ; Olsén 1934:sid 163f). Det inköptes till Statens historiska museum, SHM vid två olika tillfällen men härrör av allt att döma från samma depåfynd. Fyndet består av fem halsringar och en armring i brons. Det utgör ett s k offerfynd och kan dateras till över 13.

14 gången mellan brons- och järnålder, ca 500 f.kr. En något obskyr gud benämnd Gudinnan med halsringen anses ha dyrkats vid den här tiden. Dylika halsringar är inte ovanliga och en snarlik har t ex påträffats i södra Vättern. Bland domarringar och stensättningar järnåldern, ca 500 f Kr 1050 e Kr. Järnhanteringen kom till Norden på 500-talet f.kr. Med hjälp av 14 C-dateringar har man konstaterat att hanteringen spridit sig mycket fort till vitt skilda områden i landet. Järnframställningskonsten var naturligtvis en revolutionerande nyhet för människorna. Dels var järnet ett mycket funktionellt material och dels var det inte lika kostsamt som bronset, eftersom man oftast hade lokal tillgång på råvaran. Järnet var en metall som blev tillgänglig för var och en. Under järnåldern blir också jordbruket intensivare. Markutnyttjandet ökar både för odling och bete. Detta tillsammans med en förändring till ett kallare och fuktigare klimat gör att ädellövskogen minskar. Avverkning av timmer för husbyggnation, hägnader och kolframställning gjorde intrång i de kvarvarande skogsbestånden. Landskapet förändras således och blev öppnare. I samband med att ädellövskogen minskade ökade bokbeståndet kraftig. Omkring 500 år e.kr hade boken blivit det dominerande trädslaget i Sydskandinavien. Samtidigt spred sig granen hastigt söderut och nådde under järnålderns lopp södra Småland. Lämningar från järnåldern i Mullsjö kommun visar sig framförallt i form av gravar av olika typer. Domarringar, kvadratiska stensättningar och s k treuddar (tresidiga stensättningar) representerar järnåldern. Runda stensättningar kan till viss del också dateras till järnåldern, men är till sin form och konstruktion svåra att skilja från bronsålderns stensättningar. Boplatslämningarna är fåtaliga och kronologiskt osäkra. I Saxarp, Sandhems socken hittade man rester av vad som troligtvis var härdar. Även vid Broholm, i Sandhems socken har det på 50-talet hittats härdar i anslutning till en domarring och en hög (fornlämning 68). Härdarna är inte daterade, men är troligtvis anlagda under brons- eller järnålder Domarringar finns i hela kommunen, dels ensamliggande och dels samlade på gravfält. I Bjurbäck finns två gravfält (fornlämning 10 och 12) med sammanlagt 15 domarringar. En domarring (fornlämning 68), vid Broholm i Sandhems socken restaurerades och undersöktes 1941 av fil.dr K. E. Sahlström. Vid undersökningen hittades några få bottenbitar till ett lerkärl och brända ben. Enligt uppgifter i ett brev (i ATA) skall flera gravar ha påträffats i anslutning till domarringen Under vägarbete för några år sedan skadades ett par gravar, som innehöllo benrester. Det är inte ovanligt att andra typer av gravar som saknar markering ovan jord är placerade i anslutning till domarringar. De kvadratiska stensättningarna koncentrerar sig i Sandhems socken framförallt kring Sandhemssjön och till ett område ca 3 km norr därom. I övrigt finns en kvadratisk stensättning i Utvängstorps socken och en i Nykyrka socken. Domarringar och kvadratiska stensättningar kan dateras från ca Kristi födelse till 600 e.kr. Gravar från den yngre järnåldern utgörs av mindre högar och stensättningar (vanligen ca 3 9 m i diameter) oftast samlade i större grupper, på s k höggravfält. I Mullsjö kommun finns ett gravfält (fornlämning 52), vid Kylle mo i Sandhem, vilket består av bland an 14.

15 nat två mindre högar och 15 runda stensättningar (den största hela 17 meter i diameter) som möjligtvis skulle kunna dateras till yngre järnålder. Genom att titta på gravarnas spridning ser man att bosättningarna under den äldre järnåldern framförallt ansluter till vattendragen Sandhemssjön, Stråken och Tidan och i stort sett tangerar lämningarna från bronsåldern. När det gäller den yngre järnåldern är antalet lämningar så fåtaliga att det inte går att göra sig en bild av bosättningsmönstret. Möjligen har det funnits fler gravar från yngre järnålder, vilka i så fall har bortodlats. Produktionslämningar Under begreppet produktionslämningar döljer sig lämningar som tillkommit genom någon form av framställningsprocess. Exempel på dessa kan vara ugnar, slaggvarpar, kolningsgropar och kolbottnar. Men de mest uppmärksammade inom kommunen är de fossila åkerspåren. Järnframställning Järnframställning, och därmed förknippade aktiviteter, har avsatt ett flertal spår i kulturlandskapet. Järnframställningsugnar av olika typer existerar från järnålder fram till nutid. Framställning av kol, som var en förutsättning för järnframställning, har avsatt lämningar i form av kolningsgropar och kolbottnar. Kolningsgropar anses vara den tidigaste typen av kolframställningslämningar. De börjar användas redan under järnåldern och förekommer fram till talet. Under 1600-talet, i samband med att vallonerna kommer till Sverige och järnframställningen intensifieras, börjar man använda kolmilan. Kolmilan avsätter spår i kulturlandskapet i form av runda, kolfyllda upphöjningar, vilka kallas kolbottnar. Ibland hittas även gropar omkring kolbottnen, vilka var till för milans luftförsörjning. Kolmilan användes från 1600-talets tidigare hälft fram till talet. Det skall dock sägas att kolbottnar inte åtnjuter status som fast fornlämning. Lämningar efter kolarkojor kan också påträffas i samband med kolbottnar. Slaggvarpen är en annan lämning som tillkommit som en direkt följd av järnframställning. En slaggvarp är en hög av järnslagg och inte sällan återfinns ugnen inuti slaggvarpen. Lämningar efter järnframställning är fåtaliga i Mullsjö kommun. I Sandhems socken finns två kolningsgropar (fornlämning 255), en kolbotten och en kolarkoja (fornlämning 256). I Nykyrka socken har en slaggvarp (fornlämning 9) och två kolbottnar (fornlämning 7) påträffats. Antalet registrerade järnframställningslämningar speglar inte den egentliga förekomsten, utan sannolikt har denna fornlämningstyp inte uppmärksammats i tillräcklig grad. Tjärframställning När det gäller lämningar efter tjärframställning, såsom tjärdalar och tjärrännor, är också dessa fåtaliga i kommunen. Den enda som är registrerad är en tjärränna i Nykyrka socken (fornlämning 6). Tjärrännor anlades i sluttningar och omgavs på var sida av en vall och vid slutet av rännan anlades en grop för uppsamling av tjäran. Även tjärugnar och tjärhällar kan påträffas i dessa sammanhang. Tjärframställning finns belagd i Norden redan under romersk tid dvs kring Kristi födelse och på 1300-talet exporterade man tjära från Sverige, vilket berättas i de Lybska tullregistren. Tjärframställningen pågick i Sverige till ett par tre decennier i på 1900-talet, vilket visar att verksamheten har haft en lång tradition. 15.

16 Andra produktionslämningar Även sentida produktionslämningar finns representerade i fornminnesregistret i form av kvarnar, smedjor och brännerier och övriga industrilämningar. Dessa dateras allt från 1600-tal till 1900-tal. Ett intressant exempel är Olofsborgs salpeterbruk i Sandhems socken som idag består av tre husgrunder (fornlämning 101). Bruket var, enligt skriftliga källor, i bruk från 1619 till 1650 och var ett av 14 salpetersjuderier som vid den tiden fanns i landet. Fossila åkerspår Forskningen kring fossil åkermark är en relativt ny gren inom arkeologin och kulturgeografin. Det var först i samband med revideringsinventeringen under 1980-talet som intresset för denna fornlämning väcktes på allvar. Fornlämningstypen är dock inte okänd historiskt sett. Redan Saxo Grammaticus uppger på 1200-talet att man i hela Danaväldet har dynger af Stene ligge inde blant Skoven Taeer. Anledningen till dess uppkomst skulle ha varit att i Hedenold har der boet flere Mennesker her i Landet end nu til Dags. Även Linné uppmärksammar denna företeelse, när han 500 år senare, vid sin resa genom Småland stöter på stora stenrössjor med människohänder ihopplockade Liksom Saxo Grammaticus var hans förklaring att befolkningen under röjningsrösenas tillkomst varit större. I Mullsjö kommun uppmärksammades denna typ av lämning tidigt. P.E. Lindskog skriver i början av 1800-talet om Sandhems socken Öfver allt i skogarne finnas igenlagde åkrar, hvilket både tillhopakastade stenhögar och åkrarnes tydliga gränsor tillkännagifva. Troligt är att Digerdöden vållat denna förödelsen. De rester som vi idag kan se efter fossil odling, är bland annat röjningsrösen, hägnadsvallar, stensträngar och terrasskanter. Dessa lämningar kan var svåra att upptäcka eftersom de ofta är övervuxna och inte sällan ligger i skogsmark. De äldsta spåren av fossil åkermark kan vara från ca 1000 år f.kr. det vill säga från yngre bronsålder och framåt. I Mullsjö kommun hittar vi spår av åkerbruk i framförallt Sandhems socken men även i Utvängstorps socken. Det största och mest uppmärksammade området är Kylle mo i Sandhem, som också är riksintresseområde. Där ligger, över ett stort terrasserat område, stensträngar systematiskt upplagda för uppdelning av odlingsytor. Dessa är övertorvade och relativt svåra att upptäcka. Odlingsmarken har troligen tagits ur bruk under medeltiden och pollenprover har visat att alla de fyra sädesslagen har odlats med råg som huvudsakligt sädesslag (Fries 1960). I samma område finns också förhistoriska gravar från både äldre och yngre järnålder i form av ett röse, domarringar, runda och kvadratiska stensättningar samt högar. Övriga områden med fossil åkermark är belägna runt Sandhemssjön. Ett mycket tydligt exempel är Ljunghemsbackar (fornlämning 187) ca 3 km norr om Sandhemssjön. Det består av sju terränganpassade odlingsytor med terrasskanter som avgränsar ytans nedre del. Tre av åkrarna är också indelade i bandformiga parceller. I Utvängstorps socken ca 500 m NNÖ om kyrkan finns också ett mycket tydligt fossilt åkerlandskap. Bestående av ca 15 åkerytor eller bandparceller. Dessa begränsas sinsemellan av jordblandade stenvallar och terrasskanter. BILD: Lantmäterikarta Kylle mo/utvängstorp + kartering 16.

17 Det historiska landskapet Markanvändningen har sett olika ut över tiden. Det som med den otränades öga kan se ut som opåverkad natur, är det sällan. Naturlandskapet präglas av människan, i form av boskapens betning, växter och träd som har gynnats eller introducerats av människan, skog- och jordbrukets olika brukningssätt över tiden. Och då inte bara i historiskt tid utan även i ett längre tidsperspektiv. I området finns få byar, utan det är framför allt ensamgårdar som dominerar. Den enda riktigt stora byn i kommunen är Ljunghem som redan i det tidiga historiska materialet innehåller ett antal gårdar. Antalet sätesgårdar påverkar också landskapet. I modern tid har Ryfors stora markinnehav också påverkat markanvändning och bebyggelsemönster talets lösenhandlingar och olika former av tionde- och skattläggningslängder tillsammans med uppgifter ur de geometriska jordeböckerna ger en viss information om vad man odlade och hur, samt vilka djur som man höll på de olika gårdarna. För Sandhems socken finns dessa publicerade i Fredrikssons gårdskrönikor, 1600-tal del 1. Alla gårdar i socknen har hållit kor, undantagen utgörs av knektar och ryttare. Av sädesslagen odlades råg, korn och havre, med tonvikt på de två första. Vad gäller brukningsmetoder varierar detta kraftigt, i socken förekommer ensäde, tredingsträde och fjärdingsträde parallellt. Hur räknas marken? Mantal är ett äldre mått på en jordbruksfastighets skatteförmåga, under medeltiden betydde det ett antal män eller människor som var arbetsföra. Sin nuvarande betydelse, det vill säga det tal som uttrycket ett hemmans storlek, fick ordet först på 1630-talet. Numera används mantal endast i betydelsen som mått på en fastighets andel i en by. Skiftesreformerna Under och 1800-talet genomfördes en rad skiftesreformer för att effektivisera jordbruket och skapa mer ändamålsenliga brukningsenheter. Vad gäller storskiftet under 1700-talet i nuvarande Mullsjö kommun så omnämns det framförallt i lantmäterimaterialet och avser då skogsmarkerna. Laga skiftet som började genomföras från talets slut innebar inte bara en sammanläggning av tegarna utan föreskrev ibland även en utflyttningsskyldighet. Vilket innebar att de tidigare täta bondbyarna kom att delas upp. I Ljunghem som är den största byn i kommunen genomfördes förrättningen under åren och fastställdes Den karta som upprättades inför skiftet visar hur gårdarna ligger samlade i en klungby. På många håll kom skiftesreformen att förändrade grundvalarna i bygemenskapen. I det undersökta området finns få byar. Detta gjorde att den sociala omställningen här inte blev lika stor, som i trakter med större byar. Ändrade odlingssystem ställde andra krav på redskap och omkring år 1850 hade exempelvis nästan samtliga gårdar på Falubygden skaffat plogar. I områden med lättare jordar fanns inte samma behov att övergå till järnplogar. I Sandhems socken hade vid samma tid knappt hälften av gårdarna järn i sina åkerredskap. Den teknisk utvecklingen med nya redskap och maskiner tillsammans med industrialiseringens möjlighet till massproduktion, var ytterligare förutsättningar för ett effektivare jordbruk. 17.

18 Nyodlingar och igenplanteringar Under 1800-talets slut och 1900-talets början bröts fortsatt ny mark, då jordbruket var den främsta näringen. Sjöar torrlades och mossar dikades ut för att kunna utöka odlingsarealerna. Nyodling av åkermark stimulerades på olika sätt, bland annat spred hushållningssällskapen kunskap och delade ut diplom till olika framgångsrika brukare. Vidare stimulerades etableringen av små egna hem bland annat som ett sätt att motverka emigrationen. Industrins behov av arbetskraft och jordbrukets ökade produktivitet innebar ett trendbrott, det behövdes inte längre mera jordbruksmark. Med landsbygdens avfolkning och en förändrad jordbrukspolitik har från 1960-talet odlingsmark planterats igen. Marken till de mindre brukningsenheterna, torpen och småjordbruken läggs i träda. Ängar och hagmarker växer snabbt igen, när de inte betas. Torpställen som idag ligger mitt inne i skogen kan ursprungligen ha legat i ett relativt öppet landskap. Torp och backstugor låg ofta i randområdet mellan in- och utägomarken. Detta är en pågående process och en utveckling som troligen kommer att accelerera med den förändrade bostadsstrukturen och minskande antal aktiva bönder. Ett slående exempel där flera generationers olika behov och brukningssätt parat med svängningar i jordbrukspolitik och rådande brukningsmoden blir synbart är på Grimstorp. I ängen nordost om manbyggnaden ligger några rödfärgade byggnader, vid en närmare granskning visar det sig vara en gammal såg och ett före detta brygghus. Fram till 1920-talet låg den en mindre sjö norr om dessa byggnader och den lilla bäcken från Kvarnsjön till Grimstorpssjön försåg kvarnen och sågen med vattenkraft. Sjön torrlades och marken odlades upp. Under 60-talet planterades den 40 år tidigare nybrutna sjömarken igen. Idag växer granskogen på marken. Byggnadstradition och arkitektur Herrgårdskulturen Under medeltiden utvecklades ett frälse som kom att erhålla skattebefrielse mot att de på kungens begäran ställde upp med beväpnade män. Under 1500-talet mildrades påföljden om man inte fullgjorde sina skyldigheter och frälset kom därmed att förvandlas till ett adligt stånd frälserättigheterna gick i arv och förloras inte även om krigstjänsten ej fullföljdes. När Riddarhuset inrättades år 1624 lagfästes detta och frälset fick bland annat skattefrihet för sina egendomar. Dessa skattefria gårdar kom att kallas säterier och var befriade från skatt om de var ståndsmässigt bebyggda och jorden var i god hävd. Antalet säterier ökade kraftigt då officerare och andra tjänstemän i staten avlönades genom att de fick en gård att bo på och livnära sig av. Denna utveckling pågick under stora delar av 1600-talet men avbröts genom reduktionen, då ett stort antal gårdar återgick till kronan. Inrättandet av nya säterier förbjöds År 1810 upphävdes bestämmelsen att endast adel fick äga säterier, reformen kom som en bekräftelse på den förändring av jordägandet som inletts redan tidigare. En ny sorts godsägare, varav många ur borgarklassen, de som kom att kallas possessionater, växte fram. 18.

19 Mangårdsbyggnaderna på mindre säterier under 1600-talet och det tidiga 1700-talet är ofta uppförda av timmer i en våning under säteritak, med tillhörande flyglar. I Mullsjö kommun finns ingen sätesgård av denna karaktär bevarad. De äldsta sätesgårdarna är Bjurbäcks gård och Näs, båda med huvudbyggnader från 1700-talet. Båda byggnaderna står dock troligen på äldre grunder och har anor minst från 1600-talet. Näs har dessutom ett ålderdomligt porttorn som i sitt slag troligen är unikt, detta är genom en dendrokronologisk undersökning daterad till omkring Redan tidigare bör dock gården varit ståndsmässigt bebyggt med tanke på den bevarade högklassiga spisomfattning i sandsten som är krönt med dåvarande ägarnas vapen och som genom dessa dateras till talets första fjärdedel. Bjurbäcks gård från 1700-talets andra hälft är uppförd i en våning med ett högt brutet tegeltak. En typ av herrgårdsanläggningar som enligt konsthistorikern Gösta Selling, i sin enkelhet representerar det mest nationella, svensk herrgårdsstil har frambringat. Manbyggnaden på Näs är i försäkringsbrev daterad till 1770-talet och tillhör med sin stora frontespis en byggnadstyp som kommer vid denna tid och blir relativt vanlig under 1800-talets början. Även manbyggnaden vid Mosseberg är från 1700-talet, vilket man kan ana i gårdens brutna tak, dess nuvarande utseende är dock i mycket präglat av den renovering som genomfördes på 1950-talet. Flera sätesgårdar i kommunen har tidigare varit bebyggda med huvudbyggnader från 1700-talets andra hälft uppförda i två våningar och med valmade tak. Tunarp, Grimstorp och Olofsborg har haft huvudbyggnader av denna typ. Det tidiga 1800-talets byggande exemplifieras av manbyggnaden på Klämmestorp som är uppfört i två våningar och som i sin träfasad söker imitera en stenbyggnad. Detta kommer tydligast till uttryck i bottenvåningens panel som är utformad som kvaderstenar. Ytterligare en byggnad från 1800-talets första hälft är manbyggnaden på Nätered som med sina utsträckta, med huvudbyggnaden sammanbyggda flyglar i en våning, så kallade pocher, representerar en annan byggnadsform som har sitt ursprung i 1700-talets formspråk. Under 1800-talets senare del kom dels nystilarna dels villaidealet med panelarkitektur, lövsågeri och i vissa även asymmetriska byggnadskroppar att få genomslag ibland herrgårdsbyggandet. Huvudbyggnaden på Grimstorp har inslag både av nygotik i sina spetsbågiga fönster och villastilen i ett åttkantigt torn. Dintestorp ett annat exempel där en äldre byggnad får verandabyggnader i tidens anda. Engelska villan på Ryfors och Olofsborg är formade utifrån engelska stilideal. In på 1900-talet kommer de klassiserande idealen åter och med den, betoningen av symmetri och axiallitet. Både Tunarp och Margreteholm omfattas av dessa strömningar. Prästerna Prästgårdarna bildade tillsammans med de militära tjänstemanna boställena en medelklass ett mellanskikt, mellan adelns sätesgårdar och allmogens bebyggelse. I brukarformen stod prästerna nära bönderna, då de som jordbrukare i det närmaste var jämställda med sina sockenbor av bondeståndet. Prästerna följde i regel böndernas traditioner både i frågan om jordens skötsel och gårdens byggande med till jordbruket hörande hus. Sockenprästen var till en början ensam men så småningom började kyrkoherdarna i de större församlingarna skaffa sig en medhjälpare, en kaplan. I 1686 års kyrkolag fast 19.

20 ställdes titeln kaplan såväl för hjälppräster som för prästen i en annex- eller kapellförsamling. Titeln ändrades under 1800-talet till komminister. Från att tidigare ha hållit bostad för hjälpprästen i kyrkogården innebar kyrkolagen på 1600-talets slut, att kaplaner fick ordinarie lön med boställe. Kronohemman, varav flertalet hade indragit till kronan vid reduktionen, kom att anvisas av Karl XI till boställen för kaplaner. Detta var en ordinär bondgård i någon av byarna i pastoraten, kaplanen kunde därför, till skillnad från kyrkoherden, hamna ganska långt från kyrkan. Kaplansbostället i Bönared är ett exempel på detta. Bönared uppläts som kaplansboställe år 1748 och fungerade som så fram till Bönared uppges dessförinnan bland annat ha utgjort officersboställe, en uppgift som dock inte har kunnat bekräftas genom krigsarkivet, vilket gör att uppgiften kan ifrågasättas. I äldre litteratur uppges kaplansbostället vara från 1600-talet. Byggnadens ålder är dock svårt att fastställa. Stora Gålleryd, Nykyrka socken, anslogs till komministerboställe år 1698 för Sandhems socken. Sandhems socken hade även ett komministerboställe i Bäckäckra, i Härja socken, detta redan från år Seden med avlöning genom tionde ersattes år 1862 genom en ny prästlöneförordning som innebar ett system med fasta belopp i spannmål m m. Samma år kom också en kungörelse som medgav utarrendering av prästerskapets jord, det var dock fortsatt en sak mellan prästen och bonden att själva hålla de hus som arrendatorn behövde. År 1910 kom sedan en ny lag om prästerskapets avlöning och boställsordning som fick till innebörd att prästjorden skiljdes från prästbostaden och arrenderas ut av församlingen. Prästerna fick kontaktlön. För arrendegården infördes begreppet löneboställe. Själva prästgårdens hus skulle enligt ordningen utgöras av sätesbyggning, visthus, källare, brygghus, vedbod och hemlighus. I kommunen har två komministerboställen uppförts sedan 1910 års förordning trädde i kraft, dels komministerbostället i Nykyrka som är uppfört år 1920 dels prästgården i Bjurbäck som stod klar 1934 (ödelagd genom brand 1987). Komministerbostället i Nykyrka är byggt i nationalromantisk stil och välbevarat från byggnadstiden. (se vidare område x, sid.) 1910 års förordning kom även att påverka Sandhems prästgård, där en styckning genomfördes och till prästgårdsjorden uppfördes på 1920-talet ett löneboställe med tillhörande ekonomibyggnader. Prästgården som var nyuppförd under åren och då ersatte då en äldre manbyggnad från 1813, berördes till så motto att vissa av de gamla ekonomibyggnaderna kom att avlägsnas och miljön därmed förändrades. I syno protokoll från 1800-talet omnämns ett stort antal byggnader. (Se område Eriksgatuleden, kyrkoplatsen) År 1988 avskaffades tjänstebostadstvånget för präster och församlingarna får numera själva bestämma om de ska anvisa en tjänstebostad eller ej. Allmogen Inom kommunen finns få bevarade exempel på riktigt gammal allmogebebyggelse. Trots att bebyggelsen ofta består av ensamgårdar och därför inte i så stor utsträckning har påverkats av det laga skiftet dominerar ändock de bebyggelseideal som slår igenom in på 1800-talets andra hälft. Det finns dock några byggnader, Tavelhult i Utvängstorps socken kan i grunden vara från 1700-talet, kanske t.o.m. äldre. Klostergård i samma socken är troligen från 1800-talets början. I Tavelhult finns dessutom en äldre loftbod bevarad, vilka idag är sällsynta. 20.

21 Torp och backstugor Befolkningsutvecklingen under 1800-talet gjorde att antalet torp och framförallt backstugor ökade mycket kraftigt. Torpen och backstugorna var en stor bebyggelsegrupp på landsbygden. Några finns än idag bevarade som sommartorp men det stora flertalet har försvunnit. I den inventering som hembygdsföreningen i Sandhem gjorde över socknen åren , märktes 220 platser ut med raserad bebyggelse. I Bjurbäcks socken finns två bevarade mindre torpstugor/backstugor som kan vara av äldre datum, Sandbäcken på Berg och Framnäs, varav den senare dock har förändrats sedan förra inventeringen genom en missprydande tilläggsisolering. BILD Sandbäcken För området typiska drag Några typiska drag för området är att det finna få rena parstugor och nästan inga i två våningar. En mycket vanlig byggnadstyp är den så kallade modifierade enkelstugan. Där byggnaden får ett symmetriskt utseende, men har inte som parstuga dubbla murstockar och en stuga, rum på respektive gavels hela bredd. (Planskiss se nedan.) En tydligt avgränsad uppdelningen mellan fä- och mangård, en så kallad götisk gårdsplan som detta byggnadsmönster kallas inom folklivsforskningen, är också ett mönster som återkommer på många gårdar. Att manbyggnaden har flankerande flyglar, ibland i form av ett bostadshus och ett magasin är också mycket vanligt, inte bara på de stora gårdarna utan det förekommer även i mindre skala. Detta är mönster som blir framträdande i bebyggelsen efter det laga skiftet. Vissa gårdar har ett flertal ekonomibyggnader; med skilda byggnader för skilda funktioner, Kristofferhemmet i Sandhems socken är ett exempel på detta. Det är dock inget entydigt och inte heller fullt ut utvecklat månghussystem utan fähus och lada förekommer i stort sett alltid i kombination. BILD gårdsplan, tex Gärdstorp Ägarstrukturer Ägarstrukturen, med det stora ägandet av torp och utgårdar under framförallt Ryfors kan i vissa avseende också ha bidragit till att många byggnaderna inte har genomgått alltför stora renoveringar och därmed yttre förändringar, i den mån de finns kvar. Plantyper Vad gäller plantyperna är det stundtals mycket svårt att enbart utifrån en exteriör besiktning att avgöra om hur byggnaden är konstruerad. Många byggnader som i den förra inventeringen har angetts vara parstugor, är inte det. De rena parstugorna inom området är väldigt få. Ofta är det den typen som kallas modifierad enkelstuga eller enkelstuga med sidokammare och långkök som felaktigt har benämnts som parstugor. Dessa är snarare att betrakta som en mellanform mellan enkel- och parstugor. I de fall det har varit omöjligt att klart ange hustyp, används i rapporten ibland benämningen av parstugetyp. Med det menas en symmetrisk relativt smal byggnad där entrépartiet är central placerat, med ett rumsfönster på respektive sida om entrén. För att kunna göra en fullödig analys av frågan skulle ett antal uppmätningar behöva göras, inom ramen för rapporten har detta inte varit möjligt. 21.

22 BILD planskiss, enkelstuga resp parstuga Datering När man söker daterar bebyggelse, finns vid sidan om de skriftliga och muntliga uppgifterna om husen en rad detaljer som kan ge ledtrådar om en byggnads ålder. Takens konstruktionen är en sådan, i enklare bebyggelse är åstaken de vanligaste under äldre tider. Traditionella takstolar blir, med vissa variationer, vanliga i allmogebebyggelsen först på 1800-talets mitt. Skorstenarnas utformning och placering är också en tydlig åldersindikator, ju längre ned på det bakre takfallet skorstenen sitter ju äldre är oftast byggnaden. Ett relativt flackt takfall och breda vindskivor tyder på ett tidigare torvtak. Fönstrens utformning, eventuella hörnbeslag, typ av fönsterglas och dess isättning är andra detaljer som kan upplysningar om en byggnads ålder. Dörrar, snickeridetaljer och sockeln konstruktion är andra element värda att notera. Det går dock inte att ge några absoluta nycklar, då äldre byggnadsdetaljer kan ha återanvänts i en ny byggnad. Senare ombyggnader gör också att tecknen blir mindre tydliga. Under 1800-talets andra hälft kom landsbygdens bebyggelse att förändras. Skifterna genomfördes som ofta innebar att den täta bystrukturen slogs sönder. Vid skiftena fick de gårdar som blev ålagda att flytta ut ersättning för flyttkostnaden, i skiftesprotokollen finns bland annat noggranna uträkningar över hur mycket flytten skulle kosta i material och arbetstid. I vissa fall flyttas husen och uppförs på det nya läget i, i stort sett samma skick. I andra fall genomfördes vissa förändringar, takstolarna moderniserades kanske och ett otidsenligt torvtak ersattes av ett modernare material. Året för uppförandet för det nya läget kom sedan ofta att betraktas som byggnadsår, även om huset i grunden var äldre. Bebyggelseinfluenser under 1800-talets andra hälft Charles Emil Löfvenskjöld Under 1800-talets andra hälft blev en ny typ av byggnader blev allt mera allmänna. Influenserna till denna är flera, en av de främste är kanske Charles Emil Löfvenskjöld, som från 1800-talets mitt gav ut en rad typritningar över lantmannabyggnader. Dessa innehöll ritningsmaterial för ladugårdar och logar, stallbyggnader, svin- och hönshus, mejerier, spannmålsbodar, torp- och grindstugor, arbetarebostäder, boningshus för mindre och större gårdar samt planscher över detaljer som brädfodring, dörrar, fönsteromfattningar, takstolar etc. Det fanns ritningar i skala 1:1 på de mindre detaljerna vilket gjorde att det för var och en var möjligt att hemma utforma sig egen snickarglädje. (bild, ex.) Löfvenskjöld som bodde på en gård utanför Mariestad, propagerade för nytta och prydlighet, vilket inte enbart handlar om de utsmyckande detaljer som hans namn ibland har kommit att förknippas med. Viktigt är även ventilation, rejäla grunder och ett långt utskjutande tak för att hindra fukt och mögel i huset och befrämja byggnadernas beständighet. Löfvenskjöld verkade i en tid då det svenska jordbruket revolutionerades. Lantbruksakademien och hushållningssällskapen i länen försökte på olika sätt sprida rationella brukningsidéer och skapa förutsättningar för att ge flera möjlighet till en bättre utkomst. Den växande sågverksindustrin gjorde det möjligt att såga brädor, panel och stolpar på ett helt annat sätt än tidigare. Samtidig med Löfvenskjöld, var Adolf Wilhelm Edelsvärd som var chefsarkitekt för SJ:s ritkontor och ritade flertalet byggnader i sam 22.

23 band med järnvägsutbyggnaden. Även många av Edelsvärds stationshus och andra byggnader kännetecknas av panelarkitektur och stora taksprång. Detta är i stora stycken den rådande smaken vid denna tiden, och de här stildragen återfinns även i de mönsterritningar över skolbyggnader som publiceras under 1860-talet. Villabebyggelse Tätortsbebyggelsen består till övervägande del av villor och egna hem. Fram till talet uppfördes många av villorna som tvåfamiljvillor. Detta var framförallt ett sätt att kunna finansiera villadrömmarna. Stilmässigt kan man dela in bebyggelsen i olika epoker. Under 1800-talets slut kommer den ibland så kallade schweizerstilen med en utpräglad panelarkitektur. Byggnaderna försöker inte längre efterlikna stenhus utan här är just träet och dess formbarhet tillsammans med sågverksindustrins utveckling, en förutsättning för den rika detaljglädjen. Symmetrin är fortsatt eftersträvansvärd. Den runt sekelskiftet uppförda bebyggelsen präglas av snickarglädje och mera fria former än i tidigare i planlösningen. Tornbyggnader och andra asymmetriska inslag blir vanliga. Taken är ofta branta. Villa Edet på Gunnarsbovägen i Mullsjö är ett exempel på dessa stilideal. (Bild). Vid denna tid kommer också nationalromantiken med den röda stugan som idealet. Rödfärgen kommer åter i bruk antingen i kombination med vitt eller svart alternativt tjära. Detta efter en period av linoljefärg i olika ljusa eller mättade kulörer. Omkring slår mera klassiserande idealen igenom, strömningen brukar benämnas 20-talsklassisism. Den tar sig lite olika uttryck, typiskt är dock en återgång till symmetrin och användningen av klassiska stilelement som kolonner och balusterdockor. De brutna taken är vanligt förekommande. Dessa tidsepokerna är lite flytande i tiden och det kan också förekomma blandningar mellan de olika stilarna. År 1930 och stockholmsutställningen brukar sättas som genombrottet för funktionalismen i Sverige. I villabebyggelsen tar funktionalismen sig uttryck i kvadratiska byggnader med plattare tak och renare huskroppar, både i formen och vad gäller fasadytor. Reveterade hus och då ofta i ljusa färger blir vanligt förekommande. Ibland kan byggnaderna ha drag av atlantångare med stora altaner eller balkonger runt hörn tillsammans med runda dekorfönster som ger associationer till fartygsarkitektur. Fönstren är ofta dragna mot hörnlägen och går ibland över hörnen. Under 1930-talet sker ett brott i villabebyggandet genom att de i fabrik förbyggda husen blir allt vanligare. Det småländska husfabrikerna Gränsen mellan kataloghus och byggmästarebyggda bostäder kan vara något flytande husfabrikernas kataloger tjänade troligen som förebild även i de fall husen producerades lokalt. Det är dock flera av de hus som ägaren idag uppger vara uppfört av den ena eller andra byggmästaren som mycket väl kan vara kataloghus som den anlitade byggmästaren beställde, några hustyper i både Sandhem och Mullsjö går direkt att hitta i de olika husfabrikernas kataloger. En typ av funkisvilla som det finns flera välbevarade exemplar av och som därför är medtagna i inventeringen bl.a. Torestorp 1:32, återfinns som hus xx i Vetlandahus kataloger. Det går dock inte med säkerhet att fastställa vilka av 30- och 40-tals husen i Sandhem och Mullsjö som är byggmästareritade eller kataloghus, då kommunens bygglovsarkiv i 23.

24 stort sett bara upptar byggnader som är uppförda efter kommunsammanslagningen in på 1950-talet. Generellt får de fabrikstillverkade småhusen ett allt större genomslag. Signifikativt för dessa tidiga kataloghus är att de inte upplevs lika stereotypa som senare småhusområden som uppförs och exploateras samtidigt av en byggherre. Husfabrikerna hade ett relativt brett spektra av byggnadstyper som de erbjöd allt från funkislådor till de mera klassiserande villatyperna antingen med valmat tak eller med sadeltak och med kolonner och frontoner. I Sandhem och även till viss del i Mullsjö uppförs fortsatt de byggmästarbyggda villor parallellt med kataloghusen, vilket skapare en mångfald och gör att villorna från samma tid har likheter men är lång ifrån identiska. Villorna vid denna tiden är oftast enfamiljsvillor i 1½-plan. Från 40-talet blir också det gula teglet allt mer vanligt som fasadmaterial. Fram på 60-talet blir sedan enplansvillorna allt mer förhärskande. I Mullsjö utgör de så kallade 78-kvadratarna ett särdrag. Under 1970-talet fanns en kvotering vad gällde möjligheten att bygga bostäder över 80 kvm. Då behovet av bostäder var mycket större än den tilldelade kvoten, skapades ett sätt att kringgå denna bestämmelse. I samarbete med några småhusfabrikanter togs typhus fram som hade en sammanlagd yta på 78 kvm och genom att i bygglovshänseende benämna husen som fritidsbostäder kunde kommunen trots detta ge intresserade blivande småhusägare möjlighet att bygga. Områden som bebyggdes med denna typen av hus var bland annat gatorna Algatan, Tallgatan och Rönngatan med hus från Myresjöhus. Gullringenhus, utvecklade en modell som de kallade Lyan, dessa uppfördes framför allt på Sagers väg. Många av 78-kvadratarna har sedan när kvotsystemet avskaffades byggts till, mestadels utifrån några olika alternativa standardförslag. (BILD) Flerbostadshus I Mullsjö centrum finns ett fåtal flerbostadshus. Utöver tegelhusen på Kyrkogatan som uppfördes vid 50-talets början och som i bottenplanet inrymde bank och kontorslokaler, finns även tre hyreslängor med asymmetriskt takfall. Den västra längan som ritades av HSB:s ritkontor år 1956 är förändrat genom en tilläggsisolering. De två östra längorna som uppfördes år 1960 efter ritningar av arkitekt Ola Onshagen, Stockholm, är mera intakta, en senare balkonginglasning har dock skett. I Mullsjö finns också ett relativt stort område med hyresradhus i en våning även denna bebyggelse är ritad av HSB:s ritkontor i Stockholm. Flyttade hus Ytterligare ett särdrag för Mullsjö kommun är den stora mängd flyttningar av byggnader som har skett inom framför allt Mullsjö samhälle men även till viss del i Sandhem. Dessa flyttningar är knutna till en enskild entreprenör vilken genom sina flyttningar har rättat hus som annars skulle har varit borta. Inom kulturminnesvården är man dock generellt tveksam till flyttning av byggnader då en flyttning innebär att husen rycks bort från deras ursprungliga miljö och kontext. Det tydligaste exemplet på detta är flyttningen av stationshuset i Sandhem, som är en främmande fågel i den nya miljön. Även om stationsskylten inte längre sitter uppe på fasaden signalerar byggnadens i hela sin form, en stationsbyggnad som har förlorat sin järnväg. 24.

25 I valet mellan att ett hus rivs eller återuppförs på en ny plats, är dock en flytt ofta att föredra. Trädgård Trädgården och tomtens utformning är också en viktig del av kulturhistorien. Trädgårdens utformning speglar precis som byggnadsskick anläggningstidens ideal och strömningar i tiden. Trädgårdarna är dock mera förgänglig då de kräver regelbunden hävd för att inte förfalla. Även om en trädgård har varit övergiven eller inte lika hållen kvarstår ofta dess strukturer mer eller mindre tydligt. Många av de inventerade byggnaderna i Mullsjö kommun har bevarade eller rester av gamla strukturer i trädgårdarna. Vårdträd är relativt vanligt förekommande, i något fall även fortsatt hamlade. Vanliga trädslag är ask, lind och lönn ibland även kastanj. Ekar förekommer, men då sällan planterade framför entrén, utan i så fall som en del av en tomtavgränsade trädplantering. Äldre fruktträd brukar också vara livskraftiga. Rundlar, det vill säga en rund eller oval rabatt framför byggnadens huvudentré, är relativt vanlig. Rundeln är i sin tur omgärdad av grusgångar, idag kan rabatten vara ersatt av gräs, men strukturen är bevarad. Växtmaterialet är till viss del förgängligt, det finns dock flera växter som är mycket tåliga och dröjer kvar långt efter att den sista permanente innevånaren har lämnat trädgården. Så kallade torparblommor aklejor, pioner, toppklockor, borstnejlikor, vintergröna är tåliga. Narcisser, påsk- och pingstliljor och ibland också andra liljeväxter brukar också gå att finna på gamla tomter. Även buskar som syrener, häck- och kransspirea och snöbärsbuskar är mycket livskraftiga, varav de två sistnämnda lätt tar överhand om de får växa oinskränkt. Rönnspirea är en inte så allmän variant av spirea som förekommer bland annat vid Bönareds prästgård och Stora Gållerud, som också har varit komministerboställe. Begreppet trädgård, som i sitt ursprung avser ett inhägnat område med träd är tillsammans med begreppen kålgård och kryddgård mycket gamla och förekommer redan på medeltiden. Herrgårdsträdgårdar I kommunen finns också några trädgårdsanläggningar i herrgårdsmiljö som är värda ett omnämnande. Ryfors utgör en synnerligen märklig anläggning också i ett riksperspektiv. Den är märklig dels utifrån parkens omfattning och med den storskalighet den är gestaltad, parken omfattar 375 hektar, dels utifrån typen av anläggning. Parken vid Ryfors är en engelsk park, dock inte i dess traditionella mening. Den engelska parken kännetecknas av att den söker efterlikna naturen i dess vilda form, med vindlande gångar, snirklande bäckar och oregelbundna vattensamlingar. Den uppstod som en reaktion mot barockens och renässansens strängt formella trädgårdar med ordnade planteringar och tydlig axiallitet. Den engelska parken introducerades i Sverige av Fredrik Magnus Piper på 1770-talet, de kungliga lustparkerna Haga och den engelska parken vid Drottningholm, är formade av Piper, parkanläggningen vid Forsmarks bruk i Uppland är ett annat välbevarat exempel. I 1700-talets och det tidiga 1800-talets romantiska parker utgör de i parkrummet byggda elementen som lusthus, eremithyddor, tempel, minneslundar och ruiner viktiga be 25.

26 ståndsdelar, både som blickfång och som överraskande pittoreska inslag i miljön. Parken på Ryfors har inga sådana inslag talets sena engelska parker snarare kännetecknas av avsaknaden av denna slags element, här är det istället naturen som står för upplevelsen. Så ordnad att man inte ska uppleva den som en park skapad av människan, utan som ett särskilt vackert landskap, format av tiden och de betande djuren. Ryforsparken planlades 1880 av den engelske trädgårdsingenjören Edward Milner och hans son Henry Ernest Milner. Edward Milner var en framstående trädgårdsingenjör och hade bland annat arbetat tillsammans med Joseph Paxton, främst känd som skaparen av Chrystal Palace till världsutställningen i London Edward Milner lär förövrigt ha ritat trädgårdsanläggningen till Chrystal Palace, efter att glashuset får en ny placering år Efter E. Milners död 1884 övertogs verksamheten av sonen. Parken vid Ryfors kom till utförande under åren , av H. Huges och Levin Holm. BILD (gärna äldre bild från parken, Nordiska museet) Även trädgården vid Margreteholm kom att utformas i samma anda efter att Leo Sager tog över gården Vid Tunarps gård finns en annan något modernare trädgårdsanläggning. Här är trädgården ritad av en av det tidiga 1900-talets mera framstående arkitekter, professor Lars Israel Wahlman. Parken är anlagd åren , ett av hans privata uppdrag och en anläggning som han gärna framhöll. Wahlman visade t.ex. sina planer och skisser över trädgårdsanläggningen vid Göteborgsutställningen Trädgården som ansluter till en tidigare engelska park, innefattar bland annat perennoch sommarblomrabatter, springbrunn, en arkad med kolonner och tillhörande klängrosor, och terrasseringar mot den kringliggande högre belägna parken. Trädgården har olika karaktär i en privat del på huvudbyggnadens baksida och en mera officiell åt entrésidan. Wahlman har även ritat järnräcket till bron på uppfartsvägen mot mangården. Makt och administrativa strukturer Den äldsta socknen i Mullsjö kommun är Sandhem, Utvängstorps socken utgjorde under reformationstiden annex till Sandhem. Båda dessa socknar har haft kyrkor sen tidig medeltid. Under medeltiden fanns även en kyrka i Mosseberg. Kyrkorna i Bjurbäck och Nykyrka som betraktades som kapell uppfördes först under 1600-talet. Bjurbäck var länge en del av Bottnaryds socken och Nykyrka var ett annex till Sandhems socken. Kyrkplatsen I äldre tiden hade kyrkan en stark roll som samlande kraft. Kyrkoplikten innebar att det var på kyrkbacken alla samlades. Då kyrkan utgjorde centrum i socknen kom ofta andra centrala funktioner att också geografiskt placeras i kyrkans närhet. De gamla fattigstugorna låg ofta i anslutning till kyrkan och när de särskilda skolhus började uppföras, var det också vanligt att de kom i kyrkans närhet. I Mullsjö finns dock flera undantag vad gäller skolorna placering, då flera skolhus har uppförts på donationsjord. Kyrkogården är inte bara en gravplats utan kan också läsas som en berättelse över socknens historia, gravstenarna storlek, utformning och placering vittnar om den dödes roll i 26.

27 socknen. På kyrkogården vid Nykyrka kyrka är närheten till Ryfors och familjen Sagers ställning tydlig. Den Sagerska familjegraven på kyrkans norra sida är arkitektritad, inhägnad och upptar ett ganska stort område. Men också smedernas ställning och betydelse är synliggjord genom att deras smidda gravkors har fått en framträdande plats söder om kyrkan. Norr om kyrkan finns också ett träkors från 1800-talets mitt bevarat, denna typen av vårdar har varit vanlig, men har i de flesta fall försvunnit. På kyrkogården i Sandhem är det två gravar med anknytning till Tunarp som förtjänar uppmärksammas. Väster om kyrkan finns en pyramidformad sten som är ett gravmonument över friherrinnan Metta Magdalena Lillie som avled år 1788, stenen har text inhuggen på alla dess fyra sidor. På kyrkogårdens sydöstra hörn finns en gravvård efter ryttmästare Bäckströms son Stig som omkom 1918 vid en olycka i samband med anläggningen av trädgården. Gravvården uppges vara utformad av Lars Israel Wahlman, som ritade trädgården på Tunarp vid denna tid. Vården har tidigare framträtt mot en klippt häck vilken har format en vacker fond mot sydost, häcken är nu väldigt nedklippt vilket förtar lite av gestaltningen. I Sandhems kyrka finns också en mängd epitafier, dvs. begravningsvapen som minner som ett tidigare begravningsskick. Dessa är minnestavlor över adelsmän knutna till sätesgårdarna i socknen. Tavlorna är skurna i trä, bemålade och ofta utformade som sköldar dekorerade med bladslingor och eventuella vapen. Epitafierna förekommer framför allt under barocktid. Dom, skjuts och handel Slättäng hade fram till 1900-talets början haft en central roll i området. Där fanns tingsplats, gästgiveri och marknadsplats, (se vidare under handel och kommunikationer). Laga häradsting höll första gången i Slättäng 1643 och från år 1668 till slutet av talet hölls i stort sett årliga ting på platsen. Den fasta tingsplatsen utvecklades sedan från sekelskiftet Tingshuset kan antas vara från denna tid, då det i domhandlingar från 1720 talas om reparationer på tingsbyggnaden. År 1906 fattades ett rikdagsbeslut om tingslagens sammanslagning, Vartofta och Frökinds härads domsaga kom då att utgöra ett tingslag med tingsplats i Tidaholm. En organisation som förövrigt var i drift fram till och med år 1970, varefter domsagan kom att inlemmas i Falköpings tingsrätt. Häradsting hölls sista gången år 1912 i Slättäng och året därefter försåldes sedan tingshuset med inventarier. Tingshuset fick först ingen köpare, men år 1915 inköptes tingshuset av disponent Hartelius för uppförande på Grimstorp. (Se Grimstorp.) BILD fd tingshuset Den nuvarande kommunindelningen innehållande Bjurbäck, Nykyrka, Sandhem och Utvängstorp trädde i kraft den 1 januari Före dess var de olika socknarna egna kommuner. Den nya kommunens sammansättning och inte minst dess namn var vid tiden för sammanslagningen föremål för mycken diskussion. Sandhem som tidigare under lång tid hade varit centrum i bygden, ersattes av Mullsjö som huvudort. Social service I Nykyrka socken uppfördes redan omkring 1760 en sockenstuga i kyrkans närhet som relativt snart fick funktionen av fattigstuga. År1909 uppfördes det nya ålderdomshemmet. Byggnaden användes som ålderdomshem till fram på 60-talet, de senaste åren var 27.

28 den ungdomsgård. Den revs år 1985 och flyttades sedan till Mauritzväg i Mullsjö och används i dag som bostad. I Bjurbäck inrymdes fattigstugan och småskolan i samma byggnad. I Sandhem uppfördes ett ålderdomshem år Där hade under 1800-talets början funnits en fattigstuga, men på 1860-talet såldes densamma och fattighjonen utackorderades mot underhåll till olika sockenbor beslöt kommunalstämman i Sandhem att en dag i veckan tillhandahålla ett mottagningsrum för läkare i närheten av Sandhems station. Läkarmottagningen kom att serva även innevånare i Utvängstorp och Nykyrka socknar. Den permanenta provinsialläkarmottagningen som uppfördes omkring 1950 efter ritningar av G. Johansson i Ulricehamn är tillbyggd och används idag som daghem. Ny vårdcentral i centrum uppfördes under andra hälften av 1970-talet, efter ritningar av White arkitekter i Göteborg. Militära indelningsverket Under 1600-talets slut infördes det så kallade ständiga knekthållet, vad gäller Västergötland träffades en överenskommelse med kronan år Skaraborgs län skulle hålla 1500 korpraler och soldater. Det åvilade allmogen att rekrytera soldaterna och svara för deras utrustning, bostad och avlöning. De hemman som skulle underhålla en soldat sammanfördes i en rote. Varje rote bestod i allmänhet av två hela hemman. Indelningsverket för kavalleriet var delvis av en annan natur. Indelningsverket kom sedan att fungera i tvåhundra år. Vid 1800-talets slut avvecklades det efter hand. Den begynnande industrialiseringen och befolkningsomflyttningen innebar en ökad snedfördelning, landsbygdens jordägare hade fortsatt ansvaret och de växande städerna stod utanför organisationen. År 1885 övertog staten vissa uppgifter i samband med rusthållet och 1892 bestämdes att staten successivt skulle överta de kostnader som tidigare åvilat rotarna. År 1901 beslutades att den indelta armén skulle upphöra genom vakanssättning vid soldaternas avgång. I Från Sandhemsbygden i gången tid, del 2, publiceras en artikel Den indelta armén i Sandhem av Rolf Alnefelt som är en historik och som dessutom innehåller en genomgång av samtliga soldatboställen i Sandhems socken med tillhörande soldater. Av den går att utläsa att Sandhem försåg dels Kungl. Skaraborgs regemente och dels Kungl. Västgöta regemente med mannar. Kungl. Skaraborgs regemente var ett infanteriregemente där Vartofta utgjorde ett av åtta kompanier. Kungl. Västgöta regemente var från börja ett kavalleriregemente som 1811 ombildades till infanteri, även där var Vartofta ett av åtta kompanier. Inom socknen fanns två löneboställen båda tillhörande Skaraborgs regemente, dels har Svenstorp Sörgården utgjort fältväbels- respektive förste sergeantsboställe, dels Skovarp som har utgjort boställe för trumslagare fram till År 1876 indrogs alla militiehemman och förra sergeantbostället i Svenstorp Sörgården såldes på auktion I Gods och gårdar uppges nuvarande bostadshuset vara uppfört år 1900, vilket tyder på att den gamla byggnaden inte bevarandes. I Sandhems socken fanns till Skaraborgsregementet 15 rotar och Västgötakompaniet fem. Några av dessa boställena hade avvecklats redan under tidigt 1800-tal. Av de totalt tjugo soldat- respektive ryttarboställena fanns år 1975 tio byggnader bevarade, varav några ombyggda. I de övriga socknarna var antalet rotar färre. I den torp och backstugeinventering som hembygdsföreningen i Nykyrka har publicerat nämns 6 rotar. Inga av dessa soldatbo 28.

29 ställen anges vara ryttareboställen. Av dessa sex är tre stycken bevarade (varav en också nämns i Sandhemsmaterialet). Dessa var under Skaraborgs regemente: Boställe Rote Bastarydet Hunared ej inventerad Bastebo Laggarehemmet ej inventerad Bredängen Bredared (Nykyrka socken) ej inventerad Ersered Ersered (Nykyrka socken) inventerad Keset Rullesås inventerad Klobo Kvigaskedet ej inventerad Kärret Rävåsen (Nykyrka socken) inventerad Stora Vakahall Hökared inventerad Svinabäcken Ingarp inventerad Västgöta regementet: Boställe Rote Hallen Pinnahemmet ej inventerad Nävrabäcken Middagsmärket ej inventerad Hamburg Tunarp inventerad Inom ramen för inventeringen har inte funnits möjlighet att undersöka statur i dagsläget på samtliga av dessa byggnader. Några finns dock med i förteckningen över enskilda objekt. För de övriga socknarna finns inte publicerat källmaterial i samma omfattning, vilket gör att det blir en övervikt i rapporten över redovisade soldattorp i Sandhems och Nykyrka socknar. Antalet soldatboställen var dock relaterade till hemmanens storlek, vilket gör att Sandhem även i reella tal har en övervikt beroende på sin storlek i förhållande till de andra socknarna. Vägnät, kommunikationer Hålvägar De äldsta vägresterna inom kommunen är de hålvägar, som är spår efter gamla ridvägar. Från Smedstorp i Kymbo socken till Tunarp i Sandhems socken löper Sveriges största hålvägssystem resterna efter den s k Eriksgatuleden. Namnet syftar på den färd och de ceremonier som den nytillträdde kungen förväntades utföra och som enligt traditionen skall ha passerat i sträckningen för hålvägsystemet. Eriksgatuleden löpte från Jönköping mot Falköping och vidare upp mot Skara. Den totala längden av samtliga hålvägar inom Eriksgatuleden uppgår till ca 26 km. De är vanligen 1 1,5 meter breda och 0,2 0,5 meter djupa. På några ställen, bland annat Ljunghems mo, finns upp till hålvägar i bredd. Förutsättningarna för att hålvägar skall bildas är sluttande mark och / eller lösa jordarter i kombination med ett mer eller mindre flitigt användande. Söder om Tunarp, där ett kraftigare morängrus vidtar, finns inga spår av hålvägar i landsvägsstråket. 29.

30 Förutom Eriksgatuleden finns också hålvägar som löper ner mot Tidan och de kvarnar som fanns där från medeltiden och framåt, t ex vid Öjaforsen i Utvängstorps socken och Kyrkekvarn i Sandhems socken. Den kraftigaste hålvägen återfinns vid Nybro intill östra sidan av Stråken sydväst om Mullsjö. Den är hela 7 meter djup och beskriven i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister som en veritabel superhålväg. Hålvägar skyddas av kulturminneslagen. Kommunikationslederna har sedan medeltid reglerats i lag. I Västgötalagens jordabalk står att läsa följande: Löper en väg mellan tomter, den skall vara sju alnar bred. Har en man väg över annans tomt, han skall lägga ut väg åt honom från tomten, så som han vill, icke i grop eller dy och icke upp på berg.. Likväg skall man lägga till kyrka. Icke må man föra lik över någons tomt olovandes, med mindre man är skyldig att böta sexton örtugar tre gånger. Milstenar De idag kanske mest synbara bevisen på att en vägsträckning är av hög ålder är de kvarvarande milstenarna. Milstenar eller milstolpar hör hemma i en tid då gästgiveri- och skjutsväsendet levde. De fungerade bl a som taxametrar och ett vanligt argument för att behålla milstenarna var möjligheten att kontrollera reseräkningarna för de som reste i kronans tjänst. I 1649 års gästgiveriförordning stadgades att milstenar skulle uppsättas vid varje mil När wägarne således äre rödde skola the och mätas medh snören, så att alle mijler blifwa lijka långa: och skal sex tusen fampnar göra en mijl och widh hwar mihl upsättias wisse stenar och kännemärcken, den resande man til rättelse. De äldsta milstenarna, som sannolikt var tillverkade av trä, var utplacerade längs med landsvägarna. Mellan åren 1706 och 1710 tillverkades 844 milstolpar i kalksten på beställning från kronan. Arbetet utfördes av stenmästare Per Stenhammar och hans medhjälpare i Västerplana på Kinnekulle. Omkring 500 av dessa milstenar finns kvar i gamla Skaraborgs län, varav ett tiotal inom Mullsjö kommun. På milstenarna anges Karl XII namnschiffer, hel mil, ½ mil eller ¼ mil. Som lagstadgat var är helmilsstenarna förutom vägavstånd märkta med årtal, i detta fallet Efterhand kom även vissa härads- och sockenvägar att markeras med milstolpar och vägvisartavlor, eftersom skjutsning förkom även på dessa vägar. Först på 1870-talet upphörde man att sätta upp milstolpar. Milstenar skyddas av Kulturminneslagen. (BILD Milsten) Väghållningsstenar Utöver milstenar förekommer även väghållningsstenar. Det ålåg nämligen markägarna från medeltid fram till 1900-talets början att hålla vägarna i gott skick. Bönderna deltog i arbetet efter sin andel i byns ägor. I enlighet med 1734 års lag markerades väglotterna med väghållningsstenar, vanligtvis med uppgifter om gårdens namn, årtal och numrering. Dessa stenar tillverkades ofta av den som underhöll vägen vilket gör att väghållningsstenarna varierar i utseende. (BILD väghållningssten) 30.

31 Broar och alléer Broinventering, balkbroar med sten- eller betongbalkar Senare vägminnen En senare form av vägminne är bensinstationer, motell och andra serviceinrättningar längs med vägarna. Det enda som finns av detta slag i kommunen är Abrahamssons gamla bensinmack i Sandhem. På tomten på Domarringsvägen finns idag en mindre kioskliknande byggnad samt den gamla utomhus smörjgropen bevarad. Mjölkpallarna utgjorde ett vanligt inslag längs med våra vägar innan de lokal mejerierna rationaliserade bort, det finns inga bevarade i kommunen. Ett annat vanligt inslag längs med vägarna var telefonstolparna, utmed vägen från Ballarp mot Utvängstorp finns fortsatt några stolpar i funktion. Vägars kulturvärden Skaraborgsprojektet Kultur på väg utgav 1997 en publikation angående vägars kulturvärden ett projekt initierat av Vägverket och Länsstyrelsen. Det syftade till att underlätta hänsynstagande vid skötsel och underhåll av de mindre vägarna, samt att förmedla kunskap om det äldre vägnätets historia. Rapporten upptar fem kulturhistoriskt värdefulla vägar helt eller delvis belägna i Mullsjö kommun (se under Nykyrka och Utvängstorp socknar). I rapporten medtas inte bara de gamla vägsträckningar utan även lite nyare vägar. En väg som uppmärksammas är den så kallade EPA-vägen som går från Pinnahemmet upp till Grimmestorp i Tidaholms kommun. Detta är en AK-väg det vill säga en väg som anlades med arbetsmarknadsmedel på 1930-talet. Gästgiverierna Det gamla landsvägssystemet innefattade också gästgiverier. Med kung Erik XIV:s förordning från år 1561 om taverner och gesthus började ett nät av gästgiverier och skjutshåll att skapas. Under 1700-talet låg gästgiverigårdarna med en till två mils avstånd från varandra. Slättäng hade förutom tingsplats och marknadsplats även gästgiveri med tillhörande skjutsstation. Gästgivargården omtalas från 1706, men troligen har här långt tidigare funnit krog och härbärge för resande i någon form. Gästgivaregårdens skjutsstation drogs in från och med år År 1917 revs sedan gästgivaregården. Även Berg, Norregård, i Bjurbäcks socken, har under 1800-talet en period varit skjutsstation. Det finns dessutom uppgifter på att Nätered ska ha varit gästgiveri under en period. På en karta från 1752 som beskriver landsvägar och gästgiverier finns Nätered inritat och även Broholm är utmärkt. Dessa gårdar är dock inte upptagna i den tillhörande förteckningen över gästgiverier, vilket gör att det är osäkert hur kartan ska tolkas. Dessa gårdar kan t.ex. ha utgjorts skjutsstationer, men utan att ha gästgiveristatus. Wästra Kärr som ligger i Habo kommun strax söder om Mullsjö, var precis som Slättäng, gästgiveri och skjutsstation under en lång och sammanhängande period. Med dess närhet till Nykyrka och Bjurbäcks socknar var det ett trakterat ställe, då där också fanns en krog. I hembygdslitteraturen finns flera berättelser som beskriver att traktens drängar gärna gick dit om lördagskvällarna då brännvinet där var billigt. 31.

32 Järnvägen kommer Järnvägsutbyggnaden under 1800-talets andra hälft var i många stycken revolutionerade. Den nya kommunikationsleden innebar, förutom förändrade resvanor och transportmöjligheter, också i många fall att sockencentra kom att flyttas eller förskjutas till de nya samhällsbildningarna som uppstod längs med järnvägen och års riksdagar fattade beslut om att bygga bland annat södra stambanan. År 1855 uppdrogs åt översten Nils Ericsson att ansvara för byggandet. Banbyggnaden indelades i två linjesträckningar; Falköping (Ranten) Jönköping och sträckan Malmö Jönköping. Parallellt pågick även byggnationen av Vestra stambanan. Arbetena med banan gick i rask takt och åtta år efter den första bandelens öppnande, i december 1964, kunde hela den 381 kilometer långa södra stambanan öppnas för allmän trafik. Från 1856 till 1864 hade banan öppnats i etapper och sträckorna Falköping (Ranten) Mullsjö (38 km) öppnades för trafik november 1862 och sträckan Mullsjö Jönköping (31 km) i december Den nuvarande södra stambanan genom östra Mellansverige ersatte sträckningen över Falköping Jönköping år Järnvägsstationer anlades i Mullsjö och Sandhem. Vid Margreteholm fanns också ett järnvägsstopp. Längs med spåret kom även en rad banvaktarstugor att uppföras. En av de bäst bevarade är banvaktarstugan vid järnvägsövergången Kaspars väg i Sandhem, denna ägs även fortsatt av SJ. Adolf Wilhelm Edelsvärd var chefsarkitekt för SJ:s ritkontor under perioden och ritade flertalet byggnader i samband med järnvägsutbyggnaden. Edelsvärd engagerades 1855 och var i SJ:s tjänst fram till 1895, vilken var den mest expansiva perioden för de statliga järnvägarna. Man arbetade med ett antal typmodeller som ofta modifieras. Vilken typ av stationshus som kom att uppföras berodde bl.a. på stationens storlek. De större stationshusen uppfördes oftast i tegel, de mindre i trä. Panelarkitektur och ett större utskjutande taksprång mot spåret var vanliga drag. Det här är stilelement som känns igen både i stationshusen i Mullsjö och Sandhem, även om stationshuset i Mullsjö har moderniserats under 1950-talet. Till stationen i Mullsjö finns även ett bevarat vattentorn, detta är uppfört år 1905 i tegel och liggande panel. Förutom järnvägens bebyggelse i form av stationshus och andra hus finns också andra byggnationer längs med banan värda att notera. Järnvägsbroarna är ett sådan element. Bron över Stråken den så kallade Stråkenbro är kanske den främst men också de mindre stenvalvsbroarna utgör ett inslag i kulturmiljön. Vid Tunarp finns t.ex. två viadukter varav den ena, på vägen mot Sandhem, är relativt riktligt trafikerad. Handelsplatser Allt sedan medeltiden hade centralmakten försökt begränsa landsbygdens handel, de så kallade landsköpen och förlägga all handel till städerna. Bönderna hade dock en hävdvunnen rätt att själva avyttra egen avel och göra uppköp för egen räkning. Vilken även den försökte begränsas av städerna och statsmakterna. Det gällde t.ex. den medeltida handeln med oxar från Västergötland till de dåtida danska städerna i Halland som under perioder förlades med förbud. De tidigaste marknaderna var förlagda till gamla samlingspunkter som tings- och offerplatser. Efter kristendomens införande kom marknaderna ofta att knytas till den kyrkliga kalendern, Kyndelsmässan i Mariestad är ett exempel på detta. 32.

33 Vid marknadsplatsen i Slättäng har det hållits reglerade marknader sedan oktober Myntfynd gjorda på platsen antyder att det förmodligen har förekommit handel där redan tidigare. Det äldsta myntet härrör från Johan IIIs tid (Fornminnesregistret: Sandhem sn, fornlämning 263). Enligt en sammanställning över marknadsplatser och tider i Skaraborgs län år 1845 framgår att det vid den tiden brukade hållas marknader tre gånger per år i Slättäng var marknadsdagarna den 8/4, 27/6 och 8/10, varav de två sista var flerdagarsmarknader. Sammanställningen, som är hämtad ur det regionala kulturminnesvårdsprogrammet för Skaraborgs län, omfattar de 13 viktigaste marknadsplatserna i länet. Av de sju landsmarknadsplatserna var Slättäng den enda marknaden som hölls tre gånger per år, de övriga hade två marknadstillfällen och då oftast vår och höst. I städerna hölls tre till fem marknader per år. I ett värderingsprotokoll från 1848 över gästgivaregården i Slättäng uppges att till gården hörde omkring hundrade bodstånd. Vilka var permanenta bodstånd som nyttjades av olika handlare. Våren 1915 övergavs den gamla marknadsplatsen i Slättäng till förmån för Sandhems järnvägsstation. Idag återfinns bara en minnessten som minner om Slättäng tidigare betydelse. Marknadsplatsen uppges ha legat nordost om den uppsatta minnesstenen, kring vägkrysset där den gamla vägen mot Falköping och vägen mot bl.a. Utvängstorp möttes. I Mullsjö beslöt kommunalstämman år 1877 att hålla tvenne marknader per år. En marknadsplats inrättades norr om järnvägsstationen. Handeln på landsbygden var annars i princip förbjuden. Sjuhäradsbygdens knallar utgjorde ett undantag, genom att de hade fått rätt att bedriva gårdfarihandel. På slutet av 1700-talet frigavs spannmålshandeln. Bönderna fick också rätt att skicka sina djur med grannar, vilken gav grogrund för en olaglig handel genom uppköpare frigavs viktualiehandeln för lantmän, d.v.s. rätten att handla med livsmedel, men förbudet mot yrkesmässig handelsverksamhet på landet kvarstod fram till år 1846, då det blev tillåtet att hålla handelsbodar i områden belägna mer än tre mil från närmaste stad. Först år 1864 slopas sedan tremilsgränsen och det blev fritt att inrätta handelsbodar var som helst. I Mullsjö öppnades Mullsjö handelsstation året därpå. Dock var det initialt problem med lönsamheten vilket gjorde att affärsinnehavarna växlade. Den kom sedan att omdanas till Mullsjö handelsstation och hotell när behovet av övernattningsrum ökade. I slutat av 1880-talet kom Claes Ljungqvist till Mullsjö och med honom ytterligare en diversehandel. Denna var dock mera långlivad än de tidigare. Ljungqvists första affärshus på Strandvägen i Mullsjö drivs fortsatt som affär. Även i Sandhem och Utvängstorp finns äldre affärsfastigheter bevarade, den Törnqvistska villan och de gamla affärsbyggnaderna i Skarpemo är exempel på detta. Industriell verksamhet Hantverk och protoindustriell verksamhet I områden där jordbruken inte har de bästa förutsättningarna skapa innevånarna andra sätt att försörja sig. I skogsbygder och randområden av olika karaktär har ofta hantverk och annan protoindustriell verksamhet spelat en roll för försörjningen Jordbruket inte har varit den enda utkomstkällan. 33.

34 Många hantverkare i området tillverkade föremål för avsalu. På 1700-talet tillhörde många av dem Factoriet i Jönköping, detta gällde såväl träarbete som smide. Föremål som tillverkades var bland annat vagnar, slädar, spinnrockar och stolar på beställning. Spinnrockstillverkningen i Sandhems socken har fortsatt fram i relativt sen tid genom Klas Gustav Cedervall i Ostbacken. Spinnrockarna tillverkade i Ostbacken är märkta CGC, som är faderns initialer, Carl Gustav Cedervall. Under en vinter kunde Klas Gustav Cedervall tillverka omkring 200 spinnrockar, dessa såldes sedan på olika marknader. (Se vidare Ostbacken 1:1, Sandhems socken.) Kvarnar; mjöl och sågkvarnar Den tidigaste industriella verksamheten kan kvarnarna sägas utgöra. Längs med Tidan, men även längs mindre vattendrag, finns en rad kvarnplatser med lång kontinuitet. Ortnamnen kan påvisa gamla kvarnlägen, Kvarnön i Nykyrka socken heter i det äldsta källmaterialet enbart Ön, men från 1500-talets andra hälft förekommer även namnformen Kvarnön, vilket indikerar en kvarn på platsen. Andra exempel är Kyrkekvarn i Sandhem, den nämns första gången i jordeboken 1539 och upptas som kyrkokvarn i densamma år Vrånevads kvarn nämns första gången i jordeböckerna år 1540, Broslätts kvarn som den senare sammanbyggs med, nämns först under 1700-talets början. I ortsnamnen betecknar slutleden vad, ett vadställe, dessa kan ofta också ha utgjort kvarnlägen. Ovan nämnda Vrångevad är ett exempel, andra är Bengtsvad i Utvängstorp. Detsamma gäller också namn med slutleden strömmen och -forsen, som betyder strömt läge, här finns flera exempel som Hallaströmmen (jordebok 1540 kvarn), Klosterströmmen (jordebok 1685 kronokvarn), Öjaforsen (Norra; jordebok 1540 kvarn, Södra; jordebok 1663 utan uppgift om natur). Från 1600-talet finns också uppgifter om sågkvarnar; bland annat vid Bredared, Nykyrka. Med utbyggandet av elkraften kom dessa mindre sågar och kvarnar att spela ut sin roll. Järnhanteringen Under 1700-talet kommer den mera industriella järnhanteringen, den tidigare lågtekniska järnframställningen beskrivs vidare under fornlämningsavsnittet. Ryfors bruk erhåller sina privilegier från Bergskollegiet år 1742 och innefattar en masugn vid Svenshult i Habo och en stångjärnshammare med två härdar på frälsehemmanet Sörarp. Vid slutet av 1700-talet flyttas sedan masugnsdriften från Svenshult till Ryfors, där den är i drift enbart ett tjugotal år. Stångjärnshammaren är i drift fram till år (Se vidare under Ryfors.) Vid Tunarp anläggs en kniphammare ungefär år 1712 som uppgavs vara i bruk 4 5 år då den blev förstörd genom ett starkt vattenflöde och var sedan öde några år. Smederna som varit vid Tunarp började då att bygga kniphammaren vid Slättäng. Slättängs hammar var i bruk från 1720-talet till Hammaren vid Tunarp var i drift fram till år Garverier Från 1760-talet omnämns en verksam garvare vid Tunarp, vid Tidans utlopp ur Stråken. I Kammarkollegiets industristatistik från 1800-talets andra hälft över landsbygden i Vartofta härad är det garverierna som återkommer. Garverier fanns i Slättäng, vid Slätt 34.

35 ängs hammare (1880 uppgav två stycken), Broholm, Maholm Mullsjö, samt även en kortare period i Sandhem. I Maholm finns byggnaden, som har använts som bostad sedan garveriet avvecklades år 1925, fortfarande kvar. På den äldsta ekonomiska kartan från 1880-talet finns också ett färgeri (samt såg och kvarn), angivet vid Höganas i fallet från Brängens utlopp ned mot Nässjön Brännerier En annan mycket omfattande verksamhet i socknarna var brännvinsbränningen. Tekniken med ångbrännerier kom till Sverige under mitten av 1830-talet och Ryfors (Ersereds bränneri) var en av de gårdar som tidigt etablerade denna teknik. Redan 1838 uppfördes ångbränneriet på Ryfors och framför allt under 1840-talet var verksamhet mycket omfattande, det brändes då mellan och kannor årligen. År 1844 då tillverkningen var som störst uppgick produktionen till kannor, vilket ungefär motsvarar liter. Produktionen gick i första hand (ca ¾) till avsalu i Stockholm via Jönköping och Vättern sjöledes till Stockholm. Resterande del såldes framför allt till städer i Skaraborgs län, endast en ringa del, cirka en procent, blev kvar på gården. I Skaraborgs läns embets- och adresskalender för år 1866 uppges det förekomma bränvinsbrännerier och bränvinstillverkare vid totalt 63 gårdar inom länet. 15 av dessa 63 gårdar ligger inom nuvarande Mullsjö kommun. Detta innebär att nästan en fjärdedel av de tillverkande gårdarna finns på ett relativt begränsat område. Vilket i sig visar vilken betydelse brännerinäringen spelade för området under en period. År 1866 förekom produktion vid följande gårdar: Bosebygd, Bredared, Brunared, Dintestorp, Ersered (Ryfors), Habblahester, Hylte Westergård, Klämmestorp, Margreteholm, Mosseberg, Nätered, Saxarp, Skarpemo, Sundsered och Tunarp. I SJ:s fraktstatistik för år 1865 sändes totalt från Sandhems station ,15 centner, varav brännvin utgjorde ,23 ctr, vilket var drygt 67 procent av allt sänt gods. (Vid denna tiden var, 1 centner = 5 lispund = 100 skålpund, ung. = 45 kg.) Från Mullsjö var motsvarande siffror totalt ,31 varav brännvinet utgjorde 7 691,66 ctr, i Mullsjö utgjorde trävarorna 77 procent av det avsända fraktgodset. Tjugofem år senare hade antalet producenter kraftigt minskat för att in på 1900-talet sedan i stort sett ha upphört. I Kommerskollegiets register över fabriksberättelser för år 1892 finns fem ångbrännerier upptagna. Det är vid de större gårdarna Mosseberg, Nätered, Sundsered, Dintestorp (Saxarp) och Tunarp. Träindustri Under 1800-talets andra del kommer sågverksindustrin och andra branscher med träet som råvara att etableras. Ångdrivna sågverk anläggs vid Ryfors, i Mullsjö och i Sandhem. Här utgjorde järnvägens framdragning en viktig förutsättning för den nya expanderande verksamheten. En viktig exportprodukt utgjorde så kallade pitprops, det vill säga gruvstöttor som gick på export till framför allt de engelska kolgruvorna. Den ovan refererade fraktstatistiken från Mullsjö station, där skogseffekter var den största delen av avsänt gods, utgjordes troligen till stora delar av just pitprops. Dessa stöttor är att betrakta som bulkvara utan någon egentlig bearbetning, förutom kapning i rätt längder. En större specialisering genomförs efterhand vid sågarna och man levererar allt mera förädlade varor, i form av plank, bräder, stolpar och andra trävaror. 35.

36 Vid Kyrkekvarn anläggs omkring år 1888 en sulfitfabrik, Tidafors Sulfit AB, i lokaler som tidigare hade nyttjats som gjuteri. Verksamheten är i drift fram till 1918 då anläggningen ödeläggs i en brand. In på 1900-talet är träindustrin är fortsatt stark, med bland annat ett antal snickerifabriker och då framför allt i Sandhem. Mejerier och andra livsmedelsindustrier Det har funnit flera mejerier i kommunen, både privat- och andelsägda. Vid Ryfors fanns mejeri vid Sörarps kvarn och vid gårdens delning år 1919 byggdes ytterligare ett mejeri vid Ryfors för Ryfors övre (nuvarande golfklubbens lokaler). Vid Ryfors tillverkades framförallt ost som gick till avsalu i Stockholm och Göteborg. Andelsmejerier har funnits i Sandhem och Mullsjö, byggnaden i Sandhem är från år 1920 och lokalerna i Mullsjö uppfördes år Mejeriet i Utvängstorp, Skrickle, var privatägt och är kanske den mejeribyggnad som är minst förändrad. Under 1900-talet etableras några mindre bryggerier. Fors bryggeri i Mullsjö tillverkade både svagdricka och läskedrycker, svagdrickan från 1923 och läskedrycker från Verksamheten lades ned på 1980-talet, och det mesta av utrustningen avyttrades i samband med detta. Lokalen finns dock kvar. I Sandhem finns fortsatt ett mindre svagdricksbryggeri som anlades 1927 och som fortfarande är i drift inför jularna. Fiskodling har förekommit på Bredareds gård, Nykyrka socken, i början av 1900-talet i relativt stor omfattning. Öringsfiskeriet bedrevs i 110 handgrävda dammar och den mesta fisken såldes och transporterades levande via järnväg till Stockholm, där Nordiska Kompaniet var den största kunden. Från 1934 drevs fiskeriet i begränsad skala och upphörde sedan år Torv- och stenindustri Torv har brutits industriellt på ett antal platser i kommunen. Återstående torvgravar och rester av torklador, finns bland annat i Bjurbäck (Mosshemmet) och Utvängstorp (Barömosse). (Bild torvströlador, Barömosse ) Textilindustri I Mullsjö utvecklas textilindustrin, vid 1940-talets slut fanns här ett flertal stora industrier; Mutricks, Mullsjö konfektion, Linköpings trikåfabrik är några av de då aktuella företagsnamnen. I Tidans dalgång vid Hallaströmmen, Sandhems socken, har sedan 1900-talets början funnits ett ullspinneri, idag produceras på platsen varp- och effektgarner. Flera av de gamla tillverkningslokalerna som uppfördes som textilindustrier under 40- talet är bevarade men inrymmer idag annan verksamhet. Dessa är ofta uppförda i funktionalistiskt stil. En arkitektoniskt fint utformad byggnad med välgjorda detaljer är f.d. Mullsjö Trikåfabrik, Engmans uppförd i sten år Likaså f.d. Svenska Charmeuseväveriet har byggnader uppförda med en arkitektonisk ambition, se vidare Mullsjö tätort. 36.

37 Skolorna År 1842 kom den första skolstadgan, vilken stadgade att varje socken inom fem år skulle inrätta minst en, helst fast skola med godkänd lärare. Barnens skolgång blev obligatorisk och fick inte skjutas upp längre än till nionde levnadsåret. Den första fasta skolbyggnaden inom den nuvarande kommunen uppfördes i Mullsjö 1846 och togs i bruk år Denna skola tillkom efter en donation av hemmansägaren Olof Kron och uppfördes på gården Gunnarsbo som han testamenterade till kommunen för detta ändamål. Även i Sandhems socken kom skolbyggnader att uppföras efter donationer, här var det med hjälp av medel från bland andra godsägarna på Dintestorp respektive Tunarp, J. Lindberg och C. Berglund, som folkskolebyggnader kom att uppföras år 1862 på ett flertal platser i kommunen. Den mest storslagna var skolhuset i Härstorp byggd i två våningar och med elva fönsteraxlar. Skolhusen i Osbacken, Rullesås och Sjöbacka var mer ordinära skolhus uppförda i den rådande stilen. Lindberg bekostade själv skolhuset i Stora Härstorp och tillsammans med Berglund skolan i Sjöbacka, där med viss assistens från övriga sockenmän. De övriga två skolhusen uppfördes av socknen. I Utvängstorp upprättades en barnskola år 1840 i ett gemensamt skoldistrikt för Utvängstorp och den norra grannsocknen Härja. Efter folkskolereformen år 1842 bildades ett gemensamt skoldistrikt som utöver de två tidigare nämnda socknarna även innefattade Sandhem. En examinerad lärare anställde till den ambulerande skolan. I Utvängstorp hölls skola enbart sex veckor om året, så år 1851 fattade socknen beslut om att inrätta ett eget skoldistrikt. År 1863 donerade dåvarande patronen på Klämmestorp medel samt hemmanet Björnåsen till skolväsendet. År 1873 byggdes skolan och lärarbostaden om och den första ordinarie läraren valdes. I Bjurbäcks socknar hölls först skola tillsammans med Bottnaryds socken. År 1858 beslöt socknen att själv skaffa och avlöna en skollärare. Undervisningen skulle bedrivas 10 månader om året och rum för skolan uppläts i tur och ordning på de olika hemmanen i rotarna. Folkskolebyggnaden i Bjurbäck uppfördes omkring år Nästa skede i skolutbyggnaden var uppförandet av skolhus för småskolorna. I Nykyrka uppfördes småskolan år 1890, dessförinnan hade undervisningen varit ambulerande, den hölls tidvis i sockenstugan. I Bjurbäck uppfördes småskolan år 1902 och Hagagärdet i Sandhem år I Utvängstorp inrättades småskolan år 1905 i det gamla skolhuset, för att sedan från år 1907 inrymmas i den tidigare fattigstuga vid kyrkan. Med expansionen runt järnvägssamhällena kom en ny skolbyggnadsperiod in på talet. Det nya skolhuset vid Gunnarsbo Övre byggdes I Sandhem uppfördes Kylle skola med tillhörande lärarbostad år Den nya skolan i Utvängstorp tillkom år Under 50-talet och tidigt 60-tal kom nästa skede, då byskolorna lades ned och undervisningen koncentrerades till Mullsjö och Sandhem. 37.

38 Vuxenutbildning Vad gäller utbildning för vuxna finns Marston Hill i Mullsjö som sedan 1920-talet bedrev undervisning i engelska i kortkursform. Hela anläggningen är i sin utformning speciell och behandlas därför som ett särskilt område. (se vidare under Mullsjö) Under 1950-talet etablerades folkhögskolan i Mullsjö. Bebyggelsemässigt är framförallt de byggnader som är uppförda för folkhögskolans räkning under 1950-talet och 60-talet värda att uppmärksammas. Till området hör även flera äldre byggnader från sommarville- och pensionatsepoken som folkhögskolan har övertagit. Dessa är dock alltför förändrade för att tillmätas någon särskilt kulturhistoriskt värde. Folkrörelserna Frikyrkorörelsen är den folkrörelse i kommunen som är och har varit starkast och har också de uppfört flest byggnaderna. Frikyrkorörelsen Den kyrkliga väckelsen i området startade under talet, samtidigt med att väckelserörelsen blev alltmer landsomfattande. Man kan tala dels om en inomkyrklig väckelse och dels om en nyevangelisk riktning. Det fanns vid denna tiden präster både i Habo och Bjurbäck som värnade den kyrkliga väckelsen. Lekmannaverksamheten kom dock att vinna alltmer gehör. En förgrundsgestalt i området var en kolportör från Jönköpings Traktatsällskap, Svenning Johansson som ägde en gård i Svenshult, Habo socken, en halvmil från Mullsjö. Där började han på 1860-talet att hålla sammankomster och byggde även ett missionshus. Det första missionshuset i Mullsjö uppfördes år (Detta låg dock precis på andra sidan sockengränsen inne i Habo.) Bland predikanter som ofta gästade församlingen var lekmannapredikanten C J Lindberg på Bjurbäcks gård. Missionshuset från år 1878 revs vid uppförandet av det nya missionshuset år In på 1930-talet genomfick församlingen en splittring då stora delar av församlingen bröt sig ur och bildade Mullsjö fria församling år Detta ledde bland annat till tvister angående nyttjanderätten av missionshuset. Den nya församlingen utnyttjade till en början den år 1923 uppförda Betania-lokalen i Mullsjö. I februari 1936 invigdes sedan Filadelfiakyrkan i Mullsjö. Nästa generation kyrkobyggen kommer på och 80-talet. I Nyhem genomför pingstkyrkan varje år en stor samling denna så kallade Nyhemsveckan är en tradition på denna plats sedan 20-talet. I Sandhem uppfördes det första missionshuset omkring år I Utvängstorp kom aldrig frikyrkorörelsen att bli lika stark, det har funnits en Salemlokal i Dalhultsmo uppförd år 1898 (SB). Redan på 1950-talet användes den enbart sporadiskt. Huset är ombyggt och används nu som bostad. De äldsta frikyrkorna i Mullsjö nyttjas inte längre som kyrkor, Betania är idag Engstrands plåtverkstad, men är ändock relativt oförändrad från sin tid som predikolokal. Det gamla missionshuset, som var det andra i ordningen, är idag ungdomsgård och Filadelfia nyttjas som skola. I Sandhem finns dock ett av de mindre äldre missionshusen relativt intakt och används fortfarande av församlingen. 38.

39 Andra samlingslokaler Föreningshuset i Sandhem stod klart 1922 och uppfördes av Sandhems byggnadsförening. De aktiva föreningarna var IOGT-logen och arbetarkommunen i Sandhem. Lokalen nyttjades för föreningsverksamhet av skilda slag. Huset har även fungerat som samhällets biograflokal. Lokalen drevs av byggnadsföreningen fram till 1965 och övertogs därefter av idrottsföreningen. Lokalen har under de senaste åren använts som verkstad och har genomgått en rad förändringar. Det finns ingen Folkets hus-lokal i området. Film har visats dels i föreningshuset i Sandhem, dels i en barack i Mullsjö, det har dock inte funnits någon mera arkitektoniskt utformad biograflokal i kommunen. Friluftsliv, kultur och fritid Mullsjö blev omkring sekelskiftet 1900 känt för sin friska luft och goda natur. Detta gjorde att ett antal pensionat etablerades och flera välsituerade Jönköpings och Falköpingsbor kom att uppföra sommarhus vid Mullsjön och dess omnejd. Flera av dessa byggnader var stora hus, med snickarglädje, torn och andra utsmyckningar, den typ av villor som i skärgården brukar kallas för grosshandlarvillor. Vid sidan om pensionatsverksamheten var det också vanligt att de permanentboende tog emot sommargäster. Dessutom hade flera frikyrkliga församlingar sommarhem i Mullsjö. Den friska naturen och goda luften nyttjandes också för barnkolonier, flera gårdar i kommunen har haft mer eller mindre organiserad barnkoloniverksamhet. Sådan verksamhet har förekommit dels på Kråmmered i Bjurbäck dels på Hovmejorna, Sandhem. Pensionatskulturen Pensionatskulturen i Mullsjö är relativt sparsamt beskriven i litteraturen. Vid dess höjdpunkt uppges det ha funnits ett femtontal pensionat i Mullsjö med omnejd. Flera av pensionatsbyggnaderna finns kvar, varav samtliga är mer eller mindre förändrade. Bland de äldsta var Beckerska pensionatet, senare Solelid som idag ingår i folkhögskolan samt Björkhaga. Den längsta kontinuiteten har därmed Björkhaga där det fortsatt bedrivs verksamhet men idag som hotell. I Vätterns turisttrafikförenings resehandbok utgiven 1918 anges Hotell: Järnvägshotellet och skjutsstation. Tre pensionat: Björkhaga, Solliden och Mullsjö pensionat och vilohem Eriksborg med härlig utsikt. Vid 50-talets början finns sex pensionat i drift. Friluftsliv Friluftshotellet som etablerades 1939 kom att få en lite annan publik. Här utvecklades ett sportcentrum med möjlighet till sommar- och vintersporter. Anläggningen startade på initiativ av Hjalmar Fagerström som var stins i Mullsjö. Mullsjöns höga läge och goda snötillgång gjorde att friluftsgården snart etablerades som en vintersportort. Fagerström fick genom sina kontakter med SJ igång det så kallade sporttåget, som gick dagsturer Göteborg Mullsjö Göteborg. Anläggningen kom efterhand att tillhandhålla även logimöjligheter i allt större utsträckning. 39.

40 Miljön kring friluftshotellet innehåller flera spännande bebyggelseinslag, hopptornet för skidor är välbevarat, simhopptornet uppges vara ett tidigt betongtorn och den under 1980-talet genomförda tillbyggnaden av Carl Nyréns arkitektkontor i Stockholm utgör ett väl inpassat tillskott. Fritidsstugeområdena En utveckling av pensionatsverksamheten blev fritidsstugområdena. Från 1930-talet kom allt fler tomter att styckas av längs med Stråkens stränder i norr, dels från Tunarps och dels från Broholms ägor. Områdena har efter hand expanderat, men koncentreras fortsatt till norra delen av Stråken och framförallt dess östra strand samt runt Tidans utlopp från Stråken. I folkmun talats om lilla Jönköping för området runt Västra Kärr (området vid Västra Kärr ligger i dess helhet i Habo kommun) och lilla Falköping för området runt Broholm. Fritidshusbebyggelsen har lite olika karaktär. Det stora flertalet är byggda av enskilda och det finns därför ingen enhetlig bebyggelsetyp uppförd efter en standardritning. I grova drag kan dock fritidshusen indelas i två typer dels de av villakaraktär dels de lite enklare och oftast senare sportstugorna. BILD exempel Övriga fritidsmiljöer Andra fritidsmiljöer som festplatser och idrottsplatser finns ett fåtal. I Sandhem finns en festplats, Ekåsen, den är etablerad på 30-talet och drivs fortsatt av Sandhems IF. Byggnaderna på området är senare och saknas kulturhistoriskt värde utifrån arkitektoniska utgångspunkter, området i sig är dock intressant utifrån sin historia och människors minnen knutna till platsen. I Mullsjö har funnits en dansbana vid Tidaholmsvägen. En helt nyetablerad dansanläggning är Sägnernas hus i Svenstorp, Sandhems socken som inryms i den gamla ladugården. Fotbollsplanen Gruveredsvallen är anlagd på 1950-talet. Omklädningsrummen är tillbyggda på 70-talet, men anpassade till tidigare utformning. Värt att vårda (Detta kapitel, om det ska vara med, är i första hand tänkt som upplysande till allmänheten och behöver utvecklas i samband med en publicering. Det ska vara illustrativt med bildexempel på detaljer från olika period för att det ska bli tydligt och lättförståeligt.) Generellt är framförallt den enklare typen av bebyggelse mest hotad. Det är de små husen som inte längre är i bruk som succesivt försvinner. Så som svin-, får- och hönshus, brygghus, smedjor, transformatorstationer, avträden. Byggnader hotas inte bara av förfall utan också av alltför hårda renoveringar. Byggnadsdetaljer; fönster, fönsterfoder 40.

41 Dörrar portomfattningar skorstenar, vid ommurning, tänk på utkragande krön ev. plåtinfästningar, snickarglädje val av trä, tryckimpregnerat virke har visserligen en god hållbarhet, men passar inte in vid en äldre bebyggelse taktäckningsmaterial, försök om möjligt att bevara ett gammalt tegeltak, dock bättre att skyddstäcka tex med plåt än att avstå åtgärd. 41.

42 Detaljnivå; sockenvis Bjurbäcks socken Bjurbäcks socken består till största delen av kuperad skogsmark. Socknen har tillkommit i sen tid. Den omtalas varken under medeltiden eller reformationstiden och inräknas i jordeboken t.o.m dels i Sandhems socken, dels i den del av Bottnaryds socken som tidigare tillhörde Redvägs härad, Älvsborgs län. Sockennamnet är lånat av gården Bjurbäck. Att socknen är en gränskommun har också avspeglat sig i att vissa gårdar (Nyckelås, Högen, Knaggebo, Lidan, Nybygget och Torpet/Spjuthuset) har tillhört Älvsborgs län. Från 1890-talet ligger socknen helt i Skaraborgs län. Vad gäller den kyrkliga indelningen har dock Bjurbäck fram till 1960-talet tillhört Bottnaryds pastorat. I socknen finns ett tiotal lösfynd från stenåldern och ett fåtal lokaler med förhistoriska gravar från bronsålder och äldre järnålder. Lämningar från yngre järnålder saknas. I Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns 98 nummer upptagna för Bjurbäcks socken, varav 27 hänför sig till förhistorisk tid. Övriga omfattar bland annat uppgift om kolerakyrkogård, sentida ristningar, fyndplats för stockbåt, kalkugnsruin, sentida bebyggelselämningar (torpgrunder mm), mil- och väghållningsstenar. Det finns 28 förhistoriska gravar fördelade på 13 lokaler. Gravarna utgörs av 2 rösen, 9 runda stensättningar, 1 kvadratisk stensättning, 15 domarringar och 1 rest sten. Domarringarna och den resta stenen är fördelade på två gravfält. En skadad stensättning vid Sjöbacka (fornlämning 14) efterundersöktes av K. E. Sahlström En enkel skafthålsyxa, keramik och flinta hade tillvaratagits tidigare, men det är osäkert om de skall betraktas som grav- eller boplatsfynd. I en åker på fastigheten Kråmmered 1:1 har man funnit en kantyxa från äldsta bronsålder. Bild. Kantyxa, funne på åkermark Kråmmered 1:1 Bild. Fynd från fornlämning 14, Sjöbacken Den gamla kyrkan som var av trä uppges enligt traditionen ha uppförts under talets mitt efter ett så kallat sjönödslöfte, av guvernören i Nya Sverige, sedermera landshövdingen i Jönköping Johan Printz. Detta finns dock inget samtida skriftligt material som styrker dessa uppgifter. Ett faktum är dock att Bjurbäcksborna hade lång väg till sin tidigare sockenkyrka i Bottnaryd. I boken Träkyrkan i Bjurbäck uppges att från år 1634 hölls gudstjänster på Bjurbäcks gård. Med en ökande befolkning blev behovet av ett eget kapell allt större. Så byggdes mellan åren ett enkelt kapell av allmogen, troligen på initiativ av herrskapen på Bjurbäck och Näs. Ovan nämnda Printz som var kyrkoherdeson från Bottnaryd arrenderade Bjurbäcks gård med tillhörande Bönared av dess ägare åren Om tidsuppgifter stämmer så finns åtminstone ett samband i tid. 42.

43 Områden: Bjurbäck Gård och sockencentrum Bjurbäck 1:1, 1:3, 1:5, 1:13, 1:18, 1:22, 1:23 Fornlämningar nr: 29, 67. Området som är Bjurbäcks sockencentra karaktäriseras av kyrkoplatsen, den gamla sätesgården och skolbyggnaderna. Därtill finns också två fornlämningar en fångstgrop och en kvadratisk stensättning. Bjurbäck 1:1 Gården Bjurbäck upptas första gången i källmaterial år Jordeboken från 1541 upptager ett helt frälsehemman. Bjurbäcks gård är en av de sätesgårdar i kommunen, som har en av de äldsta bevarade huvudbyggnaderna. Byggnaden står dessutom troligen på en äldre grund. Under byggnaden finns en källare med valvslaget tak. Källaren svarar inte riktigt med huvudbyggnadens mått, utan är lite mindre, vilket tyder på att den inte är samtida med byggnaden i övrigt. I kartmaterial, förvarat i Riksarkivet, från omkring år 1700 över Bjurbäcks gård är sätesbyggnaden ritad i ungefär samma läge som nuvarande byggnad. Nordväst om densamma ligger en korsformad flygelbyggnad. I övrigt är enbart några mindre byggnader inritade i anslutning till den inhägnade gårdsplanen. Väster om gårdsplanen ligger ytterliggare ett boningshus. Ladugården som är byggd som en fyrlänga ligger sydväst om gården nära sjön. Kartan upptar också en sågkvarn i läge motsvarande Korphults såg och en mjölkvarn i en bäck sydost om manbyggnaden. Den exakt dateringen på den nuvarande sätesbyggnaden är lite osäker då det inte finna några gamla brandförsäkringar eller andra äldre handlingar som beskriver gården. Skaraborgs länsmuseum genomförde 1992 en byggnadsminnesutredning över gården och i denna förs ett resonemang kring möjlig tillblivelsetid för gården. Grundat framför allt på byggnadens proportioner och takkonstruktion samt mycket av den fasta inredningar, paneler, dörrar och kakelugnarnas konstruktion och form fastnar man där för en möjlig byggtid efter 1700-talts mitt. I ett brev från 1924 i Nordiska museets arkiv skriver en dåvarande ägaren att Den nuvarande gården uppbyggdes i början av 1700-talet af dåvarande landshöfding Fock. Denne rådde samtidigt om en egendom vid Kullekulle och lät därifrån på oxlass köra de kalkstensplattor som nu bekläda den höga stenfoten. I utredningen från 1992 noteras vidare att om Fock har uppfört gården kan inte talets början stämma. Han kom genom giftermål i besittning av Bjurbäck först år Fock var från 1776 även innehavare av Råbäck vid Kinnekulle, vilket kan bekräfta uppgifterna om kalkstenen. Förutom kalkstensplattorna i sockeln, är flera fritrappor av kalksten, samt dubbla par grindstolpar. Det finns dock detaljer i byggnaden som är tidigare; en innerdörr har en ren 1600-tals form vad gäller fyllningar och beslag, en järnhäll har årtalet 1747 ingjutet, två små vindsfönster på östra gaveln är blyinfattade varav ett har särskilt ålderdomligt glas. Detta är troligen detaljer som har återanvänts från en tidigare manbyggnad, även den inledningsvis nämnda källarvåningen indikerar tidigare bebyggelse på samma plats. Sammantaget ger dock då det stora flertalet byggnadsdetaljer från andra hälften av 1700-talet den mest troliga dateringen, då talet kan var en tänkbar byggtid. 43.

44 Bjurbäcks gård är uppförd av liggande timmer i en våning på en hög sockel av natursten, vilken på framsidan är klädd med rektangulär kalkstensplattor. Vitmålad panel med profilerade lockribbor, dörrar och fönsterbågar är vita, snickerier i övrigt är grönmålade. Taket som är svagt brutet med övre fallet valmat, är täckt av enkupigt tegel. Kraftigt profilerad taklist. Yttertrappan med fall åt tre håll är av kalksten. Huset har bottenvåning samt vind med två inredda gavelrum. Välbevarad fast inredning i form av bröstpaneler, dörrar med foder, breda plankgolv och flera kakelugnar med ursprungliga järnluckor. I ett av rummen står en murad öppen spis med en järnhäll daterad 1747, spisomfattningen i övrigt är modernare. Huvudbyggnaden flankeras av två flyglar. Den östra som är den äldsta, är ett magasin och används idag som förråd. Dess ålder framgår också tydligt av takens utformning med dess nätta takfot och breda vindskivor. Lockribborna är profilerade, delvis lika huvudbyggnadens, fönstren är små. Sammantaget tyder detaljer och utformning i övrigt på att byggnaden skulle kunna vara samtida med huvudbyggnaden. I fasaden mot väster finns en liten bågformad öppning, vilket har varit ingången till en hundkoja. Flygeln har en vällingklocka på den södra gaveln. Den västra flygeln är senare. Dess breda takspång och stil i övrigt tyder på att byggnaden är uppförd under senare delen av 1800-talet. I litteratur (SGG) anges flygeln vara uppförd år 1895, vilket skulle kunna rimligt. Båda flyglarna har sadeltak, vilka är täckta av ett tvåkupigt betongtegel. Vidare är de målade lika huvudbyggnaden, dörrarna på östra flygeln är dock målade i ljusockra. Norr om anläggningen i linje med den östra flygeln, utanför den av grindar avgränsade tomten, finns en timrad vagnbod. Enligt Nordiska museets material har det tidigare mitt emot vagnboden även funnits ett stall. Ladugården som anges vara uppförd 1902 (SB) ligger sydost om gårdsanläggningen. Enligt den äldre ekonomiska kartan låg fägården tidigare söder om huvudbyggnaden där arrendatorsbostaden idag är placerad. Bjurbäck tillhör en typ av herrgårdsanläggningar som, enligt konsthistorikern Gösta Selling i boken Västgötagårdar från 1932, i sin enkelhet representerar det mest nationella, svensk herrgårdsstil har frambringat. Huvudbyggnad som är ett gott exempel en mindre herrgård från 1700-talets andra hälft är välbevarad både interiört och exteriört. I Nordiska museet arkiv förvaras handlingar från den herrgårdsinventering som genomföres i början av 1930-talet, beskrivningen från 1930 skulle lika gärna vara skriven idag, då väldigt få förändringar har genomförts. Skydd: Kan finnas anledning att ånyo pröva frågan om en byggnadsminnesförklaring. Annars bör fråga om områdesplan övervägas. Bjurbäcks kyrka Den nuvarande kyrkan är uppförd åren Det är en korsformig träkyrka, med ett sidoställt torn i väster. Fasaden har liggande panel på förvandring i dess nedre del och spånklädd i den övre, taket är täckt med skiffer. Vem som är byggnadens arkitekt har diskuterats och olika namn förekommer. I boken Träkyrkor i Sverige beskriver författarna tillblivelsen som följer: Initiativet till en ny kyrka togs Församlingen önskade en kyrka i korsform något i likhet med Bottnaryd, men utan att korsarmarna blev för djupa. Uppdraget gick till Fredrik 44.

45 Sundbärg, stadsarkitekt i Jönköping, men den skiss han levererade accepterades inte av församlingen. På byggnadskommitténs initiativ gick 1893 uppdraget till förvaltaren vid Ryfors bruk Johan Wilhelm Zelander, annars inte känd som arkitekt. Liksom i Nykyrka några år tidigare var det familjen Sager som ekonomiskt stod bakom kyrkobygget. Zelanders förslag sändes till Överintendentämbetet med påpekande att det billigaste byggnadsämnet inom denna trakt är trä. Det mötte inga invändningar men förslaget omarbetades av Thor Thorén som senare, 1897, ritade även orgelfasaden. Som endast Thoréns ritningar är kända finns ingen annan möjlighet än att ange honom som byggnadens arkitekt, med det tillägget att han fått bestämda direktiv att på en gång rita en korskyrka och knyta an till interiören i Nykyrka. Thor Thorén hade eget arkitektkontor i Stockholm men var från 1893 även knuten till Överintendentämbetet. Församlingen uppfattade dock Zelander som dess arkitekt. I ett grundläggningsdokument som upprättades 1898 kan man bland annat läsa; Kyrkan uppbyggdes af byggmästare K. Johansson från Sandhem för ett pris av Femtontusenniohundrafemtio kronor. Byggmästaren verkställde allt arbete och tillsläpper alla materialerna förutom trävirket till kyrkan, hvitlet erhålles gratis enligt Kongl. Majestätets nådiga medgivande från pastors boställets skog i Bottnaryd. Ritningen till kyrkan för förslagsvis gjord af förvaltaren W Zelander på Ryfors, hvilken ritning, med någon förändring fastställdes af Kongl. Maj:t d. 15 november. Alla omkostnader tages ur kyrkokassan, som vid kyrkans uppförande var cirka kronor. I dokumentet som finns återgivet i Aina Lindborgs bok nämns vidare donatorn Anders Salberg på Lockås som genom sitt testamente år 1822 lade grundplåten till kyrkokassan. Sagers nämns inte alls i detta sammanhang, vilket gör att uppgiften om att Sagers ekonomiskt skulle ha stått bakom projektet kan ifrågasättas. I Träkyrkor i Sverige framhålls vidare kyrkans oförändrade inre, orörda interiörer från the brown decades vid slutet av 1800-talet är annars ovanliga. I Mullsjö kommun finns förutom Bjurbäck även Nykyrka kyrka som likaså är mycket välbevarad. Med sin ljusa exteriöra färgsättning minner Bjurbäcks kyrka mera om en stenkyrka än om andra träkyrkorna som uppfördes vid 1800-talets slut och 1900-talets början, dessa kyrkor i fornnordisk stil var ofta mörka i färgsättning, rödfärgade eller tjärade. Den ljusa färgsättningen uppges dock vara ursprunglig: väggar och torn i vit eller ljusgrå ton, fönsterbågar i engelskt rött och dörrar i ljus ekfärg. På äldre fotografier ser dock kyrkan betydligt mörkare ut än vad den är idag. Under sommaren 2000 genomfördes en restaurering av kyrkan, byggnaden återgick då till en mera ursprunglig färgsättning i en ljus grå färgton och med foder och dekordetaljer i en mörkare grå nyans. Vad gäller kyrkans inventarier förtjänar dopängeln ett omnämnande. Skicket med hängande dopänglar anses komma från Tyskland. I Sverige finns idag ett tjugotal bevarade dopänglar varav 15 stycken i ett område runt Jönköping, lika allmänt både i Småland och Västergötland. I Mullsjö kommun finns två, dels en i Bjurbäcks kyrka dels en i Utvängstorps kyrka. Ängeln i Bjurbäcks kyrka har varit i kontinuerligt bruk sedan den anskaffades år

46 Kyrkan skyddas enligt kulturmiljölagen, 4:e kapitlet. Strax norr om kyrkan låg tidigare prästgården, Bjurbäck 1:13. Denna byggnad uppförd i så kallad 20-talsklassicism under åren totalförstördes i en brand år Tomten i övrigt står orörd och trädgårdsstrukturen är fortsatt skönjbar. Bjurbäck 1:18, Bjurbäcks folkskola Folkskolebyggnaden i Bjurbäck grundlades år 1870, arbetena pågick fram till 1875 då målningsarbeten genomfördes. Enligt socknens räkenskaper var byggnaden ursprungligen rödfärgad. Skolhuset, som är uppfört i den för tiden typiska stilen, är av timmer och är klätt med en gulmålad profilerad lockläktpanel. Byggnaden har ett relativt stort taksprång och profilerade taktassar. Taket är täckt med ett tvåkupigt rött betongtegel. Vindsfönstren under takfoten på södra respektive norra långsidan har diagonalställda kvadrater i spröjsningen. Byggnaden är delvis moderniserad. Skolhuset som var i bruk fram till år 1968 disponeras idag av hembygdsföreningen. Bjurbäck 1:5, Bjurbäcks småskola och fattigstuga År 1898 skänkte dåvarande ägarna till Burbäcks säteri, två tomter till kommunen, dels ett område vid östra sidan af häradsvägen att användas till byggnadsplan för småskola, sockenstuga och fattighus, dels den plan där församlingens stall var beläget. Byggnationen påbörjades troligen samma år eftersom detta årtal finns inristat i skorstensstocken. Året dessförinnan hade den gamla kyrkan och klockstapeln rivits, då man inte hittade någon köpare till dessa togs virket tillvara i samband med uppförandet av sockenstugan. I den gamla skolsalens tak finns bräder från den tidigare kyrkans tak med välbevarade målningar från densamma. Taket som har varit övermålat, är inte uppsatt för att vara synligt då ingen motivpassning föreligger mellan de olika bräderna. På bottenvåningen disponerade småskolan salen åt norr och fattigstugan rummen åt söder. På övervåningen inrymdes en lärarbostad samt en sal för sockenstämman. Sockenstugan är uppförd i 1½-våning med en frontespis åt väster. Byggnaden är rödfärgad och klädd men lockläktpanel, under tak av tvåkupigt betongtegel. Bjurbäck 1:22, 1:23 Till området hör även två tegelhus som är uppförda som lärarbostäder under 1950-talet. Villorna som har lite olika utformning är klädda med rött tegel. Den västra villan (1:22) som är den största har en indragen entré och en med den sammanhängande altan på den västra gaveln. Villorna har enkla men fina detaljer i dörromfattningar, kalkstenplattor och huggna trappor. Husen är oförändrade från sin tid och har ett värde i miljön då de visar en kontinuitet över tiden vad gäller skolans behov samt utvecklingen av lärarnas boendestandard. 46.

47 Fornlämningar inom området: Fornlämning 29: Fångstgrop, ca 12 x 9 meter stor och 2,5 meter djup, belägen på norra kanten av sandås. Vallen runt gropen delvis stensatt genom kallmurning. Fångstgropen delvis igenvuxen. Fornlämning 67: Stensättning, kvadratisk, ca 10 meter i sida och 0,7 meter hög. Kantkedja och markerade hörnstenar. Belamrad med odlingssten. Grav från äldre eller mellersta järnålder (ca e.kr.) Ensamliggande gravar av den här typen har ibland antagits fungera som revir- eller gränsmarkerare. Bönared Bebyggelse Bönared 1:1 Område kring Bönareds kaplansboställe. Bönared nämns första gången i jordeböcker år 1593, då som frälsetorp. År 1725 indras Bönared till Kronan. Handlingar i landsarkivet i Vadstena visar att församlingsbornas ansökan att få Bönared upplåtit som kaplansboställe av Kunglig Majt år 1748 avslagits. Däremot uppläts kronohemmanet åt kaplanen att få bebo och bruka mot räntans erläggande. Det vill säga Bönared fick bebos av kaplanen men fick inte status som kaplansboställe i dess formella bemärkelse, att hemmanet skattebefriades gentemot kronan. Ur jordeboken utdraget 6/1 1841, Bönared ½ mantal. Varit frälse hemfallit kronan för Afl. Majoren Carl Horns bytesrätt med 1725 års ränta efter kungl.kammarkollegiebrev inrettat under Wartofta Compani nr 109. Nu anordnat till kapplansboställe vid Bjurbäck emot räntan erläggande till Bytesfonden, hvaraf Kronan äger Frälse Räntan enl. Kong. Kammar Collegiebrev af d. 17 aug 1748 och Hr landshöfdingens Orden d. 18 nov samma år. I en syn från 1861 anges byggnaden innehålla på nedre botten förstuga, sal, tvenne små kamrar, kök och skafferi samt på övre botten tvenne gavelkamrar. I protokollet står att läsa om dess skick ehuru denna byggning läres vara gammal, så synes den icke vara missvårdad, utan anses ännu en längre tid kunna äga bestånd om dess tak och brädbeklädnad väl underhålles. I besiktningen nämns vidare att det tidvis är den södra flygeln som har bebotts. Flygeln som vid denna tid var i dåligt skick hade delvis inretts som brygghus. I synehandlingen omnämns även en bodbyggnad inredd med tvenne rum å nedre botten och med ett spannmålsloft däröver, samt ett hemlighus. Utanför gårdsplanen finns vidare stall och vagnbod, svinhus, fä- och fårhus, loge och lador, källare samt brunn upptagna. Tyvärr finns inget kartmaterial till synebrevet, vilket gör att byggnadernas läge i förhållande till varandra inte framgår. 47.

48 Enligt material i Nordiska museets prästgårdsinventering från 1917 uppges de äldre ladugårdarna och stallbyggnaden ha legat öster om huvudbyggnaden i anslutning till landsvägen. I beskrivningar över Bönared i handlingar och sockenböcker finns olika teorier över hur byggnadskroppen har utvidgats. En teori är att byggnaden ursprungligen har utgjort en parstuga som sedan har tillbyggts med de två kamrarna i norr. Aina Lindborgs skriver i sin bok Träkyrkan i Bjurbäck att sockenstämmoprotokoll uppges att den gamla prästgården tillbyggdes och reparerades år Detta bekräftas också i den tidigare nämnda prästgårdsinventeringen, men där talas om en påbyggnad och att byggnaden höjdes (inte tillbyggdes). Den nuvarande planen har dock relativt god samstämmighet med Erik Dahlbergs ritning fastställd 1687 för boställe till ryttmästare och kaptener, förutom att den vänstra stugan idag är inrättad i två kamrar. Vilket skulle kunna tyda på att byggnaden är uppförd under den tid då gården anges var inrättad under Wartofta kompani, det vill säga efter 1725 och före Det finns dock inga uppgifter i Krigsarkivet som bekräftar att gården verkligen skulle ha varit under Wartofta kompani. Under 1870-talet tillbyggdes en byggnadskropp på norra gaveln, innehållande bland annat pastorsexpedition. Denna tillbyggnad har senare avlägsnats. Aina Lindborg menar i att Bönared inte har använts som kaplansboställe under hela perioden från 1748 då vägen till kyrkan var lång och alltför dålig, utan att flera kapellpredikanter istället har varit inackorderade på Näs. Den sista prästen som bebodde komministerbostället flyttade därifrån 1926, sedan hyrdes bostället ut till privatpersoner, en period bedrevs där pensionatsverksamhet. Från år 1984 arrenderas anläggningen av hembygdsföreningen. Huvudbyggnaden är av timmer och beklädd med rödfärgad locklistpanel, under enkupigt tak av betongtegel. Östra fasaden har under takfoten trekantiga vindsfönster. På västra fasaden är en låg frontespis med pulpettak upptagen, de små vindsfönstren är kvadratiska. Inklädda utknutar som är inmålade med panelen. Den flankeras av två flyglar, varav den södra är renoverad. I 1861 års syn uppges denna enkelstuga ha bara varit 3 alnar hög. Flygeln har i perioder utgjort bostad för att som ovan nämnts sedan ha använts som brygghus. Därefter tjänstgjorde den som arrendatorsbostad fram till år 1908 då den nya arrendatorsbostaden uppfördes sydost om huvudbyggnaden. Den är liksom huvudbyggnaden klädd med rödfärgad lockläktpanel och taket är täckt av enkupigt betongtegel. Den norra flygeln är en bodbyggnad indelad i två rum med ett loft däröver och samtida med de andra byggnaderna. Boden är beklädd med rödfärgad lockpanel, taket är täckt av enkupigt lertegel. Hängränna av trä på konsoler. Till gården finns också den nämnda arrendatorsbostaden från Klädd med rödfärgad locklistpanel och taket är täckt med ett tvåkupigt lertegel. Samt ett uthus som ursprungligen har tjänat som svin- och fårhus, uppfört i nuvarande läge omkring år Uthuset är rödfärgat och timrat med laxade knutar, gavelspetsarna är panelklädda. Ladugården med loge och fähus som var uppförd omkring år 1875 låg öster om landsvägen söder om svinhuset är riven. 48.

49 Gården ligger väster om landsvägen från Bottnaryd på sluttningen ned mot Stråken. Landskapet är hävdat och ängarna med mot Stråken betas av får. På gårdsplanen finns flera stora vårdträd. Skydd: Bönared är byggnadsminne sedan år Övrig utvärderad bebyggelse i området: Framnäs Framnäs är ett torp under Bönared. En låg enkelstuga som är förhållandevis bred. Byggnaden har åstak och breda vindskivor. Klädd med rödfärgad lockläktpanel, taket täckt av tvåkupigt betongtegel. Skorstenen är konisk, ommurad efter äldre förlaga. Byggnadens kulturhistoriska värde påverkas negativt av en kraftig tilläggsisolering. Till torpet hör en omålad ladugård, täckt av ett brädtak. Ladugården som ursprungligen har innehålligt fähus, hönshus och lada är dels timrad, dels uppförd i skiftesverksteknik. Ladugården,som är ett gott exempel på en mindre ladugård, är delvis förfallen. Detta är en typ av byggnader som blir allt mer ovanliga och därför bör söka bevaras så oförändrad som möjligt. Näs Bebyggelse Näs 4:6, 4:1, 4:5 Område kring Näs herrgård, innefattar dels själva sätesgården som idag är en egen fastighet, Näs 4:6, dels delar av tidigare underliggande bebyggelse som ligger kvar på fastigheterna 4:1 och 4:5. Näs är medtagit i jordeböcker från år Bebyggelsen som ligger på ett näs i Nässjön är symmetriskt ordnad, med huvudbyggnaden mittemot porttornet och däremellan dubbla par flyglar, varav de närmast sätesgården utgörs av bostadsflyglar och de yttre bodbyggnader. Gården har varit säteri och har troligen varit välbebyggd åtminstone från början av 1600-talet. Det som framförallt indikerar detta är den spisomfattning, som flyttades från Näs till Ryfors under början av 1900-talet. Den är krönt av Lindorm Ribbing och Märta Bondes vapen och därmed daterbar för tiden för deras äktenskap, åren Spisen är av hög kvalité, vad gäller stenhuggeriarbetet och är smyckad med ornament som tillhörde den tidens formförråd, som akantusblad, bandornamentik och maskaroner. Den äldsta byggnaden av den i dag befintliga bebyggelsen är porttornet som uppfört under slutet av 1600-talet. Porttornet är en kvarleva från den tid då gårdarna ofta var kringbyggda. Porttornet på Näs är ett av få kända bevarade porttorn i Sverige, det andra som brukar nämnas finns vid Misterhults gård i Kalmar län har en helt annan karaktär, så dessa båda torn kan i sig betraktas som unika. Porttornen har dock troligen varit relativt vanliga vid lite större gårdar vid denna tid. I äldre material från Tunarp talas t.ex. 49.

50 om ett porttorn. Men då de slutna anläggningar med viss försvarskaraktär gick ur modet revs ofta de äldre omoderna byggnaderna. Redan under 1800-talet betraktades porttornet på Näs som mycket gammalt. I en brandförsäkringshandlingen från 1826 står att läsa; byggnad som ej till brandförsäkring anmäles. En gammal tornbyggnad af trä vis a vi corps de logibyggnaden. Porttornet ansågs då inte värt att värdera, noteras bör att försäkringsbrevet i övrigt upptar även minsta hemlighus. I samband med restaureringen av porttornet 1994 togs dendrokronologiska prov av delar av bebyggelse på gården. Testerna visar att timret till porthuset fälldes under åren , med bottensyllen som äldsta delen. Proverna från huvudbyggnaden och södra flygeln styrker den tidigare uppgivna tillkomsttiden , flygelns hjärtvägg innehöll dock stockar från I magasinet fann man stockar från 1640-talet. Nuvarande ägaren arkitekt Lars Ågren har teorier om att porttornet skulle emanera från Erik Dahlbergs penna. Detta grundar han dels på att Näs dåvarande ägare Berndt Diedric Mörner som var överste och chef för Jönköpings regemente kände Eric Dahlberg och hade också yrkesmässiga kontakter med honom under hans tid som landshövding i Jönköping, åren , dels utifrån tornets utformning, karaktär och goda proportioner. Det finns inget källmaterial som styrker dessa tankar. Bebyggelsen i övrigt består av corps-de-logiet som i tidigare nämnd brandförsäkring dateras till 1770-talet. Detta är en timmerbyggnad i 1½-våning med stora frontoner på respektive långsida. Åt sjösidan, nordost, har byggnaden en suterrängvåning av sten, denna källarvåning kan eventuella vara äldre än byggnaden i övrigt. I Nordiska museets inventering från 1930 uppges suterrängvåningen ha innehållit två välvda källare, kök med skafferi och pigkammare. Byggnaden är beklädd med en gulmålad lockläktpanel med profilerad läkt, snickerier i övrigt är strukna med vit oljefärg. Taket är brutet med avvalmade gavelspetsar och täckt av ett enkupigt lertegel (nytt). Omfattande restaureringsinsatser är genomförda åren Den södra flygeln som i 1826 års försäkringsbrev uppges vara uppfört år 1760 har precis som huvudbyggnaden brutet tak med det övre fallet valmat. Taket är täckt med ett äldre enkupigt lertegel. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel, med fasad läkt. De inåtgående dubbeldörrarna är målade i guldockra, fönsterbågarna likaså, fodren är strukna med ljusgrå oljefärg. Flygeln har en suterrängvåning åt sjösidan som ursprungligen har innehållit bagarstuga och två bostadskammare. Bottenvåningen är sexdelad och vinden inredd med två gavelkammare. Även här kan källaren vara äldre än byggnaden i övrigt. Byggnaden som har varit i mycket dåligt skick genomgår för närvarande en restaurering. Den norra flygeln är uppförd år Det är en relativt bred byggnad med sadeltak. Byggnaden är precis som den södra flygeln klädd med rödfärgad lockläktpanel, med fasad läkt. Dörrar och fönster är strukna med linoljefärg i guldockra. Under flygeln finns en äldre källare. Byggnaden har en är sexdelad plan, den är restaurerad och används som bostad. Utanför flyglarna, två yttre flyglar i form av två bodar. Den södra boden är en mangelbod som uppges vara uppförd omkring Den nämns som mangelbod redan i brand 50.

51 försäkringen från Byggnaden som är kvadratisk, är klädd med rödfärgad lockläktpanel och har ett tälttak som är täckt med ett äldre enkupigt lertegel. Den norr boden är ett sädesmagasin. Det är en timrad byggnad i två plan klädd med rödfärgad lockläktpanel, magasinet har inklädda utknutar. Dörrar och fönsterluckor är tjärade. Sadeltaket är täckt av ett tvåkupigt lertegel. Vid den tidigare nämnda dendrokronologiska dateringen är konstaterat att delar av virket avverkats dels omkring år 1640 dels omkring år Detta tyder på att det är virke från en äldre byggnad som har tillvaratagits när magasinet uppfördes. I brandförsäkringen anges bodbyggnaden vara uppförd omkring år Magasinet byggdes sedan om efter att gården hade kommit i familjen Sagers ägo. De för tiden karaktäristiska korsade dörr- och fönsterfodren har förmodligen tillkommit vid denna ombyggnaden. Under 1990-talets början blev magasinet ombyggt till galleri, i samband med detta upptogs en lanternin på taket. Under 1990-talet har en omfattande restaurering av hela anläggningen påbörjats, vid tiden för inventeringen pågår arbeten i södra flygeln och i stort sett bara mangelboden återstår att åtgärda. Nordväst om mangården ligger ett äldre stall och vagnbod, uppfört omkring år 1760, det är förkortat och ombyggt, används nu som förråd. Mellan stallet och mangården ligger ett före detta bostadshus, i brandförsäkringen från 1826 benämns det som drängstuga, uppförd omkring Vid Nordiska museets inventering utgjorde det brygghus. Byggnaden är sedan avkortad åt norr och används nu som hönshus. Ladugården som ligger ett hundratal meter nordväst om mangården, är troligen uppförd år Ladugårdsdelen är byggd i gjutteknik med gjutjärnsfönster. Ladan är uppförd i en falsk skiftesverkskonstruktion där man delvis har återanvänt äldre byggnadsmaterial. Sadeltak är klätt med korrugerad plåt. Körbrygga i sten upp till höslinnet. Den ursprungliga fägården låg omedelbart sydväst om mangården, i en fyrlänga innehållande utom ladugård, ostall, fårhus, hästställ för arbetshästar och lador. Skydd: Gården är byggnadsminne sedan Områdesavgränsningen för byggnadsminnet innefattar hela fastigheten 4:6 1, samt även ladugården (del av 4:6 2). Övrig utvärderad bebyggelse i området: Näs 4:1, Kvarnplatsen I den förra inventeringen fanns Näs kvarn medtagen. Kvarnen var vid sidan av en såg den enda industrianläggning som har funnit i anslutning till Näs gård. I industriinventeringen står att läsa; Näs kvarn är förmodligen den enda kvarn med tre vattenhjul som finns kvar i Skaraborgs län. Ett bevarande av denna anläggningen är därför synnerligen angelägen. Kvarnen som i tidigare refererade brandförsäkring omnämns vara ombyggd år 1818, finns tyvärr inte kvar då byggnaden brann på mitten av 1980-talet. Däremot finns mjölnarbostaden bevarad. Den är troligen uppförd vid 1800-talets slut. Byggnaden har den för tiden flera typiskt drag så som profilerade taktassar, relativt 51.

52 kraftigt taksprång och korsade fönsterfoder. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel, sadeltaket är täckt med tvåkupigt betongtegel. Veranda med enkel dekor. Det finna också två bevarade ekonomibyggnader dels ett timrat uthus med åstak dels ladugården, med stående timmer i fähusdel och ladan i regelkonstruktion. Ladugården lite udda, genom dess asymmetriska gavlar. Näs 4:5 Johannesberg (under Ryfors övre) Norr om kvarnplatsen ligger torpet Johannesberg, som är uppfört i samma stil och mycket snarlig mjölnarbostaden, torpet är troligen samtida med mjölnarbostaden. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel, sadeltaket är täckt med plegel. Här finns inga ekominibyggnader bevarade. Stora bestånd av snöbärsbuskar, tomten delvis igenvuxen. Näs 4:1, Nyckelås (under Ryfors övre) Söder om Näs ligger Nyckelås, en mindre stuga med ett mycket vackert läge en bit från Nässjön. Nyckelås som nämns i äldre källor redan på 1400-talet som frälsehemman, har utgjort en gård och sedan lagts under Näs. Byggnaden har, precis som mjölnarbostaden och Johannesberg, korsade foder. Husets takkonstruktion med åsar och breda vindskivor avslöjar dock att detta är en äldre byggnad som har moderniserats. Byggnaden har idag en korsplan, men är troligen en ombyggd enkelstuga. Byggnaden klädd med rödfärgad lockläktpanel under tak av enkupigt lertegel. Enstaka objekt: Fornlämningar: Fornlämningar nr: 3, 7, 12, 84. Fornlämning 3: Kungsrör. Två röseliknande stensättningar, 7 respektive 13 meter i diameter och 0,4 resp 1 meter höga, belägna på ett krön med storartad utsikt åt öster ner mot Nässjön. Gravar, sannolikt från bronsåldern. Fornlämningen skulle kunna vårdas och skyltas. Fornlämning 12: Gryteryd. Gravfält, beläget omedelbart intill landsvägens östra sida, bestående av ca 10 domarringar. Domarringarna är fragmentariska och inte alldeles lätta att få ihop. I södra delen finns eventuellt en skeppssättning. Gravar från äldre eller mellersta järnålder (ca e.kr.). Fornlämningen är ett lämpligt vård- och skyltobjekt. Fornlämning 7 och 84: Stensättning och röse belägna ca 200 m nordöst om Munkalid vid Ryfors golfbana. Med tanke på närheten till exploaterat område (golfbanan) och risken för oavsiktlig förstörelse bör dessa objekt uppmärksammas och eventuellt skyltas. 52.

53 Bebyggelse: Berg 1:1 Sandbäcken (marken ägs av Ryfors övre) Backstuga under Berg uppförd omkring år Stugan som ägs av hembygdsföreningen står som den lämnades när den sista innevånaren Anna Johansson avled år Anna som var blind sedan födseln levde där med sina morföräldrar, sedan sin mor och slutligen ensam. Stugan innehåller bara ett rum och en förstuga. Till stället har också hört ett hönshus och ett fårhus, varav det ena är rivet. Sandbäcken hade också tillgång en liten jordbit där Anna odlade potatis, vatten hämtade hon i sjön. Anna försörjde sig på att sticka och spinna samt en mindre blindpension. Stugan är uppförd i timmer, klädd med lockläktpanel med relativt breda ribbor. Den har åstak, breda dubbla vindskivor och en skatepinne i nock. Taket är täckt med enkupigt lertegel. Små fönster med blyspröjs. Fårhuset är uppfört i liggtimmer och har skyddsbrädor över knutarna i övrigt ingen panel. Båda byggnaderna är strukna med röd slamfärg. Stugan har högt kulturhistoriskt värde då den är en av få bevarade backstugor i kommunen och representerar en bit av den svenska socialhistorien. Berg 1:1 Södergård En av de gårdar som sedan 1800-talets slut ingår i Ryfors markinnehav. Manbyggnaden är uppförd omkring 1800-talets slut och utformad i enlighet med Löfvenskiölds ideal, stort taksprång och panelarbeten. Byggnaden har dock inga korsade foder. Panelen är rödfärgad och på förvandring i bottenvåningen och spånbeklädd vindsvåning samt det norra gavelrösten. Spånen är sexkantiga, vilket också brukar kallas shingel style utifrån dess amerikanska namn. Enkel veranda med rödfärgad panel på förvandring. Mangården ligger längs med landsvägen mot Bottnaryd. Man- och fägård avskiljs med en syrenhäck. Ett vårdträd, en ask, framför huvudentrén. Ekonomibyggnader. Bjurbäck 1:25, Kullen Torp under Bjurbäck, numera avstyckat. Parstuga i en våning uppförd omkring 1850 (SB). Entrédörr, mörkt blåmålad plankdörr, med överljus. Rödfärgad lockläktpanel, under sadeltak klätt med tvåkupigt betongtegel. Liten ladugård, ursprungligen för en häst och fyra nötkreatur uppförd 1924 (SB). Har tidigare stått två stora vårdträd framför huset som nu är nedtagna. Byggnaden är tillbyggd med en huskropp i vinkel , men då denna är väl inpassad och inte påverkar det visuella intrycket av huset från vägen, ger inte denna anledning till är ifrågasätta tidigare värdering. Bjurbäck 1:12, Hägnen Tidigare torp under Bjurbäck, frånköpt med jordbruksmark, benämnt Hägneholm i äldre material (SB). Ytterligare en byggnad av den för trakten typiska planformen för torp och mindre gårdar från 1800-talets mitt och andra hälft, som Sigurd Erixon i sin utredning från 1930-talet kallar en modifierad enkelstuga. (se vidare inledning). 53.

54 Timrad byggnad klädd med lockläktpanel, sadeltak med synliga taktassar, taket täckt med tvåkupigt lertegel. Fönsterfoder saknas, men är inmålade på panelen, detta är ett äldre drag som idag återfinner på framförallt enklare byggnader men som ofta har förekommit även på ståndsmässiga byggnader, Bjurbäcks gård är ett exempel där detta skick tillämpas. En bodbyggnad ligger i vinkel, som en flygel till bostadshuset. Timrad och klädd med lockläktpanel med mycket bred panel. På andra sidan vägen en äldre lada eller bod som troligen också har innehållit ett mindre fähus eller svinhus. Denna är timrad med utknutar, och timret står bart, åstak. Till gården också en modernare ladugård från sekelskiftet, med rest respektive liggande timmer i fähusdel och en regelkonstruktion i ladan. Körbrygga till höslinnet. Samtliga byggnader är rödfärgade. Det kulturhistoriska värdet består i att Hägnen är en välbevarad och för trakten representativ mindre gård. Gårdsstrukturen bevarad genom att ekonomibyggnaderna är intakta. Är sommarbostad, men marken hävdas och närliggande ängsmarker betas. Framför manbyggnaden ett stort vårdträd, en lönn i en stenkantad rundel. Boghult 1:1 Boghult tillhör en av de mera ståndsmässigt bebyggda bondgårdarna i socknen. Upptagen i jordeboken år Stor manbyggnad med två flankerande bostadsflyglar. Manbyggnaden uppges vara uppförd år 1867 (SB), enligt den tidigare ägarefamiljen ska det finnas en likadan byggnad i Bottnaryd socken som stod för modell för Boghult, samma byggmästare anlitades till båda byggena. Byggnad i 1½ våning med breda frontoner åt söder respektive norr, i huvudfasaden tre rundbåga fönster i frontonen under ett runt vindsfönster med dekorativ spröjs. Triangulära vindsfönster under takfoten. Ornamenterat dörrparti, pilastrar med rokokoinfluerade ornament, krönt av strålarn inskrivna i en rocailleliknande bågform. Dubbeldörrar med överljus. Stor fritrappa av kalksten med tre fall. Fasaden klädd med en vit oljemålad lockläktpanel med profilerad läkt, bruna snickerier. Panelen är rikt dekorerat under takfallet, ett band av stående pilformad panel löper runt hela byggnaden som en avslutning av väggen mot tak. Byggnaden flankeras av två flyglar varav den västra enligt uppgift från tidigare ägare är en äldre bodbyggnad, som har iordningställts som bostadsflygel. Boden ska enligt samma källa vara en rest från den tidigare mangården som låg norr om den nuvarande, i den trädgård som beskrivs nedan. Förutom sädesmagasin innehöll den även en drägkammare på nordöstra gaveln och underliggande källare, vilken utgjorde gårdskällare. Flygeln har en klassiserande portomfattning lika den östra, också den dold bakom en veranda, modern dörr. Moderniseringen gör det svårt att uppfatta byggnadens höga ålder. Den östra flygeln är troligen samtida med huvudbyggnaden. Den har dock en del störande moderna tillägg, dels en veranda som gör att den klassiserande portomfattningen med kannelerade pilastrar och en tandfris i överstycket inte alls framträder, dels en teakdörr av 60-tals karaktär, vidare är byggnaden tilläggsisolerad. 54.

55 Ladugård och ytterligare ekonomibyggnader ligger öster om mangården. Uppfarten mot manbyggnaden flankeras av dubbla kastanjealléer. Tomten avgränsas av ett staket, norr om staketet en förvildad trädgård, innehåller äldre frukträd och ädelträd. I anläggningen är det framför allt manbyggnaden med sitt relativt oförändrade yttre och originella portparti som är kulturhistoriskt värdefull, tillsammans med den dubbla allén. Flyglarna har i sitt ombyggda skick framför allt ett miljöskapande värde då de förstärker miljön som helhet. Brunared 1:12 Nyhem En liten tjugotalsvilla med brutet tak och med ett kineserande nedre takfall. Planmässigt består huset av ett kök och rum samt en inredd vind, det har ursprungligen varit två lägenheter, en per våning. Brunared 1:14, Nyhem En något större villa uppförd vid samma tid och förmodligen av samma byggmästare som byggnaden ovan, då det speciella takfallet återkommer även på detta hus. Även grannfastigheten (Brunared 1:18 Nyhem) bör vara samtida och uppförd av samme byggmästare, då också detta hus är av samma typ. Denna byggnaden är dock alltför förändrad i övrigt. Vidare finns även ett liknande hus inne i Mullsjö på Björkängsvägen, också detta är dock alltför förändrat, för att tillmätas något kulturhistoriskt värde. Grytered 1:1 Gård belägen väster om Stråken, vid landsvägen mot Bottnaryd. Upptagen i jordeboken från år Manbyggnaden anges vara uppförd år Byggnad i 1½-våning som domineras av den stora verandabyggnaden i två våningar. Verandan är inbyggd och glasad med smårutade fönsterbågar, samt liggande vitmålad pärlspont. Dekorelement i form av rödmålade liggande romber. Verandan är troligen uppförd in på 1900-talet, då den inte har någon egentlig snickarglädje i dekoren. Byggnaden i övrigt beklädd med en rödfärgad lockläktpanel med en fasad läkt. Liggande rektangulära vindsfönster under takfallet, spröjs indelad i diagonalställda kvadrater, norra gavelns sidofönster, liknande fast stående. Triangulära nockfönster med småspröjs. Manbyggnaden placerad på ett krön, ekonomibyggnaderna ligger lägre och söder om mangården. Sexkantig rundel, med flaggstång framför byggnaden, i övrigt relativt stor grusplan. Tomten inhägnas med ett staket. Kråmmered 1:1 Bondgård med manbyggnad uppförd efter det ideal som rådde under 1800-talets andra hälft. Salsbyggnad av timmer i 1½ våning klädd med vitmålad lockläktpanel med profilerad läkt, fönsterbågarna är strukna i rött. Åt norr en veranda i två våningar, varav den övre är inglasad. Riktig snickarglädje. Sidoljus vid entrén, ådringsmålade dubbeldörrar. Köksfarstun på västra gaveln är sexkantig. Byggnaden är enligt uppgift (SB) uppförd år Gården har ett högt läge, manbyggnaden ligger på en platå med utsikt över Stråken. Vårdträd i rundel. Tomten avgränsas av en häck. 55.

56 Väster om manbyggnaden före detta arrendatorsbostad, som även en period har tjänstgjort som barnkoloni för barn från Jönköping. Har sedan 1940-talet varit sommarbostad och är nu avstyckad i en egen fastighet. (Kråmmered 1:3) Lockås 1:9 Björkeskog Tidigare torp under Lockås. Ligger som i en glänta i skogen, gran plus löv, något sank mark. Huset uppges enligt nuvarande ägaren vara uppfört år 1891, (1904 enl. SB), planmässigt troligen en enkelstuga med långkök. Rödfärgad med lockläktpanel. Veranda med rik snickarglädje och originell utformning. Tunn tilläggsisolering som minskar byggnadens kulturhistoriska värde. Ladugård med fähusdelen murad i cementsten som imiterar kvaderstenar, spetsad panel, vitmålade spetsar, panelen i övrigt rödfärgad. Ladugården uppges var byggd år 1937, då för fyra nötkreatur. Denna typen av cementsten förekommer på ett antal byggnader i kommunen och är lite spännande industrihistoriskt, den är troligen tillverkad på ett lokalt cementgjuteri. Det har inom ramen för inventeringen tyvärr inte varit möjligt att utröna var. Munkalid 1:4, Hulan Torp under Munkalid. Enkelstuga, med rödfärgad lockläktpanel, korsade vitmålade foder, enkel veranda. Hulan utgör en representativ liten torpstuga med de stildrag som präglade de torp som har legat under Ryfors. Takstolskonstruktion, inte med taktassar som är brukligt vid dessa lite bredare takfall, utan sparrar med hak av mera ålderdomlig karaktär. Byggnaden ligger idag i skogsläge, kringliggande mark igenvuxen. Nybygget 1:1 Bondgård med manbyggnad i 1½ våning. Byggnaden har utspringande fronton över en inklädd veranda. Huset som är ljusgult med bruna fönsterbågar och foder är klätt med lockläktpanel i bottenvåningen och med panel på förvandring i vindsvåningen. Manbyggnaden vid Nybygget uppfördes enligt uppgift (SB) 1904 av en från Amerika hemvändande emigrant. Byggnaden är märklig så mått att den har sash window, dvs. den typ av skjutfönster, motviktsfönster som är vanliga i USA och England, men som mycket sällan förekommer i Sverige. Ett exempel på teknikimport, även om det i detta fallet inte har lett till någon efterföljd då denna typ av fönster generellt är för kalla för vårt klimat. Extra bågar har tillfogats, men åt norr är den ursprungliga fönsterkonstruktionen synlig. Tomten kringgärdas av askar, varav en är mycket stor, träden har varit hamlade. Till gårdsanläggningen hör aven en smedja, placerad något avskilj i förhållande till den övriga bebyggelsen. Näs 4:1 Lid (ägs av Ryfors övre) Manbyggnad uppförd 1876 (SB), i för trakten typisk stil, i 1½-våning med liggande rektangulära fönster under takfallet, sexdelad plan. Byggnaden är klädd med lockläktpanel och rödfärgad, fönsterbågarna är grönmålade, snickerier i övrigt vita. Taket täckt med tvåkupigt lertegel, dubbla skorstenar i nock. Veranda med snickarglädje, gla 56.

57 sade entrédörrar med sidoljus. Parabolantenn på södra sidan utgör ett något störande inslag. I vinkel till manbyggnaden en bodbyggnad, den har murstock och har därmed troligen tjänstgjort som brygghus alternativt undantagsstuga. Spår av igensatt dörr på östra långsidan. Tomten kringgärdad av lönnar, lind och körsbärsträd, rundel med vårdträd, lind, syrenhäck mot norr. Gården ligger i ett brukat relativt öppet landskap. Näs 4:2, Munkebo Munkebo har tidigare varit en gård, omnämns i äldre källor redan Marken tillhör Ryfors. Byggnaden ligger i anslutning till annan bebyggelse på ett relativt smalt markparti mellan vägen mot Bjurbäck och Tidan, vid Munkabron över Tidan. Byggnaden uppges vara uppförd omkring år 1850 (SB). Har fungerat som affär fram till 1960-talet, byggnaden i övrigt bostad för handlaren, utgör numera fritidsbostad. Uppförd i den för trakten och tiden typiska stilen med relativt kraftigt taksprång, i 1½våning med liggande rektangulära fönster under takfallet, troligen sexdelad plan, dubbla murstockar. Byggnaden är klädd med lockläktpanel och rödfärgad, snickerier är vitmålade. Veranda med stramare snickarglädje, panel i gavelspetsen med spetsades uddar. Tillbyggnad nordöstra gaveln. Rundel framför entrén, enkelsidig allé med lönnar som bär spår av att ha varit hamlade. Äldre växtmaterial på tomten. Näs 4:7, Munkebo Byggnad lika ovan beskrivna, uppförd under 1800-talets andra hälft, med relativt stort taksprång, i 1½-våning med liggande rektangulära fönster under takfallet. Planlösningen kan, som beskrivs i inledningen, vara svår att fastställa utan en invändig besiktning, troligen en parstugeplan, dubbla murstockar. Byggnaden är klädd med lockläktpanel och rödfärgad, snickerier är vitmålade. Veranda med snickarglädje. Sentida tillbyggnad i vinkel till det ursprungliga huset, vilken inte påverkar byggandens kulturhistoriska värde nämnvärt då den är väl inpassad och ansluter till huset i övrigt med lertegel och lockläktpanel. Nordväst om huset ligger en liten undantagsstuga, ursprungligen inrett som ett rum och en bod, nu inredd som gäststuga. De förr tillhörande ekonomibyggnaderna, ingår inte i den nuvarande fastigheten utan ligger kvar på Näs 4:1. Förutom ladugård och vedbod, finns en liten timrad byggnad, som ursprungligen troligen har varit svin- eller fårhus. Den är timrad med utknutar, timret står bart, åstak. Byggnaden är dock i dåligt skick. Som tidigare nämnts är det den här typen av enklare byggnader som blir allt ovanligare och därmed har ett skyddsvärde oavsett sitt enkla utförande. Näs 4:4 Stockared Äldsta belägg i källor från (ägs av Ryfors övre) 57.

58 Ensamgård som brukas. Representativ gårdsplan, med rundel och stora träd vid sidan om uppfarten. Manbyggnad med två flankerande flyglar. Manbyggnaden i 1½ våning med en bred fronton med tre rundbågiga fönster i dess fasad. Delar av fönstren bytta till fönster med lösspröjs, vilket tar ned något av byggnadens kulturhistoriska värde. Samtliga byggnader är rödfärgade och klädda med lockläktpanel. Manbyggnaden är enligt uppgift (SB) uppförd omkring 1850, en av de boende menar dock att byggnaden är äldre och att den istället renoverades på 1850-talets mitt. Flyglarna utgörs av två timmerbyggnader varav den östra har varit bostad för mjölkerskan i ena halvan och brygghus i den andra delen. Den västra har varit magasin. Under den västra flygeln finns en källare och mot dess västra långsida ett timrat utedass, detta är dock i dåligt skick. Båda flyglarna under tak täckt av ett äldre tvåkupigt cementtegel. Nätered 1:1 Omnämns i skriftligt material första gången 1481, i jordeboken 1539 då som ett mantal frälsehemman. Ensamgård med herrgårdskaraktär. Gården ligger öster om landsvägen mot Bottnaryd och med Stråken i ryggen. Huvudbyggnaden i två våningar med utspringande flyglar, så kallade pocher, på respektive gavel i en våning. Byggnaden anges vara uppförd omkring 1835 (SB). Beklädd med lockläktpanel, fasad läkt, målad i ockragul oljefärg, vita snickerier. Tak av Två flankerande flyglar som enligt samma källa är från 1870-talet. Den norra flygeln har dock en äldre karaktär med ett nätt taksprång och inklädd takfot samt en vällingklocka på dess östra gavel. Söder om mangården finns en stenbyggnad, en stor källare med en överbyggnad i timmer. Den är den kvarvarande potatiskällaren som tillhörde det sedan länge rivna bränneriet. Grundmurarna från bränneriet ligger i anslutning till källaren. Källarebyggnaden är av bevarandeintresse då den är den sista bevarade stora potatiskällaren i oförändrat skick från bränneritiden. Risa 1:5 Ensamgård i kuperat jordbrukslandskap. Jordbruksmarken brukas och viss del av ängoch hagmarker betas. En intressant gårdsanläggning från 1850-talet, med flera representativa byggnader. Manbyggnad i två våningar med sex fönsteraxlar i fasaden, grupperade två och två. Enkelt entréparti med dubbla pilastrar som bär upp ett överstycke. Utåtgående ljusgula dubbla dörrar med fyllning, dekor av romboider och cirklar, kulören är ej den ursprungliga. Sidoljus. Inklädd takfot och klassiserande detaljer i form av en tandfris vid takfästet på gavlarna. Ursprungliga 2- luftfönster, med 3 rutor per båge. Byggnaden som har en sexdelad plan är interiört välbevarad. Då huset inte har utgjort permanentbostad sedan 1960-talet, har byggnaden undgått moderniseringar och många äldre inredningsdetaljer har bevarats. Så som originalsnickerier, ytskikt i form av målade golv och tidiga tapeter, kakelugnar och öppna spisar samt andra intressanta detaljer, 58.

59 som en spiskåpa i köket med en smidd hörnstolpe. Finns två inredda gavelkammare på vinden. Manbyggnaden flakeras av två flyglar, den östra har inrymt brygghus samt drängstuga och den västra består av två bodar med ett överliggande sädesmagasin. Öster om gårdsplanen ligger en stor stenkällare med överbyggnad, av den typ som är vanlig i trakten. I den tidigare inventering uppges att källaren har använts för förvaring av potatis i anslutning till en förekommande bränneriverksamhet. I de genomgångna näringsförteckningarna från 1800-talets mitt finns inte Risa upptaget som bränneri. Genomgången är inte fullständig vilket gör att det inte helt går att utesluta att det kan ha förekommit sådan verksamhet under en kortare period eller i mindre skala. Ladugård från sekelskiftet med korsade fönster- och dörrfoder. Samtliga byggnader i gårdsanläggningen är utan moderna ingrepp, alla är klädda med rödfärgad lockläktpanel och har vita snickerier. Visst vårdbehov. Tomten kringgärdas av en kallmur, med smidda grindar i murens öppningar samt häckar av krans/häckspirea. Stora träd av ask, alm, kastanjer och ek i tomtytterkant. Relativt hållen trädgård med äldre fruktträd och kulturväxter; bl.a. syren, snöbärsbuskar, pioner och plymspirea. Framför entrén ett stort vårdträd, rest av rundel. Skydd: Då byggnaden och hela miljön i sitt oförändrade skick har ett högt kulturhistoriskt värde bör områdesbestämmelser som begränsar nybyggnadsrätter och innehåller förhöjd lovplikt upprättas. Sunsered 1:1 En av de större gårdarna längs med Stråkens västra strand. Nämns redan år 1262 i äldre källmaterial. Nuvarande manbyggnaden uppförd enligt ägaren omkring 1870 i två våningars fullhöjd. Rundbågiga kopplade vindsfönster, på respektive gavel. Söder om manbyggnaden med gaveln mot landsvägen, ett magasin/vagnbod med rundbågiga fönster liknande huvudbyggnadens vindsfönster, korsade fönster- och dörrfoder. Troligen samtida med manbyggnaden. 59.

60 Nykyrka socken Nykyrka består av i huvudsak kuperad, skogsbeklädd höglandsbygd runt sjön Stråken. Nykyrka var länge en annexförsamling till Sandhems socken och upptogs i jordeboken först på 1700-talets slut. Sockennamnet åsyftar den nya kyrkan som uppfördes år 1656, en enklare träkyrka som kan ha påmint om kapellet i Bjurbäck. I samband med att kyrkan byggdes bröts socknen ut ur Sandhems socken. I socknen finns uppgifter om ett 20-tal lösfynd från stenålder. Endast ett är noterat i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, övriga finns omnämnda av Erik Johansson i boken om Nykyrke socken. I stort sett alla dessa fynd har hittats vid Knipesjön. Från bronsåldern härrör möjligen ett röse och ett par runda stensättningar. Den äldre eller mellersta järnåldern representeras av enstaka domarringar och en kvadratisk stensättning. Inga gravfält är kända inom socknen. Säkra spår från yngre järnålder saknas också. I Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns 35 nummer upptagna för Nykyrka socken, varav 11 hänför sig till förhistorisk tid. Övriga omfattar bland annat en bytomt, en hälso- och en offerkälla, en tjärdal, en slaggvarp (d v s en järnframställningsplats, vilken möjligen kan vara förhistorisk), sentida bebyggelselämningar (torpgrunder mm), mil- och väghållningsstenar. Det finns 11 förhistoriska gravar fördelade på 8 lokaler. Gravarna utgörs av 1 röse, 3 runda stensättningar, 1 kvadratisk stensättning och 7 domarringar. Nykyrka är den till storlek näst minsta socknen i kommunen, obetydligt större än Utvängstorps socken, till invånareantalet är dock Nykyrka den största. Områden: Nykyrka kyrka Sockencentrum med kyrka, småskola och komministerbostad. Nykyrka 1:3, 1:4, 3:1, Sjöryd 1:8, 1:391, Bredared 1:10, 1:11 Nykyrka kyrka Nykyrka kyrka är en nygotisk träkyrka med fornnordiska associationer. Kyrkan är uppförd av byggmästare A. Pettersson i Mösseberg, Sandhem, efter ritningar av Ernst Abraham Jacobsson, Stockholm. Jacobsson har även ritat en i stort sett likadan kyrkobyggnad för Älvros församling i Härjedalen, invigd år Kyrkan i Älvros kom dock inte att uppföras exakt enligt ritning och har under 1950-talet genomgått en omgestaltning. Jacobsson var en för tiden mycket anlitad arkitekt och han har ritat bland annat rådhus, banker och institutioner som sjukhus och kasernbyggnader. I boken Träkyrkor i Sverige av Anders Åman och Marta Järnfeldt-Carlsson, beskrivs Nykyrka kyrka som ett huvudexempel på det sena 1800-talets träarkitektur, då Nykyrka, precis som det tidigare omnämnda exemplet Bjurbäck, är enligt författarna anmärkningsvärt välbevarad. Nykyrka är en långkyrka med ett åt söder snedställt västtorn med strävpelare, i öster ett tresidigt lägre kor. Sandeltaket är klätt med skiffer, den ursprungliga taktäckningen var av spån. Tornspiran och de tio takkupor är klädda med kopparplåt. Kyrkan är uppförd i 60.

61 en stolpverkskonstruktion med fyllningsvirke av bilat timmer. Ytterväggarna är täckta av spån samt panel lagd i fiskbensmönster. Kyrkan är målade i en mörk oljefärg, troligen lik den ursprungliga. De spetsbågiga fönstren är på långsidorna grupperade tre och tre och glasade med små rutor i ett diagonalt mönster med delvis färgade rutor. Interiört är kyrkan också välbevarad från byggtiden, med dess oljade och omålade panelklädda träväggar. Timret till kyrkan levererades av församlingens bönder och det sågade och hyvlade virket kom från sågen vid Ryfors. Den Sagerska familjen var troligen djupt involverade i kyrkobygget. På ett ritningsförslag till ny kyrka av bröderna Axel och Hjalmar Kumlien, som aldrig kom att verkställas står angivet kyrka vid Ryfors. Vad gäller gestaltningen av kyrkogården kan man dessutom anta att Edward Milner och Henry Ernest Milner, som ritade parken vid Ryfors, har varit involverade. Det som talar för detta är utformningen av de östra kyrkogårdsportarna som dels har samma slags stenstolpar som vid infarten till Ryfors, dels dess konstruktion med så kallad sunk fence, en mur från ena sidan och en slänt på den andra sidan som gör att den eventuella höjdskillnaden och hägnaden inte framträder, och som också känns igen från parken vid Ryfors. På kyrkogården är närheten till Ryfors och familjen Sagers ställning tydlig. Den Sagerska familjegraven på kyrkans norra sida är arkitektritad, inhägnad och upptar ett ganska stort område. Graven är ritad av Isaac Gustaf Claesons arkitektkontor i Stockholm som också gjorde andra uppdrag åt Sagers. Graven fick sin utformning på 1910-talet och färdigställdes vid Robert Sagers död år Graven är anlagd så att den delvis ligger utanför den gamla kyrkogårdsmuren, i den så kallade katolska avdelningen, eftersom flera personer av den Sagerska familjen var katoliker, denna utvidgning framgår dock inte lika tydligt längre. Men också smedernas ställning och betydelse är synliggjord genom att deras smidda gravkors har fått en framträdande plats söder om kyrkan. I kyrkogårdens sydöstra hörn finns ett litet bårhus. En putsad byggnad, uppförd på en sockel av sten, under tak av skiffer. Bårhuset som har fina proportioner och detaljer, är ritat av arkitekt Bo Boustedt, Skövde år Kyrkogården har under 1980-talet utökats med en skogskyrkogård i öster, på andra sidan vägen. Den nya kyrkogården anpassas väl mot kyrkan och den tidigare kyrkogården t.ex. genom att ha portar av samma typ som vid den gamla kyrkogården. Komministerbostället, Sjöryd 1:8 Strax norr om kyrkan ligger komministerbostaden, en träbyggnad i nationalromantisk stil, klädd med rödfärgad lockläktpanel och vita snickerier. Byggnaden är uppfört efter ritningar utförda vid Isaac Gustaf Clasons ritkontor i Stockholm dessa är daterade år 1918 och signerad av C. Alb. Collett. En ritningsskiss från år 1917 är dock signerad av Clason själv. Albert Collett var en Clasons främsta medarbetare, han var knuten till Clasons kontor från 1899 fram till I. G. Clasons bortgång år Isak Gustaf Clason som vid sekelskiftet tillhörde de ledande arkitekterna i Sverige, hade genom Sagerska familjen redan tidigare utfört uppdrag i Nykyrka, t.ex. det ovan nämnda gravmonumentet från Clason har vid sidan om en rad uppdrag vid 61.

62 många slott och herresäten i runt om i Sverige, bland annat ritat Nordiska museet och Hallwylska palatset i Stockholm. Komministerbostället är en träbyggnad i 1½-våning. Byggnaden är klädd med lockläktpanel och målad i rött, med vita snickerier. Tvåluftsfönstren är småspröjade och har fönsterluckor, dekorerade med ett utskuret hjärta på respektive lucka. Det valmade mansardtaket är täckt med tvåkupigt lertegel och har ett nedre svängt takfall. Takkupor på det nedre takfallet samt en balkong åt väster. Verandaentré med svarvade stolpar och profilsågad fyllning i räcket, en större veranda åt söder. Till bostället hör ett uthus ursprungligen troligen innehållande vedbod, tvättstuga och dass. Uthuset är klätt med rödfärgad lockläktpanel. Komministerbostället är en välbevarad byggnad uppförd i nationalromantisk stil. Dess orörda skick och det faktum att byggnaden går att härleda till en framstående arkitekt förhöjer dess kulturhistoriska värde. Småskolan, Nykyrka 1:1 Småskolan i Nykyrka uppfördes år 1890, dessförinnan hade undervisningen varit ambulerande, den hölls tidvis i den gamla sockenstugan. Byggnaden som har innehållit skolsal och lärarbostad används idag dels av kyrkan dels som bostad. Skolhuset är uppfört i den tidens stil och man kan bland annat känna igen element från Löfvenskjölds och andra mönsterritningar. Huset är rödfärgat och är omväxlande klädd med stående lockläktpanel och liggande fasspontpanel. Lockläkt upp till fönstren och i gavelspetsarna. Fönstren har korsade foder samt korsbågar, något fönster är dock bytt till bågar av senare typ. Utdraget takfall åt norr med veranda. Byggnaden har ett stort taksprång med profilerade taktassar. I trädgården söder om skolhuset finns ett litet brygghus bevarat. Strax norr om skolhuset är en servicebod åt kyrkogårdsförvaltningen uppförd, de stora moderna vikportarna på byggnadens östra gavel stör helhetsintrycket något. Väster om kyrkan ligger Bredared, en gård som under Leo Sagers tid inlemmades i Margreteholms ägor. Huvudbyggnaden är nu avstyckad, (Bredared 1:10), f.d. arrendatorsbostaden och några ekonomibyggnader ligger fortsatt under gården (Bredared 1:11). Till Bredared har funnits en såg som nämns redan från 1600-talet, vissa grundrester återstår i bäcken strax nedanför den f.d. mangårdsbyggnaden. Den gamla magasinsbyggnaden i liggtimmer är välbevarad. Det bara timret är rödfärgat. Magasinet har laxade knutor, småspröjsade fönster och är täckt av ett enkupigt lertegeltak. På dess norra gavel har funnits ett hönshus, vilket den lilla höneluckan indikerar. Bostadshusen och då framför allt gamla manbyggnaden har genomgått moderniseringar och de har i sig inget påtagligt kulturhistoriskt värde, byggnaderna är dock viktiga som en komponent i miljön. Sydost om kyrkan längs med vägen ligger Granstugan, (Sjöryd 1:391), en torpstuga med ett gammalt torpläge och finns omnämnd i den första husförhörslängden från år Byggnadens nuvarande utseende har dock en tydlig sen 1800-tals karaktär med korsade foder och stort takutsprång. Byggnadens plan, det är en enkelstuga, och dess låga stenfot talar för att huset i grunden är äldre, som har ombyggts under 1800-talets andra hälft. Inom området har tidigare även funnits ett ålderdomshem. Byggnaden uppfördes 1909 som en ersättning till den gamla fattigstugan, på en tomt öster om kyrkan på andra sidan vägen, upplåten av bröderna Sager. Också här kan man misstänka att Isak Gustaf Clasons kontor har varit involverat då det i Arkitekturmuseets ritningsarkiv med material 62.

63 från I. G. Clasons ritkontor finns en odaterad skiss över Nykyrke ålderdomshem, med en signatur gillas Robert Sager, Edvard Sager. Åldersomshemmet användes under en period som ungdomsgård, under 1980-talet, i samband med utvidgningen av kyrkogården, flyttades byggnaden in till Mullsjö centrum, Mauritzväg 4. (se Gunnarsbo 1:204). Ryfors Bebyggelse, landskapspark, industriminnen, samt fornlämningar i form av en kraftig hålväg samt en domarring. Sörarp 1:3, Ersered 1:13, 1:14, 1:15, 1:16, Gylgeryd 1:4, Lagmansered 1:3. Fornlämningar nr:19, 29. Bruket Ryfors bruk erhöll år 1742 sina privilegier från Bergskollegiet och innefattade en masugn vid Svenshult i Habo och en stångjärnshammare med två härdar på frälsehemmanet Sörarp. Som grundare omnämns tre intressenter; häradshövdingen Christian Fredric Klingspor, kaptenen Nils Westfelt samt kammarherren och sekreteraren uti Göta Hovrätt baron Carl Axel Lilliecreutz. Alla tre hade på olika sätt anknytning till trakten. Klingspor ägde bla egendomar i Stora Kärr i Habo. Westfelt ägde vid tiden för grundandet av bruket stora egendomar i Wartofta härad, bland hemmanen Ersered och Sörarp med tillhörande vattenfall och Svenshult i Habo socken, vidare var hans hustru född på Näs. Lilliecreutz var född på Gunillaberg i Bottnaryds socken. Vid slutet av 1700-talet flyttas sedan masugnsdriften från Svenshult till Ryfors, där den är i drift enbart ett tjugotal år. År 1826 fick Ryfors utökade privilegier, mängden stångjärnssmide utökades, vidare fick ägaren lov att inköpa tackjärn från Bergslagen då Tabergsmalmen enbart innehöll 25 % järn och masugnen ödelades. Från stångjärn till kapital År 1827 köpte Gudmund Magnus Sager Ryfors från dess dåvarande ägare G A Hörstadius och därmed inleddes den Sagerska eran på bruket. G M Sager kom närmast från Nissafors bruk i Jönköpings län där han hade tjänstgjort som bruksinspektor efter sin faders död. Efter år 1850 kom stångjärnstillverkningen att spela en allt mindre roll i brukets totala ekonomi. G M Sager utvecklades till en av den nya tidens industrikapitalister och han ägde stora aktieposter i den begynnande textilindustrin och sedan i det i Jönköping år 1857 nybildade tändsticksaktiebolaget, där han var den störste enskilde aktieägaren. G M Sager fick dock inte själv möjligheten att ta del av de framtida vinsterna av dessa investeringar. Han dog följande år, 57 år gammal och lämnade efter sig hustru och två omyndiga söner, Robert Sager var då åtta år och hans yngre bror Edvard, fem år gammal. Sönerna tar över Sönerna kom att uppfostras i Uppsala och gården drevs under fullmakt av en bruksinspektor. Robert Sager slog sin in på den diplomatiska banan efter en juridisk examen, han tjänstgjorde bl.a. i Paris, S:t Petersburg, Madrid och Lissabon, vid sidan om placeringar i Stockholm. Vid början av 1900-talet utsågs han till överceremonimästare vid hovet. Den yngre brodern, som från år 1876 ensam fick förvaltningsrätt över godset eftersom brodern vistades utomlands, inledde en militär yrkeskarriär. Edvard Sager var under en period underlöjtnant vid Livdragonerna och senare ordonnanschef åt dåvaran 63.

64 de kronprinsen Gustaf. Han kom därmed också att knytas till hovet bland annat som hovstallmästare. När bröderna blir myndiga i slutet av 1870-talet och tar över ansvaret för Ryfors kommer anläggningen att formas till en storslagen sommarbostad dock med fortsatt bruksdrift. För att de båda bröderna skulle ha tillgång till var sin bostad behövdes ytterligare en bostadshus uppföras och parken sättas i stånd för att ge anläggningen en mera representativ karaktär. Efter att de båda bröderna hade bildat familj, Robert gifte sig år 1888 med grevinnan Marie Molke-Huitfeldt och Edvard ingick äktenskap två år senare med friherrinnan Ida Fock, nyttjade Edvard och hans hustru den gamla manbyggnaden och Robert Sagers familj den nybyggda så kallade gästrumsflygeln. Vid arvsskiftet på 1880-talet skiftades förmögenheten och Stockholmsfastigheterna mellan de båda bröderna, Ryfors bruk lämnades dock oskiftat och skulle brukas gemensamt så länge de båda var i livet. Efter en tids oenighet om bland annat placeringen av en tänkt ny huvudbyggnad kom så Robert Sager år 1915 att begära hemmansklyvning av egendomen. Då den andre brodern ansåg att gården inte borde delas utan säljas till högstbjudande kom frågan att ta ett antal år innan den kunde verkställas. Skiftningen startade år 1917 och 1919 genomförde en lottdragning om de två parterna av gården. Robert Sager avled strax efter och hans son Leo fick fullfölja delningen. Järnbrukets fortsatta drift År 1860 byts tyskhärdarna byts mot franche-comté-härdar, de nya härdarna gav dock ett ganska ojämnt järn, vilket ledde till att bruket fick klagomål på de levererade varorna. Under 1870-talet kom även kolpriserna att stiga till följd av den ökade virkesåtgången för andra ändamål. Spiksmidet lades ned år Under 1880-talet förbättrades dock kostnadsläget, vilket innebar att stångjärnssmidet kunde fortleva ytterligare ett antal år. Kolpriserna sjönk, den nya sågen som hade uppförts år 1881 gjorde att man hade bättre möjligheter att utnyttja allt virkesspill. Vidare övergick man helt till tackjärn från Bergslagen som råvara. En ny härd byggs i smedjan år 1881 och några år senare installerades en speciell flamugn för att underlätta knippsmidet. En ökad specialisering i smedjan genomfördes, det järn man framställde benämns som plog-, bill- spad- eller axeljärn och används framför allt vid tillverkning av olika jordbruksredskap anlades en mindre mekanisk verkstad på bruket. År 1906 lades sedan stångjärnssmidet ned. Manufaktursmidet fortsatte dock och det var plogbillar och andra jordbruksredskap som dominerade, tillsammans med det så kallade extrasmidet som kunde vara allt från enklare reparationer till stora specialbeställningar. Smedjan kom allt mera att bli en reparationsverkstad för gårdens behov inom jord- och skogsbruket. Efter kriget hade nästan allt manufaktursmide upphört och det så kallade extrasmidet dominerade. Kraftstationen uppförd 1911 och försåg stora delar av Mullsjö med ström Jord- och skogsbruket utvecklas När järnvägen i Mullsjö öppnades förbättrades transportmöjligheterna avsevärt för järnmen kanske framför allt för skogsprodukterna. I samband med utvecklingen av skogs- och jordbruket gjorde bröderna Sager omfattande gårdsinköp. Under slutet av 1800-talet förvärvades följande egendomar inom den nuvarande kommunen, i Nykyrka socken: Lagmansered; i Bjurbäcks socken: Berg, Näs 64.

65 med Maderna, Nyckelås, Liden, Stockared, Oset, Mohemmet, Munkebo, Nytorp och Lid; i Sandhems socken: Olofsborg, Vagnslätt, Qvigaskedet och Broholm Södergård. Vidare införskaffades även ett antal gårdar i socknarna Naglum, Torbjörnstorp, Habo och Bottnaryd. Vid sekelskiftet uppgick brukets totala areal till hektar, varav skogsmarken utgjorde 53 procent och åkerarealen 22 procent. Bröderna Sager hade ett stort intresse för jordbruket och var tidigt ute både vad gällde vallodlingsförsök med olika klöver och timotejsorter och konstgödsling. I odlingsförsöken samarbetade de med Ultuna lantbruksuniversitet och trädgårdsföreningen i Göteborg. Vidare gjorde de stora insatser för att utveckla djuraveln och då framför allt av den engelska Ayrshiresrasen, vilket ledde till att gårdens avkastning höjdes avsevärt. Anläggningen av mejeriet vid Sörarp år 1879, var ett led i den ökade satsningen på mjölkproduktion. Specialiseringen inom skogbruket kom att utvecklas med den nya sågen som byggdes år Ett torkhus för plank och bräder anlades i anslutning till den nya smedjan. Allt mer virke förädlades, man sålde i första hand plank och bräder men även buntstickor, takspån, stolpar, slipers och sågspån. Efter sekelskiftet kom massaveden att få en ökad betydelse, vilket också innebar att exporten av gruvstöttor, så kallade pitprops, minskade för att så småningom helt upphöra. Under 1900-talets början var det avkastningen från skogen som svarade för huvuddelen av inkomsterna vid bruket. Parkmiljön Uppdraget att skapa parken går till den engelsk trädgårdsarkitekten Edvard Milner, som hade ritat ett flertal kända anläggningar i England, Wales, Frankrike, Belgien, Tyskland och Danmark. Milner hade vidare samarbetat med Joseph Paxton, trädgården vid Chrystal Palace som anlades år 1852 anses vara ett samarbete mellan Paxton och Milner. I arbetet deltog även Milners son, Henry Ernest Milner som övertog projektet när fadern avlider år Parken kommer att bli en märklig anläggning också i ett riksperspektiv, dels utifrån parkens omfattning och med den storskalighet den är gestaltad, dels utifrån typen av anläggning. Det är en naturpark anlagd utifrån ett engelskt parkideal. En engelska parken kännetecknas av att den söker efterlikna naturen i dess vilda form, med vindlande gångar, snirklande bäckar och oregelbundna vattensamlingar. Den uppstod som en reaktion mot barockens och renässansens strängt formella trädgårdar med ordnade planteringar och tydlig axiallitet. I och det tidiga 1800-talets romantiska parker utgör byggnaderna som lusthus, eremithyddor, tempel, minneslundar och ruiner viktiga beståndsdelar i parkrummet, både som blickfång och som överraskande pittoreska inslag i miljön. Parken på Ryfors har inga sådana inslag talets sena engelska parker snarare kännetecknas av avsaknaden av denna slags element, här är det istället naturen som står för upplevelsen. Så ordnad att man inte ska uppleva den som en park skapad av människan, utan som ett särskilt vackert landskap, format av tiden och de betande djuren. Ett tecken på att de har lyckats med sina intentioner bör den ofta citerade fråga som först finns publicerad i beskrivningen av Ryfors i Slott och herresäten i Sverige från 1910 utgöra och som påstås ha yppats av turister efter att de har vandrat runt på området i timmar, Ja, det här var ju utmärkt vackert alltihop men hur skola vi komma till den 65.

66 engelska parken? Tidans dalgång och den naturligt kuperade marken utgjorde basen, varifrån gestaltningen utgick. Växtmaterialet är det för platsen och terrängen naturliga, här finns inga exotiska träd med vackra bladverk eller speciellt formad krona. Vilket kanske inte bara är var en gestaltningsidé som låg i tiden utan var en tvingande nödvändighet utifrån traktens relativt hårda klimat. En viktig utgångspunkt har varit siktlinjerna, varav de flesta utgår från huvudbyggnaden. Träd planterades som solitärer eller i klungor eller i stråk. Även hägnaderna utformades på ett särskilt sätt för att inte störa ögats uppfattning om det oändliga landskapsrummet. Så kallade sunk-walls var en vanlig hägnadsform. Dessa är utformade som en i terrängen från ena sidan dold stenmur. Grässvålen går upp över stenmuren som är så hög och lodrätt lagd att djuren varken klättar upp eller ned över den. Övergångarna blir på detta sätt osynliga för en betraktare som befinner sig på rätt sida i scenografin. Parken omfattade totalt 375 hektar, vilket nästan motsvarade hela åkerarealen i Nykyrka socken, och totalt 12 km långa vägar. Där inte bara i vår tid som parken har uppfattas som speciell redan medan arbetena i princip fortfarande pågick nämns Ryfors i Nordisk familjebok från år 1915, under uppslagsordet park och beskrivs som av Sveriges största och mest konstmässigt anlagda privata parker. Parkarbetena påbörjas år 1880 under ledning av de engelska parkanläggarna Huges och Hibbert och pågår långt in på 1900-talet. Den som sedan kom att svara för skötseln av parken var parkmästaren Levin Holm som arbetade på Ryfors från år 1880 till 1920, till sin hjälp hade han en trädgårdsmästare, först Anders Fredrik Jönsson från Vingåker och från år 1899 Ernest Modig. Samtidigt med parkarbetena påbörjades också byggnationen av gästrumsflygeln, som stod klar år En sexhåls golfbanan fanns också med i anläggningen och invigdes år 1888, banan var för övrigt den första i Sverige. En annan engelsk sport, tennisen fanns redan representerad genom den tennisplan som hade anlagts cirka tio år tidigare. Också denna var en av de tidigaste anlagda planerna i Sverige. Vidare byggs kägelbanan, troligen också den uppförd på 1880-talet. Vid huvudbyggnaden fanns också en traditionell fransk trädgård med utlagda geometriskt ordnade parterrer med blomsterrabatter, rododendronhäckar och ett solur i dess mittpunkt. (Detta solur står i dag i vid trädgårdsmästarvillan på Margreteholm.) Vidare har funnits en bärträdgård kringgärdad av skulpturala skyddsvakter med populära kunga- och skaldedrag, samt en kryddträdgård anlagd som lekträdgård åt Leo och hans kusin Allan Edvard. Den lekstuga som idag står vid sidan om kägelbanan stod ursprungligen i denna lekträdgård tillsammans med den lekstuga som är flyttad till Margreteholm. Till trädgårdsanläggningen hörde också fruktträdgården. I Svenska slott och herresäten från år 1910 beskrivs den som en ståtlig fruktträdgård med orangerier och massor af drifbänkar. 66.

67 Bebyggelsen vid Ryfors Ryfors är idag framför allt präglat av det sena 1800-talet, samt av de byggnader som kom att uppföras efter att gården hade delats år De enda byggnaderna som är äldre är dels corps-de-logiet och den gula flygeln, dels Ryds kvarn. Äldre tiders utseende Det finns äldre kartmaterial som visar gårdens utveckling från 1700-talet och framåt. Gårdens utseende på 1820-talet framgår av en brandförsäkringshandling. Kartan till försäkringsbrevet visar hur gården såg ut vid denna tid och de olika byggnadernas ålder och status. Även smedjan, knipp- och spikhammaresmedjan var nyuppförd, däremot masugnen som då var i mycket dåligt skick har inte angivits på kartan. Vidare kan man utläsa att till anläggningen fanns hela fem ladugårdar. Gården hade två ladugård med tillhörande tröskverkshus, som låg väster om manbyggnaden. Smederna hade en och respektive mjölnare vid Sörarps och Ryds kvarn hade vardera en ladugård. Detta visar att inte bara mjölnarna utan även smederna hade tillgång till naturaförmåner att dryga ut lönen med. Varje smed hade ett kostall med tillhörande foderrum i deras gemensamma ladugårdsbyggnad. (bild kartan 1826 års försäkringsbrev) Svarta villan Huvudbyggnaden uppges i en brandförsäkringshandling från 1827 vara uppförd år Enligt uppgift från Robert Sager flyttades huvudbyggnaden då till Ryfors från Bottnaryds socken från säteriet Falla. Detta är uppgifter som är svårt att hitta källor som bekräftar, i sockenbeskrivningen över Bottnaryd från 1951 uppges tvärtemot att huvudbyggnaden på Falla ska ha förstörts i en brand år 1823 vilket gjorde att gården förlorade sina sätesrättigheter. I annat material om Ryfors förekommer även uppgift om att huvudbyggnaden skulle ha flyttats från Gunillabergs säteri, också denna i Bottnaryds socken. I brandförsäkringsbrevet beskrives corps-de-logiet vara uppfört efter fransk förebild. En träbyggnad, brädfodrad på alla sidor samt oljemålad. Första våningen bestod av ett dagrum, sal, två kamrar samt två förstugor. Andra våningen hade fem rum; en sallone, två kamrar och en förstuga, vinden inrymde två stora rum och två kontor. Huset värmdes av åtta stycken kakelugnar, två rum hade stuckpanel och i sju rum var dyrbart målade papperstapeter uppsatta. Den sexdelade salsbyggnaden utvidgad med två rum på respektive gavel vid GM Sagers tillträde till gården, år Motsvarande rum på övervåningen byggdes till inför hans bröllop år Byggnaden är tjärad och klädd med liggande fasspontpanel på bottenvåningen och stående på den övre. Fasaden är indelad med pilastrar. Åt norr en veranda med skärmtak som vilar på svarvade konsoler. Tillbyggnad åt väster i en våning med terrass. Valmat tak täckt av ett grönmålat plåttak, takkupor. Den centralt placerade takkupan är försedd med ett ur och kröns av en lanternin. På respektive gavel, höga utanliggande skorstenar. Detta utseende fick corps-de-logiet på 1880-talet, troligen för att ansluta till den nyuppförda gästrumsflygelns engelska stil. De utanpåliggande skorstenarna är ett byggnadsskick som är vanlig i engelsk arkitektur. 67.

68 På äldre avbildningar är huvudbyggnaden struken i en ljus oljefärg. På en av dessa äldre framställningar från 1826 har byggnaden dessutom ett brutet tak, när detta förändrades är oklart, men på ett litografi från 1860-talet har byggnaden valmat tak som nu. Troligen skedde denna förändring vid tillbyggnaden på 1840-talets slut. Interört har funnits franska panoramatapeter, tryckta i Paris år 1828 av firman Defour & Leroy, med motiv ur Torquato Tassos Gerusalemme liberata (Jerusalems befrielse). Dessa sattes troligen sattes upp vid renoveringen på 1840-talet, eftersom man vid en dokumentation år 1987 fanns underliggande tidningar från Med tanke på tryckår och bakomliggande makulatur kan det knappast vara denna tapet som omtalas i försäkringsbrevet ovan. Vid den restaurering som genomfördes åren togs tapeten ned då den var i dåligt skick och hela väggpartier saknades. Delar av sviten finns dock i en av flyglarna på Margreteholm. En mycket märklig tapet är bevarad, den är utformad som om hela rummet, både väggar och tak, vore klätt med ett matelasserat tyg, eller en djuphäftande möbelstoppning. Tapeterna är präglade i djup relief vilket ger denna effekt. Skicket att tapetsera i taket förekommer även i ett annat rum, längs taklisten och som ett mönster i takytan har remsor av tapeten rullats och fästs i ett dekorativt mönster, i skärningspunkterna små konstfullt vikta blommor av samma tapet. Dessa tapeter och på det sätt som de är monterade är också stildrag som är mycket osvenska, och är troligen en del av det engelska inflytandet. I den renovering som genomfördes på 1880-talet har även arkitekterna och bröderna Kumlien varit engagerade, de har ritat trapphallarna som är klädd med träpanel och med svarvade dockor och andra dekordetaljer i trappräckena. I huvudbyggnaden finns vidare en 1600-tals sandstensspisel som är flyttad från Näs på 1920-talet. (se Näs) Engelska villan Gästrumsflygeln eller Engelska villan uppfördes år 1886 och är tillbyggd i omgångar. Villan är troligen ritad av Milner. På den karta som är upprättad över parken år 1911 är byggnaden utformad som ett U, vilket innebär att den delen åt norr som troligen är ritad som stall är uppförd. I äldre ritningsmaterial, förmodligen av Milner, är just denna delen markerad som stabels. Efter delningen gjordes en tillbyggnad av den södra delen åt öster räknat, troligen också in mot gården. Stalldelen inreddes sedan som biograf, detta skedde förmodligen på 1920-talet. Byggnaden, en tvåvåning trävåning med inredd vind, är uppförd i engelsk stil. Fasaden är täckt med lockläktpanel i nedre våningen, övervåningen liksom takkuporna är klädd med fjällpanel. Gavelröstet åt söder i korsvirkeskonstruktion. Relativt brant sadeltak täckt av skiffer. Utanpåliggande murstockar åt öster och väster. Inglasad veranda med kolonner och överliggande balkong med svarvade balusterdockor. Tidig installation av Septic tank-system, påstås vara den första i Sverige. Det ursprungliga system var i drift fram till att Engelska villan blev restaurang, då det blev otillräckligt. Brukskontor, stallar, mm Norr om engelska villan dels den gula flygeln som är en av de gamla flyglarna till huvudbyggnaden och som flyttades till sitt nuvarande läge någon gång efter 1911, (byggnaden finns kvar nordväst om huvudbyggnaden på kartan över parken från 1911). 68.

69 En gulmålad träbyggnad klädd med liggande slätpanel. Flackt takfall med avvalmade gavelspetsar, på gavlarna ovala vindsfönster så kallade oxögon. Den östra flygeln revs under 1800-talets slut för att öppna upp utsikten mot Stråken. Dels ligger här även brukskontoret. En träbyggnad klädd med locklistpanel i bottenvåningen och fjällpanel i övervåningen. Byggnaden har profilerade taktassar och ett kraftigt taksprång. Trappat vindsfönster på gavlarna lika fönster i smedbyggnaden. Åt öster är brukskontoret sammanbyggd med en längre länga stallar och vagnsbodar. Byggnaderna är strukna i en brun-beige-rosa kulör som återkommer på ett flertal av husen vid Ryfors. Vid sidan om stallarna ett ishus som troligen är att samtida med det första mejeriet, som startade på Sörarp år Ytterligare åt öster ett garage som troligen är uppfört på 1920-talet då det har samma svagt svängda takfall som flera av den andra 20-talsbygganderna. Den ökade satsningen på jord och skogsbruk innebär att man bland annat utvecklade djuravel. I samband med parkanläggningen och diskussionerna om att uppföra en ny huvudbyggnad väster om den gamla kom ladugårdens läge att flyttas till den nuvarande placeringen, där ett nytt fähus uppfördes. Troligen byggdes det nya fähuset när man mera medvetet började intressera sig för avel och mjölkproduktion. Ladugården och ladan är förmodligen byggda på sent 1870-tal, då dessa byggnader finns med på den ekonomiska kartan som karterades åren Man kan anta att den nya ladugården är uppförd i anslutning till att det nya mejeriet etableras, eller något tidigare. Här behövs dock mera källforskning för att hitta exakta uppgifter om byggnadsår. Öster om ladugården i fruktträdgårdens sydöstra hörn ett spruthus. En liten byggnad klädd med lockläktpanel och med liggande slätpanel på väggarnas nedre del. Spruthuset användes för förvaring av brandutrustningen. Orangeriet I fruktträdgården ligger den byggnad som brukar kallas orangeriet och som troligen är uppfört i samband med anläggningen av parken. Byggnaden är i dess nordöstra del inredd som trädgårdsmästarebostad. Orangeriet är kanske mera att betrakta som en trädgårdsmästarebostad med intilliggande drivhus. Drivhusen ritades i två varianter, dels ett vin och persikodrifteri, dels ett drivhus för persikor, aprikoser, plommon eller päron. Av drivhusen finns idag enbart grundrester. Vilken av varianterna som kom att uppföras går inte att säga utifrån på platsen bevarade lämningar, utan kräver mera arkivsökning. Vid sidan om bostaden finns även förrådsutrymmen i längans västra del. De friliggande växthus som har funnits till anläggningen är mer eller mindre raserade. Bygganden är i dåligt skick och behov av restaurering. Mejeriet En nationalromantisk byggnad i souterrain uppförd på 1920-talet. Vitputsade väggar, småspröjsade fönster strukna i rött. Valmat mansardtak med det nedre takfallet något svängt. Mejeriet är ritat av arkitekten Albert Colett som var knuten till prof. Isac Gustaf Clasons ritkontor i Stockholm. Isac Gustaf Clason hade utfört flera uppdrag för familjen 69.

70 Sagers räkning, bland annat familjegraven vid Nykyrka kyrka. Och det var kanske därför naturligt att Clasons fick uppdrag vid Ryfors i samband med de nyuppföranden som gjordes efter delningen. Med tanke på hur blygsam den tidigare ostprodukten vid Ryfors hade varit får man nog se den nya mejeribyggnaden mera som en markering mot den andra delen av familjen än en byggnad formad utifrån ett reellt behov. Byggnaden används idag av golfklubben som klubbstuga. Blåsin och Blåsut Arbetarbostäder i nationalromantisk stil, ursprungligen innehöll respektive byggnad två lägenheter om två rum och kök. Båda byggnaderna är klädda med gulmålad lockläktpanel, vita snickerier. Valmat mansardtak med insvängt kineserande nedre takfall. Småspröjsade fönster. De två arbetarbostäderna Blåsin och Blåsut, som ligger i backen bakom orangeriet byggdes omkring 1920 efter att gården hade delats. Husen är troligen ritade av Albert Colett, som ritade mejeriet och som något år tidigare hade ritat det nya komministerbostället vid kyrkan. (se vidare Nykyrka kyrka) och likheterna mellan komministerbostaden och arbetarbostäderna vid Ryfors är slående. F.d. rättarbostaden m.m. Öster om vägen mot Kölingared ligger ett reveterat bostadshus, när detta är uppfört är lite oklart. Det finna byggnader i detta läge på den gamla ekonomiska kartan. Dock låg ångbränneri på denna plats och de byggnaderna som finns på kartan är troligen knutna till bränneriet eftersom detta avvecklades i slutet av 1870-talet, 1875 var det sista tillverkningsåret enligt Bengt Berglunds monografi över bruket. I Robert Sagers bok Ryfors bruk, självbiografiska anteckningar från barn- och ungdomsåren skriver han att ångbränneriet låg där nuvarande rättarebostaden finnes, bränneriet rivet efter GM Sagers död, vilket inte stämmer enligt uppgifterna ovan som är mer tillförlitliga. Byggnadens nuvarande utseende från en ombyggnad på 1920-talet. Huset har av de boende på bruket kallts konsulatet eftersom grevinnans föräldrar bodde där en period, byggnaden har senare utgjort sommarbostad åt grevinnans advokat. I anslutning till bostadshuset ligger en byggnad i öster som ursprungligen har varit magasin med en drägkammare, detta är ombyggt och tillbyggt och används idag som bostadshus. I norr ett uthus med en kraftig grund i natursten åt norr, och med liggtimmer i väggkonstruktionen, byggnaden kan ha utgjort källare till bränneriet, eller vara en rest av en sådan. Norr om dess byggnader ligger ytterligare ett bostadshus, detta är uppfört som grindstuga efter delningen. Samtliga dessa byggnader ligger under Ryfors nedre. (Ersered 1:3) Den industrihistoriska miljön Av den industriella miljön vid Ryfors återstår egentligen ingenting från masugnsepoken. Under 1980-talet har dock en byggnad uppförts över en äldre stångjärnhammare, stångjärnhammarens läge är inte det ursprungliga. Byggnaden är inpassad mellan smedjan och snickeriet, vilket något stör intrycket av den senare industrimiljön. 70.

71 Vid Ryfors Övre (Ersered 1:14) är kraftverket, manufaktursmedjan och Ryds kvarn, medtagna i länsstyrelsens rapport över kulturhistoriska kulturmiljöer i Jönköpings län. I rapporten finns även Ryfors Nedre (Ersered 1:13) kraftverk medtaget. Ryds kvarn (Ersered 1:14) Vid Tidans övre fall ligger Ryds kvarn. Kvarnen som har gamla anor, har utgjort tullkvarn och de äldsta delarna kan vara från 1600-talet. Byggnaden är uppförd i liggande timmer på en underkvarn i kallmurad sten. Kvarnen är beklädd med fjällformade träspån. Beklädnaden har troligen tillkommit i samband med anläggandet av den engelska parken, för att kvarnbyggnaden skulle korrespondera mot de övriga byggnaderna i anläggningen. Kvarnen har två renoverade bröstfallshjul som driver var sin sten och diverse äldre kvarnmaskiner via axelledning och transmission. Kvarnen som, med sitt relativt centrala läge i parken utgör en del av parkmiljön, har under 1980-talet renoverats av hembygdsföreningen. Kraftverket Redan på 1910-talet hade man anlagt ett kraftverk vid smedjan. Efter branden 1927 utfördes ett nytt kraftverk, en byggnad i en våning med platt tak kantat av ett järnräcke, taket är av betong täckt av singel. Tegelbyggnaden har ett antal rundbågiga gjutjärnsfönster. Golvet i maskinhallen är belagt med grå och svarta klinker lagda i rutmönster. En kort trätub leder vattnet ned till turbinen, en horisontellt monterad francisturbin. All den tekniska utrustningen är bevarad från byggtiden, och i drift. Stationen inrymmer även ett reservkraftaggregat med en 6-cylindrig Penta dieselmotor, även tillhörande gengasaggregat är bevarat. Åt norr är kraftstationen hopbyggd med en byggnad som har fungerat som tvätteri och badstuga för de bosatta vid bruket fram till 1960-talet. I byggnaden återstår rester av en murstock efter den gamla rostugnen. En vitputsad byggnad med sadeltak krönt av en stor tegelskorsten med utkragat krön. Manufaktursmedjan Den gamla smedja brann år 1927 och ersattes då av denna byggnaden. En stor tegelbyggnad i ett plan samt med en souterrängvåning åt ån. Byggnaden har många fina detaljer som är mycket omsorgsfullt utformade. Stora småspröjsade gjutjärnsfönster med ett mindre öppningsbart fönsterparti, solbänkar av kalksten. Dubbla brunmålade stora portar med mindre gångdörrar, engelsktillverkade spanjolettlås. Bottenplanet är indelad i en smedja och en verkstadsdel. Smedjan, som idag används av en konstsmed, har två härdar och diverse smidesmaskiner. Maskinerna drivs med remtransmission från en axelledning. I verkstadens golv finns en öppning ned till källarplanet som har fungerat som smörjgrop vid underhåll av familjen Sagers bilar. Smedjan är, precis som en del andra byggnader vid Ryfors, egentligen för stor för att vara en gårdssmedja, och för att svara vid de reella behoven som fanns på gården den vid tiden för uppförandet. Öster om smedjan i vinkel mot denna ligger en träbyggnad klädd med rödfärgad lockläktpanel, den har utgjort snickeri och planksåg, troligen uppförd på 1800-talets slut. Byggnaden har småspröjsade fönster och korsande dörr- och fönsterfoder. I anslutning ytterligare några enkla byggnader, ett förråd/brädgård samt ett dass. 71.

72 Arbetarbostäderna Den första bebyggelse man möter längs med vägen från Mullsjö är två stora arbetarbostäder. Den östra byggnaden är uppförd i 1½-våning klädd med rödfärgad liggande fasspontpanel i dess nedre våning och lockläktpanel i dess övre. Vitmålande fönster och snickerier, korsande foder dock ej genomgående, på gavlarna bågformad snickeridekor under taksprånget. Troligen uppförd omkring sekelskiftet, den finns inte med på den ekonomiska kartan som är fältmätt åren Den västra byggnaden är tidigare, byggd omkring år Uppförd i två våningar, klädd med rödfärgad lockläktpanel, vitmålade korsande foder. Byggnaden har ett stort taksprång, med profilerade taktassar och konsoler under takfoten. Åt söder ett rapphus i två våningar. Vidare ligger en liten enkelstuga, kallad Kolum, strax öster om kalvhuset på Ryfors nedre, som har fungerat som arbetarbostad till bruket. Uppförd i stil som de mindre torpstugorna, klädd med rödfärgad lockläktpanel och vitmålade korsande foder. (Ligger på Ersered 1:3.) Ryfors nedre, Ersered 1:13 Sörarps kvarn och såg med tillhörande bebyggelse norr om vägen mot Mullsjö, kom efter delningen att tillhöra Ryfors Nedre. År 1881 uppfördes en ny sågverksbyggnad. Sågen flyttades då från det tidigare läget, vid det mellersta fallets södra strand ner till Sörarp. Sågen var i drift fram på 1930-talet och revs under kriget. Idag finns det tidigare maskinhuset i tegel kvar, detta är dock i mycket dåligt skick med stora skador i fasaden. Till sågverksmiljön hör även hyvleriet, en träbyggnad klädd med rödfärgad lockpanel, småspröjsade fönster och korsande foder som troligen är samtida med sågen. Byggnaden fungerade ursprungligen som snickeri och planklada. Vidare en snickeribyggnad i trä som är uppförd cirka , byggnaden kallas Pluttebo, efter att där höggs gengasplutt under kriget. Kraftstationen vid det nedre fallet kom i drift 1911 och inrymdes i sågverket flyttades kraftstationen till Sörarps kvarn och kvarnens tre överfallshjulen togs bort. En betongsump byggdes som placerades över dammens nivå. Den maskinella utrustningen från tidigt 1900-tal finns delvis ännu kvar och är i drift, regulatorn från 1908 togs bort 1986 och ersattes med en hydraulikavstängning. Den gamla kvarnkammaren är bevarad och fungerade som kontor för kraftbolaget fram på 1970-talet. Ena delen av byggnaden innehöll fram till delningen gårdsmejeriet. I byggnaden har också inrymts mangelbod och strykrum. Byggnaden är uppförd i vinkel, med vitputsade fasader, gavelröstena är klädda med tandsågad rödfärgad panel. I anslutning till det gamla maskinhuset ligger kraftstationens transformatorstation som är uppförd 1911 i tegel. I området ligger även den gamla mjölnarbostaden som är uppförd under 1800-talets andra hälft, (huset finns med på den gamla ekonomiska kartan som är fältmätt åren ), med tillhörande uthus. En gjutet fähus som har fungerat som kalvlada, byggnaden som är i mycket dåligt skick, ska rivas. Strax norr om kvarnen ligger en stor magasinsbyggnad i två våningar uppförd i skiftesverkskonstruktion med liggande plank. Kvarnmagasinet är rödfärgat och de korsande 72.

73 fodren är vitmålade. Småspröjsade fönster samt luckor. Byggnaden är, enligt Nils Hellström som är bosatt och född i Sörarp, uppförd på 1860-talet. Taket är belagt med en korrugerad grönmålad plåt som enligt samma källa är från sekelskiftet och direktimporterad från England. Magasinet har också, fram till 1940-talets mitt, inrymt packbod och affär. Källor och forskningsbehov Den främsta källan vad gäller beskrivningen av bruket och gårdens drift är Bengt Berglunds Ryfors bruk Från järnbruk till herrgård från år För beskrivningen av bebyggelsen har en uppsats från bebyggelseantikvariska linjen vid Göteborgs universitet varit till hjälp. Vad gäller parken har Kolbjörn Waerns beskrivning samt för de industrihistoria uppgifter de tidigare genomförda industrihistoriska inventeringarna använts. Det finns fortsatt mycket att efterforska vad gäller Ryfors och anläggningens olika komponenter. Inom ramen för denna inventering har inte några större arkivsökningar varit möjliga att göra. Det finns dock ett digert arkivmaterial deponerat på landsarkivet i Göteborg, varav stora delar av ritningsmaterialet inte är ordnat och därmed egentligen inte tillgängligt. Bevarandeproblem Vid den tidigare inventering var Ryfors i stort sett övergivet. Sedan dess har flera av byggnaderna restaurerats och flera verksamheter har flyttat in på området. Detta innebär att området har tigits om hand och vitaliserats, men det innebär också att förändringstrycket på anläggningen har ökat. Ett påtagligt exempel på detta är den golfbana som sedan 1980-talets slut har anlagts i parken. Golfen i sig har gamla anor på Ryfors, en av Sveriges första golfbanor anlades här år Golfklubben har dock inte begränsat sig till iståndsätta den historiska banan, utan nya områden i parken har ianspråktagits för golfändamål. Detta gör att i några fall har de gamla siktridåerna i parken tagits bort och att karaktären i landskapet har förändrats, den park- och ängsmark som tidigare betades är idag gräsmatta. Vidare har behovet av parkeringsplatser inneburit att golfklubben har fått bygglov för en parkering i den gamla övergivna fruktträdgården i anslutning till orangeriet. De återstående frukträden kommer att tas bort och ersättas av andra träd, snabbväxande lövträd i form av oxel och rönn, träd som är främmade i ett så centralt läge i anläggningen. Ryfors är klassat som riksintresse framför allt utifrån dess unika parkanläggning. Under 1980-talet upprättade landskapsarkitekten Kolbjörn Waern på uppdrag av länsstyrelsen i Skaraborgs län ett åtgärdsprogram vad gäller vård och restaurering av parken. För att områdets värden inte ska gå till spillo är det av vikt att stor varsamhet iakttas och att alla tänkta åtgärder och ingrepp i miljön prövas framför allt utifrån dess konsekvenser på anläggningens kulturhistoriska värden. Övriga objekt i miljön: Bevarandevärd vägmiljö I projektet Kultur på väg som var initierat av Vägverket och Länsstyrelsen i Skaraborgs län. Rapporten upptar bland annat följade väg som värdefull: 73.

74 Väg 784, Munkebo (780) Ryfors (785). Kulturhistoriskt intressant väg med högt värde (klass III). Väg med tydlig anpassning till det kuperade natursköna landskapet. Viss modernisering, men med fina passager främst genom Ryfors. Vägen löper genom Ryfors park, dess sträckning verkar vara i stort sett oförändrad i jämförelse med den äldre ekonomiska kartan från 1880-talet, däremot är troligen delar av landskapet i anslutning till vägen gestaltat i samband med parkens anläggande. Vägen ligger i Nykyrka och Bjurbäcks socken. Fornlämningar inom området: Fornlämning 29: Nybro / Gyljeryd. Hålväg, ca 80 meter lång, upp till 1 meter bred i botten och mellan 2 och 7 meter djup. Den löper ner mot Stråkens östra sida i skogsmark. I fornminnesregistret karakteriserad som en veritabel superhålväg. Säkerligen bland de kraftigaste i landet. Lämplig att skylta och vårda. Fornlämning 19: Lagmansred. Rest av en domarring? Tolv stenar satta i fyrkant, vilka enligt uppgift tidigare ingått i en domarring på platsen. Anläggningen kallas Tolv stenar. Anläggningen är svårbedömd, men det är fullt möjligt att den ursprungligen utgjort en (eller flera) domarringar. Domarringar kan ofta dateras till äldre eller mellersta järnålder (ca e.kr.) Eventuellt vård- och skyddsobjekt. Tätorten Mullsjö samhälle har uppkommit kring järnvägen. År 1864 invigdes den dåvarande södra stambanan. Mullsjö station var startpunkten för den nutida samhällsbildningen. På platsen fanns tidigare ett antal enskilda gårdar, och varav flertalet fortsatt finns kvar i någon form. Marken till Gunnarsbo gård tillhörde den jord som först kom att ianspråktagas för bebyggelse. Initialt uppfördes villorna på så kallade arrendetomter, från år 1929 kom avstyckningen av tomter igång. Stadsplanearbetet för Mullsjö började in på 1920-talet och den första och delvis fortsatt gällande planen fastställdes år Tomter avstyckas sedan från Bosebygds och Havstenshults jord med start från år På marken till Sjöryds gård börjar tomtavsöndringen något senare, från år Gårdarna söder om Mullsjöbäcken på Mullsjöns östra sida, Torestorp, Gruvered och Ruder, hörde fram till 1950-talets början till Habo kommun. Tomter styckades på samma sätt från dessa gårdar och då denna bebyggelsen i praktiken var en del av Mullsjö stationssamhälle, var det också naturligt att inlemma detta område i Mullsjö kommun. Mullsjö stadsplan följer i stort sett den plan som upprättades på 1920-talet. Planen följer inget rutnätssystem utan är mera organisk, vilket också var det ideal som rådde i början av 1900-talet. I Mullsjös fall är detta troligen inte en fråga om mode utan i lika hög grad naturgivet. Det kuperade läget på Mullsjöns norra strand, gör det svårt att lägga en helt regelbunden plan. Vägdragningarna följde också i vissa fall de gamla strukturerna, gårds- och byvägar inlemmades i planen. 74.

75 De nya bostadsområdena i samhällets norra delar är planlagda efter 70- och 80-talets planideal, där man eftersträvar att separera genomfarttrafik och bebyggelse. De nya områdena ligger efter säckgator, med avsikten att minimera trafik som inte är knuten till området. Denna strävan innebar också att i vissa fall de gamla strukturerna bröts, förändringen av Tidaholmsvägens sträckning över i Bosebygdsleden är ett exempel på detta. Bebyggelse i de centrala delarna av Mullsjö är relativt heterogen. Den har utvecklats successivt och inte exploaterats av några stora byggherrar vilket gör att en relativt stort variation råder. De stora trävillorna från 1800-talets slut och 1900-talets början utgör dock ett tydligt inslag, tillsammans med 40- och 50-talsvillorna, putsade eller klädda med tegel. Det är först fram på 1970-talet med de nya villaområdena i tätortens utkant som en mera enhetlig bebyggelse kan skönjas. Stationsområdet Bebyggelsen söder om järnvägen I anslutning till järnvägen uppfördes förutom stationshuset även en stationsinspektörsbostad, den så kallade stinsbostaden år 1862, samt ytterligare två tjänstebostäder. Bostadshus 9 B beläget väster om vattentornet, uppfört år 1876 samt en byggnad belägen mellan stationshuset och stinsbostaden innehållande en expeditionslokal och en mindre bostad byggd år 1922, den sistnämnda är nu riven. Till järnvägsmiljön har även funnits flera magasinsbyggnader som tyvärr inte finns bevarade, varav det sista har rivets sedan förra inventeringen. Detta gör det än mera angeläget att behålla de nu kvarvarande byggnaderna, då de utgör en betydelsebärande länk till samhällets uppkomsthistoria. Stationshuset är uppfört efter ritningar av dåvarande SJs chefsarkitekt A W Edelswärd Ritningen har benämningen 6the klassens stationshus. Den ursprungliga stationsbyggnaden innehöll väntsalar i tre klasser. Redan 1864 gjordes vissa förändringar interiört. På 1920-talet tillbyggdes stationen åt söder med lokaler för ett postkontor. Byggnaden fick sitt nuvarande utseende under 1950-talet. Stinsbostaden, som på ritningsmaterialet benämndes boställs-hus af trä, innehållande lägenhet af 4 rum och kök för 1 familj samt 4 vindskamrar, är till sitt yttre relativt oförändrad. Fönstren är bytta, viss snickarglädje har rensats bort och köksfarstun på östra gaveln har rivits, i övrigt är byggnaden i stort sig lik från originalritningen i SJs arkiv, också den av A W Edelswärd. På ritningen finns följande instruktion noterad; Huset timras med laxknut med hak. Yttertaket täckes med träspån på läkten. Yttre brädfodring (undantages å gafvelröstena, vindskamrarna och köksförstugan) får ej anbringas på 4 år efter uppförande. All yttre brädfordring göres ohyflad och till tillika timmerväggarna strykes första eller andra året med slamfärg (gul). Vattentornet i Mullsjö ska enligt ritningsmaterial i SJs centralarkiv vara beställt år Efter denna ritning, som fastställdes 1902, har också ett torn uppförts i Sparreholm i Södermanland år 1903, detta revs dock Ritningen är utförd vid Kungliga Järnvägsstyrelsen Arkitektkontor i Stockholm. 75.

76 Tornet är en kvadratisk byggnad under ett tälttak av plåt, Den nedre delen av tegel och den svagt utskjutande överdelen är klädd med liggande panel. Vattentornen är en kvarleva sedan ångloken var i drift, trots att Sträckan Falköping Jönköping elektrifierades redan år 1932 har vattentornets bevarats. Den fristående vattenkastaren av järn är dock borttagen. Vattentornet är idag ombyggt till kontor, men dess yttre är i stort sett oförändrat. Byggnadens arkitektoniska kvalitéer, dess järnvägshistoriska betydelse och det dominerande läge i Mullsjö centrum ger vattentornet ett högt bevarandevärde. Bostadshus 9 B, väster om vattentornet ligger ytterligare en tjänstebostad knutet till stationen Denna är uppfört år 1876 och har bland annat varit signalreparatörsbostad. En träbyggnad i 1½ våning klädd med rödfärgad lockläktpanel, spetsad panel i gavelrösterna, vitmålade korsade foder. Längs nuvarande Strandvägen, etablerades järnvägshotellet och affärer. Mycket av det kommersiella centrat fanns fram till 1950-talet koncentrerat till detta område söder om järnvägen. Med den ökande privatbilismen kom området att bli alltför trångt och centrum försköts norr om järnvägen. Viktiga och relativt välbevarade byggnader i miljön längs med Strandvägen är förutom affärshuset, Gunnarbo 1:228, Ljungqvists efterträdare, järnvägshotellet, Nykyrka 2:3, och den gamla banken, Gunnarsbo 1:45, (nuvarande fotoaffären). Den sistnämnda fastigheten är dock flyttad till sitt nuvarande läge under 1950-talet, när Ljungqvists nya affärsfastighet (Gunnarsbo 1:170), uppfördes på tomten Gunnarbo 1:373, Sjövägen 3, är ett välbevarat exempel på en senare byggnad i området. Detta tegelhus som är uppfört år 1952 hade precis som de andra fastigheterna affärslokaler i botten och bostad på övervåningen. I området finns också den gamla Betania-lokalen, (Gunnarsbo 1:170, 1:171, Tomtebovägen 8), nuvarande Engstrands plåtslageri. En träbyggnad klädd med ockragul lockläktpanel. I fasaden syns fortfarande spår efter de lunettfönster som funnits över de befintliga korsbågarna. Även entrepartiet vid byggnadens norra gavel i form av en tempelgavel med tunnvalv uppburna av dubbla kolonetter, indikerar att detta har varit en samlingslokal. Skyddsvärt i området är förutom vissa enskilda byggnader, också den gamla strukturen med järnvägen och Strandgatan som den tidiga affärsgatan och i anslutning till miljön den bevarade bebyggelsen. Bebyggelsen i stort har framförallt ett miljöskapande värde där varje enskild byggnad i sig inte behöver vara särskilt märkvärdig, men för miljön som helhet och för förståelse av Mullsjös utveckling utifrån stationssamhällen är den betydelsefull. Centrumområdet norr om järnvägen Som tidigare nämnts kom centrum under och 60-tal att alltmer förskjutas norr om järnvägen. Strandremsan mellan järnvägsspåret och Mullsjön blev för trång för en ytterligare expansion. I området finns dels några äldre hantverksgårdar dels flera bevarandevärda moderna byggnader, då de är fina exempel för sin tid arkitektur. 76.

77 gamla o nya kommunalhuset, Gunnarsbo 1:96 Biblioteket är ursprungligen byggt som kommunal- och församlingshus år Utfört i en klassiserande stil av arkitekt Wilhelm Andersson som var verksam framför allt i Skövde. Kommunkontoret är uppfört efter ritningar av Nils Halla LBF, Lantbruksförbundets byggnadsförening, i Karlstad, år Innehöll ursprungligen även bibliotek. Byggnaden som är ett gott exempel på 60-talsarkitektur både vad gäller utformning och materialval, är till det yttre oförändrad. Byggnaden har skyddsvärden. Längan med affärerna mot Järnvägsgatan är också den ett typiskt 60-tals motiv som förstärker karaktären och ingår som en helhet i miljön. Inom fastigheten finns vidare Vårdcentralen, som är uppfört på 1970-talets andra hälft och ritad av White arkitekter, Göteborg. En för sin tid typisk byggnad med det mörkt röda teglet. Gunnarsbo 1:31, Utterhaga Järnvägsgatan 43, bostadshus och före detta möbelsnickeri. Bostadshuset är uppfört år 1890 (SB), i 1½-våning med liggande rektangulära vindsfönster under takfoten. Byggnadens två huskroppar är placerade i vinkel som ett T, med påbyggda snedlutor, förstubroar, i vinklarna. Byggnaden är vitmålad och är klädd med lockläktpanel, grönmålade fönsterbågar. På södra fasaden en veranda vars tak vilar på kraftiga svarvade konsoler, med knoppar. Möbelsnickeriet startade förmodligen år 1888 på Utterhaga. Den nuvarande verkstaden från 1916, är uppförd i timmer och klädd med rödfärgad liggande panel. Viss utrustning, handverktyg och mallar är bevarade. Gunnarsbo 1:144 Bröderna Gustafssons skomakarverkstad och bostad, Järnvägsgatan 37, är en rest av det gamla hantverkarsamhället. Längs med Järnvägsgatan ligger bostadshuset, ursprungligen en liten stuga som har förlängts genom att den har byggts till på respektive gavel. Bostadshuset är klätt med lockläktpanel, läktens utformning varierar, vilket tyder på att byggnaden har genomgått etappvis förändringar. Byggnaden är uppförd efter 1880, då den inte finns medtagen på den ekonomiska kartan från denna tid. Verkstadsbyggnaden som ligger i vinkel till bostadshuset är klädd med liggande fasspontpanel. Båda dessa byggnader är låga med en relativt låg gavelresning. Längre in på tomten, norr om verkstaden ligger en byggnad i två våningar som är uppförd på 1920-talet. Det är den före detta tvättstugan och vedboden, med en gesällbostad på den övre våningen, den liksom den gamla verkstaden, fungerar idag som presentbutik. Öster om skomakarverkstaden, ett mindre uthus som är sammanbyggt i vinkel med den gamla tvättstugan, har varit utedass och hönshus. Dessa båda byggnader är inbyggda i sluttningen åt norr respektive öster. Samliga hus är målade i en ljusgul kulör med vita snickerier. På tomten finns vidare ett rödfärgat uthus klätt med lockläktpanel samt en gjuten jordkällare med dubbla dörrar. 77.

78 Tegelhusen på Kyrkvägen Dessa två hus representerar en typ av byggnad som man ofta ser i mindre städer och samhällen. Har ofta en offentlig del med t.ex. bankkontor, läkarmottagning eller tandläkarpraktik i bottenplanet och en eller flera bostäder på övervåningen. Kyrkvägen 6 (Gunnarsbo 1:181) Byggnaden är ritat som kommunalkontor och bank år 1951 av Sten Carlqvist Arkitektkontor, Stockholm. Tillbyggnaden åt norr innehållande ett bankvalv är från Byggnad i gult tegel. Kyrkvägen 8, (Gunnarsbo 1:190 /del av) Gunnar Johansson Arkitektkontor, Ulricehamn, ritningen daterad 1953, bygglov från Byggnaden är precis som fastigheten ovan ett gott exempel på en arkitektritad 50-talsbyggnad i tegel. Huset är omsorgsfullt utformat med fina originaldetaljer vad gäller portar, fönster och balkonger. Fasad av rött tegel. Gunnarsbo 1:211 Mauritz väg 5 och Kyrkvägen 2, är två hyreshus i tre våningar uppförda år 1960, efter ritningar av arkitekt Ola Onshagen, Stockholm, och plan HSB:s arkitektkontor. Varje länga består av två i förhållande till varandra sidoförskjutna huskroppar med asymmetriskt takfall. Byggnaderna har en intrikat färg- och fasadbehandling, de är grovt spritputsade i grått åt öster och söder samt rött åt väster, kombinerat med vita slätputsade partier i band vilket ger en dekorverkan. På gavlarna vertikalt som inramar fönstren och på den västra fasaden horisontella band under balkongerna. Byggnadernas kulturhistoriska värde minskar något av en sentida balkonginglasning. Det äldre villasamhället Gunnarsbo 1:397, Rosenborg Rosenborg, Kyrkvägen 4 uppfördes omkring år 1880 som privatbostad åt virkeshandlaren J. H. Johansson. Johanssson var vid sidan om Engman traktens stora timmerhandlare, vilket vid tiden var en mycket lukrativ bransch. Rosenborg kom sedan att bli pensionat. Efter ett ovisst öde inreds nu Rosenborg till lägenheter. Rosenborg är en stor trävilla uppfört i den så kallade schweizerstilen, i 1½ våning med en stor veranda i två våningar åt söder. Byggnaden är klädd med liggande respektive stående fasspontpanel och under takfot en dekorativ fris med panel lagd som i ram, samt med dekorativt utformade trädetaljer i räcken, vindskivor och fönsterfoder. Rosenborg är med sitt centrala och fortsatt relativt exponerade läge en viktig komponent av det gamla Mullsjö. Gunnarsbo 1:209, Edet Edet (Gunnarsbo 1:209), på Gunnarsbovägen 12 är en trävilla i den friare villastil som kom att bli populär i början av 1900-talet. Byggnaden som är uppförd år 1910 har en oregelbunden planform med två huskroppar byggda i vinkel, med en fronton åt söder samt ett åttakantigt torn. Åt öster en glasveranda men en överliggande balkong, På södra fasaden en balkong som bärs upp av smidda järnkonsoler. Huset är klätt med gulmålad liggande fasspontpanel, samt vita snickerier. Under fönstren vitmålad korsande panel, 78.

79 dekorativa snickeridetaljer med tinnar på takavslutningen och spröjsverk i gavelspetsarna. Villan innehöll ursprungligen två lägenheter. Gunnarsbo 1:179, Josefsdal 2 Den Otterdahlska villan på Krons väg 5 är en mycket välbevarad villa uppförd i 1½våning med veranda och överliggande balkong under sadeltak. Byggnaden är beigemålad och klädd med lockläktpanel, röda fönsterbågar. Under tak av tvåkupigt lertegel. Uppförd som tvåfamiljsbostad. Till byggnaden finns också ett äldre uthus. I SB anges bostadshuset vara uppfört omkring år 1875, vilket skulle kunna stämma då det på den gamla ekonomiska kartan som är fältmätt under åren , finns en byggnad i detta läge. Gunnarsbo 1:86, Josefsdal På Björkängsvägen 6 ligger nu Josefsdal, en byggnad som har flyttats två gånger. Byggnaden utgjorde ursprungligen huvudbyggnad på Sundsereds gård i Bjurbäcks socken där den nedmonterades då den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes där omkring år Byggmästare J. A. Johansson lät flytta byggnaden och uppförde den på en tomt strax norr om järnvägen. Huset flyttades till sitt nuvarande läge år 1977 i samband med att Vårdcentralen uppfördes. Vid återuppförandet efter den första flytten kom byggnaden troligen att anpassas till 1870-talets stilideal, då den varken idag eller på äldre fotografier låter anan att den skulle vara från sent 1700-tal, tidigt 1800-tal. Huset är klädd med vitmålad lockläktpanel samt med liggande pärlspont under takfot Bygganden är uppförd i 1½-våning och har liggande rektangulära vindsfönster under takfoten, liten frontespis. Byggnaden har framför allt ett värde utifrån dess långa kända historia. Gunnarsbo 1:202, Majsäter På Gunnarsbovägen 15 ligger en 1920-tals villa uppförd av byggmästare, Viktor Johansson i Mullsjö. Villan har mansardtak med ett svängt så kallat kineserande nedre takfall, samt sidoställda frontespiser. Byggnaden är klädd med liggande respektive stående fasspontpanel och målad i en ljusgul kulör med vita snickerier. Originella fönster i form av korsbågar där överluften är indelade i stående rektangulära rutor genom vertikala spröjs. Byggnaden uppges vara från år 1922 (SB). Grannfastigheten (Gunnarsbo 1:201, Skolgatan 7) är samtida och uppförd av samme byggmästare. Den har varit lika villan ovan, är dock förändrad genom senare moderniseringar. Även manbyggnaden vid Ruders gård är i samma stil och är byggd av Viktor Johansson i Mullsjö, (se Ruder 1:4; Nykyrka socken). Gunnarsbo 1:204 Byggnaden, som ursprungligen har tjänat som ålderdomshem, uppfördes 1909 som en ersättning till den gamla fattigstugan, på en tomt öster om kyrkan. I samband med utvidgningen av kyrkogården på 1980-talet, flyttades huset in till Mullsjö centrum, Mauritz väg 4, och utgör nu bostadshus. Byggnadens värde består framför allt i att dess tidigare historia och att den eventuellt kan vara ritad av Isac Gustaf Clasons arkitektkontor i Stockholm, se vidare under området Nykyrka kyrka. Gunnarsbo 1:69, Österängen Mauritz väg 8, en reveterad villa, i klassiserande stil av så kallad Mårbackatyp, med mansardtak med avvalmade gavelspetsar. Byggnaden är spritputsad med slätputsade 79.

80 knutar, fönsteromfattningar, gesims samt frontespisernas gavelspetsar. Villan är vitputsad med mörkblå fönsterbågar. Åt söder veranda med överliggande balkong uppburen av putsade kolonner, räcken av smidesjärn. Villan uppges vara från år 1929 (SB). Gunnarsbo 1:17, Runhäll Mauritz väg 2, en villa i 1½-våning klädd med liggande fasspontpanel i bottenvåningen och stående i dess övre, avgränsad av en mittelbandslist. Byggnaden är vitmålad med beige snickerier, under ett tak av tvåkupigt lertegel. Korsbågar samt liggande rektangulära vindsfönster under takfot, profilerade taktassar. Dubbla verandor med inglasad balkonger åt söder respektive norr, åt söder under frontespis, åt norr enklare skärmtak. Ett trapphus i två våningar på östra gaveln. Byggnaden uppges vara uppförd år1900 (SB), som tvåfamiljsvilla. Har under en period inrymt konditori och bageri. Gunnarsbo 1:99, Bergklinten Mauritz väg 7, en välbevarad villa av egna hems-typ med klassiserande detaljer. Villan som uppges vara från år 1932 (SB), är klädd med lockläktpanel och målad i en ljusgrön kulör, vita snickerier. Enkel veranda med balusterdockor i räcket. Frontespis och verandans sadeltak utformad som en fronton, det vill säga med en tringelformad prydnadsgavel. På dess norra gavel en köksentré under enkelt skärmtak på konsoler, originaldörr med överljus. På södra gaveln ett burspråk. Gunnarsbo 1:186, Bellro På Gunnarsbovägen 24, finns en större villa som uppges vara ritad av arkitekten Torben Grut. Grut är kanske framför allt känd för att han har ritat Stockholms Stadion för olympiaden år Oregelbunden plan med två byggnadskroppar uppförda i vinkel, byggnaden är klädd med gråmålad liggande fasspontpanel. Åt söder en lång indragen altan, med smala balusterdockor i räcket och svarvade smäckra pelare. Villan som är uppförd omkring år 1900, har under en period fungerat som vilohem för Filadelfiaförsamlingen i Jönköping. Byggnaden har genomgått vissa förändringar, men har trots detta ett kulturhistoriskt värde framför allt utifrån sin attribuering till Torben Grut. Ursprungligen en mycket stor tomt, två tomter senare avstyckade i väster mot Gunnarsbovägen. Skolmiljöerna Mullsjö Gunnarsbo 1:2 Kroons skolhus, som togs i bruk år 1848, uppfördes efter en testamenterad gåva av Olof Kron på Gunnarbo år Skolhuset som är en byggnad i ett plan inrymmer en skolsal och ett mindre rum. I anslutning till skolhuset ligger Krons bostad, en enkelstuga. På området som idag förvaltas av hembygdsföreningen finns även en mindre parstuga, ett uthus samt en ladugård som är ditflyttad från Bottnaryd. Samtliga byggnader är rödfärgade och klädda med lockläktpanel. Gunnarsbo övre byggdes år 1912 och inrymde då två lärosalar och en lärarbostad. Den nya folkskolan är uppförd i jugendstil och exteriört välbevarad. Lärarbostaden inrättades sedan till skolsal samt en vaktmästarebostad. På 1920-talet inrättades ett skolkök. Den nya skolan uppfördes år 1953 några hundra meter söder om de äldre skolhus. Ett för tiden typiskt skolhus i gult tegel. Den planerades redan då för att kunna tillbyggas vilket också har skett i flera etapper. 80.

81 Senare har Trollehöjdskolan och Kronängsskolan tillkommit och kringgärdar nu Gunnarbo övre i väster och norr. Området är intressant för sin lång kontinuitet som skolmiljö, där de olika tidskikten har lagrats på varandra i form av de nya skolhusen som har tillförts i omgångar. Marston Hill Havstenshult 1:6, 1:43, 1:46 Centrum för vuxenutbildning i engelska, från år 1924 fram till år Området innehåller en rad märkliga byggnader på mark avyttrad från gården Havstenshult. Marston Hill, huvudbyggnaden som har utgjort familjen Allwoods bostadshus, med bottenvåning i granit, gavelpartier i tegel och tak av skiffer. Den är byggd i engelsk cottagestil uppförd år , enligt uppgift efter ritning av Aina Allwood. Namnet Marston Hill är taget efter Charles Allwoods födelseort Marston Green, utanför Birmingham i England. Bostadshuset är välbevarat, med originalinredning och målningar av Aina Allwood. I anslutning till Marston Hill ligger Sommarro, som är den gamla skolsalen. Flygeln närmast huvudbyggnaden är uppförd på en granitgrund som Marston Hill och uppges vara byggd av överloppssten i samband med bygget av huvudbyggnaden. Söder om Marston Hill finns Stenstugan som har använts som lärarbostad, den är utformad som en traditionell stenkällare med en överbyggnad i trä. Även ett utedass sydost om Marston Hill är byggt i granit. Det har enligt Kristin Allwood, som är barnbarn till Charles och Aina Allwood, funnits ytterligare ett stendass norr om huvudbyggnaden. Öster om Sommaro ligger Bungalowen som är uppförd år 1939, enligt samma källa efter en ritning av Gandi. Detta efter att skolan några somrar hade haft gästlärare från Indien. Hökensås som till det yttre har formen av en ryggåsstuga byggdes år Byggnaden inrymmer kök mat- och samlingssal och blev därmed skolans nya huvudbyggnad. År 1957 uppfördes den kinesiska paviljongen, delvis ritad av Hwang Tsu-Yü, efter förebilder från hans hemland Kina. Hwang Tsu-Yü, var tillfälligt i Sverige år 1939 men blev pga andra världskriget kvar och verkade som lärare vid skolan ett tjugotal somrar. På området finns sammanlagt ett tiotal byggnader, varav flera enklare elevlogement. Hela området är bevarandevärt i sitt konglomerat av olika byggnadsstilar och internationella influenser parat med moderna kopior av traditionell svensk bebyggelse. Detta tillsammans med områdets person- och undervisningshistoriska betydelse inte bara i ett lokalt perspektiv utan även internationellt. Framför Hökensås finns dessutom en falsk runsten som är huggen på 1950-talet med engelsk text, vilken mera dock är att betrakta som en kuriositet än som en fornlämning. 81.

82 Torestorp Området har uppstått kring gården Torestorp, en mindre gård som låg på sluttningen öster Mullsjöns strand, i det område som tidigare tillhörde Habo kommun. Gården ombyggdes till sommarbostad i början av 1900-talet. Efterhand kom även andra villatomter att avsöndras från marken. Det finns ett flertal välbevarade villor från framför allt 1940-talet i området. Torestorp 1:19 Omkring år 1903 köptes den ursprungliga gården av disponent Herman Ekelund från Jönköping som byggde om och till den gamla enkelstugan i nationalromantisk stil, bland annat med en i väster vinkelställd byggnad i två våningar. Ekelund genomförde även markförbättringar, han stenröjde, planterade in lövträd i ängsmarken och planterade skog, han anlade också trädgården. Torestorp var en av de konstnärliga samlingspunkter som utbildades vid sekelskiftet i Mullsjö. Interiört finns väggmålningar av konstnären Jon-And som var en vän till familjen, utförda år Väggmålningarna är utformade som ett traditionellt bonadsmåleri med olika bibliska berättelser, huvudmotivet är Potifars hustru. Vidare finns en gästabudsscen som uppges föreställa bland andra Ellen Key, författaren Artur Möller, konstkritikern Gotthard Johansson, konstnärerna Johan Bauer och Jon-And samt Ove Ekelund (Herman Ekelund son) och hans hustru Vera Tornérhjelm-Ekelund. John Jon- And ( ) har förutom sitt stafflimåleri utfört flera interiörmålningar i Uddevalla och Göteborg, han är dock mest känd som karikatyrtecknare och teaterdekoratör. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel. Stor trädgård med flera äldre stora träd. En tilläggsisolering har genomförts på den södra byggnadskroppen, vilket något minskar husets kulturhistoriska värde. Torestorp 1:32, Annehill Torestorpsvägen 1, en villa i två våningar i funktionalistisk stil, med ett flackt valmat tak täckt av ett tvåkupigt lertegel. Byggnaden är reveterad och spritputsad i vitt med bruna fönsterbågar. Åt väster ett rundat burspråk med en överliggande altan som ansluter till lång balkong. Veranda åt öster med svarvade kolonner under ett pulpettak. Köksentré med originaldörr. Bygganden är uppförd år Stor kuperad tomt i sluttningen ned mot Mullsjön, terrasserad gräsyta närmast villan i övrigt naturtomt. Torestorp 1:42 Torestorpsvägen 5, 1940-tals villa i 1½-våning, spritputsad fasad i en ljusgrön kulör. Villan har tidstypiska smidesdetaljer i veranda- och balkongräcken. En asymmetrisk byggnadsplan med en i väster bredare byggandskropp, med en indragen entré. På östra fasaden ett utskjutande blomsterfönster klätt med smalribbad liggande trädpanel Villan är uppförd år 1949 av byggmästare J Frånberg, dess nuvarande utseende är dock knutet till en ombyggnad gjord redan 1954 av arkitekten Gunnar Johansson, Ulricehamn. 82.

83 Torestorp 1:51, Ekhamra Ringvägen 13, reveterad villa i 1½-våning, spritputsad i vitt med gröna fönsterkarmar. Stor takkupa med pulpettak. Tak av tvåkupigt svart betongtegel, troligen originaltak. Byggnaden uppges vara från år Ursprungligen inredd med två lägenheter. Torestorp 1:57, Furuhäll Näckrosvägen 15, villa i 1½-våning klädd med gult fasadtegel. Vita fönsterbågar med gröna karmar, gesims av tegel. På östra fasaden ett burspråk/blomsterfönster klätt med smalribbad panel samt en lång balkong med front av sinuskorrugerad plåt. Originaldörr. Villan, som är oförändrad från byggtiden, är uppförd år Torestorp 1:71, Solåsen Ringvägen 8, liten reveterad villa, gul spritputs med bruna fönsterbågar och gröna karmar. Enkelt skärmtak över entrén, smidesräcken. Enligt uppgift uppförd år 1946 (SB). Torestorp 1:73, Villa Björkebo Ringvägen 11, villa i en våning. Klädd med beigemålad lockläktpanel. Originaldörrar. Villan är uppförd år 1947 av byggmästare Filip Lindqvist i Mullsjö. Torestorp 1:86, Solliden En liten funktionalistisk villa med klassiserande drag. Det här är en villaform som blir relativt vanlig under och -40-tal. Den har stildrag dels från en klassiserande herrgårdsarkitektur med frontespis eller som i detta fallet med en takkupa och valmat tak, dels funktionalismen med den kvadratiska grundformen. Villan som är uppförd år 1943 (SB) är reveterad och klädd med en vit grov spritputs. På södra fasaden en altan med smidesräcke och sinuskorrugerad plåt front. Enkelt skärmtak över entrén, dekorativt smidesräcke samt trapp av kalksten. Torestorp 1:269 Torestorpsvägen 23, är ett stort trähus som flyttades från sitt tidigare läge vid folkhögskolan, omkring år Byggnaden har också fungerat som pensionat, Johannesborgs pensionat. Det är en stor byggnad i 2½-våning. På västra fasaden en frontespis, ett torn med en lanternin samt en indragen veranda med ett glasat entréparti och en balkong med smidesräcke. Byggnaden är struken i en gräddvit kulör och klädd med lockläktpanel upp till bröstningen, sedan stockpanel avbrutet av ett slätt parti under andra våningens fönster, samt fasspontpanel i gavelspetsarna. Fönsterbågarna är engelskt röda, tak av plåt i bandtäckning, i en gulbrun kulör. Dekorsågade foder samt vindskivor, markerade knutar. Norra industriområdet Charmeuseväveriet Området har ursprungligen innehållet ett flertal industrier, varav charmeusväveriet var den stora. Området har en mix av industrilokaler från olika tider tillsammans med bostadshus dels för ägarna dels för tjänstemännen. Här ryms också en väsentlig del av Mullsjös industrihistoria. 83.

84 Textilindustrin startades av Georg Ottosson år 1935, man höll då till i små träbaracker. Träbyggnaderna byggdes om och till i omgångar för att slutligen på 1960-talet helt byggas in i nya stora lokaler, där de revs. Charmeuseväveriet ansågs under sin storhetstid vara en av Europas största i sitt slag. Med vikande marknad avvecklades företaget år (Bosebygd 1:84) I den byggnad som idag rymmer Ryfors konfektyrfabrik, startades år 1963 konfektionsfabriken Rostrikå. (Bosebygd 1:522) I direkt anslutning till produktionslokalerna ligger Ottossons bostad (Bosebygd 1:304), en spritputsad villa i två våningar med ett flackt sadeltak täckt av skivtäckt plåt. Fint bearbetade detaljer som smidesräcken vid kökstrapp samt balkonger med blomlådor av koppar, kalkstensomfattning vid entré och i trappor. Åt öster en något indragen altan med en överliggande balkong. Välbevarad från byggtiden. Längs med Falköpingsvägen (Bosebygd 1: ), ligger fyra villor i 1½-våning som är uppförda som tjänstemannabostäderna. Villan i norr (1:513) skiljer sig från de övriga, genom att den är klädd med tegel på gavlar och ett vitmålat skivmaterial på långsidorna, den är uppförd senare är de övriga. De andra tre villorna är klädd med lockläktpanel, villan längst i söder är välbevarad, struken i en gul kulör med vita snickerier. Enkel entré med fribärande balkong över. Områdets sydvästra del har innehållit metallindustri. (Bosebygd 1:233). Erik Wernald grundade 1951 EWE metallvarufabrik som tillverkade ljusstakar i koppar och mässing. Året därpå grundades Mullsjöbrännaren i del av lokalen. Företaget MB-produkter som tillverkade oljebrännare och hade en tillverkning på ca brännare per år på talet. Tillverkningen flyttades i mitten av 1980-talet till Lagan, och företaget avvecklades sedan I en fristående byggnad på samma fastighet bedrev plyschskärning, byggnaden för detta uppfördes år På tomten finns vidare en liten träbyggnad, klädd med lockläktpanel som uppges ha varit stall. Idag tillverkas vacuumejektorer i de produktionslokaler som uppfördes på 1960-talet. I direkt anslutning till industrin uppförde företagsägaren sitt bostadshus, (Bosebygd 1:21). En villa i tegel uppförd 1954 med två huskroppar, förskjutna i sidled, den norra byggnadskroppen är putsad med vit spritputs, och den södra i gult tegel. Huskroppen i tegel är något större och högre än den putsade. Sidoförskjutningen gör att entrén som ligger i vinkeln mellan de båda huskropparna, uppfattas som indragen. Taket är täckt av ett enkupigt flackt grönglaserat tegel, skorstenarna är koniska och vitputsade. Villan är omsorgsfullt utformad vad gäller detaljer som fönsteromfattning i tegel, extra jalusidörrar till altandörrar och stenläggning av skiffer i trappa samt trädgårdsgångar. I direkt anslutning till villan en gillestuga, vitputsad och med en underliggande källare, sockel i sten. Bevarandevärt är områdets struktur och den ovan beskrivna mixen. Vad gäller de enskilda byggnaderna är charmeuseväveriets byggnad från 1960-talet och då framför allt kontorslokalerna ut mot Nykyrkevägen skyddsvärda. Vidare de två direktörsbostäderna (Bosebygd 1:21, 1:304), kulturhistoriskt intressanta då de är mycket välbevarade och goda exempel på sin tid arkitektur. Av tjänstemannabostäderna är villan längst i söder minst förändrad, (Falköpingsvägen 39, Bosebygd 1:516), tillsammans med den längst i norr som är uppförd något senare än de övriga och avviker i utförande. De övriga två villorna är förändrade på ett sådant sätt att de enbart har ett värde i miljön. 84.

85 Sågverksområdet Engmans såg startades inne i Mullsjö, längs vägen mot Habovägen på 1800-talets slut. Efter kriget då exporten av träråvaror återupptogs byggde Engman ett modernt sågverk vid Mon. Den gamla sågen i Mullsjö brann år 1956 och då byggdes också nytt hyvleri i anslutning till det nya sågverket. Sågverket lades sedan ned i slutet av 1960-talet, och har sedan dess haft ett flertal ägare. Bebyggelsemässigt är området i stort sett intakt, med sågbyggnad, spånlada, tork, virkesupplag, garage och hyvleribyggnaden. Samtliga byggnader utom hyvleri är uppförda på stomme av trä; sågbyggnaden är klädd med lockläktpanel, spånladan med fasspontpanel, virkesupplaget och garaget med bräder och torken är klädd plåt. Strax söder om sågen ligger tre villatomter, Bosebygd 1:31, 1:83, 1:41. Villorna är intressanta för att de ungefär samtida men uppförda i tre olika byggnadsstilar. Bosebygd 1:31, Karlsberg, är en villa i 1½-våning med sadeltak, samt en frontespis med pulpettak. Huset är klätt med lockläktpanel struken i en grön kulör. På entrésidan, en veranda med överliggande balkong, enkla spjälor. Uppförd Bosebygd 1:83, Mosätra är en villa i funktionalistisk stil i två våningar under ett valmat tak, som idag täckt av svart trapetzkorrugerad plåt. Denna villan också uppförd år Klädd med en gulmålad lockläktpanel, vilken inte är ursprunglig, huset har varit reveterat. Veranda med överliggande balkong Bosebygd 1:41, Skogstuna, är byggd 1938 och är en reveterad kvadratisk villa i ett plan med valmat tak. Veranda med kolonner samt takkupor. En typ av villa som har både funktionalistiska och klassiserande drag. I området finns även en före detta affärsbyggnad, (Bosebygd 1:44), en byggnad i två våningar med butik på det nedre planet och bostad på det övre. Också denna byggnad har både klassiserande och funktionalistiska drag. Klassiserande i den på gaveln utdragna gesimsen samt vindens lunettfönster, och funktionalistisk i sin form. Enstaka objekt inom tätorten Fornlämningar: Fornlämning: 13 Inklämt mellan bebyggelsen, vid byggnaden Rosenborg, ligger två domarringar, vilka bör vårdas och skyltas upp. Inte minst för att undvika oavsiktlig skadegörelse. Domarringarna markerar gravplatser från äldre eller mellersta järnålder, ca e.kr. Som regel finns omarkerade gravar runt domarringarna, vilket man måste ta hänsyn till vid upprättande av skyddsområde. Bebyggelse: Bosebygd Bosebygd nämns i äldre räkenskapshandlingar som ödegärde år 1481, i jordebok från år

86 Gårdarna Bosebygd Södra och Norra, låg fortfarande när den förra inventeringen genomfördes i Mullsjös utkant. Nu har mark i deras omedelbara närhet blivit ianspråktagen för modern bebyggelse. Med detta har den visuella kontakten mellan de två gårdarna brutits. Bosebygd 1:2 Den gamla manbyggnaden på Bosebygd 1:2 är en stor byggnad i två våningar med en sexdelad plan. Klädd med lockläktpanel, profilerad läkt, målat i en ockragul linoljefärg, vita snickerier. Veranda med riklig snickarglädje, dubbla dörrar med fyllningar. Sidoljus i form av hela fönsterluft, tvåluftsfönster med tre rutor i varje båge, lika fönstren i övrigt. På västra gaveln ett trapphus i två våningar. Byggnaden uppges vara uppförd år 1878 (SB). Den nya manbyggnaden uppfört år 1934, i samband med ett generationsskifte på gården. En gulmålad träbyggnad klädd med lockläktpanel, vita snickerier. Båda byggnaderna med sadeltak täckt av tvåkupigt betongtegel. Väster om den gamla manbyggnaden en bodbyggnad som bland annat har tjänat som mangelbod. Boden har åstak och under densamma i sluttningen åt väster två källare. tomten välhållen med ett flertal stora träd, berså. Bevarad ängsmark med stora ekar öster om tomten, i övrigt är gården kringbyggd av nyare villa, lägenhets- och småhusbebyggelse. Bosebygd 1:5, Berghem Ett av de hus som tidigare låg på landet och som idag helt har inlemmats i Mullsjös övriga bebyggelse. Byggnaden uppges vara uppförd år 1907 (SB), i så kallad villastil. En symmetrisk fasad, med dubbla hörnställda frontoner vilket ger dessa en tornliknande karaktär. Byggnaden får på detta sätt inga egentliga gavlar. Huset är klätt med liggande fasspontpanel och målat i vit oljefärg, beige snickerier. Glasveranda med småspröjs och romber, samt lövsågerier. Byggnaden är mycket välbevarad från byggnadstiden och en god representant för tidigt villabyggande. Villan har ursprungligen fungerat som tvåfamiljshus, vilket är relativt vanligt för villabebyggelse från sekelskiftet och fram på 1940-talet. Tomten har en för tiden typisk utformning där uthusen, vedboden och det före detta stallet, står i tomtgränsen. I anslutning finns också en tvättstuga som är ombyggd till bostadshus och nu fungerar som vävstuga och förrådshus. Övriga byggnader är klädda med rödfärgad lockläktpanel. Hållen tomt som kringgärdas av en klippt häck, grind med två grindstolpar av sten samt flankerande klippta vårdträd. Bosebygd 1:69 Ängsvägen 38, välbevarad villa i 1½-våning klädd med gult fasadtegel, tegelomfattningar runt fönster och dörr. Sadeltak täckt av tvåkupigt lertegel. Uppförd 1950 efter ritning av Johan Frånberg. Bosebygd 1:96 (fd 1:3) Bosebygd Södra, har idag ett kulturhistoriskt värde framför allt utifrån att vara en av de gamla gårdarna som är bevarade i sin struktur. De enskilda byggnaderna har genomgått förändringar som påverkar deras kulturhistoriska värde på ett negativt sätt, som utvändig tilläggsisolering och missprydande utrymningsbalkonger. 86.

87 Manbyggnaden uppges vara uppförd (SB) på 1820-talet och den östra flygeln, som har varit arrendatorsbostad, på 1850-talet. Flyglarna är dock lika i sin karaktär och är troligen samtida. Huvudbyggnaden är ett stort hus i två våningar och har troligen haft en sexdelad plan. Klädd med lockläktpanel målad i röd oljefärg, läkten är tyvärr avdelad mellan våningarna med en tvärbräda på ett historiskt oriktigt sätt. Stort trapphus i två våningar på norra fasaden, har idag annan funktion, då dörren är borttagen. Verandapartiet i två våningar rekonstruerat utifrån äldre fotografi. Flyglarna är klädda med lockläktpanel och målade i en gråvit kulör. Verandor med snickarglädje. Triangulära vinds- respektive gavelfönster, den östra flygelns saknar vindsfönstren, vilka troligen är igensatta. Samtliga byggnader har tak av tvåkupigt betongtegel. Manbyggnaden är idag förskola, flyglarna är fortsatt bostadshus. Söder om gårdsenheten delvis sparad vegetation som höjer miljövärdet. Gunnarsbo 1:32 Liten byggnad med ett valmat sadeltak, något kineserande fall, troligen uppförd omkring Klädd med gulmålad lockläktpanel. Denna lilla kioskliknade byggnad har från början varit repslageri, har sedan inhyst frisörer, både dam- och herrfrisörer och senast varit begravningsbyrå. Byggnaden är flyttade ca 100 meter söderut från sitt ursprungliga läge. Gunnarbo 1:196 Brunnsgatan 4, välbevarad enklare trävilla typisk för sin tid. I en våning klädd med grönmålad lockläktpanel, mörkgröna foder och vita fönsterbågar. Enkelt skärmtak över entré. Tak täckt av tvåkupigt lertegel Uppförd 1958 efter ritning av Mats Lindqvist. Gunnarsbo 1:261 Före detta manbyggnad till Gunnarsbo gård,uppförd på 1920-talet, med ett tidstypiskt utseende. Byggnaden är klädd med liggande fasspontpanel, stående panel i gavelspetsarna och struken i en ljusgrå kulör, vita korsbågade fönster samt mörkgråa snickerier. Brutet tak med ett svängt nedre takfall. Frontespis med rundat tak åt väster, takkupor med lika takutformning, åt öster frontespis med pulpettak. Veranda med kolonner och enkelt räcke, överliggande balkong med smidesräcke, ej ursprungligt. Flygelbyggnad, ursprunglig arrendatorsbostad från omkring år 1870 (SB). Klädd med vitmålad lockläktpanel. Lunettfönster med rombmönstrad rutor under takfot. Senare upptagen liten frontespis på entrésidan över veranda. Bevarad uthuslänga, klädd med lockläktpanel målad lika huvudbyggnaden. Stor tomt, hamlade träd kantar vägen över tomten. Gruvered 1:40, Friluftshotellet Friluftshotellet startade på initiativ av stationsinspektör Hjalmar Fagerström. I januari 1939 invigdes den första delen av anläggningen. Den första skidstugan, som ritades av arkitekt Gustaf Birch-Lindgren, kompletterades några år senare med idrottsanläggningar som hoppbacke för skidor, den så kallade 50-meters backen, trampolin och tävlingsbanor för simning, tennisbana och märkta skidspår. Hopptornet för skidor är intressant då det är en typ av idrottsanläggningar som inte är så vanliga i södra Sverige. Trampolinen i betong uppges vara uppförd omkring år 1950 inför träningen för 1952 års sommarolympiad, vaktmästaren vid friluftshotellet menar dock att det första hopptornet var i trä och att betongtrampolinen är senare. 87.

88 Anläggningen utvidgades under 40-talets mitt med nya gästrum och matsal och samlingssalar. Bland senare tillbyggnader kan nämnas den del innehållande bassäng, konferenssal samt rum som Carl Nyréns arkitektkontor, Stockholm, ritade år Nyréns svarar även för den nuvarande färgsättningen med den tjärade bruna fasaden och de röda fönsterbågarna som väl sammanbinder de olika huskropparna och anknyter till sportstugetraditionen. Under senare år ytterligare tillbyggnad innehållande reception och matsal, som ansluter till Carl Nyréns stil. Anläggningen drivs fortsatt av Friluftsfrämjandet men har idag mera karaktären av en konferensanläggning än en friluftsgård. Av bevarandeintresse är de äldsta delarna med bland annat skidstugan och hopptornet, även Carl Nyréns tillbyggnad har kulturhistoriskt värde då den representerar god arkitektur för sin tid. Gruvered 1:54, Mullsjö folkhögskola Svenska Alliansmissionens folkhögskola startade år Till en början bedrevs verksamheten i SAU:s ungdomsgård Björksäter vid Mullsjö strax söder om tätorten samt den inköpta intilliggande pensionatsfastigheten. Några år senare förvärvades pensionatet Solelid som låg strax söder om Johannesborg. Dessa lokaler var dock inte tillräckliga utan år 1961 invigdes en nybyggd skolbyggnad ritad av Gilbert Sultan, för arkitektfirman Ålander i Göteborg. År 1969 kompletterades anläggningen med en ny ekonomibyggnad med kök, matsal och personalrum samt två elevhem, även dessa byggnader ritades av arkitekt Gilbert Sultan. Sedan dess har skolhuset byggts till (klart 1983) och ytterligare ett elevhem har uppförts (1984) även här efter ritningar av arkitekt Sultan. Till området hör rektorsvillan som stod klar samt två lärarbostäder, uppförda År 1995 invigdes dessutom en ny aula. Vid strandkanten har folkhögskolan två badhytter som är en rest från de gamla sommarvillorna och pensionaten. Den gulmålade badhytten är nybyggd med den gamla som förebild och har tillhört Björksäter. Björksäter var ursprungligen en sommarvilla åt en grosshandlare sedan lägergård för Alliansmissionen. Den röda badhytten har tillhört Johannesborg, som bland annat har varit pensionat. Ur bevarandesynpunkt är framförallt matsalsbyggnaden Hasselbacken och de två elevhemmen Ängsbacken och Hagaborg skyddsvärda då de är fina exempel på 60-tals arkitektur av hög klass. fd Mullsjö Trikå, Sjöryd 1:140 En arkitektoniskt fint utformad tegelbyggnad med välgjorda detaljer är f.d. Mullsjö Trikåfabrik, Engmans Trikå från år Detaljutformningen av t.ex. smidesdetaljer i balkong och trappräcken, stenomfattning i portalen är av hög klass och kännetecknande för den lite mjukare funktionalismen från 1940-talet. I trapphuset målningar med Mullsjömotiv, utförda av Boråskonstnären Åke Grünning. Senare tillbyggnad i vinkel som är väl anpassad till den ursprungliga byggnadskroppen. Sjöryd 1:58, Tallbacken Järnvägsgatan 9 88.

89 Reveterad villa i 1½-våning, ursprungligen inredd med två lägenheter. Fasad i ljus puts med vita fönster och blå vindskivor, utskjutande gesims. Veranda med kolonner och överliggande balkong, smidesräcke. På västra fasaden ett burspråk. Välbevarad villa med klassiserande drag. Sjöryd 1:106, 1:110 Två välbevarade snarlika reveterade villor i 1½-våning, längs med Falköpingsvägen. Båda är uppförda år Sjöryd 1:106, Mogatan 10, med vit spritputs och gröna fönsterbågar och karmar. Tak av tvåkupigt lertegel, stor takkupa med sadeltak. På södra gaveln en balkong med räcke av sinuskorrugerad plåt samt en inbyggd altan åt väster. Sjöryd 1:110, Mogatan 2, med vitbeige spritputs och vita fönster. Tak av tvåkupigt lertegel, stor takkupa med sadeltak. På södra gaveln en balkong samt en altan åt väster. Sjöryd 1:150 Skolgatan 13, 1½-plansvilla uppförd 1955 efter ritningar av byggnadsingenjör Mats Lindqvist. Klädd med gult fasadtegel, blåmålade fönsterbågar. Tak av tvåkupigt lertegel, utdraget tak som skydd över entrén. Bevarade originaldörrar, på östra fasaden en balkong med räcka av sinuskorrugerad plåt. Sjöryd 1:183 Ängsvägen 19, villa med två något sidoförskjutna byggnadskroppar, klädd med gult fasadtegel. Tegelomfattning vid dörr, fönsterbågar vitmålade, tak av tvåkupigt lertegel. Bygglovsritning signerad av byggnadsingenjör Magnus Ragnar, år Sjöryd 1:223, 1:224, 1:245, Västangårdsområdet Ett relativt stort radhusområde, med hyresradhus. Området är uppfört i etapper under 1960-talets första hälft. Radhusområdet som är arkitektoniskt sammanhållet och väl gestaltat, är ritat av HSB:s Riksförbund i Stockholm. Området är, är trots att det är ritat i etapper, ändå enhetligt utformat vad gäller material och färgval, rött tegel med vita fönsterbågar och enkla blå entrédörrar som en färgaccent. Den första etappen är arkitektoniskt komplexare och mera omsorgsfullt utformad. Fasadteglet på dessa byggnader har t.ex. en vackrare och mera levande karaktär, det är lagt i förband som skapar ett fiskbensmönster på gavlarna. De låga byggnadskropparna har ett asymmetriskt takfall, med ett vertikalt fönsterband mellan de båda takfallen. Dessa längor ger ett mera slutet intryck, då det på entrésidan skapas små privata uterum med hjälp av ett till varje lägenhet friliggande förråd. Lägenheterna får på så sätt uteplats i två vädersträck. Den andra etappens radhus har en enklare form, med flacka sadeltak och med en lite uteplats åt gårdssidan. Enstaka objekt, landsbygden Stora Bråared 1:15, Änghem Enkelstuga med utbyggt kök. Taktassar, huggen sten i stenfoten och skorsten i nock indikerar att byggnaden är uppförd under 1800-tals andra hälft/slut. Klädd med rödfärgad lockläktpanel, vita snickerier, tak av enkupigt lertegel. Dubbla inåtgående dörrar med fyllning och spröjsade fönster. Undantagsstuga/tvättstuga strax söder om stugan delvis raserad. Ytterligare söder därom, i skogsmark, timrad lite byggnad, med utknutar 89.

90 som utkragar mot tak, enligt uppgift ditflyttad som extra förrådsbyggnad. Timrat fähus, laddel i regelkonstruktion. Stugan är idag kringgärdad av skog, enbart tomten öppen mark. Stora Bråared 2:1, Kärret Före detta soldattorp till Rävåsens rote (bestående av Rävåsen, Stora Bråared och Hovmantorp). En traditionell enkelstuga, med åstak och släta knutar. Skorsten murad av gråstensflis, långt ned på bakre takfallet. Torpet är troligen från 1800-talets första hälft eller äldre. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockpanel, dock nyare lockläktpanel på södra långsidan. Taket täckt av ett tvåkupigt lertegel. Bytta fönster, dörr av 50-tals typ. Framför byggnaden en stor lönn omgiven av ett snår av snöbärsbuskar. Uthusen delvis raserade. Torpet ligger i skogsmark, i en liten glänta. Den gamla åkermarken håller långsamt på att växa igen. Granbäck 1:4 Manbyggnad från 1800-talets andra hälft i 1½-våning med 6-delad plan. Klädd med gul oljemålad lockläktpanel med profilerad läkt. Tak av tvåkupigt lertegel. Lunettfönster i vindsvåning. Dubbeldörrar med sidoljus, veranda med snickarglädje. Rundel med kastanj som vårdträd, framför entrén. Gård under Margreteholm sedan1937. Ekonomibyggnaderna revs i samband med sista arrendatorns avträde år Marken är öppen då den fortsatt brukas som betesmark. Gården har ett högt läge med vid utsikt över bland annat Stråken. Gunnarsbo 1:232, Ekelid Torp under Gunnarsbo, från omkring år Torpet benämns Ekeled i vissa handlingar. Nu fridtidsbostad. Mindre byggnad med plan av parstugetyp, köket utbyggt bakåt. Klädd med rödfärgad lockläktpanel, vita snickerier. Triangulära spröjsade vindsfönster, taktassar, taket täckt av tvåkupigt lertegel. Enkel veranda. Byggnaden troligen från 1800-talets andra hälft. Hållen tomt, ingärdad av en gärdesgård, klippt häck och en stenmur i sydväst. På båda sidor av vägen mittför tomten flera stora träd, vilket ger en allékänsla. Ligger i ett småskuret odlingslandskap, numera randbebyggelse till Mullsjö. Gunnarsbo 1:389 (fd. Stora Gållerud 1:1) Stora Gållerud har tills 1981 varit en del av kyrkans markinnehav. Gården fungerade från år 1698 som kaplans- respektive komministerboställe fram till dess komministerbostaden i Nykyrka byggdes. I jordebok upptagen första gången år 1539 som ett helt kronohemman. Manbyggnaden i 1½-våning, har en 6-delad plan. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel, vita snickerier. Taket täckt av tvåkupigt betongtegel. Åstak och relativt breda vindskivor. Veranda med snickarglädje, dubbla dörrar och sidoljus. Huset flankeras av en lillstuga och en äldre bodbyggnad. Lillstugan har nyligen gjorts om till gäststuga från att ha varit snickarbod, den var dessförinnan bostad. Stugan har breda vindskivor, utknutar, åstak och skorsten långt ned på bakre takfallet. Detta tillsammans med den låga stenfoten indikerar att byggnaden är av relativt hög ålder. Boden har åstak och knutlådor mot gavlarna. Liten glugg med järngaller i norra gavelnocken. En datering 1793 på bräda i taket. Boden tillbyggd åt söder. 90.

91 Sydväst om manbyggnaden, utanför det staket som skiljer mangården från fägården, ett äldre uthus med utknutar och åstak. Boden är klädd med rödfärgad lockpanel, panelen av okantade bräder i varierande dimension. Under östra gaveln en källare. Tak av korrugerad plåt på sticketak. Tillbyggd i väster med modernare del. Stor ek som vårdträd i rundel av gräs framför entrén. Tomten kringgärdas av en stenmur i norr samt stora askar och almar mot väster och södert. I hagen norr om manbyggnaden grundrester av ytterligare byggnader, samt flera kulturväxter som körsbärsträd, syren, fläder och rönnspirea. Växterna indikerar att det har funnits ett bostadshus på platsen. Lagmansered 1:2, Fägersberg Torp under Ryfors nedre, idag fritidsbostad. Enkelstuga klädd med rödfärgad lockpanel, panelen i varierande bredd av kilsågade brädor. Inga knutbrädor, utan knutarna är målade på panelen. Dubbla inåtgående dörrar klädda med svartmålad pärlspont, överljus över dörrarna. Två stora lönnar vid entrén till gårdsplanen. Ligger högt i skogsmark, för närvarande relativt öppet då skogen är avverkad. Ruder 1:4 Manbyggnad uppförd 1924, enligt ägarens uppgift, av byggmästare Viktor Johansson i Mullsjö. Klädd med liggande respektive stående fasspontpanel på gavlarna, målad i en ljust gul kulör. Brutet tak där det nedre takfallet är svängt. Frontoner och flankerande rundade takkupor, frontonen åt norr med brutet tak, åt söder pulpettak. Inbyggt entréparti med överliggande balkong. Trapphus i två våningar i öster. Fönster med korsbågar varav de övre luften har höga smårutor. Byggnaden har ett systerhus inne i Mullsjö, se Gunnarsbo 1:202, Majsäter.. Mangården inhägnad av häckar och buskar, en granhäck mot norr och avgränsas mot fägården i söder av en syrenhäck och två oxlar vid ingången till tomten. Gården kom i början av 1950-talet att inlemmas i Mullsjö kommun, från Habo. Spåneryd 1:3 Spåneryd nämns i jordebok första gången år 1585, då som kronotorp. Manbyggnaden från 1800-talets andra hälft i den för trakten så vanliga typen i 1½våning. Vindsfönster, lunettfönster åt öster och liggande rektangulära fönster åt väster. Rödfärgad lockläktpanel och vita snickerier, tak av nytt tvåkupigt betongtegel. Veranda med snickarglädje, dubbeldörrar med fyllningar och spröjsning med originell dekorativ skärning i form av franska liljor. Tomt med två stora ekar och klippt berså, en uppsläppt granhäck i söder. Ett relativt nytt staket mellan man- och fägård. Spåneryd 1:4 Parstuga i 1½-våning med bakbygge, utbyggt kök åt norr. Byggnaden är klädd med urlakad rödfärgad lockläktpanel och vita snickerier. Taket täckt av en- respektive tvåkupigt lertegel, pannplåt på tillbygget. Byggnaden har breda vindskivor och låg kallmurad stenfot vilket indikerar relativt hög ålder, i Sveriges bebyggelse anges huset vara från 1700-talet, tidigt 1800-tal är dock mera troligt. Skorstenarna är nedplockade. 91.

92 Sydväst om huvudbyggnaden en magasinsbyggnad som nu har gjorts om till bostad, sädesmagasinets gluggar har bytts ut mot fönster. Väl hållen trädgård med rundel, äldre samt kompletterade nya fruktträd, syrenhäck med berså, gamla perenner. Spåneryd 1:7 Uthus dels klätt med lockläktpanel och lockpanel dels bart stående timmer i väst. Den timrade delen består av en inbyggd loftbod. Åt öster tillfogad senare del i regelkonstruktion. Bostadshuset rivet 1995, tomten bevarad. Sörarp 1:3, Blankebacka En så kallad modifierad enkelstuga. Klädd med rödfärgad lockläktpanel och vita snickerier. Tak av enkupigt lertegel. Taket har taktassar med hak för läkt. En övergångform mellan torv- och tegeltak? Samma konstruktion finns även på Munkalid 1:4, Hulan, i Bjurbäcks socken, som ligger ca 450 meter sydost om Blankebacka. Tvåluftsfönster med två rutor i respektive båge. Enkel veranda med släta spjälor, troligen från tal. En avskärmande syrenhäck mot vägen. Uppges (enligt SB) vara uppfört omkring år Blankebacka hör sedan längre, redan före Leo Sagers tid, till Margreteholm. Jorden brukades fram till 1963 då den siste arrendatorn slutade. Den öppna marken kom sedan att igenplanteras. De äldre ekonomibyggnaderna är rivna. Sörarp 4:1 (i tidigare inventering Ersered 4:1) Tidigare soldattorp till Ersereds rote. Den förste soldaten antogs år 1678, det finns dock inget som direkt talar för att byggnaden har denna höga ålder. Enkelstuga klädd med rödfärgad lockläktpanel under tak av tvåkupigt betongtegel. Stugan har åstak, släta knutar och låg kallmurad stenfot. Tillbygget åt söder är av relativt hög ålder då det saknas skarv i gavelpanelen, dess stenfot av huggen sten kan indikera en tillkomst omkring sekelskiftet. Grönmålade dubbeldörrar, med fyllningar och småspröjsade rutor. Torpet har sedan 1959 tjänat som fritidsbostad. 92.

93 Sandhems socken Sandhems socken utgörs till stor del av kuperad skogsbyggd. Området öster om Sandhemssjön och norr om Stråken består mestadels av sandig momark för att söder om Tunarp övergå till grusig morän. Sandhems socken är den fornlämningstätaste i kommunen. Det är framförallt området kring Sandhemssjön och norra Stråken som hyser de flesta fornlämningarna. Ett tiotal lösfynd från stenåldern har gjorts, dessutom finns kommunens enda två registrerade stenåldersboplatser i socknen. Bronsåldern representeras av rösen och högar. Rösena ligger framförallt i området mellan Sandhemssjön och Stråken inom Tunarps fastigheter. De runda stensättningarna som kan dateras till bronsålder eller järnålder koncentrerar sig även de till området kring Tunarp samt till Ljunghem. Det finns två ensamliggande högar, en vid Broholm och en vid Ljunghem, vilka möjligen kan dateras till bronsåldern. Lämningar från järnåldern representeras av domarringar och kvadratiska stensättningar och delvis av runda stensättningar. Dessa orienterar sig kring Sandhemssjön och vid Ljunghem. Det finns fem gravfält i socknen, ett på Kylle mo, två på fastigheten Sibbarp, ett vid Dintestorp och ett på fastigheten Trädåsen. Gravfältet vid Kylle mo härrör sannolikt från den yngre järnåldern I Riksantikvarieämbetets fornminnesregister är 292 nummer upptagna för Sandhems socken. Förutom de förhistoriska gravarna utgör hålvägssystemen och den fossila åkermarken talrika lämningar. Övriga fornlämningar omfattar bland annat fångstgropar, röjningsrösen, källa med namn och tradition, mil- och väghållningsstenar och bebyggelselämningar. Det finns i Sandhems socken 106 friliggande, förhistoriska gravar, dessutom ytterligare 43 fördelade på fem gravfält. Gravarna utgörs av 33 rösen, 4 högar, 86 runda stensättningar, 18 kvadratiska stensättningar samt 8 domarringar. Sandhem är den största socknen i kommunen och områdets tidigare centralbygd. I socknen införlivades år 1548 Mossebergs socken och år 1655 bildade Nykyrka en egen socken och bröts sig därmed ur Sandhem. I jordeboken för Vartofta härad år 1539 nämns även Ljunghems socken (Lynggymme). Att de skulle ha funnit kyrkor både i Ljunghem och Mosseberg förefaller otroligt då byarna ligger så nära varandra. Möjligen kan Ljunghem en gång haft en kyrka och givit namn åt en socken. Denna kyrka kan ha raserats och en ny byggts i Mosseberg. Områden: Margreteholm Bebyggelse Margreteholm, 1:1, Sandhem 3:1, Tovered 2:1 Margreteholm gick ursprungligen under namnet Brunebo, vilket omnämns i källmaterial från år Gården fick namnet Margreteholm, av en tidigare ägare till gården översten Claes Breitholtz, död 1706, efter han första hustru Margaretha von Ödell. 93.

94 Gården kom år 1914 att inlemmas i Ryforskomplexet då Robert Sager köpte gården åt sin son Leo. Huvudbyggnaden ombyggdes totalt åren under ledning av arkitekt Georges von Dardel. I Ryforsarkivet på Landsarkivet i Göteborg finns dock ritningar som är utförda i Paris, dessa är till maneret mycket mera drivna än ritningarna av von Dardel, detta kan tyda på att Leo Sager, som var en kosmopolit hade beställt dessa ritningar som von Dardel sedan fick verkställa. Huset som tidigare hade haft karaktären av ett stor trävilla, reveterades och tillbyggdes med de två åt entrésidan utskjutande flyglarna vilket gav byggnadens dess mera klassiserande herrgårdskaraktär. Byggnaden är vitkalkad, taket av grön plåt, troligen koppar. Den centrala byggnadskroppen är i två våningar och har dubbla framspringande risaliter på respektive långsida. Emellan risaliterna en veranda vars tak bärs upp av ett antal träkolonner som är svagt marmorerade i grönt/vitt. Mot sjösidan en altan uppburen av kolonner och med en överliggande balkong. Flyglarna, som är sammanbyggda med huvudbyggnaden, är i en våning och har valmat tak. Parken och trädgården vid Margreteholm utformades av den engelska trädgårdsfirman Milner-White, grundad av Edward Milner som också utformade parken vid Ryfors. Trädgården öster om huvudbyggnaden har en formell karaktär med gräsytor i terrasseringar med utsikt över Stråken. Parken söder och norr om huvudbyggnaden utnyttjar ravinernas dramatik och här har funnits ett system med anlagda gångar på branterna. På gräset bakom huvudbyggnaden återfinns en av de två lekstugor som stod i anslutning till kryddträdgården vid Ryfors. Lekstugan flyttades förmodligen i samband med delningen av Ryfors år Också ett solur som idag står vid trädgårdsmästarebostaden kommer ursprungligen från Ryfors och har tidigare där stått i den franska trädgården. Trädgårdsmästarbostaden söder om huvudbyggnaden uppfördes vid samma tid och efter ritningar av von Dardel. I anslutning till trädgårdsmästarebostaden har funnit tre i vinkel sammanbyggda växthus samt en packlada öster om dessa. Idag återstår enbart entrépartierna av växthusen samt grunderna av desamma. Väster om järnvägen i anslutning till stallarna finns en arbetarlänga i 1½-våning. Denna har tidigare antagits vara äldre och omgestaltad 1920-talet. På den äldre ekonomiska kartan från 1880-talet finns dock ingen bebyggelse väster om järnvägen vid Margreteholm. Om arbetarlängan hade varit uppförd på 1800-talets slut borde byggnaden ha haft ett stort taksprång, vilket inte är fallet. Om det är en äldre byggnad, har den i så fall flyttats till platsen. Annars har arbetarbostaden troligen blivit uppförd på 1920-talet, om inte en mycket stor omgestaltning skulle ha skett av ett hus från 1800-talets slut. Byggnaden har klassiserande portomfattningar som flankerar de två entrédörrarna på västfasaden. Den kraftigt profilerad gesimsen, knutarna och stenfoten är de detaljer som gör att man har antagit att det är en äldre byggnad i grunden. Arbetarbostaden som innehåller fyra lägenheter är klädd med rödfärgad lockläktpanel och täckt av ett enkupigt lertegel. Rundade takkupor ger ljus åt vindslägenheterna. I trädgården söder om byggnaden finns ett dass, även det i klassiserande stil, detta är troligen uppfört på 1920-talet. Avträdet har ett tälttak som i väster bärs upp av kolonner och formar ett skyddstak över de tre dörrarna. I nock en ventilationshuv med jalusi, huven har ett litet tälttak och kröns av en kula. Dasset är klätt med rödfärgad lockläktpanel och täcks av ett flackt tvåkupigt lertegel. Ladugården vars äldsta del troligen är från 1880-talet är uppförd i sten och trä, i dess norra ända ett stall av sten uppfört Stallet har bevarade originalinredning. 94.

95 Öster om ladugården en ekonomibyggnad som även innehåller gårdskontor, i kontorsdelen finns bevarad originalinredning, med svarvade trädetaljer och boasering. Äldre magasinsbyggnad norr om ladugården, dock med sentida tillbyggnad. På den gamla ekonomiska kartan ligger ladugården öster om järnvägen, en bit söder om huvudbyggnaden. Söder om ladugården, återfinns två före detta torpstugor som på 1930-talet flyttades till sina nuvarande lägen, den norra från Ängaberget flyttades år 1931 och den sydligaste flyttades från Halleberg i slutet av 1930-talet. Margreteholm 4:1, Solbacken Solbacken, med strandnära läge vid Stråken norr om Margreteholm, är de få villor som kom att uppföras i en tilltänkt villastad. Tanken var att avsöndra tomter för villor och egnahemslägenheter norr om herrgården. För ändamålet ansöktes år 1910 om anhaltstation och växelspår, en reguljär ångbåtsförbindelse till Bottnaryd var också påtänkt. På landsarkivet i Göteborg finns en ritning över villaområdet från 1911, där två tomter är inritade med bebyggelse varav Solbacken är den ena. Planerna kom dock aldrig att realiseras. Det är en stor villa i jugendstil, med högt brutet tak och valmade gavelspetsar samt frontoner på respektive långsida. Till viss del originalfönster, korsbågar med småspröjsade överfönster. Några moderna förändringar, en balkong åt öster samt några bytta fönster, minskar byggnadens kulturhistoriska värde. Tunarp Området innefattar byggelse och fornlämningar. Tunarp 6:1, 6:3, 6:4 Fornlämningar nr: 47:1-3, 57, 58:1-2, 59, 60:1-2, 61, 62, 63, 64, 75, 76, 77:1-2, 78, 79, 80, 81, 82, 85, 86, 87, 88, 230. Tunarp omnämns första gången i skriftliga källor år I jordboken 1540 upptages ett helt skattehemman. Gården inrättas som säteri på 1630-talet och ett flertal gårdar kom sedan att ligga under Tunarp. Gårdsanläggningen har genomgått en rad förändringar. På kartmaterial knutet till en brandförsäkring från 1826 är gårdsanläggningen vänd i förhållande till hur gården ser ut idag. Manbyggnaden med tillhörande flyglar låg norr om vägen och söder därom låg fägården. På lantmäterihandlingar från 1864 har förändringen skett. I stenfoten på en av de befintliga flyglarna finns årtalet 1855 inhugget och avser förmodligen ett troligt tillblivelseår. Vad som orsakat denna förändring i planen är svårt att säga och är något som man bara kan spekulera i. En tänkbar anledning kan vara omgestaltning och modernisering kanske i anslutning till ett ägarskift. Det nuvarande corps-de-logiet är uppfört år 1931 efter en brand och ersatte då den huvudbyggnad som byggdes år 1908 med Ernst Krüger som arkitekt. En byggnad i två våningar med ett valmat sadeltak samt två utspringande risaliter åt entrésidan. På den södra långsidan, åt trädgården, en flack fronton samt ett burspråk med en överliggande balkong. Huvudbyggnaden som tidigare har varit reveterad är idag klädd med en lockläktpanel med profilerad läkt, fasaden är rosa/ljusröd med ljusgula/sandfärgade foder och mörkgröna fönsterbågar. Entrédörrar i rokokostil, rundbågig portomfattning med 95.

96 kannelerade pilastrar. Fönstren är småspröjsade. Byggnaden har en kraftig tilläggsisolering som gör att fönstren hamnar i nisch, tilläggsisoleringen minskar byggnadens kulturhistoriska värde. Huvudbyggnaden flankeras av två flyglar, varav den västra är avstyckad och fungerar som permanentbostad (Tunarp 6:3). Flyglarna, som i stora stycken är identiska, är uppförda i 1½-våning med lunettfönster i vindsvåningen, gavelfönstren på den östra flygeln i form av stående kvartsbågiga lunettfönster. Båda byggnaderna är klädda med sandfärgad lockläktpanel med profilerad läkt, snickerierna är rosa i samma kulör som huvudbyggnaden och fönsterbågarna mörkt gröna. Den västra gaveln har årtalet 1855 och ägarinitialen CB (Claes Berglund) inhuggit i en sten över dörren till källaren. En annan ägare som har satt prägel på gården var ryttmästare Richard Bäckström som ägde gården under perioden Under hans tid uppfördes den nya huvudbyggnaden, ett arkitektritat porttorn samt vagnbod och omgestaltningen av trädgården. Bäckström var dessutom en av de drivande i socknen och har bl.a. finansierat en dopfunt i Sandhems kyrka. (Vilket i sig rymmer en tragisk historia, dopfunten donerades till kyrkan i samband med att sonen Stig skulle döpas. Pojken omkom sedan vid en stentransport under arbetena i trädgården. Hans grav, en klassiserande urna mot fonden av en klippt häck återfinns i kyrkogårdens sydvästra hörn.) Trädgården vid Tunarp är formgiven en av det tidiga 1900-talets mera framstående arkitekter, prof. Lars Israel Wahlman. Parken är anlagd åren och var ett av Wahlmans mera omfattande privata uppdrag och en anläggning som han gärna framhöll. Trädgården som ansluter till en tidigare engelska park, innefattar bland annat perennoch sommarblomrabatter, springbrunn, en arkad med kolonner och tillhörande klängrosor, och terrasseringar mot den kringliggande högre belägna parken. Wahlman har även ritat det järnräcke som flankerar uppfartsvägen. I ängen söder om huvudbyggnaden finns dels rester av trädgårdsmästeriet, med växthus, dels ett relativt stort timrat bykhus som har gjorts om till festsal samt en stor magasinsbyggnad som idag fungerar som maskinhall. Ladan var en period beredskapslager för spannmål. Ekonomibyggnader Fägården begränsas av ett öppet galleri med ett portlider som kröns av ett porttorn. Tornet och galleriet är ritat av arkitekt Evert Milles, år 1916 och är troligen inspirerat av det porttorn som omnämns en äldre gårdsbeskrivning över Tunarp som utkom i bokform år Formmässigt minner tornet mera om det porttorn som finns vid Misterhults gård i Kalmar län än det närbelägna vid Näs. Arkitekten Evert Milles är bror till den mera kände skulptören Carl Milles och han har vid sidan om privathus bland annat genomfört en rad kyrkorestaureringar. Galleriet sammanbinder den äldre stallbyggnad med en ladugården som är uppförd år 1886, enligt ägaren och som har den typ av dekorativa element som kännetecknar byggnader som är uppförda med influenser från Charles Emil Löfvenskjölds mönsterritningar. Stallbyggnaden har enligt uppgift från ägarfamiljen innehållit en bostadsdel på norra gavel. Den vällingklocka som nu sitter på södra gavel skall enligt samma källa ha suttit på en av flyglarna. Arkitekt Milles har också gestaltat den vagnbod med valmat säteritak som ligger på en höjd norr om porttornet. Även denna byggnad är speciell och påminner i sin kvadratiska 96.

97 form mera om en fatabur i sitt formspråk än om en vagnbod. Nordost om vagnboden en äldre magasinsbyggnad med ett galleri åt sydost. Under 1970-talet kompletterades fägården med ett modernt ridhus, som stör helhetsintrycket då byggnadskroppen är så stort, även om anpassning har eftersträvats vad gäller materialval och färgbehandling. Tidigare industrier Tunarp ligger vid Svartån, ån går från Sandhemsjön och vidare ut i Stråken. Vid gården har funnit en relativt omfattande industriell verksamhet. Vid ån övre fall har drivits kvarn och såg och vid dess nedre en manufaktursmedja. Tunarps Hammar var i drift från 1700-talets början till omkring år 1900 ( ), med vissa smärre avbrott. Tidvis har där även funnits skinnstamp, mekanisk verkstad, gjuteri och cykelfabrik. Som vid de flesta stora gårdar i trakten har även funnets ett bränneri samt en stärkelsefabrik. År 1927 anlades en träullindustri i det före detta bränneriet. Träullsindustrin brann ned på 1960-talet. Av hammaren återstår enbart grundrester. Kvarnen Kvarnen, som ligger nordost om fägården är en timmerbyggnad i 1½-våning på en hög källarvåning i sten. De timrade väggarna står bara, förutom gavelspetsarna som är klädda med lockläktpanel. Interiört finns viss utrustning bevarad. Över en dörr i källarevåningen finns årtalet 1872 inhugget. Kvarnplatsen är dock gammal, kvarn med två stenar nämns redan under 1600-talet. Kvarnbostaden Strax norr om kvarnen, vid kvarndammens östra sida finns en stort bostadshus i timmer. Byggnaden har en sexdelad plan och den har varit inredd med fyra lägenheter, två per plan. I kyrkoböckerna anges att barn har fötts vid Tunarps kvarn från Det är dock tveksamt om detta kan avse denna byggnaden, då den i stil och utförande, dess stora takutsprång etc, mera minner om byggnader som är uppförda omkring 1850 och senare. Byggnaden, som står med timret bart, är rödfärgad, foder och fönster Huset är avstyckat (Tunarp 6:4), iordningställs nu pietetsfullt som enfamiljsboende av Cecilia Thafvelin med familj. Hammaren Sydost om huvudbyggnaden, på parkdammens östra sida återfinns vissa grundresterna efter hammaren och andra industriella anläggningar. Den byggnad som idag kallas Hammaren är ett bostadshus i två våningar, klätt med rödfärgad profilerad lockläktpanel. Byggnaden bär spår efter att ha varit målad med en oljefärg, troligen i gult. Stilig dörromfattning med pilastrar och tandfris som enligt uppgift från C. Thafvelin inte är ursprunglig, utan är flyttad från Vadstena. Byggnaden är vidare enligt uppgift från ägaren ombyggd i början på 1900-talet då familjen Bäckström tillfälligt bodde i Hammaren då den nya huvudbyggnaden uppfördes. En äldre dam vars far hade arbetat på bruket menade att det hade stått en liten stuga i våning på platsen. Denna hade utökats i bottenplanen och påbyggts med en våning och vind. På den gamla ekonomiska kartan finns på platsen en backstuga markerad, vilket kan bekräftar uppgifterna. På tomten finns även en äldre mindre ladugård, som ursprungligen troligen har innehållit, fähus, lada, stall samt hönshus. Fähusdelen är som brukligt timrad och ladan uppförd i en regelkonstruktion. 97.

98 Till gården finns en rad torp, flera av dem används idag som övernattingsstugor till den verksamhet som bedrivs vid gården. Flera av dessa har gamla lägen, Fiskarehemmet t.ex. nämns redan under 1600-talet i domhandlingar (Fredrikssons gårdskrönikor). Hur gamla de nuvarande husen är, är svårt att avgöra då vissa förändringar har skett över tiden. Torp under Tunarp Torpen Äspetelingen, Mohagen, Garvaretorpet och Fiskarehemmet ligger i hagmark i anslutning till varandra öster om gården, mellan kvarnen och Broholm. Torpstugorna är relativt lika i skick och utseende. De kan vara uppförda under 1800-talets första hälft. Samtliga är rödfärgade enkelstugor, klädda med lockläktpanel respektive lockpanel, varav någon panel av okantade bräder. Äspetelingen och Mohagen har åstak, de andra två har delvis bytta tak som ligger på sparrar. Torpen har vita fönsterfoder, svarta vindskivor och knutbrädor. Den svarta färgsättningen har tillkommit på 60-talet enligt uppgift från ägarfamiljen. Samtliga har inåtgående dubbeldörrar som är pärlspontsbeklädda, dörrarnas övre del i ett fiskbensmönster, under fals är panelen liggande. Äspetelingen, Mohagen och Garvaretorpet har mindre farstutillbyggnader, på gaveln respektive baksidan. Äspetelingen, som ligger längst åt väster, är idag det enda av torpen som har bevarade ekonomibyggnader. Där finns en jordkällare med överbyggnad, ladugård samt ytterligare ett uthus. Torpet Hamburg ligger söder om de övriga torpen, på andra sidan om vägen (väg 784) mot Broholm. Hamburg har varit soldatboställe under Västgöta regemente och ger ett äldre intryck än de ovan nämnda torpen genom dess låga höjd. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel respektive lockpanel. Torpet har gråmålade fönsterluckor, dessa är precis som den svarta färgen på vindskivor och knutbrädor tillförda på 60-talet. Vid samtliga torp finns gammal vegetation, framför allt syrenbuskar samt frukt- och lövträd. Vid Stråkens strand, några hundra meter söder om Hamburg, en grånad utlada som idag används som sjöbod. Ladan är glest timrad med luftspalt av i princip bara barkade stockar, bitvis skrädda när dimensionen så kräver. Har funnits en dörr av spjälor. På stranden även en timrad raststuga som är ett flyttat utedass från Hammaren. Längs vägen söder ut mot Margreteholm, ligger ytterligare två bevarade torpstugor, vid Olofstorp. Varav den västra byggnaden är den äldsta, då den tidigare har haft ett åstak. Den östra stugan har profilerade taktassar och en relativt hög takresning vilket indikerar att byggnaden är uppförd omkring 1800-talets slut. På den ekonomiska kartan från 1880-talet finns en backstuga Olofstorpsstugan noterad, som skulle kunna vara den östra byggnaden. Skogsberg Välbevarad talsvilla med brutet tak. Byggnaden är klädd med gulmålad lockläktpanel. Skogsberg, som har utgjort inspektorsbostad, ligger väster om huvudbyggnaden på andra sidan om järnvägen. 98.

99 Bronsåldersgravar på Tunarp På gårdens ägor finns ett stort antal fornlämningar. Norr om vägen mellan Tunarp och Broholm, lite drygt en kilometer nordöst om gården ligger ett tiotal rösen och runda stensättningar. Landskapet är spektakulärt och vackert med sina stora böljande kullar. Området är öppet med inslag av en del glest växande tallar. Genom området går också en vandringsled. Gravarna är belägna på höjdernas högsta punkter med hög visibilitet från alla håll. Placeringen av gravarna är typisk för bronsåldern, men en del av stensättningarna kan eventuellt härröra från järnåldern. Trots att några av gravarna är i dåligt skick är upplevelsevärdet av platsen högt. Att placera informationsskyltar längs vandringsleden vore ett bra sätt att informera allmänheten om denna speciella plats. Även söder om vägen, en knapp kilometer om gården ligger ett område med rösen och runda stensättningar, vilket kan ses som en del av det ovan beskrivna området. Sammanlagt ligger det 12 rösen och 17 stensättningar inom de båda områdena. Eriksgatuleden Området sträcker sig från Sandhemssjöns södra spets till Ljunghem i norr och omfattar den s k Eriksgatuleden ett av södra Sveriges största hålvägssystem. Området innefattar dessutom bland annat gravfält och gravar från brons- och järnålder i Sibbarp, Eriksgatuledens sträckningar, fossil åkermark och gravar i Ljunghem, kyrkplatsen och fastigheten Grimstorp. Anledningen till områdets storlek är att huvuddelen av Eriksgatuleden bör innefattas. Området innefattar följande delområden: Eriksgatuleden Ljunghem Sibbarp Kyrkoplatsen Grimstorp Eriksgatuleden Fornlämningar nr: 29, 217, 218, m.fl. Eriksgatuleden kallas de sträckor av hålvägar som sträcker sig från Tunarp i söder till Ljunghem i norr. Dessa var en gång en del av den gamla landsvägen mellan Jönköping och Skara. Hålvägar är de spår som i en färdväg uppkom av slitage från hästar och vandrare. Att en hålväg ska bildas förutsätter att terrängen sluttar eller att marken består av sand eller lösa jordarter. Hålvägen är inte heller en avsiktligt skapad väg utan har snarare orsakat de resande en hel del bekymmer. Detta kan ses i de filsystem som skapats på ett flertal ställen. Dessa har tillkommit genom att man, när vägfåran har blivit för djup, har valt att färdas vid sidan om. På detta vis har det på vissa platser skapats filsystem med upp till 20 parallella hålvägar. Eriksgatan är egentligen inte namnet på vägsträckningen utan benämningen på den ceremoniella resa som den nytillträdde kungen var tvungen att göra genom landet. Vägens sträckning finns antydd redan på 1100-talet i Västgötalagens kungalängd där Ragnvald 99.

100 Knaphövde sägs ha varit på väg från Jönköping in i Västergötland, men blev ihjälslagen i Karleby eftersom han hade underlåtit sig att ta gisslan dateras ett rustjänstbrev från kungen Magnus Eriksson med apud Ecclesiam Sandeem 1359 vilket tyder på att den stora landvägen har gått igenom Sandhem. Men det första uttryckliga belägget för att landsvägen gick genom Sandhem är ett brev från Johan III till kyrkoherden i Sandhem. eftersom Herr Peer Kyrkioherden utj Sandeem bor uti een stor allmenne wägh och haffuer stor bekostning och tillsöchning af wåre undersåter och tienare, som förresa aff och till, derföre haffue vij nådiger effterlåtit att samme qvarneström (Kyrkekvarn) må änn nu till viidare besked ligia under förbemälte prestegäldh. I det äldre kartmaterialet kan landsvägens äldre sträckning genom Sandhem tidigast ses i Felterus` karta över Västergötland och Skaraborg från Hålvägarnas sträckning går från Tunarp till Sandhems kyrka och sedan vidare upp längs Sandhems sjön via Ljunghems mo till Kymbo. I norra Sandhem delar sig hålvägarna och en sträckning löper sydöst mot Slättäng och en annan rakt öster ut, även den mot Slättäng. Strax söder om dessa sträckningar gör hålvägarna en ny avstickare i sydöstlig riktning. Förmodligen är detta en genväg till kvarnarna längs Tidan. BILD på hålvägssystemet Enskilda objekt inom området Fornlämningar: Domarringar på Saxarp Fornlämning nr: 22:1, 22:2. Väster om Sandhemssjöns nordligaste del, precis öster om vägen ligger två domarringar (fornlämning 22). Den ena med nio stenar och den andra med sex. Domarringarna ligger i en svacka, invid branten av en moränås. Domarringarna har troligtvis varit väl synliga i anslutning till en förmodad förhistorisk vägsträckning intill. Bebyggelse: Sandhem 1:7, Lerbo Enkelstuga i omedelbar anslutning till vägen mellan Sandhem och Slättäng. Stugan har som är klädd med en bred rödfärgad lockläktpanel, har inklädda utknutor. Åstak, men även taktassar vilket indikerar att taket har blivit omlagt under 1800-talets slut/1900-tal. Taket täckt av enkupigt lertegel på sticketak. Skorsten på det bakre takfallet. Byggnaden har troligen relativt hög ålder, den kan vara från 1800-talets början. Norr om byggnaden en liten rödfärgad ladugård med timrat fähus och regelkonstruktion i ladan. Saxarp 1:5, Sjöbacka skola Sjöbacka skola uppfördes i den för tiden rådande stilen, med ett stort taksprång som vilar på profilerade taktassar. Skolan var i drift till år 1960 då den nya skolan inne i Sandhem togs i bruk. Byggnaden har genomgått vissa renoveringar, men har fortsatt mycket av sin karaktär som skolbyggnad bevarad. Stora fönstren på långsidorna åt norr som markerar skolsalen i förhållande till lärarbostaden. Byggnaden är klädd med bred profilerad lockläktpanel 100.

101 och målad i en gul kulör, vita snickerier och röda fönsterbågar. Byggnaden är idag privatbostad. Nordväst om skolbyggnaden en länga med fyra dass bevarad. Ljunghem Fornlämningar och viss bebyggelse. Fornlämningar nr: 7, 9, 10, 11, 19, 54, 55, 184, 185, 187. Ljunghem 1:13. Vid Ljunghems backar finns tydliga spår av fossil åkermark (fornlämning 187). De utgörs av sju terrasserade odlingsytor, m långa och m breda. Vissa åkerytor är begränsade med en vall. Man kan också se tydliga slutfåror mot terrasskanten samt tre bandparcellerade åkerytor. I området kring den fossila åkermarken finns också en stor mängd förhistoriska gravar, ett röse, sex runda stensättningar och tre kvadratiska stensättningar. Inom delområdet utvärderad bebyggelse: Ljunghem 1:13 Skattegård Manbyggnad i två våningar som, enligt Reinhold Regnell som är bosatt på fastigheten, är uppförd omkring år Fönstersättningen på södra gaveln skiljer mellan våningarna vilket tyder på att byggnaden är uppförd i omgångar och att andra våningen kan ha byggts till senare. Ljunghem är en av de få egentliga stora byarna i socknen och den tänkbara påbyggnaden/förändringen kan ha ägt rum i samband skiftet som förrättades år Vilket också någorlunda stämmer med det uppgivna tillblivelseåret. Byggnaden har en köksfarstutillbyggnad på norra gaveln och en inbyggd glasad veranda. Veranda har enligt samma källa tillkommit omkring år Huset är klätt med rödfärgad lockläktpanel under ett tak av tvåkupigt lertegel. Sibbarp Fornlämningar samt viss bebyggelse. Fornlämningar nr: 30, 31, 32:1-2, 33-37, 151. Sibbarp 3:4. På gården Sibbarps ägor finns en stor mängd förhistoriska gravar och två gravfält. Sibbarp ligger på ett topografiskt mycket vackert och strategiskt platåläge med en kraftig sluttning mot sydväst och med en stor visualitet från söder. Gravarna är belägna på åkerimpediment omkring gården, framför allt i sydöst. Gravarna består av runda och kvadratiska stensättningar och rösen. Med största sannolikhet har området hyst en eller flera gårdar under brons- och järnålder. Inom delområdet utvärderad bebyggelse: Sibbarp 3:4 Sibbarp har tidigare bestått av två gårdar, Övregården och Nedregården. 101.

102 Sydost om den nuvarande gården finns ett äldre boningshus, av parstugetyp eller en så kallad modifierad enkelstuga. Enkel entré med inåtgående dubbeldörrar, med diagonalställd panel samt liggande dito i dörrarnas nedre parti, målad i guldockra, överljus. Tomten omgärdas av syrenbuskar i söder och öster, två stora askar på platsen motsvarande grindhålet. Vidare finns ett litet timrat uthus på tomten. Kyrkoplatsen Kyrkoplats, bebyggelse, industrimiljö. Prästbolet 4:1, 5:1, Sandhem 1:7, 4:1. Den nuvarande kyrkoplatsen i Sandhem kyrka kan dateras tillbaka till 1400-talet. Den första kyrkan var en liten stenkyrka med torn, rester av grundmurarna har påträffats under golvet i den nuvarande kyrkans sydvästra del. År 1693 utvidgades denna kyrkan åt norr och öster, medan tornet och murarna i väst respektive syd behölls. Tornet byggdes sedan om år Mot slutet av 1700-talet hade även denna kyrka blivit för trång och år 1780 godkändes ritningen till en kyrkobyggnad i rokokostil av Kungl. Majt. Församlingen hade dock inte medel till att bygga någon ny kyrka, utan först år 1838 då tornet hade skadats av ett blixtnedslag, kom den nya kyrka att uppföras. Empirekyrkan som invigdes år 1841 står helt på den gamla kyrkans grund med undantag för koret som utvidgades något åt öster. Altartavlan föreställande Kristi förklaring är utförd år 1866 av A. G. Ljungström som var bördig från Sandhem. Bland inventarierna kan nämnas ett processionskrucifix i förgylld koppar och emalj från sent 1100-tal, tillverkat i Limoges i Frankrike, vidare en medeltida kvadratisk dopfunt som man år 1970 fann sönderslagen och inmurad i sakristians vägg samt ett stort antal begravningsvapen som kan hänföras till de olika adliga familjer som har bott på säterierna i socknen. På kyrkogården är det två gravar med anknytning till Tunarp som förtjänar att uppmärksammas. Väster om kyrkan finns en pyramidformad sten som är ett gravmonument över friherrinnan Metta Magdalena Lillie som avled år 1788, stenen har text inhuggen på alla dess fyra sidor. På kyrkogårdens sydöstra hörn finns en gravvård efter ryttmästare Bäckströms son Stig som omkom 1918 vid en olycka i samband med anläggningen av trädgården. Gravvården uppges vara utformad av Lars Israel Wahlman, som ritade trädgården på Tunarp vid denna tid. Vården har tidigare framträtt mot en klippt häck vilken har format en vacker fond mot sydost, häcken är nu kraftigt nedklippt vilket tyvärr förtar lite av gestaltningen. Sydost om kyrkan ligger det gamla församlingshemmet, byggnaden som anges vara uppförd omkring år har en modern tillbyggnad åt öster, som stilmässigt ansluter till den ursprungliga byggnaden. Har ett värde i miljön. Prästabolet 4:1 Sandhems skattegård Vid kyrkbacken ligger även Sandhems skattegård, en stuga men ålderdomliga drag framför allt genom de inklädda utknutarna. Planmässigt är stugan av den svårdefinierade formen mellan en parstuga och en så kallad modifierad enkelstuga med långkök. Takets relativt kraftiga utsprång, talar för att taket har blivit ombyggt. Klassiserande dörromfattning, byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel, bred panel och läkt. 102.

103 Tillbyggd köksfarstu åt väster. Byggnaden disponeras av Sandhems hembygds- och fornminnesförening. Prästgården Cirka 200 meter sydväst om kyrkan ligger Sandhems prästgård som uppfördes år En byggnad i 1½-våning med en sexdelad plan, klädd med profilerad lockläktpanel struken i en ljusgul kulör, ockra, med vita snickerier. Kvadratiska vindsfönster under taksprång. Relativt modern utbyggnad åt väster med veranda och överliggande balkong. samt frontespis. Visthusbod i timmer klädd med rödfärgad lockläktpanel och med småspröjsade fönster, senare vinkeltillbyggnad åt norr. Boden kan vara en rest från den tidigare prästgårdsbebyggelsen. Vidare finns en rödfärgat timrat brygghus, klätt med lockläktpanel på södra gaveln samt norra gavelspetsen. Brygghuset har vitmålade korsade utskjutande foder samt dörrar med kryssreglar. Nyligen omlagt tvåkupigt rött betongtegel, ventilationshuv samt murad skorsten i nock. Öster om brygghuset ett dass med tälttak, klätt med rödfärgad lockläktpanel, tak täckt av enkupigt flackt lertegel, så kallat plattegel. Vid stranden ett litet badhus, klätt med liggande fasspontpanel målad i samma kulör som prästgården. Prästgården har framför allt ett värde i miljön, de mindre oförändrade byggnaderna förhöjer prästgårdens kulturvärde. Sandhem 1:7 Sandhems bryggeri Inom området sydost om kyrkan, vid vägen mot Sibbarp finns vidare en liten oansenlig byggnad, som inrymmer ett mindre svagdricksbryggeri. Bryggeriet anlades 1927 och är fortsatt i drift framför allt inför jularna. Det är en rödfärgad träbyggnad klädd med lockläktpanel, under tak av korrugerad eternit. På västra gaveln en snedluta. Byggnaden innehåller en bryggpanna samt ett maltrum och ett tapprum, i vindvåningen ett större kylskepp. Byggnaden har ett industrihistoriskt värde och är medtagen i den inventering över kulturhistoriska industrimiljöer i Jönköpings län som länsstyrelsen publicerade år Grimstorp Bebyggelse och fornlämningar. Grimstorp 7:1, 4:1, 7:3 Stampen, 7:6 Nyborg Fornlämningar nr 24, 25, 111, 113 och 290. Grimstorp omnämns första gången år 1397 i medeltida källmaterial. Vid Grimstorpssjön, öster om gården, ligger den så kallade Husudden eller Professorns udde. Namnet Hwsööna eller Husön finns upptaget på äldre kartmaterial, från Här anses finnas en borgruin. På den bredaste delen av udden finns en större flack grop, vilken har tolkats som möjliga rester av en byggnadskonstruktion. Strax sydväst om gropen är åsen avskuren genom en torrgrav, som senare blivit delvis igenfylld. Ytterligare två torrgravar, en något mindre och en något större, finns på udden. Om det har funnits en borg på Husön har den troligtvis varit byggd av trä och av enklare slag. Det har också vid dykningar på 1990-talet hittats pålningar utanför udden som skulle kunna 103.

104 knytas till en äldre anläggning. I övrig har inget hittats som stärker borgteorierna på Husön. Ungefär 250 meter sydöst om Grimstorps gårds huvudbyggnad ligger en grop som i fornminnesregistret är registrerad som fångstgrop (fornlämning 111). Enligt uppgift från markägaren har gropen använts som isgrop, enligt uppgifter på en 1700-tals karta som förvaras på gården. Detta utesluter förstås inte att gropen ursprungligen kan ha använts som fångstgrop. Grimstorp 7:1 Grimstorp utgör en av de gamla sätesgårdarna i Sandhems socken och är den herrgård i kommunen med den längsta ägarkontinuiteten, den har funnits i den nuvarande släktens ägo sedan 1700-talets slut. Huvudbyggnaden är uppförd i nygotisk stil efter ritningar av, den i Gävle verksamme stadsarkitekten, Erik Alfred Hedin åren Fasaden har dock förändrats genom vissa rensningar av snickeridetaljer. Byggnaden är reveterad, slätputsad och avfärgad vit, fönsterbågarna är grönmålade. Taket är klätt med rödgrå korrugerad eternit. Byggnadskroppen har sadeltak och dubbla utspringande risaliter på respektive långsida, mellan risaliterna en veranda åt sjösidan och åt väster ett entréparti. En hög huggen trappa i sten leder upp till entrépartiet som bärs upp av kolonner och halvkolonner, På norra gaveln en tornbyggnad i trä. Interiört finns originalinredning som ekboasering i matsalen, kakelugnar och takmålningar intakta. I ängen norr om huvudbyggnaden ligger några äldre träbyggnader som idag har förlorat sin funktion. I slutet av 1920-talet genomfördes en sjösänkning av sjön Kvarnsjön som låg väster Grimstorpssjön för att utöka odlingsmarken. Den bäck som tidigare hade försett sågen med vattenkraft och brygghuset med vatten sinade. Det har också legat kvarn, smedja och en kuskbostad i anslutning till dessa byggnader. Den marken som nyodlades på 20-talet har sedan dess planterats igen och där växer idag yngre granskog. Kuskbostaden flyttades på mitten av 1920-talet längre ut på udden öster om huvudbyggnaden. I dess nya läge kom den att utgöra trädgårdsmästarbostad. Huset är ursprungligen en parstuga, som är tillbyggd. Den i anslutning liggande handelsträdgården lades ned i slutet av 1960-talet och revs sedan. På gården finns ett flertal äldre ekonomibyggnader, ett svinhus som fortsatt används som svinhus, ett äldre fähus, samt en magasinsbyggnad som en period också inrymt gårdskontor. Vidare finns ett ankhus och ett hönshus samt ett enklare träskjul som under 1900-talets första hälft har använts för minkuppfödning. Den nya ladugården är uppförd år På gården drivs fortsatt aktivt jordbruk. Till fastigheten hör även ett antal torp, varav några är avstyckade. Torpet Bullret som ligger cirka 200 meter norr om gården har ett gammalt torpläge. Nuvarande byggnader är dock uppförda omkring sekelskiftet. Bodstadshuset är uppfört i vinkel, vilket var en plantyp som introducerade under 1800-talets andra hälft. Först i skolhus, men spred sig även till enklare byggnader. I torpets närområde ligger också tre förhistoriska gravar, två kvadratiska rösen och en kvadratisk stensättning. Disponent Hartelius på Grimstorp var en av de drivande industrimännen i Sandhems socken runt sekelskiftet han grundande bland annat sågverket på Vimbla och den stora 104.

105 torvströfabriken i Ryttarne, som ligger några kilometer norr om Grimstorp, i Yllestads socken. Den sistnämnda anläggningen vårdas nu förövrigt som industriminne av hembygdsföreningarna i trakten. Grimstorp 4:1 Mitt emot uppfarten till huvudbyggnaden på andra sidan vägen ligger ett gulmålad hus med 1700-tals karaktär. Byggnaden är klädd med lockläktpanel och taket har avvalmade gavelspetsar. Huset har en sexdelad plan. Byggnaden är det gamla tingshuset som flyttades från Slättäng till det nuvarande läget, efter att inropats på offentlig auktion av disponent Hartelius år Byggnaden uppges i äldre handlingar (Fredriksson, Sandhemsgårdskrönikor) vid ett flertal tillfällen under och 1800-talet vara i dåligt skick och i behov av skyndsam förbättring. År 1720 talas om reparationer av tingshuset, så byggnaden bör vara uppförd under 1600-talets slut eller omkring år Efter flytten fungerade byggnaden som arbetarbostad och inrymde då 4 lägenheter. Huset är idag avstyckat från fastigheten i övrigt och nyttjas som enfamiljshus. Grimstorp 7:3 Stampen Avstyckat torp under Grimstorp, som ligger längs med vägen mot Ryttarne. Bostadshuset är klätt med rödfärgad lockläktpanel och har vita snickerier. De korsade fönsteroch dörrfodren samt de profilerade taktassarna antyder att huset bör var uppfört omkring sekelskiftet. Ekonomibyggnaderna utgör troligen två generationer ladugårdar. Varav den södra är den äldsta, med utknutar och mycket breda brädor i panelen. Den norra har spetsad panel i gavelpartiet. Grimstorp 7:6 Nyborg Nyborg är ett av de gamla torpen under Grimstorp och finns tillsammans med ytterligare fyra torp utmärkt på kartmaterial från Husets ålderdomliga karaktär med breda vindskivor och åsar gör att delar av byggnaden möjligen kan vara från den tiden. Torpstugan har troligen byggts till åt norr då den finns en synbar skarv i panel och stenfot. Klädd med rödfärgad lockläktpanel på södra gaveln och lockpanel i övrigt. Taket är täckt med tvåkupigt tegel på ett sticktak, betongpannor på främre takfallet och tegel på det bakre. Troligen ursprungligen en enkelstuga, med tillbyggd gavelkammare. Tomten avgränsas av en syrenhäck mot vägen och två stora lönnar. Kylle mo Fornlämningar samt bebyggelse. Fornlämningar nr: 49, 51, 52, 106, 138, 139, 143, 144, 233. Sandhemsruder 1:1 Fornåkrarna på Kylle mo uppmärksammades på 50-talet av Riksantikvarieämbetets ombud i Sandhem, Knut Fredriksson. Karteringarna som då gjordes av den fossila åkermarken är en av de tidigaste i Sverige. Dessutom är det ett av de första exemplen på att den här typen av lämningar kunde dateras till förhistorisk tid med hjälp av pollenanalys. Provtagningarna och analysen gjordes av Magnus Fries (1960). Idag är Kylle mo riksintresseområde. Kylle mo är ett barrskogsbeklätt område söder om Sandhems samhälle. På området finns terrasseringar med ca 40 åkerytor indelade i bandparceller, m långa. Dessa begränsas i nederkant av terrasskanter, vilka ofta är stenbemängda. Åkrarna begränsas 105.

106 också av steninblandade åkervallar. I området finns ett 20-tal röjningsrösen. Odlingsytorna har troligen tagits i bruk strax efter Kristi födelse och använts fram till 12- eller 1300-talet. På åkrarna har alla fyra sädesslagen odlats med råg som huvudsakligt sädesslag (Fries 1960). I området finns också flera förhistoriska gravar. Kylle mo är idag ett skyltat fornvårdsobjekt med stigar som leder till en del av gravarna. Tyvärr framträder inte den fossila åkermarken på ett sådant sätt som vore önskvärt. Blåbärsris, mossa och annan växtlighet döljer stensträngarna och terrasskanterna. Upplevelsevärdet av fornlämningen hade varit betydligt högre om den fossila åkermarkens lämningar hade kunnat visualiserats på ett bättre sätt. Ev. en bild av karteringen av fornåkrarna / antingen här eller i inledningen Inom området utvärderad bebyggelse: Sandhemsruder 1:1 Ruder Gården Ruder, som numera på kartmaterialet kallas Sandhemsruder ingår i området då gården är välbevarade och visar på en kontinuitet i markanvändningen. Gårdens åkerareal kringgärdas av ordentliga stengärdsgårdar. Delad man- och fägård där fägården ligger bakom, söder om manbyggnaden, avskiljd med en stenmur. Manbyggnaden är troligen uppförd under 1800-talets andra hälft, då den har alla de komponenter som kännetecknar en bostadshus från denna tid. En sexdelad plan, kraftigt taksprång med profilerade taktassar, byggnadens lockläktpanel används dekorativt. Byggnaden har en i norr framspringande frontespis med en underliggande veranda med snickarglädje. Frontespisens vindskiva figursågad i treklöverform. Svarvade kolonner med så kallad entasis, det vill säga en ansvällning på dess mitt. Entréparti med marmorerade pilastrar och krön. Inåtgående dubbeldörrar med speglar varav den undre prismatiskt skurna. Byggnaden är klädd med en vitmålad lockläktpanel, med rundad läkt, gråa snickerier. Våningsavdelande mittelbandlist, över denna sitter läkten tätare, panel är dekorativt spetsad samt ursågad mot list. Liggande vindsfönster, rutorna i form av kantställda kvadrater. Fönsterparti på frontespisen med tre sammansatta bågar i avtrappande fönsterhöjd, dekorativ spröjs lika vindsfönstren i dess överkant. Köksfarstu på östra gaveln och en senare grävd källare under den västra. Manbyggnaden flankeras av två flyglar, varav den östra under en period har utgjort arrendatorsbostad. Flyglarna målade lika huvudbyggnaden, klädda med lockläktpanel, den västra med rundad läkt. Den östra flygeln har en entréutbyggnad klädd med liggande fasspontpanel på den västra långsidan och ett trapphus i två våningar på den östra. Byggnaden ser förhöjd ut i förhållande till den andra flygeln, liggande panel under taksprånget. Den västra flygeln med en utanliggande trappa upp till loftet, samt vällingklocka. Samtliga byggnader är täckta med ett tvåkupigt lertegel. På gårdsplanen mellan flyglarna en rundel med ett hagtornsträd och iris och aklejor. Rundeln kantas av vitmålade stenar. Mangården avgränsar i norr av en stenmur med smidda grindar, enkelsidig allé längs med vägen in mot Sandhem. På mangården finns vidare ett timrat dass med åstak, längsgående fjöl med tre plus ett litet hål. I trädgårdens bakre del, mot fägården, en byggnad som har utgjort brygghus och hönshus. 106.

107 Ladugård med sammanbyggd lada byggd i vinkel, fähuset murat i kalksandsten. Lada i regelkonstruktion klädd med rödfärgad panel. Fönster av gjutjärnsbågar med ornament. Uppkörsramp till hörännet. På ladans västra sida rester efter en vandring i form av stensättningen och hålet för axeln genom laduväggen. Tillbyggd snedluta, vedbod samt dass. Öster om ladugården, ett svinhus och traktorgarage murad i sten lika fähuset, rödfärgad panel i gavelspets samt bod åt norr. En oförändrad gård från tiden 1800-talets andra hälft, sekelskiftet, intressant genom sitt skick och struktur. Tätorten Sandhems samhälle har precis som Mullsjö uppstått kring järnvägen. Hela sträckan Falköping Jönköping togs i drift år 1864, men redan två år tidigare hade banan öppnats för trafik Falköping Mullsjö. Stationen lades på gården Vimlas ägor. Vimla gård kom också att härbärgera den första industrin i Sandhem, år 1867 etableras en ångsåg på området. Vid sågen fanns även en snickerifabrik. År 1895 bildades sedan Sandhems Trävaru AB. Orten har inte någon egentlig enhetlig planering utan bebyggelsen har expanderat längs med de befintliga vägarna, för att sedan fylla ut områdena däremellan, vilket ofta är typiskt för samhällen av detta slag. En första avstyckningsplanen antogs år 1927 och stadsplanen fastställdes år 1947, planen för området vid nya skolan upprättades år Generellt för bebyggelsen i Sandhem från seklets början till in på 1960-talet är att bebyggelsen är individuellt utformad. Det förekommer i stort sett inga kataloghus, utan det stora flertalet är ritade och uppförda av enskilda byggmästare. Bebyggelsen har utvecklats successivt vilket gör att det kan vara svårt att särskilja kulturhistoriskt intressanta områden med en enhetlig karaktär, som det går att göra i en stadsbebyggelse, där hela områden är planlagda och bebyggda samtidigt. I en mindre tätort som Sandhem blir det mera frågan om att poängtera områden där det finns hus som är välbevarade och typiska för sin tid, eller speciella ur något hänseende, alternativt enstaka hus. Ett område utgör dock ett tydligt undantag, bostadsområdet väster om skolan som innehåller radhus och villor, är stadsplanelagt, enhetligt ritat och uppfört. Av bebyggelsen i området kan framförallt de mindre radhusen vid Stråkenvägen som är uppförda som pensionärslägenheter framhållas som intressanta. Det så kallade bananhuset, radhusen på Sandvägen har också en egen karaktär. Vad gäller den äldre bebyggelsen, som är uppförd före centralvärmens och vattenklosetternas genombrott utgör uthusen en viktig del av den tidens levnadssätt och tomtens struktur. Uthusen som oftast är placerade i tomtgränsen, rymde ofta vid sidan av utedass, vedbod och tvättstuga även ett litet svinhus och eller hönshus. Uthusen, trots deras synbara enkelhet, utgör strukturer som är värda att uppmärksamma och bevara. Man kan dock vid sidan av de enstaka objekten påvisa några gatustråk med kulturhistoriskt värde, trots att bebyggelsen har utvecklats successivt, har de olika stråken en tidsmässig betoning. Områdena presenteras i kronologisk följd, ej utifrån någon kulturhistorisk värdeskala. Följande gatustråk/områden bör uppmärksammas: 107.

108 Grimstorpsvägen Längs Grimstorpsvägen finns delar av den äldre bebyggelse i Sandhem, längst åt norr två trävillor från omkring år 1900, sedan följer några byggnader från 1920-talet, dels en villa dels en verkstadsbyggnad. I korsningen mot Sjöviksvägen finns vidare rester efter en av Sandhems alla affärsfastigheter, i form av några magasinsbyggnader. (Affärsfastigheten finns också kvar men har moderniserats.) Vimla 1:14, 1:37 Eskilsborg Grimstorpsvägen 10, 12 Två villor uppförda i 1½-våning utformade enligt 1800-talets trähusestetik. Byggnaden längst åt norr, Eskilsborg uppges vara från år 1904 (SB). Den södra kan vara är äldre, då det finns en byggnad med detta läget på den ekonomiska karta som är karterad åren Den byggnaden är dock markerad som Höjetorp backstuga, vilket gör att det hus som står idag troligen inte är denna byggnad. Båda villorna är klädda med lockläktpanel struken i ljus oljefärg, Eskilsborg är ljusgul med vita snickerier och den andra vitgrå med grå foder. Båda byggnaderna har senare tillägg, Vimla 1:29 i form av en altantillbyggnad på den södra gaveln, 1:14 genom en modern köksfarstu tillbyggnad åt öster. Vimla 1:29, Annelund Grimstorpsvägen 8 Träbyggnad med liggande fasspontpanel, nu målad i en ljusgul kulör med vita snickerier. Byggnaden har tidigare varit rödfärgad, vilket mera har förstärkt byggnadens nationalromantiska utseende. Har flera typiska nationalromantiska drag som det brutna taket, en indragen entré och småspröjsade fönster. Villan är uppförd 1921 (SB). Bytta dörrar. Vimla 1:54, Bloms smidesverkstad Grimstorpsvägen 6 Verkstadsbyggnad i trä uppförd år 1920, med det för 20-talet så tidstypiska brutna taket. I byggnaden finns en bevarad ässja och flera andra maskiner som har använts i produktionen, dels bestående av vagnar dels byggnadssmide. Axtorp 3:24 Karlsvik Sjöviksvägen 5 Strax väster om korsningen Sjöviksvägen och Grimstorpsvägen ligger den gamla affärsfastigheten som enligt uppgift (SB) är uppförd år Till affären finns två stycke bevarade magasinsbyggnader. Dels ett större i korsningen, som ligger längs med Sjöviksvägen, dels ett väster om bostadshuset med gaveln mot Sjöviksvägen. Den större byggnaden är klädd med lockläktpanel, tyvärr målad med en plastfärg, undre färgskikt indikerar att byggnaden kan ha varit struken med en gul slamfärg. Åt norr dörrar med korsande reglar, reglarna är svartmålade, dörrarna i övrigt målade som byggnaden, korsande dörrfoder. Småspröjsade fönster. Den övre lagerbyggnaden är uppförd i en sluttning och har nu garage i dess östra fasad. Denna är rödfärgad, klädd med lockläktpanel. Båda byggnaderna under tak av tvåkupigt lertegel. 108.

109 Kylllevägen Längs Kyllevägens övre del finns bebyggelse från 1920-talets början till 1960-tal. Fastigheterna är goda exempel på bebyggelse från sin tid, varav flera är relativt oförändrade. Utöver de nedan nämnda fastigheterna finns ett antal fastigheter som har ett värde i miljön, men med sådana moderna tillägg att de i sig inte går att betrakta som kulturhistoriskt intressanta i sitt nuvarande skick. (Avser följande fastigheter: Kylle 1:33, 1:52, 1:55, 1:69, 1:163) Restriktivitet bör dock gälla avseende ytterligare förändringar. Kylle 1:67, Kylle skola Kylle skola uppfördes år 1922 i utkanten av samhället. Stilmässigt är skolan byggd i den för 1920-talet så typiska tjugotals-klassicismen, en stramare arkitektur med detaljer lånade från det klassiska formspråket så som kolonner och tempelgavlar. I nära anslutning till skolhuset byggdes också en separat lärarbostad, vilket blev mera vanligt vid denna tid. De båda byggnaderna är klädda med lockläktpanel och är rödfärgade. Skolhuset tillbyggdes med en vinkelbyggnad åt väster, då skolan tjänstgjorde som syfabrik, vilket påverkar byggnadens kulturhistoriska värde negativt. Den ursprungliga byggnaden är trots detta relativt intakt vilket berättigar att den fortsatt finns med i ett bevarandeprogram. Kylle 1:119, Lärarbostaden Lärarbostad uppförd samtidigt med skolan, numera frånköpt. Byggnaden uppförd i 1½våning med brutet tak och avvalmade gavelspetsar, klädd med rödfärgad lockläktpanel. Åt söder en takkupa med brutet tak. Skärmtak över entrén i form av fronton som vilar på konsoler. Blåmålad dörr med diagonalt rutmönster lika skolans, överljus samt ett småspröjsat sidofönster. Över köksentrén enklare skärmtak, dörr som huvudentrén. Byggnaden är tilläggsisolerad vilket minskar dess kulturhistoriska värde, byggnaden har dock ett värde i miljön tillsammans med skolbyggnaden. Kylle 1:23, Solhem Kyllevägen 26 Uppförd 1923 i vinkel, en hög byggnad i 1½-våning med brutet tak. Ursprungligen byggt som tvåfamiljshus. Klädd med liggande fasspontpanel samt stående panel i gavelspetsarna, byggnaden är vitmålad med bruna fönsterbågar. Sidställd frontespis, veranda med stram snickarglädje. Korsbågade fönster, där den övre rutorna av avdelade av en vertikal spröjs. Tak täckt med ett trekupigt flackt cementtegel, troligen ursprungligt. Tillhörande rödfärgat uthus som bland annat har inrymt tvättstuga. Båda byggnaderna är oförändrade, stor hållen tomt med mycket odling, båda av nytto- och prydnadsväxter samt fruktträd. Kylle 1:48, Bergsätra, Kylle 1:63, Fredriksro Kyllevägen 15, Kyllevägen 28 Villa med sadeltak, enkel veranda med överliggande balkong, frontespis. Uppförd 1929 av byggmästare Karl Gustavsson, som hans bostad samt ytterligare en lägenhet. Karl Gustavssons döttrar bort fortsatt i huset. Bevarat uthus och trädgård med äldre frukträd. Ett tvillinghus till detta finns lite längre upp på Kyllevägen (Kylle 1:63, Fredriksro), också detta uppfört av Karl Gustavsson år 1932 (SB). Spjälor i balkong- och verandaräcke av tryckimpregnerat virke vilket stör helhetsintrycket. 109.

110 Kylle 1:64 Kyllevägen 34 En liten funktionalistisk villa med klassiserande drag. Det här är en villaform som blir relativt vanlig under och -40-tal. Den har stildrag dels från en klassiserande herrgårdsarkitektur med frontespis och valmat tak dels funktionalismen med den kvadratiska grundformen. Reveterad villa med en vitkalkad spritputs, uppförd 1938 (SB). Kylle 1:197, 1:127, 1:128 Kyllevägen 11, 16, 18 Tre individuellt utformade fasadtegelvillor i gult respektive rött tegel uppförda på talet, oförändrade från byggtiden. Kylle 1:92, Alsäter Kyllevägen 5 En något tidigare tegelvilla, uppförd 1954 (SB). Villan innehöll ursprungligen två lägenheter. Byggd i gult tegel, enkelt entréparti med skärmtak, enligt den tidens snitt, balkonger med sinuskorrugerad plåt. Dock nytt svart betongtegel. Lyckåsvägen /Terassvägen/ Villavägen I området finns ett flertal oförändrade villor från sent 1920-tal fram till 1960-talet, med tonvikt på villor i tegel från och 1960-tal. Tegelvillorna är, som bebyggelsen i övrigt, skapade utifrån sin tids ideal men med individuella variationer. Ett genomgående drag för i stort sett all tegelbebyggelse i Sandhem är viljan att skapa dekorativa listverk, dörr- och fönsteromfattningar samt gesimser av teglet. Bebyggelsen längs Lyckåsvägen är naturligt äldre, då detta är en gammal vägdragning. I områdets sydöstra del finns ett antal villor levererade från Gullringehus, även dessa hus har en individuell karaktär. Kylle 1:51, Lyckåsvägen 13, villa i 1½-våning, uppförd i slutet av 1920-talet. Klädd med gråvit lockläktpanel, med ljusblå fönsterbågar. Enkel veranda, bevarade originaldörrar, senare pannhustillbyggnad. Kylle 1:60, Björkhaga Liten trävilla i 1½-våning med brutet tak, av 1920-tals karaktär. Klädd med gulmålad lockläktpanel, vita snickerier och gröna fönsterbågar. Enkel veranda med tak av bandtäckt plåt. Uppförd 1936 (SB). Tillhörande rödfärgat uthus med dass och tvättstuga. Kylle 1:68, Furuliden Lyckåsvägen 7. Reveterad villa i en våning, med frontespis avslutad i klassiserande fronton, valmat sadeltak. Svängd altan över hörnet, senare räcke med balustersågad panel, vilket stör helhetsintrycket något. Uppförd 1944 av byggmästare Arnold Johansson, som hans bostad. 110.

111 Kylle 1:72, Solglänt Lyckåsvägen 20, villa i en våning, uppförd 1949 fasad i vit spritputs. Altan med underliggande balkong, enkelt skärmtak över entrén. Kylle 1:78, Ekhamra Lyckåsvägen 11 Reveterad funkisvilla i två våningar med valmat sadeltak och fasad av vit spritputs. Rundat burspråk och altan med överliggande balkong. Uppförd (SB). Kylle 1:73, Villa Lyckebo Lyckåsvägen 24 Orörd villa i 1½-våning med beige spritputs, tegelomfattning runt dörren och enkelt skärmtak över dörren. Byggt 1950 av dåvarande ägaren som var murare. Grönmålade smalribbade originaldörrar, gröna fönsterbågar och vita karmar. Kylle 1:77, Petersburg Lyckåsvägen 3 En av de äldsta byggnaderna i Sandhem, ursprungligen ett torp under Grimstorp, nuvarande byggnad förmodligen från 1850-talet. Stugan har åstak och är klädd med rödfärgad lockläktpanel. Tillbyggd med bakåt utökat kök, klassiserande dörromfattningen, troligen från 1920-talet. Senare altantillbyggnad, men byggnad har trots detta ett kulturhistoriskt värde genom sin ålder. Kylle 1:84, Bäckadal, Kylle 1:85 Två gula fasadtegelvillor. Kylle 1:85 med gröna fogar, uppfört 1955, ritningarna i kommunens bygglovsarkiv är signerade av Erik Johansson, Tidaholm. Kylle 1:84, uppfört 1958 av byggmästare Ingvar Davidsson i Kymbo, ritat av Inge Eklund. Kylle 1:87 Terssvägen 17 Gult tegelhus i två våningar, ursprungligen byggd som två lägenheter. Veranda med tegelkolonner, överliggande balkong med dekorativt smidesräcke. Byggnaden är uppförd 1955, efter ritning av H. Ljungström, Ekpg, (Enköping?). Kylle 1:91 Lyckåsvägen 9 Villa i en våning med gult fasadtegel. Uppförd 1955, av byggmästare Arnold Johansson och ritat av LBF i Skara. Kylle 1:95, 1:96, 1:101, 1:125 Fyra mycket välbevarade Gullringehus, Kylle 1:95 med träpanel och de tre övriga klädda med gult fasadtegel. Husen är inte identiska utan har viss individuell prägel. Kylle 1:95, Villavägen 2, en villa i en våning klädd med gul lockläktpanel, gröna fönsterbågar och vita foder, Byggnaden är uppförd år 1955, enkelt skärmtak över entrén. Kylle 1:96, Villavägen 4, byggd år 1956, en enkel villa i en våning klädd med gult fasadtegel. Dörromfattning i tegel. Kylle 1:101, Villavägen 5, även denna gula fasadtegel 111.

112 villa från 1956, med en utdragen veranda. Kylle 1:125, Rudervägen 4, uppförd 1962, gult fasadtegel, bevarad originaldörr. Kylle 1:124 Rudervägen 2 Välbevarad gul fasadtegelvilla uppförd år 1958 av fastighetsägaren Sten Klaar, ritningen av Arnold Johansson, Sandhem. Byggnad med två huskroppar som sinsemellan är sidoförskjutna. Detta är ett mycket vanligt motiv i småhus från denna tid, som förekommer inte enbart i de byggmästareuppförda villorna utan även bland typhusen. Sandhems skola m.m. Prästbolet 4:15, Sandhems skola Nya skolan uppförd efter ritningar av Hans Heineman, Boustedt och Heinemans arkitektkontor i Skövde år Skolan kom från år 1960 att ersätta de andra skolorna i socknen. Byggnaden är relativt välbevarad förutom att fönster är bytta, grupprum samt någon entré förändrad. Kylle 1:26 Stråkenvägen 38, Fint proportionerad radhuslänga, uppförda som pensionärslägenheterna, ritade av LBF i Mariestad Bestående av tre huskroppar, förskjutna i förhållande till varanda, med två lägenheter i varje hus. Fasad i rött tegel, med tak av korrugerad eternit. Enkla brunbetsade smalribbade dörrar med sidoljus. Kylle 1:106, 1:107, 1:108 Stråkenvägen Tre individuellt utformade villor från sent 1950-tal Från väster (1:106) vit spritputsad villa med sidoförskjutna byggnadskroppar, uppförd 1956, Y-tonghus. Kylle 1:107, ritat av Åke Strengberg, Jönköping och uppfört av sågen i Sandhem för en av deras anställda, år 1958, gult fasadtegel. Kylle 1:108, ritat av Arnold Johansson, Sandhem, uppfört Gul fasadtegelvilla i en våning, bevarad originaldörr, utdraget tak över entrén, smidesräcke. Enstaka objekt tätorten: Axtorp 3:15; Nyhem Sjöviksvägen 44 Villa uppförd i vinkel, klädd med vitmålad stående fasspontpanel, mellan våningar avdelande list. I vinkeln glasveranda. Tak av tvåkupigt lertegel, tvåluftsfönster av korsbågetyp. Huset är byggt år 1909 (SB). Axtorp 3:43 Sjöviksvägen 22 Reveterad funkisvilla i två våningar, valmat tak, täckt av ett tvåkupigt svart betongtegel. Fasaden har en beige spritputs, bruna fönsterbågar. burspråk åt söder med överliggande balkong. Entré med enkelt skärmtak och smidesräcke. Uppförd år 1940 (SB) 112.

113 Axtorp 3:49, Sandhaga Sjöviksvägen 25 Liten villa byggd i vinkel, uppförd år 1929 (SB). Sent exempel på villa av denna typ. Glasveranda i vinkeln mot norr, täckt av ett skivtäckt plåttak. villan är klädd med vitmålad lockläktpanel, röda fönsterbågar samt foder. Kylle 1:2, Törnqvistska fastigheten Stationsvägen 1 Huset är byggt i vinkel som ett U. Den karaktäriseras av den långa verandan med snickarglädje i två våningar på dess östra fasad. Enligt uppgift frånnuvarande ägaren anses verandan ha uppförts med anledning av att kung Oskar II:e gjorde ett besök i Sandhem. Byggnaden är en av de gamla affärsfastigheterna i Sandhem och det var affär i byggnaden fram på 1950-talet. Idag innehåller byggnaden ett antal lägenheter. Byggnaden är klädd med lockläktpanel målad i en mycket ljus gul ton, vita snickerier och gröna dörrar. Taket är täckt med grönmålad skivtäckt plåt. Kylle 1:30, Kyllelund Domarringsvägen 1/ Stråkenvägen 17 På fastigheten finns dels ett bostadshus med två lägenheter, dels en tillhörande uthusbyggnad uppförd som affärslokal år 1928 för G. Klingner garn- och manufakturaffär, båda byggnaderna är mycket välbevarade. Villan är uppförd år 1923 (SB), klädd med profilerad lockläktpanel vitmålad med grå snickerier. Brutet tak, täckt av ett tvåkupigt lertegel. Inbyggd glasveranda på norra gaveln. Sidoställd frontespis, korsbågade fönster, originaldörrar. Affären/uthuset byggt i vinkel, klätt med rödfärgad lockläktpanel. Innehåller förutom affärslokalen, bland annat dass och vedbod, samt utrymmen som har varit förråd för affären. Prästbolet 4:10 Campingvägen 11 Villa i trä, i 1½-våning. troligen uppförd år 1895 enligt ägaren. Klädd med lockläktpanel, i gavlarna spetsad panel som ett dekorband. struken i en ljusgul kulör, ljusgrå foder samt grönmålade fönsterbågar. Glasad inbyggd veranda med lövsågeriet. Tillhörande uthus, klätt med rödfärgad lockläktpanel. Prästbolet 8:1 Domarringsvägen 14 Reveterad spritputsad funktionalistisk byggnad i två våningar med valmat tak. Fönster dragna mot hörnen, samt ett runt fönster i trapphuset. Originaldörrar. Uppfört år 1944 (SB). Prästbolet 15:1 Kaspers väg 6 En liten funktionalistisk villa med klassiserande drag, som det finns flera välbevarade i Sandhem. Reveterad spritputsade villa, med valmat täckt av ett tvåkupigt lertegel, samt takkupor. Fasaden har en grov spritputs i en ljusgul kulör, med vita slätputsade fönsteromfattningar. Veranda med kolonner och ett skärmtak

114 Vimla 1:57, ångmaskinen industriminne Tegelbyggnad som har tillhört Sandhems före detta ångsåg. Sågverket anlades 1864, i anslutning till Södra stambanan. I byggnaden finns en ångmaskin, konstruerad år 1900, ångmaskinen inköptes år 1936 till Sandhems ångsåg, dessförinnan hade sågen drivit ett kraftverk i Stockholm samt varit drivkälla på en båt. Ångmaskinen har ett industrihistoriskt värde då den är en av de få återstående ångmaskinerna i länen, anläggningen är medtagen i den inventering över kulturhistoriska industrimiljöer i Jönköpings län som länsstyrelsen publicerade år Sandhem 3:1, Banvaktarstugan Kaspers väg 13 En av de bättre bevarade banvaktarstugorna i kommunen. Har ursprungligen varit en enkel byggnad om förstuga kök och rum. Det finns stora likheter med den som enligt SJ mönsterritningar kallades enkel banvaktarstuga af 1872 års modell, vad gäller planen, fasadutformningen är dock annorlunda. Tillbyggd i vinkel. Tunarp 3:12, Tyskahemmet Tyskahemmet, har lytt som torp under Tunarp. Ligger idag som samhällets sista utpost åt söder. Bebyggt med en stuga i 1½-våning, uppfört omkring år 1850 (SB). Klädd med rödfärgad lockläktpanel, veranda med snickarglädje. Liggande rektangulära vindsfönster. Liten ladugård ursprungligen med plats för tre kreatur, timrat fähus och lada i stolpkonstruktion. Uthus idag, vedbod och förråd, ursprungligen troligen svinhus/fårhus och vedbod. Uppförd i skiftesverk, vedboden stolpkonstruktion. Tunarp 3:25, Björkliden En funktionalistisk villa i två våningar av den typ som är relativt vanlig både i Sandhem och Mullsjö. Med ett rundat burspråk, sammanhängande altan och en överliggande balkong. Reveterad med vit spritputsad fasad, brunmålade fönsterbågar. Uppförd år 1944 (SB). Enkelt skärmtak över entré, originaldörrar. Räcket i balkongen ersatt av figursågade spjälor, vilket något minskar byggnadens värde, då detta är en stil som är främmande för byggnadens karaktär. Tunarp 4:1, Missionshuset Stråkenvägen 48 Missionshus i trä, uppfört omkring år Byggnaden är klädd med gulmålad lockläktpanel, vitmålade fönster, korsbågar med spröjs. Byggnaden är restaurerat och tillbyggt på 1950-talet, har trots detta behålligt sin karaktär relativt väl och utgör därmed en av de bäst bevarade äldre missionshusen som fortsatt har sin ursprungliga funktion som bönehus bevarad. Enstaka objekt landsbygden Fornlämningar: Domarring Broholm Fornlämningar nr: 68:1, 68:2, 284,

115 Domarringen på Broholm Nordgårds ägor restaurerades och undersöktes i början på 40- talet av K. E. Sahlström. Vid undersökningen hittades bottenbitar av keramikkärl och brända ben. I samband med vägarbete hittades också rester av andra gravar, ej markerade ovan jord, i domarringens närhet. Det har också påträffats rester av härdar i anslutning till domarringen. På andra sida vägen, mot Stråken, ligger även en hög. Dessutom finns uppgifter om ett borttaget röse ca 7 m söder om domarringen. Högen och röset kan troligen dateras till bronsåldern. Vid Stråken ca 300 nordväst om domarringen, och på Bockö strax utanför, ligger kommunens två enda registrerade stenåldersboplatser. Med tanke på domarringens placering, väl synlig vid vägkanten, och platsens kontinuitet från stenålder fram till järnålder, torde detta objekt vara lämpligt att framhäva och vårda. En informationsskylt i anslutning till domarringen vore en lämplig åtgärd. Fornlämning: 70 Gravgrupp, bestående av två rösen och två stensättningar, belägen på en moränhöjd öster om Stråken. Gravarna kan sannolikt dateras till bronsålder eller äldre järnålder. Fornlämning : 83 Gravgrupp bestående av tre runda stensättningar, varav den största är hela 24 meter i diameter. De kan förmodligen dateras till bronsålder äldre järnålder. Bebyggelse: Boarp 1:6, Nämnt som Lilla Boarp på den ekonomiska kartan från 1880-talet. Byggnad uppförd i 1½-våning, med profilerade taktassar och relativt stort taksprång. Klädd med rödfärgad lockläktpanel, enkel veranda. Bakbygge med pulpettak, planmässigt troligen en modifierad enkelstuga. Nyttjas idag som fritidshus. Broholm 1:25 Liten uthusbyggnad som nu utgör förråd, har enligt uppgift från ägaren, varit verkstad åt en korgmakare i södra delen och i norr varit svinhus för en gris. Byggnaden är klädd med rödfärgad panel. Broholm 4:1, Fransenbad (i gamla inventeringen angivet som Broholm 3:1) Bostadshus i två våningar av timmer klädd med lockläktpanel målad i en ljus gulgrön kulör. Gråa snickerier, tvåluftsfönster med tre rutor per båge, troligen original, lunettfönster i nock. Dubbla verandor med snickarglädje, åt norr med överliggande balkong, i söder hörnställd med originell snickarglädje. Taket är täckt med röd plegel, samt korrugerad plåt på verandan åt söder samt köksfarstun. Byggnaden som uppges vara uppförd omkring år 1875 (SB) ligger vid Stråkens strand vid vägen mot Tunarp, (vägsträckningen över bron har tidigare utgjort landsvägen). På andra sidan om vägen ligger den gamla affärsfastigheten. Affären, en träbyggnad i 1½ våning, är klädd med lockläktpanel, med profilerad läkt, struken med en ljusblå oljefärg. Dörr av 50-tals typ, med smal ribbad panel och stort fönster. Stora affärsfönster mot vägen, i övrigt tvåluftsfönster med tre rutor per båge, gallerförsedda i övervåningen. Ovanligt utformat nockfönster respektive garderobs 115.

116 fönster på gavlarna. Tillbyggda förråd, samt rejäla källarebyggnad. Affären lades ned på 1960-talet. Det har enligt Fredrikssons gårdskrönikor funnits lanthandel i Broholm sedan talet. Landsvägen mot Falköping gick tidigare förbi Broholm. Broholm 2:5, Nolgård Nolgården har utgjort stomhemman från 1600-talets slut, det vill säga en fastighet utöver prästgården som anvisats till sockenprästens underhåll. Gården är bebyggd med en lång rödfärgad timmerbyggnad klädd med lockläktpanel. Manbyggnaden har två entréer varav den östra har en förstukvist med nationalromantisk utformning. Byggnaden har åstak, breda vindskivor och utknutar, vilket indikerar att den är av relativt hög ålder. Byggnaden anges vara från 1600-talet (SB), vilket är tveksamt då fastigheten först i jordeboken år 1693 anges ha anvisats som stom, en datering till 1700-talet eller senast sekelskiftet 1800 är kanske troligare. Byggnaden beskrivs i ett syneprotokoll från 1827, återgivit i Fredrikssons gårdskrönikor stugobyggnaden för 2 åbor, 42 alnar lång, 8 alnar bred och 3 ¼ alnar hög innehöll 2 stugor, två framkamrar, 2 kök och förstuga. Den var brädfodrad och i gott stånd. I protokollet framgår vidare att taket var täckt med halm, näver och däröver torv. I en dylik handling från 1862 beskrivs mangården som två hus med en gemensam förstuga, måtten är dock i stort sett identiska vilket gör att man kan anta att det är samma byggnad. I en senare syn har huset kortats. Byggnaden uppges vidare vara tillbyggt åt väster på 1930-talet. Att denna del är senare framgår också av stenfotens utformning, då den består av huggna kvaderstenar, och den västra skorstenens placering i nock. De två äldre skorstenarna sitter långt neddragna på det bakre takfallet. Interört finns två äldre öppna spisar av ålderdomlig karaktär med höga runda kupor, värmeskåp i muren och spjäll som regleras genom ett snöre i taket. Tomt med syrenhäck och stora lönnar, samt en ask. Relativt modern ladugård med fähusdel i tegel. Ett kapell är inrett i ett gammalt svinhus öster om ladugården. Dintestorp 1:2 Dintestorp nämns redan år 1392 i äldre brev. Säteri från 1600-talets första hälft, under 1600-talet lades vidare ett flertal gårdar i byn till godset. Gården hade under 1800-talets andra hälft den största brännvinsproduktionen i socknen, dåvarande patron Lindberg byggde på så sätt upp en ansenlig förmögenhet. Gården ligger i ett öppet odlingslandskap som är flackare än andra delar av kommunen. Gården är bebyggd med ett stort bostadshus med flyglar. Sätesgården är placerad på den högsta punkten vilket framhäver byggnaden. Huvudbyggnaden i två våningar, är troligen uppförd under 1800-talets första hälft och ombyggd under 1890-talet. Den då tillfogade utspringande verandan i två våningar under ett sadeltak är inte utformad med en traditionell snickarglädje utan har en stramare karaktär med bågar, masverk och svarvade kapitäl. Byggnaden är klädd med gulmålad panel i olika utformning indelade i fält åtskilda av vitmålade lister. Över sockel upp till fönsterkarm, stående fasspontpanel under fönstren och däremellan fiskbensmönstrad. Däröver lockläktpanel som uppåt, i höjd med den övre fönsterbågen på andra våningens fönster, avgränsas av en rundbågelist. Under taksprång liggande fasspontpanel. Sju fönsteraxlar med korsbågar, i bottenvåningen krönta fönsteröverstycken. Lång altan över tre fönster åt öster. Sadeltak täckt av tvåkupigt betongtegel. 116.

117 Flankerande flyglar klädda med lockläktpanel och målade i kulör lika huvudbyggnaden. Den södra flygeln bostadshus och den norr magasin. Båda flyglarna har åstak, under tvåkupigt lertegel på sticketak. Vindsvåning med lunettfönster, varav några blindfönster. Bytta fönster på den södra flygeln och moderna tillbyggnader som stör helhetsintrycket. Magasinsflygeln har en vällingklocka på östra gaveln. Säteribyggnad av trä i två våningar, brädfodrad och oljemålad och tvenne flyglar varav den ena utgjorde bostadshus och den andra bodar och visthus finns upptagen i en värderingshandling från 1851, något byggår finns dock inte angivet. En parkliknande trädgård avskiljer mangården från fägården, en allé leder upp till mangården. Grusgång och en stor rundel framför huvudbyggnaden. Söder om huvudbyggnaden en större arbetarbostad i 1½-våning, sexdelad plan, innehållande tre lägenheter. Trekantiga vindsfönster, vid norra gaveln ett trapphus i två våningar. Rödfärgad och klädd med lockläktpanel. Byggnaden står öde och är i relativt dåligt skick. Strax norr om denna en stor jordkällare utformad som en kulle. Ekonomibyggnader Väster om mangården, fägård med stora ekonomibyggnader. Fähus i sten, gjuten stomme, enligt uppgift av nuvarande arrendatorn uppförd Vitputsade med rödfärgad lockläktpanel i gavelspetsarna. Dubbla körbryggor. Samtida lada i vinkel till fähuset i regelkonstruktion, denna ska enligt samma källa ha avkortats meter från öster. Interört stort öppet rum med intrikat planindelning av stolpkonstruktion, stor körbrygga i sten på östra gaveln. Byggnaden har under en period fungerat som beredskapslager, är idag maskinhall och sädesmagasin. Norr om fähuset en liten transformatorsbyggnad i cementsten, den är inte längre i bruk. I hagen söder om ladan en smedja, en relativt stor och hög byggnad under skiffertak. Smedjans storlek gör att man kan anta att smedjan har haft en koppling till bränneriverksamheten. Bevarad ässja samt bälgar på vinden. Byggnaden är dock stadd i förfall, och behöver åtgärdas för att möjliggöra ett bevarande. En större smedja finns upptagen i värderingen över gården från 1851, vilket skulle kunna vara denna byggnaden. Från bränneriepoken återstår enbart murrester. Lindberg drev bränneri på Saxarp. Anläggningen låg nordväst om Dintestorp, ned mot sjön. Norr om vägen upp mot Dintestorp finns rester efter en stor potatiskällare cirka 18 x 25 meter, med stora murar av sten. I vinkel mot denna fanns även en arbetarbostad. Vid Brännerisjöns nordöstra kant finns drankdammarna och på höjden norr därom murarna efter råvarukällaren som är cirka 30 meter i kvadrat. Att verksamheten var omfattande framgår också av att den har satt spår i namngivningen, sjön heter numera Brännerisjön, (på den ekonomiska kartan från 1880-talet kallas den Sjögaslättsjön), och torpet väster om sjön heter Pirkum. Grimstorp 9:1, Svinabäcken (Ingarp 1:2 förra inv.) Torpet som idag är fritidshus har varit ett soldattorp, tillhörande Ingarps rote. Bostadshus i en våning av parstugetyp klätt med rödfärgad lockläktpanel. Byggnaden har åstak på ena gaveln och taktassar på den andra, vilket kan indikera att en ursprunglig enkelstuga har blivit tillbyggd. Klassiserande dörromfattning med halvkolonner, ny dörr i gammal stil. En stor lönn som ett vårdträd, framför byggnaden. Äldre timrad ladugård med utknutar. Små urtag i gavelröstet indikerar att taket troligen har varit täckt med halm som har vilat på trolor. Bevarad trösklucka. Ladugården har en 117.

118 ålderdomlig karaktär och tillhör en enklare typ av byggnader som blir alltmer sällsynt och därmed viktig att bevara. Båda byggnaderna idag täckta av tvåkupigt betongtegel. Gärdstorp 1:1 Ensamgård som ligger som en glänt skogen. Upptaget i jordeböcker från 1540, under 17- och 1800-talet kronorusthåll under Västgöta kavalleri och Vartofta kompani nr 77. Man- och fägård avdelad med stengärdsgård och häck i en så kallade götisk plan. Manbyggnad flankerad av två flyglar, samtliga målade med en ockragul oljefärg, grå foder och gröna fönster samt dörrar. Grusgång och rundel framför manbyggnaden. Den gamla manbyggnaden, av parstugetyp i två våningar, har breda vindskivor, åstak och är klädd med en rundad lockläktpanel. Tvåluftsfönster med två respektive tre rutor per båge. Klassiserande dörrparti med halvkolonner och ett överstycke med tandfris, inåtgående dörrar med speglar och spröjsade fönster. Bakbygge innehållande köksutvidgning och köksfarstu. Sadeltaket är täckt av ett tvåkupigt lertegel på det främre takfallet, det bakre har betongtegel. Byggnaden uppges var byggd omkring år 1840 (SGG) eller 1850 (SB). Med sitt utseende hör den hemma i en äldre byggnadstradition, då byggnaden skiljer sig från den byggnadstyp som början uppföras från 1850-talet och sedan blir det i stort sett rådande i trakten under slutet av 1800-talet. Den södra flygeln utgör idag gårdens bostadshus. En träbyggnad i 1½.våning, klädd med profilerad lockläktpanel, under tak av tvåkupigt cementtegel. Korsbågade fönster och med rektangulära vindsfönster under takfoten, ett blindfönster med målade gardin på den västra gaveln. Byggnaden troligen uppförd 1800-talets slut eller omkring sekelskiftet. Den norra flygeln är en magasinsbyggnad klädd med lockläktpanel på fasaden mot gårdsplanen i övrigt bart timmer. Tvåluftsfönster med sex rutor per båge som är gallerförsedda samt luckor på respektive gavel. Taket täckt av ett tvåkupigt lockpanel på sticketak på brädor. Välhållen gårdsmiljö med flertal intakta uthus av varierande ålder. Ladugård från sekelskiftet med småspröjsade fönster och korsade foder. Ladugården har timrade partier i byggnadens båda ändar, vilket är ovanligt, senare mjölkrumsutbyggnad i cementsten. Samtliga ekonomibyggnader är rödfärgade. Hagagärdet 1:4 Gården nämns första gång i jordebok år Äldre manbyggnad, av parstugetyp i två våningar. Byggnaden har dock inte åstak som man kunde förvänta utan en takstolskonstruktion, vilket antingen kan tyda på att byggnaden är uppförd i en övergångsfas eller att taket har blivit bytt. Byggnaden är enligt uppgift (SB) uppförd år 1855, men är troligen äldre enligt ägaren. Byggnaden är klädd med en vitmålad lockläktpanel, profilerad läkt, fönstren i en ljusgrön kulör. Veranda med snickarglädje, inåtgående brunmålade dubbeldörrar med speglar och småspröjsade rutor. Flankerande flygel i 1½ våning, som idag utgör bostaden, klädd med rödfärgad lockläktpanel och vita snickerier. Enligt samma källa (SB) uppfört år Bytta fönster vilket har brutit byggnadens ursprungliga symmetrin, en- två-, respektive treluftsfönster med en ruta per båge. Veranda med snickarglädje, dörr av 50-talstyp äldre rektangulärt vindsfönster över verandan med diagonalställda rutor. 118.

119 Rundel med stort vårdträd, stora träd flankerar uppfarten till gårdsplanen. Det kulturhistoriskt värdet är framför allt kopplat till den gamla manbyggnaden och gårdsbildningens karaktär. Mangården är avstyckad från fägården och marken i en egen fastighet. Hagagärdet 1:3 Hagagärdets småskola uppfördes år Byggnaden har innehållit skolsal samt lärarbostad, vilket också tydligt syns i dess yttre, då skolsalen, som var brukligt, har större fönster. Korsbågar med fyra respektive sex luft. Skolhuset är klätt med liggande gulmålad fasspontpanel samt stående panel under takfoten. Huvudentrén med träbro samt trapp och enkel utformad veranda. Rödfärgat uthus. Båda byggnaderna med tak av tvåkupigt lertegel. Hjortåsen 1:3 Hjortåsen har utgjort tilldelningsstom för kyrkoherden. Ny manbyggnad uppförd år 1939 i en enkel klassiserande stil. På gården finns ett äldre magasin och ett fårhus. Magasinet är klätt med lockläktpanel, timret står bart i gavelröstena. Magasinsbyggnaden har åstak. Fårhuset, som idag brukas som hönshus, har bart timmer och panel i gavelröstena. Båda byggnaderna är rödfärgade. Vid gården finns gamla vårdträd som fortsatt hamlas. Stora askar även i ängen ned mot landsvägen. Hovmejorna 1:1 Gården nämns i jordebok första gången år Namnen anses betyda, vårdtorn; en öppen utbyggnad i muren på en förskansning, varifrån man sköt på fienden, (jmf det sydsvenska dialektala uttrycket homeja, för vindskupa). Ensamgård, med monumentalt läge på åsen med utsikt ned mot Stråken. Manbyggnad i 1½-våning med liggande vindsfönster, vindsfönstren med diagonal spröjs. Profilerade fönsterfoder med krön över fönstren, korsbågar. Byggnaden som är målad i en ljusgul oljefärg (guld/ljusocker), är klädd med lockläktpanel med rundad läkt. Veranda med rik snickarglädje, på hög sockel. Snickerierna är vitmålade. Manbyggnaden flankeras av två rödfärgade flyglar. Den södra flygelbyggnaden har inåtgående dubbla bräddörrar med liggande brädor samt överljus. Taket är täckt med ett flackt lertegel. Den norra flygeln har lunettfönster i vindsvåningen samt triangulära fönster på gavlarna. Den norra flygeln är delvis moderniserade; bytta fönster, två- respektive treluft med en ruta per båge, samt entrédörrar av 40-talstyp. Klassiserande dörromfattning. Huvudbyggnaden uppges vara uppförd år 1876 (SB). Flyglarna skulle kunna vara något äldre. Den södra flygelbyggnaden ger ett något lägre intryck än den norra, men har taktassar i motsats till den norra som har en inbyggd takfot, vilket inte ger ett helt entydigt svar. Framför entrén en oval rundel med gräs respektive rabatt. Tomten kringgärdas av stora träd och ett staket ned mot landsvägen i väster. Sydväst om gården i sluttningen ned mot landsvägen en jordkällare med överbyggnad. Gården brukas. 119.

120 Välhållet och välbevarat exempel av en bondgård med bebyggelse och struktur från 1800-talets andra hälft. Hägnared 1:5 Manbyggnad i två våningar av parstugetyp. Något senare bakbygge innehållande köksutvidgning och skafferi. Byggnaden är klädd med en profilerad lockläktpanel (slät lockläktpanel på tillbygget), struken i en ljusgul kulör, snickerierna är vitmålade. Huset har ett relativt kraftigt taksprång och profilerade taktassar. Veranda med lövsågerier och formade stolpar, inåtgående dubbeldörrar med speglar och spröjsade fönster. Uthuset söder om manbyggnaden har en dubbeldörr med relativt hög ålder, dörrarna har snedställd panel på dess övre del och skärningar i den nedre. Troligt att dörrarna är flyttade från manbyggnaden (eller annat äldre bostadshus). Manbyggnadens nuvarande dörrar är samtida med verandan det vill säga från omkring sekelskiftet. Gården är numera fritidsbostad. Hållen trädgård, med en del äldre växtmaterial. Ligger i bymiljö, tre gårdar på rad. Härstorp 2:3, skolan År 1862 uppfördes folkskolan i Härstorp, som tidigare nämnts efter en markdonation av ägarna på Dintestorp och Tunarp. Skolhus som bekostades av patron Lindberg på Dintestorp har en imponerande storlek. Det är uppfört i två våningar med vind samt källare och med en lång fönsterrad om hela 11 fönster på respektive våning och fasad. Byggnaden är klädd med en profilerad lockläktpanel som är struken med en ljusgul (ockra) plastfärg, snickerierna är vitmålade. Profilerade taktassar, dessa sitter så tätt att det inte kan vara påkallat av takets bärighet utan de utgör i detta fallet ett dekorativt element. Låg sentida tillbyggnad med entre och ramp på norra gaveln, byggnaden används idag som kursgård. Två stora granar flankerar byggnaden, tomten kringgärdas av stora träd; ask, ek och lönn, samt bestånd av snöbärsbuskar, häckspirea och sibirisk ärtbuske. En flaggstång är placerad centralt på den gruslagda gårdsplanen. Ett litet uthus, troligen ett brygghus, söder om skolhuset. På uppfartsvägen mot skolan står en minnessten med följande text I tacksamt minne J Lindberg, Dintestorp och C Berglund, Tunarp vilka med rika gåvor gynnat sin församlings kyrka och skola restes denna minnesvård av Sandhems församling år Härstorp 3:2, 3:3, Lilla Härstorp Avstyckades som undantag från Härstorps Södergård år 1807, fanns vid denna tid en torpstuga som skulle stå orubbad på sin plats. Härstorp 3:2 är en parstuga i en våning där den västra stugan utgör kök. Byggnaden har flera relativt ålderdomliga drag. Fönsterbågarna har beslag av 1700-tals typ, åstak, breda vindskivor, skorstenarna på det bakre takfallet. Lunettfönster i gavelspetsarna. Klädd med lockläktpanel med bred läkt rödfärgad, med vita snickerier. Byggnaden bör vara från 1800-talets början eller äldre. Härstorp 3:3 är uppförd i 1½-våning, med liggande rektangulära vindsfönster. Byggnaden är hög med mycket glasade ytor och känns i sin karaktär vara inspirerad av skolhuset i Härstorp. Klädd med rödfärgad lockläktpanel, tak av tvåkupigt cementtegel. Troli 120.

121 gen uppförd 1800-talets andra hälft, finns en byggnad i detta läge på den ekonomiska kartan från 1880-talet. Högagärdet 1:3 Ensamgård med högt läge på åsryggen med utsikt över Tidans dalgång. Manbyggnaden är utseendemässigt likt gården Risa i Bjurbäcks socken med stora och breda byggnadskroppen i två våningars fullhöjd och inredd vind. Byggnaden är dock något kortare än Risa. Tio fönsteraxlar, grupperade Uppgifterna om tidpunkten för uppförande varierar, i SGG anges mangården vara uppförd år 1852, utifrån likheterna och uppgifterna om Risa är troligen det senare årtalet mera troligt. Huvudbyggnaden flankeras av två flyglar. Den östra flygeln har åstak. Den har ursprungligen tjänat som brygghus och drängstuga och är nu ombyggd och utgör familjens bostad. Den västra är nybyggd i anslutande stil. Gården drivs sedan år 1995 som en mindre konferensanläggning. Samtliga byggnader är klädda med rödfärgad lockläktpanel under tak av nytt enkupigt lertegel. Snickerier och fönster strukna i en blek gul kulör, vilket stör helhetsintrycket. Keset 1:1 Keset har varit soldattorp under Rullesås rote. Nu avstyckad i en egen fastighet. Ursprungligen en enkelstuga som har blivet något tillbyggd åt väster. Byggnaden har åstak och utknutar på den östra gaveln, ej på den västra. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel, bred panel. Tacket täckt med tvåkupigt lertegel. Till torpet finns en ladugård med timrat fähus, lada och vagnbod i regelkonstruktion, troligen uppförd en bit in på 1900-talet, samt en stenkällare med en träöverbyggnad. Klovnehall 1:1 Ensamgård i skogsläge. Parstuga i 1½-våning, klädd med rödfärgad lockläktpanel, under tak av korrugerad plåt. Veranda med snickarglädje. Tillbyggd köksfarstu och bakåt utvidgat kök. Interiört bevarad spiskåpa i köket och rörspisar. Dubbla ommurade skorstenar på bakre takfallet. Huset har tidigare utgjort manbyggnad på Kristofferhemmet och flyttades i samband med att den nya huvudbyggnaden uppfördes där år 1879 (se nedan). En timrad bodbyggnad, (fd. magasin?), i övrigt inga bevarade ekonomibyggnader. Hyrs ut som lägergård. Kristofferhemmet 1:2 Ensamgård som ligger som i en glänta i skogen. Bostadshuset som är uppfört år 1879, har en sexdelad plan och är uppfört i 1½-våning. Byggnaden är vitmålad och klätt med profilerad lockläktpanel, foder och knutar i ljusgrönt. Korsbågade fönster samt rektangulära vindsfönster, rundbågade fönster på gavlarna (garderobsfönstren). Köksfarstu med originella rundbågade fönster, farstuutbyggnaden troligen samtida med huset i övrigt. Glasat blindfönster med målad gardin på entrésidan. Enkel veranda, med en överliggande nybyggd balkong. Frontonen på den södra gaveln är upptagen på 1980-talet. Interört finns bevarad originalmålningar bl.a. i hallen, där finns en ekådring samt marmorering. Manbyggnad flankeras av två rödfärgade flyglar, som är klädda med äldre lockläktpanel förutom de norra gavlarna där timret står bart. Den västra flygeln har utgjort drängstuga och den östra har varit visthus- och mangelbod med sädesmagasin på loftet. Båda flyg 121.

122 larna har åstak, på den västra ligger fortsatt torvtaket kvar under det enkupiga tegeltaket som idag täcker båda byggnaderna. Flyglarna är äldre än manbyggnaden. Hållen trädgård med grusgångar, klippta häckar och en rundel. Tomten är stensatt mot ett kärr i norr, avgränsades tidigare av en granhäck, som nu är uppsläppt. Även här fanns tidigare grusgångar. Till gården finns ett tiotal ekonomibyggnader. Man- och fägården delas i princip av vägen mot Sandhem. På mangårdssidan öster om huvudbyggnaden ligger ett timrat brygghus, en mjölkkällare med en brunnsöverbyggnad samt en jordkällare som har använts till hushållet. Brygghuset har en mält på vinden, mälten användes för att påskynda kornets groning vid ölbryggning. Brygghusets rödfärgade liggtimmer står bart, vita snickerier. Byggnaden har ett åstak med ett relativt stort takutsprång, ålderdomligt fönster på västra vindsgaveln. De korssågade fodren indikerar en renovering under sent 1800-tal, byggnaden i sig är troligen äldre. Relativt sluten fägården med ladugård i öster, vedskjul och hönshus i väster samt stall och vagnbod i söder, åt norr en potatiskällare. Ladugård innehållande fähus, lada och höslinne, på norra gaveln en delvis inbyggd körbrygga till höslinnet. Stallet med höslinne och sädesmagasin på loftet. Hönshuset har ursprungligen varit fårhus. Ladugårdens och vedbodens tak täckta med korrugerad eternit på sticketak, stallet under tak av ett flackt lertegel. Byggnaderna timrade med delar uppförda i regelkonstruktion, de timrade delarna står bara och regelkonstruktionen klädd med panel. Korsade foder som är vitmålade, logdörrar med dekorativt korslagda reglar, strukna i guldockra. Samtliga ekonomibyggnader är rödfärgade. Cirka hundra meter söder om gården ligger smedjan och en snickarbod. Ässjan är bevarad. Gården är bebodd och brukas extensivt, hästar. Välbevarad anläggning som dessutom är intressant utifrån dess mångfald av byggnader. Kvigaskedet 1:1, Bastebo Kvigaskedet kom från 1884 att ingå i Sagers ägor. Bastebo och nedan beskrivna Paris var torp under gården. Båda torpen ligger strax väster om väg 47/48 i kanten på platån ned mot Stråken, varav Bastebo är det längst i söder. Liten torpstuga, av enkelstugetyp, som är uppförd efter att Sagers tog över gården. På den gamla ekonomiska kartan från 1880-talet ligger Bastebo torp orienterad i en annan riktning. De stora fönstren med korsade foder, takets kraftiga språng är drag som känns igen från andra torp under Ryfors. Byggnaden är rödfärgad och klädd med lockläktpanel, taket är täckt med tvåkupigt betongtegel. Det tillhörande uthuset, kan vara en avkortad ladugård där fähusdel är riven, då byggnaden har lite konstiga proportioner och ett högt takfall för sitt relativt lilla format. Är idag fritidshus. Kvigaskedet 1:1, Paris Paris ligger några hundra meter norr om Bastebo. Bostadshus av parstugetyp i 1½-våning. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel, bred läkt. Ej ursprunglig köksfastutillbyggnad. Enkel veranda. Hållen trädgården med grusgång och rundel. Används som fritidshus. Ekonomibyggnader saknas. 122.

123 Kyrkekvarn 1:1, 1:2, 1:3, 1:5 Disponentvillan (Kyrkekvarn 1:3) är en av de mera iögonfallande resterna av den i sin tid mycket omfattande industriella verksamhet som bedrevs på denna plats. Kyrkekvarn ligger vid Tidans första vattenfall efter utloppet ur Stråken. Här har varit en kvarnplats sedan 1500-talet. Dess moderna industriperiod startar omkring 1870 då Kyrkekvarns Hyveljärn och Låsfabrik grundades. Under olika företagsnamn drevs gjuteri och mekaniska verkstad fram till år Tillverkningen omfattade bland annat lås, kaminer, elektriska apparater och telefoner. År 1888 omlades driften till en trämassaindustri, Tidafors Sulfit AB. Det var en av de tidigaste anlagda sulfitfabrikerna i Sverige. I länskalendern 1890 anges den årliga tillverkningen till kg torr trämassa, exporteras förnämligast till Amerika. Med pråmar och två bogserbåtar hemtas råmaterialet från den tre mil långa Stråkens stränder. Verksamheten vid sulfitfabriken var i drift fram till 1918 då anläggningen ödelades av en brand. På området fanns då vid sidan om en rad industribyggnader även flera bostadshus som inte idag finns kvar, och då framför allt arbetarbostäder. Disponentvillan ligger på en höjdplatå med utsikt ned mot Tidan i öster. Det är en stor byggnad, både bred och lång. Åt väster en något utspringande vinkelbyggnad. Villan är klädd med vitmålad liggande pärlspont i bottenvåningen och lockläktpanel däröver. Gråa fönsterbågar och foder. En stor fronton åt öster med fyra fönsters bredd. I liv med denna en veranda och en överliggande balkong, med lövsågerier. Den uppges vara byggd år Nordost om disponentvillan nedanför sluttningen, ligger bland annat den före detta ingenjörsbostaden. Byggnaden är i delvis präglad av en tals renovering, men i dess huvuddrag, med bland annat dess kraftiga taksprång, är det tydligt att byggnaden är från 1800-talet. Byggnaden hr dessutom en typ av vindsfönster under takfot som inte är så vanliga, då de rektangulära fönster, fyra rutor med en korsande spröjs, är stående. Idag bedrivs konotuthyrning i de produktionslokaler som återstår från den industriella epoken. (Kyrkekvarn 1:1). Det gamla brygghuset fungerar som sommarservering. (Kyrkekvarn 1:5). BILD gamla industriområdet Lilla Bråared 1:12 En lite mindre gård med den från 1800-talets andra hälft så typiska byggnadsstilen. Uppförd 1877 (enl. SB). Byggnad i 1½-våning, med liggande fönster under takfallet, sex-delad plan. Vitmålad lockläktpanel och bruna foder, har tidigare varit struken i en ljusgul kulör. Veranda med snickarglädje, svarvad halvkolonner i dörromfattning, dubbeldörrar med fyllning och spröjs. Tillbyggnad med köksfarstu och en köksutvidgning bakåt. Flankeras av en flygelbyggnad, klädd med rödfärgad lockläktpanel. Flygeln har inrymt ett rum samt en brygg- och bakstuga. Fägården sidoställd i förhållande till mangården, som kringgärdas av ett staket. Två stora lövträd vid porten. Ladugård från talet. 123.

124 Nyskog 1:5 Mindre gård i skogsläge, det finns egentligen ingen öppen mark runt huset förutom den hållna tomten. Byggnaden uppförd under 1800-talet andra hälft. I den för trakten så vanliga planformen på mindre mangårdar, som är ett mellanting mellan en par- och en enkelstuga och som av Sigurd Erixon benämndes som en modifierad enkelstuga. byggnad i 1½-våning klädd med rödfärgad lockläktpanel, under tak av trapetzkorrugerad plåt. Liggande fönster under takfot. Är idag fritidshus. Inga bevarade ekonomibyggnader förutom ett timrat utedass. Olofsborg 1:3 Nämns första gången i äldre handlingar år Namnleden borg anses syfta på gårdens läge på en terrassformig höjd. Gården har under 1600-talet haft salpetersjuderi. Norr om vägen mot Tunarp (väg 784), finns det en grund som anses hörröra från denna verksamheten. Under 1700-talet var gården bebyggd med en huvudbyggnad uppförd i två våningar och med valmade tak. Gården infogades i Ryfors under 1800-talets slut och den nuvarande byggnaden uppföres som en jaktvilla i engelsk stil av bröderna Sager. Byggnadens karaktär och utseende gör att man kan spekulera om den är utformad av samma arkitekt som ritade den engelska villan vid Ryfors. Byggnaden har ett mycket speciellt utseende med dess bruntjärade fasad och engelskt röda fönsterfoder. Urnupen lockläktpanel, fjällpanel i gavelspetsarna samt avdelande listverk. Oregelbunden planform med åt öster och väster utspringande sidorisaliter, samt takfönster, burspråk och balkonger. På östra långsidan en veranda under pulpettak, med svarvade kolonner, dekor av tandfris över bland annat dörrar, fönster och gavelpartier. Fastigheten är idag friköpt från Ryfors och nyttjas som fritidsbostad. Ostbacken 1:1 Halleberg Gårdens namn skrivs som Osbacken (Ossbacken) i äldre handlingar. Byggnad i 1½-våning av parstugetyp, relativt bred och låg. Låga liggande vindsfönster precis under takfot med rombiska rutor. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel, lockpanel med bakar på byggnadens baksida, åt nordväst. Under tak av tvåkupigt betongtegel, ommurad skorsten på bakre takfallet. Klassiserande dörromfattning, med krön av tandfris. Interiört bevarad spiskåpa i köket, öppna spisar. Manbyggnaden flankeras av en flygelbyggnad, en enkelstuga som kan ha utgjort drägstuga. Den timrade stugan har åstak och laxade knutar, rödfärgad, timret står bart. Tak av tvåkupigt lertegel, skorsten riven. Invändigt har väggarna varit lerklinade. Man- och fägård åtskiljs av ett staket. Flera ålderdomliga ekonomibyggnader som sköts av hembygdsföreningen. Samtliga i rödfärgad liggtimmer med tjärat brädtak. Brädtaket har lagts de senaste åren, tidigare hade byggnaderna halmtak. Ladugården, med fähus och lada har en bevarad vandring. Mitt emot ladugården det gamla stallet, och på dess nordvästra gavel en liten byggnad med pulpettak som har tjänstgjort som svinhus, senare även hönshus. Ostbacken 1:1 Strax norr om den nya manbyggnaden som uppfördes cirka 1915, ligger en liten enkelstuga. Byggnaden har utgjort Claes Cedervalls spinnrocksverkstad. Verksamheten startades av fadern Claes Gustaf Cedervall i mitten av 1800-talet, stugan är troligen samtida. Detta kan tyckas vara enkel byggnad men den kan genom att vi här vet vilken 124.

125 verksamhet som har bedrivets representera det småhantverk som var vanligt vid många mindre gårdar för att klara försörjningen. Verktyg och inventarier från verkstaden finns bevarat på Västergötlands museum i Skara. Norr om mangården upp på ett krön ligger Hanna Cedervalls pensionärsbostad. Hanna Cedervall som var syster till Claes och verksam som lärare i Finspång lät uppföra denna stuga på sin föräldragård efter att hon hade gått i pension, år Huset ligger emellan Ostbackens skolbyggnad och gården. Stugan har en korsplan. På västra långsidan en veranda med enkla spjälor, under pulpettak. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel, vitmålade snickerier, korsbågade fönster, tak av tvåkupigt betongtegel. Stugan är ett välbevarat exempel på en mindre bostadshus från 1920-talet. Rullesås 1:1 Tillhör kategorin bondgårdar med mycket stora byggnader uppförda under 1800-talets slut. Gårdsanläggning, manbyggnad med två flyglar, framför allt flyglarna välbevarade. År 1804 genomfördes en värdering av gården och då nämns en ny flygelbyggnad som innehöll drängstuga, en kammare och inunder en murad stenkällare. Vilket stämmer mot gårdens västra flygel, detta talar för att denna flygel är uppförd under 1700-talets slut eller omkring år Den östra flygeln är troligen samtida med huvudbyggnaden som uppges vara uppförd omkring år 1880 (SB). Vilket också stämmer med dess utförandande; profilerade taktassar, Rullesås 1:3 Norr om skolan avstyckades år 1886 lägenheten Carlsro av läraren Alfred Törnqvist och hans hustru. Bostadshuset som är byggt i vinkel, uppfördes år 1909 och innehöll ursprungligen slöjdsal, tvättstuga, gästrum samt torkvind. Huset är klätt med liggande fasspontpanel i bottenvåningen och lockläktpanel däröver. Byggnaden är vitmålad med gröna foder, korsbågade fönster. En glasveranda i vinkelpartiet mellan huskropparna. En balkong som uppbärs på träkonsoler på dess norra gavel. Den prydliga rödfärgade ladugården uppfördes före bostadshuset. Ladugården har timrat fähus och lockläktpanel i gavelparti och slinne, spetsad panel med vitmålad udd. Korsade foder, ockramålade logdörrade med korsande reglar. Välhållen trädgård. Byggnaden utgör en del i miljön vid skolbyggnaden. Rullesås 1:4, skolan Skolan i Rullesås uppfördes samtidigt med de andra skolhusen i socknen år 1862, efter en donation. Marken togs från Rullesås gård. Byggnaden är klädd med profilerad lockläktpanel, under takfot liggande panel, vitmålad med ljusgröna snickerier. Stort taksprång och veranda med lövsågerier. Skolhuset är utformat enligt de stilideal som lanserades för denna typ av byggnader. Fronton och köksfarstuutbyggnad troligen inte ursprungliga då dessa har en enklare läkt. Tydlig tomt som kringgärdas av stenmur och syrenhäck, trädgården är välhållen med grusgångar, bärbuskar och planteringar. Två uthus i tomtgräns, varv den västra med dass och vedbod är den äldsta. Skolhuset i Rullesås som sköts av hembygdsföreningen i Sandhem, är det mest välbevarade av sin typ i kommunen. 125.

126 Rävåsen 1:4, Noltorp Manbyggnad av parstugetyp, uppfört under 1800-talets andra hälft, år 1880 enl SB. I 1½-våning med låga liggande vindsfönster, med en originellt utformat spröjsning. Byggnaden är klädd med ljusgul lockläktpanel, vita snickerier. Veranda med enkel dekor, inåtgående dubbeldörrar med speglar och spröjs, dörrarnas spröjsning korresponerar med vindsfönstrens. Klassiserande dörromfattning. Rund takkupa på takfallet över entrén. Tillbyggnad i två våningar åt söder. Man- och fägård avdelas av vägen. Öster om manbyggnaden en byggnad som bland annat har utgjort brygghus samt ett mindre hönshus. Slåttorna 1:3 Manbyggnaden är förändrad och saknar intresse. Däremot finns några äldre ekonomibyggnader som är värda att uppmärksamma. Söder om manbyggnaden, med gaveln mot vägen, en magasinsbyggnad i 1½-våning, med två svartmålade bräddörrar på västra långsidan. Magasinet är klätt med lockläktpanel, på norra gaveln lockpanel. Byggnaden har åstak, taket täckt av korrugerad plåt på ett sticketak. Källaringång under södra gaveln, på samma gavel tvåluftsfönster med sex rutor per båge. Norr om manbyggnaden, ett uthus som bl.a. innehåller vedbod. Byggnaden är timrad, östra långsidan kombinerad timring och skiftesverk. Timret står bart med knutbrädor, förutom södra gavelröstet som är panelklätt. På norra gaveln ett tillbyggt dass i regelkonstruktion, klätt med lockläktpanel och med pulpettak. Båda byggnaderna är rödfärgade. Slåttorna 1:6, Aspelund Norr om gården ligger två torpstugor, som numera är avstyckade och nyttjas som fritidshus. Det västra, Aspelund är det äldsta av dessa. Aspelund markeras som backstuga på den ekonomiska kartan från 1880-talet. Enkelstuga med ett relativt ståndsmässigt utseende då stugan har en klassiserande dörromfattning med halvkolonner, överljus och däröver ett profilerat överstycke. Inåtgående dubbeldörrar med där de båda dörrarnas panel bildar ett fiskbensmönster. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel. Vindsfönster under taksprånget på långsidorna i form av lunettfönster, med en ovanlig typ av spröjsning. Taket, som är täckt av ett tvåkupigt äldre cementtegel på ett sticketak, är relativt flack men har tassar, vilket kan tyda på att takkonstruktionen har förändrats. Den tillbyggda inglasade verandan på den bakre långsidan, med läkt på masonit stör helhetsintrycket, byggnaden är detta till trots kulturhistoriskt värdefull. Slåttorna 1:5, Källekulla Strax väster om det ovan beskrivna torpet Aspelund ligger Källekulla, som är en något senare uppförd byggnad. Källekulla är uppförd under 1800-talets slut, eller omkring sekelskiftet då torpet inte finns med på den gamla ekonomiska kartan. Byggnaden är en modifierad enkelstuga. Klädd med rödfärgad lockläktpanel, under ett tak av tvåkupigt betongtegel, på stickor. Tak har en relativt hög resning och vilar på enkla taktassar. Välhållen trädgård. Enkelt uthus i regelkonstruktion. 126.

127 Slättäng 1:6, Fridhem Liten gård, tidigare torp, där manbyggnaden och fägården delas av landsvägen. Byggnad uppförd i 1½-våning med liggande rektangulära vindsfönster under takfoten. Veranda med snickarglädje, inåtgående dubbeldörrar med speglar och spröjs. Huset är idag målad med en urlakad röd oljefärg, har tidigare varit vitmålat. Underhållet är eftersatt. Tomt med äldre fruktträd. Smedstorp 1:1 Gården har en relativt ny manbyggnad, den är uppförd år 1953 (SB) och saknar kulturhistoriskt värde. Det intressanta är dock att strukturen med de flankerande flyglarna är bevarad. De två timrade och rödfärgade flyglarna har åstak. Vid det förra inventeringstillfället fanns till gården två äldre ekonomibyggnader. Idag återstår enbart en och den är tyvärr i relativt dåligt skick. Svenstorp 2:1 Nolgården Huvudbyggnaden i trä från 1800-talets andra hälft i den för tiden så typiska utförandet, i 1½-våning med liggande vindsfönster under takfot och en sexdelad plan. Byggnaden uppges vara uppförd omkring , 1860-tal enligt ägaren Eivor Fox, i SB anges år Byggnaden har en fronton på östra långsidan, sidoljus vid entrén. Köksfarstutillbyggnad norr gaveln. Byggnaden är klädd med en vitmålad lockläktpanel och har blågrå snickerier. Interiört finns intressanta målningar. Salen är klädd med figurativa väggmålningar på duk utförda av konstnären A. G. Ljungström, som var bördig ifrån socknen. Ljungström är mest känd för de altartavlor som han har målat. Han var framför allt verksam i Västergötland, förutom altartavlan i Sandhems kyrka har han bland annat utfört altartavlor i Ulricehamns, Herrljunga och Borås kommuner. Huvudbyggnaden flankeras av två flyglar, båda är klädda med lockläktpanel målad i en ljusgul kulör, under tak av tvåkupigt lertegel. Flygelbyggnaderna är snarlika i utförande med låga liggande fönster under taksprånget, tak på taktassar. Den norra flygeln skall enligt ägaren ha utgjort den tidigare huvudbyggnaden som då flyttades från dess ursprungliga läge på en åkerholme nordost om det nuvarande gårdsläget. Därefter har byggnaden fungerat som drängkammare, brygghus och snickarbod. Byggnaden är parstuga, med dubbla murstockar och två skorstenar på bakre takfallet. Dubbla inåtgående dörrar klädd med fasad panel, liggande i dess nedre parti och sedan fiskbensmönstrad. Överljus över dörren. Den södra flygeln har utgjort magasin och fungerar nu som gäststuga. Stor rundel med gräs framför manbyggnaden, stora lövträd flankerar uppfarten. Stor ladugård från 1800-talets slut norr om mangården. Välbevarad anläggning från 1800-talets andra hälft med de typiska komponenterna, huvudbyggnaden med flyglar, tomt med rundel, etc. Intressant interiörmåleri som ytterligare förhöjer gårdens värde. Tinghalla 1:6 Äldre ekonomibyggnader som ligger i direkt anslutning till byvägen. I söder en omålad mindre timrad byggnad med inklädda knutar och med en snedluta mot den västra fasaden. Tak av korrugerad plåt på stickor. 127.

128 Ladugården är som brukligt timrad i fähusdelen och ladan är uppförd i en regelkonstruktion, väggarna är omväxlande klädda med panel och lockpanel, varav den norra väggen har gammal panel med varierande bredd, timret står delvis bart. De synliga fasaderna åt vägen är rödfärgade, baksidan omålad/urlakad. Ladugården uppges vara från omkring 1861 (SB). På baksidan i vinkel mot ladugården en mindre timrad byggnad som har varit hönshus. Tak av korrugerad eternit på stickor. Tinghalla 1:15 Gården ligger några hundra meter öster om väg 47/48 på åssluttningen, med utsikt ut över Stråken. Tinghalla nämns första gång i jordeboken år Namnet antyder att här kan ha varit en tingsplats i äldre tider. Manbyggnad i 1½-våning med sexdelad plan, uppges vara uppförd år 1880 (SB). Profilerade taktassar och liggande rektangulära vindsfönster under takfot. Byggnaden är klädd med en lockläktpanel målad i en ljusgul ockra, snickerierna är strukna i grått och fönsterbågarna är engelskt röda. Veranda med utsirad snickarglädje, dubbeldörrar med fyllningar, ådringsmålade i gult, sidoljus vid entrén. Tak av enkupigt lertegel på sticketak, nylagt tegel. Ny takkupa med pulpettak, östra takfallet, samt två nyupptagna dörrar på östra fasaden respektive södra gaveln. Byggnaden flankeras av två flyglar som är klädda med lockläktpanel och målade lika huvudbyggnaden. Den norra flygeln som nu är en gäststuga har tidigare utgjort drängstuga. En försiktig renovering är nyligen genomförd i samband med ett ägarskifte. Mangården är nu avstyckad från fägård och mark i övrigt. Tittebo 1:2, 1:3 Ensamgård i skogslandskap, med öppen och brukad åkermarken i gårdens närhet. Manbyggnad med fronton över två fönsters bredd. Byggnaden är klädd med lockläktpanel, profilerad urnupen läkt, struken i en gräddvit kulör, ljusbruna fönsterfoder och vita fönsterbågar. Korsbågar med fyra små rutor i de övre luften. Veranda med överliggande balkong med smidesräcke. Balkongdörren utförd lika fönstren samt med fyllning motsvarande panelens höjd i dess nederkant. Byggnaden uppges vara uppförd 1931 (SB). Till gården hör dubbla ladugårdar placerade öster respektive väster om manbyggnaden. Både fastighetsgränsen, som går i byggnaden och de dubbla fägården indikerar att gården har drivits som två enheter. Förutom ladugårdarna, som troligen är från 1800-talets slut eller tidigt 1900-tal finns ett flertal andra ekonomibyggnader Till den östra enheten, (1:3) finns förutom ladugården som är uppförd i liggtimmer och med en regelkonstruktion i ladan, ett uthus som troligen har fungerat som svinhus samt vagnbod. Uthuset har en blandkonstruktion med liggtimmer, skiftesverk och stolpkonstruktion. Vidare finns ett litet brygghus och en mindre bodbyggnad i timmer som kan ha fungerat som snickarbod, på dess baksida dubbla enkla bakbyggen som har tjänstgjort som garage. Till den västra delen (1:2) hör förutom ladugården, en magasinsbyggnad i timmer med en sammanbyggd vedbod i stolpkonstruktion och ett dass på dess norra gavel. Vidare finns en jordkällare med överbyggnad. Samtliga ekonomibyggnader är rödfärgade men urlakade. Flera av uthusen lider av ett eftersatt underhåll. Gården är intressant utifrån dess oförändrade skick, tidsskikten har fått överlappa varandra. Förutom den relativt nya manbyggnaden verkar nya behov av utrymmen bara ha adderats till den befintliga miljön. 128.

129 Träsåsen 5:2 På äldre ekonomiska kartan skrivs gården som Trädesåsen. Gården ligger på en höjdsträckning, öster om Sandhemssjön. Parstuga i 1½-våning med tillbyggd köksfarstu och utdraget kök. Bygganden har åstak, täckt av ett nylagt tvåkupigt betongtegel. Vindsfönster, i form av lunettfönster under takfoten. Stugan är klädd med rödfärgad lockläktpanel, äldre panel med bredare läkt på byggnadens baksida. Två stora vårdträd flankerar gången in mot huset. Ladugården är riven, marken är avstyckad och mangården nyttjas som fritidshus. Tunarp 3:2, Broberg Byggnad i 1½-våning med liggande vindsfönster med diagonala rutor. Profilerade taktassar och stort taksprång, korsbågade fönster med formsågade foder. Byggnaden är uppförd på slutet av 1800-talet. Klädd med profilerad lockläktpanel, gulmålad med bruna fönsterbågar och dörrar, vita snickerier. Ligger på en platå vid Tidan avflöde ur Stråken, har funnits flera garverier på stranden, det nya garveriet revs Tunarp 3:31 Ett av de tidigare fritidshusen vid Stråkens norra ända. Huset är uppfört i mitten av 1930-talet av en byggmästare från Falköping. Byggnaden har en välavvägd form och fina proportioner. Vissa klassiserande drag, som gesimsen som går över gavlarna. Klädd med rödfärgad lockläktpanel, grönmålade fönsterluckor, lunettfönster på gavlarna. Takkupa med pulpettak åt öster. Tunarp 3:16, Stora Vakahall Soldattorp under Hökareds rote. Gården Hökared lades i sambruk med Tunarp på talet och är numera obebyggd. Enkelstuga med underliggande källare. Byggnaden är klädd med lockläktpanel, urlakad rödfärg. Byggnaden är för närvarande öde och står i stort sett som ett skal då det mesta är urrivet, även murstocken, taket täckt med en korrugerad plåt. Den gamla ladugården som har innehållit fähus och lada finns bevarad, dock i mycket dåligt skick, då vissa väggar är nedmonterade och byggnaden används som ett vindskydd för betande får. I stockarna på ladugårdens gavelspetsar urtag för trolor, av samma slag som vid soldattorpet Svinabäcken (Grimstorp 9:1), som kan ha utgjort underlag för halmtak. Trots graden av förfall bedöms torpet ha ett kulturhistoriskt värde. Tunarp 6:1, Hylte Manbyggnaden i 1½-våning är uppförd 1894 (SB). Byggnaden är klädd med oljemålad lockläktpanel i en beigebrun kulör, bränd umbra, och vita snickerier. Relativt stor ladugård från år 1893 med gjutet fähus och lada i regelstomme. Även brygghus och vedbod. Rundel med vårdträd, kastanj, framför byggnaden dubbla mangårdar kringgärdas av lövträd, framför allt lönnar, närmast huvudbyggnaden i form av en trädgårdstomt och sedan en mera ängsliknande. Förvildad trädgård som innehåller flera planterade buskar och träd. Gården ligger idag under Tunarp. 129.

130 Vitehall 1:9 Före detta skomakarbostad. Bygganden är moderniserad, den har dock ett kulturhistoriskt värde utifrån sin konstruktion. Byggnaden är enligt ägaren, Eneskjöld murad med pluttar, det vill säga av träklossar. Det här är en byggnadsform som betraktas som relativt ovanlig. Finns olika dialektala uttryck för hus av denna typ, i Bohuslän där de är vanligast kallas de för knopphus. Normalt uppförda genom att på en timrad syll muras upp till fönsterunderkant där ett hopbindande timmerskift knutas in, varefter murningen fortsätter till fönsteröverkant och tak. Husen kläs sedan med panel. 130.

131 Utvängstorps socken Utvängstorps socken består till stor del av glesbebyggd skogsmark. Socknen är mycket kuperad särskilt i väster mot Tidans dalgång. I öster finns relativt stora mossområden. I socknen finns inga uppgifter om stenåldersfynd. Från bronsåldern härrör möjligen några större rösen, högar och runda stensättningar. Den äldre eller mellersta järnåldern representeras av en domarring och en kvadratisk stensättning samt möjligen någon av de runda stensättningarna. Inga gravfält är kända inom socknen. Säkra spår från yngre järnålder saknas också. I Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns 32 nummer upptagna för Utvängstorps socken, varav 11 säkert hänför sig till förhistorisk tid. Övriga omfattar bl a fossil åkermark, en källa med namn och tradition, en kvarnlämning, en sentida ruin, sentida bebyggelselämningar (torpgrunder mm) och väghållningsstenar. Det finns 12 förhistoriska gravar fördelade på 8 lokaler. Gravarna utgörs av 3 rösen, 5 runda stensättningar, 1 kvadratisk stensättning, 2 högar och 1 domarring. Utvängstorp är den till ytan minsta socknen inom kommunen, obetydligt mindre än Nykyrka. Socknen var under reformationstiden annex till Sandhem. Här har dock funnits en stenkyrka sedan 1100-talet, vilken ska ha föregåtts av en liten träkyrka. 250 meter öster om kyrkan ligger Sankt Sigfrids källa som enligt den muntliga traditionen anses har sprungit fram där den engelske missionären Sigfrid stötte i sin vandringsstav, när han passerade Utvängstorp på sin vandring från Småland mot Husaby vid Kinnekulle. Legenden berättar vidare att staven fick stå kvar som en gåva till de nu i källan kristnade Utvängstorpsborna, staven rotade sig och växte. I kyrkan finns en liten bambustav, som är ca 40 cm bevarad. I handlingar från 1700-talets slut omtalas den vara 3 alnar lång, det vill säga cirka 180 cm. En dendrokronologisk undersökning är gjord av staven, vilken ger vid handen att staven är gammal, dock inte sedan 1000-talet. Undersökningen gav dateringen 1440 med en felmarginal på plus minus 55 år, det vill säga i tidsspannet Kyrkan genomgick en om- och tillbyggnad på 1830-talet, se vidare under områdesbeskrivningen nedan. Socknen är en utpräglad småskalig jordbruksbygd, här har inte funnits några stora industrier. De industriella verksamheter som har bedrivits är framför allt kvarn- och sågrörelse knuten dels till Tidan dels till några mindre vattendrag, torvströindustri som delvis fortsatt är i drift samt mejerinäring i Skrickle. Vägmiljöer: Inom socknen finns tre vägmiljöer som är listade som kulturhistoriskt värdefulla i den inventering över vägmiljöer i Skaraborgs län som Vägverket gjorde i samarbete med länsstyrelsen, publicerad år Väg 834, Pinnahemmet Gimmestorpet (829). AK-väg i skogslandskap, den s k EPAvägen. Högsta värde, klass I. Till största delen grusbelagd väg. Vägen är mycket rak, men backig. Den här typen av vägar representerar ett viktigt skede 1930-talet - i den 131.

132 svenska väghistorien. Stor restriktivitet när det gäller förändring av vägens utformning och särdrag. Väg 835, Utvängstorp (836) Bosarp (839). Mycket högt värde, klass II. Randbygdsväg. Mindre naturanpassad väg mellan Tidan och Hökensås. Går genom Utvängstorps kyrkby omgiven av värdefulla natur- och kulturlämningar. Visst utrymme för förändring, men läget skall inte ändras. Väg R 370 U, Utvängstorp (835) Kyrkarp. Högt värde, klass III. Kyrkväg i randbygd. Liten kuperad och kurvig grusväg. Större utrymme för förändringar, men bedömning görs från fall till fall. Områden: Utvängstorp Området innefattar fornåkrar, kyrkoplats samt sockencentrum. Fornlämningar nr: 1:2, 2, 3, 9. Utvängstorp 1:8, 4:2, 6:1, Bengtsvad 1:1, Dalhultsmon 1:23, 1:24, Skarpemon 1:7, 1:8. Kyrkoplatsen i Utvängstorp har en lång historisk kontinuitet och närområdet innehåller flera intressanta komponenter, som just visar platsens betydelse som sockencentrum. Kyrkan har historia anor från 1100-talet, kanske till och med 1000-talet. Sankt Sigrids källa som ligger öster om kyrkan anses enligt legenden ha kopplingar till missionären Sankt Sigfrid och kyrkan ska har uppförts som en offerkyrka till hans ära. Inom området finns ett vidare antal fornåkrar, åkrar från ett tidigare odlingsskede vars struktur bland annat går att återfinna i kartmaterial från 1600-talet. Kyrkan och dess närmsta omgivningar har ofta varit den naturliga platsen för etablering av för sockenborna gemensamma anläggningar. I området finns den gamla fattigstugan som även har fungerat som småskola samt två generationer skolhus. Väster om kyrkan på andra sidan om Tidan ligger dessutom den gamla affären, med affärshus från två epoker. Detta sambandet är idag inte så visuellt tydligt, men den geografiska närheten är en realitet, vilket motiverar att Skarpemon innefattas i området. Fornlämningar: Fornlämning: 9 I området finns tidigt uppmärksammade fornåkrar, vilka 1959 antecknades som ett stensträngssystem och idag är registrerat som fossil åkermark. Fornåkersområdet, ca 300 x 200 meter stort, består av ca 15 fossila åkerytor, s k bandparceller, ca meter långa och meter bred. De skiljs åt genom jordblandade stenvallar eller terrasskanter. Lennart Klang har antagit att den fossila åkermarken har ett förhistoriskt eller mer troligt ett medeltida ursprung. I kartmaterialet framgår dock att den i mindre utsträckning var uppodlade även senare. De fossila åkerytorna är mycket tydliga och har ett högt upplevelsevärde. Fornåkrar är fasta fornlämningar och är skyddade enligt KML. Då fornåkrarna lätt skulle kunna förstöras, bör stora restriktioner gälla för avverkning och körning med skogsmaskiner i området. 132.

133 Fornlämning: 1:2, 2, 3, I anslutning till den fossila åkermarken finns förhistoriska gravar i form av ett röse, två stensättningar och en domarring, vilka troligen representerar både brons- och järnålder. Inom området utvärderad bebyggelse: Utvängstorps kyrka Utvängstorps kyrka är som tidigare nämns en i grunden medeltida kyrka, troligen från 1100-talet. Kyrkan genomgick en om och tillbyggnad år Den medeltida kyrkan var en liten kvadratisk byggnad, om 11½ alnar. Det vid den östra gaveln tillbyggda koret var 5½ alnar långt och 9 alnar brett. Om- och tillbyggnaden år 1838 gav i stort sett kyrkan dess nuvarande utseende. Interiört kan nämnas altarpredikstolen, från 1700-talets början, altarpredikstolar, det vill säga en predikstol placerad på den plats där en altartavla normalt sitter, är relativt ovanliga. I kyrkan finns också en dopängel. Skicket med hängande dopänglar anses komma från Tyskland. I Sverige finns idag ett tjugotal bevarade dopänglar varav 15 stycken i ett område runt Jönköping, lika allmänt både i Småland och Västergötland. I Mullsjö kommun finns två, dels en i Utvängstorps kyrka dels en i Bjurbäcks kyrka. Ängeln i Utvängstorp kyrka är från år Vidare finns en kvadratisk dopfunt i kalksten, funten är från medeltiden. Då kyrkan saknar torn finns en särskild klockstapel som bär kyrkklockorna, klockstapel uppges vara från år Kyrkan skyddas enligt kulturmiljölagen. Utvängstorp 1:8 Strax öster om kyrkan på tidigare samfälld mark ligger fattigstugan som uppfördes under 1890-talet. Från år 1907, då socknen köpte platser på ålderdomshemmet i Veliga kom byggnaden att fungera som småskola. Småskolan inrymdes sedan i denna byggnad fram till att det nya skolhuset togs i bruk år Har sedan dess fungerat som bostadshus, numera fritidsboende. Byggnaden är uppförd i en för tiden rådande stilen, med ett relativt kraftigt taksprång, en sexdelad plan och en veranda med snickarglädje. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel. Tillhörande uthus med två dass, vilket indikerar att byggnaden har haft en mera publik användning än enbart bostad. Utvängstorp 4:2 Klostergården Stuga i två våningar, dock ej ordentlig fullhöjd, fönstren på andra våningen är lägre än bottenvåningens, med två rutor per båge. Byggnaden har inklädda utknutar. Taket har ett nätt prång och skorstenen sitter relativt långt ned på det bakre takfallet. Element som ger huset en ålderdomligt intryck, trots de relativt moderna fönstren. Tillbyggd köksfarstu åt söder. Byggnaden är klädd med lockläktpanel och är målad i en röd kulör, dock ej rödfärg. Byggnaden har genomgått ett flertal förändringar, fönster är bytta, huset är målat med en felaktig färgtyp, taktäckning av plegel, som sätter ned dess kulturhistoriska värde, men utifrån byggnadens ålder tillmäts den trots detta ett kulturhistoriskt värde. Huset som ägs av kyrkan har tidigare fungerat som hembygdsgård. 133.

134 Ladugård från åren omkring sekelskiftet, med korsade reglar på portarna och spetsad panel på gaveln med vitmålade spetsar. Vid nedfarten till kyrkan, en jordkällare av den typ som finns på ett flertal gårdar i kommunen. En stor och bred stenkällare med några varv timmer som bärande väggar för en överbyggnad. Sydost om manbyggnaden ligger Sankt Sigfrids källa, se vidare den inledande sockenbeskrivningen. Bengtsvad 1:1 Har bedrivits både såg- och kvarnrörelse på platsen, kvarnen redovisad i jordeboken redan år Sågen revs år 1895, kvarnen var i drift åtminstone fram på 1940-talet. Mjölnarbostaden är gulmålad och klädd med lockläktpanel, relativt bred läkt. Byggnaden har inklädda utknutar och en sexdelad plan. Veranda med snickarglädje. Byggnaden har en tunnare tilläggsisolering men tillmäts fortsatt visst kulturhistoriskt värde utifrån sin ålder och gårdens betydelse som kvarn- och sågläge. Dalhultsmon 1:23 År 1936 uppfördes den nya skolan i Utvängstorp, skolan var i drift t.o.m. våren Skolhuset har sedan dess fungerat som en samlingslokal. Skolbyggnaden som är 1½-våning, har ett högt takfall med en enkel takkupa med pulpettak, nätt taksprång. De stora fönstren, som indikerar klassrummen, ger ett ljust och luftigt intryck. Entré på norra gaveln med en enkel veranda med ett litet tak i form av en fronton. Söder om skolhuset en liten kvadratisk byggnad med tälttak som rymmer tre dass på respektive gavel åt norr och åt söder. Enkla grönmålade dörrar, masonitklädda med överljus. Ventilationshuv i takets skärningspunkt. Båda byggnaderna är klädda med rödfärgad lockläktpanel. Dalhultsmon 1:24 Strax norr om skolan ligger Björnåsen som dessförinnan inrymde skola och lärarbostad. I samband med att det nya skolhuset uppfördes ombyggdes Björnåsen till lärarbostäder. Skolhuset tillkom efter en donation år 1863 av dåvarande patronen på Klämmestorp som skänkte medel samt hemmanet Björnåsen till skolväsendet byggdes skolan och lärarbostaden om och den första ordinarie läraren valdes. Byggnad i 1½-våning med relativt stort taksprång. Enkel veranda samt köksentré på norra gaveln i liknande utförande. Fönster två- respektive treluftsfönster med tre rutor per båge. Liten rund takkupa över entrén på östra takfallet. Byggnaden som nu fungera som privatbostad är klädd med rödfärgad lockläktpanel. Vissa förändringar har skett, förutom de som genomfördes 1936 bland annat en stor altantillbyggnad på östra långsidan, men bygganden har ett kulturhistoriskt värde utifrån dess funktion som skolhus och lärarbostad. Skarpemon 1:7 I jordebok första gången år Skarpemon ligger som en ö väster om Tidan i Kymbo socken, Tidaholms kommun. Det har bedrivits affärsrörelse vid Skarpemon sedan 1880-talet. Den gamla manbyggnaden som också innehåller affärslokal och lagerutrymmen, uppges vara från samma tid samt delvis av äldre datum (SGG). Med dess relativt smala inbyggda takfot kan omkring 1850 var en rimlig tillblivelsetid. Den gamla bygganden är målad 134.

135 i en ljusgrön kulör och klädd med lockläktpanel, vita snickerier. Veranda med riklig snickarglädje, lunettfönster under takfot, originellt dekorerade med på glaset målade spetsgardiner. Den gamla affärsentrén är tydlig genom att dörren fasar av byggnadens sydöstra hörn. Tillbyggnad med snedluta åt norr, väggarna klädda med liggande fasspontpanel. Tillbyggnaden uppförd som postkontor åren , då postkontoret i Slättäng lades ner. Öster om landsvägen ligger den nya affären som uppfördes i funktionalist stil år Den nya byggnaden innehöll affär, lager samt under en period postkontor på bottenvåningen och bostad på övervåningen. Byggnaden är spritputsad, vit puts. Stora fönster i affärsdelen, i övrigt tvåluftsfönster med rödmålade bågar. Flackt valmat sadeltak, med två runda takkupor åt norr respektive söder, inbyggd takfot. Entré på södra gaveln, dubbla rödmålade dörrar, med överliggande balkong. Affärsverksamheten bedrevs in på 1960-talet. Stor terrasserad trädgård ned mot Tidan, med vissa prydnadsbuskar och frukträd, ej hållen. Gårdens ladugård låg norr om den gamla manbyggnaden på andra sidan om ån, på mark som nu är frånsåld. Det har tidigare funnit en bro, spång över Tidan vid Skarpemon, som användes som kyrkoväg för de församlingsbor som bodde väster om ån. Skarpemon 1:8 Strax norr om affären ligger ett bostadshus från 1920-talet med brutet takfall, uppfört år 1922 (SB). Byggnaden är målad i en ljusgul kulör och klädd med lockläktpanel. Vita snickerier och gröna fönsterbågar och verandastolpar. Sidoställd fronton med burspråk i bottenvåningen på den västra fasaden. Veranda med tidstypisk enkel dekor. Tak av eternit. Det kulturhistoriskt värdet utgörs av byggnadens för sin tid så typiska utförande och dess välbevarade skick. Enstaka objekt: Fornlämningar: Fornlämning: 10 Kvadratisk stensättning belägen på en moränhöjd öster om Tidan. Vid den tidigare inventeringen var den registrerad som en rund hög. Bebyggelse: Asmundshemmet 1:2, Stenbacken Torp under Asmundshemmet. Ytterligare en byggnad med den så vanliga mellanformen mellan par- och enkelstuga med långkök och skafferi. Denna byggnaden har dock två skorstenar, vilket är ovanligt och något som gör att den kanske mera är att betrakta som en parstuga än en enkelstuga. Byggnaden saknar vidare de så vanliga veranda och köksförstutillbyggnaderna, vilket gör att den känns ursprunglig i sin form. Bostadshuset är klätt med rödfärgad lockläktpanel, där läkten är spetsad nedåt. Taktassar, vilket troligen kan placera byggnaden i 1800-talets andra hälft. 135.

136 Enkel mindre ladugård, med timrat fähus och en stolpkonstruktion i ladan. Torpet har ett värde i sin enkla skick och bevarade struktur. En av torpets sist bofasta var Maria Eriksson som bland annat livnärde sig på att sticka lapptäcken av en hög konstfärdiga kvalité, varav flera finns i museisamlingarna i Falköping och Tidaholm Baremossö 1:7 Byggnaden är enligt uppgift flyttad till dess nuvarande läge i samband med ett skifte år Byggnaden ger ett äldre intryck, vilket talar för att den har flyttats och inte nyuppförts vid denna tid. Manbyggnad i två våningar, dock ej ordentlig fullhöjd, fönstren på andra våningen är lägre än bottenvåningens, två rutor per båge istället för tre. Tillbyggd köksfarstu på västra gaveln, denna fanns dock redan år 1905 enligt äldre fotografier. Enkel veranda med papptak. Åstak. Missprydande tilläggsisolering åt norr. Man- och fägård delad med en stenmur. Den mindre ekonomibyggnaden som har utgjort stall, vedbod och hönshus är äldre än ladugården i väster. Klosterströmmen 1:1 I jordebok från 1663, år 1685 upptagen som kronokvarn. Ensamgård i skogsmark, vid Tidans västra strand. Manbyggnaden uppges vara uppförd omkring år 1910 (SB). Stilmässigt ser dock byggnaden ut som den vore uppförd under 1800-talets andra hälft. Uppförd i 1½-våning, med liggande vindsfönster under takfoten, med ett relativt kraftigt taksprång, profilerade taktassar och med en farstukvist med riklig snickarglädje. Korsbågar, förutom gavelfönstren som har en originell spröjsning. Det är tvåluftsfönster med fyra rutor per båge samt krysställd spröjs i fönstrets överdel, överliggande foder i form av fronton. Byggnaden är målad i en ljusgul kulör och klädd med lockläktpanel, vita snickerier och klarblå dörrar. Läkten är spetsad i dess nedkant. Dörrarna, inåtgående dubbeldörrar med speglar, glasat parti med gjutjärnornament. Till gården finns ett antal ekonomibyggnader, ladugården som har legat söder om bostadshuset är dock riven. Sydväst om manbyggnaden ett dass, en kvadratisk byggnad med tälttak. Dasset verkar ha haft en intressant dubbelanvändning, i dess bakre del finns två kättar, som om det hade varit en svinstia. Avträdet är klätt med rödfärgad lockläktpanel, läkten spetsad lika huvudbyggnaden. Gäststuga i slänten mot ån, ombyggd äldre bod med en hög stenfot innehållande källare. Vid Tidans strand ett brygghus, vidare finns en vedbod/vagnbod samt en mindre timrat byggnad som bland annat har varit hönshus. Samtliga ekonomibyggnader är rödfärgade ock klädda med lockläktpanel förutom hönshuset där timret står bart. Gården är idag fritidsbostad. Väster om gården stråk av hålvägar i framför allt nord-sydlig riktning. Klämmestorp 2:18 Klämmestorp nämns första gången i jordeboken från upptagen som frälsehemman om ett mantal. Gården är på häradskartan från xx upptagen som säteri. 136.

137 Gården ligger högt, på en platå, väster om manbyggnad stark sluttning ned mot Tidans dalgång. Uppfarten flakeras av en allé, med relativt unga träd. Framför mangården en stor grästäckt rundel med en stort träd, samt ett nyplanterat yngre. Ladugården ligger öster om vägen mot Utvängstorp. Mindre trädgård söder och väster om huvudbyggnaden. Den nuvarande manbyggnaden är uppförd under 1800-talets första hälft och är en tvåvånig panelklädd byggnad under ett valmat sadeltak, täckt med ett svart 2-kupigt betongtegel. Det förkommer olika uppgifter vad gäller tillblivelsen dels att manbyggnad ska var byggd av dåvarande ägaren häradshövding Samuel Arsenius år 1820, dels att Arsenius 1823 sålde gården till stadsrådet Carl Otto Palmstierna som återuppförde den nedbrunna säteribyggnaden. Den förstnämnda uppgiften är ur Nordiska museets herrgårdsinventering från 1931, den senare ur Sveriges bebyggelse. Den senare källan innehåller i sig motstridiga uppgifter, där nämns även att corps-de-logiet är uppfört år Klart är dock att byggnaden är från 1800-talets första hälft. Undervåningen är åt entrésidan klädd med en liggande brädpanel med kvaderimitering och övervåningen med en stående profilerad locklistpanel. Övriga fasader är genomgående klädd med en stående profilerad locklistpanel. Våningarna avdelas av en mittelbandlist. Inklädd kraftig takfot med tandsnitt och refflade partier. Byggnaden är målad i ljusgrått med mörkare grå foder. Klassiserande portomfattning med halvkolonner med kannelyrer och skurna romber i basen, överljus samt överliggare som bärs upp av voluter. Dubbla utåtgående oljade trädörrar med fyllningar och skärningar. Interört ej undersökt, äldre planskiss visar dubbla rumsaxlar med smal korridor däremellan. Öster om huvudbyggnad en flygel som stilmässigt ansluter till corps-de-logiet i en våning med valmat tak. Flygeln som är klädd med lockläktpanel och målad lika huvudbyggnaden innehåller garage, pannrum, förråd och personalutrymmen. Denna lär (enl. SB) vara uppförd år Norr om huvudbyggnad ett magasin av timmer i 1½ våning. Byggnaden är rödfärgad och klädd med locklistpanel, en bred profilerad läkt. På södra gaveln en vällingklocka. Tvåluftsfönster med åtta rutor per båge, fönstren är försedda med galler. Dubbla inåtgående bräddörrar klädda med panel i fiskbensmönster. Dörrarna flakeras av enluftsfönster, samt ett smalt rektangulärt fönster under tak. Taket är täckt med plegel. I Nordiska museets undersökning från 1931 står att magasinet lär vara flyttat för länge sedan, lär ha varit flygel till huvudbyggnaden. Nordost om huvudbyggnaden en rödfärgad äldre ekonomibyggnad som är timrad och står med timret bart, med modernare tillbyggnader åt norr respektive öster. Byggnaden har under en period använts som fabrikslokal vid tillverkning av stengötsprodukter. Ursprunglig funktion osäker. Ytterligare nordost om huvudbyggnad ligger den gamla smedjan. En timrad byggnad med åstak, taket är täckt av plegel på ett brädtak. Huset är rödfärgat, bart timmer med inklädda knutar, vitmålande foder och fönster, svarta vindskivor. Byggnaden består av två rum, den gamla ässjan i östra rummet finns bevarad, är dock utvittrad. 137.

138 Till gården finns även en arrendatorsbostad uppförd 1800-talets slut eller vid seklets början, samt en relativt modern ladugård byggd år 1947 på andra sidan vägen mot Utvängstorp. Läget för ladugården är flyttat, i kartmaterialet från 1931 låg ladugården söder om huvudbyggnaden. Det kulturhistoriska värdet består dels av huvudbyggnaden som är relativt oförändrad exteriört förutom vad gäller takmaterial, dels den samlade miljön. Huvudbyggnaden är dessutom den enda herrgårdsbyggnaden i kommunen med detta utförande och en av två från den tiden, omkring år Klämmestorp 2:21, Hultarp En så kallade modifierad enkelstuga med långkök. Enkel entré med inåtgående dubbeldörrar klädda med en liggande ockragulmålad pärlsponspanel, samt överljus. Byggnaden är klädd med en rödfärgad lockläktpanel, vitmålade snickerier. Enkel byggnad med få förändringar, den inte har fått de så vanliga tillbyggnaderna i form av lövsågad veranda och köksfarstu, vilket förhöjer dess värde. Äldre frukträd samt stora lönnar på tomten. Nordväst om torpet en timrad uthusbyggnad. Kyrkarp 1:7 (fd 1:2 och 1:3) Nämns första gången i jordebok år 1539, då som kyrkohemman. Namn syftar just på att gården har varit kyrkogods. I fastigheten Kyrkarp är numera de tidigare båda fastigheterna 1:2 och 1:3, som kallas Stora respektive Lilla Kyrkarp sammanlagda. Stora Kyrkarp, före detta 1:2, ligger söder om vägen från Utvängstorp mot Ballarp. Manbyggnaden som har en sexdelad plan, är uppförd i 1½-våning. Den är troligen från 1800-talets andra hälft, dock något stramare än många andra byggnader från denna tid. Byggnadens entrédörrar flankeras av ett par fönster på vardera sidan om entrén med ett lunettfönster över respektive fönsterpar. Lunettfönstren har en bågformad spröjs mellan de utstrålande spröjsarna. Brunmålade dubbeldörrar med liggande panel i dess undre del och diagonalställd panel i dess övre, krön med tandfris. Byggnaden är klädd med rödfärgad lockläktpanel, vita snickerier. Manbyggnaden vid Nolgården, Härstorp i Sandhems socken, är i sitt ursprungliga utförande mycket lik denna, vilket kan betyda att de är uppförda av samme byggmästare. Strax nordväst om bostadshuset ett timrat uthus, magasin med släta knutar. På linje med denna norrut, relativt stor och hög ladugårdsbyggnad i timmer och skiftesverk. Fähusdörrarna korsade brädor. Gården nu fritidsbostad. Lilla Kyrkarp, tidigare 1:3, ligger något väster om den ovan beskrivna gården, norr om vägen mot Ballarp. Manbyggnaden, som uppges vara från 1800-talets mitt (SGG), är planmässigt troligen en modifierad enkelstuga. Byggnaden har åstak. Den är klädd med rödfärgad lockläktpanel, veranda med snickarglädje. Åt väster ett bakbygge, med utdraget kök. Liten enkelstuga i vinkel med manbyggnaden, som har utgjort skräddarverkstad åt dåvarande skräddaren Idh. Stugan flyttades till sitt nuvarande läge från torpet Hasslebacken i Hassleryd omkring år Flera ekonomibyggnader, varav ladugården uppges vara uppförd på 1800-talets slut. (SGG) 138.

139 Lundsåsen 1:1 Upptagen i jordebok år 1600 som kronotorp. Ensamgård på ås, nu helt omgiven av skog. Inägorna börjar alltmer att växa igen. Bevarad gårdsstruktur med manbyggnader i två generationer samt en äldre ladugård. Frontalt mot uppfart ligger den gamla manbyggnaden, en byggnad uppförd i 1½-våning. Entré med enkla dubbeldörrar, med påspikad masonit, samt ett överliggande lunettfönster. Väster om denna, i vinkel en senare manbyggnad i två våningar av parstugetyp. Veranda med valmat pappklätt tak och relativt enkelt utförande, bakbygge med utdraget kök. Båda byggnaderna är rödfärgade och klädda med lockläktpanel. Delad man- och fägård, avskiljd genom en tydlig tomtavgränsning i form av planterade träd och buskar. Den nya manbyggnaden uppges vara uppförd år , ladugården enligt samma källa från 1882 (SGG). Det timrade fähuset är uppfört utan de vanligen förekommande bärande stolparna, detta har konstruktivt möjliggjorts genom ett mycket kraftigt mellanbjälklager, samma konstruktion även i ladugården vid Tavelhult som är uppförd på 1860-talet. Samtliga byggnader under tak av korrugerad plåt. Skrickle 1:4 Mindre gård med flera byggnader, marken är idag i stort sett avstyckad. Manbyggnad i 1½-våning, troligen sexdelad plan. Liggande rektangulära fönster under takfoten. Veranda med snickarglädje, klassiserande entréparti med räfflade halvkolonner och överstycke. Byggnaden verkar vara en mellanform mellan ett tidigare byggnadsskick och modet från 1800-talets andra hälft, då den har alla stildrag som kännetecknar det sena 1800-talet men har en takkonstruktion av äldre slag, då byggnaden har åstak. Enligt uppgift ska byggnaden vara uppförd under 1870-talet vilket antyder att det inte finns några klara gränser i tid mellan de olika byggnadssätten. Norr om byggnaden en lillstuga från 1900-tal, som är uppförd i en stolkonstruktion. Båda byggnaderna rödfärgade och klädda med lockläktpanel. Ekonomibyggnader, ladugård, med timrat fähus, bod, samt jordkällare med timrad och i gavelspetsarna panelklädd överbyggnad. Gården delvis förfallen. Tavelhult 1:3 Tavelhult är ensamgård med många äldre byggnader, nämns första gång i jordebok år Gården ligger högt, som en ö i skogen, uppfartsvägen är kantad av träd. Flera äldre träd på tomten, bland annat ekar. Byggnaderna och tomten ägs idag av hembygdsföreningen som fick detta som en donation i januari 1993 av den tidigare ägaren, Ruben Berggren. Manbyggnaden är ett timmerhus i två våningar klätt med rödfärgad lockläktpanel. Byggnaden har breda vindskivor och inklädda takåsar. Taket är täckt med tvåkupigt lertegel och har två skorstenar på det bakre takfallet, den östra som är ommurad i tegel har en högre placering mot nock än den västra som är vitputsad. Det är en parstuga med en kammare på västra gaveln. Kammaren har, enligt uppgift i den förra inventeringen lämnade av den tidigare ägaren, haft en direkt ingång och en nedgång till källaren under densamma. Berggren har också uppgivit att det östra rummet har haft jordgolv och använts som grovkök vid slakt etc. Utifrån beskrivningen verkar byggnaden utgöra en mellanform mellan en framkammarestuga och en parstuga. 139.

140 Enligt hembygdsföreningen användes det rum som idag är den västra salen som kök, fram till år 1902 då köket inredds där det nu är. Byggnaden ålderdomliga planlösning och utformning av tak och skorstenar gör att det i tidigare inventering uppgivna byggtid omkring 1850 eller decennierna före kanske kan ifrågasättas. Gården skulle i grunden till och med kunna vara från talet. Hembygdsföreningen bytte delar av panelen i samband med övertagandet, de noterade då att timret i de två våningar är av olika karaktär och att bottenvåningens timmer är väderbitet på ett helt annat sätt än i den övre våningen, vilket talar för att huset ursprungligen bara har haft en våning. Fönstren på andra våningen är av en ålderdomlig typ, då glasen skjuts in i en skåra, istället för att ha en kittfals. Utifrån fönstertypen kan man anta att andravåningen har tillkommit före Skillnaderna i timmerväggarnas kondition gör att man kan förutsätta att bottenvåningen bör vara relativt många år äldre än den övre, kanske år. Några exakta år är nästa omöjligt att säga, utan att göra en dendrologiska datering av timret. I vinkel norr om manbyggnaden, ligger en loftbod uppförd av timmer i 1½ våning. Timret är bart, loftgången panelinklädd, den södra och östra gaveln är rödfärgade i övrigt omålad. Byggnaden har släta knutar och åstak, enluftsfönster med sex små rutor per båge, vilka är sentida. Tak av plåt på stickor. Loftboden har enligt uppgift tidigare fungerat som brygghus. Loftboden är en av de få kvarvarande loftbodarna i kommunen. Ladugården är timrad, förutom den senare tillbyggda ladan i öster som är panelklädd, det omålade timret står bart. Taket består av korrugerad eternit på stickor. Ladugården som innehåller fähus, stall och lada är uppförd 1863 och ersatte då ett tidigare fähus som låg norr om manbyggnaden. Fähuset uppfört utan de vanligen förekommande bärande stolparna, detta har konstruktivt möjliggjorts genom ett mycket kraftigt mellanbjälklager, samma konstruktion även i ladugården vid Lundsåsen som är uppförd på 1880-talet. Loftboden är en rest från den tidigare fägårdsanläggningen. Nordväst om ladugården i vinkel med densamma, ett timrat svinhus som anges vara uppfört Svinhuset har panelbeklädnad i gavelspetsen samt i en tillbyggnad på norra gaveln, i övrigt står det omålade timret bart. Tak lika ladugården. Ytterligare norr om svinhuset, en något modernare byggnad, som utgjort tvättstuga och snickarbod, den är klädd med en rödfärgad lockläktpanel, med nedåt spetsade ändar. Tak av korrugerad plåt på stickor. I ängen nordost om ladugården, ligger en smedja. Den är uppförd i stolpkonstruktion, klädd med omålad lockläktpanel, tak av korrugerad eternit på äldre sticketak. Ässjan är bevarad, men i dåligt skick. Smedjan ligger utanför den tomt som donerats till hembygdsföreningen och tillhör fastigheten Tavelhult 1:1 som i övrigt saknar byggnader. Utvängstorp 1:6, Backgården, Rosenlund Byggnaden utgör ett fint exempel på en mindre fastighet uppförd i schweizerstil. Bostadshuset klätt med lockläktpanel med fasad läkt, vitmålat med gröna fönsterbågar. Veranda med enkla spjälor, tillbyggd köksfarstu. Uthusen är placerad i vinkel vilket gör att de får karaktären av flyglar. Uthusen är rödfärgade och klädda med lockläktpanel. Byggnaden och tomten är utforma efter den struktur som tillämpades vid de flesta gårdarna, men här i en mindre skala. Hållen tomt med fruktträd. 140.

141 Öjaforsen 2:1, 3:2 Gammal kvarnplats, den norra tullkvarnen nämns första gången i jordeboken år 1540, den södra nämns först Under 1800-talet har även funnits en manufaktursmedja på platsen. Idag finns en äldre kvarnbyggnad, den uppges vara från 1850-talet som sedan 1915 har fungerat som kraftstation. Vid den tiden levererades ström till bygden, kraftstationen är fortsatt i drift och nu lämnas el till Vattenfalls nät. Byggnaden är timrad med släta inklädda knutar och lockläktpanel i gavelspetspartierna. Underhållet är något eftersatt. På västra sidan om dammen, upp i sluttningen ligger en maskinistbostad som är klädd med rödfärgad lockläktpanel (Öjaforsen 3:2). Byggnaden som vilar på en relativt hög stenfot, har ett kraftigt taksprång och profilerade taktassar. Under takfot, dekorband i vitt, i form av list samt liggande panel. Senare altantillbyggnad på östra fasaden och upptaget ateljéfönster på byggnaden norra gavel förminskar dess värde. Från fastigheten löper också ett antal hålvägar i några sträckningar, dessa är tydligast i väster, det finns även någon mindre hålväg öster om Tidan. Detta är rester efter gamla kvarnvägar. 141.

142 Arkitekter Wilhelm Andersson, ( ) Kommunalhus och församlingshem i Mullsjö, år 1937 (nuvarande biblioteket) Gustaf Birch-Lindgren ( ) Skidstugan Friluftshotellet Bo Boustedt, Skara Boustedt och Heinemans arkitektkontor i Skövde, gravkapell Nykyrka och Sandhems kyrkogård Isak Gustaf Clason, ( ) arkitektkontor, Stockholm, diverse uppdrag för familjen Sager Albert Colett, Stockholm knutet till Isak Gustaf Clasons arkitektkontor, ritat flera byggnader vid Ryfors, komministerbostället, Nykyrka Georges von Dardel ( ) Margeteholm, ombyggnad huvudbyggnad samt trädgårdsmästeri och bostad Adolf Wilhelm Edelsvärd ( ) Chefsarkitekt SJ, stationshusen i Mullsjö och Sandhem Inge Eklund, Kymbo byggmästare, villor i Sandhem Johan Frånberg ritat villor i Mullsjö Torben Grut ( ) Villa i Mullsjö Karl Gustavsson, Sandhem byggmästare, villor i Sandhem HSB:s ritkontor Stockholm flerbostadshus och radhus, Mullsjö Nils Halla, LBF Lantbruksförbundets byggnadsförening, i Karlstad, kommunhuset Mullsjö, 1963 Erik Alfred Hedin ( ) Stadsarkitekt i Gävle, Grimstorps säteri Hans-Erland Heineman (1919 ) Boustedt och Heinemans arkitektkontor i Skövde skolan i Sandhem, år Ernst Jacobsson, ( ) Nykyrka kyrka Arnold Johansson byggmästare, villabebyggelse i Sandhem Erik Johansson, Tidaholm byggmästare, villor i Sandhem Gunnar Johansson arkitektkontor, Ulricehamn, Sparbankshuset samt villor i Mullsjö Viktor Johansson, Mullsjö byggmästare, villor i Mullsjö Ernst Krüger ( ) Tunarps säteri, corps-de-logiet 1908 Axel Kumlien ( ) och Hjalmar Kumlien ( ) deltog i ombyggnad av Ryfors (även ritat ej antaget förslag till ny kyrka i Nykyrka) LBF, Skara, Mariestad villor och pensionärsbostäder Sandhem Filip Lindqvist, Mullsjö byggmästare, villor i Mullsjö Magnus Lindqvist byggnadsingenjör ritat villor i Mullsjö H. Ljungström, Ekpg villa Sandhem Evert Milles ( ) Tunarps säteri, porttorn och vagnbod Edvard Milner ( ) landskapsparken Ryfors, samt engelska villan Henry Ernst Milner ( ) landskapsparken Ryfors 142.

143 Carl Nyrén (f. 1917), arkitektkontor Stockholm, konferenslokal Friluftshotellet i Mullsjö. Göran Pauli, ( ) Stadsarkitekt i Jönköping Gestaltning av kyrkogården Nykyrka kyrka. Magnus Ragnar byggnadsingenjör, ritat villor i Mullsjö. Gilbert Sultan arkitektfirman Ålander i Göteborg, diverse byggnader Folkhögskolan i Mullsjö. Lars Isreal Wahlman ( ) trädgården Tunarp. White arkitekter, Göteborg Vårdcentralen Mullsjö, Johan Wilhelm Zelander Bjurbäcks kyrka, (ritningen i ATAs arkiv dock signerad För upprättande av verksförteckningen har bl.a. Arkitektur i Skaraborg av Eric Julihn, Skövde 1996, använts. Ordförklaringar akantus Växtornament, ofta förkommande under antiken. balusterdocka Svarvade eller huggna dockor i trä eller sten, del i balustrad corps-de-logi Franskt ord för huvudbyggnad. entasis halvkolonn galleri En ansvällning, svag utbuktning, på ett kolonnskaft mitt som markerar dess bärande kraft. Används här i bemärkelsen; täckt på enda sidan öppen pelargång. kalksandsten Ånghärdad sten framställd av kalk och sand. Tillverkades lokalt bland annat i Baskarp. kvader lunettfönster mantal pocher Huggen kvadratisk sten. Halvmåneformat fönster, med från centrum utstrålande spröjs. Förekommer från 1700-talet som gavel- och vindsfönster, först i förnämare bebyggelse och upptas sedan under 1800-talet i allmogebebyggelsen. Från franska lunette liten måne. Äldre mått på en jordbruksfastighets skatteförmåga, under medeltiden ett antal män eller människor som var arbetsföra, kunde avlägga ed, var skatteskyldiga etc. Sin nuvarande betydelse, det vill säga det tal som uttrycket ett hemmans storlek, fick ordet först omring Numera endast av betydelse som mått på en fastighets andel i en by. Flyglar i en våning sammanbyggda med huvudbyggnaden i dess längdriktning. 143.

144 risalit svagt framskjutet parti av en fasad, genom byggnadens hela höjd. Förekommer antingen som en betoning av en byggnads mittparti eller i symmetri av dess sidopartier. rocaille Rokokotidens viktigaste ornamenttyp, ett oregelbundet formspel ofta c- och s-kurvor, gärna inspirerad av snäckan form. tandfris Listornament i form av en rad tättsittande och regelbundet ordnade kubformer på listens undersida. Synonymt med tandsnitt. Källor, litteratur Arkiv ATA, antikvariskt-topografiskt arkiv, Stockholm. Arkitekturmuseets arkiv, Stockholm: Clason, Wahlman. Brandförsäkringsverket, Stockholm. Jönköpings läns museums arkiv. Krigsarkivet, Stockholm. Landsarkivet Göteborg, Ryforsarkiven. Landsarkivet Vadstena, diverse kyrko- och sockenhandlingar. Länsstyrelsen, Jönköpings län, inventeringsrapporterna, industrimiljöer i Mullsjö kommun. Mullsjö kommun: Bygglovshandlingar mm. Nordiska museet, Stockholm, herrgårdsinventeringen, prästgårdsinventeringen. Riksantikvarieämbetets fornminnesregister över Bjurbäck, Nykyrka, Sandhem och Utvängstorps socknar. Riksarkivet, Stockholm; kammarkollegiets industristatistik, kartor och ritningar. SJ:s centralarkiv, Stockholm. Sandhems pastorat, div. kyrkohandlingar. Västergötlands museums arkiv, Skara. Opublicerade källor Thomas Carlquist, Bjurbäck, Bjurbäcks sn, Mullsjö kn, dokumentation inför byggnadsminnesförklaring. Skaraborgs länsmuseum, opublicerad rapport, Hans Claeson, Byggnadsdokumentation Näs herrgård, Bjurbäcks socken, Mullsjö kommun, Västergötland. Rapport opublicerad, Skaraborgs länsmuseum. Mikael Hedin, Forsvillan, Ryfors. Ryfors, Ersered 1:4, Nykyrka socken, Mullsjö kommun. Byggnadsdokumentation inför rivning. Skaraborgs länsmuseum. Opublicerad rapport,1993. Klang, L. Fossila odlingsspår vid Skarpemon och Utvängstorp, Utvängstorps socken, Mullsjö kommun, Skaraborgs län. Otryckt rapport. Riksantikvarieämbetet, Df, PM nr 1981:6. Stockholm, Winkvist, F. Kartering av fossila odlingsspår vid Skarpemon, Utvängstorps socken, Skaraborgs län. Opublicerad,

145 Litteratur Herman Ahrén (red.), Nykyrke socken, en hembygdsbok. Utgiven av Nykyrke Hembygds- och fornminnesförening. Motala, C. S. Allwood m.fl., The Anglo-american Center Mullsjö, Martin Allwood (red.), Motiv från gamla Mullsjö. Mullsjö, Martin Allwood, Arne Samuelsson, (red.), Ryfors, en kavalkad om ett bruk. Mullsjö, Christina Almqvist, Mariann Syllner-Gustafsson, Vägen i kulturlandskapet. Utgiven av Vägverket, Region sydöst, Ingela Andersson, Om orangerier och drivhus i Sverige med förslag till rekonstruktion av drivhusen vid Gunnebo slott. Göteborg, Åke Axell m.fl., Torp och backstugor. Utgiven av Nykyrke fornminnes- och hembygdsförening, Bengt Berglund, Ryfors bruk Från järnbruk till herrgård. Skara, Bertilsson, B. & Hjolman, B. Bevarandeprogram och åtgärdsprogram för odlingslandskapets natur- och kulturmiljövärden (Mullsjö kommun) i Skaraborgs län. Upprättat av Firma Gravsjö konsult och Skaraborgs länsmuseum. Meddelanden 8/92. Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Birgitta Carlberg, Gömda växter i glömda trädgårdar. Stockholm E. Carlsson, Bottnaryd, en sockenbeskrivning från äldre tider till 1900-talets början. Jönköping F. Colling, Skaraborgsbygden, del II Tidanstråket. Hjo, Gunnar Dravnieks, Byggandets ord, betydelse ursprung historia, Stockholm Hall, Dunér (red), Svenska hus, landsbygdens arkitektur från bondesamhälle till industrialism. Stockholm Herman och Ove Ekelund berättar om Torestorp och John Bauer i Mullsjö. Habo, Enhörning, Gartz mfl., Ryfors bruk från järnbruk till golfbana. Institutionen för kulturvård, 1994:32, Göteborgs universitet, Sigurd Erixon, Svensk byggnadskultur. Sigurd Erixon m.fl., Västgötagårdar. Stockholm Hjalmar Fagerström, Mullsjö Friluftsgård, artikel i SJ Idrottsförbunds årsberättelse Fem föreningar forskar. Hembygdsarbete i Mullsjö kommun. Utgiven av Mullsjö hembygdsföreningar, Fossil åkermark. Äldre tiders jordbruk spåren i landskapet och de historiska sammanhangen. Fornlämningar i Sverige 1. Riksantikvarieämbetet. Stockholm, Knut Fredriksson, Från Sandhemsbygden i gången tid, del I och II, Sandhems gårdskrönikor, med särskild hänsyn till 1600-talet, del I II, Sandhems gårdskrönikor, med särskild hänsyn till 1700-talet, del I III, Sandhems gårdskrönikor, med särskild hänsyn till 1800-talet, del I VI Sandhem i helg och söcken Samliga böcker utgivna av Sandhems Hembygds- och Fornminnesförening. Friberger, P. G. Beskrifning öfver Wartofta fögderi i Skaraborgs län. Sköfde, Fries, M. Fornåkrarna på Kylle mo i Sandhems socken, Västergötland, i pollenanalytisk belysning. Kungl. Vetenskapssamhällets i Uppsala årsbok 4/1960, s Stockholm,

146 Gren, L. Eriksgatuleden och kvarnvägarna i Kymbo- och Sandhemsbygden Sveriges största hålvägssystem. Arkeologi i Sverige Riksantikvarieämbetet. Stockholm, Holmström, E., Lundgren, E. Kultur på väg i Skaraborg. Utgiven av Länsstyrelsen och Vägverket. Mariestad, Eric Julihn, Arkitektur i Skaraborg. Skövde, Kulturhistoriska industrimiljöer i Jönköpings län. Länsstyrelsen, Jönköpings län. Jönköping Gunilla Linde, Stationshus , A. W. Edelsvärd som järnvägsarkitektur. Utgiven av Svenska järnvägsklubben, Malung, Lindskog, P.E. ( ), Försök till en korrt beskrifning om Skara stift. Ed. Nytryck, Ljungström, C. J. Wartofte härad och staden Falköping. Lund, Lovén, C. Borgar och befästningar i det medeltida Sverige. Stockholm, Ivar Lundahl, Ortnamnen i Skaraborgs län, del XIII Vartofta härad, territoriella namn. Utgiven av Kungl. Ortnamnskommissionen, Uppsala, Ch. Em. Löfvenskjöld, Landtmannabyggnader hufvudsakligen för mindre jordbruk. (1890). Faksimil utgiven av Lantbruksstyrelsen, Jönköping, Milstenar i Jönköpings län. Utgiven av Vägverket, 1998 Mullsjö kommun. Översiktlig kulturhistorisk inventering. Skaraborgs länsmuseum Skara, Erik Nordin, Träbyggande under 1800-talet, del 16 i serien Den nordiska trästaden, Stockholm Näs Herrgård, Bjurbäcks socken. Dokumentation vid restaureringen Skaraborgs länsmuseum, Olsén, P. Några halsringar från övergångstiden mellan brons- och järnålder. Studier tillägnade Gunnar Ekholm. Uppsala, (Angående fem halsringar från Ängelstorp, Sandhems socken; SHM 5539 och 7571:203,204 inlämnade vid två olika tillfällen) Einar Persson, Bjurbäck en gränsbygd genom sekler. Utgiven av Bjurbäcks hembygdsförening, Falköping L. Persson, Å Axéll, Mullsjö från 1860-talet och framöver. Mullsjö uå. Prästgårdar i Sverige, rapport RAÄ 1989:2, Riksantikvarieämbetet, Stockholm Ryfors corps-de-logiet, kulturhistorisk beskrivning och åtgärdsförslag. Skaraborgs länsmuseum, Sahlström, K.E. Undersökning av domarringar i Västergötland. Fornvännen 1943, sid Stockholm, Sandhems kyrka. Kyrkobeskrivning, författare ej angiven. Falköping Sandhemsbilder Utgiven av Sandhems Hembygds- och Fornminnesförening, Waldemar Swahn, Ryfors. Nykyrke socken, Vartofta härad, Skaraborgs län, Svenska slott och herresäten vid 1900-talets början. Stockholm Ida Sager, Från gamla trädgårdslandet, Stockholm Robert Sager, Ryfors bruk Självbiografiska anteckningar från barn- och ungdomsåren. Göteborg, Edvard Fredrik von Saltza, Familjeanekdoter och minnen från barndomen. [utgifna af Nils Sjöberg], faksimilutgåva urspr Sandhemsbilder , Utgiven av Sandhems Hembygds- och fornminnesförening, Skaraborgs läns embets- och adresskalender för år 1866, Mariestad, Catharina Svala, Från ladu-gård till djur-stall, ekonomibyggnader under 250 år. Stockholm,

147 Lantbruksarkitekten Charles Emil Löfvenskiöld Alnarp, Svenska gods och gårdar, Skaraborgs län södra. Uddevalla, Svenska villor, del II, Södra Skaraborgs län. Stockholm Sveriges bebyggelse, landsbygden, Skaraborgs län, del V. Uddevalla, Christian Tiedemann, Minnen från Margreteholm. Göteborg Axel Unnerbäck, Kulturhistoriskt värde, artikel i Kulturmiljövård, 1 2, sid , Kolbjörn Waern, Ryfors park under hundra år. Länsstyrelsen i Skaraborgs län, Mariestad Åsa Wettre, Gamla svenska lapptäcken. Stockholm Västgötalands Fornminnesförenings tidskrift; Vägen till din historia. Regionalt kulturminnesvårdsprogram, kulturhistorisk beskrivning, Skaraborgs län. Utgiven av länsstyrelsen i Skaraborgs län, Skaraborgs länsmuseum, Mylla mule människa, det västergötska kulturlandskapet, några brottstycken, Bygga och bo, 1000 år i Västergötland, Åkerhielm, Vätterlandskapen, resehandbok utgiven av Vätterns turisttrafikförening, Anders Åman, Marta Jernfelt-Carlsson, Träkyrkor i Sverige, Stockholm

148 Bilaga 1 Bortskrivna objekt Kriterier för bortsållning Vilka byggnader som kommer med eller väljs bort är givetvis en subjektiv bedömning av den som gör inventeringen, baserat på kunskap, värderingar och även i viss mån smak och estetiska bedömningar. I de fall som byggnader har skrivits bort i förhållande till inventeringen från 1970-talet så är det framför allt följade orsaker till detta. Senare tillbyggnader eller förändringar som påverkar byggnadens utseende och karaktär negativt, det kan handla om byte av fönster, dörrar, taktäckningsmaterial, tilläggsisoleringar. Byggnadens skick, om ett förfall har gått så långt att den kan betraktas vara utom all räddning. Vidare har också strukturförändringar i miljön påverkat bedömningen, i fall delar av en sammanhållen miljö har rivits påverkar detta också respektive objekt negativt. I vissa fall är till och med tidigare inventerade byggnader rivna. Bjurbäcks socken: Habblahester 1:6, (tillbyggt) Kattås 1:2, Stora Hallebo, (ej anpassad tillbyggnad i öster, fö. med lösspröjs) Lockås 1:9 Björkeskog, (tilläggsisolering) Nunnered 1:6, (ny tillbyggnad) Näs 4:1 Lyckorna, störande altantillbyggnad) Nykyrka socken: Höryd 1:13, (kraftigt ombyggt) Höryd 1:14, (nytt hus) Sandhems socken: Björsjöhage 1:4 medtagen i förra inventeringen då man tyckte att den såg ut som en skolbyggnad Hunared 2:6 Häggåsen 1:3 (delvis hårt renoverad) Härstorp 1:3, Nolgården (kraftig tilläggsisolering) Härstorp 2:4, Sörgården, (delvis dåligt skick, nytt betongtegel, ointressant miljö) Lilla Bråared 1:17 (pågående tilläggsisolering, 1:12 i gamla inv.) Ljunghem 1:14 Sakttegård (ombyggd, tilläggsisolering, stor köksfarstutillbyggnad) Pinnahemmet 1:12 (oproportionerlig köksfarstutillbyggnad, bytta fönster) Slättäng 3:7, Nyholm (ombyggd, tillbyggnad) Tingahalla 1:4 (skriv bort, stor altantillbyggnad mm) Vimla 4:1, Mabacken (ombyggd, tillbyggnad) 148.

149 Utvängstorps socken: Ballarp 1:14, Korrarp (fd Korrarp 1:1) ombyggd Baremosse 1:3 (kraftig tilläggsisolering) Bolsäng 1:3? (många moderna inslag, tillb. huvudbyggnad, plegel ) Dalhultsmon 1:18 (div stora tillbyggnader) Klämmestorp 2:19 Karlsten, 2:20 Beateberg tillbyggnader Stora Klämmestorp 1:4, Skogen (avsedd byggnad rasar) Stendråget 1:2, Stora Stendråget (ombyggd) 149.