Nr Adoptioner Bistånd Fadderskap. Tema: Dyslexi

Transkript

1 Nr Adoptioner Bistånd Fadderskap Tema: Dyslexi

2 Kontoret Vårt kontor finns på Energigatan 11, Kungsbacka. Tel: Fax: Telefontid: Vardagar , torsdag även E-post: Adoptionsförfrågan: Ring, faxa eller maila kontoret där Berit, Margareta, Anna-Lena, Anna-Karin, Elisabeth, Maria och Christina svarar på adoptionsfrågor Hemsida: Medlem i föreningen blir du genom att sätta in 350:- på pg eller bg Fadderbarn Föreningen har en omfattande fadderbarnsverksamhet och förmedlar ekonomisk hjälp från svenska familjer till barn i Indien, Sri Lanka, Polen, Nepal, Demokratiska Republiken Kongo och Vietnam. Bg Fadderbarnsverksamheten samordnas av Katarina Borg Adolfsson. Biståndsverksamheten Samordnas av Katarina Pettersson. Bidrag till biståndsarbetet kan sättas in på pg eller bg Styrelsen Eva Jonasson-Melin, ordförande, tel Jörgen Pettersson, vice ordförande, biståndsansvarig, tel Lena Egeryd Dahlin, ekonomiansvarig, tel Katarina Borg Adolfsson, fadderbarnsansvarig, tel Kerstin Albertsson Wikland, biståndsansvarig, tel Kristina Johnsson, sekreterare, tel Pernilla Lindén Janson, styrelseledamot, tel Anders Bergström, styrelseledamot, tel Margareta Wilholm, styrelseledamot, tel Marie Tengmark, styrelseledamot, tel Om du har frågor eller funderingar som du vill att styrelsen ska ta upp, kontakta någon av oss i styrelsen eller skicka e-post till info@bfa.se Redaktion Ansvarig utgivare: Eva Jonasson-Melin Redaktion: Anna-Karin Stahre, Julia Wilholm, Margareta Wilholm och Supriya Melin Korrektur: Kristina Johnsson Layout: Mette Österholm Tryckeri: Tabergs tryckeri AB Tidningen Barnen Framför Allt utkommer med fyra nummer per år. ISSN X. Vill du skriva en artikel i tidningen maila redaktionen på redaktion@bfa.se. Vill ni annonsera i tidningen kontakta redaktören Supriya Melin på mail supriya.melin@bfa.se Omslagsfoto: Mot alla odds: Simon Sjöholm klarade skolan med glans, trots grav dyslexi! Foto: Sara Ahlstöm Stöd BFA s biståndsverksamhet genom att annonsera. Samtliga annonsintäkter kommer att användas till BFA s biståndsarbete. Annonspriser tidningen: 1/4 sida (100x145 mm), 3490 kr/nr 1/2 sida (200x145 mm), 5990 kr/nr 1/1 sida (200x290 mm), 9990 kr/nr 10% avdrag (som tidigare) vid annonsering fyra nummer i följd. Vill ni annonsera i tidningen kontakta redaktören Supriya Melin på mail supriya.melin@bfa.se eller telefon Ni kan även kontakta biståndsgruppen på bistand@bfa.se Tack för ert bidrag! 2 Barnen Framför Allt nr

3 Eva har ordet... Så har BFA kunnat summera verksamhetsåret Vi har haft årsmöte och valt ny styrelse. Alla i styrelsen ställde upp för ytterligare ett år. Den ny/gamla styrelsen presenteras närmare längre fram i tidningen. Katarina Pettersson som suttit i styrelsen två år har hoppat av. Hon har istället anställts som biståndsansvarig på halvtid och har som uppgift att arbeta med vissa specifika projekt. I uppdraget ingår att ansöka om SIDA bidrag och att öka föreningens insamlings och sponsorverksamhet. I nästa nummer av tidningen kommer en intervju med Katarina där hon berättar mer om sitt uppdrag. Ni som kommer till sommarträffen träffar henne då hon tillsammans med våra utlandsgäster ska presentera biståndsprojekt i Nepal och Indien. Vi är glada och stolta över den satsning som vi nu gör för att öka vår biståndsverksamhet. Alla som är medlemmar i BFA bidrar genom medlemsavgiften till föreningens biståndsverksamhet. Men tyvärr väljer alltför många medlemmar att lämna föreningen när barnet har kommit hem. Vi kommer nu att satsa aktivt på att fler familjer ska stanna kvar som medlemmar i föreningen. Många tänker kanske att man inte längre har behov av föreningen när adoptionen är klar och barnet har kommit hem. Men, tänk istället, att ert barn behöver föreningen. Vi tror att det betyder mycket för barn och ungdomar att vara kvar som medlemmar i föreningen. Adopterade har, även om man är olika, en gemensam bakgrund som i sig är identitetskapande. Längre fram i tidningen kan ni läsa mer om detta i artikeln om Mary Juusela och hennes bok. Innehåll Eva har ordet sid 3 Hänt sen sist sid 4 Barn söker föräldrar sid 5 Cirkelledarträff i Kungsbacka sid 5 Olika men ändå så lika sid 6-7 Från svensk till thai på en månad sid 8-9 Simon klarade skolan mot alla odds. sid Dyslexi en stävan efter förståelse sid 12 Studietips och råd för elever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi sid 13 Konferens i Sofia, Bulgarien sid 13 BFA:s nya styrelse sid Fadderbarnsverksamhet sid Fadder och bistånd sid 19 Anslagstavlan baksidan På årets sommarträff kommer 120 barn och nästan alla är under 10 år. Vi hoppas att i framtiden finna former även för lite äldre barn och ungdomar att delta i träffar eller på andra sätt ha nytta av sitt medlemskap i föreningen. Ett exempel är att barn och ungdomar nu har möjlighet att annonsera på sista sidan i tidningen. Tanken är också att tidningen ska ta upp frågeställningar som rör lite äldre barn som t ex temat om dyslexi. Vår ambition är att föreningen genom sin medlemsverksamhet i form av träffar, utbildningar och genom medlemstidningen i ännu högre grad än tidigare ska vara ett forum för adopterade. BFA ska vara en förening inte bara för föräldrarna utan också en förening för alla barn och ungdomar. Glad sommar! Barnen Framför Allt, BFA, är en ideell organisation för adoption, fadderskap och bistånd. Adoptionsdelen (BFA-A) är auktoriserad att arbeta med adoptioner från Bolivia, Bulgarien, Kenya, Indien, Litauen, Nepal, Polen, Slovakien, Sri Lanka, Thailand, Tjeckien, Taiwan, och Vietnam. Biståndsdelen arbetar för att hjälpa barn i de länder föreningen har kontakt med. Medel för biståndet kommer bland annat från medlemsavgifterna som oavkortat går till bistånd, men även donationer och hjälpinsamlingar ger intäkter till biståndsverksamheten. Adoptioner Bistånd Fadderskap Barnen Framför Allt nr

4 Hänt sen sist Bolivia Vi väntar på förnyat avtal i Bolivia, tills dess kan vi inte skicka nya handlingar till landet. Eftersom vi ännu inte har något nytt avtal med Bolivia kan vi inte heller förutspå hur lång väntan det blir i registret. Väntetiden i landet varierar mellan månader. Familjer som önskar adoptera från Bolivia kan ha medgivande för barn 0 till inte fyllda ett år men man bör ha 0 24 månader. Under 2005 anlände nio barn från Bolivia. 12 barn anlände under Tio barn anlände under 2007 och fyra barn under Tre barn har anlänt i år. En familj befinner sig i landet. Tjeckien För Tjeckien måste familjerna som lägst ha medgivande för barn 0 till inte fyllda två år. Det är ny chef och personal på centralmyndigheten. Framöver beräknas väntetiden vara ca ett - två år i landet. Tre barn anlände under Under 2008 anlände inga barn. I år har det anlänt fem barn till tre familjer. Slovakien Vi får ha tio ansökningar på gång samtidigt i Slovakien varav några med högre medgivanden. För Slovakien måste familjerna som lägst ha medgivande 0 till inte fyllda tre år. Vi får nu enbart starta familjer som har medgivande för ett barn eller syskonpar. Väntetiden i landet är ca månader, något kortare för syskonpar. Samarbetet med Slovakien inleddes i slutet av Under 2005 anlände två barn och under 2006 ett syskonpar. Sex barn anlände 2007, varav två syskonpar. Sju barn anlände 2008 varav ett syskonpar. Vi har fått hem ett barn under 2009 och fyra familjer har i dagsläget barnbesked. Litauen Väntetiden i Litauen har hittills varit ett till två år. För Litauen måste familjerna som lägst ha medgivande 0 till inte fyllda tre år. Tio barn har anlänt under 2007 och sju barn har anlänt under Två familjer har anlänt med varsitt syskonpar under Tre familjer har barnbesked. Det är i dagsläget ca månaders väntetid i registret i Sverige innan nya ansökningar kan skickas till Litauen. Polen Polen fortsätter att fungera bra. För Polen måste familjerna som lägst ha medgivande 0 till inte fyllda två år. Väntetiden i Polen varierar mellan familjerna. Den är i regel längre vid låga medgivanden. Väntetiden påverkas också av om familjens ansökan kan passa in hos flera av adoptionsmyndigheterna eller om den endast kan presenteras hos en av myndigheterna. Vi rekommenderar er att prata med vår handläggare för Polen. 21 barn till 14 familjer anlände under barn till 14 familjer anlände under Fem barn till tre familjer har anlänt hittills under Två familjer har barnbesked. Det är i dagsläget ca månader väntetid i registret i Sverige innan nya ansökningar kan skickas till Polen. Bulgarien För att adoptera från Bulgarien krävs som lägst ett medgivande för 0 till inte fyllda tre år, men högre medgivande ger en markant större möjighet till barnbesked eftersom de flesta barn som är tillgängliga för adoption är lite äldre. Väntetiden i landet beräknas till ca. 24 månader. Även ensamstående män och kvinnor kan ansöka till Bulgarien. Två barn har anlänt under Ett barn har anlänt under Tre barn har anlänt under 2009 och en familj väntar på sin andra resa. Vietnam 16 barn anlände under Sju barn anlände under Sju barn anlände under I år har åtta barn anlänt till Sverige. Fem familjer har barnbesked. På grund av regeringens beslut att säga upp Sveriges adoptionsavtal med Vietnam håller nu verksamheten i Vietnam på att avvecklas. Vi kommer inte att kunna påbörja fler familjer. Indien/Kolkata Vi har i nuläget en väntetid i Sverige på cirka månader innan man kan påbörja sin adoption och skicka handlingarna till Indien. För att kunna skicka sin ansökan till Indien måste man varit gift i 1 1,5 år och levt tillsammans minst fem år när handlingarna är klara att skickas iväg till Indien. Man måste som lägst ha medgivande för ett barn 0 till inte fyllda två år, men det finns också behov av ansökningar från familjer som har medgivande för något större barn. Under 2007 anlände tio barn till åtta familjer från barnhemmet Nava Jeevan i Kolkata. 12 barn anlände Två barn har anlänt hittills i år. På barnhemmet finns det för närvarande åtta barn utsedda till sju familjer. Nepal Vi har sedan oktober 2008 fått licens av Ministry of Woman, Children and Social Welfare (MOWCSW) att förmedla adoptioner i Nepal. Vi samarbetar med organisationen Kanti Bal Griha som har ett barnhem som ligger i Nawalparasi. För Nepal måste föräldrarna ha ett medgivande på lägst 0 till tre år och varit gifta i minst fyra år. Man får ha max ett barn innan. Även ensamstående (fyllda 35 år) kan ansöka till Nepal om den sökande har ett medgivande på 0-5 år. Vistelsetiden i landet är ca två tre veckor. Ett antal pilotfamiljer har nu sina handlingar i landet i avvaktan på barnbesked. Sri Lanka Ett barn har anlänt från Sri Lanka under sommaren En familj har sina handlingar i landet. För Sri Lanka måste föräldrarna ha ett medgivande för 0 ej fyllda 12 månader eller högre samt vara medlemmar i Svenska statskyrkan. Thailand Thailand har kvoterat hur många ansökningar organisationerna får skicka årligen. Under 2006, 2007 och 2008 fick BFA-A skicka fyra ansökningar till Thailand. Under 2009 får vi skicka tre ansökningar. Ett barn anlände från Thailand under Två barn anlände under 2007 och Under 2009 har det hittills anlänt ett barn. Väntetiden i landet för de nya familjerna är beräknad till 3 år. Taiwan MIA, Myndigheten för Internationella Adoptionsfrågor, beviljade den 29 december 2006 BFA-A auktorisation att förmedla adoptioner från Taiwan. BFA-A samarbetar med organisationerna Chung Yi Social Welfare Foundation, Taipei och Child Welfare League Foundation (CWLF), Taipei. Tre barn hann anlända under Femton barn till tolv familjer anlände under Sju barn till sex familjer har anlänt hittills i år. En familj befinner sig i landet. För närvarande har vi nitton barn utsedda till femton familjer. Kenya Man kan ha ett medgivande 0 till inte fyllda 12 månader men högre är att föredra. Väntetiden till barnbesked är kort i Kenya i förhållande till många andra länder ca. 3 månader. Vistelsetiden i landet beräknas vara minst 6 månader då landet kräver tre månader som vårdnadshavare innan domstolsförhandlingarna startar. Ett barn har anlänt under Fyra pilotfamiljer befinner sig i landet. En familj väntar på barnbesked. Vänliga hälsningar Kansliet För mer information om alla våra länder och barn med speciella behov, se: 4 Barnen Framför Allt nr

5 Barn söker föräldrar Våra utlandskontakter ber oss ibland att söka efter familjer till barn som är i extra stort behov av en familj. Här nedan berättar vi kortfattat om vilka barn det är som vi för närvarande söker familjer till. De familjer som är intresserade av barnen nedan är välkomna att kontakta BFA s kontor för mer detaljerade upplysningar om barnen. Alla är i stort behov av familj. Slovakien Syskonpar från Slovakien. Flicka född december 1999 och pojke född september Flickan har diabetes, i övrigt är barnen friska. Mer information finns på kontoret. Bulgarien Pojke född söker föräldrar. Pojken har hydrocephalus (vattenskalle) som han blivit väl behandlad för och är i övrigt frisk. Mer information och läkarutlåtande finns hos BFA. Indien Syskonpar (pojkar) födda och Pojke född Pojke född Pojke född Pojke född Barnhemmet uppger att barnen är friska. Syskonpar, två pojkar födda 2000 och Pojkarna har varit på barnhemmet sedan september i år. Enligt information från barnhemmet är båda friska. Flicka med födelsedatum i mars 2003, har varit på barnhemmet sedan januari Hon är förlamad i båda benen på grund av ett ryggmärgsbråck. Läkarintyg och foto finns på kansliet. Litauen Pojke 7 år. Hälsotillstånd i huvudsak gott. Foto, uppgifter samt doktorns utlåtande finns på kontoret. Tre pojkar (syskongrupp) födda 2000, 2002 och Foton finns Taiwan Flicka, född i september 2002, söker familj. Bakgrundshandlingar, läkarintyg och foton finns på kansliet. Pojke, född i januari Pojken har en extra tumme på ena handen. Bakgrundshandlingar, läkarintyg och foto finns på kansliet. Utlåtande finns även från svensk läkare. Pojke, sen i talet, född i januari 2005, söker familj. Bakgrundshandlingar, läkarintyg och foton finns på kansliet. Utlåtande finns även från svensk läkare. Vi söker adoptivfamilj till en flicka från Taiwan. Flickan är född i mars Hon är något sen, troligen beroende på understimulering. Bakgrundshandlingar, foton och utlåtande från svensk läkare finns på kansliet. Ni som är intresserade av att ansöka om adoption av något av barnen kan höra av er till adoption@ bfa.se eller på telefon 0300/331 31, måndag-fredag mellan kl Cirkelledarträff i Kungsbacka april hade vi en cirkelledarträff i Kungsbacka, i syfte att utbilda blivande cirkelledare samt skapa kursmaterial för framtiden. Fredagskvällen började hemma hos Katarina Pettersson. Vi informerade lite om BFA s historia, arbetet på kontoret, styrelsearbetet i stort och även utbildningsgruppens historia, syfte och mål. Under lördagen sågs vi i kontorets lokaler och där presenterade vi i utbildningsgruppen en grovplanering på kursinnehåll inför hösten. Dagen avslutades med BFA s årsmöte. Från kontoret hade vi med oss Elisabeth Gustafsson, som berättade vad våra sökande/medlemmar har för behov. Som adoptionsvärlden ser ut idag, är det ofta ett stort gap mellan medgivande och barnbesked. Många har sedan länge haft sina handlingar i givarlandet. Under denna långa väntan kan det finnas behov av att träffa andra i samma situation samt fylla på sina kunskaper och erfarenheter inom adoption. Det var en mycket givande helg, som gav upphov till många nya tankar och idéer för framtiden. Vi hoppas och tror mycket på våra nya cirkelledare och kommer även att söka fler cirkelledare framöver. Som det ser ut nu kommer vi till hösten att kunna starta kurser i Stockholm, Göteborg och Malmö. Håll utkik på vår hemsida! Du som har en pedagogisk bakgrund, är adoptivförälder och gärna vill hjälpa till, kontakta oss i utbildningsgruppen på adressen: utbildning@ bfa.se KRISTINA JOHNSSON Elisabeth Gustavsson, Elisabet Carlsohn, Katarina Pettersson, Elna Axelsson, Kristina Johnsson. Barnen Framför Allt nr

6 Olika men ändå så lika Det är sent på eftermiddagen, när jag anländer till nordvästra Stockholm. Jag ska träffa journalisten och fotografen Mary Juusela som just nu arbetar med en ny bok om adoption - Adoptivbarn och adoptivföräldrar - banden som gör oss till familj. Boken är unik i sitt slag då den fokuserar på att lyfta fram hela adoptivfamiljen, såväl föräldrar som barn, ur ett bredare och mer personligt perspektiv. Privata och öppna frågor, tankar och erfarenheter som handlar om adoptionens komplexitet, såväl i den egna adoptivfamiljen som i samhället i stort, kommer att skildras genom ett flertal adoptivfamiljers livsberättelser. Det är viktigt att alla intervjuade får tala till punkt. I den här boken finns inga pekpinnar, det finns inget rätt eller fel, bara individers egen syn och erfarenhet av adoptionen. En erfarenhet som är viktig att dela med sig till andra framtida och befintliga adoptivfamiljer, säger Mary. Mary Juusela är själv adopterad och föddes år 1982 i staden Bangalore i Indien. Under sina första levnadsår bodde hon på barnhem. När hon var ett år och tre månader gammal adopterades hon av paret Anna och Raimo Juusela. Hon växte upp i det lilla samhället Bålsta som ligger fem mil norr om Stockholm. Marys föräldrar är båda från Finland och i dag är Mary den enda som bor kvar i Sverige då föräldrarna flyttat tillbaka. Hennes indiska bakgrund är okänd men än så länge känner hon inget behov av att söka sina rötter. - Mina rötter bär jag med mig och dem jag älskar finns i mitt hjärta, säger hon. Finland är något som ligger Mary varmt om hjärtat; hon har släkten där, hon talar flytande finska och hon besöker landet ofta. Att vara adopterad från Indien av finska föräldrar bosatta i Sverige är något som människor har tyckt varit både spännande och oväntat. Men hur ser hon själv på detta, och var finns tillhörigheten? - Det är snarare Finland och inte Indien som blivit mitt andra land. Men min identitet är mest finsk och sedan svensk. Jag är uppvuxen här men jag kommer alltid att bli tagen för indier för mitt utseende. När jag var tonåring var jag förvirrad över detta och visste inte riktigt var jag hörde hemma. Mary beskriver en uppväxt där familjebanden har varit mycket starka. Det enda hon har saknat är ett syskon. Bålsta är ett litet samhälle där det under Marys uppväxttid var ovanligt med mörkhyade innevånare och avsaknaden av andra adopterade gjorde att Mary många Mary Juusela, journalist och fotograf, arbetar med sin bok Adoptivbarn och adoptivföräldrar banden som gör oss till familj. Foto: Åsa Olsson gånger i tonårens sökande efter identitet kände sig annorlunda. Föräldrarnas enorma kärlek och uppmaning Var stolt över dig själv för den du är gjorde henne starkare. I denna enkla men betydelsefulla mening hittade Mary sin identitet och trygghet. Bakgrunden till boken Marys journalistiska drömmar har funnits länge och bottnar i hennes intresse för andra kulturer och människor. Efter gymnasiet kom hon in på journalisthögskolan i Stockholm och älskade varje sekund. I samband med att Mary skulle skriva sin C-uppsats publicerades utredningen Adoption till vilket pris? Utredningen fick utrymme i media och debatten var i full gång. Efter att ha läst utredningen och följt debatten blev hon själv, som adopterad, förvånad då hon inte alls kände igen sig i den generaliserade negativa bilden om hur dåligt Sveriges adoptivbarn mådde. Samtidigt inträffade en händelse som ytterligare fick Mary att fundera. Hon blev stoppad mitt på gatan i Stockholm av en äldre svensk kvinna. Är du adopterad, frågade kvinnan, och Mary svarade ja. Då sa kvinnan Stackars dig; Jag har ju hört hur dåligt ni adopterade mår. Vad då stackars mig? undrade Mary. Jag mår ju inte dåligt i mitt liv. Hon insåg att samhället, utan att ifrågasätta, hade tagit till sig utredningens och medias syn på adoption. Journalisten i henne ville dock ta reda på: Mår verkligen adopterade så dåligt? Det enda sättet att få en sann bild var att fråga de adopterade själva. Utifrån detta valde Mary att skriva sin uppsats om adoptivbarns olika familjförhållanden. Artiklarna från uppsatsen publicerades i olika tidningar, responsen från adopterade och adoptivföräldrar runt om i Sverige var positiv och många påpekade att det fanns ett behov av att belysa adoptivfamiljen just på detta sätt, genom individens egen röst och erfarenhet. Detta var 2003 och de första tankarna om den nya adoptionsboken föddes. Det visade sig att Mary var inne på rätt spår. Några år senare publicerades tre av Marys reportageserier Banden mellan adoptivmor och adoptivdotter i tidningen Hennes magasin. Syftet med porträtten var att ge allmänheten svar på den ständiga frågan om de biologiska föräldrarna och ifrågasättandet av banden till adoptivföräldrarna, privata frågor som Mary själv fått bemöta genom hela livet. Responsen blev massiv, folk blev riktigt berörda. Bara på några veckor hade hon fått in över 100 mejl och telefonsamtal. Det var enbart positiv kritik som strömmade in och hon var oerhört glad över att hennes reportage hade berört så många människor. - Då kände jag att här har jag ett ansvar som journalist, att det finns ett behov av att beskriva det komplexa förhållandet som kallas adoption. Adoptivföräldrar, befintliga som framtida, adoptivbarn och alla som på något vis arbetar med adoption behöver få veta vad som rör sig i huvudet hos adoptivföräldrar och adoptivbarn. Det finns så mycket tankar och erfarenheter som kan glädja och ge nytta till andra som också lever med adoptivbarn eller adoptivföräldrar. I boken vill Mary komma in på djupet av vad som kallas adoption och förmedla en bredare bild av adoptivfamiljer utan pekpinnar, som hon själv säger. Det här är en bok där alla familjemedlemmar får komma till tals utan att det finns något rätt eller fel. Vilket Marys engagemang och skrivlust bottnar i. 6 Barnen Framför Allt nr

7 En känsla av tillhörighet Efter två timmars intervju tar vi en kort paus och Mary ger mig en komplimang för mitt hår. Jag tackar henne genom att slå ihop händerna och böja lätt på huvudet. Mary blir förvånad och säger: Du gör ju min gest! Hon berättar att den indiska tackgesten som jag gjorde var något hon själv brukar göra men att hon inte förstår var hon fått den ifrån. - Jag blev så glad nu att det sitter en indisk tjej här som jag kan identifiera mig med. Jag träffar ju aldrig någon annan indisk person och känner inte heller någon. Du är den första jag har träffat, det var roligt att du gjorde min gest. Att få den här igenkänningen visar på hur viktigt det är med identifikation. Vilket man som läsare kommer att ta del av i boken. Om själva boken I boken vill Mary lyfta fram olika adoptivfamiljer, med olika bakgrunder, och beskriva hur medlemmarna har hittat sina respektive roller inom familjen. Läsaren ska kunna identifiera sig med familjerna samt få tips och tankar från andra. Familjerna i boken delar med sig av sina erfarenheter på ett mycket öppenhjärtligt och ärligt sätt. Det är en samhällsskildrande bok skriven med mycket hjärta. De intervjuade adoptivbarnen i boken kom till Sverige under perioden Boken blir därför också en historisk skildring av den förändrade synen på adoptioner under den här tidsperioden. Reportagen ger också perspektiv genom att familjernas berättelser börjar ett par år innan adoptivbarnet blir en del av familjen. När barnlösheten fortfarande hägrar över paret som undrar vad som är fel. Mary håller på att samla ett 30-tal adoptivfamiljer runt om i Sverige som får berätta om sina känslor och erfarenheter av att adoptera. Viktigt för trovärdigheten och bokens tyngd är att få en bredd på adoptivfamiljernas olika livssituationer. Mary vill intervjua alla : familjer med flera adoptivbarn såväl som med ett barn, ensamstående som har adopterat, adoptivfamiljer med adoptivbarn som har kommit som bebisar och andra där barnen varit äldre, adoptivbarn från olika ursprungsländer och som bor i olika uppväxtstäder, byar eller samhällen representerade över hela Sverige, homosexuella adoptivföräldrar och föräldrar som adopterat samtidigt som de har biologiska barn. Det är inte enkelt att adoptera. Även om man får gå föräldrautbildningar och man ska vara som alla andra så är det inte riktigt så. Adoptivbarn kommer med en ryggsäck med levnadshistoria. Adoptivföräldrar och adoptivbarnen själva måste varje dag relatera till detta resten av livet. - Dessa erfarenheter, känslor och livsöden som adoptivföräldrar och adoptivbarn i en familj har utifrån den respons jag fått visat sig vara ovärderlig för andra adoptivfamiljer. Det är dags att samla denna livskunskap och göra den tillgänglig för flera. Det är en viktig bok eftersom den ger svar där läsaren väljer vilka den vill ta till sig, säger Mary. Samhället behöver utbildas Marys anser att det finns mycket fördomar och åsikter från samhället vad man ska tycka om adoption. Därför menar Mary att det skulle vara värdefullt för människor utanför adoptionsvärlden att läsa boken och få en mer nyanserad bild om hur känns och är att vara adopterad. - Det här är allas bok och då gäller det att alla kommer till tals. Jag är bara den som håller i pennan. Boken behövs och vi alla som har med adoption att göra sitter i samma båt men på olika sätt. Boken är ärlig, öppen och tar upp svåra grejer vilket krävs för att ge någonting till läsaren. Boken ska beröra men också styrka läsaren. Jag sneglar på klockan och ser att tiden flugit iväg På väg hem tänker jag på hur min adoption och Marys adoption speglar syftet med boken. Jag blev så förvånad när Mary berättade att hon växt upp i ett samhälle utan mörka personer i sin omgivning, eller hur hon träffade den första adopterade när hon var 22 år Jag tänker på skillnaden mellan Mary och mig. Jag har växt upp i ett samhälle med både invandrare och adopterade, mitt första möte med en adopterad vad på dagis. Många av mina kompisar är adopterade, liksom min sambo. Jag har en bror adopterad från Indien och slutligen söker jag gärna mina rötter och har ett stort behov av att få resa till Indien igen. Våra indiska bakgrunder liknade varandra, och vi kände båda en samhörighet på det sättet. Våra uppväxter i Sverige har däremot varit väldigt olika men trots det satt vi här idag och pratade och kände att vi var lika. Detta visar att alla adopterade är både olika, och lika och det är vad Marys bok tar upp. Supriya Melin Mary tillsammans med sina föräldrar, fv Anna, Mary och Raimo Juusela. Foto: Minna Mäkinen Mary Juusela vill ha dig! Journalisten Mary Juusela är mitt uppe i arbetet med sin nya bok Adoptivbarn och adoptivföräldrar - banden som gör oss till familj. Nu vill hon att DIN adoptivfamilj ska vara med i boken och berätta er livshistoria. Hon vill ha kontakt med familjer över hela Sverige. Skriv ett mail och berätta om din familj och varför du tycker att den här boken är så viktig, varför du vill att din familj ska vara med och varför du vill se den i handeln snart! mary.juusela@gmail.com Barnen Framför Allt nr

8 Från svensk till thai, Nere på stranden sitter Caroline och hennes (adoptiv)mamma Sommari. Vi sitter på café Tintin i Göteborg, inte som f.d. lärare och elev utan som intervjuare och intressant, adopterad ungdom. Varsin kaffe latte slinker ner under tiden Caroline Widahl, 17 år, blir bombarderad med frågor om sin adoption och återresa till landet där hon gavs livet. Hur allt började Caroline, eller Pawita som hon döptes till, föddes 1992 i Korat, en liten by några mil utanför Bangkok, Thailand. Hon var det fjärde och sista barnet i familjen. Hennes biologiska mamma insåg att hon själv inte skulle ha råd att ge Caroline den trygga uppväxt hon var värd att få. När Caroline var endast ett spädbarn dog nämligen hennes biologiska pappa i en tragisk olycka och möjligheten att själv uppfostra fyra barn i Thailand på den tiden var små. Vid den tidpunkten bodde biologiska mammans syster (d v s Carolines moster) i Sverige tillsammans med sin svenska man. De ville gärna adoptera Caroline och efter många om och men genomfördes en privat adoption, s.k. släktadoption. Det tog nästan tre år innan Caroline kom till Sverige. Dessförinnan hade det varit många intervjuer samt mycket pappersarbete för hennes blivande föräldrar. De försökte övertalas till att adoptera från ett barnhem istället, men Carolines biologiska moster hade bestämt sig och ville absolut adoptera just henne, inte minst för att hjälpa sin syster. I maj 1995 kom så Caroline till Sverige tillsammans med sin biologiska mamma. Mamman stannade i ca en månad och de var alltid tillsammans med de nya föräldrarna. De hade tagit ledigt från arbetet och gjorde utflykter och aktiviteter varje dag för att de skulle få lära känna henne och för att hon skulle börja känna trygghet hos dem. När Carolines biologiska mamma åkte tillbaka till Thailand igen tog adoptivpappan föräldraledigt, eftersom han hade svårast att lära känna henne. Enligt honom pratade hon bara bebis-thai. Syftet med återresan Från början var det inte tänkt att Caroline skulle följa med till Thailand. Hennes adoptivmamma och biologiska mamma, dvs. hennes moster, skulle dit för att hälsa på släktingar. Caroline frågade om hon också fick följa med, inte för att söka sina rötter utan för att komma till värmen. Om hon lovade att jobba hårt i skolan innan och efter, så kunde hennes föräldrar acceptera att hon åkte med. Detta visade sig inte vara något stort problem, eftersom Caroline alltid varit duktig i skolan och lärarna därmed godkände ledigheten. Tillbaka där livet startade Hur skulle det bli? Hur såg det ut? Vilka skulle vara där och möta upp? Skulle hon känna igen sina syskon? Det var många tankar som snurrade när Caroline väl satt på planet till Thailand. Den 18 december 2008 landade de då äntligen i Bangkok. Att komma tillbaka till byn där Caroline föddes visade sig bli en stor upplevelse. Efter 3-4 timmars bilfärd från Bangkok hade hon ingen aning om vad som väntade. Hon blev otroligt väl mottagen, ryktet att hon skulle komma hade spridit sig vida och hon blev behandlad som en drottning. Alla ville känna på henne, krama henne och berätta hur väntad hon var, att de kände igen henne, att de passat henne som liten flicka, att de lekt med henne, att de var hennes kusiner mm. Det blev väldigt många intryck, och eftersom Caroline inte kan någon thailändska blev det svårt att kommunicera. Hon berättar att hon blev sittandes helt tyst utanför huset första dagen. Tankarna om hennes barndom kom upp, hon såg sina brorsbarn springa omkring och kunde se sig själv som liten flicka göra likadant. Det var ju faktiskt precis just där hon hade tagit sina första stapplande steg Snart visade det sig att ett av Carolines tre biologiska syskon - hennes syster Seerung - kunde lite engelska, så hon fick hjälpa till att tolka lite 8 Barnen Framför Allt nr

9 på en månad emellanåt. Däremellan satt Caroline mest och nickade och log. Vad hon förstod så hade hennes syster mycket ansvar för henne när hon var liten. Systern berättade att hon placerat Caroline och hennes kusin i en inhägnad för höns, använd som lekhage, när hon var tvungen att göra läxorna. Huset där Caroline föddes står fortfarande kvar. Efter att hennes biologiska pappa dog, tog den äldsta sonen över huset. Hon beskriver huset som ett ganska vanligt hus med två våningar, dock mycket mer primitivt än de husen vi är vana vid i Sverige. Det som fanns var en liten soffa, TV, gasolspis och en lina att hänga kläder på. På natten drog de fram madrasser så de kunde sova hyggligt. Thailändare älskar mat och det fick Caroline verkligen uppleva. Trots den primitiva spisen lyckades de laga till fantastiskt god mat. Hon tyckte att man åt i princip hela tiden; var det inte mat så var det snacks eller frukt från trädgården. Färska kokosnötter blev Carolines favorit! Rinnande vatten fanns både på toaletten och i köket, dock inget varmvatten till Carolines stora förtret. Inte jättekul att duscha iskallt Tankar kring sin egen adoption Caroline har alltid vetat att hon varit adopterad och aldrig känt sig annorlunda behandlad av den anledningen. I skolan har hon varit den enda adopterade men har aldrig upplevt det som ett problem. till minstingen i en fyrasyskonskara i Thailand inom loppet av en månad). Caroline ångrar inte en sekund att hon åkte med på denna resa tillbaka till landet där hon föddes och levde sina första två år och 10 månader. Hon tycker sig ha fått lite nytt perspektiv på tillvaron. Hon har upptäckt att hon och hennes syster har en hel del gemensamt, hon har fått bo i och se huset där hon är född och varit i byn där hon sprungit ifrån storasystern när hon velat borsta tänderna på henne. Hon har fått träffa massa släktingar hon inte visste att hon hade, hon har mött barndomskamrater hon aldrig hört talas om innan. Hon har insett att hon inte bara är svensk utan även thai. Hon har lärt sig att man ofta använder smeknamn i Thailand, där hennes under vistelsen var Ta (=öga), från hennes första namn Pawita. Detta var ingen charterresa, utan Caroline har verkligen fått känna på verklighetens Thailand, med allt vad det innebär att bo på en gård mitt ute på landsbygden. Det svåraste var språket, säger hon. Det jobbigaste var att så många visste vem hon var. Det tråkigaste var att hennes biologiska pappa inte finns i livet och att hon knappt fick träffa sina fastrar, trots att de bodde i närheten. Att få träffa sin syster var dock det klart bästa minnet. De har fått en väldigt fin kontakt och hörs fortfarande av via . Att åka hem igen var tufft, minns hon. Hon vet ju att hon inte kommer att träffa sina biologiska syskon på väldigt länge. Men tillbaka till Thailand, det ska hon, förr eller senare! KRISTINA JOHNSSON Hon har så länge hon minns vetat orsaken till att hon blivit adopterad men har efter resan fått reda på lite fler detaljer. Hon är nöjd med att ha fått växa upp i Sverige och inser att hon fått ut mycket mer av livet än om hon hade fått stanna kvar. Hon hade förmodligen inte kunnat utbilda sig plus att det, enligt hennes egen upplevelse, är en väldigt förlegad syn på kvinnor i Thailand. Sedan Caroline var liten har hon velat ha syskon. Hon tror sig minnas att hennes föräldrar funderade på att adoptera ytterligare ett barn, men av någon anledning blev det aldrig av. Då har det varit skönt att veta att det funnits syskon där på andra sidan jordklotet och att hon nu äntligen fått träffa dem känns fantastiskt. Något hon funderat mycket på är likheterna mellan henne och sin biologiska pappa, likheter då det gäller både utseende och egenskaper. Tyvärr finns bara ett enda kort bevarat på honom. Enligt systern var Caroline hans favoritbarn och hennes ögon och näsa påminner mycket om hans. Biologiska mamman i Varberg När Caroline var 11 år flyttade hennes biologiska mamma till Sverige, mest för att två av hennes systrar bodde här (varav en är Carolines mamma). Caroline är inte speciellt lik sin biologiska mamma, bara till ansiktsformen. Förhållandet dem emellan är precis som en vanlig mosterrelation, varken mer eller mindre. De träffas inte så ofta men hörs på telefon lite då och då. Caroline och hennes biologiska syskon, (fv) Seerung, Lin, Caroline och Grong. Caroline Widahl Namn: Caroline Pawita Widahl Ålder: Snart 17 år Född: 26 juli, 1992 Födelseplats: Korat, Thailand Föräldrar: Sommari och Roland Widahl Sysselsättning: gymnasiestuderande; läser första året på Samhällsprogrammet på Ingrid Segersteds Gymnasium i Göteborg Carolines biologiska familj Mamma Thongmak: bor i Varberg med ny man Pappa Poy: död sedan Caroline var väldigt liten Storebror Grong: 33 år, bonde, bor i Thailand, i huset där Caroline är född. 1 barn. Storebror Lin: 31 år, arbetar som bilmekaniker i Thailand. 1 barn Storasyster Seerung: 29 år, studerar på universitet i Bangkok, Thailand. Caroline: 17 år, bor i Göteborg, gymnasiestuderande. 2 fastrar: bor i Thailand, i grannbyn till där Caroline är född. 1 moster i Mölndal, Sverige 1 moster i USA Före och efter resan (Från ensambarn i Sverige Barnen Framför Allt nr

10 Simon klarade skolan Det var inte svårt att få syn på Simon i den fullpackade hörsalen där jag tagit plats för att under en heldag lära mig mer om svårigheter och möjligheter för elever med dyslexi och för att höra Simon Sjöholm och hans mamma Gullan föreläsa om Simons skolgång. Simon var en pigg och vänlig ung man med sinne för teknik. Med ett avväpnande leende fick han nervösa föreläsare att slappna av när han ordnade deras mickar och ställde in ljudet. Det fixar Simon! sa man när det blev rundgång. Mellan föreläsningarna demonstrerade han sakligt och initierat tekniska finesser som underlättar läsande och skrivande för dyslektiker och andra. När Simon, fem år, 1992 kom från Kolkata till familjen Sjöholm, fanns där redan två syskon som väntade på honom, Viktor, född 78 och Sara, född 80. Båda kom till familjen, från Mumbai, som spädbarn. Med deras och föräldrarnas hjälp lärde Simon sig snabbt att tala svenska. När han varit i Sverige i fyra månader förstod han det mesta av vad familjen sa och talade själv mycket. Han testade sig fram och satte ihop ord till meningar som var begripliga för familjen och vännerna. Vad sägs om Kalsipper vatten köpa = köpa badbyxor! Simon hade en god koncentrationsförmåga och en enorm vilja att lära sig nya saker. Han hade ett utmärkt visuellt minne och lärde sig genom att betrakta. När han tittade på video zappade han fram och tillbaka vid svåra sekvenser, tills han hade handlingen klar för sig. Han fick snabbt vänner. Mamma Gullan hade tänkt sig att få ha honom hemma en tid. Men Simon var av en annan åsikt, alla andra barn gick i förskola, det skulle han också göra! Så blev det och nu fick Simon ytterligare hjälp med att utöka sitt ordförråd. Sedan började han förväntansfullt i skolan. Bokstäverna var knepiga och när de övriga barnen i klassen så smått började ljuda samman hade Simon ännu inte fått någon ordning på de små krumelurerna. Det kommer! sa fröken. Men det gjorde det inte! Gullan säger att föräldrar inte ska nöja sig med sådana, lugnande besked från skolan. Som föräldrar måste man ställa krav på att orsaken till inlärningsproblemen utreds. Åtgärder ska sättas in snabbt. Det är under de tre första skolåren barnen ska träna upp sin läs- och skrivförmåga. I början av tvåan konstaterades vid utredning att Simon hade grav dyslexi. Ett år senare konstaterades att han ännu inte hade den fonologiska medvetenhet som krävs för framgångsrik läsinlärning. Han deltog i ett skrivforskningsprojekt där det kunde konstateras att han inte kunde få ihop någon text alls. Det gick ändå bra på lågstadiet, tack vare föräldrarnas hjälp men Gullan insåg att det skulle bli knepigare högre upp. I fyran konstaterade logopeden som slutkläm till en utredning: OBS! Simon har alltså mycket bra språkförståelse Simon bekantar sig med barn i Dakha, Bangladesh men svårigheter då han ska uttrycka sig, och dessa svårigheter är komplexa. Därtill kommer hans minnessvårigheter. På mellanstadiet fick Simon möjlighet att söka till en klass med idrottsinriktning. Gullan erinrar sig att klassen hade idrott en lektion varje dag. Det passade Simon perfekt att få växla stillasittande arbete med rörelse och kroppsträning. Trots att Simon redan då var en väldigt social person kom skolarbetet alltid i första hand. Han utnyttjade rasterna till att umgås med klasskamraterna. Om det sedan, efter skolarbetet, fanns tid över till kompisar, var det andra vänner som gällde på fritiden. Vänner som inte kände till hans handikapp. Men det blev inte mycket fritid! Nuförtiden däremot, när han har funnit strategier och är trygg i sitt sätt att studera, kan han ta igen en del av det han ej hann med som barn. Han spelar t.ex. volleyboll och innebandy när tiden tillåter. Under mellanstadietiden studerade man mycket genom så kallad forskning. Eleverna sökte själva sin kunskap i fackböcker och uppslagsverk. I skolan bidrog kamraterna, om det var ett grupparbete, med läsningen, Simon fixade andra delar. Men Simon, som inte kunde läsa in text i skolan fick, med mammas hjälp, göra det mesta jobbet hemma. De använde uppslagsverk på nätet. Mamma läste och Simon markerade i texten där han fann svar på sina frågor. Det markerade stycket klippte han ut och infogade i sin text. Detta var ett arbetssätt som godkändes av både skolan och Skolverket. Föräldrarna insåg tidigt att Simon kunde få stor nytta av datorn och andra tekniska hjälpmedel även i skolan (hemma använde han ju datorn som kompensatoriskt hjälpmedel). Men detta var för nästan femton år sedan och då var det inte lätt att få skolan att förstå Simons behov av teknik. Familjen fick därför ta strid om detta, varpå föräldrarna anmälde Göteborgs stad till Skolverket för en rad försummelser när det gällde att kompensera Simons handikapp. De fick rätt. Detta förbättrade Simons skolsituation, bland annat fick han på vårterminen i årskurs sex, en datakunnig assistentent som också följde honom till högstadiet. MEN i nian togs ssistenten bort, eftersom Simon hade för höga betyg! Det är som att ta bort glasögonen för en elev med svårt synfel, för att han klarar sig så bra med dem! Under en period på mellanstadiet fick Simon ingen engelskundervisning i skolan. Man ansåg att han hade det svårt ändå och inte orkade med ett nytt språk. Utan engelska är det dock svårt att studera vidare efter gymnasiet. Man kan lära sig språk utan att läsa och skriva. Föräldrarna och Simon fordrade att engelskundervisningen skulle 10 Barnen Framför Allt nr

11 mot alla odds återupptas på ett sätt som passade Simon. Efter skolverkets prövning ändrade sig skolan och han kunde börja studera engelska igen. Sommarlov i England och resor världen över har ytterligare förbättrat hans språkkunskaper. Gullan var den som läste med Simon hemma. Hon säger att hon var väldigt noga med att följa läroplanen. Det gällde sedan att ge Simon en helhetsbild, en slags översikt över ämnet. Gullan och läraren kom överens om vad och hur han skulle studera och redovisa. Under hela sin skoltid har han gjort alla sina prov muntligt. Detta har varit enda möjligheten för honom att redovisa sina kunskaper. Simons storebror, ungefär 10 år äldre och familjens stora mattegeni, hjälpte till att lotsa Simon genom mattekurserna. Utan att använda läroböcker gav han sin bror de matematiska sammanhangen och hjälpte på så sätt Simon till en djup förståelse för matematik. Simon anser att det var en fördel att syskonen var så mycket äldre. De har alltid haft förståelse för att han behövde så mycket hjälp och att han la beslag på mamma. De äldre syskonen kunde också dela med sig av erfarenheter från sin egen skolgång, vilket var en fördel när det gällde att planera och lägga upp strategier för Simon. De utredningar som gjorts har aldrig lett till några konkreta förslag till hur undervisningen ska läggas upp. Istället har Gullan hjälpt Simon att utveckla en speciell studieteknik, vilken bl.a. innebär att man bryter ner lärobokens text i mindre avsnitt, som sedan förmedlas muntligt till honom. Innan Simon började på högstadiet gick föräldrar, utredare och skolledning igenom på vilka sätt Simon lärde sig bäst. Skolan upplyste om att målet man satte var att Simon skulle få godkänt i alla ämnen. Men Simons mål var högre ställt, han ville ha VG och MVG! Skolan hade dock svårt att förstå och tillgodose hans behov av annat arbetssätt än det klassen för övrigt använde. Det kunde t.o.m. uppfattas som fusk! Här mötte familjen mycket okunskap, motstånd och konservatism. Men några insiktsfulla och intresserade lärare var till stor hjälp för Simon. Det gick bra för honom. I åttan fick han, tack vare sin enorma energi, så bra betyg att man från skolans sida inte ansåg att han behövde ha assistenthjälp. Man insåg inte att Simon inte kunde ta in någon kunskap alls i skolan utan den hjälpen. Han kunde t.ex. inte föra anteckningar och absolut inte skriva när han samtidigt lyssnade på en lärare. Nu blev det så att Simon fick lita helt till mamma Gullans hjälp och skoldagarna blev oerhört långa. Ändå blev avgångsbetyget i nian så bra som han föresatt sig! Det var tekniskt gymnasium som gällde för Simon och hans betyg räckte utmärkt för inträde på GTG. Här mötte han en helt annan förståelse än tidigare. Skolledningen såg det som en lärorik utmaning att göra kunskapen tillgänglig för en elev med grav dyslexi. Lärarna ställdes inför nya uppgifter som de var ivriga att lösa tillsammans med Simon och Gullan. En välutbildad assistent och tillgång till pedagogiska och tekniska kompensatoriska hjälpmedel underlättade nu arbetet. I god tid före varje lektion fick Simon lärarens lektionsplanering. Den kunde han gå igenom tillsammans med assistenten eller, kvällen före, hemma. På så sätt fick han en förförståelse och under lektionerna fick han sedan möjlighet att koncentrerat lyssna på läraren medan assistenten tog anteckningar. Alla prov fick Simon göra individuellt, tillsammans med ansvarig ämneslärare. Behöver jag tillägga att betygen i gymnasiet blev mycket höga? En förutsättning för Simon att ta till sig kunskap har varit att ta hjälp av tekniska och pedagogiska hjälpmedel. Utvecklingen inom IT-området går enormt snabbt och idag använder Simon många nya tekniska hjälpmedel för att läsa och skriva. Ett exempel är VoiceXpress som öppnat helt nya Här är jag i Thailand och kollar ut över Bangkok möjligheter. Med VoiceXpress, ett dikteringsprogram, kan Simon kommunicera både på svenska och engelska. Han dikterar och kan välja om han vill ha meddelandet utskrivet eller t.ex. skickat som . Efter gymnasiet började Simon en tvåårig KYutbildning i Teknisk Försäljning och Marknadsföring. Efter första året gjorde Simon ett studieuppehåll för en ettårig vistelse i USA mest för att förbättra sin engelska. Han arbetade som volontär med missbrukare och fann att här fanns människor med andra stora handikapp, men utan hans egen vilja och förmåga, att utmana sig själv att hitta en väg att nå målet. Under det året hann Simon och hans kamrater också med ett antal rejäla resor och besökte Bangladesh, Thailand, Kina, Jordanien, Egypten och Israel. Simon har rest mycket men ännu inte i Indien. Han och syskonen vill gärna resa dit men inte för att hitta sina rötter. Dem har Simon fast förankrade hos familjen Sjöholm, mamma Gullan, pappa Bengt och syskonen. - Jag lever bra här, här är min familj! Vad han undrar är om han kommer att känna igen sig; dofter, miljöer, känslor. Barnhemmet skulle han gärna vilja besöka. Minnen som ligger dolda kanske poppar upp. Hur kan då en ung man med grava dyslektiska störningar klara sig på en flygplats, där man verkligen måste kunna ta in information? Och på långresa i främmande länder? - Jag begriper inte hur han gör, svarar Gullan, men han har alltid varit den som tar täten! På en flygplats där många känner sig oroliga att inte hitta rätt gate i tid, klarar han elegant att lotsa sitt sällskap rätt, tryggt och säkert. Inga problem alls, ler Simon. Det har aldrig varit några svårigheter att resa på egen hand eller att förstå och göra sig förstådd utomlands. Det löser sig alltid! Inte ens när han reste ensam och, i Bangkok, missade planet till Peking, tappade han koncepten. Med fantasi, kreativitet och social begåvning löser han krångliga situationer. - Handikappet ska inte lägga hinder, säger han, jag vill klara mig själv som person och inte behöva alltför mycket hjälp. I sommar blir Simon klar med sin utbildning och den stora utmaningen blir att försöka hitta ett spännande jobb. Självklart kommer han att klara det! Han har oddsen med sig! MARGARETA WILHOLM Barnen Framför Allt nr

12 Dyslexi en strävan efter förståelse Under hela grundskolan kände Ranita Forsberg på sig att något var annorlunda med henne. Hon har inte riktigt förstått vad kompisarna pratar om alla gånger eller fullt ut begripit vad lärarnas föreläsningar handlat om. Hon har förstått att det är något, men har inte kunnat sätta fingret på vad det är, men nu vet hon hon har dyslexi. Ranita var tre år gammal när hon adopterades från Mumbai i Indien. När hon kom hem till sin småländska adoptivfamilj hade hon redan lärt sig lite hindi som är det officiella språket i Indien. Hennes mamma har berättat för henne att hon pratade mycket när hon var liten och ibland kunde skrika ut ord på hindi. Det var väldigt svårt för henne att byta ut orden till svenska ord och bilda meningar. Sakta men säkert byttes orden ut men hon tog för vana att använda sin mamma som tolk när det tog emot. Hon kunde fråga sin mamma precis vad som helst. Jag hör en dyster ton i hennes röst och hon säger; - Jag önskar att jag hade kommit till Sverige som bäbis, så jag hade lärt mig svenska från början. Dessutom tyckte folk att jag pratade bäbisspråk länge eftersom jag tappade vissa bokstäver. Du har inte dyslexi! Skolan är en enormt viktig tid för alla barn och ungdomar, inte minst för att fånga upp barn med speciella behov. Därför passar det bra att vi frågar oss: Hur har skolan bemött hennes behov? Men för att vi ska förstå vilka svårigheter hon har måste vi först reda ut vad det är i Ranitas svenska som blir fel. Vid lättare stress kastar hon om orden i meningarna vilket gör dem obegripliga. När hon talar kan hon låta väldigt negativ och kritisk men det är inte alls meningen det beror snarare på fel ordval. Ord kan ibland ha samma betydelse men de kan stavas på olika sätt, detta blir något av ett problem för Ranita. Att böja ord kan vara en utmaning för henne likaså årtal, huvudräkning och ändelser. Ibland kommer hon på svaret på en fråga direkt men då hon börjar skriva eller ska förklara, försvinner ofta slutet av meningen, vilket gör den oanvändbar. Hon hör inte hur orden stavas och kan inte höra hur många dubbla konsonanter som ska ingå. Exemplen verkar aldrig ta slut och listan kan göras längre. Men för mig är bilden klar och jag övergår till frågan Hur har skolan bemött dina behov? Ranita samlar sig och suckar. Hon berättar att vilka än svårigheterna må ha varit så har hon alltid fått höra samma sak från alla lärare. Du har inte dyslexi, du behöver bara mer tid på dig. Därmed kanske inte alla resurser att hjälpa henne har satts in eftersom hon inte fick diagnosen dyslexi från början. Under perioder på högstadiet fick hon däremot gå i en speciell grupp för elever som hade läs- och skrivsvårigheter men hon behövde som sagt bara mer tid på sig enligt specialpedagogen. - Jag var rädd för att räcka upp handen i skolan. Jag var aldrig värd att få betyg för jag frågade om minsta lilla. Det kändes som att lärarna gjorde allt mitt jobb. Hösten 2006 började Ranita läsa på folkhögskola i Småland. Där anade lärarna att Ranitas problem med att göra sig förstådd kunde bero på dyslexi. Det gjordes lite ytliga tester men ingen större utredning. Det var först när Ranita fick kontakt med Arbetsförmedlingen i Växjö kommun som hennes problem togs på allvar. De tog initiativet till grundligare tester. Och det kunde fastställas att hon hade dyslexi. Ett faktum som Ranita hade känt på sig länge men som hon nu fick bekräftat. Trots de hårda orden - din förmåga att kunna klara av testerna var likställt med en tioårings - var det skönt för Ranita att få veta samt att få den hjälp som hon behöver. Vem kan förstå? Ranita har fått uppleva samhällets ovilja att förstå svårigheterna med dyslektiska personer även på andra sätt. Tidigare arbetade hon som varuförpackare på en charkavdelning. Hon beskriver för mig hur dyslexin på olika sätt försvårade hennes annars så enkla arbetsuppgifter. Kollegorna kände till hennes dyslexi men trots det fick hon motta kommentarer som att åh vad lite allmänbildad du är och det får du tåla, nu får du rappa på. Hon kände sig nedvärderad, kränkt och självförtroendet svajade ordentligt. - Ibland kan jag önska att få extremt enkla jobb för att då blir det lättare att bli förstådd och då ställer folk inte så mycket krav. Det är ett dilemma som Ranita sitter i, och en lösning ser hon inte just nu. Hon skulle gärna arbeta i en mataffär eller fabrik, men inför hösten har hon helt andra planer. Men vi återkommer till det. Dyslexi är ärftligt Vi går vidare och in på ämnet tankar och drömmar inför framtiden. Ranita tar mod till sig. Med låg och allvarlig röst berättar hon om sin rädsla att få egna barn. En rädsla som bottnar i att dyslexi kan vara ärftligt. - Om mitt barn frågar; Mamma vad betyder det här? Och jag måste svara;. Jag är ledsen lilla vän, jag kan inte hjälpa dig, be pappa förklara eller be läraren. Jag vill kunna hjälpa mina barn och vill inte att de ska få uppleva samhällets oförstående som jag har fått göra. Ranita förklarar, att hon tror att hennes biologiska mamma eller pappa också har dyslexi och att det ger henne en känsla av samhörighet med dem. Stödet kom hemifrån Det är inte bara i skolan och arbetslivet som det är svårt för Ranita. Att fylla i blanketter, skriva CV, läsa instruktionsböcker, kokböcker och förstå annan skriftlig information kan vara nog så utmanande. Men som tur är har hon sambon Daniel vid sin sida. Tidigare var hon rädd för att prata med killar och trodde att de bara skulle skratta åt henne och aldrig kunna älska någon med dyslexi. Därför var det väldigt svårt när hon skulle avslöja sin hemlighet för Daniel. Lyckligtvis gick allting bra och den korta versionen av Daniels reaktion var; Jag tar dig för den du är. Daniel har varit ett enormt stöd för henne. Han har hjälpt till med läxor, körkort med mera och samtidigt varit lugn och metodisk. Om hon säger fel, ler han bara och de rätar ut meningen tillsammans. Ranita kämpar på med sin dyslexi och får en hel del stöd från arbetsförmedlingen. Till hösten har hon planer på att läsa till undersköterska, något som tidigare varit en omöjlig tanke för henne. Givetvis är hon lite orolig över att komma efter i början, göra gruppövningar och redovisa och hon tänker på hur klasskamraterna ska reagera. Men det första steget för henne är att ens överväga tanken, och det steget är redan taget. Hon suckar lättad och säger sedan. - Jag känner mig hopplös och dum inför människor. Men det positiva är när man får vänner som accepterar en för den man är. Intervjun börjar gå mot sitt slut och efter detta trevliga och givande samtal kan jag bara önska Ranita all lycka till med studierna. Jag tror att hon kommer att klara av det fint. Ranita är modig som berättar och jag hoppas hon orkar kämpa vidare. Hennes berättelse visar att dyslexi blir ett större problem på grund av människors ovilja att förstå. SUPRIYA MELIN 12 Barnen Framför Allt nr

13 Studietips och råd för elever med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi Gullan Sjöholm, speciallärare, Simons mamma och coach, ger dessa råd: Begär att få en professionell utredning Kräv att skolan upprättar åtgärdsprogram Använd alternativa sätt att komma åt och redovisa kunskap Använd tekniska och pedagogiska hjälpmedel Viktigt med utbildning för att kunna använda dessa hjälpmedel Viktigt att det finns en mentor/kontaktperson i skolan Lärare, elev och förälder bör tillsammans gå igenom: kursplaner, mål och betygs-kriterier Anmäl till skolverket om skolan inte ger det stöd som behövs Bra med en pärm där man ämnesvis samlar alla anteckningar och kursplaner. Många elever glömmer lätt och behöver därför stöd för minnet med anteckningar m.m. Eleven bör få tillgång till lärarens anteckningar från lektionerna. När det är möjligt är det bra om läraren kan bifoga enkla bilder/ skisser. Om läraren använder interaktiv skrivtavla kan anteckningarna lätt föras över till elevens dator. Ordentlig planering i varje ämne. Det är viktigt att vara tydlig med vad som ska läsas, vem som ska läsa, hur det ska läsas och hur eventuella prov ska genomföras. Understrykningar av det som är viktigt i böcker och anteckningar, gärna med markeringspenna. När eleven själv ska söka efter information på nätet så är det bra om läraren hänvisar till aktuella web-adresser. Gå igenom ämne för ämne vad eleven ska träna på hemma och vad man ska träna på i skolan. Förbered i god tid hur skriftliga inlämningar skall göras. All viktig muntlig information som läraren ger bör lämnas skriftligt till varje elev med dyslexi. GULLAN SJÖHOLM Copyright 2009 DyslexiAkuten LäsIT HB Konferens i Sofia,Bulgarien På Hotel Sheraton i centrala Sofia samlades ca 200 personer från hela världen när Ministry of Justice höll sin konferens om internationella adoptioner den 19 mars Amerikanska och italienska ambassadörer var på plats, adoptionsmyndigheter från Cypern, Tyskland, Luxemburg, Italien, Spanien, Sverige etc. Internationella adoptionsorganisationer från hela världen och även de bulgariskt godkända adoptionsorganisationerna samlades. Syftet med konferensen var att ge världen en klarare bild om hur Bulgarien arbetar med internationella adoptioner. Adoptionsmyndigheten bildade i december 2007 en grupp på 7 personer som har möten varje tisdag. De går igenom registret med barn som är hemlösa. Där kontrollerar de om barnen är ordentligt utredda och om de är tillgängliga för adoption. Under dessa möten granskas även ansökningar som kommit från familjer som vill adoptera. Myndigheten anser att de barn som inte kan adopteras nationellt snarast bör adopteras internationellt. Alla som talade på konferensen var överens om att det är viktigt att administrationen kring de barn som är föräldralösa måste ske fortast möjligt. Barn mår inte bra av att leva på institution och måste därför snabbt placeras hos adoptivfamiljer antingen i Bulgarien eller i andra länder. Flera talade för barnen. Minister Miglena Tacheva, Viceminister Ilonka Raichinova (som också är ordförande i adoptionsgruppen), barnhemsföreståndare, domare, ambassadörer etc. Myndigheten visade en film på en kvinna från USA som adopterades från Bulgarien när hon var sju år. Filmen skildrade hur det kändes när hon besökte sitt barnhem ca 15 år senare. Kvinnan som också medverkade på konferensen berättade att hon ansåg sig ha haft tur som adopterades till en familj i USA istället för att ha fastnat på barnhemmet. Hon vill nu hjälpa fler barn som har det svårt på institutioner. Det är många myndigheter och barnhemsföreståndare involverade i processen. Det är mycket administrativt arbete från socialtjänster, barnhem, psykologer, läkare etc. som ska dokumenteras. Under 2007 adopterades 85 barn till utländska familjer. Under 2008, efter att de bildat adoptionsgruppen på ministeriet, ökade detta till 184 barn som placerades till internationell adoption. På varje tisdagsmöte diskuteras minst 20 barns akter och minst 70 familjers ansökningar. Under 2008 gavs 415 barnförslag till utländska familjer och utav dessa har 40 % tackat nej! Ministeriet vädjar till alla organisationer och myndigheter att se till att de ansökningar som finns i landet från familjer, verkligen är familjer som i slutändan vill adoptera från Bulgarien. De gör mycket arbete förgäves då familjer, när de får barnbesked, tackar nej för att de under tiden har adopterat från annat land, har förändrade förhållanden, ångrar sig i sista minuten etc. Det är viktigt att man avbryter sin ansökan om man inte planerar att adoptera från Bulgarien. Detta extra arbete som myndigheterna gör betyder självklart att väntetider för familjer och barn också bli längre. Ministeriet har många barn i registret som har särskilda behov och de ser det som prioritet att placera dessa barn hos familjer som kan ta hand om dem. Information om dessa barn publiceras på ministeriets hemsida, på bulgariska, och man kan ansöka om dessa barn. Enligt Family National Association har de flesta barn mycket svåra behov. De håller uppsikt och informerar oss om det finns barn som passar våra familjer. Vi uppmanade ministeriet om att det skulle underlätta att få listorna på engelska. Då skulle våra möjligheter att snabbast möjligt hitta familj till barnen, utökas. Man har som mål att förändra i familjerättslagen family code. De förslag som finns idag är bland annat att ta bort den regel som finns, att endast barn över ett år kan adopteras internationellt. De vill istället att barn som varit övergivna i över 6 månader automatiskt skall utredas för adoption. Idag finns det över 2500 ansökningar från familjer som är registrerade i registret. Utav dessa är ca 700 godkända för adoption och barnbesked ges allt eftersom de matchas. Man förstår att processen tar tid och att det är många handlingar som ska granskas. Flest ansökningar har Italien, Frankrike och USA lämnat. En ökning väntas av antalet ansökningar men de kommer inte att införa någon kvotering på hur många familjer som får lov att ansöka. Regeln om att tre förfrågningar till nationella familjer skall göras före internationell adoption skall också tas bort, då de i vissa fall vet att barnet inte kommer att adopteras nationellt. Barnet far då endast illa av att det sitter fast på institution i väntan på administrativa processer. De förslag på lagändringar som finns, har gått igenom de första stegen och de väntar nu på att beslut skall tas och att de skall träda i kraft. När detta blir vet vi inte i dagsläget. Önskan om att nuvarande Minister Mrs Miglena Tacheva och Viceminister Mrs Ilonka Raichinova (ordförande i adoptionsgruppen) skall sitta kvar efter valet i juni uttalades starkt från flera håll. Om det blir regeringsbyte i juni vet vi inte hur situationen kommer att se ut. Förhoppningsvis förstår även nästa regering hur viktigt det är att se till barnens bästa! För mig som representant för Barnen Framför Allt var det en givande och engagerande konferens, eftersom samtliga deltagare visade stort engagemang och vilja att förbättra adoptionsprocessen i Bulgarien. Christina Thierry-Carstensen Barnen Framför Allt nr

14 BFA:s nya styrelse Den 18 april i år hade BFAs styrelse kallat till årsmöte. Mötet hölls som vanligt i Kungsbacka denna soliga, varma eftermiddag. Styrelsemötet pågick i några timmar och en hel del spännande nyheter togs upp. BFAs tidningsredaktion arbetar nu med att få företag att annonsera i medlemstidningen och på så vis skänka biståndspengar. Även sommarträffen i juni var ett hett samtalsämne, cirka 300 anmälningar har gjorts vilket är oerhört roligt. Kerstin Albertsson Wikland har valts in i styrelsen som ny biståndsansvarig, i övrigt ser styrelsen ut som tidigare. SUPRIYA MELIN Jörgen Pettersson Yrke: Transmission Sales Manager på Ericsson Familj: Gift med Katarina. Vi har 2 adopterade barn. Jonathan, 18 år från Sri Lanka och Josefina, 13 år från Kolkata i Indien. Styrelseuppdrag: Vice Ordförande, med i personalgruppen, arbetar med specifika uppdrag t ex hur BFA kan utveckla sin synlighet. Detta visste ni inte om mig: Musik, jag sjunger i kör och andra sammanhang. Idrott, jag är ledare för Jontes fotbollslag. Matlagning, jag har b la varit med och gjort en kokbok som heter Makalös Makrill. Katarina Borg Adolfsson Yrke: Omvårdnadspersonal natt inom äldreomsorgen. Familj: Jag är gift med Kent, vi har 2 barn Jonas 20 år adopterad från Indien, Kolkata och Sara 17 år adopterad från Sri Lanka. Styrelseuppdrag: Fadderbarnsansvarig och jag är med i fadder/biståndsgruppen. Detta visste ni inte om mig: Jag är hunduppfödare sedan 15 år tillbaka av rasen Golden Retriever och jag har 3 hundar. Jag gillar att jobba vid min dator, tycker det är kul att shoppa med dottern, jag tycker det är härligt att resa. Älskar att gå långa skogspromenader. Eva Jonasson-Melin Yrke: Advokat Familj: Min man Lars är också är advokat och starkt engagerad för samernas rättigheter. Vi har två adopterade barn, Supriya och Andreas från Mumbai i Indien. Styrelseuppdrag: Ordförande, med i adoptionsgruppen och personalgruppen. Detta visste ni inte om mig: När jag var fjorton dyrkade jag Mick Jagger och försökte se ut som Twiggy. De var mina stora idoler. När jag var sjutton var jag hängiven Maoist och läste Maos Lilla Röda. Men sen började jag läsa juridik i Lund. Så nu lyssnar jag på opera, läser Statens offentliga utredningar och inte ser jag ut som Twiggy heller. Lena Egeryd Dahlin Yrke: Controller Familj: Gift med Ragnar Dahlin och våra döttrar Daniela och Milla från Bolivia. Styrelseuppdrag: Kassör och ingår då i ekonomigruppen. Detta visste ni inte om mig: Tycker om att röra på mig, helst med boll men nuförtiden är det mest små löprundor. Läser väldigt gärna och helst då en bra deckare. Njuter av att åka på Spa, tyvärr blir det inte av tillräckligt ofta. Kristina Johnsson Yrke: Grundskollärare, 4-9 (Sv/En/Ty) Familj: Gift med Henrik. Tillsammans har vi barnen Oliver, 5 år född i Bolivia, och Annie, 1,5 år född i Vietnam. Styrelseuppdrag: Sekreterare samt sammankallande i utbildningsgruppen. Detta visste ni inte om mig: Jag har spelat i Damallsvenskan i fotboll! 14 Barnen Framför Allt nr

15 Marie Tengmark Yrke: Lärare i svenska, engelska och tyska, årskurser 6-9. Familj: Jag är gift med Tommy och tillsammans har vi Nikol. Hon är adopterad från Tjeckien. Styrelseuppdrag: I styrelsen sitter jag i medlemsgruppen och utbildningsgruppen. Detta visste ni inte om mig: Jag läser gärna deckare, besöker friskis och svettis så ofta jag kan, gillar att resa, gillar att läsa för Nikol och att spela golf! Anders Bergström Yrke: Socionom, arbetar som processledare och coach i verksamhetsledning för en organisation som heter Grunden som arbetar för och med personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Familj: Fru Birgitta och två pojkar: Edgaras 10 år och Mantas 8 år från Litauen. Styrelseuppdrag: Ledamot med specialintresse, sociala frågor och frågor runt barn med behov av särskilt stöd och internationellt utvecklingssamarbete. Ingår i biståndsgruppen. Detta visste ni inte om mig: Förmodligen en massa saker. Hejar på GAIS och tycker det är trist att jag är dålig på att grilla nu när säsongen är inne. Kerstin Albertsson Wikland Yrke: Professor i pediatrisk tillväxtforskning och barnendokrinolog, forskar på vad som styr och reglerar tillväxt och utveckling av barn, och försöker överföra ny kunskap inom barnhälso och sjukvård. Familj: Min son Joakim gift med Camilla, och min dotter Johanna, och Cormelia, mitt solskens barnbarn; min bror Lars gift med Ulla och deras två barn, Karin och Johan, båda adopterade från Korea. Styrelseuppdrag: Biståndsansvarig Detta visste du inte om mig: Som ny i styrelsen, är allt om mig nytt för er; Jag lever med böcker, växter, musik, textilhantverk, resor och mina visioner; och tror fortfarande att allt är möjligt, och att det sk omöjliga bara tar lite längre tid. Pernilla Lindén Janson Yrke: Diakon i Svenska kyrkan och projektledare för Barn i Väntan/Start i Linköping Familj: Maken Sverker och barnen Emanuel och Cristofer, adopterade från La Paz, Bolivia Styrelseuppdrag: Adoptionsgruppen och Medlemsgruppen. Detta visste ni inte om mig: Att jag konstant konsumerar mängder av deckare och annan spänningslitteratur. Margareta Wilholm Yrke: Grundskollärare. Familj: Förutom min sambo, Walter, består min familj av mina två barn, Julia och Erik (adopterad från Pune, Indien) och deras sam-/särbo och, det bästa av allt, Molly, mitt lilla barnbarn. Styrelseuppdrag: Jag ingår i tidningsgruppen och i biståndsgruppen. Detta visste ni inte om mig: Jag är en av alla de pantertanter som ser till att kulturlivet går runt. Under fem härliga år har jag bott och arbetat i Afrika. Jag är en baddare på att sy. Tillsammans med mina barn har jag ett älskat sommarhus. Barnen Framför Allt nr

16 Fadderbarnsverksamhet BFA-Fadder hjälper fadderbarn i Indien, Sri Lanka, Vietnam, Polen, Nepal, Bolivia och Demokratiska Rep. Kongo. Vi har 2 olika sorters fadderskap. Individuellt fadderskap Fadderskap i Barnen Framför Allt-Fadder innebär en möjlighet till ett personligt engagemang, men inget som är nödvändigt, all hjälp är värdefull. Som fadder får du en bakgrundsinformation och foto på ditt barn. Du hjälper ditt barn med utbildning, skolböcker, sjukvård, mat och kläder. Projektfadder I Indien har Barnen Framför Allt-Fadder två så kallade fadderprojekt. Som fadder via det projektet stöttar man ett specifikt projekt. I detta nummer av BFA s medlems tidning tänkte vi presentera våra kontakter i Sri Lanka, vi kommer att i fortsatta nummer av tidningen presentera de andra länderna och våra kontakter lite mera. Alla samlade på Lourdes Girls Home. Lourdes Girls Home Ett par timmar nordost om Colombo ligger den lilla staden Kurunegala och det katolska flickhemmet Lourdes Girls Home. Det är söndag vid lunchtid när vi rullar in på den rödsandiga infartsvägen. Det första som möter oss, i denna intensiva grönska, är en kyrkobyggnad och strax där bakom ser vi flickorna! De kommer springande mot vår lilla buss och tar emot oss med öppna famnar och nyfikna blickar! Ett fantastiskt stort ögonblick för oss som fadderadministratörer. Helt plötsligt inser vi att vi verkligen var efterlängtade och att flickorna kände en tillhörighet till oss och till sina egna faddrar! Vi mottogs som kungligheter med bilder på oss själva och vår äldsta dotter i foajén. Det var sång och dansuppvisningar, kramar och handtryckningar, blickar och leenden vart vi än vände oss! Inte i vår vildaste fantasi hade vi förberett oss på detta. Alla hade gjort små fina kort och teckningar som de överlämnade och efter den mer formella delen av dagen gick flickorna och vi ut i trädgården och sjöng svenska och lankesiska sånger för varandra. Önskade verkligen att alla faddrar kunde få uppleva detta! Att få känna glädjen och närheten av dessa sprudlande själar! Syster Therese Nonis, som är vår kontaktperson, presenterade oss för de övriga fyra systrarna som lever och arbetar på Lourdes Girls Home. Sister in Charge var på den tiden Syster Beeta, som numera har lämnat hemmet för att undervisa skolbarn i norra Sri Lanka. Hon beskrev för oss att Lourdes Girls Home grundades av missionärer redan 1844 och att de tillhör den katolska grenen The Holy Family. The Holy Family äger två flickhem varav Lourdes Girls Home är det ena. Allt som allt är de ca 600 systrar i organisationen och de är uppdelade i två regioner Region Norr (Jaffna) och Region Colombo, som Lourdes Girls Home tillhör. I de respektive regionerna är man dessutom uppdelad i sk Communities. Inom The Holy Family finns det ca 50 Communities och för att få kalla sig Community krävs det att minst 3 systrar lever och arbetar där. På Communityn Lourdes Girl Home lever och arbetar 5 systrar tillsammans med ca 30 flickor. Verksamheten finansieras dels genom BFA s Fadderverksamhet och dels tack vare de 3 kr per dag som man får från myndigheterna för varje inskriven flicka. Syster Beeta berättade att varje flicka har tre kritvita skoluniformer och ett par vita skor. Flickorna ansvarar helt och hållet själva för att det alltid finns en uppsättning som är så ren och fin att den kan användas i skolan. Skoluniformen ska bytas varannan dag. För att detta ska fungera för samtliga så har man bestämt att de fem äldsta flickorna hjälper de fem yngsta. Flickorna bor på Lourdes Girls Home av olika anledningar men det som de har gemensamt är att de inte har någon familj som kan ta hand om dem. I vissa fall är föräldrarna döda och det saknas släktingar, i andra fall har familjen inte råd att ha sin dotter hemma. Det finns fall där det har begåtts övergrepp i hemmet och det finns fall där flickorna helt enkelt inte är önskade i familjen. Men trots denna blandning av trassliga bakgrunder och tragiska öden så finns här en så stark tro på framtiden. Flickorna lägger ner mycket tid på skolarbetet för att få en examen som kan leda till ett riktigt arbete en vacker dag! Systrarna som arbetar här gör en fantastisk insats! De utbildas på olika sätt i hur de ska hantera flickornas reaktioner, rädslor och tankar. De lär av varandra och orkar mycket tack vare sin tro. Vi slås verkligen av att stämningen här är så innerlig och varm. Vi bad Syster Beeta att beskriva hur en vanlig vardag ser ut för flickorna: 06:30 Frukost 07:30 Skolan börjar. Flickorna är utspridda på tre olika skolor och de flesta åker buss dit 14:30 Tillbaka till Lourdes Girls Home igen. Lunch, städning, tvättning, badning 15:30 Läxläsning 17:00 Fika 18:00 Trädgårdsskötsel 18:30 Läxläsning systrarna och en extra lärarresurs hjälper till 19:15 Gemensam bön 19:45 Gemensam middag 20:30 Läxläsning eller TV. Förbereder sänggåendet 21:30 Tyst på hela Lourdes Girls Home. 22:30 Ljuset släcks Varje lördag fram till klockan 12:30 städar flickorna gemensamt hela anläggningen både utvändigt och invändigt. Söndagarna tillbringas till viss del i kyrkan. Varje söndag är det en av flickorna som ansvarar för matlagningen till samtliga. Alla flickor på Lourdes Girls Home kan laga mat. Vi visades runt på hela anläggningen. Överallt är det rent och fint om än lite spartanskt i våra västerländska ögon. I köket lagar man mat över elden och vattenkranen sitter på utsidan av huset. Flickorna sover i sovsalar om ca 10 personer i varje sal deras privata ägodelar ska få plats i ett litet klädskåp, ett nattygsbord och på en klädkrok. Tvätt och bad sker utomhus i skuggan intill huset. Det som knyter ihop hela flickhemmet är den stora aulan med en väl tilltagen scen. Här inne sitter även flickorna på eftermiddagarna och umgås och gör sina läxor. 16 Barnen Framför Allt nr

17 Vår dag på Lourdes Girls Home gick alldeles för fort. Efter det att alla måltider var intagna och vi hade överlämnat tårtor, kakor och små presenter började det bli dags för oss att vända tillbaka till Colombo igen. Det blev ett tårfyllt farväl och med oss hem hade vi minnen som vi sent kommer att glömma tillsammans med övertygelsen om att fadderarbetet verkligen gör skillnad och behövs för barnen på Sri Lanka. Ni som är faddrar och som någon gång besöker Sri Lanka planera in ett besök på Lourdes Girls Home!! Christie och Rita Kohomban Sedan många år tillbaka har paret Christie och Rita Kohomban varit våra kontaktpersoner för BFA s Fadderverksamhet och även för vår adoptionsverksamhet på Sri Lanka. Christie arbetar som pastor inom Smyrnakyrkan på Sri Lanka och Rita arbetar ideellt med socialt arbete i de olika församlingarna. Här lever och bor våra 30 fadderbarn hemma hos sina familjer där Rita och Christie träffar dem regelbundet för att stämma av utvecklingen och lämna det ekonomiska bidrag som faddrarna skänker. De flesta fadderbarnen finns i Galle- området, södra Sri Lanka, men vi har även några fadderbarn mitt inne i Colombos slum. Samtliga fadderbarn lever i mycket fattiga familjer, under knappa förhållanden, i skjul eller spartanska små hus. Christie och Rita bor i Colombo men reser så gott som varje vecka ner till Galle, till sin hemmaförsamling. Många av de fadderbarnen som stöttas genom BFA får möjlighet att gå i skolan tack vare det ekonomiska stödet som fadderskapet ger. Skoluniformer och undervisningsmaterial kostar pengar och det är inte ovanligt att det inte kan prioriteras i de fattigare familjerna. Har man ingen skoluniform har man heller inte möjlighet att gå i skolan. Urvalet av fadderbarn görs av Christie och Rita. Det viktigaste i beslutet om BFA-Fadder ska gå in och stötta ett Förberedelser inför smakprovning av Jackfruit på LGH. barn eller inte är att Christie och Rita kan ha en regelbunden kontakt med familjen och att vi får regelbundna uppföljningsrapporter. Under den här resan till Sri Lanka fick vi möjligheten att träffa tre av BFA-Fadders fadderbarn tillsammans med deras familjer. Återigen fick vi uppleva ett av dessa oförglömliga möten! Barnen är så väl medvetna om sina faddrar i Sverige och så tacksamma för möjligheten de har fått genom fadderskapet. Vi träffades på en neutral plats för oss alla ett bland många, pga kriget, öde hotell på stranden i Hikkadua. De kom resande med buss och en av flickorna vi träffade hade med sig sina skolbetyg och visade upp toppresultat i samtliga ämnen. Hon hade bestämt sig för att bli läkare när hon gått igenom det obligatoriska skolsystemet. När man har hört de orden från denna lilla 13-åring och sett övertygelsen i hennes ögon då tvivlar man inte på att både viljan och förmågan finns där. Det som sannolikt blir avgörande är om hon även i framtiden ges de ekonomiska möjligheterna. Det utbyttes små presenter och vi satt och småpratade med de vuxna i flera timmar medan barnen lekte och hoppade runt på stranden. Vi hade hyrt en liten glasbottnad båt för att visa barnen de stora sköldpaddorna som finns under havsytan. Verkligen en upplevelse även för oss som stannade kvar på land, när vi fick reda på att barnen aldrig hade suttit i en båt tidigare. Det kommer många tankar till oss när vi möter dessa fadderbarn som hittills bara funnits för oss på bild. Så fantastiskt stora personligheter. De kämpar och vill verkligen något. Mitt i alla omtumlande möten och diskussioner funderar vi själva på hur lätt det är att ta allt för givet när vi lever som vi gör hemma i Sverige. Christie och Ritas outtröttliga arbete med de fattiga barnen och deras familjer visar sig verkligen här mitt framför oss. Christie och Rita Kohomban. Samma upplevelse hade vi för fyra år sedan när vi besökte fadderbarnen i Colombos slum. De köper vitaminer, kläder, skolmaterial och till viss del även mat för pengarna som de får in genom fadderverksamheten. De vänder och vrider på varenda Rupie för att barnen ska få ut så mycket som möjligt för bidraget. I den mån barnen behöver pengar för extra skolundervisning överlämnar de den slanten personligen varje månad så att den inte ska kunna användas till något annat. Vi vet att de sliter och våndas periodvis. Många familjer har det mycket svårt på flera sätt. Vi har regelbunden kontakt med dem och försöker stötta så långt vi kan i de frågeställningar vi involveras i. De bedriver ett unikt arbete och det enda vi kan säga till dem är: fortsätt, fortsätt, fortsätt!!!! Frälsningsarmén Under senare delen av 2008 har vi inlett ett nytt samarbete med Frälsningsarmén på Sri Lanka. Frälsningsarmén finns representerade över hela landet och under 2009 kommer vi att få ett Barnen Framför Allt nr

18 Fadderbarn på stranden i Hikkadua. hundratal nya fadderbarn genom den kontakten. Vi ser verkligen fram emot detta och hoppas att kunna få rapportera mer om den utvecklingen lite längre fram. Under BFA s sommarträff kommer Major Nihal, som är ansvarig för Frälsningsarméns övergripande sociala arbete på Sri Lanka, hit och besöker oss. Tillsammans med honom får vi också träffa major Shanti, som är ansvarig för barnhemmet The Haven. The Haven är det barnoch kvinnohem som de senaste adoptionerna har kommit från på Sri Lanka. Good Shepherd Convent, Bandarawela Barnen Framför Allt-Fadder har samarbetat med Good Shepherd Convent i Bandarawela på Sri Lanka i många år, minst 15 om inte ännu längre, så vi har haft fadderverksamhet där ganska länge. Barnen Framför Allt-Adoptioner hade även kontakt med Good Shepherd Convent i Nyakakanda utanför Colombo, ett hem för unga ogifta mödrar, för många år sedan, då Syster Dympna var ansvarig syster, men sedan hon flyttade hem till Irland så har det inte funnits något samarbete med det hemmet, men där av har vi alltså fadderbarnen kvar på Sri Lanka och Good Shepherd Convent i Bandarawela. På Good Shepherd Convent i Bandarawela är de 3 systrar som hjälps åt att sköta denna Community och Sister in charge heter Sister Therese Marie de andra 2 systrarna är volontärer och arbetar som lärare i den statliga skolan. Syster Therese Marie har allt ansvar för att få den här communityn att gå ihop, de har en väldigt liten inkomst eller ingen ordentlig inkomst över huvudtaget från staten så därför måste de förlita sig på välgörenhet. Syster Therese Marie har nu varit ca 2 år här i Bandarawela, hon är tillbaka för andra gången som ansvarig syster, hon har varit på ett kloster i Kandy ett tag men kom sedan tillbaka till Bandarawela. I Kandy så har de startat upp ett barnhem med hjälp av en organisation på Sri Lanka som heter May s friends, så när hon kom tillbaka till Bandarawela så hade hon en dröm om att kunna hjälpa de små fattiga barnen på teplantagen och i byarna runt omkring, genom att starta ett barnhem även där i Bandarawela. Hon tog kontakt med May s friends men de ville inte binda upp sig för något nytt projekt. Men så av en händelse så hade en tysk förening varit i kontakt med May s friends, för de letade efter ett hem att hjälpa och på så sätt så kom Sr Therese Marie och den här tyska föreningen i kontakt med varandra, så nu har de hjälpt till med att renovera en del av huset och där inryms nu ett barnhem.några av våra fadderbarn bor där i dag och får hjälp av våra faddrar så att de kan gå i skolan och leva ett bättre liv än i direkt fattigdom. Några av våra fadderbarn bor också i byarna runt omkring Bandarawela och får ofta besök av syster Therese Marie och de andra systrarna och de försöker hela tiden att hjälpa så många fattiga barn de kan och detta tack vare hjälpen de får från oss och våra faddrar. Syster Therese Marie har även startat upp ett Skill traning programme en utbildning på 6 månader för unga utslagna tonårs flickor från plantagen och fattiga byar runt omkring. De får komma och bo hos henne och systrarna på klostret, de får utbildning i jordbruk, religion, hygien och matlagning, de får även utbildning i data, engelska och livsföring. Detta är en väldigt bra möjlighet för dessa unga flickor, de har stor chans till ett bra arbete efter denna utbildning. Hon är en riktigt driftig kvinna Sr Therese Marie hon vill verkligen försöka hjälpa så många hon kan. Hon fick till en början hjälp av den tyska föreningen med att finansiera utbildningen, men tyvärr har de dragit sig ur detta och bistår bara barnhemmet med en viss del i dag, så hon söker efter någon som kan hjälpa henne att kunna fortsätta undervisa flickorna via detta Skill traning programme.vet du någon som skulle kunna hjälpa henne så får du jättegärna höra av dig till mig, Katarina, på fadder@bfa.se Jag vill tacka alla faddrar som har varit med och skänkt pengar till dator och digitalkamera till vår fadderkontakt på Good Shepherd Convent. Det har inköpts en digitalkamera så nu väntar vi bara på många fina kort. Tusen Tack! Vill du bli fadder till ett barn från Sri Lanka? Vi har fadderbarn hos Sr Therese Marie som är i stort behov av en fadder genast Men hos systrarna på Lourdes Girls Home har vi faddrar till alla 30 flickorna och det är verkligen glädjande, även Father Christie och hans Rita har faddrar till alla sina fadderbarn. Vi väntar också på att vi snart ska få rapporter på fadderbarn från Frälsningsarmén så där behöver vi också faddrar Vill du bli fadder till ett av alla de barn från Sri Lanka som är i stort behov av en fadder?! Hör i så fall av dig till mig Katarina på fadder@bfa. se eller på telefon eller har du funderingar kring fadderskap, så är du hjärtligt välkommen att höra av dig. Gunilla Landelius, fadderadministratör Lourdes Girls Home och Rita & Christie, Sri Lanka Stefan Landelius, fadderadministratör Frälsningsarmén Sri Lanka, Katarina Borg Adolfsson, Fadderbarnsansvarig - BFA-Fadder KATARINA BORG ADOLFSSON 18 Barnen Framför Allt nr

19 Fadder och bistånd En entusiastisk dag och kanske en idé till engagemang. Det är en tidig aprilmorgon. Det är lördag. Det är alldeles fullt med barn, som redan vid halv åtta just denna lördag morgon, går den lilla bygatan fram. På samma gata kommer vi åkandes, samma tid och med en blå himmel och klar sol lysandes ovanför. Vad är på gång? Jo, den lilla Bruksskolan i orten Munkedal, orten som förbinder mellersta och norra Bohuslän, ska strax starta upp sin ideella dag till förmån för de fadderbarn som man har via BFA. Denna dag har blivit tradition, i denna vår medlemstidning har vi rapporterat om just denna tradition förut. Men vi måste berätta igen. Eldsjälen Gunilla Trehammar, nu pensionerad, men förut lärare på denna skola, arbetar oförtrutet på med sitt engagemang för de 14 fadderbarnen som skolan tagit ansvar för i Indien. Till sin hjälp har hon pedagoger på skolan som med liv och lust har gjort i ordning vartenda klassrum efter olika teman. Man kan gå in i skorummet och inhandla bra, begagnade skor. I ett annat klassrum säljs böcker som lästs men som nu för en billig penning säljs vidare. Andra rum innehåller fina skänkta möbler till salu, väggar är dekorerade med uppdaterade uppgifter om fadderbarnen, hur det går för dem i skolan, hur de ser ut och var någonstans de finns i Indien. Vi som representerar BFA denna dag slås av hur välorganiserat allt är. Massor av fina saker, kläder, böcker, speciella bröd och annat säljs. I det för dagen ordnade caféet, säljs goda hemgjorda smörgåsar och man kan köpa en tårtbit ifrån en stor tårta gjord i indiska flaggans färger. Energi och lust Entusiasmen, som strålar ut från varenda liten unge till engagerade föräldrar och andra anhöriga och förstås pedagogerna, är slående. Trots att det är en tidig morgon och vi har åkt en stund för att komma hit så försvinner all trötthet och glädjen bara smittar av sig! På denna skola går knappt 150 elever i åldrarna 6-12 år. Skolan genomsyras av sitt engagemang för ett antal fadderbarn i en annan del av världen. Ju längre dagen går och ju fler vi pratar med, gör att vi förstår att detta med fadderbarn, är något väldigt naturligt här i Munkedal. Inte bara skolan och de människor som har anknytning till den, engagerar sig. I mataffärerna finns en liten bössa som var och en kan lämna ett bidrag i. När dagen är slut och pengarna är räknade slutar den sammanlagda försäljningssumman på kr! När vi hoppar in i bilen igen och kör ut från Bruksskolan känner vi oss glada, pigga och fulla av energi och lust. Det är oerhört inspirerande att På väggarna i Bruksskolan har man satt upp information om fadderbarnen och hur det går för dem. fv) Fadderadministratör Gunilla Trehammar, tillika eldsjäl på Bruksskolan och BFA s fadderansvariga Katarina Borg Adolfsson. träffa så många engagerade, glada och energiska människor, som med ideell kraft tar sig tid att genomföra en sådan här dag! KATARINA BORG ADOLFSSON KATARINA PETTERSSON Vårfestivalen Skolbarnen är djupt engagerade i och tar stort ansvar för Bruksskolans Vårfestival. Här berättar Moa om sina upplevelser den stora dagen. Vårfestivalen, som Moa såg den. På morgonen samlades vi i klassrummet för Maria skulle säga vilka tider vi skulle stå i kassan. Jag och Emma gick tillsammans och tittade på lite grejer i alla klasser. När vi hade gått en stund gick vi till musikcaféet för vi skulle fika lite. Sen när vi hade gått en stund till var det min och Emmas och Gabriellas tur att sälja. Vi sålde jättemycket! I slutet kostade alla grejer en krona för att vi skulle sälja mer. MOA T som går i 2:an Barnen Framför Allt nr

20 Avsändare: Sverige Barnen Framför Allt Porto betalt Energigatan 11 Port Payé Kungsbacka BFÖRENINGSBREV Anslagstavlan Hepp! Sofia Sonander heter jag och fyller 24 år i höst. Jag är en glad, spirituell tjej som söker nya vänner som också är adopterade. Musik, dans, teater och sång är det jag gillar mest och gör allra bäst! Jag är nyinflyttad till Norrköping och lämnade Göteborg för studier. Just nu håller jag på att avsluta två fristående kurser inom ämnena kommunikation och vården. Jag har en bakgrund som barnskötare och har tidigare vikarierat på två olika förskolor i Göteborg. Till hösten har jag sökt in till lärarprogrammet i Norrköping med inriktning mot förskolelärare. Till sommaren flyttar jag hem till Göteborg för att sommarjobba inom äldreomsorgen. Jag kommer från Indien, Calcutta och har varit tillbaka två gånger i Indien. Första gången var december Jag åkte med hela min familj, mamma, pappa och min stora syster som är adopterad från Bangladesh. Min mamma, som tidigare satt i BFAs styrelse Ulla Bojan Sonander, hade varit både i Indien och i Bangladesh. Min pappa hade också varit i Indien och Bangladesh tidigare, båda gångerna - för att hämta hem barn. De visade bilder och berättade om Indien så jag och min syster var lite föreberedda på vad vi skulle möta. Ni som varit i Indien kommer kanske ihåg att - hur mycket bilder eller berättelser ni än fick höra och se om landet blev det ändå en stor omställning när man väl kommer dit. Barn och ungdomar har nu möjlighet att annonsera på sista sidan i tidningen. Glad sommar! Jag anser inte att man helt kan förbereda sig och lära känna landet förrän man har varit där själv och inte ens då kan man ta in allt det man får se. Att då få möjlighet att kunna åka tillbaka igen och fortsätta ta in landets atmosfär det som man inte fick plats med sist - var min dröm ända sedan den dagen i januari 1998 när vi lämnade Indien för att resa hem. I januari 2008 åkte vi tillbaka hela familjen till Indien, med oss hade vi nära vänner till mina föräldrar. Denna gång åkte vi dock inte runt i Indien eller var i Bangladesh heller för del delen, utan vi höll oss i södra Indien, Kerala Varkala Beach där vi tillbringade två veckor. Det är den bästa resan jag gjort och nu skulle jag vilja göra om en favorit i repris, fast utan föräldrar den här gången. Jag söker en tjej i ålder år som är adopterad från Indien och vill precis som jag njuta av den indiska atmosfären på en semesterort i södra Indien. Jag har aldrig åkt utomlands på egen hand och är inte världsvan än på att ta mig runt i världen. Därför tänker jag mig en charterresa ner till södra Indien för sol, bad och äventyr. Känner du att det här skulle vara någonting för dig? Kontakta då gärna mig på mailadressen: malati_85@hotmail.com så kan vi prata mera där och lära känna varandra, träffas, umgås och stifta bekantskap! Kanske blir det just vi två som åker iväg på äventyr till Indien ihop? / En hälsning från Sofia Sonander Kalendarium juni: Sommarträff i Kolboda utanför Kalmar med inbjudna utlandsgäster. Under hösten planeras en utbildning för sökande som står på vår väntelista. Utbildningen kommer att förläggas till Malmö, Göteborg och Stockholm. Datum har inte fastställts ännu. Styrelsehelg: september. Vi kommer att ha en julfest i november månad och då bjuda in övriga utlandsgäster. Datum har inte fastställts ännu. Sänd din barnbild till Barnen Framför Allt, Energigatan 11, Kungsbacka. Om du vill ha tillbaka bilden så bifoga ett frankerat kuvert med adressen påskriven. Du kan också eposta din bild till redaktion@bfa.se