Nr Adoptioner Bistånd Fadderskap. Konsultläkare. Med barnen i centrum sid 16-17

Transkript

1 Nr Adoptioner Bistånd Fadderskap Konsultläkare Med barnen i centrum sid 16-17

2 Barnen Framför Allt, BFA, är en ideell organisation för adoption, fadderskap och bistånd. Adoptionsdelen (BFA-A) är auktoriserad att arbeta med adoptioner från Bolivia, Bulgarien, Kenya, Indien, Litauen, Polen, Slovakien, Sri Lanka, Thailand, Tjeckien, Taiwan, och Vietnam. Biståndsdelen arbetar för att hjälpa barn i de länder föreningen har kontakt med. Medel för biståndet kommer bland annat från medlemsavgifterna som oavkortat går till bistånd, men även donationer och hjälpinsamlingar ger intäkter till biståndsverksamheten. Nr Tidningen Barnen Framför Allt utkommer med fyra nummer per år. ISSN X. Vill du annonsera i tidningen - kontakta kontoret. Tryck: Tabergs Tryckeri AB Ansvarig utgivare: Eva Jonasson-Melin Redaktör: Christina Thierry-Carstensen Redaktion: Christina Thierry-Carstensen, Margareta Wilholm och Julia Wilholm. För kontakt skicka e-post till redaktion@bfa.se Material kan också skickas till vårt kontor. Märk försändelsen med Tidningen. Vårt kontor finns på Energigatan 11, Kungsbacka. Tel: Fax: Telefontid: Vardagar , torsdag även E-post: adoption@bfa.se Adoptionsförfrågan: Ring, faxa eller maila kontoret där Berit, Margareta, Anna-Lena, Anna-Karin, Elisabeth, Maria och Christina svarar på adoptionsfrågor Hemsida: Medlem i föreningen blir du genom att sätta in 350:- på pg eller bg Fadderbarn Föreningen har en omfattande fadderbarnsverksamhet och förmedlar ekonomisk hjälp från svenska familjer till barn i Indien, Sri Lanka, Polen, Nepal, Demokratiska Republiken Kongo och Vietnam. Pg Fadderbarnsverksamheten samordnas av Katarina Borg Adolfsson. Biståndsverksamheten Bidrag till biståndsarbetet kan sättas in på pg eller bg Omslagsfoto: Åke Lagerwall Adoptioner Bistånd Fadderskap Styrelsen Eva Jonasson-Melin, ordförande, tel Jörgen Pettersson, vice ordförande, biståndsansvarig, tel Katarina Borg Adolfsson, fadderbarnsansvarig, tel Lena Egeryd Dahlin, ekonomiansvarig, tel Kristina Johnsson,suppleant, tel Pernilla Lindén Janson, styrelseledamot, Anders Bergström, styrelseledamot, tel Margareta Wilholm, Styrelseledamot, tel Marie Tengmark, suppleant, tel Katarina Pettersson, suppleant, tel: Om du har frågor eller funderingar som du vill att styrelsen ska ta upp, kontakta någon av oss i styrelsen eller skicka e-post till info@bfa.se Eva har ordet... Nu är det höst igen. Styrelsen och personalen träffades en av de sista helgerna i augusti för att planera den framtida verksamheten. Det är sällan vi får tillfälle att träffas på det här sättet. Styrelsemedlemmarna är spridda över landet och mötena sker därför regelmässigt per telefon. Personalen på kontoret är överhopade med arbete och tiden räcker inte till för att sitta ner och planera framtiden. Men nu fick vi äntligen en hel helg för oss själva. Vi träffades i Göteborg i strålande höstsol. Vi pratade om hur vi ska utveckla vår adoptionsverksamhet. Nu har vi auktorisation i Sverige för fjorton länder. Vi är verksamma i tolv länder och för två länder söker vi auktorisation i landet. De flesta länder fungerar bra, medan några fungerar sämre av olika anledningar. Vi gick igenom varje land och grupparbetena resulterade i en hel del bra tankar om hur vi skulle kunna utveckla några av våra befintliga länder ytterligare. Ett par exempel är att vi planerar en medarbetarträff för våra utländska kontaktpersoner till våren och vi kommer också att besöka några länder under vintern. Sedan följde en livlig diskussion om hur många nya länder vi bör försöka få auktorisation för. Alla var överens om att den delen är viktig, men att det krävs otroligt mycket arbete innan man kan börja arbeta i ett land. Vi är en liten organisation med begränsade resurser. Vi är stolta över att vi trots detta klarar av att arbeta i så många länder. Den största anledningen till det är vår fantastiska personal. En viktig punkt var därför arbetet på vårt kansli. Vi har i takt med att verksamheten vuxit också ökat antalet anställda och idag arbetar sju personer på kansliet. Det är ett hektiskt och stressigt arbete och vi diskuterade hur arbetet skulle kunna göras mer effektivt genom bättre rutiner och rationellare hantering av telefon och mail. En annan betydelsefull del av BFA är bistånds- och fadderverksamhet. Vi känner ett ansvar för att hjälpa utsatta barn och familjer i våra samarbetsländer. Många adopterade och deras familjer vill gärna också hjälpa barn i sina hemländer. Vi har därför känt av ett ökat behov av bistånds- och fadderverksamhet i nya länder. Bistånds- och fadderverksamheten inom BFA drivs idag i princip uteslutande av ideella krafter inom styrelsen. Vi hade en givande diskussion om hur vi skulle kunna förändra detta och därmed utveckla den delen av BFA. Jag hoppas att kunna berätta mer om detta i nästa nummer av tidningen eller på vår hemsida. Längre fram i tidningen kan ni läsa fler intervjuer med vuxna adopterade. Vi tänker fortsätta med dessa intervjuer och även med andra aktiviteter som riktar sig till äldre adopterade och deras föräldrar. För många barn och familjer blir adoptionsföreningen och dess medlemmar en naturlig del av det nya livet i Sverige. Man deltar i träffar och kanske engagerar sig i föreningen. Flera familjer fortsätter också att träffas i mindre grupper i egen regi. Min man och jag har två adopterade barn från Indien. De träffar varje år barn som kom till Sverige från samma barnhem i Indien. Träffarna har pågått i femton år och flera är nu vuxna och har med pojk- flickvänner och egna barn till träffarna. Föräldrarna är naturligtvis välkomna och några kommer till och med utan barn. Hur man väljer att hantera sitt ursprung är väldigt olika och skiljer sig från person till person. För en del väcks intresset i tonåren medan andra kanske inte tänker på sitt ursprung förrän de själva får barn. Vissa känner aldrig något behov av att lära känna sitt hemland eller umgås med andra adopterade. Men för dem som vill veta mer som sitt ursprung eller lära känna andra adopterade är ofta adoptionsföreningen den första kontakten som känns naturlig att ta. Många hör av sig och vill kanske bara veta vad som finns och hur andra hanterar frågorna. 2 Barnen Framför Allt nr

3 Bolivia Vi har i dagsläget inget avtal med Bolivia. Vi väntar på att myndigheterna i landet ska ge oss ackreditering. Vi kan inte skicka nya handlingar förrän avtalet är klart. Under tiden som vi väntat har kön i Sverige börjat sträcka sig över 24 månader för de som väntat längst. Väntetiden i landet varierar från månader. Familjer som önskar adoptera från Bolivia kan ha medgivande för barn 0 till inte fyllda 1 år men man bör ha 0-18 månader. Under 2005 anlände nio barn från Bolivia. Tolv barn anlände under Tio barn anlände under Tre barn har anlänt hittills i år. En familj befinner sig i landet. Tjeckien För Tjeckien måste familjerna som lägst ha medgivande för barn 0 till inte fyllda 2 år. Väntetiden från det att handlingarna skickats till landet och tills dess att familjerna får barnbesked har blivit längre och familjerna får i dagsläget räkna med en väntetid i landet på minst 2 år. Tre barn anlände under Slovakien Under 2006 fick vi skicka sex ansökningar till Slovakien. Under 2007 fick vi detta utökat till tio ansökningar, varav några ska vara med högre medgivanden. Ansökningarna fylls på i takt med barnbeskeden. För Slovakien måste familjerna som lägst ha medgivande 0 till inte fyllda 3 år. Vi har nu ungefär månaders väntetid i vårt register. Kortare väntetid för högre medgivanden. Väntetiden i landet är ca 1 år. Samarbetet med Slovakien inleddes i slutet av Tre barn hann att anlända Under 2005 anlände två barn och under 2006 ett syskonpar. Sex barn anlände 2007, varav två syskonpar. Fem barn till fyra familjer har anlänt hittills i år. Vi har i dagsläget tre barnbesked. Litauen Väntetiden i Litauen har hittills varit 1 till 3 år. För Litauen måste familjerna som lägst ha medgivande 0 till inte fyllda 3 år. Sex barn har anlänt under 2005 och sex barn har anlänt under Tio barn har anlänt till sju familjer under Sex barn har anlänt Det är i dagsläget ca 24 månaders väntetid i registret i Sverige innan nya ansökningar kan skickas till Litauen. Polen Polen fortsätter att fungera bra. För Polen måste familjerna som lägst ha medgivande 0 till inte fyllda 2 år. Väntetiden i Polen varierar mellan familjerna. Den är i regel längre vid låga medgivanden. Väntetiden påverkas också av om familjens ansökan kan passa in hos flera av adoptionsmyndigheterna eller om den endast kan presenteras hos en av myndigheterna. Vi rekommenderar er att prata med vår handläggare för Polen. Tjugofem barn anlände under Tolv barn anlände under Tjugoen barn till fjorton familjer har anlänt under Elva Hänt sen sist barn till nio familjer har anlänt under 2008, och fem familjer har barnbesked. Det är i dagsläget ca månader väntetid i registret i Sverige innan nya ansökningar kan skickas till Polen. Bulgarien För att adoptera från Bulgarien krävs som lägst ett medgivande för 0 till inte fyllda 3 år. Väntetiden i registret i Sverige är ca.18 månader. Man får i dagsläget räkna med månaders väntetid i utlandet. Även ensamstående kan ansöka till Bulgarien. Två barn har anlänt under Ett barn har anlänt i år. En familj har barnbesked. Vietnam Vi har erfarenhet av adoptionssamarbete med Vietnam sedan För Vietnam kan familjerna som lägst ha medgivande 0 till inte fyllda 1 år. För nya sökanden har vi i dagsläget en väntetid i registret i Sverige på drygt 2 1/2 år, och vi befarar att väntetiden kan komma att bli ännu längre framöver, eftersom antalet ansökningar ökat månad för månad. Väntetiden i landet är cirka 1 år. Sexton barn anlände under Sju barn har anlänt under Fem barn har anlänt hittills i år. Ytterligare två familjer har barnbesked och de väntar på att handläggningen skall bli klar så att de kan få resa för att hämta sina barn. Indien/Kolkata Vi har i nuläget en väntetid i Sverige på cirka månader innan man kan påbörja sin adoption och skicka handlingarna till Indien. För att kunna skicka sin ansökan till Indien måste man varit gift i 1-1½ år och levt tillsammans minst 5 år när handlingarna är klara att skickas iväg. Man måste som lägst ha medgivande för ett barn 0 till inte fyllda 2 år, men det finns också behov av ansökningar från familjer som har medgivande för något större barn. Under 2007 anlände tio barn till åtta familjer från barnhemmet Nava Jeevan i Kolkata. Nio barn har anlänt hittills i år. På barnhemmet finns det för närvarande fyra barn utsedda till våra familjer varav två av dem är klara i domstolen. Sri Lanka Ett barn har anlänt från Sri Lanka under sommaren En familj har påbörjat arbetet med att göra i ordning sin adoptionsansökan till Sri Lanka. Thailand Thailand har kvoterat hur många ansökningar organisationerna får skicka årligen. Under 2006 och 2007 fick BFA-A skicka fyra ansökningar till Thailand. Vi får även under 2008 skicka fyra ansökningar. Ett barn anlände från Thailand under Två barn anlände under Väntetiden i landet är beräknad till månader. Två barn har anlänt hittills i år. Taiwan Samarbetet med Taiwan inleddes våren Tre barn hann anlända under Åtta barn har anlänt hittills i år. Nio familjer har barnbesked i dagsläget. Vi har för närvarande närmare 24 månaders väntetid i registret i Sverige för ansökningar med låga medgivanden, dvs. 0 till inte fyllda 2 år och väntetiden i utlandet beräknas till drygt ett år. För familjer som passar in på Taiwans krav och som har medgivanden från 4 år och uppåt eller syskonmedgivanden har vi i dagsläget korta väntetider i registret i Sverige. Kenya Vi har sedan december 2007 auktorisation för att förmedla adoptioner från Kenya. Vi samarbetar med Kenya Christian Homes Adoption Society i Nairobi. Man kan ha ett medgivande 0 till inte fyllda 12 månader men eftersom vistelsetiden är lång uppmanas man till att ha högre medgivande. Vistelsetiden i landet beräknas vara ca 6 månader då landet kräver att man i 3 månader har en prövotid som fosterföräldrar innan domstolsförhandlingarna startar. En familj befinner sig i landet och tre familjer väntar på barnbesked. Annonsera i BFA tidningen och bli vår biståndspartner Samtliga annonsintäkter kommer att användas till BFA s biståndsarbete. Annonspriser tidningen: 1/4 sida (100x145 mm), 5000 kr/nr 1/2 sida (200x145 mm), 8500 kr/nr 1/2 sida (100x290 mm), 8500 kr/nr 1/1 sida (200x290 mm), kr/nr Annonspriser för en återkommande annons i 4 nummer i följd: 1/4 sida = 5000 kr x 4 = kr -10% rabatt = kr 1/2 sida = 8500 kr x 4 = kr -10% rabatt = kr 1/1 sida = kr x 4 = kr -10% rabatt = kr För mer information om alla våra länder och barn med speciella behov, se: Barnen Framför Allt nr

4 Barn söker föräldrar Våra utlandskontakter ber oss ibland att söka efter familjer till barn som är i extra stort behov av en familj. Här nedan berättar vi kortfattat om vilka barn det är som vi för närvarande söker familjer till. De familjer som är intresserade av barnen nedan är välkomna att kontakta BFA: s kontor för mer detaljerade upplysningar om barnen. Alla är i stort behov av familj. Slovakien Syskonpar från Slovakien. Flicka född december 1999 och pojke född september Flickan har diabetes, i övrigt är barnen friska. Mer information finns på kontoret. Indien Flicka med födelsedatum i mars 2003, har varit på barnhemmet sedan januari Hon är förlamad i båda benen på grund av ett ryggmärsbråck. Läkarintyg och foto finns på kontoret. Litauen Pojke 7 år. Hälsotillstånd i huvudsak gott. Foto, uppgifter samt doktorns utlåtande finns på kontoret. Taiwan Flicka från Taiwan, född i december 1998, söker familj. Bakgrundshandlingar, läkarintyg och foton finns på kontoret. Pojke från Taiwan med misstänkt CP-skada, född i september 2007, söker familj. Bakgrundshandlingar, läkarintyg, film och foton finns på kontoret. Pojke från Taiwan, sen i talet, född i januari 2005, söker familj. Bakgrundshandlingar, läkarintyg och foton finns på kansliet. Utlåtande finns från svensk läkare. Vietnam Tvillingflickor, födda 5 maj 1994, söker familj. Flickorna bor på barnhem i Vietnam. Foton finns och bakgrundshandlingar är på väg. För dig som vill adoptera men inte är medlem hos BFA! Även ni som inte är adoptionssökande och medlemmar hos BFA har nu möjlighet att anmäla intresse för äldre barn och/eller barn med särskilda behov. Intresseanmälan för äldre barn och/ eller barn med särskilda behov I dagsläget är situationen sådan att BFA-A får flera äldre barn och barn med särskilda behov än vad vi kan finna familjer till. Vi gör det därför möjligt för familjer att utan kostnad skicka in en intresseanmälan till BFA-A för äldre barn eller för barn med särskilda behov. För att skicka in sin intresseanmälan så skall man ha sin hemutredning och medgivande klart ha ett medgivande för barn 0 till inte fyllda 4 år eller äldre eller medgivande för syskonpar 0 till inte fyllda 4 år eller äldre eller ett lägre medgivande om man är intresserad av barn med särskilda behov Om ni är intresserade så skickar ni till BFA- A en kopia av er hemutredning, sammanträdesprotokollet samt kopior av de läkarintyg som ni har fått lämna till socialsekreteraren. Skicka också med ett följebrev så att vi vet vilket/vilka barn med särskilda behov som ni kan vara intresserade av eller om ni önskar ett äldre barn. Ange också vilka telefonnummer som vi kan nå er på under dagtid samt er e-postadress. Vi kommer att läsa igenom era handlingar och bedöma vilka länder som kan vara aktuella för er del. När det kommer ett lämpligt barn från något av dessa länder så kommer ni att få en förfrågan från oss. De länder som främst är aktuella är Taiwan, Indien, Litauen, Polen och Slovakien. Vi vill göra er uppmärksamma på att ni genom denna intresseanmälan utan avgift inte står på BFA-A s ordinarie väntelista för adoption och att ni kommer att bli tillfrågade om ett specifikt barn först sedan det konstaterats att BFA-A inte har någon familj på sin väntelista som önskar adoptera det aktuella barnet eller har ett tillräckligt högt medgivande. Skulle ni önska att gå vidare med en adoption av ett specifikt barn genom BFA-A så betalar ni i det läget ansökningsavgiften i vanlig ordning. Vi kommer tyvärr inte ha möjlighet att hålla er löpande informerade om vad som händer med er intresseanmälan. Förfrågningar angående möjligheten att göra intresseanmälningar besvaras av Berit Sandegren, tel 0300/331 31, måndagar-fredagar mellan kl Cirkelledare sökes, främst i Stockholm, Göteborg och Malmö! Vi söker Dig som har en pedagogisk bakgrund, erfarenhet av adoption och som är intresserad av att hålla kortare kurser inom adoption. Vi inom BFA:s utbildningsgrupp har befintligt kursmaterial men vill gärna utveckla kursinnehållet och har framtida idéer kring andra ämnesområden. Vill du vara med? Skriv några rader om vem Du är och hur vi bäst kontaktar Dig. Kontakta oss på utbildning@bfa.se Köp årets julklapp hos BFA. Kalender för Här har du möjlighet att ge bort en present med fantastiska foton på barn som adopterats genom BFA. Samtidigt som du ger en fin present, ger du hjälp till barn i andra länder eftersom alla intäkter går till BFA:s bistånd. Du får kalendern för endast 129:- + frakt, skicka din beställning till adoption@bfa.se 4 Barnen Framför Allt nr

5 Måste man veta mycket om bistånd? I förra numret blev BFA:s styrelse presenterad och vi berättade också hur de olika organisationsgrupperna ser ut. I detta nummer ska ni få veta vilka som engagerat sig lite mer i bistånd. Vi är fyra personer som ansvarar för biståndsgruppen. Anders Bergström är styrelseledamot i BFA och var engagerad i denna organisationsgrupp även förra året. Lena Egeryd Dahlin är BFA:s styrelses kassör och hon är ny i just denna grupp. Vi övriga medlemmar tycker det är strålande att ha med Lena för bistånd handlar förstås väldigt mycket om ekonomi. Katarina Pettersson, suppleant i styrelsen, har varit engagerad i flera olika organisationsgrupper inom BFA och är nu även deltagare i denna grupp. Maria Hermansson, också ny i gruppen, är anställd på kontoret och har en bakgrund som antropolog. Vi har egentligen bara hunnit formera oss och så har sommaren kommit och gått. Då tar man oftast ledigt från allt möjligt. Helt lediga från våra tankar om bistånd har vi dock inte varit då vi hörts av en del men det är kanske framförallt nu på hösten som vårt arbete kommer igång på allvar. Eftersom vi inte kände varandra fullt ut när det gäller vår erfarenhet eller våra tankar om bistånd började vi vårt första möte med att berätta vad vi tänker, vad vi tycker, vad vi vet, vad vi upplevt och kanske vad vi deltagit i när det gäller bistånd, biståndsfrågor och biståndsprojekt. Det visade sig att vi har stor skillnad i våra erfarenheter, vilket är utmärkt! Då måste man ställa sig ett antal frågor kring varför man gör eller tänker på ett visst sätt och man måste också vara beredd på att bredda sitt kunnande, fundera på nya sätt och ta till sig ny kunskap. Man kan nog säga att vi kom överens om det som är så viktigt för bistånd, utveckling och ständig förändringsvilja. Vad finns det för idéer för att samla engagemang och medel till människor i nöd? Vi i vår grupp tror inte att var och en behöver någon speciell kunskap för att engagera sig i biståndsfrågor. Kanske skrämmer det där ordet oss ibland. Det låter något pretentiöst kan man säga. Egentligen handlar det om hjälpprojekt, eller en hjälpinsats eller vad man nu vill kalla det. Vad man sedan hittar på, ja det är egentligen underordnat. Endast fantasin begränsar oss eller hjälper oss. Alla har inte pengar att skänka men kanske kan man ordna något engagemang som genererar lite pengar? Någon kanske säger att den inte har tid att dra igång ett projekt eller liknande. Självklart kan det vara så. Men bara genom att prata med andra så kan det födas idéer. För er som har lite större barn kanske det kan vara väldigt stimulerande att tillsammans ordna något en kväll eller en dag som också kan ge bidrag till barn eller andra behövande. Man kanske kan ordna alltifrån filmkväll till en liten konsert, eller göra en loppis eller göra god mat till en fest. Ja det finns säkert massor av idéer! Ett projekt behöver inte betyda ett stort projekt. Ibland blir man glatt överraskad av människors välvilja. I förra numret av BFA tidningen (Nr ) berättades det om organisationen Vietnams vänner och deras hjälp i vårt tandläkarprojekt i Vietnam. För ett kort tag sedan fick vi information att en familj som adopterat via BFA från Bolivia, skänkt en stor summa pengar till BFA att användas till projekt i just Bolivia. Sådana tillskott är fantastiska att få! Men självklart är det inte bara de stora summorna pengar som hjälper barn i nöd. Också mindre summor, precis som vi har skrivit ovan, är ytterst välkomna. Det finns alltid möjlighet att sätta in pengar på vårt biståndskonto pg eller bg Kom ihåg att alla bidrag är välkomna. Förvaring av skänkta saker I tidigare nummer av tidningen har vi berättat om biståndsprojekt i Indien och Vietnam. Ofta är dessa projekt av mer eller mindre omfattande karaktär. Det finns dock andra projekt i andra länder som också skulle kunna genomföras, och som mer handlar om att bistå med medicinsk utrustning, kläder, sängar, rullstolar, leksaker mm. Vi får ofta frågor från olika håll om det går bra för oss att ta emot saker som dessa vi nämnt till exempel? Problemet som vi inom BFA stöter på är att, även om vi kan få tag i dessa saker, har vi inte så mycket utrymme för att förvara lite större saker. Vi disponerar en ganska trång kontorslokal och vi har tyvärr inte resurser att hyra en lagerlokal. Men om du som läser detta har tillgång till en yta som kan vara kostnadsfri för BFA gör det saken så mycket enklare. Då skulle vi ha möjlighet att säga ja till betydligt fler människor och fler projekt. Vi skulle få möjligheten att kunna ta emot och lagerhålla saker under en tid innan vi skickar det till de länder och kontakter som behöver sakerna. Vill du eller ni engagera er? Till sist, om du som läser detta bara vill veta lite mer om BFA:s biståndstankar eller projekt. Eller om du har en idé, liten eller stor, eller om du skulle vilja vara engagerad i vår grupp tveka inte att ta kontakt på bistand@bfa.se. Som du säkert har läst i tidigare nummer är det många saker, idéer tankar vi är intresserade av, tveka inte att ta kontakt! BFA:s biståndsgrupp genom Katarina Pettersson Barnen Framför Allt nr

6 Info från fadderbarnsverksamheten Fadder vill hålla nere kostnaderna De flesta faddrar betalar idag avgiften via faktura. Det skulle underlätta väldigt mycket för fadderverksamheten om fler skulle vilja betala via autogiro. När man fakturerar blir det dels en kostnad i arbete, frimärken, papper och kuvert. Vid autogiro minskas detta radikalt. De pengar man tjänar in på att minska kostnaderna för faktureringen går till barnen istället, visst skulle det vara bättre? Med fakturan i augusti bifogades en autogiro blankett, om ni vill betala via autogiro i fortsättningen, skickar ni blanketten till bfa. Om ni inte har blanketten kontakta: fadder@bfa.se eller tel , Fadder-nytt Fadder-nytt som skickas ut med fakturan finns även att läsa på vår hemsida under fadderskap/nyheter. Har ni inte tillgång till Internet kan ni kontakta Katarina Borg Adolfsson så får ni den via post. För er som betalar fadderavgiften via autogiro, kommer fadder-nytt med fadderbarnsrapporterna. Nya länder Det känns jätteroligt att vi nu kan hjälpa fadderbarn i fler länder. Vi har etablerat en fadderbarns kontakt i Nepal och en i Demokratiska Republiken Kongo. Vi håller även på att titta på möjligheten att hjälpa barn även i Bolivia, men det är inte klart ännu. Vill ni bli faddrar till barn från något av våra länder? Hör av er till: fadder@bfa.se eller på telefon , Administrera Fadder söker fler som vill hjälpa till med administrationen av våra fadderbarn från Nepal. Om du tycker att det låter intressant och vill veta mer, kontakta: fadder@bfa.se eller tel , Information om våra nya länder Vill du bli fadder till ett barn från Nepal I Nepal har vi kommit i kontakt med en organisation från Kathmandu, som hjälper många fattiga barn runt om i byarna med allt som behövs så att barnen kan gå i skolan. Barnen bor alltså hemma hos sina föräldrar eller släktingar och det är väldigt fattigt så de behöver verkligen hjälp för att få en drägligare tillvaro. Vi har många fadderbarn från Nepal som behöver en hjälpande hand, ett av de här barnen är en flicka på 11 år. Hon bor i Pragatinagar och är väldigt fattig. Familjen hankar sig fram genom att hjälpa bönder med deras arbete och tjäna en liten slant, de pengarna räcker inte till så att dottern kan få gå i skolan ordentligt. Pengarna som Du sponsrar med 100:- i månaden går till skoluniform, böcker, pennor, sudd, skolväska mm. Vill du bli fadder till den här flickan eller till något annat av våra fadderbarn hör av dig till fadder@bfa.se eller på telefon , Har ni några funderingar kring detta med fadderskap hör av er det är härligt att vara fadder! Med hälsningar från alla fadderbarn Katarina Borg Adolfsson Fadderbarnsansvarig Bli fadder till ett litet barn i Uvira, i östra Demokratiska Republiken Kongo. I Uvira, en liten stad i östra delen av Demokratiska Republiken Kongo (tidigare Zaire) har BFA kommit i kontakt med föreningen FEPAM, Enfants des Parents du Monde, Världens Barn. Föreningen som är ideell och auktoriserad av den kongolesiska staten, ser som sitt syfte att hjälpa barn i nöd, mest barn som saknar en eller båda föräldrarna, med skolgång och livsuppehälle. Målet är att ge dessa missgynnade barn samma möjligheter som andra barn. Föreningen driver en sexårig skola för grundläggande utbildning och ger även yrkesutbildning i snickeri och mekanik. Skolan har tio anställda lärare, en rektor, en sekreterare samt vaktmästare. De 345 skolbarnen (59 % flickor) går i skolan sex dagar i veckan och har 6-8 lektioner/dag. Föreningen lånar lokal av Swedish Free Mission (svenska missionskyrkan). Barnen betalar ingen skolavgift och får ingen mat och inget vatten under skoldagen. Skolgången är gratis men eleverna får bekosta läromedel, böcker, papper, pennor mm själva. Det är väldigt svårt för många barn att få pengar till skolmaterial. Alldeles nyligen fick vi en bön om faddrar till sju syskon som just förlorat sin mamma som var lärare i FEPAMs skola. Barnen bor nu med sin pappa som är arbetslös. De behöver ekonomisk hjälp för att kunna fortsätta skolan. Till barnaskaran hör även en föräldralös pojke som ingår i familjen sedan länge. Även han behöver en fadder för att kunna fortsätta sin skolgång. Två pojkar som förlorade sin mamma när familjen var på flykt undan inbördeskriget lever nu med sin omgifta pappa. Familjen är stor och lever under usla omständigheter och pojkarna, som är duktiga i skolan, har små möjligheter att få fortsätta utan ekonomiskt stöd. Vi har fler barn i samma belägenhet. Östra Kongo är djupt drabbat av inbördes strider samt av sjukdomar som AIDS, malaria och TBC. Det är oftast de äldre släktingarna, främst farmödrarna, som tar hand om de föräldralösa barnen. De har ytterst knappa tillgångar och många barn är undernärda, de äter sällan mer än ett mål mat om dagen och många är i behov av sjukvård. Trots ett liv i armod har barnen stora planer för framtiden och en frisk framåtanda. Mitt eget fadderbarn, från Uvira, är handikappad. Hon vill bli sjuksköterska för att kunna hjälpa andra i samma situation. Som fadder till ett barn i Uvira i östra Kongo betalar du 100 kr/månad. Därmed ger du barnet skolgång, mat, läkarvård, kläder och framtidstro. Du får en rapport, på (ganska knagglig) engelska (i DRC är franska det officiella, europeiska språket) om barnet med foto och uppföljningsrapporter minst en gång/år. Genom FEPAM, som föreningen BFA har täta kontakter med, kan du via brev komma i förbindelse med ditt fadderbarn. Vår kontaktman i FEPAM hjälper till att översätta från/till engelska. Margareta Wilholm 6 Barnen Framför Allt nr

7 Vårglädjen gick inte att ta miste på denna eftermiddag i april. Utanför Hotel Scandic Berga i Helsingborg strålade den efterlängtade vårsolen, blommorna började leta sig upp ur den tidigare frusna jorden och trädknopparna var på bristnings-gränsen. Innanför dörrarna till hotellet fanns ett drygt 40-tal förväntansfulla personer för att ta del andra delen av denna texts titel, Vår Glädje. Med detta menades glädjen över att bilda familj genom adoption. Vårglädje & Vår Glädje Inbjudan riktade sig till blivande adoptivfamiljer och adoptivfamiljer, men välkomnade även alla intresserade. Eftermiddagens program var följande: To Korea with love - Familjen Ström berättar Dylan funderar - En pappas reflektion över adoption Beijing, Guangzhou och en lillasyster - Henrietta Godolakis minns Vuxenadopterad berättar Erik Brunnegård Makarna Ström inledde eftermiddagen med att berätta om funderingarna de hade inför sina två adoptioner och hur det egentligen blev. Vad var det som blev svårare än väntat och vad var det som faktiskt löste sig av sig självt? Hur var det egentligen att bli förälder? Dylan Selway filosoferade kring sina egna tankar om adoption på ett humoristiskt, men tänkvärt sätt. Bland annat tog han upp de funderingar han själv hade haft om hur man berättar för sin omgivning att man ska adoptera. Han berörde även allvarliga områden så som rasism. Barnen Framför Allt nr Henrietta Godolakis mindes sin senaste adoptionsresa och lät åhörarna följa med på resan med hjälp av bilder. Tankar kring att resa tillbaka med en storasyster varvades med tankar kring det nya barnet. Dagen avslutades med att Erik Brunnegård, vuxenadopterad, pratade om sig själv och sina erfarenheter av att ha blivit adopterad. Erik Brunnnegård har sedan tidiga tonåren varit mycket engagerad i sin egen adoption och har även varit med att bilda AKF, Adopterade koreaners förening. Eriks anförande var mycket uppskattat och avslutades med frågor till honom. På tre olika sätt och genom att beröra fyra olika adoptionsländer förmedlade talarna glädjen över att få uppleva familjebildning på detta sätt. Deltagarna lämnade hotellet för vårsolen med leenden på läpparna. För vissa är väntan fortfarande lång, men en gnista hopp hade tänts i alla fall. Vissa skapade nya kontakter och andra fick tillfälle att drömma sig tillbaka till sina egna resor. Bakom arrangemanget Vårglädje och Vår Glädje stod den nybildade föreningen Adoptivfamiljers förening Skåne Nordväst. Det är en förening som vill verka lokalt, där medlemsfamiljernas barn finns. Föreningen samlar alla adoptivfamiljer oavsett vilken organisation man adopterat genom, och även vuxenadopterade. Föreningen bildades i oktober 2007 och har redan hunnit genomföra ett par olika arrangemang. I november 2007 genomfördes en temadag om adoption för förskollärare och socialsekreterare. Med hjälp av olika föreläsare fick åhörarna veta mer om adoptionsprocessen, den obligatoriska föräldrautbildningen, hemutredning, ansökan om adoption och anknytning. Förskollärarna fick också ta del av en workshop med en erfaren pedagog i adoptivbarnsammanhang, medan socialsekreterarna fick en workshop upplagd av och med en psykolog. Den 12 april genomförde föreningen alltså arrangemanget Vårglädje och Vår Glädje. Syftet var att ge adoptivföräldrar tillfälle att mötas. För många är väntan lång just nu och för andra finns ett behov av att få prata och reflektera kring saker som berör adoptivfamiljer. Förhoppningen är att föreningen ska kunna erbjuda liknande eftermiddagar framöver. Det senaste arrangemanget föreningen stått för hölls den 6 maj. Det var en fortbildningsdag för personal i förskola och skola. Föreläsaren pratade bland annat om separationer, om normal anknytning och hur anknytningen fungerar för adopterade barn, om hur inskolningen bör gå till och om adopterade barns språkutveckling. Workshop varvades med föreläsning. Platserna till denna fortbildningsdag blev så eftertraktade att föreningen redan nu har planerat ytterligare en liknande dag i höst, den 16 oktober. Det finns ett stort behov ute på förskolorna och skolorna att få veta mer om adopterade barns bakgrund och behov. Om du vill komma i kontakt med Adoptivfamiljers förening Skåne Nordväst, använd följande adress: affskane@yahoo.se av Henrietta Godolakis

8 Vuxenadopterade berättar Intervju med Erik Wilholm Beskriv dig själv och vad du gör? Jag skulle beskriva mig som en vanlig kille. Jag gillar att vara ute i naturen och jag tycker om att sporta. Eftersom vi håller på att renovera sommarhuset spenderar jag en hel del helger med hammare och spik. Jag är särbo och har inte några barn, men vill gärna ha det med rätt person, och henne har jag hittat. Jag arbetar på Volvo Personvagnar i Göteborg. Innan jag fick anställning på Volvo arbetade jag på ett dataföretag. Jag har sökt mig aktivt dit jag är idag för att komma vidare i karriären. Det viktigaste är att man trivs med kollegor och arbetsuppgifter, vilket jag gör på mitt nuvarande arbete. Berätta om din uppväxt? Under uppväxten bodde jag i Lerum norr om Göteborg med mina föräldrar och en äldre syster. Jag har bra kontakt med alla i familjen, jag tror att jag och min syster umgås lite mer än vad andra syskon i bekantskapskretsen gör. Vi har liknande intressen och dessutom sommarhuset ihop. Grundskolan och gymnasiet gick jag i Lerum, efter det läste jag systemvetenskap på Göteborgs Universitet. Grundskolan var ok, jag fick plugga ganska mycket, men det har jag haft nytta av senare i livet. I klassen var det mest barn som var födda i Sverige, men en tjej var från USA och kanske var det någon andragenerations invandrare, jag minns faktiskt inte. Mitt under högstadiet flyttade hela familjen utomlands i några år. Jag och min syster gick på internationell skola. Det var en bra upplevelse för oss båda. Eleverna på skolan var från 63 olika länder och vi fick möta personer från jordens alla hörn. Eftersom undervisningen var på engelska fick vi ytterligare ett språk. För första gången under min skoltid var jag inte en av få som var brun, jag smälte in i det asiatiska elevkollektivet på ett sätt, men samtidigt är jag ju svensk i språk, kultur och identitet så i början blev det en del förklarande för klasskompisarna. Vi bodde i Östafrika och där finns en stor asiatisk befolkning. Jag tänker inte så mycket på att jag ser annorlunda ut i jämförelse med majoriteten i Sverige. Visst har jag i väldigt många sammanhang fått förklara vad jag har för bakgrund, det tillhör väl på något vis det faktum att jag är adopterad. Jag får dra snabbversionen av mitt livs historia. Det kan bli lite underliga situationer speciellt när jag är utomlands och förklarar att jag är från Sverige, och ser ut som en indier. Men det kanske är en definitionsfråga, jag är ju ursprungligen från Indien. Jag försöker att undvika situationer där jag tror jag skulle bli särbehandlad men jag upplever inte att det har begränsat mitt liv nämnvärt. Jag har inte blivit nekad inträde på krogen på grund av mitt utseende eller liknande. Jag har inte blivit utsatt för glåpord. Tror du att adoptivföräldrar tänker på att deras barn regelmässigt kommer att hamna i situationer där de om och om igen får redogöra för sitt ursprung? Ja absolut, om de, som blivande adoptivförälder, inte har funderat över det, har de kanske inte tänkt tillräckligt mycket. Jag tycker att man måste ha reflekterat över de elementära situationer som barnet, och senare den vuxna personen, kommer att hamna i. Blivande adoptivföräldrar måste vara beredda på frågor om övergivenhet, uppbrott, tillhörighet, identitet, ursprung, biologiska föräldrar och liknande. De måste kunna hantera frågorna sinsemellan och framförallt när barnet tar upp dem. Jag skulle vilja påstå att adoptivföräldrar har ett större ansvar gentemot sina barn än vad biologiska föräldrar har just på grund av de väldigt speciella situationer och frågor som kan dyka upp. Jag har inte haft något behov av att undersöka mitt biologiska ursprung. Om en person som är adopterad känner att behovet finns bör det genomföras, annars kan det nog bli något som man går och funderar på hela livet. De obesvarade frågorna kan bli ett hinder för själva livet. Men, innan man börjar sitt sökande att hitta sitt biologiska ursprung, tror jag att man bör ha funderat på vad man ska ha den nya relationen till om man hittar någon. Helt enkelt vad syftet med sökandet är. Den eller de personer som man kanske finner i den andra änden av tråden lever sitt liv så som det har utvecklat sig efter separationen. Man vet inte vad som kan väckas och vilka förväntningar man kan skapa genom att dyka upp igen. Jag har fått det berättat för mig att min biologiska pappa reparerade cyklar och det har jag också gjort sedan jag var helt liten. Jag är intresserad av teknik, och har gått vidare med sådana yrkesval. Det är inte någon i familjen som har det intresset eller sådant yrke. Det måste ha kommit någon annanstans ifrån. Det är viktigt att få uppmuntran från sina föräldrar att utveckla sidor man själv har, men som de kanske inte känner igen i sig. Det är ju rätt vanligt att gå en liknande karriärväg som sina föräldrar, förhoppningsvis på grund av intresse. Har du varit tillbaka i Indien? Jag har varit i Indien vid två tillfällen tillsammans med min familj. Vi det första tillfället var vi och besökte barnhemmet som jag blev adopterad från. Det var en mycket intressant upplevelse. Jag tycker att det är bra att ha fått bilder av det ställe där jag har bott och det är bra att ha fått dem tillsammans med familjen så att vi har en gemensam upplevelse och gemensamma bilder. Det är en förmån att mina föräldrar kunde göra resorna möjliga. Jag kan tänka mig att åka till Indien igen, men inte nödvändigtvis till barnhemmet. Vad tycker du om adoption? Tanken är bra, det uppfyller två syften. Barn får föräldrar, föräldrar får barn. Självklart har jag fått förutsättningar för ett mycket bättre liv i Sverige än vad jag hade haft i Indien. Jag kan tänka mig att adoptera, men naturligtvis är det ett beslut som jag i så fall måste fatta tillsammans med min partner. Julia Wilholm Namn Erik Shravan Wilholm Ålder 35 Bor i Göteborg, Hisingen Kan inte leva utan Inte utan min flickvän, familjen syskon och föräldrar. Gör helst en helt vanlig kväll Gärna någon sportaktivitet. Äter en god middag med trevligt sällskap, en bra avrundning är ett något intressant TV-program eller en film. Född i Pune, Indien Kom till Sverige Barnen Framför Allt nr

9 Intervju med Emma Radhika Inte alla vet vad de vill ägna sin karriär åt redan när de är i tonåren. För Emma har det varit självklart att hon skulle bli socionom sedan hon var i fjortonårsåldern. Nu har hon just tagit sin examen och vikarierar som biståndshandläggare sedan juni månad. Det var inte hennes plan att arbeta för en kommun och absolut inte hennes tanke att arbeta med äldre, men hon trivs med jobbet och de kontakter hon får med brukarna i samband med hembesöken hon gör. Hon ser till att de hembesök hon gör få ta den tid som brukaren behöver. Det är viktigt att ge människor utrymme säger hon. Emma är en social person, hon är framåt och har skinn på näsan. I grundskolan var hon en av få adopterade, på gymnasiet var det några fler och på universitetet var det också bara ett fåtal adopterade. Emma adopterades till Sverige när hon var knappa året. Hon föddes i Calcutta och tillbringade sina första månader på ett sjukhus innan hon kom till Nava Jeevan, det barnhem som Mrs. Sood förestår i Calcutta. Hon har inte varit tillbaka till Indien, men planerna på en resa finns. I tonåren funderade Emma mycket på sitt ursprung, på vem hon var, var hon kom ifrån och varför just hon hamnade i Sverige. Hon kände att hon kanske borde vara tacksam för att just hon har fått en andra chans, en tung känsla för en ung människa att bära. Under sin uppväxt har Emma egentligen inte upplevt att det faktum att hon är adopterad har gett upphov till några bekymmer. Hon har dock senare i livet funderat en del kring relationsbyggande, anknytning och tillit och vilken roll de olika separationerna i tidig ålder har spelat i hennes liv. Det handlar ju ofta inte bara om separationen från den som föder ett barn som sedan blir adopterat utan en hel rad anknytningar som sedan avbryts. I Emmas fall var det separationen från barnhemspersonalen och även en separation från personalen på det sjukhus där hon vistades under en period. Emma har inte sökt efter sina biologiska rötter men fick en oväntad kontakt med sitt förflutna i samband med en av BFA:s sommarträffar då hon oförmodat stötte på den man som eskorterade henne till Sverige som liten baby. Det var ett svindlande ögonblick att träffa den person som förde mig hit! Hon säger att den som behöver söka efter sina biologiska rötter måste få göra det och tycker att det är föräldrarnas skyldighet att stötta sitt barn i en sådan process. Det är inte en konflikt i föräldrarollen, den adopterade ifrågasätter inte sina adoptivföräldrar genom ett sökande, utan det handlar om att eventuellt finna ytterligare en dimension av sitt liv. Hon återkommer till det väsentliga i att ge människor utrymme. Adoptivföräldrarna måste vara så säkra i sig själva att de vågar bemöta barnen och deras frågor. De måste skapa en miljö där det är ok att prata och fråga. Det är viktigt att föräldrarna inte stannar vid att ha blivit föräldrar utan att de fullföljer föräldraskapet genom att samtala med sina barn. Om man väljer att söka sin biologiska bakgrund gäller det att vara beredd på att man kanske inte hittar något alls. Det är viktigt att kunna komma till ro med sin egen historia säger Emma och tillägger att det gäller ju alla, adopterad eller inte. För att frågorna man går omkring med inte ska bli övermäktiga är det viktigt att få perspektiv på dem, att ha modet att vrida och vända på problemen. Hon säger att det krävs ett mått av mod att se på sig själv och sina livsfrågor oavsett vem man är. Emma återkommer till vikten av att det behöver finnas utrymme för barnet att få fråga om och om igen om sitt förflutna och att barnet måste få känna sig fri i samtalet, att inget rörande den egna personen är förbjudet att prata om. Jag har inte reflekterat över om jag kan tänka mig att adoptera eller inte, men jag vet att jag begriper mig på en del av de frågor som en sådan liten person kan ha. Emma tycker att det är bra att internationell adoption finns men hon är lite fundersam till adoption av äldre barn. Jag tror att det är bra att vara så ung som möjligt, ju längre liv en person har i födelselandet, desto fler minnen, ord och så vidare har den troligtvis med sig till sitt nya liv. Det kan ge en svårare emotionell situation. Om man å andra sidan ser enbart till det materiella så är det bra oavsett ålder. Emma är positiv till att homosexuella får adoptera. Mångkulturalism är bra och att familjer ser olika ut i sammansättningen är inte något problematiskt, det är synen på det som är mer problematisk, men samtidigt är det viktigt att se till att det inte blir för många saker för barnet att reda ut. När Emma var liten var hon och hennes föräldrar aldrig på några träffar som BFA anordnade. Emmas äldre bror, som också är adopterad från Indien, uppskattade inte träffarna när han var liten och föräldrarna antog att det skulle vara detsamma för Emma. Tvärtom har hon saknat de där träffarna som hon inte fick kunskap om förrän hon hade blivit vuxen. Jag tror att det hade varit bra för mig att träffa andra adopterade barn, att få vara i ett sammanhang med många som hade en liknande historia. Hon var på sin första sommarträff 2007 och träffade då, förutom mannen som eskorterade henne till Sverige, även Mrs. Saroj Sood som hon tycker att hon fick god kontakt med. Emma skulle uppskatta att vara del i ett nätverk för vuxna adopterade. Hon försökte starta ett på universitetet, men fick inte någon respons. Jag var inte direkt förvånad, men blev kanske lite besviken säger hon. Emma har aldrig anpassat sitt liv med anledning av att hon inte är etnisk svensk. Hon har blivit påhoppad med påståenden om att hon är mindre svensk än en etnisk svensk, men lägger inte energi på en argumentation. Det finns en fientlighet både strukturellt och på individnivå, något jag har erfarit bland annat i min kontakt med de äldre jag möter i jobbet. Det brukar dock inte vara några problem när vi har pratats vid en stund. Ibland känner Emma emellertid ett obehag i lägen då hon vill hjälpa någon på stan, kanske med en tung matkasse eller en krånglande dörr. Jag ser oron i den andres ögon när de ser mig. Det händer att Emma får frågor om sin bakgrund och det bekommer henne egentligen inte, såvida inte den som frågar uttrycker sig onödigt klumpigt. Ibland känner hon att hon vill kunna ge ett mer uttömmande svar än vad hon faktiskt kan. I de situationerna kan hon känna en frustration över att inte ha tillgång till hela sin historia, varenda minut av den, på det vis som den som lever med sina biologiska föräldrar oftast har. Julia Wilholm Namn Emma Karin Radhika Börjeson Ålder 23 år Bor i Linnéstaden i Göteborg Född i Calcutta, Indien Kom till Sverige vid 10 månaders ålder. Familj Mor Mona-Lisa, far Carl, äldre brodern Daniel. Kan inte leva utan Te, skogen, musik, havet, choklad, mina vänner. Jobb Vikarierar för tillfället som biståndshandläggare, men skall läsa Magisterkurs i socialt arbete till hösten. Gör helst Umgås med familj och nära vänner, är ute vid havet, äter en god middag, strövar i skogen, sover länge på morgonen och ligger kvar och myser ned mig under täcket med en kopp te. Barnen Framför Allt nr

10 I väntans tider Många blivande adoptivföräldrar tycker att just väntan på barnbesked är den jobbigaste tiden. Handlingarna ligger i det utvalda landet och dagarna då man väntar blir till månader och ibland år. Då gäller det att försöka leva ett så normalt liv som möjligt. Mats och Monica Bryntesson från Stockholm har sina handlingar i Litauen. Nu väntar de ivrigt på att det efterlängtade telefonsamtalet från BFA:s kansli ska komma. Just nu kan vi inte göra annat än vänta, vi försöker leva ett så normalt liv som möjligt, säger Monica Bryntesson. Allt började för många år sedan när tankarna på att bli fler växte sig starkare. Monica och Mats var unga men att bli gravida gick inte. De genomförde flera IVF-försök och alla läkare sa att det hela tiden såg bra ut. Men ändå gav inte försöken resultat. Det tog lång tid innan vi insåg att det här inte skulle gå. Vi avverkade nog alla sjukhus. Sista gången kände vi båda att det inte var värt all sorg och hormoner, vi blev mer och mer ledsna för varje gång. Då sa vi äntligen; nu blir det adoption, säger Monica Bryntesson. Paret började genast söka information om adoption via Internet och via bekanta. De anmälde sig till kommunens hemutredning, gick föräldrautbildning och fick medgivande. Allt gick väldigt smidigt. Först funderade vi på Tjeckien. Men när vi fick en förfrågan att skicka våra handlingar till Litauen, så tackade vi ja. Sen dess har vi väntat, säger Monica Bryntesson. Av olika privata anledningar har deras väntetid blivit ganska lång, men de har aldrig funderat på att byta land. Nej, vi är så inställda på Litauen och det får ta den tid det tar. I början av väntetiden läste de mycket böcker om adoption och de drömde och planerade om framtiden. De berättade också ganska direkt för familj och vänner att de nu väntade barn från Litauen. Även ytligt bekanta fick snabbt reda på den stora nyheten. Det kan jag ångra idag, jag har ett jobb där jag träffar mycket folk och det är ganska jobbigt när de frågar om hur det går hela tiden. Några svar kan vi ju inte ge. Familjen stöttar så klart, men det är en annan sak, de väntar precis som oss, säger Monica. I början av väntetiden funderade Monica och Mats mycket på deras blivande barn, hur livet skulle bli och vem som skulle komma till dem. Idag är väntan annorlunda. Vi försöker inte tänka så mycket på det numera. Bygger man upp en stor förväntan blir det för jobbigt. Vi har inte köpt någonting i förväg till barnet, bara en nalle. Vi tänker att när vi väl får barnbesked löser sig allt, säger hon skrattande. Monica och Mats har även stöd från sina arbetsgivare, att de när som helst kan resa och hämta sitt barn. Till Litauen behövs det två resor, en vid barnbesked och en 40 dagar senare för att hämta hem barnet. Monica funderar på om hon kanske ska stanna kvar i Litauen under domstolstiden så att det bara blir en resa. Vi får se vad som fungerar bäst, säger hon. De har även haft stort stöd av personalen på BFA:s kansli i sin väntan. Speciellt när längtan blir alldeles för stor är några stödjande ord bara ett samtal bort. Monica vet att hon kan ringa till kansliet när som helst. Jag ringer nog en gång i månaden i alla fall, mest för att höra hur det går med köerna. På kansliet tar de alltid sig tid att svara på frågor och ge uppmuntrande ord. Tillgängligheten är fantastisk, säger Monica. Monica och Mats är inte heller oroliga för att något ska gå snett. Det är bara onödigt att oroa sig i förväg, menar de. Den dagen vi får barnbe- sked kommer vi säkert börja oroa oss för att något kanske kan gå snett, men inte innan dess. Nu väntar vi ju barn precis som vilka gravida som helst, säger hon. Teresa Innocenti 10 Barnen Framför Allt nr

11 Sommarträff i Bjursås igen Det blev Bjursås som blev platsen för sommarträffen i år igen. Bjursås, utanför Falun i Dalarna stod som värd för sommarträffen 2004 och det fungerade så bra, att man nu beslutade att återvända. Bjursås är helt fantastiskt, säger Elisabeth Westholm, som är en av arrangörerna. Det är bra stugor, fantastiskt miljö, och vi har alla samlade på ett och samma ställe, oavsett om de bor i stuga, tält eller husvagn. Sommarträffen inleddes i år med en middag med utsikt på Dössbergets Värdshus en bit från campingen. Det var ett bra tillfälle att lära känna varandra. Dössberget som ligger några kilometer från campingen är förutom värdshus också hemvist för Bjursås Hembygdsförening, med museum, djurhage och ett fordonsmuseum. På lördag förmiddag föreläste Lena Wallmark, som är psykolog och själv adoptivförälder. Namnet på hennes föreläsning är Anknytning eller att vara någons barn. En titel som väl förklarar innehållet. Hon säger att anknytning är en livslång process som kräver arbete av både föräldrar och barn. Vid 14-tiden på lördag eftermiddag dök Marie Hedlund med hästen Trixie upp. Det var dags för alla barn och andra intresserade att få en tur med häst och vagn. Tror att alla barn åkte minst en gång och fascinerades av den hastighet som en ensam häst med vagn kunde komma upp i. Någon timme innan det var dags för lördagens grillning och biståndsförsäljning så öppnade sig himmelens portar och regnet bara öste ner. Som tur var hade vi grillkåtan att äta i, och när det var dags så hade regnet slutat och solen sken på oss. Biståndsförsäljningen under sommarträffen gick bra och allt som allt inbringade sommarträffen 2008, 8 680:- kronor till föreningens biståndsverksamhet. Hallå där Marie Andersson Wallin, mamma till Karolis och en av arrangörerna av sommarträffen. Det var du som ordnade så att Lena Wallmark kom och föreläste. Vad är det som är så speciellt med henne och hennes föreläsningar? Jag har själv länge funderat över det där med anknytning, om det fungerar eller inte När vi fick vår då 5-årige pojke från Litauen 2006 verkade allt gå otroligt bra. Tiden gick och vi märkte att han var otroligt präglad av sina 5 år på barnhem och när vi inte längre visste råd sökte vi hjälp. Vi har tagit hjälp av specialpedagoger, habiliteringen, psykologer och kuratorer men det som fick mig att tänka AHA, var den föreläsning jag fick möjlighet att närvara vid med Lena Wallmark. Hon är själv både psykolog och adoptivförälder. Hon fick mig att inse att jag skulle dra ner på fodringarna, sänka ribban och inse att jag gör så gott jag kan! Hon jämförde vår pojkes känslomässiga ålder med den tid han varit hos oss i Sverige och det gjorde att jag fick verkliga AHA-upplevelser. Det var så mycket som föll på plats! Det är klart att det är så. Nu hanterar jag situationerna som uppkommer på ett nytt sätt och det fungerar! Och självklart ville jag ge deltagarna på sommarträffen möjlighet att lyssna till henne, eftersom det hjälpt mig så mycket. Jag hoppas och tror att de som lyssnade hade lika stort utbyte av henne som jag har haft. Barnen Framför Allt nr

12 Åter till landet bak där det händer konst Sedan vårt senaste besök i Indien år 2000 har tanken hela tiden funnits att återvända för att än en gång få uppleva pulsen, atmosfären och de vänliga människorna i detta fantastiska land. Vi, dvs. undertecknad med hustru Lena och morbror Kurt, började vår resa den 6 februari med en regnig bilfärd genom Mellansverige till Arlanda för anslutningsflyg till Helsingfors. Under flygresan fanns gott om tid att tänka igenom våra tilltänkta arrangemang. Denna gång var det lite extra spännande, eftersom vi hade tillbringat jul- och nyårshelgen, ja till och med trettonhelgen, för planering och bokningar över Internet. Våra intentioner var från början att slå oss till ro, njuta av julmaten och låta någon annan sköta våra bokningar. Läs Indienspecialisten. Vi kan i efterhand rekommendera kommande resenärer att sköta detta själva, eftersom det blir både billigare och roligare, när bror-duktig-känslan infinner sig. Vi skulle landa i Mumbai och två dagar senare skulle färden gå vidare med tåg till Pune. Över Sibiriens vidder fanns tid att fundera över om biljetterna till vår tågresa skulle finnas tillgängliga eller ej. Enligt tågbolaget skulle de levereras med kurir och endast lämnas över till innehavaren, eller av honom bemyndigad person, att ta emot denna försändelse. Detta hade föranlett lite brevväxling med vårt hotell i Colaba. Vi hade denna gång satsat på ett hotell som heter Suba Palace Hotell, eftersom Goodwin Hotell kändes något sunkigt vid vårt förra besök. Efter en intressant och lärorik taxifärd, som hade influenser från både rally och slalom, kom vi välbehållna fram till vårt hotell, från Mumbai internationella flygplats. Det trevligaste i den stunden var naturligtvis att våra resväskor lyckats hålla sig kvar på takräcket under den vingliga färden. Snöret var tunt men tydligen starkt. Good morning sir, and welcome to Mumbai..Ja, ja men har vi fått någon post? Det var den första tanken just då. Nej, ingen post. Men däremot fanns det biljetter från tågbolaget. Fantastiskt, men samtidigt typiskt för Indien, det ordnar sig alltid. Direkt efter installationen hade vi stämt träff med vårt nuvarande fadderbarn på 11 år, för att äta lunch tillsammans med hans familj och två stycken förtjusande kvinnor från CASP. Vi möttes i lobbyn av en liten finlemmad familj där den längsta föräldern säkerligen inte var längre än 1 ½ m. De hade rest med bil c:a 4 timmar från sin hemby, Shiravali. Vi hade diskuterat mötesplats med kvinnorna från CASP och enats om att vi skulle träffas på vårt hotell, eftersom familjen då fick tillfälle att besöka denna enormt stora stad. Mumbai hade sedan vi senast var där ökat i population med ca 4 miljoner till ca 16 miljoner. Ofattbart. Mötet blev mycket lyckat. Vi smyckades med blomstergirlanger och vi överlämnade presenter till alla familjemedlemmarna. Familjen som består av far och mor, vårt fadderbarn Pranay Patil samt två systrar eskorterades av Development Promoter Gauri Upadhye och Coordinator Nivedita Thakor som båda arbetar med bistånd inom CASP. De båda kvinnorna hade glimten i ögat och lätt för att skratta. Det kändes som om vi hade varit bekanta länge. De var mycket lätta att umgås med på ett avspänt sätt och vi är tacksamma för deras hjälp, eftersom ingen i vår fadderfamilj kunde ett ord engelska. Vårt fadderbarn hade ritat teckningar till oss och alla barnen framförde varsin sång som de hade tränat in. Tack vare Katarina Borg Adolfsson, vilken ansvarar för fadderbarnsversamheten fick vi etablerat en kontakt med de rätta personerna på CASP. Det var så att säga i elfte timmen. Detta möte var lite av en bonus för oss eftersom avsikten med resan egentligen var att besöka ett annat fadderbarn som vi hade under 1980-talet och som bor i ett samhälle som heter Lonand c:a 12 mil söder om Pune. Detta fadderbarn heter Prafulla Kamble och är inget barn längre utan en man på 38 år. Han är dessutom 2 meter lång. Katarina uppmuntrade mig även till att rota fram mina författaregenskaper och skriva ner denna reseskildring. Tack Katarina. Mumbai är fascinerande på många sätt och vis. Denna världsstad imponerar med sitt mångfacetterade myller på oss västerlänningar. Den rymmer också mycket rikedom och är fylld av en enorm entreprenörsanda men även en hel del elände. En bakgrundsmatta av ständigt tutande trafik, lemonad av krossad bambu, högtflygande glador, dubbeldäckare med kunder hängandes ut från varje hål, kvinnor i färggranna saris likt praliner i morgonljuset, skomakare, skoputsare, skoförsäljare, skyline av höghus med glasfasader, gatustånd med svårbeskrivliga flottyrkokta delikatesser, ormtjusare som med den stackars ormen som tillhygge jagade Kurt för att inkassera arvodet för en bild avlossad i smyg. Efter en sightseeing- och shoppingdag i Mumbai anlände vi morgonen därpå med taxi till Victoria Station, där det varje dag passerar ca 6 miljoner människor. Vi var fulla av förväntan på 1:a klass vagnens lyxiga inrede. Kanske var det ädelträ och vitklädd servitör, precis som på Orientexpressen? Vi halvsprang för att hålla ungefär jämna steg med de orangeklädda bärarna, vilken efter en hastig blick på vår biljett jagade längs perrongerna i den arla morgonstunden. Här skulle vi vara. Vi imponerades av att våra 12 Barnen Framför Allt nr

13 rand iga saker ibland. namn var affischerade på utsidan av vagnen. Detta var lyckat. Ordning och reda. Jag kan inte med säkerhet påstå att jag vet vad klasskillnaderna består av på de Indiska tågen. Vi fick i alla fall en egen kupé. Vi blev mycket hjärtligt mottagna. Efter välkomstproceduren fanns gott om tid för att prata om vad som hänt de senaste 20 åren. Endast en i familjen arbetade och hade en inkomst till familjens försörjning. Det var den yngsta kvinnan på 35 år som arbetade som engelsklärare i den lokala skolan. Samtliga utom mamman pratade engelska. Hon pratade däremot oavbrutet på..marathi, vilket för oss nordbor är lite svårt att förstå sig på. Precis som sin far hade även Prafulla tidigare arbetat som engelsklärare, men varit tvungen köttgryta, rivna rödbetor med ris och buljong. Menyn var tydligen komponerad för att passa oss västerlänningar. Möjlig magsjuka var en kalkylerad risk vi tog. Vi behövde inte ens insistera på att vi ville dricka eget medhavt vatten. Cwapatibrödet bakades på ett gasolkök i det inre av köksavdelningen, där knappt dagsljuset nådde, eftersom det enbart fanns ett ljusinsläpp, dörren. Vi hade, som sagt var, räknat med att våra magar skulle göra uppror, eftersom deras bakteriekultur inte var bekanta med vår matsmältning. Lena klarade sig till nästkommande morgon då katastrofen var ett faktum. Vi båda övriga klarade oss undan med blotta förskräckelsen och några normalt högljudda fjärtar. Efter lunch, en rundvandring i det lilla samhället, där vi visades upp för alla bekanta. Och det var många bekanta. När vi kom åter till huset besöktes vi av grannar och elever till den yngsta systern som var lärare. Barnen som var i årsåldern sjöng för oss och hade förberett frågor, vilka tydligen var som hämtade ur vilken skvallertidning som helst. Därefter var det dags för återfärd till Pune, varvid den snälle vännen fick rycka in och köra oss tillbaka igen. Detta var ett möte vi sett fram emot i många år och som även kommer att leva kvar i vårt minne i många år. Under resan utmed Mumbais förorter fick stadens namn en lämplig tolkning till den verksamhet som kunde beskådas utmed järnvägsbanken. Det var morgon och människor kom i strid ström med varsin vattenkaraff som skulle nyttjas för ett visst ända -mål. Resan till Pune bjöd på ett fascinerande landskap av både berg och dalar. Väl framme i Pune bodde vi på ett hotell i Rajiv Gandhi Technopark. En främmande värld, där gränsen till det riktiga Indien enbart var två kvarter bort. Vi blev hämtade med bil av Prafulla. Beroende på hans ålder känns det lite konstigt att fortsättningsvis kalla honom fadderbarn. Han hade en nära vän som hade bil och som också var förtrogen med det område där vi bodde, eftersom han hade arbetet där. Lätt och smidigt. Vid ankomsten till Lonand fick vi träffa Prafullas mamma och systrar. Han har 3 systrar i åldrarna år. Samtliga 5 personer bor på en yta av knappt 20 m2, varav hälften är kök. Pappan är död sedan 17 år tillbaka och mamman, som är 75 år, har svårt att röra sig beroende på ett tidigare lårbensbrott. att sluta, beroende på att han inte hade den rätta kompetensen. Systrarna hade lagat mat till oss. Maten intogs sittande i den enda sängen. Sängen utgjorde ungefär hälften av den återstående golvytan, efter att köket var borträknat. Efter att vi ätit fick mamma Vijaya och sonen Prafulla äta. Därefter åt systrarna. Hierarkin var påfallande. Maten smakade bra och bestod dagen till ära av Därefter flög vi till Trivandrum via Bangalore och vidare till badorten Kovalam. Avkopplande bad i surfingvågor och fiskmåltider. Bil längs kusten upp till Allepey för att mönstra på en husbåt som sedan tuffade runt på Backwater ett dygn. Lyxigt värre. Alldeles egen kapten, kock och servitör. Båten bestod av sällskapsrum och två stycken dubbelrum med toalett och dusch, helt i kakel. Vi gled fram längs byarna och fick en god inblick i det vardagliga livet, vilket enbart verkade bestå av klädtvätt. Båten tog oss, dagen efter, fram till bryggan till vårt hotell i Komarakom. Panik, då vi vid incheckning saknade pass. Undertecknad hade vid utcheckning från vårt hotell i Kovalam, dagen innan, varit så upptagen att köpslå med den kvinnliga portieren om inköp av ett armband som hon bar, att ingen av oss kom ihåg att passen skulle återlämnas. Telefonkontakt togs omedelbart med nämnda hotell, med tveksamt resultat. Det var först när den genialiska idén kläcktes att kontakta Solresor från Sverige, som det ledde någonvart. Hotellet stod ju i en viss beroendeställning till just Solresor, eftersom de anlitade detta hotell. Vi måste därför framföra ett stort tack till Solresor och speciellt till reseledaren Barnen Framför Allt nr

14 Jonatan, som lobbade för att få en lösning på vårt problem. Vi skulle åka vidare med bil två dagar senare och längtade så efter våra pass, som befann sig på solsemester ca 20 mil söder ut längs kusten. Kvällen innan fick jag en försäkran om att passen skulle komma fram i tid för vår avresa kl. 09:00. Jag hade begärt, via min bulvan på Solresor, att det enda möjliga var en kurir som kunde färdas fram och tillbaka i tim. Avstånd räknas nämligen i timmar i Indien. Morgonen därpå efter frukost och utcheckning, uppenbarade sig en gestalt helt klädd i vitt och med tre röda svenska pass i handen. Han påpekade helt lugnt att klockan var 08:59. Han var i den stunden påfallande lik Jesus. Han levde farligt, vi kunde ha kramat ihjäl karln. På något mystiskt sätt hade hotellet luskat ut hur vi skulle färdas vidare och troligen skickat våra pass med ett nattåg till närmaste stad, där den vitklädde, som visade sig vara vår chaufför för dagen, hämtat dem på morgonen innan han körde de 5 milen för att hämta oss. Otroligt, det ordnar sig alltid. Det var nu ett lättat sällskap som styrde färden upp i Kardemumma-bergen. Vi såg plantager för the, kaffe, persikor, bananer och ananas. Vi besökte även en Spice-garden för kryddinköp innan vi nådde fram till Thekkady som låg vid porten till Periyar National Park. en gammal man som bar sitt hemmagjorda ok med vattenfyllda plåtlådor gång på gång över till någon skum marknad på andra sidan gränsen. En smuggelmetod som skedde helt med avsaknad av anlagda dimridåer. Från 1100 m.ö.h. utför berget med bil till Madurai, tempelstaden. Imponerande byggnadsverk som ständigt var utsatta för de klättrande mästarna i ommålning. Detta för att alla de tusentals figurerna skulle kunna bibehållas i regnbågens alla färger. Stort tempelområde och intressant marknadsplats med ett femtiotal skräddare sittande på rad i det surrande ljudet från Singer symaskiner. Där fanns även mycket mässing, armringar och tyger i sprudlande färger, för hugade spekulanter. Därefter var det dags för återresa till Norden via Mumbai. På väg ut till Mumbai flygplats i den svarta natten fick jag svar, av vår taxichaufför, på frågan som gnagt mig. Varför används inte halvljus på bilarna? Det bländar. Otroligt, det ordnar sig alltid. Ytterligare ett minne för livet. Christer och Lena Haglund, Karlstad samt Kurt Johansson, Säffle. Dagen därpå var vi på båttur på Periyar lake för att skåda vilda djur, helst livsfarliga tigrar naturligtvis. Vi hämtades 04:45 av en mopedriksha som kryssade fram mellan sömniga kor i det nattsvarta samhället för att vi skulle vara först i kön till nationalparken. Det visade sig att det var strejk och förbjudet att skjutsa turister den dagen. Eftersom det var tidigt på morgonen hoppades vår chaufför på avsaknad av strejkvakter. När vi kom tillbaka från vår båttur däremot, svek hans nerver och han hade anlitat sin son, som på motorcykel forslade oss tillbaka till hotellet i omgångar. Vi kom tillbaka strax innan frukosten plockades in. Otroligt,..det ordnar sig alltid. Hur det gick? Ja, vi såg faktiskt några elefanter och tre gäng med bufflar, vildsvin och antiloper. Ingen tiger. Förbi gränskontrollen och vidare in i Tamil Nadu. Varför en gränskontroll? Vi hade inte förut passerat någon gräns landvägen och var mycket förundrade över denna ålderstigna vippbom. Den tycktes dessutom inte ha någon verkan, eftersom vi dagen innan hade studerat 14 Barnen Framför Allt nr

15 Mycket har hänt... Koy. Det var det första ordet jag hörde Alex säga. Det är nu ett år sedan. Mycket har hänt sedan dess. I tidigare artiklar har jag berättat dels om när jag gick i väntans tider och gick kursen för ensamstående adoptivföräldrar, dels om oväntade situationer jag ställdes inför sedan Alex kom till mig från Bulgarien i juni förra året. Här har jag valt att berätta lite om hur språket utvecklats för Alex. Alla föräldrar följer sina barns utveckling med intensivt intresse, så också jag. Jag tror att just det egna barnets språkutveckling är något som intresserar, men också oroar många adoptivföräldrar. Vi adoptivföräldrar som har gått kurser inför adoptionen får lära oss att en del adoptivbarn någon gång under sin uppväxt får någon form av problem med språket. Det kan visa sig på många olika sätt beroende på deras bakgrund. Logoped Christina Lagergren förklarar i skriften Hur får man ett språk att redan under första levnadsåret grundläggs vissa hörnstenar i språkutvecklingen. Det är inte enbart det faktum att barnet vistats på barnhem och blivit understimulerat som kan orsaka problem med språket, utan det är också den tidiga separationen från modern som bidrar till detta. För dessa barn saknas en anknytning till en mamma och de utvecklar inte någon ömsesidig kommunikation med sin omvärld, dvs. kommunikationsförmågan påverkas negativt. Christina säger vidare att en alldeles nyanländ 3- åring åtminstone bör tala lite på sitt första språk. Det kan jag inte säga att Alex gjorde. Han hade ett mycket begränsat ordförråd och hans språk liknade då mer ett mycket yngre barns. Hela hans rörelsemönster var också likt ett yngre barns, trots att han nästan var fyra år gammal. Detta bekräftar vad Christina hävdar; att språket är en del av helheten. Språket utvecklas inte slumpmässigt utan utvecklingen sker i vissa bestämda steg och hänger ofta ihop med den motoriska utvecklingen. Första tiden hemma är förstås anknytningsprocessen och tryggheten för barnet det viktigaste. Allteftersom tiden går kommer språket mer och mer in i bilden, eftersom det är en del av barnets hela utveckling. Det verkar som om Alex i stort sett har följt det utvecklingsmönster barn gör när de lär sig ett språk helt från början. Han hade endast ett fåtal bulgariska ord i sitt ordförråd men han jollrade aldrig. Så fort han lärde sig ett svenskt ord började han använda det. Jag noterade att efter ca två månader i Sverige förstod Alex väldigt mycket fastän han inte hade så stort ordförråd. Senare började orden komma, oftast ett och ett, men ganska snart talade han i två- och sedan treordsmeningar. Nästa steg var plural, färger, antal, prepositioner och han började förstå vad idag och imorgon är. Några ljud Alex hade svårt att uttala var s, h och sje-ljud och det har han fortfarande. Enligt barnlogopedmottagningen på SÄS i Borås uttalas oftast svåra ljud som r, s, tje- och sje-ljud inte helt rätt förrän i 6-7 års ålder. Efter ca 4 månader uppmärksammade en bekant till mig att Alex började få den satsmelodi och betoning som vi har i svenska språket. Det var något jag själv inte hade lagt märke till. Han förstod tidigt vad jag tycker är lite mer komplexa språkliga konstruktioner, med tanke på att han inte kunde tala så mycket på sitt nya språk. Jag sa t ex till honom Kan du gå och tvätta händerna? Han förstod att det var en fråga men också en uppmaning och han gick och tvättade händerna. Inte förrän efter ca 7-8 månader började Alex att återberätta sådant som hänt tidigare. Att kunna återberätta något är tydligen ett tecken på att barnet börjar tillägna sig språket och också kan använda det. Alex har hela tiden varit mycket vetgirig och frågat vad saker och ting heter. Han upprepar ofta ord och ibland hela meningar. Lite påfrestande för mamma Ibland känner man sig helt utmattad. Penelope Leach menar i boken Barn de första fem åren att 4-5 åringar gör så här och barnen måste prata mycket för att helt enkelt pröva sig på att frambringa själva språkljuden. Genom att ställa så mycket frågor, skaffade Alex sig snabbt ett ganska stort ordförråd. Jag är förvånad över att han, när han kom till mig, hade så pass bra kommunikationsförmåga som han hade, med tanke på att han bott på barnhem i över 3,5 år var jag på en föreläsning med Christina Lagergren Hur man får ett modersmål. Jag kommer ihåg att hon nämnde att det allra viktigaste är att barnet har en vilja att kommunicera. Jag ställde frågan till Christina om hon såg någon fara i att man som adoptivförälder går för snabbt fram i sin iver att få barnet att lära sig sitt nya språk? Svaret blev nej. Men språkutvecklingen kan inte forceras fram. Christina menar att skulle man gå för snabbt fram, justerar barnet detta själv genom att helt enkelt inte lära sig mer än vad det klarar av. Däremot finns det ett tak för hur komplexa språkliga konstruktioner ett barn kan lära sig. Den så viktiga ögonkontakten med Alex fanns däremot inte riktigt i början. Jag gjorde då så att när jag märkte att han inte hade ögonkontakt med mig, bad jag honom helt enkelt om att få det. Jag har också pratat mycket med Alex hela tiden. I början märkte jag att jag pratade med Alex precis som man gör med ett litet barn, jag berättade hela tiden var vi gjorde, hade gjort och skulle göra: Nu tar vi på de blåa skorna och sedan skall vi åka till affären. Första tiden tittade vi mycket i pekböcker. Jag försökte läsa och titta i andra böcker med honom, men han verkade inte riktigt kunna tillgodogöra sig det. Han hade nog för lite av sitt nya språk. Plötsligt en dag, efter att Alex tittat i en 700 sidor tjock bok som jag då läste, väcktes plötsligt hans intresse för bokstäver. Ungefär vid samma tidpunkt började han intressera sig för att räkna. Det hela började med att vi i julas räknade ljusen i adventsljusstaken. Sedan har det fortsatt med att vi räknar trappstegen när vi går upp för trappan vid läggdags. Efter några månader i Sverige började jag lägga märke till att Alex pratade mycket för sig själv. Jag undrade varför; kände han sig ensam, har han svårt att koppla av eller berodde det på något annat? Enligt Penelope Leach är det mycket positivt för språkutvecklingen ifall barnet pratar för sig självt. De övar sig i de olika språkljuden. Hon säger vidare att alla barn pratar mer eller mindre för sig själva och det är av avgörande betydelse för barns förmåga att själv lära sig saker. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att även om Alex lärde sig många svenska ord ganska snabbt efter ankomsten till Sverige så tog det ca 8 månader innan jag kände att språket började lossna för honom. Däremot har han fortfarande uttalsavvikelser på flera ord. Detta är enligt Christina Lagergren inte något att oroa sig för, det går alltid att justera. Det gäller nog att vara lite uppmärksam på vad Lars von der Lieth säger i skriften Adoptivbarn och skolan : Några barn lär sig otroligt snabbt att tala och förstå det nya språket. Så snabbt att föräldrarna, förskolelärare och andra låter sig bländas och tror att barnen har ett åldersadekvat språk. Oftast behövs det en grundlig test för att man skall kunna se vilka svagheter och hål det finns i barnens språkliga universum och vilka brister det finns i barnens begreppsutveckling. Något man kanske också bör ha i åtanke är det fenomen Lars kallar Det gömda och glömda språket. Eventuella språksvårigheter kan bero på en störande samverkan mellan ett tidigare använt språk, vilket nu är glömt, och det nya språket, som inte är det första modersmålet. Barnen tar, på ett medvetet eller omedvetet plan, avstånd från det ursprungliga språket vilket ofta sker en kort tid efter ankomsten till det nya landet och den nya familjen. Detta har en omedelbar positiv effekt på inlärningen av det nya språket, men på längre sikt kan det vara negativt, eftersom man kan anta att det gamla språkets uttalsregler kommer att störa reglerna för det nya språket. Det finns exempel på adoptivbarn som efter en längre tid i Sverige plötsligt använder sitt första språk för att ange något. Lars säger också att ljud i det nya språket, vilka är oförenliga med det första språkets ljudlära, är svåra att uttala och/eller höra för barnet. Vidare kan satsläran från det gamla språket lägga hinder i vägen för satsbyggnaden i det nya språket. Till hösten kommer en språkpedagog träffa Alex för att stämma av hur det går för honom. Alex har, tillsammans med mig, varit på öppen förskola 6-8 timmar i veckan. Han har där varit i en grupp med barn som är ett år yngre än honom. Vi började först med att han fick vara med i en grupp där barnen är lika gamla som honom, men det kändes fel. Nu kommer han alltså få ett extra år i förskola innan han börjar skolan, vilket jag tror är jättebra. Det kanske blir så att när han börjar skolan är hans klasskamrater ett år yngre än vad han är. Vi får se. Kanske har han tagit igen så pass mycket att han börjar skolan med jämnåriga, men vi kommer att skynda långsamt. Jag vet fortfarande inte vad ordet koy betyder, och kommer förmodligen aldrig att få veta det. Ordet finns inte i det bulgariska språket, utan är ett ord Alex förmodligen konstruerat själv. För mig har det ordet ändå mycket stor betydelse, eftersom det var det första ord jag hörde min son säga. Eva Markström Barnen Framför Allt nr

16 Våra konsultläkare Doctor Jan var den första person som kom för att välkomna min sambo Walter och mig till Oshakati, i norra Namibia där jag skulle jobba som volontär genom Afrikagrupperna i två år. Doctor Jan utstrålade värme, vänlighet och intresse. Det var ett gott möte! Doctor Jan, eller Åke Lagerwall, som vi säger här hemma (Åke är ett svårt namn att uttala om man inte kommer från de nordiska länderna) arbetade som barnläkare vid det stora sjukhuset i Oshakati. Han var anställd genom Afrikagrupperna, också som volontär och stannade i tre år, från 2002 till Arbetet i norra Namibia var till det yttre likt det som han utför på sjukhuset hemma i Hudiksvall, där han bott sedan 1984 och där de fyra, nu utflugna, barnen vuxit upp. Att arbeta på en barnklinik är att gå ronder på avdelningarna med inlagda små patienter och att ta emot barnen och deras föräldrar, i Afrika är det mammorna, i den öppna vården. Men orsakerna till sjukhusbesöken skiljer sig väsentligt. I Afrika söker man t.ex. för malaria och tuberkulos, båda sjukdomar som går att bota men som fattigdom och undernäring gör livshotande och för HIV-AIDS där det finns bromsmediciner att ge, följdsjukdomar att behandla och mycket upplysning och stöd att ge. Åke lärde sig oshivambo, det lokala språket, för att kunna tala direkt med mammorna och barnen. Mammorna, i Afrika är blyga, mer underdåniga gentemot läkaren, så som svenska mammor var för femtio år sedan. Åke anser att om sjukvården ska kunna utvecklas i Afrika måste mammorna ges självförtroende att ställa frågor, att ifrågasätta och ställa krav. Detta har man arbetat mycket med i Sverige och lyckats bra med, svenska föräldrar ställer krav och det finner Åke stimulerande och genom detta fordras det också mer av honom som yrkesman. I Sverige får Åke allt fler unga patienter med olika sorters smärtor, huvudvärk, ont i magen osv. Han ser också att enkla kroppsfunktioner allt oftare vållar problem, ätstörningar, problem med tarmens funktioner mm. Vad beror detta på? Den typen av besvär söker man inte för i Afrika och det gjorde man inte heller lika ofta i Sverige tidigare. Hur väljer vi att uppfostra våra barn? Åke Lagerwall konstaterar att barnen i Namibia överlag är mycket mer väluppfostrade, vänliga och samlade. Han har stort intresse för människor och deras omständigheter. Han är en god lyssnare och en intresserad samtalspartner och hoppas att han också uppfattas som en duktig och engagerad barnläkare, ständigt stadd i utveckling genom vidareutbildning och erfarenheter. Att resa, och byta miljö, vidgar vyerna och ger anledning till reflektioner. Åke Lagerwall har bytt miljö många gånger. Han är född i Lund men under merparten av skolåren levde Åke i Göteborg där somrarna avnjöts på Vessingsö och i segelekan. Ett av sina gymnasieår tillbringade Åke i USA, mellanvästern. Han genomsökte då bl.a. New Mexico, Arizona och Colorado. Här hade han stor nytta av sitt intresse för fotografering. Även i Namibia dokumenterade kameran flitigt. Som färdig barnläkare har Åke arbetat bl. a. i Boden och i Malmberget. Han tycker att Norrbotten kan påminna om vissa delar av Afrika: Stora vidder, höga berg, karghet, ödslighet och storslagen skönhet och så den rykande sanden, eller snön, i den starka vinden. Vinden som är varm i Afrika men nog så vass i Norrland. Åke tar sig gärna fram på skidor, han älskar också att vandra på fjället. I Afrika var just detta lite svårare, då var det löpning som gällde. BFA börjar nu engagera sig i Afrika och när Åke fick förfrågan om att hjälpa till som anvisningsläkare för barn från den delen av världen tyckte han att det var intressant och stimulerande att ställa upp med de speciella kunskaper och erfarenheter som han fått genom arbetet inom hälsa och sjukvård bland afrikanska barn, under de fyra år han arbetade i norra Namibia. Delar av arbetet som ligger framför honom i vår förening är han redan väl förtrogen med. Åke har under åtskilliga år gjort hälsokontroller på barn från andra länder. Många av hans små patienter är flyktingbarn, en ömtålig och utsatt grupp som Åke värnar mycket om. Vår nye medarbetare ser fram emot att samarbeta med vår kanslipersonal, de blivande föräldrarna och doktor Elfstrand (som också är konsultläkare för BFA). Han förväntar sig många goda samtal om barnens situation och status och om förväntningar på föräldraskapet: Vad känner de blivande föräldrarna, vilka funderingar har de? För Åke är det självklart att sätta barnet i centrum. Föräldrarna måste fundera över sina egna behov, behov av att bli föräldrar. Den vuxne utvecklas i rollen som vårdare av ett litet barn. HUR vill man utvecklas? Klarar man av det? Hur ska man nå sitt mål? Man kan inte göra om en annan människa, möjligen kan man lyckas att ändra på sig själv. I Kenya får föräldrar och barn genomgå en tremånaders prövotid för anknytning. Åke tror att det kan vara bra men tillägger: En föräldra-barn relation är en livslång process. Margareta Wilholm 16 Barnen Framför Allt nr

17 Våra konsultläkare Per-Olof Elfstrand är en man som brinner för sin sak! Brinner för sitt arbete för att ge missgynnade barn ett bättre och värdigare liv. Att det är en man som är van att tala och talar väl, är också uppenbart. Jag använder ofta medierna för att få fram mitt ärende, säger han. Jag deltar ofta i radioprogram och har varit med en hel del i TV. Han har givit många intervjuer för pressen och i BFA:s tidning syns han med jämna mellanrum. Nu är han snart färdig att publicera de senaste rönen inom sin forskning angående före detta institutionsbarn och deras anpassning till ett normalt barnaliv som adopterade. Ännu är han förtegen om den rapporten. Den kommer i Läkartidningen, säger han. Per-Olof har även studerat barns hörselnedsättningar liksom hjärtfel av olika slag samt hepatit B och C och även HIV hos barn. Att samhällsfrågor och debatt är något som intresserar och sysselsätter vår doktor förvånar väl ingen. Han bor tillsammans med hustrun i Skövde där han också var verksam som barnhälsovårdsöverläkare fram till sin pensionering för drygt tio år sedan. Friluftsliv är ett annat intresse som lätt låter sig förenas med rollen som hundägare. I tolv år har Per-Olof Elfstrand varit BFA:s anvisningsläkare, som sådan har han haft otaliga samtal med blivande adoptivföräldrar angående deras barns hälsa. Jag arbetar med total öppenhet gentemot föräldrarna, säger han, och jag är väldigt konkret. Det gör föräldrarna trygga att känna att jag inte döljer något och att det är självklart att de får fråga om allt. Det ger dem naturligtvis också en större kunskap och insikt i vad de kan förvänta sig och vad som kan förväntas av dem i samband med adoptionen och som föräldrar. Sådana samtal brukar bli långa, en bra bit över en timme. Dessutom sitter jag ett par timmar vid datorn varje dag, inte bara med barnutredningar förstås, tillägger han. Det händer att blivande föräldrarna tar kontakt när de är på besök i givarlandet och att doktor Elfstrand får bilder och filmer skickade via e- post så att han till och med har kunnat göra en första bedömning direkt per telefon. Som BFAs anvisningsläkare har Per-Olof bedömt över tusen Östeuropeiska små barns hälsostatus. Här har han haft god nytta av sina talrika resor i tjänsten och i samband med forskningen. Resor som tog honom till Polen och Vitryssland. Han har även skaffat sig erfarenhet genom att arbeta i USA, England, Västindien och även i Saudiarabien. Det har alltid handlat om vård, inom Rädda Barnen, allmänna sjukhus och universitetssjukhus. När Per-Olof gör sina bedömningar av barnens hälsa läser han journaler från givarlandet, och skriver talrika kommentarer till dem. Han studerar foton, och om det finns, videofilmer på barnet. Genom att lägga samman informationen och tolka den får han en god bild av barnets status. Han vet vad som kan vara en allvarlig skada och vad som lätt kan åtgärdas i Sverige. Blivande föräldrar kan bli mycket oroliga över ett besked om hjärtfel, till exempel, men det är lätt att operera här hemma. Läpp- och gomspalt, besvärliga handikapp, åtgärdas också med mycket goda resultat. Barnhemsbarn är ofta understimulerade, ( föräldralöshetssjukan säger man i Polen). Det kan uppfattas som att ett sådant barn är sent i utvecklingen men med rätt stimulans återhämtar barnet sig kvickt, fortsätter Per-Olof. Och rätt stimulans får den lilla/lille av sina väl förberedda föräldrar. Doktor Elfstrand ger sin syn på adoptionsförfarandet sett ur medicinsk synvinkel: Alla barn kommer från en komplicerad miljö där fattigdom är den huvudorsaken till att barnen blir bortadopterade. I vår forskning i Västra Götaland på barnhemsbarn från Österuopa har vi speciellt studerat hur det gått för barnen efter det att de kommit till Sverige. Av särskilt intresse har varit understimuleringens roll. Jag är imponerad över hur bra sjukvården fungerar i givarländerna och hur bra barnen är utredda, fortsätter han och nämner Indien, Taiwan och Vietnam. Saknar jag uppgifter, för att ge bra råd, ber jag om en komplettering via BFA och det går nästan alltid bra. När man får biol o g i s k a barn är ju varje barn ett oskrivet blad, fortsätter han, och har god erfarenhet med tre egna, nu vuxna, barn. När det gäller adoptivbarn, däremot, finns det en hel del med i bagaget att ta ställning till, och det är här som jag kommer in som rådgivare. För tio år sedan initierade doktor Elfstrand Adoptionsrådgivningen i Skaraborg. Där kan adoptivföräldrarna och även äldre adoptivbarn få råd per telefon. Denna rådgivning är inte rent medicinsk utan gäller mest frågor som rör adoptionen som sådan, sociala och juridiska frågor. Per-Olof avslutar med en eloge till de kompetenta och ansvarstagande adoptivföräldrarna. Han är glad att han kommer in med sin rika erfarenhet i början av adoptionsprocessen. Kunskapen som jag kan ge om barnet och dess status är unik. Den ger föräldrarna kunskap och skapar trygghet. Det gäller att stå stadigt på jorden. Och tillägger han; Arbetet på BFA är kanske det mest spännande jobb jag har haft. Här kan jag använda all den erfarenhet jag gjort under mina 35 år som barnläkare. Margareta Wilholm Barnen Framför Allt nr

18 Nätverk för adopterade och deras familjer Under året har det kommit förfrågningar till BFA beträffande nätverk för adopterade och deras familjer. Vi presenterar här några intresseföreningar som vänder sig dels till adopterade från ett visst land, dels till adopterade oavsett ursprungsland. SANUK Föreningen för adopterade från Thailand och deras familjer Sanuk bildades 1998 och föreningen har nu drygt 30 familjer som medlemmar med barn i olika åldrar och även vuxna adopterade. Föreningen är ett bra forum för äldre och yngre adopterade att mötas tillsammans med sina familjer. Sanuk är en ideell förening som vill främja kontakter till nytta och nöje mellan adoptivbarn, ungdomar/vuxna adopterade, adoptivföräldrar och mellan de båda länderna Sverige och Thailand. Ordet sanuk är thai och betyder roligt! Sanuk ger ut ett nyhetsbrev, har en hemsida och ordnar träffar för medlemmarna 1-2 gånger per år. De senaste åren har träffarna haft teman som t.ex. thailändsk matlagning, bowling och besök på Gröna Lund. Vietnams Vänner Vietnams Vänner är en ideell förening som skall verka för en levande kontakt med Vietnam. Föreningen bedriver ett aktivt bistånd främst riktat till barn i Vietnam. Vietnams Vänner arrangerar årliga sommarträffar för alla medlemmar i Sverige. Träffarna ger möjlighet att knyta kontakter och få mer kunskap om Vietnam. Ibland arrangeras också lokala aktiviteter. Föreningen vill ge de adopterade möjligheter att bygga egna nätverk och få kompisar som delar det vietnamesiska ursprunget. Hemsida: Kontakt: info@vietnamsvanner.org Hemsida: Kontakt: styrelsen@sanuk.nu EAF Ensamstående adoptivföräldrars förening EAF bildades Arbetet inriktades under de första åren huvudsakligen på att aktivt påverka politikerna så att även adoptivbarn till ensamstående skulle tilldelas det familjepolitiska stöd som andra i samma situation hade. EAF är en rikstäckande intresseförening med cirka 150 medlemmar som arbetar intressepolitiskt med att påverka och bevaka politiska beslut som rör ensamföräldersituationen och adoptivbarn. Genom EAFs kontaktnät kan medlemmarna vara till hjälp och glädje för varandra, föreningen har kontaktpersoner på flera håll i landet och ordnar regelbundet träffar för sina medlemmar. Hemsida: Kontakt: eaf@eaf.nu Adoptivfamiljers förening Skåne Nordväst En förening för adoptivfamiljer som bildades Föreningen samlar adoptivfamiljer inom Skåne Nordväst oberoende av adoptionsland och genom vilken organisation familjen adopterat. Det är en ideell förening med ett lokalt perspektiv som jobbar för att öka kunskapen om adoptivfamiljens speciella förutsättningar och på det sättet öka kunskapen i samhället i stort. Hittills har de genomfört både utbildningar och föreläsningar vid sidan om aktiviteter för medlemmarna. Under hösten kommer bland annat en utbildningsdag anordnas som riktar sig till personal i förskola och skola. Utbildningen hålls av en av adoptivbarn erfaren förskolelärare. Vi kommer även att anordna en föreläsningseftermiddag för medlemmar och andra intresserade. Den senare kommer att handla om att adoptera ett sk SN(special needs)-barn eller att adoptera ett äldre barn. Kontakt Henrietta Godolakis Sekreterare i Adoptivfamiljers förening Skåne Nordväst affskane@yahoo.se BFA söker lokala nätverk Är du medlem i, eller kan tipsa om, något lokalt nätverk för adopterade och deras familjer? Vi är tacksamma för tips, skicka en beskrivning av nätverket och kontaktuppgifter till redaktion@bfa.se 18 Barnen Framför Allt nr

19 Det är dags för julfest! I år har du möjlighet att välja om du vill gå på julfest i västkustens Göteborg eller i Sveriges huvudstad! Göteborg: Samverkanshuset Stenkulan, skola i Stenkullen (Lerums kommun) Vägbeskrivning: E20 mot Lerum. Avfart Lerum Ö, Stenkullen, kör mot Stenkullen och genom samhället. När man just passerat stationen på höger hand (om man kommer från Göteborgshållet) samt en grillkiosk på vänster sida viker man av på Grönstensvägen och parkerar på skolan Stenkulans parkeringsplats, längst ner på den vägen. Huvudentren ligger runt hörnet åt vänster. Det är bäst att gå uppför den lilla backen och använda gångvägen. Se för övrigt Eniro.se eller Hitta.se. Stockholm: Matsalen i Råsunda skola som ligger på Stråkvägen 11 i Solna Vägebeskrivning: Åker man T-bana så är det blå linjen mot Akalla, stig av Solna Centrum och uppgång Råsunda stadion. Det går även att åka pendeltåg till Solna Station. Ta buss mot Solna Centrum eller promenera sista biten. Se för övrigt Eniro.se eller Hitta.se. Pris: Vuxen 225:- Barn (2-12år) 125:- Anmäl dig, senast den 24 november, genom att skicka in talongen eller skicka e-post till adoption@bfa.se. Skriv hur många vuxna resp. barn som kommer och alla era namn. Betalning sker till: Plusgiro: Eventuellt överskott i kassan går självklart till bistånd. Sänd anmälan till: Barnen Framför Allt Energigatan Kungsbacka Båda tillställningar äger rum den 29 november! Som vid varje julfest blir det biståndsförsäljning, julmat, lotterier, dans kring granen och sjävklart kommer även tomten förbi och delar ut klappar till barnen! Ja! Vi vill gå på julfest! Antal vuxna... Antal barn... Namn Adress... Telefonnummer... Vilken stad vill du gå i Göteborg eller Stockholm Anmäl dig genom att skicka in talongen eller skicka e-post till adoption@bfa.se, senast den 24 november. Barnen Framför Allt nr

20 Avsändare: Sverige Barnen Framför Allt Porto betalt Energigatan 11 Port Payé Kungsbacka BFÖRENINGSBREV Sänd din barnbild till Barnen Framför Allt, Energigatan 11, Kungsbacka. Om du vill ha tillbaka bilden så bifoga ett frankerat kuvert med adressen påskriven. Du kan också eposta din bild till Välkommen hem älskade August! Lillebror August kom äntligen hem i sept- 07. Strax innan vi åkte på vår första resa till storebror Nils i Litauen, fick vi reda på att Nils biologiska lillebror fanns på samma barnhem. Vi fick vänta i 15 långa månader innan lillebror kom hem! Nu är familjen komplett med två busbröder. /Camilla och Runo Johansson, Tidaholm adoption med barnet i fokus Studiecirklar för adoptivföräldrar under ledning av vuxna adopterade. Diskussioner och samtal utifrån frågor, funderingar och glädjeämnen kring adoptivföräldraskapet. Med barnet i fokus. Våra 2 goa änglar från Vietnam Tim, 3 år och Felix 7 år skall iväg på Felix s första skolavslutning. Det är inte lätt att få 2 buskillar att stå still samtidigt! Vi vill passa på att hälsa till Felix s resekompisar Oliver Lindh, Jennifer Runestig-Dahlström samt Linn Ejdehage och till Tim s resekompis Thilde Ferm och naturligtvis till deras goa föräldrar och syskon. Ha en fortsatt skön höst! Kram från Maria och Mikael Karlsson på Tjörn Nya kvällsgrupper i Stockholm, Västerås och Örebro startar i höst. Tid: 2 x 5 timmar Pris: 550 kr (750 kr för par) Bokpaket om 6 titlar ingår. Mer information och anmälan: under fliken Särskilda projekt Mejl: info@kulturforeningendialog.se Telefon: Sofia French Astrid Trotzig Kulturföreningen Dialog, Dr Abelins gata 3, Stockholm Här kommer en extra hälsning från Eva och Alex, som artikeln på sidan 15 handlar om.