DEL 3 VÄLFÄRDSFÖRDELNING

Transkript

1 DEL 3 VÄLFÄRDSFÖRDELNING 79

2 80

3 Ojämlikhet Kapitel 4 Materiell ojämlikhet i tids- och internationellt perspektiv Av Joachim Vogel och Göran Råbäck Sammanfattning I detta kapitel ges en sammanfattande beskrivning av ojämlikheten efter olika sociala skiljelinjer, nämligen samhällsklass, generation, kön, hushållstyp och region, när det gäller den materiella standarden. För 10 indikatorer på bostadsstandard och kapitalvaror har ett särskilt ojämlikhetsindex utvecklats, som renodlar sådana skillnaderna via multivariat analysteknik (övriga skiljelinjer konstanthålls). Kapitlet belyser ojämlikhetsstrukturen dels i tidsperspektiv ( , med särskild inriktning på 90-talet), dels i internationellt perspektiv (genom jämförelser mellan EU-länderna vid mitten av 90-talet) 1. Fram till mitten av 80-talet minskande klassskillnader (mellan arbetare och det övre tjänstemannaskiktet), därefter följde stagnation, och på 90-talet en svag ökning. Långsiktigt ökande generationsskillnader fördjupas under 90-talet. Ungdomsgenerationen materiella standard har försämrats relativt de båda äldre generationerna, långsiktigt sedan 70-talet, men särskilt starkt under början av 90-talet. Här jämförs åringar med respektive åringar). Pensionärsgenerationens situation har förbättrats i relation till såväl ungdomsgenerationen som den medelålders. Effekterna var störst under början av 90-talet 1 Detta kapitel är en uppdatering av en tidigare analys, som gällde perioden (Vogel och Häll 1997, kap. 22). Sedan mitten av 80-talet har generationsskillnaderna mellan ungdomar och medelåldern vuxit sig starkare än klasskillnaderna. Småbarnsföräldrars materiella villkor har försämrats långsiktigt, jämfört med äldre barnlösa par. Förändringen är starkast under början av 90-talet. Ensamföräldrarnas materiella standard har försämrats, både i jämförelse med äldre barnlösa par som med samboende föräldrar. Regionala skillnaderna i levnadsstandard har ökat, särskilt under senare delen av 90-talet. Internationella skillnader Sverige och övriga Norden har väsentligt lägre klasskillnader än Sydeuropa och Mellaneuropa. Skillnaderna speglar högre sysselsättning och lägre arbetslöshet, lägre lönespridning samt en mer omfördelande välfärdsstat i Norden. Norden har istället väsentligt större generationsskillnader än övriga EU-länder. Svenska ungdomars materiella situation är (relativt till äldre) sämre än i Sydeuropa. Det beror i huvudsak på tidig utflyttning från föräldrahemmet. I Sydeuropa är det mycket vanligt att bo kvar upp till 30-årsåldern. Därmed få man tillgång till föräldrahushållets tillgångar (stordriftsfördelar i stora hushåll). Pensionärer i Norden har trots bättre pensionsrättigheter sämre materiell standard i jämförelse med medelåldern, än pensionärer i Sydeuropa. Även detta förklaras av familjetraditionen. Många äldre i Sydeuropa, särskilt de som har små pensioner bor hos sina vuxna barn och har tillgång till deras materiella standard. 81

4 Ojämlikhet 1 Introduktion Välfärdsforskningen vill besvara tre centrala frågeställningar. För ett stort antal sociala indikatorer fastställs välfärdsnivån, dess utveckling och dess fördelning. I detta kapitel ska vi ge en sammanhängande bild av fördelningen av materiell levnadsstandard efter de viktigaste sociala skiljelinjerna. Här kan vi studera hur stora demografiska gruppers standard ter sig (t.ex. efter kön och generation), hur skillnaderna ser ut mellan olika hushållstyper, mellan olika samhällsklasser och regioner. För att ge en kvantitativ överblick över ojämlikheten tillämpas i detta kapitel ett särskilt sammanfattande index (ojämlikhetsindex). Detta index följer vi under perioden , och vi jämför det dessutom med övriga EU-länder vid mitten av 90-talet (Vogel, 1997). Analysen i detta kapitel beskriver Sveriges särart när det gäller utvecklingen sedan mitten av 70-talet mot en relativt jämn välfärdsfördelning, samt en tydlig återgång under 90-talet mot till ökad ojämlikhet. 2 Urvalet av indikatorer Ojämlikhetsindex har beräknats för ett större antal sociala indikatorer på materiell standard. Materiell standard kan i princip beskrivas på tre sätt: via inkomster, löpande konsumtion och materiella tillgångar. I detta kapitel redovisas det senare. Inkomster ger av flera skäl (underrapportering, falskdeklaration, periodiska förskjutningar) en mindre tillförlitlig bild av den mera långsiktiga materiella standarden. Löpande konsumtion (hushållens utgifter) finns inte lättillgängliga i årlig tidsseriestatistik på mikronivå. Däremot ger SCB:s årliga undersökningar av levnadsförhållanden (ULF) en omfattande information om tillgångar i form av kapitalvaror, bostadsstandard och bostadsutrustning. Dessa data ger en god bild av hushållens materiella standard, och de håller hög mätteknisk kvalitet. Indexberäkningarna i detta kapitel har genomförts för följande indikatorer för vilka fullständiga data fanns tillgängliga för i princip hela perioden : 1. Ej trångbodd enligt norm 3 (minst ett (sov)rum per person eller par, och till varje barn, vardagsrummet oräknat) 2 För vissa indikatorer saknas data för enstaka år. I dessa fall sker interpolering. 2. Har hög utrymmesstandard (mer än ett (sov)rum per person, kök och vardagsrum oräknat 3 3. Bor i småhus 4. Tillgång till fritidshus 5. Tillgång till bil 6. Tillgång till husvagn 7. Tillgång till båt 8. Tillgång till daglig tidning 9. Tillgång till diskmaskin 10. Tillgång till frys Beräkningarna gäller den vuxna befolkningen år, med de särredovisningar efter sociala skiljelinjer som beskrivs längre fram. Stickprovsstorleken varierar mellan ca 5 och per år; totalt har personer intervjuats mellan 1975 och Bortfallet ligger kring 20 procent. 3 Marknad, välfärdsstat och familj Fördelningen av materiella levnadsförhållanden bestäms av ett komplext samspel mellan marknaden, välfärdsstaten och familjen. På marknaden (arbetsmarknaden) skapas resurser (arbetsinkomster) som kan utnyttjas för materiell konsumtion. De viktigaste faktorerna relaterade till marknaden är sysselsättningsgrad och arbetslöshet, samt spridningen av marknadsinkomster (lön, kapitalavkastning). Hög sysselsättningsgrad, låg arbetslöshet och små löneskillnader leder till hög jämlikhet ifråga om materiell standard. Marknadseffekten på den individuella materiella standarden mäts bäst kortsiktigt via den individuella arbetsinkomsten per år före skatt. Välfärdsstaten reducerar den ojämlikhet som genereras på arbetsmarknaden. Välfärdsstaten utjämnar inkomstbortfall vid sjukdom, arbetsoförmåga, arbetslöshet och i hög ålder. Välfärdsstaten bidrar även vid ungdom (utbildning, studiestöd), och vid andra försörjningsproblem (familjepolitik, vård och omsorg, socialbidrag). Familjen utgör det mest ursprungliga försörjningssystemet, vars roll alltmera har övertagits av marknaden och välfärdsstaten. Samlevnad i olika typer av hushåll ger betydande välfärdsfördelar, men också ömsesidigt försörjningsansvar. Stora familjer utnyttjar stordriftsfördelar genom att kunna samutnyttja bostäder och materiella tillgångar, och de utgör ofta också ett särskilt stöd för personer med svaga inkomster. 3 Det innebär att enpersonshushåll har minst 3 rum och kök, och tvåpersonshushåll har minst 4 rum och kök. 82

5 Ojämlikhet Hushållsstorlek och försörjningsansvar (barn, ekonomiskt beroende vuxna med små inkomster) kan bidra till relativt omfattande skillnader i materiell standard. Förändringar i hushållsbildningen i landet, genom ökning av separationer, förändringar i fertilitet och minskande hushållsstorlek kan alltså få konsekvenser för jämlikheten ifråga om materiell levnadsstandard. Marknad, välfärdsstat och familj samverkar till en komplex fördelningsstruktur, som är unik i tid och rum. Det är denna struktur som vi följer i detta kapitel över tid (för Sverige under ) dels internationellt (EU-länderna 1994). Sverige och övriga nordiska länder har traditionellt haft relativt begränsad ojämlikhet ifråga om materiella levnadsförhållanden genom en unik kombination av begränsade marknadseffekter (hög sysselsättning, låg arbetslöshet, små löneskillnader) och en omfattande och starkt omfördelande välfärdsstat (socialförsäkring, höga skatter, offentliga tjänster). Å andra sidan bör en kraftigare och växande hushållssplittring i de nordiska länderna (mindre hushåll, fler ensamförsörjare, tidig utflyttning av ungdomar, få åldringar som bor hos sina barn) bidra till ökad ojämlikhet. Arbetsmarknadskrisen under 90-talet sätter kraftiga spår i jämlikheten, som vi kommer att se i längre fram i detta kapitel. 4 Sociala skiljelinjer Ojämlikhet manifesteras och kan mätas i form av skillnader mellan stora befolkningsgrupper. Under inverkan av samspelet mellan marknad, välfärdsstat och familj skapas ett speciellt mönster av välfärdsskillnader mellan olika befolkningsgrupper, som varierar mellan länder och över tid, som även präglar människors uppfattning om social rättvisa och präglar politisk opinionsbildning och partipolitik. Dessa skillnader kan betecknas som sociala skiljelinjer eller fördelningsdimensioner: Analysen i det följande kommer att koncentreras på följande skiljelinjer: Mellan samhällsklasser eller socioekonomiska grupper (arbetare, tjänstemän); Mellan kön (kvinnor, män); mellan generationer (ungdomar, medelålder, pensionärer); Mellan olika hushållstyper (ensamstående, samboende, ensamföräldrar, flerbarnsföräldrar); Mellan regioner (storstäder och landsort). Samspelet mellan marknad, välfärdsstat och familj bestämmer välfärdsskillnaderna mellan sådana befolkningsgrupper. Skillnaderna kan vara mer eller mindre omfattande, och de kan öka när villkoren på marknaden förändras (t.ex. i samband med ökad internationell konkurrens, minskad sysselsättning, ökad arbetslöshet samt ökande löneskillnader), vid utbyggnad eller nedrustning av socialförsäkringarna, eller vid ökande hushållssplittring. I detta kapitel ska vi belysa fyra centrala frågeställningar kring fördelningen av materiell standard: Hur stora är klass-, köns-, generations-, hushållstyps- och regionskillnaderna ifråga om materiell standard i 90-talets Sverige? Vilka skillnader har ökat och minskat under perioden ? Har skillnaderna utvecklats i olika riktning under perioden? Efter vilka sociala skiljelinjer föreligger de största skillnaderna? Hur ter sig skillnaderna efter olika skiljelinjer i Sverige i jämförelse med andra industriländer? 5 Metod Den metod som används i detta kapitel utgår från ett tiotal parvisa jämförelser av befolkningsgrupper inom de fem sociala skiljelinjerna klass, generation, kön, hushållstyp och region. Beträffande social klass jämförs arbetare med tjänstemän på mellan och hög nivå, respektive med högre tjänstemän. Beträffande generation jämförs åringar, åringar och åringar. Beträffande hushållstyp jämförs ensamföräldrar med samboende föräldrar, respektive småbarnsföräldrar med samboende barnlösa par i åldrarna år. Regional ojämlikhet är representerad av storstadsbefolkningen jämförd med landsortsbefolkningen. Det ojämlikhetsindex som används i detta kapitel har utvecklats inom SCB för trendanalyser och sedermera komparativa studier av välfärdsfördelningen (Ribe 1987, Vogel m fl 1986, samt Vogel 1997). Indexet är en utveckling av logistisk regressionsanalys, med tillägg för ytterligare modellspecifikationer. Indexet har följande egenskaper. 1. Två jämförelsegrupper väljs att representera en viss social skiljelinje, t.ex. social klass (där vi jämför arbetare med tjänstemän); 2. För ett antal indikatorer på materiella tillgångar (se ovan) beräknar vi skillnaden i andelen (procent) som har respektive nyttighet i de båda jämförelsegrupperna (t.ex. ar 83

6 Ojämlikhet 3. betare resp. tjänstemän). Vi bildar sedan ett index över samtliga 10 nyttigheter (medelvärde med lika vikt för indikatorerna). 4. Ojämlikhetssindexet motsvarar denna procentuella differens, som således kan variera mellan +100 och innebär att alla i referensgruppen (den andra gruppen, i detta fall tjänstemän) har nyttigheten, men ingen i den förstnämnda redovisningsgruppen (i detta fall arbetare). Vid -100 är relationen omvänd. Vid ett indextal på noll råder jämlikhet: lika stora andelar i båda grupperna har då tillgång till respektive nyttighet (i medeltal); 5. Via logistisk regressionsanlys konstanthåller vi effekter av andra skiljelinjer, t.ex. kön, generation, hushållstyp och region. Metoden innebär att de båda jämförelsegrupperna ges samma struktur i dessa avseenden. 6. Det numeriska på indexet är jämförbart inte bara mellan år eller mellan länder utan också mellan sociala skiljelinjer (t.ex. klass, kön, generation och region). Vi kan alltså uttala oss om vilka skiljelinjer som är starkare relaterade till materiell ojämlikhet, och hur dessa skillnader utvecklats över tid och varierar mellan olika länder. Tolkning av indextalen i diagrammen: Diagram 1 visar medelvärdet för ojämlikhetsindexet beräknat över de 10 indikatorer som presenterades i början av kapitlet. Beräkningar har här genomförts för tio parvisa jämförelser inom 5 sociala skiljelinjer. Positivt värde innebär att den förstnämnda gruppen har lägre materiell standard än den andra gruppen (i medeltal över de 10 indikatorerna). Årsskattningarna utgörs av glidande treårsmedelvärden, för att utjämna effekter av stickprovsosäkerheten för enskilda år. 6 Materiell ojämlikhet i Sverige en översikt I diagram 1 visas en sammanfattning av den materiella ojämlikheten enligt fem sociala skiljelinjer under perioden En första överblick över diagrammet visar att utvecklingen har gått i olika riktning för olika skiljelinjer. Minskande klasskillnader fram till mitten av 80-talet, därefter stagnation och någon ökning mot slutet av 90-talet I diagram 1 visas två jämförelser mellan arbetare och tjänstemän (svarta kurvor), dels arbetare jämförda med högre tjänstemän, dels med tjänstemän på både mellan och hög nivå. Kurvan för jämförelsen med högre tjänstemän börjar först 1982, p.g.a. en revision av den socioekonomiska indelningen efter Båda jämförelser visar att ojämlikheten minskade fram till slutet av 80-talet, därefter avbröts en långvarig utveckling mot allt mindre klasskillnader. Indexserien för jämförelsen med högre tjänstemän ger högre tal, eftersom högre tjänstemän är en mindre och mer homogen grupp med högre inkomster. Trendbrottet kan i första hand hänföras till förändringar på marknaden (avstannande löneutjämning, ökande arbetslöshetsrisker) respektive välfärdsstaten (minskande offentliga tjänster, bidrag; svagare omfördelning via skatter). Långsiktigt ökande generationsskillnader, som fördjupas under 90-talet I kontrast mot klasskillnaderna har vi haft en helt annorlunda utveckling av generationsskillnaderna (svart kurva med cirkel). Diagram 1 visar i tre kurvor jämförelser mellan tre generationer, nämligen åringar, åringar och åringar (under konstanthållande av andra karakteristiska). Var och en av dessa generationers materiella standard har formats av långsiktiga trender i välfärdsförsörjningssystemet, som i huvudsak varit gynnsamma för de båda äldre generationerna men mer negativa för ungdomar under 30 år: Ungdomsutbildningen har förlängts successivt, och bördan av arbetslösheten drabbar sedan länge ungdomar i ökande utsträckning, vilket accentuerades under 90- talskrisen. Ungdomars inträde på arbetsmarknaden sker allt senare, inkomsterna kommer senare, och utflyttningen från föräldrahemmet och egen familjebildning sker allt senare. Detta leder till att ungdomars relativa levnadsstandard utvecklades svagare än äldre generationers. Generationsskillnaderna växer. Det rör sig om en långsiktig trend som kan spåras ända sedan Ökningen är särskilt markant i början av 90- talet. Den medelålders generationen har långsiktigt ökat sin sysselsättning och därmed sina inkomster under en lång period av ökad kvinnosysselsättning, och mer stabil förank 84

7 Ojämlikhet ring på arbetsmarknaden. Den långvariga inflationen har via boendekarriärer bidragit till kapitaluppbyggnad och billigt boende på äldre dagar. Pensionärsgenerationen har gynnats av ökande pensionsrättigheter, baserade på ATP-systemets utbyggnad och ökande sysselsättning i medelåldern (ökade pensionsrättigheter). Följaktligen har generationsskillnaderna mellan ungdomar och äldre ökat långsiktigt, och framför allt under det tidiga 90-talets massarbetslöshet och nedskärningar i offentliga sektorn. De förbättrade villkoren för pensionärer är inte individuella för enskilda pensionärer, utan gäller för pensionärskollektiven vid olika tidpunkter: Äldre pensionärer med sämre pensioner ersätts av yngre med allt bättre pension (full ATP, högre sysselsättning under de aktiva åren). Inom pensionärskollektivet kan samtidigt enskilda pensionärers materiella standard ha försämrats genom minskade insatser från välfärdsstaten (ökade avgifter, sämre uppräkning av pensionerna). Diagram 1 visar således att avståndet har ökat mellan alla tre generationerna: 1. Ungdomars materiella situation har försämrats relativt de båda äldre generationerna, långsiktigt ända sedan 70-talet och särskilt starkt under sysselsättningskrisen i början av 90-talet. 2. Pensionärsgenerationens situation har förbättrats i relation till såväl ungdomsgenerationen som medelåldern. 3. Samtliga generationsskillnader tycks ha skärpts under 90-talet. 4. Sedan mitten av 80-talet har generationsskillnaderna mellan ungdomar och den etablerade medelålders generationen vuxit sig starkare än klasskillnaderna (mätta enligt detta förfarande). Ensamföräldrars situation har försämrats långsiktigt Diagram 1 ger vidare tre parvisa jämförelser för att belysa förändringar i fördelning av den materiella standarden mellan olika hushållstyper (svarta kurvor med triangel). Låt oss börja med att studera ensamföräldrar i jämförelse med dels äldre barnlösa par i åldern år, dels med samtliga samboende föräldrar. Äldre barnlösa par som här bildar en av referensgrupperna kan i många avseenden betecknas som en gyllene generation. De har lämnat perioden med försörjningsbörda bakom sig, och de har i allmänhet en stark och etablerad ställning på arbetsmarknaden, med relativt höga arbetsinkomster. Deras familjesituation innebär numera väsentliga stordriftsfördelar, ofta i kombination med full sysselsättning för båda vuxna, vilket ger bättre utrymme för materiell standard. De har i allmänhet haft en gynnsam boendekarriär under inflationsåren, och har nu ofta låga boendekostnader i det äldre bostadsbeståndet. Marknaden och familjen har således varit gynnsamma för denna kategori. Ensamföräldrar å andra sidan är i allmänhet relativt unga, de har en svagare ställning på arbetsmarknaden, och de har som ensamförsörjare en tung försörjningsbörda och samtidigt mindre stordriftsfördelar i sin familjesituation (allt fler är ensamstående). Välfärdsstaten förmår ofta inte kompensera dessa problem relaterade till marknaden respektive familjen. Man bör också räkna med en viss negativ selektion till gruppen ensamföräldrar (låg utbildning, låga inkomster). Diagram 1 visar att ensamföräldrars situation har försämrats långsiktigt jämfört med äldre barnlösa samboende. Det är för denna kategori vi kommer upp i det högsta indextalen och de mest omfattande standardskillnaderna av samtliga sociala skiljelinjer. I diagram 1 visas också analogt en jämförelse av ensamföräldrar med samtliga samboende föräldrar. Här får vi ungefär samma trend under 70 talet, dvs. relativ försämring för ensamföräldrar, men med en viss stabilisering efter De trender vi ser här är resultatet av en dynamisk anpassning till de förutsättningar för välfärd som ges av arbetsmarknaden och välfärdsstaten. Människor anpassar sin familjebildning till dessa förutsättningar genom att t.ex. skaffa barn eller vänta med barnafödandet, bli samboende eller bli ensamstående, bo kvar hos föräldrarna eller flytta hemifrån osv. Vi har med andra ord inte en experimentell situation där vi direkt kan avläsa fördelningseffekterna av de institutionella förutsättningarna. Det finns t.ex. mycket som talar för att man väntar med barnafödande tills utbildningen är klar, tills man har etablerat sig på arbetsmarknaden, tills föräldraskap blir ekonomiskt rationellt, och tills man fattat förtroende för sin partner och litar på relationen har en framtid (Vogel 2002). Småbarnsföräldrars relativa situation har försämrats kraftigt under 90-talet Diagram 1 visar vidare hur materiell standard varierar mellan småbarnsföräldrar (samboende inkl ensamstående) och kategorin äldre samboende barnlösa. Även här kan vi konstatera långsiktigt ökande klyftor. Tolkningen blir i även detta fall, att förutsättningarna försämras allt mera för de (normalt unga) nybildade småbarnfamiljerna som praktiskt taget samtidigt 85

8 Ojämlikhet familjerna som praktiskt taget samtidigt ska etablera sig på en allt svårare arbetsmarknad (särskilt i början av 90-talet), bygga upp en stabil ekonomi, utrusta ett eget bo, och får ökad försörjningsbörda när barnen kommer. Familjepolitiken får allt svårare att kompensera de ökande etableringssvårigheterna, och tillgodose unga barnfamiljers relativa standard. Notera att indexvärdena ökar starkt under början av 90- talet. Indexet är emellertid i detta fall klart lägre än generations- och klassindexen, men avstånden krymper. Könsskillnaderna präglas av samlevnadsförhållanden Definitionsmässigt delar samboende män och kvinnor materiella tillgångar som utnyttjas gemensamt av hushållsmedlemmarna, t.ex. bostadsstandard, hushållsmaskiner etc. Eventuella könsskillnader hänger således samman med ensamstående kvinnors och mäns villkor. De ensamstående utgör emellertid en relativt liten minoritet och ger ett därför ett litet bidrag till ett sammanfattande index för jämförelse av samtliga kvinnor och män. Sett över tjugoårsperioden är nivån relativt oförändrad. Ökande regionala skillnader mot slutet av 90- talet I diagram 1 jämförs landsorten (kommuner med mindre än invånare; H-regionerna 4 6), med de tre storstadsregionerna (H-regionerna 1 2: Stockholm, Göteborg och Malmö), se ljusgrå kurva i diagram 1. Även här är indexet (svagt) positivt, vilket visar att den materiella standarden är något högre i storstadsregionerna (allt övrigt lika), och att skillnaderna ökar något på senare år. De regionala skillnaderna är också mindre än klass- och generationsskillnaderna. Dessa skillnader kan framför allt hänföras till arbetsmarknaden (lägre sysselsättning och lönenivåer i landsorten). 7 Sociala skiljelinjer och materiell livsstil I det följande avsnittet ska vi lämna det sammanfattande ojämlikhetsindexet (som bygger på 10 indikatorer), och titta närmare på detaljerna i konsumtionsstrukturen efter sociala skiljelinjer via några av de enskilda indikatorerna. Redovisningen begränsas till de tre viktigaste skiljelinjerna, nämligen klass, generation och hushållstyp. I avsnitt 8 följer sedan en genomgång av internationella skillnader när det gäller ojämlikhet inom de olika skiljelinjerna. Det sammanfattande index som vi visar i diagram 1 ger en samlad bild över förändringar den materiella standarden i de båda jämförelsegrupperna, men det sker på ett mera generellt plan. För enskilda indikatorer kan dock utvecklingen vara olika snabb eller till och med gå i olika riktning. Det hänger samman med hur de ekonomiska resurserna förändras i olika grupper (inkomster, transfereringar, skatter, försörjningsbörda, offentliga tjänster mm.), och hur ackumulationen eller erosionen av ekonomiska resurser ser ut i olika grupper. Förändringar av materiell ojämlikhet beror också på hur konsumtionsvalen förändras: hur människor ändrar sina prioriteringar mot andra konsumtionsmönster. Konsumtionsstrukturen i socioekonomiska grupper I det följande visar vi nu indexberäkningar för två grupper av indikatorer, nämligen för bostadsstandard (diagram 2.a ) resp. för några kapitalvaror (diagram 2.b). Jämförelserna gäller här arbetare och tjänstemän på mellan och hög nivå. Liksom diagram 1 visar diagram 2 visar avtagande ojämlikhet för de flesta indikatorerna fram till slutet av 80-talet, dvs. sjunkande indextal: arbetarnas standard närmar sig tjänstemännens. Därefter följer ett trendbrott under krisen i början av 90-talet. Under resten av 90-talet ökar klassojämlikheten för de flesta indikatorerna. I diagram 2.a visar att klasskillnaderna i fråga om alla ifråga om boendeindikatorer minskade rejält fram till slutet av 80-talet, särskilt ifråga om hög utrymmesstandard. Under det tidiga nittiotalet ser man emellertid en klar ökning av ojämlikheten mellan arbetare och tjänstemän. Det finns en återhållande effekt i den tröghet som finns i bosättningsmönstren: det är svårt och ofta också irrationellt att kortsiktigt förändra sitt boende när det blir dåliga tider. Vi ser emellertid trots detta en tydlig effekt i början av 90-talet som gäller ökad klassojämlikhet ifråga om småhusboende och fritidshusägande, och en viss återgång mot slutet av 90-talet. Förklaringen bör vara uppskjutna flyttningsrörelser och inköp under det tidiga 90-talets krisår. Analogt visar diagram 2.b klassojämlikheten ifråga om andra nyttigheter som lättare kan anpassas till variationer i ekonomiska resurser. Medan ett bostadsbyte inte sker i första taget, är en kostnadsanpassning mer realistisk när det gäller semester, daglig tidning och bilägande. Huvudtendensen i diagram 2.b är att klassojämlikheten minskade fram till slutet av 80-talet, men sedan stagnerade utjämningen, och ökade 86

9 Ojämlikhet igen för vissa indikatorer. Ojämlikheten ifråga om bilägande har tilltagit igen under 90-talet och återgått till 70-talsnivån, och detta trots att andelen bilägare har ökat. Även här bör förklaringen vara uppskjuten konsumtion och hänsynstagande till större otrygghet kring framtida sysselsättning och inkomster. Vi ser också att tillgången till daglig tidning blir mer klasskiljande under början av 90-talet. Konsumtionsstrukturen i olika generationer Vi har redan tidigare visat i diagram 1 att det finns betydande generationsskillnader och att dessa skillnader har ökat långsiktigt, och att detta inte bara gäller för 90-talet. För vissa indikatorer får vi emellertid en markant effekt av 90- talskrisen (t.ex. tillgång till bil). Ungdomar I diagram 3.a-b som gäller ungdomar (20-29 år) i jämförelse med medelåldern visas att ojämlikheten ökar för flertalet indikatorer, och att gapet har ökat till ungdomarnas nackdel. Nivån och utvecklingen är dock inte likartad för alla indikatorer. I vissa avseenden ser man effekter av att ungas konsumtionsval skiljer sig från äldres (t.ex. semesterresor, där ungdomar är mer rörliga). Genomgående gäller dock att ungdomars relativa standard släpar alltmera efter de äldres (ökande indexvärden). Det gäller bostadsstandard (diagram 3.a) liksom olika utrustningsdetaljer (diagram 3.b). Särskilt markant är detta när det gäller nyttigheter som man köper eller betalar för själv och utnyttjar exklusivt inom ungdomshushållen, dvs., bostadsutrymmen (utrymmesstandard), diskmaskin, husvagn, video, samt semesterresa. Det är på sådana punkter som de vidgade inkomstskillnaderna mellan generationerna ger störst utslag (undantag: daglig tidning). På några punkter kan vi iaktta starka relativa försämringar i ungdomars relativa standard, nämligen där inkomstproblem kan pareras med uppskjuten konsumtion, t.ex. bilar och semesterresor, där således en ekonomisk kris leder till direkta standardminskningar, som framför allt berör just ungdomar. Standardskillnaderna mellan ungdomsgenerationen och medelåldern är egentligen underskattade med hänsyn till att ungdomar ofta (och troligen i ökande utsträckning) kan utnyttja föräldrarnas egendom. I ungdomsgruppen år ingår även (en växande andel) ungdomar som fortfarande bor hemma hos föräldrarna. Såväl kvarboende som utflyttade ungdomar har i regel tillgång till många av de aktuella nyttigheterna via föräldrahushållet, enligt definitionen i undersökningen ( tillgång till ). Det gäller bl. a. fritidshus, fritidsbåtar, husvagnar och bilar. Vidare kan man anta att dåliga inkomster (i samband med studier och arbetslöshet) bidrar till sen utflyttning från föräldrahemmet. Även detta innebär att indextalet underskattar ungdomsgenerationens möjligheter att bygga upp sin materiella levnadsstandard, givet arbetsmarknadssituationen och välfärdsstatliga åtgärder. Pensionärer I diagram 4 visas motsvarande indextal för olika indikatorer, med jämförelser mellan pensionärsgenerationen (65 74 år) och åringar. Här ser man att flertalet indextal är positiva, men avtagande. Detta innebär att pensionärsgenerationens standard i allmänhet är sämre än i medelåldern, men att den har förbättrats relativt medelåldern. Indexnivåerna för de olika indikatorerna är ett uttryck för livsstilsskillnader och vad man vill använda sina inkomster till. Skillnaderna är t.ex. stora beträffande tekniska innovationer som video och diskmaskin, liksom för bil, husvagn, fritidsbåt och semesterresa som innebär en mera rörlig livsstil. Även i dessa avseenden har dock skillnaderna mellan generationerna utjämnats. Noteras kan vidare att de mera stationära indikatorerna (bostadsutrymme, fritidshus, även daglig tidning) ligger lågt och är delvis negativa, vilket innebär begränsade skillnader mellan generationerna. Småbarnsfamiljers konsumtionsstruktur Som en fjärde målgrupp genomförs motsvarande beräkningar för samboende småbarnsföräldrar i jämförelse med samboende äldre (45 64 år) utan hemmavarande barn och försörjningsbörda (diagram 5). Här återkommer vi till generationsskillnaderna, men nu med fokus på de yngsta barnfamiljernas situation, dvs. under den period då hushållsekonomi och bostadsinredning ska etableras, samtidigt som försörjningsbörda uppstår, och därmed stora kostnader i form av nyanskaffning och barntillsyn, kostnader som saknas i medelåldern. Vi har redan visat i diagram 1 att småbarnsföräldrarnas relativa situation har försämrats sedan mitten på 70-talet. Det är alltså frågan om en långsiktig trend, men trenden är särskilt stark under första delen av 90-talet. För praktiskt taget alla indikatorer ökar indextalen, vilket visar att småbarnsföräldrarna utveckling varit sämre än de äldre barnlösas. Undantaget är video som är en framför allt har köpts av ungdomar. Stora differenser finns beträffande utrymmesstandarden, vilket hänger samman med dels tillökning- 87

10 Ojämlikhet en i familjen (det kan ta tid innan man byter till en större bostad), de unga familjernas lägre inkomster, att de äldre ofta bor kvar i sin tidigare familjebostad, att de äldre oftare bor i det äldre (och billigare) bostadsbeståndet, eller har köpt sin bostad för länge sedan i ett lägre penningvärde. Även dessa beräkningar underskattar ojämlikheten mellan de båda grupperna, bl.a. p.g.a. en dynamisk anpassning till yttre förutsättningar. Barnafödandet hänger samman med hushållsekonomin, utbildningskraven på arbetsmarknaden, arbetsinkomster, bostadskostnader och daghemsavgifter osv. Unga kvinnor har alltmer anpassat sig till arbetsmarknaden: först yrkesetablering, sedan familj och barn. Under de senaste decennierna har barnafödandet skjutits upp och förstföderskorna har blivit äldre. Medelåldern i kategorin småbarnsföräldrar som ingår i vårt material har således ökat, och omfattar i första hand de som kommit så långt med sin etablering att de anser att deras arbete och hushållsekonomi tillåter barnafödande. När välfärdssystemet (arbetsmarknad, välfärdsstat) försämras väljer ungdomar att anpassa sig. 8 Materiell ojämlikhet i EUländerna Bedömningar av välfärdsfördelningen kräver referenspunkter, som i detta kapitel ges dels genom tidsjämförelse (Sverige ), dels genom internationell jämförelse (mellan EUländer). Under 1994 genomfördes i 14 EUländer (exkl. Österrike) likartade levnadsnivåundersökningar. I en rapport till EU-kommissionen har en serie analyser genomförts, parallella med trendanalyserna på det svenska ULF-materialet som inledde detta kapitel (Vogel 1997, kapitel 14). I det följande sammanfattas huvudresultaten av denna internationella studie. Den ger ytterligare ett perspektiv på den svenska och nordiska särarten när det gäller ojämlikheten efter olika sociala skiljelinjer. Även i detta fall arbetar vi med ett sammanfattande index, som bygger på följande sex indikatorer som fanns tillgängliga i samtliga länders undersökningar: 1. Hög disponibel inkomst, dvs. minst 150 procent av medelinkomsten inom respektive land; 2. Frånvaro av trångboddhet (enligt norm 3); 3. Hög utrymmesstandard; 4. Tillgång till diskmaskin; 5. Tillgång till bil; 6. Tillgång till fritidsbostad. Ojämlikhetsindexen är beräknade liksom tidigare, och som medelvärden för de ovannämnda sex indikatorerna och för följande skiljelinjer 4 : Social klass: för arbetare i jämförelse med högre tjänstemän inkl större företagare; Generation: för åringar i jämförelse med åringar; Generation: för åringar i jämförelse med åringar. Analogt med de svenska trendanalyserna korrigeras även dessa beräkningar för strukturskillnader i andra dimensioner (klass, ålder, kön, hushållstyp, region).. Klasskillnader inom EU I diagram 6 visas klasskillnaderna inom EU via det sammanfattande ojämlikhetsindexet. Diagrammet visar att de nordiska länderna (ljusgrå stapel) samt Nederländerna bildar ett kluster med små klasskillnader. De sydeuropeiska länderna (svart stapel) Portugal och Spanien, liksom Storbritannien, Irland och Luxemburg har relativt kraftiga klasskillnader, medan övriga länder bildar en mellangrupp. De nordiska länderna ligger som synes väl samlade. Effekten av hög sysselsättningsnivå och en omfattande och omfördelande välfärdsstat med höga skatter och väl utbyggda socialförsäkringar bör vara den gemensamma faktorn i dessa fall. Mera begränsade transfereringssystem i Sydeuropa och Storbritannien, samt hög arbetslöshet bidrar till väsentligt högre klassskillnader i sydeuropeiska och övriga mellaneuropeiska länder. Diagram 6 Materiell ojämlikhet mellan samhällsklasser inom EU. Ojämlikhetsindex för arbetare i jämförelse med högre tjänstemän och större företagare. Källa: ECHP 1994 och nordiska undersökningar. Kontroll för kön, ålder, hushållstyp och region. PT LUX IRL UK SP F D GR I B Sverige FI DK NL Index 4 Utförligare beräkningar finns I Vogel

11 Ojämlikhet Det finns ett antal faktorer som tenderar att ge en underskattning av klassojämlikheten i olika länder. Materiell standard mäts här på hushållsnivå, medan klasstillhörighet klassificeras utifrån enskilda personers yrke. Eftersom kvinnor och män delvis sambor över klassgränser dämpas indextalen, i varierade grad med familjebildningen. Det låga talet för Nederländerna kan delvis bero på den stora omfattningen av deltidsarbeten bland såväl kvinnor som män, vilket indexförfarandet inte tar hänsyn till. I inledningen av kapitlet visades att de svenska klasskillnaderna hade minskat ända fram till slutet av 80-talet, för att sedan åter öka något under 90-talet. Sett i ett internationellt perspektiv låg Sverige sannolikt bland de lägsta länderna under 80-talet. Internationellt sett har klasskillnaderna sannolikt ökat i flertalet länder under de senaste åren, i takt med ökande inkomstskillnader. Detta gäller även Sverige. Generationsskillnader inom EU Ungdomsgenerationen Motsvarande analyser av generationsskillnader inom EU visas i diagram 7 och 8, där vi jämför ungdomar respektive pensionärsgenerationen med medelåldern, dvs åringar. Vi har redan visat tidigare att ungdomsgenerationens materiella standard har utvecklats klart sämre i Sverige än för äldre generationer, och att detta är en långsiktig utveckling med bakgrund i längre ungdomsutbildning, allt senare arbetsinkomster, bosättning och familjebildning och allt högre arbetslöshetsrisker för ungdomar. Motsvarande utveckling finns i flertalet EU-länder. Diagram 7 visar att generationsskillnaderna är ovanligt stora inte bara i Sverige, utan även i övriga nordiska länder, jämfört med övriga EUländer. Låga ojämlikhetsindex finns däremot i de fyra sydeuropeiska länderna (Italien, Grekland, Spanien, Portugal) samt Irland, dvs. i huvudsak de katolska länderna i Europa. Det innebär att ungdomar i Sydeuropa har klart bättre materiell standard än ungdomar i Norden, relativt till den materiella standarden bland åringar i respektive land. Mellaneuropa bildar ett eget kluster med indexnivåer som ligger mellan Norden och Sydeuropa. Här får vi alltså en tydlig gruppering av EU-länder som tyder på att det finns gemensamma och relativt starka orsaker bakom denna rangordning. Den avgörande faktorn är familjebildningen i de olika länderna. I de sydeuropeiska länderna sker utflyttningen från föräldrahemmet långt senare än i Norden. Det är vanligt att ungdomar bor kvar hos föräldrarna upp till 30-års ålder, och flyttar ut först i samband med egen familjebildning, efter etablering på arbetsmarknaden och när man får barn eller planerar för barnafödande. I vissa sydeuropeiska länder är upp till hälften av ungdomarna fortfarande kvarboende hos föräldrarna i slutet av 20-årsåldern. I Norden flyttar man i regel direkt efter gymnasieskolan, oavsett om man fortsätter att studera eller har arbete. I Sydeuropa lever ungdoms- och föräldragenerationen samman i gemensamma hushåll i betydligt större utsträckning, och därmed kan man dela gemensamma nyttigheter som storhushållet förfogar över, t.ex. bostäder, bilar, kapitalvaror, samt hushållsinkomster. Diagram 7 Materiell ojämlikhet mellan generationer i EU-länderna. Ojämlikhetsindex för åringar i jämförelse med åringar. Positivt index innebär lägre standard för ungdomar. Kontroll för klass, kön, hushållstyp och region. Källa: ECHP 1994 och nordiska undersökningar. I GR SP PT IRL L B D UK NL F FI Sverige DK Index Med anknytning till den inledande diskussionen rörande marknaden, välfärdsstaten och familjens roll i välfärdsförsörjningen skulle man kunna säga att familjen spelar en viktig roll för att begränsa skillnaderna i materiell standard mellan ungdom och medelålder. Denna faktor är starkast i Sydeuropa och ganska svag i Norden. De starkare familjebanden i Sydeuropa kan ses som en anpassning till kärvare villkor på arbetsmarknaden och till en svagare välfärdsstat: familjen övertar eller bibehåller ett förlängt ekonomiskt ansvar för sina vuxna barn. För Norden gäller analogt att välfärdsstatens omfattning inte kan inte kompensera familjens roll, och vi får därför större generationsskillnader. Nordiska ungdomar flyttar alltså ut och bosätter sig tidigare än sydeuropeiska ungdomar, men det sker alltså i växande grad till priset av lägre materiell standard i 20-årsåldern och ökande generationsskillnader (jämfört med Sydeuropa). 89

12 Ojämlikhet Arbetsmarknadens bidrag till ungdomars egenförsörjning har minskat under 90-talet, och särskilt drastiskt i Sverige och Finland (allt senare utträde på arbetsmarknaden, allt högre ungdomsarbetslöshet). Välfärdsstaten har inte kompenserat genom ökade åtaganden under perioden av budgetbantning. För framtiden kan därför en utökning av föräldrafamiljens ansvar för vuxna barn växa fram även i Sverige och de nordiska länderna. Vi kommer sannolikt att se en successiv ökning av kvarboendet och ökande transfereringar mellan generationerna. Familjebildningsmönster är emellertid långsiktigt relativt stabila, och de grundas i väl etablerade värderingar hos både föräldrar och deras vuxna barn om när och under vilka villkor ungdomar ska kasta loss från föräldrarna, värderingar som endast kommer att förändras långsamt. Det innebär att Sverige och de nordiska länderna kommer att få leva med betydligt större generationsskillnader än andra EU-länder. Pensionärsåldern I diagram 8 redovisas motsvarande analys av materiell ojämlikhet mellan pensionärsgenerationen och medelåldern, dvs åringar och åringar. Dessa resultat motsvarar tämligen exakt resultaten beträffande ungdomar, och de har också samma orsaker. Vi får åter igen ett sammanhållet nordiskt kluster med höga indexvärden, som visar att pensionärer i Norden (Sverige, Finland, Danmark) har betydligt sämre standard jämfört med medelåldern; vidare ett sydeuropeiskt kluster med låga indextal, och ett mellanliggande mellaneuropeiskt kluster. Skillnaderna mellan dessa två generationer har i huvudsak att göra med inkomstnivå (arbetsinkomster resp pensioner) och variationer i försörjningsbörda. När det gäller skillnaderna mellan länder tillkommer ytterligare faktorer, såsom pensionsrättigheter grundade i traditionell sysselsättningsgrad, pensionsålder och ersättningsnivåer. En viktig faktor är emellertid även i detta fall familjetraditionen, som förklarar de markanta skillnaderna mellan de tre klustren av länder. I Sydeuropa är det relativt vanligt att särskilt ensamstående gamla och gamla med låga pensioner flyttar till sina vuxna barn, delar deras hushåll och de nyttigheter som ingår i ojämlikhetsindexet. Sannolikt är det ett selektivt urval av gamla med dåliga pensioner och hälsobrister som framför allt bor med sina vuxna barn. Dessa svaga grupper bor i Norden nästan alltid i egna hushåll. Även här kan vi alltså konstatera att familjen tar ett större ansvar för anhörigas välfärd i framför allt Sydeuropa, och kompenserar därmed den svagare roll som välfärdsstaten spelar i dessa länder (lägre pensioner, sämre offentlig service), liksom en mera begränsad arbetsmarknad (lägre pensionsnivå, tidigare pensionsålder, lägre kvinnosysselsättning). Liksom beträffande ungdomsgenerationen ser vi här att familjen har en kompenserande roll i Sydeuropa, som är relativt marginell i Sverige och Norden. Av de inledande svenska trendanalyserna framgår att generationsskillnaderna mellan pensionsåldern och medelåldern minskar långsiktigt (främst p.g.a. ökade pensionsrättigheter), medan skillnaderna mellan ungdomar och medelåldern skärps alltmera. Det sker i Sverige utan det skyddsnät som familjen utgör, särskilt i Sydeuropa, parallellt med en minskning av arbetsmarknadens och välfärdsstaten bidrag till välfärdsförsörjningen. Diagram 8 Materiell ojämlikhet mellan generationer i EU-länder. Ojämlikhetsindex för åringar i jämförelse med åringar. Kontroll för klass, kön, hushållstyp och region. Källa: ECHP 1994 och nordiska undersökningar. PT I LUX GR SP F IRL UK D NL B Sveriige DK FI Index 9 Slutkommentar I detta kapitel har vi granskat ojämlikhetsstrukturen i Sverige i ett longitudinellt perspektiv ( ), samt i ett komparativt perspektiv (mellan EU-länderna vid mitten av 90-talet). Vår utgångspunkt var att välfärdsfördelningen korresponderar mot institutionella förutsättningar (välfärdsförsörjningssystem eller välfärdsregim ). Det gäller samspelet mellan arbetsmarknaden (lönespridning, sysselsättningsnivå, arbetslöshet m.m.), välfärdsstaten (omfördelning 90

13 Ojämlikhet via skatter, bidrag och tjänster) samt familjen (försörjningsbörda, stordriftsfördelar). Sverige I ett långt tidsperspektiv (sedan 1975) har den svenska fördelningsstrukturen utvecklats som man kunde vänta sig med utgångspunkt från kända institutionella förändringar (Vogel 2003). Klasskillnaderna har eroderats långsiktigt fram till mitten av 80-talet, i takt med minskad lönespridning och ökad sysselsättning (arbetsmarknaden) och effektivare omfördelning via skatter, transfereringar och tjänster (välfärdsstaten). Under 80-talet stagnerade utjämningen av materiella villkor mellan arbetare och tjänstemän, när höglönegruppernas inkomster ökade snabbare. I början av 90-talet ökade arbetslösheten, och offentliga sektorns insatser minskade. Fattigdomen ökade igen och klasskillnaderna tycks åter öka. Generationsskillnaderna har förändrats avsevärt mellan ch Ungdomsutbildningen förlängdes successivt och den relativa ungdomsarbetslösheten ökade (jämfört med äldre arbetslöshetstal), särskilt i början av 90- talet. Senare och otryggare inkomster för ungdomsgenerationen ledde till senare etablering i vuxenvärlden (senare inträde på arbetsmarknaden, senare inkomster, senare utflyttning från föräldrahemmet, senare parbildning och bosättning och senare barnafödande). Detta ledde till sämre standardutveckling för ungdomar (20-29 år) än bland äldre generationer, och därmed till ökande generationsskillnader. Pensionärernas standardutveckling har varit gynnsam sedan 70-talet, genom ökade pensionsrätter som dels beror på ökad sysselsättningsgrad (särskilt bland kvinnor) och ATP-reformen. Under talet ersattes äldre pensionärer av nya pensionärer, vars pensioner låg betydligt närmare inkomsterna under de aktiva åren. Det innebar att skillnaderna mellan pensionsåldern och medelåldern minskade. Så långt kan man säga att dessa förändringar i fördelningsstrukturen korresponderar väl med förändringarna i välfärdsregimen. De svarade också väl mot uttalade politiska mål. 90-talet blev dock i många avseenden en period då jämlikhetssträvandena om till korta. Klasskillnaderna stagnerade eller växte, ungdomars relativa standard och småbarnsfamiljernas standard släpade alltmer efter äldre generationers. Regionala skillnader ökade. Krisen lämnade ett tydligt avtryck i välfärdsfördelningen. Våra beräkningar registrerat emellertid även återhämtningen under senare delen av 90-talet. Internationella jämförelser Variationer i institutionella förhållanden präglar också fördelningsstrukturen inom utvecklade EU-länder, nämligen beträffande klassojämlikheten och generationsojämlikheten. Vi har sett att länderna grupperar sig i tre tydliga kluster: 1. Sverige, Danmark och Finland karakteriseras av låga klasskillnader, men samtidigt av höga generationsskillnader. Nederländerna ingår också i detta kluster. 2. Portugal, Spanien, Italien och Grekland har kraftiga klasskillnader (även fattigdom), men däremot små generationsskillnader. 3. Frankrike, Tyskland, Belgien och Storbritannien bildar ett mellanliggande kluster. Dessa tre mönster är uttryck för samspelet mellan de tre välfärdsförsörjningssystemen arbetsmarknaden, välfärdsstaten och familjen, som varierar avsevärt mellan EU-länderna. De nordiska länderna har hög sysselsättningsgrad, liten lönespridning, höga skatter, transfereringar och offentligt finansierade tjänster. Sydeuropa har jämförelsevis låg sysselsättning, svagt omfördelande offentlig sektor men däremot starkare familjetraditioner (färre ensamstående och separationer, senare utflyttning av ungdomar, många pensionärer som bor hos sina barn). Även den internationella fördelningsstrukturen inom EU korresponderar väl med välfärdsförsörjnings- systemen. Vi kan sammanfatta de svenska och internationella resultaten med att konstatera att välfärdspolitiken spelade en viktig roll för välfärdsutfallet. Arbetsmarknadens funktionssätt (sysselsättningsnivå, lönespridning, trygghet) har emellertid en avgörande betydelse. Teknisk kommentar Vi har i detta kapitel valt att spegla materiell ojämlikhet som mäts via indikatorer på bostadsstandard och hushållens tillgång till kapitalvaror. Det är av mättekniska skäl mer tillförlitligt än löpande inkomster. Däremot är konsumtionen enligt dessa indikatorer mer trögrörlig. Minskade ekonomiska resurser (t ex efter pensionering) leder ofta inte till man omedelbart väljer (eller kan välja) att avstå från nyttigheterna. Man säljer inte bilen eller diskmaskinen, utan nyttigheterna får längre livslängd. Man ersätter dem senare, eller väljer att inte ersätta dem alls när de inte längre fungerar. Ojämlikheten övergår således från art till kvalitet. Sådana trender kan inte fångas upp med vårt index. Till bilden hör att indexberäkningarna genomförs med en fast uppsättning nyttigheter (som 91

14 Ojämlikhet bygger upp indexet). De flesta nyttigheter genomgår en mer eller mindre snabb diffusionsprocess, där de först etableras i resursstarka grupper och senare sprids till breda folklager. Det innebär att ett index som baseras på en fast uppsättning av nyttigheter sakta kommer att utvecklas mot minskad ojämlikhet. Tendensen gäller för de flesta indikatorer, men undantagsvis går trenden i motsatt riktning om nyttigheterna blir mer exklusiva. Det gäller flera nyttigheter under krisåren i början av 90-talet (t.ex. bilinnehav). Referenser Ribe, Martin (1987): A Multivarate Approach to Social Inequality. Statistics Sweden Vogel, J (1994): Ungdomars välfärd och värderingar. Rapport till Barn- och ungdomsdelegationen och Generationsutredningen. SOU 1994:73 Vogel, J (1997): Living Conditions and Inequality in the European Union. Eurostat: Population and Social Conditions E/ Luxembourg Vogel, J. och Häll, L. (1997): Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv Rapport 91 i serien Levnadsförhållanden. Statistiska centralbyrån Vogel, J (1999): The European Welfare mix: institutional Configuration and Distributional Outcome in Sweden and the European Union. A Longitudinal and Comparative Perspective. Social Indicators Research 48. Vogel, J (2001f): Uppskjutet föräldraskap bland Europas unga. Välfärdsbulletinen 2001/3. Vogel, J. (2002a): Towards a Typology of European Welfare Production: Summary and Conclusions. I Mayer, Karl Ulrich, Habich, Roland und Glatzer, Wolfgang (editors): Sozialstaat und Sozialberichterstattung. Leverkusen: Leske + Budrich. Vogel, J. (2002b): European Welfare Regimes and the Transition to Adulthood: Comparative and Longitudinal Perspective. Social Indicators Research. Vogel, J (publiceras 2003): European Welfare Production: Institutional Configuration and Distributional Outcome. With contributions by Töres Theorell, Stefan Svallfors, Heinz- Herbert Noll and Bernard Christoph. Kluwer Academic Publishers, Doordrecht, Holland. 92

15 Ojämlikhet Diagram 1 Ojämlikhet i materiell levnadsstandard Särredovisning efter klass (svart kurva), generation (punkt), kön (kryss), hushållstyp (triangel) och region (ljusgrå). Ojämlikhetsindex beräknat över 11 indikatorer (se texten). Parvisa jämfö-relser av två befolkningsgrupper. Positivt indextal betyder att den förstnämnda grup-pen har lägre standard. Modell med kontroll för klass, ålder, kön, hushållstyp och region Ensamföräldrar resp. äldre barnlösa par 25 Ensamföräldrar resp.samboende föräldrar 20 Arbetare resp. högre tjänstemän resp år 15 Arbetare resp. mellan+högre tjänstemän resp år 10 Storstad resp. landsort Småbarnsföräldrar resp. äldre barnlösa par resp år Kvinnor resp. män

16 Ojämlikhet Diagram 2.a Ojämlikhet i boendestandard mellan arbetare och tjänstemän på mellan+hög nivå. Parvisa jämförelser. Positivt värde betyder att arbetare har lägre standard. Modell med kontroll för ålder, kön, hushållstyp och region Hög utrymmes standard 20 Fritidshus MEDELINDEX Småhus

17 Ojämlikhet Diagram 2.b Ojämlikhet ifråga om utrustningsdetaljer mellan arbetare och tjänstemän på mellan+hög nivå. Parvisa jämförelser. Positivt värde betyder att arbetare har lägre standard. Modell med kontroll för ålder, kön, hushållstyp och region Diskmaskin Daglig tidning 25 Bil 20 Semester 15 MEDELINDEX

18 Ojämlikhet Diagram 3.a Ojämlikhet ifråga om boende mellan ungdomar (20-29 år) och medelåldern (45-64 år). Parvisa jämförelser. Positivt värde betyder att ungdomar har lägre standard. Modell med kontroll för klass, kön, hushållstyp och region. 50 Småhus 40 Hög standard Ej trångbodd MEDELINDEX Fritidshus

19 Ojämlikhet Diagram 3.b Ojämlikhet ifråga om boende mellan ungdomar (20-29 år) och medelåldern (45-64 år). Parvisa jämförelser. Positivt värde betyder att ungdomar har lägre standard. Modell med kontroll för klass, kön, hushållstyp och region Daglig tidning Diskmaskin 20 MEDELINDEX Bil 10 0 Semester

20 Ojämlikhet Diagram 4 Materiell ojämlikhet mellan pensionärer (65-74 år) och medelåldern (45-64 år). Parvisa jämförelser. Positivt värde betyder att pensionärer har lägre standard. Modell med kontroll för klass, kön, hushållstyp och region. 40 Bil Diskmaskin Semester 10 MEDELINDEX Fritidshus Småhus 0 Ej trångbodd Hög utrymmes standard -10 Daglig tidning

21 Ojämlikhet Diagram 5 Materiell ojämlikhet mellan småbarnsföräldrar och samboende barnlösa (45-64 år). Parvisa jämförelser. Ojämlikhetsindex, där positivt värde betyder att småbarnsföräldrar har lägre standard. Modell med kontroll för klass, generation, kön och region Ej trångbodd Hög utrymmes standard 20 Daglig tidning Semester 10 MEDELINDEX Fritidshus 0 Småhus -10 Bil Video -20 Diskmaskin

22 Ojämlikhet 100

23 Ungdomars etablering på 90-talet Kapitel 5 Ungdomars etablering på 90-talet Av Tommy Lindkvist (SCB) Sammanfattning Sysselsättningsgraden bland åringar minskade med mer än 25 procentenheter under 90- tals krisen. Mer för kvinnor än för män. Andelen unga (20-24 år) som studerade ökade med närmare 15 procentenheter under 90-talet. Andelen unga kvinnor (20-24 år) som bor kvar i föräldrahemmet ökade både under nedgången på 80-talet och på 90-talet. Andelen ensamboende i åldergruppen år ökade under hela perioden , mer för män än för kvinnor. Andelen som har barn minskade i både åldersgrupperna och år. Andelen småhusboende har minskat bland åringar. Arbetsinkomsten bland de unga (20-24 år) minskade markant under 90-tals krisen. De disponibla inkomsterna minskade också mer för den yngsta gruppen. Andelen relativt fattiga i åldersgruppen år ökade kraftigt under 90-talskrisen. 101

24 Ungdomars etablering på 90-talet 1 Inledning Sverige har en lång tradition av jämlikhetssträvanden, inte bara mellan olika samhällsklasser utan även mellan män och kvinnor, infödda och invandrade, olika familjetyper och mellan regioner. Hur det ser det ut i realiteten belyser vi i flera kapitel i denna rapport. I detta kapitel ska vi se närmare på hur utvecklingen sett ut för yngre grupper i samhället under de senaste 25 åren. Vägen till att etablera sig som vuxen medborgare är lång och ofta förknippad med ett antal viktiga steg. Det gäller att etablera sig på arbetsmarknaden, skaffa eget boende, finna en partner och till slut få barn. Den kraftiga lågkonjunkturen i början på 90-talet förändrade drastiskt villkoren för de unga. Denna övergripande förändring har medfört att övergången till vuxenlivet har förskjutits uppåt i åldrarna. I detta kapitel ser vi närmare på ungas övergång till vuxenlivet under perioden Analyserna gäller arbetsmarknadsdeltagande, familjebildning (partner och barn), egen bostad, arbetsinkomster och disponibel inkomst. Det perspektiv som används är ett strukturellt perspektiv där invididens agerande ses som ett anpassningsbeteende (coping behavior) till rådande institutionella (strukturella) förutsättningar. Målet för anpassningen är etablering till den normala välfärdsnivån för vuxna. Förutsättningarna utgörs av samspelet mellan de arenor där välfärd produceras, nämligen arbetsmarknaden (arbetsinkomster), välfärdsstaten (transfereringar, skatter, offentliga tjänster) och sociala nätverk (försörjningsbörda resp. stordriftsfördelar inom familjen). Enligt jämförande regimforskning kring välfärdsproduktionen inom Europeiska-unionen (Vogel 1994, 1997, 1999, 2002a, 2002b, 2003) tillhör Sverige det nordiska klustret (institutionella välfärdstater) som kännetecknas av hög sysselsättning, höga offentliga utgifter, små inkomstskillnader, låg fattigdomsnivå, små klasskillnader och svaga familjeband. Sverige har samtidigt större skillnader mellan ungdomar och äldre ifråga om materiell standard än i syd- och centraleuropeiska länder. Svenska ungdomar flyttar väsentligt tidigare från föräldrahemmet, vilket leder till större generationsskillnader än i länder, där ungdomar under etableringsfasen (som i Sydeuropa ofta pågår upp till 30-års ålder) bor kvar hos föräldrarna och därmed delar deras hushålls materiella standard. Denna svenska (och nordiska) särart har utvecklats under lång tid. Under 90-talskrisen har den emellertid accentuerats alltmer. Sysselsättningen minskade med en tiondel under några år i början av 90-talet, och har ännu inte övervunnits. Krisen drabbade framför allt de som skulle in på arbetsmarknaden, nämligen ungdomar och invandrare. Vi fick en markant ökning av arbetslösheten, vilket ledde till senare inträde i arbetslivet, längre ungdomsutbildning, något senare utflyttning ur föräldrahemmet, något senare familjebildning och bosättning. I detta kapitel redovisar vi dessa trender under de senaste åren. 2 Konjunkturen Början av 80-talet och början av 90-talet präglades av konjunkturnedgångar. 90-tals krisen kan på många sätt sägas varit svårare. För att ge en grov bakgrundsbild av hur utvecklingen i Sverige sett ut sedan 1975 presenteras i diagram 1 några övergripande indikatorer (se även kapitel 1 i denna rapport för en utförligare diskussion av svensk ekonomi under denna period). Bruttonationalprodukten per capita har under perioden varit nästan kontinuerligt stigande med undantag av krisåren i början av 90- talet. Parallellt nådde budgetsaldot också ett bottenläge (1993). 90-talskrisen var exceptionell genom den dramatiska sysselsättningsminskningen och det väldiga budgetunderskottet. De fick också stor inverkan på välfärdsutvecklingen. Sysselsättningsintensiteten, det vill säga andelen av befolkningen mellan år som har sysselsättning, ökade fram till krisen i början av 90- talet. Under tre år minskade sysselsättningen med en tiondel. Detta slår givetvis hårt och främst då mot de som ska in på arbetsmarknaden, nämligen ungdomar och invandrare. Även om sysselsättningen därefter ökat i och med högkonjunkturen har vi fortfarande långt kvar till den sysselsättningsnivå som rådde i slutet av 1980-talet. Ser man på statens budgetsaldo för motsvarande period ser vi väldiga fluktuationer. Främst noterar man den kraftiga nedgången under början av 90-talet, då statens underskott ökade kraftigt. Man kan också notera att det bara är vid tre tillfällen vi har haft ett budgetöverskott, i mätperiodens början, i slutet av 80-talet och i slutet av 90-talet. Utvecklingen av ekonomi och sysselsättning under 90-talet bildar ramen för markanta förändringar av ungdomars möjligheter att etablera sig i vuxenvärlden, och därmed även av deras levnadsförhållanden i jämförelse med äldre generationer. 102

25 Ungdomars etablering på 90-talet Diagram 1. Konjunkturindikatorer Sysselsättningsintensitet (procent sysselsatta av befolkningen år), BNP/per capita (1000tal kr; deflaterat till 1995 års penningvärde; skala till höger) samt budgetsaldo/ per capita (deflaterad; 100tal kr; se skala till höger) Proc ent 100 BNP/ per capita (T.kr) Sysselsättningsintens itet (% ) Statens budgetsaldo /per capita (H.kr) Arbetsmarknadsdeltagande Arbetsmarknaden utgör den viktigaste av de olika arenor där välfärd produceras, viktig både för individen men också för samhället som helhet. Att ha arbete och därigenom en egen inkomst utgör plattformen för många andra beslut på vägen mot att etablera sig som vuxen. Sysselsättningen har som redan visats i diagram 1 en uppåtgående trend ända fram till 1990 då 83 procent av befolkningen mellan år var sysselsatta. Sverige låg då i ledningen bland utvecklade västländer. Under krisen i början av 90-talet minskade sysselsättningen med ungefär 10 procentenheter. Sysselsättningsintensiteten har sedan 1997 ökat men ännu inte återkommit till de nivåer vi haft tidigare. I diagram 2a och 2b kan man se att krisåren i början av 90-talet kraftigt förändrade andelen unga (20-24 resp år) som är sysselsatta. Bland de yngsta minskade sysselsättningen med en tredjedel. Man kan se det som en samverkan av två olika krafter. Dels givetvis lågkonjunkturen och nedgången i svensk ekonomi, dels även de ökade kraven på högre utbildning och de satsningar som gjorts för att öka utbildningsnivån i befolkningen. Tydligast är denna förändring bland åringarna. Även i gruppen år minskade andelen sysselsatta under början av 90-talet, dock inte så kraftigt som för den yngre gruppen. 103

26 Ungdomars etablering på 90-talet Ser man på skillnader mellan könen så noterar man en tydlig eftersläpning när det gäller unga kvinnors sysselsättning under uppgången i slutet av 90-talet. När sysselsättningen börjar sjunka så gäller det för både män och kvinnor, men när männens sysselsättningsintensitet vänder uppåt så minskar andelen sysselsatta kvinnor ytterligare ett par år, innan även unga kvinnors sysselsättning vänder uppåt igen. Notera att diagram 2.a-b visar sysselsättningen var lägre bland unga kvinnor än bland unga män vid slutet av 90-talet, och att denna könsskillnad har ökat jämfört med hur det var före krisen vid slutet av 80-talet. Den utjämning mellan unga kvinnor och unga män ifråga om sysselsättning som ägde rum mellan 1975 och 1990 avstannar alltså under första delen av 90-talet och vi har fått större könsskillnader under senare delen av 90- talet. Ungdomsarbetslösheten steg kraftigt under början på 90-talet (se diagram 2a-b), främst för de yngsta männen, där drygt 13 procent var arbetslösa Från att ha följt varandra under slutet av 70-talet och hela 80-talet, så ökade könsskillnaderna under 90-talet: unga mäns arbetslöshet låg då högre än bland unga kvinnor (20-24 år). Enligt arbetskraftsundersökningarna utgör sysselsatta och arbetslösa tillsammans gruppen I arbetskraften. Bland annat gruppen studerande räknas inte hit. De ungdomar som studerar vidare efter gymnasiet eller kanske studerar på grund av brist på arbete räknas med andra ord inte till arbetskraften. Det leder också till att det relativa arbetslöshetstalet ger en något missvisande bild av arbetsmarknadsläget för de yngre. Antalet studerande som under 80-talet låg strax över 10 procent steg kraftigt under 90-talet till närmare 25 procent. Detta samtidigt som sysselsättningen minskade från omkring 80 procent till ungefär 55 procent. Hur många som studerar för att de inte har arbete och hur många som studerar för att man vill skaffa sig högre utbildning kan tyvärr inte besvaras med dessa siffror. Man kan också se att andelen studerande ökat i den något äldre gruppen (25-34 år), även om uppgången här är mera måttlig. Andelen unga kvinnor som studerar är nu högre än andelen män. Diagram 2a. Sysselsatta, arbetslösa samt studerande. Kvinnor respektive män i åldern år. Procenttal. (Källa: AKU) Procent 100 Diagram 2b. Sysselsatta, arbetslösa samt studerande. Kvinnor respektive män i åldern år. Procenttal. (Källa: AKU) Procent Sysselsatta män (20-24 år) Sysselsatta kvinnor (20-24 år) Arbetslösa män (20-24 år) Arbetslösa kvinnor (20-24 år) Studerande män (20-24 år) Studerande kvinnor (20-24 år) Sysselsatta män (25-34 år) Sysselsatta kvinnnor (25-34 år) Arbetslösa män (25-34 år) Arbetslösa kvinnor (25-34 år) Studerande män (25-34 år) Studerande kvinnor (25-34 år)

27 Ungdomars etablering på 90-talet 4 Familjebildning En vanlig väg i familjebildningskarriären brukar vara kvarboende hos föräldrarna, sedan ensamboende, sedan sammanboende och sist sammanboende med barn. Trendstatistiken visar att ungdomar väntar med de successiva övergångarna, särskilt under 90-talet. Utflyttning från föräldrahemmet sker tidigare i Sverige än i andra industriländer, och detta gäller även parbildningen. Man vill oftast först ha en tryggad inkomst och kommit en bit på väg i karriären innan man skaffar barn (Vogel 1994, 2002b). Etablering av egen familj är ett element i etableringen i vuxenvärlden, som också har fördröjts av krisen på 90-talet. Drygt 40 procent av män i åldern år är kvarboende hemma (diagram 3a). Denna siffra har knappt förändrats under perioden För kvinnor i samma ålder är däremot skillnaden större. Trenden verkar vara ökande från omkring 14 procent 1975 till närmare 27 procent Både första delen av 80-talet och första delen av 90- talet under lågkonjunkturen markeras av tydliga uppgångar av andelen unga kvinnor som bor kvar Diagram 3a Glidande 3-årsmedelvärden för andelen sammanboende, ensamstående samt kvarboende hemma hos föräldrar. Kvinnor respektive män i åldern år. Procenttal. Källa ULF Procent hos föräldrarna. Notera att unga kvinnor flyttar ut tidigare än unga män (ofta till en partner som är något äldre). Ser vi på åldersgruppen år (diagram 3b) är givetvis andelen kvarboende hemma mycket lägre. Här är dock scenariot omvänt. Bara ett par procent av kvinnorna i denna ålder är kvarboende hemma (åldern för parbildning är lägre för kvinnor än män). Nivån är också relativt stabil över tiden, vilket också gäller för män. Andelen ensamboende unga män och kvinnor har ökat långsiktigt under perioden (senare parbildning, fler separationer). I den äldre gruppen (diagram 3b) med män och kvinnor i ålder år är den uppåtgående trenden tydligare (där är separationsrisken större). Framförallt noterar man ett ökat gap mellan andelen män och andelen kvinnor som är ensamstående, från ett par procentenheter i mitten av 70-talet till närmare 10 procentsenheters skillnad vid millennieskiftet. Andelen ensamstående män i åldern har nästan fördubblats sedan 1975 (från knappt 20 till nästan 40 procent). Diagram 3b Glidande 3-årsmedelvärden för andelen sammanboende, ensamstående samt kvarboende hemma hos föräldrar. Kvinnor respektive män i åldern år. Procenttal. Källa ULF Procent Män kvarboende hemma (20-24 år) Män ensamstående (20-24 år) Män sammanboende (20-24 år) Kvinnor kvarboende hemma (20-24 år) Kvinnor ensamstående (20-24 år) Kvinnor sammanboende (20-24 år) Män kvarboende hemma (25-34 år) Män ensamstående (25-34 år) Män sammanboende (25-34 år) Kvinnor kvarboende hemma (25-34 år) Kvinnor ensamstående (25-34 år) Kvinnor sammanboende (25-34 år) år

28 Ungdomars etablering på 90-talet Diagram 3c Glidande 3-årsmedelvärden för Andelen som har barn i åldern 0-17år. Kvinnor respektive män för åldrarna 20-24, år. Procenttal. Källa ULF Procent Män (20-24 år) Kvinnor (20-24 år) Män (25-34 år) Kvinnor (25-34 år) Att vara sammanboende (som gift eller ogift) har således minskat i ungdomsgenerationen (diagram 3.a-b). För kvinnor har nedgången varit större än för män. Under större delen av 80-talet minskade antalet sammanboende kvinnor (i åldern år), totalt med närmare 10 procenenheter. Efter en kort uppgång fortsätter denna nedgång under hela 90-talet. I dagsläget är ungefär 35 procent av de unga kvinnorna under 25 år sammanboende. Männen följer ungefär samma mönster men nedgången är mera måttlig. Även bland åringar kan man se en nedgång för båda könen. Till sist visar vi också hur andelen unga som har hunnit skaffa barn har sett ut under perioden. Att åldern på förstföderskor har ökat långsiktigt är ett välkänt faktum. Det innebär att andelen med barn i de yngre åldergrupperna blir allt lägre, vilket visas i diagram 3.c. 5 Bosättning Att skaffa egen bostad är ett viktigt steg i frigörelseprocessen från föräldrahemmet och att etablera sig som vuxen medborgare i samhället. Möjligheten att skaffa eget boende hänger oftast främst på två saker. För det första att det finns ett utbud av lämpliga bostäder (mindre och billiga lägenheter) och för det andra att man har ekonomiska resurser för att klara ett eget boende. Med andra ord sysselsättning. Första steget i bostadskarriären brukar ofta utgöras av ett hyresboende i första eller andra hand. Först i ett senare steg flyttar man till en bostad med ägarrätt (bostadsrätt, egnahem). I diagram 4 kan vi se utvecklingen för andelen boende i friliggande en-eller tvåfamiljsvillor, sammanbyggt radhus eller kedjehus. Eget ägande ökade i hela befolkningen (16-64 år), en uppgång som hänger samman med förändringar i bostadsbeståndet. Under 90-talet planade småhusboendet ut (låg nyproduktion). Ser man däremot på ungdomsgenerationen (20-34 år) kan man notera att 90-talet innebar en minskning av eget ägande. Förklaringen ligger även här i att något fler bor kvar hemma hos föräldrarna, och att fler ungdomar saknar egna resurser att betala insatsen till en ägarbostad, eftersom deras sysselsättning och arbetsinkomster har minskat avsevärt under 90-talet. Diagram 4. Andelen som bor i småhus 1. Kvinnor respektive män för åldersgrupperna år resp år. Procenttal. Glidande 3-årsmedelvärden. Källa ULF Procent Män (20-24 år) Kvinnor (20-24 år) Män (25-34 år) Kvinnor (25-34 år) Män (16-64 år) Kvinnor (16-64 år) Som småhus definieras friliggande en eller tvåfamiljvilla, sammanbyggt radhus eller kedjehus. 106

29 Ungdomars etablering på 90-talet 6 Arbetsinkomst Den viktigaste faktorn för ungdomars etablering i vuxenvärlden är sysselsättning och regelbundna arbetsinkomster på en nivå som tillåter självständig ekonomi, egen bostad och familjebildning. Män har i allmänhet högre arbetsinkomst 2 än kvinnor, dels på grund av att män generellt fortfarande har högre inkomster än kvinnor (per tidsenhet), dels längre arbetstid och dels för att sysselsättningsgraden bland kvinnor fortfarande är något lägre. Gemensamt för början av 80-talet och början av 90-talet är den negativa utvecklingen av arbetsinkomsterna. Här ser vi också att minskningen av arbetsinkomsterna drabbade hela åldersgruppen år (diagram 5a-5b) oavsett om man haft sysselsättning (diagram 5c-5d) eller inte. Det senare beror i huvudsak på att även de som var i sysselsättning under året drabbades av en nedgång i arbetstidsuttaget (delårsarbetslöshet, minskad veckoarbetstid). Ser man på arbetsinkomsten för grupperna som helhet (5a-5b) framkommer en mycket kraftigare nedgång för den unga gruppen (20-24 år) jämfört med övriga grupper. Med tanke på den stora ökningen av andelen studerande bland de yngre blir dessa siffror missvisande om man inte samtidigt visar på utvecklingen för de som haft sysselsättning vilket görs i diagram 5c-5d. Även om nedgången här inte är lika stor som i de tidigare diagrammen är det fortfarande tydligt att det är den unga gruppen som kommit efter i arbetsinkomster i jämförelse med åringarna och hela befolkningen (16-64-år). Tydligast är denna nedgång för de unga kvinnorna (diagram 5d). Till skillnad från jämförelsegrupperna kan man notera att den unga gruppen hade en sämre medianinkomst efter krisen på 90-talet än man hade efter krisen på 80-talet. Det beror på att sysselsättning (på helårsbasis, i arbetstimmar) och lönenivå minskat under perioden för ungdomar. I följande diagram (diagram 5e och 5f) fortsätter vi med att redovisa skillnader i medianarbetsinkomst för de båda åldersgrupperna år och år i relation till hela åldersgruppen år, såsom ett index (kvot mellan ungdomars och samtligas medianarbetsinkomst; här sker jämförelsen inom varje kön för sig) tjänade kvinnor i åldern år 120 procent av vad samtliga kvinnor i åldern gjorde i genomsnitt, dvs 20 procent högre. I slutet av 90-talet kan man notera att motsvarande siffra är ca 40 procent lägre än medianinkomsterna för hela kvinnogruppen. Denna stora förändring beror givetvis inte enbart på att unga kvinnor har fått det sämre relativt sett under 90- talet, utan även på att sysselsättningen hos äldre kvinnor har ökat. På 70-talet var sysselsättningen bland äldre kvinnor fortfarande ganska låg. De unga männens medianarbetsinkomster har legat relativt stabilt under perioden på procent. av medianinkomsten för gruppen som helhet. I samband med 90-tals-krisen sjönk denna andel till ungefär 65 procent. Även i den något äldre gruppen (25-34 år) kan man se att relationen i arbetsinkomstnivå förändras (diagram 5.e), dock inte lika dramatiskt som för den yngsta gruppen. För kvinnor kan man registrera en nedåtgående trend både för sysselsatta och för samtliga. Man kan också se att män i åldern år verkar ha klarat sig bättre än kvinnor. 90-tals-krisen innebar således ett svårt slag för de unga, med dramatiskt lägre sysselsättning och som en klar följd av detta lägre arbetsinkomster. 2 Som arbetsinkomst räknas Löneinkomst plus deklarerade kostnadsersättningar under tjänst, dagpenning vid arbetslöshet, kontant arbetsmarknadsstöd, övriga sociala förmåner, inkomst av jordbruk och rörelse, sjöinkomst minus deklarerade resekostnadsavdrag och övriga deklarerade kostnadsavdrag. 107

30 Ungdomars etablering på 90-talet Diagram 5a. Medianarbetsinkomst (2001 års penningvärde) för män i åldersgrupperna 20-24, och år. Glidande 3-årsmedelvärden. Källa:ULF Kronor Män (20-24 år) Män (25-34 år) Män (16-64 år) Diagram 5b. Medianarbetsinkomst (2001 års penningvärde) för kvinnor i åldersgrupperna 20-24, och år. Glidande 3-årsmedelvärden. Källa:ULF Kronor Kvinnor (20-24 år) Kvinnor (25-34 år) Kvinnor (16-64 år) Diagram 5c. Medianarbetsinkomst (2001 års penningvärde) för sysselsatta män i åldersgrupperna 20-24, och år. Glidande 3-årsmedelvärden. Källa:ULF Kronor Sysselsatta män (20-24 år) Sysselsatta män (25-34 år) Sysselsatta män (16-64 år) Diagram 5d. Medianarbetsinkomst (2001 års penningvärde) för sysselsatta kvinnor i åldersgrupperna 20-24, och år. Glidande 3-årsmedelvärden. Källa:ULF Kronor Sysselsatta kvinnor (20-24 år) Sysselsatta kvinnor (25-34 år) Sysselsatta kvinnor (16-64 år)

31 Ungdomars etablering på 90-talet Diagram 5e. Relativ medianarbetsinkomst för åringar. Räknat som procent av inkomsten för samtliga år av respektive kön. Källa ULF 150 Diagram 5f. Relativ medianarbetsinkomst för åringar. Räknat som procent av inkomsten för samtliga år av respektive kön. Källa ULF Män (20-24 år): Arbetsinkomst Kvinnor (20-24 år): Arbetsinkomst Sysselsatta män (20-24 år): Arbetsinkomst Sysselsatta kvinnor (20-24 år): Arbetsinkomst Män (25-34 år): Arbetsinkomst Kvinnor (25-34 år): Arbetsinkomst Sysselsatta män (25-34 år): Arbetsinkomst Sysselsatta kvinnor (25-34 år): Arbetsinkomst Disponibel inkomst Disponibel inkomst per konsumtionsenhet 3 ger en till viss del något annorlunda bild än tidigare redovisad arbetsinkomst. Den disponibla inkomsten tar hänsyn till de transfereringar som görs, såsom skatter, barnbidrag, bostadsbidrag etc. Genom att relatera inkomsten till ett konsumtionsenhetstal tar man också hänsyn till stordriftsfördelen i större hushåll (som per person lever billigare än ensamstående). Disponibel inkomst per konsumtionsenhet ger en mer rättvisande bild av individens försörjningsmöjligheter. Tillgänglig statistik ger dock endast jämför- 3 Med disponibel inkomst per konsumtionsenhet avses det som återstår för boende, övrig konsumtion och sparande sedan man från bruttoinkomsten dragit bort slutlig skatt och övriga negativa transfereringar och lagt till skattefria bidrag som t.ex. barnbidrag och bostadsbidrag. Med konsumtionsenhet avses ett viktsystem som möjliggör jämförelser mellan personer som tillhör olika stora hushåll. bara data fr.o.m Notera att ungdomsgruppen upp till 24 år inte omfattar de som fortfarande bor kvar hos föräldrarna 4. I diagram 6a-6b redovisas disponibel inkomst för samtliga oavsett sysselsättning eller ej i åldersgrupperna år och år. I diagram 6c-6d resovisas disponibelinkomst för sysselsatta i samma åldersgrupper. I diagrammen framgår 90-tals krisens allmänna inverkan med all önskvärd tydlighet. Ser man till den disponibla inkomsten för hela befolkningen är utvecklingen över tid likartad bland kvinnor och män. Efter krisåret 1991 börjar den disponibla inkomsten sjunka. och vänder inte upp igen förrän år 1997, som brukar känneteckna starten för den högkonjunktur som Sverige då gick in i. En skillnad man däremot kan notera är att hos män är det bara den allra yngsta gruppen Enligt statistiken redovisas de unga kvarboende som enskilda hushåll trots att de bor kvar i föräldrahemmet. 109

32 Ungdomars etablering på 90-talet år som kommer efter medan det hos kvinnor är både och åringar som kommer efter befolkningen som helhet. I diagram 6c-6d redovisas disponibel inkomst för sysselsatta. Här ser vi den sammanlagda effekten av arbetsmarknaden och välfärdsstaten när det gäller fördelningen av resurser till olika generationer, medan effekten av familjen korrigeras genom att beräkningen sker per konsumtionsenhet. I den yngsta gruppen (20-24 år) kan man se att unga som varit sysselsatta har klarat 90- talskrisen bättre än gruppen som helhet. Men nedgången är kraftig för båda. Så även om den yngsta gruppen följt med i uppgången och har i det närmaste samma utveckling som andra grupper innebar ändå krisen att man kom på efterkälken: ungdomsgenerationen har realt väsentligt lägre disponibla inkomster än före krisen (1990). Diagram 6a Disponibel medianinkomst per konsumtionsenhet (deflaterad) för män i åldersgrupperna 20-24, och år. Källa ULF Kronor Män (20-24 år) Män (25-34 år) Män (16-64 år) Diagram 6c Disponibel medianinkomst per konsumtionsenhet (deflaterad) för sysselsatta män i åldersgrupperna 20-24, och år. Källa ULF Kronor Sysselsatta män (20-24 år) Sysselsatta män (25-34 år) Sysselsatta män (16-64 år) Även för den något äldre gruppen (25-34 år) har 90-tals krisen inneburit en real inkomstminskning som ännu inte har återtagits, dock inte lika kraftig som för den yngsta gruppen. Den relativa disponibla inkomsten (diagram 6d-6e) är ett grovt mått på jämlikheten mellan olika generationer ifråga om disponibel inkomst. Här kan vi konstatera att både åringar och åringar har förlorat mot den arbetsföra befolkningen som helhet. Här framgår också att de yngsta har förlorat mest i jämförelse med äldre generationer. Det beror framför allt på den kraftiga sysselsättningsminskningen under början av 90-talet. Man kan också notera att i den yngsta gruppen (diagram 6e) går skiljelinjen mellan gruppen som helhet och de som har sysselsättning. I den något äldre gruppen (25-34 år) är skillnaden mellan könen mer avgörande. Diagram 6b Disponibel medianinkomst per konsumtionsenhet (deflaterad) för kvinnor i åldersgrupperna 20-24, och år. Källa ULF Kronor Kvinnor (20-24 år) Kvinnor (25-34 år) Kvinnor (16-64 år) Diagram 6d Disponibel medianinkomst per konsumtionsenhet (deflaterad) för sysselsatta kvinnor i åldersgrupperna 20-24, och år. Källa ULF Kronor Sysselsatta kvinnor (20-24 år) Sysselsatta kvinnor (25-34 år) Sysselsatta kvinnor (16-64 år)

33 Ungdomars etablering på 90-talet Diagram 6e. Relativ disponibel medianinkomst för åringar. Räknat som procent av inkomsten för samtliga år. Procenttal. Källa ULF Procent 100 Diagram 6f. Relativ disponibel medianinkomst för åringar. Räknat som procent av inkomsten för samtliga år. Procenttal. Källa ULF Procent Män (20-24 år) Kvinnor (20-24 år) 60 Sysselsatta män (20-24 år) Sysselsatta kvinnor (20-24 år) Män (25-34 år) Kvinnor (25-34 år) 60 Sysselsatta män (25-34 år) Sysselsatta kvinnor (25-34 år) Fattigdom Det är ett känt nordiskt drag att fattigdomen bland ungdomar är särskilt hög i Sverige, trots att Sverige sett har jämförelsevis låg andel fattigdom jämfört med andra EU-länder, om vi ser till samtliga åldrar. Förklaringen är den relativt tidiga utflyttningen från föräldrahemmet, ofta före avslutad utbildning och etablering på arbetsmarknaden (SCB 1997). I diagram 7 visas hur fattigdomskvoten 5 har utvecklats sedan Den relativa fattigdomsnivån för män och kvinnor i den yngsta gruppen (20-24 år) ökar tydligt i samband med 90- talskrisen. Allra tydligast är det för kvinnor som i mitten av 80-talet hade en andel strax över 30 procent men i slutet av 90-talet ligger på drygt 45 procent. För unga män är motsvarande siffra i slutet av mätperioden drygt 60 procent. Diagram 7. Fattigdom i ungdomsgenerationen. Glidande 3-årsmedelvärden för andelen med lägre än 60 procent av den disponibla medianinkomsten per konsumtionsenhet (deflaterad). Åldersgrupperna år, år och år. Procenttal. Källa ULF Procent Män (20-24 år) 30 Kvinnor (20-24 år) Män (16-64 år) 20 Kvinnor (16-64 år) Män (25-34 år) 10 Kvinnor (25-34 år) Den relativa fattigdomskvoten räknas som andelen som har mindre än 60% av medianinkomsten (av den disponibla inkomsten beräknat enligt ovan). 111

34 Ungdomars etablering på 90-talet 9 Avslutning Sammanfattningsvis kan man säga att SCB:s undersökningar om levnadsförhållanden (ULF) liksom arbetskraftsundersökningarna (AKU) visar att 90-tals-krisen innebar ökade generationsklyftor: ungdomsgenerationen halkade efter i välfärden. På arbetsmarknadsområdet kan man se att andelen unga i sysselsättning minskade kraftigt under 90-tals-krisen. Arbetslösheten steg och var som värst för de unga männen kring , då omkring 13 procent gick arbetslösa. Många unga började studera. Under 90-talet stiger andelen studerande med ungefär 15 procentenheter i den yngsta gruppen (20-24 år). Både att fler unga utbildar sig och utbildningens längd bidrar till en fördröjning av etableringen som vuxen. När det gäller familjebildningen kan man se att andelen unga kvinnor som bor kvar i föräldrahemmet ökade både under 90-talskrisen men även under nedgången i början av 80-talet. Även om skillnaden fortfarande är relativt stor i jämförelse med unga män som är kvarboende så har skillnaden minskat. Andelen ensamstående i den något äldre åldersgruppen (25-34 år) ökade under hela perioden Skillnaden mellan könen ökar också under perioden. Vi konstaterar också att allt färre unga skaffar barn. Barnafödandet och föräldraskap kommer senare i livet. Eget ägande av bostad minskar också. Främst är detta tydligt för den något äldre gruppen (25-34 år). När det gäller arbetsinkomsten så förlorar de unga mellan år rejält mot äldre generationer under 90-talet. Till skillnad mot befolkningen som helhet så har de unga lägre medianarbertsikomst efter 90-talskrisen än man hade efter krisen i början på 80-talet. Även beträffande den disponibla inkomsten visar statistiken att det är den yngsta gruppen som förlorat mest. Detta framgår också av att andelen fattiga i åldersgruppen år stiger kraftigt under 90- talskrisen. Vid utgången av 1990-talet har således nya och markant högre generationsskillnader etablerats, som innebär att ungdomar alltmer faller tillbaka i en jämförelse med äldre generationers välfärd. Nedgången uppstod framför allt under början av 90-talet. En viss återhämtning har skett senare under 90-talet, men den är mer begränsad. Resultaten pekar mot en senareläggning av etableringen i vuxenvärlden, som berör många välfärdssektorer. Orsakerna finns i första hand i den djupa arbetsmarknadskrisen i början av 90-talet, och den därpå följande nedskärningarna i välfärdsstaten. Parallellt fortsatte emellertid den sedan länge ökande ungdomsutbildningen som också bidrog till att en senareläggning av ungdomars etablering. Trenden mot ökade generationsskillnader är egentligen inte ny (Vogel 1994). Den har pågått länge, men i lugn takt. Men under 90-talskrisen summerades flera trender till en språngvis ökning av generationsskillnaderna. Referenser Vogel, J (1994): Ungdomars välfärd och värderingar. Rapport till Barn- och ungdomsdelegationen och Generationsutredningen. SOU 1994:73 Vogel, J (1997): Living Conditions and Inequality in the European Union. Eurostat: Population and Social Conditions E/ Luxembourg Vogel, J (1999): The European Welfare mix: institutional Configuration and Distributional Outcome in Sweden and the European Union. A Longitudinal and Comparative Perspective. Social Indicators Research 48. Vogel, J (2001f): Uppskjutet föräldraskap bland Europas unga. Välfärdsbulletinen 2001/3. Vogel, J. (2002a): Towards a Typology of European Welfare Production: Summary and Conclusions. I Mayer, Karl Ulrich, Habich, Roland und Glatzer, Wolfgang (editors): Sozialstaat und Sozialberichterstattung. Leverkusen: Leske + Budrich. Vogel, J. (2002b): European Welfare Regimes and the Transition to Adulthood: Comparative and Longitudinal Perspective. Social Indicators Research. Vogel, J (publiceras 2003): European Welfare Production: Institutional Configuration and Distributional Outcome. With contributions by Töres Theorell, Stefan Svallfors, Heinz- Herbert Noll and Bernard Christoph. Kluwer Academic Publishers, Doordrecht, Holland. SCB (1997): Välfärd och ojämlikhet i ett 20-års perspektiv , Rapport 91 i serien Levnadsförhållanden. 112

35 Kapitel 6 113

36 114

37 115

38 116

39 117

40 118

41 119

42 120

43 121

44 122

45 123

46 124

47 125

48 126

49 127

50 128

51 129

52 130

53 131

54 132

55 133

56 134

57 135

58 136

59 137