En grundläggande handling

Transkript

1 vägar till midgård 1. Myter om det nordiska. Mellan romantik och politik Catharina Raudvere, Anders Andrén & Kristina Jennbert (red.) 2. Plats och praxis. Studier av nordisk förkristen ritual Kristina Jennbert, Anders Andrén & Catharina Raudvere (red.) 3. Kunskap och insikt i norrön tradition. Mytologi, ritualer och trolldomsanklagelser Catharina Raudvere 4. Ordning mot kaos. Studier av nordisk förkristen kosmologi Anders Andrén, Kristina Jennbert & Catharina Raudvere (red.) 5. Minne och myt. Konsten att skapa det förflutna Åsa Berggren, Stefan Arvidsson & Ann-Mari Hållans (red.) 6. Hedendomen i historiens spegel. Bilder av det förkristna Norden Catharina Raudvere, Anders Andrén & Kristina Jennbert (red.) 7. Att se och tänka med ritual. Kontrakterande ritualer i de isländska släktsagorna Peter Habbe 8. Old Norse religion in long-term perspectives. Origins, changes and interactions Anders Andrén, Kristina Jennbert & Catharina Raudvere (eds.) 9. Föreställd hedendom. Tidigmedeltida skandinaviska kyrkportar i forskning och historia Gunnar Nordanskog 10. De odödliga. Förhistoriska individer i vetenskap och media Nina Nordström 11. Draksjukan. Mytiska fantasier hos Tolkien, Wagner och de Vries Stefan Arvidsson 12. En grundläggande handling. Byggnadsoffer och dagligt liv i medeltid Ann-Britt Falk

2 vägar till midgård 12 En grundläggande handling Byggnadsoffer och dagligt liv i medeltid Ann-Britt Falk nordic academic press

3 Innehåll Tack 7 Varför byggnadsoffer? 9 Forskningsöversikt 13 Källkritiska överväganden ideal och realitet 27 Teoretiska och metodiska överväganden 39 Ritual som praktik och praktisk tillämpning av ritualteori 57 Ett föränderligt samhälle 61 Folkliga traditioner och aristokratiska maktuttryck 75 Grundläggningsdepositioner 87 Artefakter och ekofakter 111 Huset 131 Kyrkorna 152 Snorres världsbild 164 Byggnadsoffer i folkloren 173 Byggnadsoffer för säkerhets skull 184 Summary 202 Noter 212 Referenser 214 Katalog 229

4 Varför byggnadsoffer? Syftet med detta arbete är att studera folkliga föreställningar och praktiker under medeltiden. Folkliga föreställningar associeras i modern tid med tomtar, troll, älvor och skogsrån. Dessa väsen levde i skogar, ängar och vattendrag och föreställningarna kring dem var starkare på landsbygden än i städerna. Att det fanns folkliga föreställningar som avvek från den dominerande kristna dogmatiken även under medeltiden är väl dokumenterat. Det är dock osäkert i vilken utsträckning dessa folkliga praktiker var uttryck för en kosmologi annan än den kristna, och om dessa föreställningar var särskilt förknippade med agrarsamhället. Carlo Ginzburgs bok Osten och maskarna berättar utifrån ett rättsprotokoll om en 1500-talsmjölnares bild av världen. Boken är inte bara ett fascinerande porträtt av en individ, utan även ett tydligt exempel på att det under medeltiden fanns individer med en trosåskådning som avvek från den rådande diskursen. Ginzburgs bok beskriver en man av folket som utifrån en kristen kosmologi förespråkar en okristlig kosmogoni (Ginzburg 1996). Ginzburgs mjölnare är ett exempel på en person som dömdes av lagen för sina kätterska tankar. Det förekom dock en rad med folkliga föreställningar och praktiker under medeltiden som diaboliserades först under 1600-talet i en reformering av folkkulturen. Peter Burke har studerat denna reformering av folkkulturen och bland annat påvisat att avståndet mellan folklig kultur och finkultur var mindre under tidigmodern tid än i modern tid. Han förtydligar att det var en tvåvägskommunikation, ett samspel mellan den lärda kulturen och folkkulturen. Den lärda kulturen spred sig bland folket och förändrade de folkliga uttrycken men den lärda kulturen påverkades även av folkkulturen. Som exempel kan nämnas att överklassens barn ofta uppfostrades av ammor av folket. Den lärda kulturen utgick från ett litterärt perspektiv och representerades oftast av män. Kvinnorna i överklassen var till stor del inte läskunniga och hade därigenom inte direkt tillgång till den lärda kulturen. Som ansvariga för hemmet besatt de 9

5 en grundläggande handling däremot kunskaper i hushållning och läkekonst som överfördes muntligt (Burke 1983). Läkekonsten är ett påtagligt exempel på interaktion mellan den lärda kulturen och folkkulturen. Det hippokratiska arvet blandades med lika stora delar erfarenhet och läkeörtskunskap. Framför allt praktiserades stora delar av läkekonsten av icke läskunniga, som baserade sin kunskap på muntliga traderingar. Med dessa exempel vill jag visa att folkliga föreställningar under medeltid inte med nödvändighet är samma sak som folktro i 1900-talets agrarsamhälle. Med folkliga föreställningar avser jag trosåskådningar och praktiker som är skilda från den finkultur eller idealbild som oftast beskrivs i de skriftliga källorna från medeltiden (Ginzburg 1996:14f). Det behöver inte röra sig om uppfattningar som står i opposition till en officiell dogmatik utan kan beskrivas som ett annorlunda uttryck, ett modus. De materiella lämningar som utgör det arkeologiska källmaterialet är resultat av utförda handlingar. Folkliga praktiker under medeltid kan därigenom förutsättas, att i någon form, ha avsatt spår i det arkeologiska materialet. Folkliga föreställningar kan beskrivas som vardagliga uttryck. Spåren efter en sådan handling bör rimligen finnas i hemmet eller dess närhet. Föremål deponerade i byggnader är vanligt förekommande i förhistoriskt material och kategoriseras ofta som husoffer eller byggnadsoffer. Liknande depositioner uppträder under medeltid och tidigmodern tid, men har inte uppmärksammats som ett enskilt fenomen eller diskuterats utifrån sin speciella kontext. Dessa så kallade byggnadsoffer omnämns inte uttryckligen i de medeltida skriftliga källorna, varken som en kristen ritual eller som en kättersk sedvänja. Byggnadsoffer var inte en av de folkliga traditioner som kyrkan bemödade sig om att jaga eller ens diskutera. Oavsett kyrkans hållning i frågan kan depositionen betraktas som resultaten av en folklig praktik. De så kallade byggnadsoffren utgör härigenom ett bra studieobjekt för att studera medeltida folklig praktik. Utifrån dessa grundförutsättningar har två målsättningar med arbetet formulerats. Det första målet handlar om att kartlägga förekomsten av liknande depositioner under medeltid ( ) och tidigmodern tid ( ). Hur vanligt förekommande var det? I vilka miljöer deponerades föremål i byggnader och vilken sorts föremål deponerades? 10

6 varför byggnadsoffer? Det andra målet handlar om att förstå och tolka förekomsten av dessa depositioner. Varför utfördes handlingen och hur betraktade man den? En viktig aspekt är den tystnad som omgärdar fenomenet under medeltiden. Är tystnaden ett tecken på samförstånd eller okunskap? Det andra delmålet, att förstå och tolka den utförda handlingen, har två implicita grundförutsättningar. Den första är behovet av kunskap om den sociala kontexten under medeltiden, det vill säga de religiösa och sociala värderingar som var rådande. Den andra är behovet av att definiera en referensram i tid och/eller rum. I relation till vad ska handlingen studeras? Byggnadsoffer är en depositionstyp som förekommer både under perioden före och efter medeltiden. Eftersom det finns en tydlig tidsmässig referensram får denna stort utrymme i arbetet. Genom långtidsperspektivet blir det möjligt att analysera vilka yttre faktorer, det vill säga religiösa, sociala, politiska eller fysiska förändringar som påverkar depositionens utformning. Föresatsen att studera de tidsmässiga referensramarna har inneburit att den tidsmässiga avgränsningen ligger utanför den traditionella medeltiden. Perioden som kommer att behandlas sträcker sig från yngre järnålder till modern tid. Både järnåldersmaterialet (1 1000) och materialet från modern tid ( ) har studerats ingående tidigare varför det finns ett bra publicerat referensmaterial som kommer att användas. Den huvudsakliga inventeringen har rört depositioner från medeltid och tidigmodern tid. Som studieområde har Skåne och Danmark valts ut därför att detta geografiska rum under medeltiden utgjorde en politiskt och religiöst sammanhållen enhet. Materialinsamlingen har dock varit svår. Antalet dokumenterade depositioner inom studieområdet var färre än väntat. Med anledning av att materialet från primärområdet är varierande i tid och rum har även de goda exemplen fått plats i presentationen. Dessa goda exempel är depositioner som är dokumenterade utanför undersökningsområdet men som med tydlighet kan tolkas som grundläggningsdepositioner. Dessa används främst för att belysa variationer eller för att verifiera förekomsten av en depositionstyp. Materialstudien kommer att fokusera på kontexten, då denna utgör underlaget för definitionen av grundläggningsdepositioner. Både kontexten och de materiella lämningarna kommer i första hand att studeras utifrån ett långtidsperspektiv. Detta innebär att analysen kommer att utgå från förändringar i depositionsmönstret över tid. Inled- 11

7 en grundläggande handling ningsvis presenteras en fallstudie av fyra platser från yngre järnåldern (kapitlet Folkliga traditioner och aristokratiska maktuttryck ). På dessa platser har fynd av extraordinär karaktär deponerats i byggnadskonstruktionen. Fyndens och platsernas betydelse analyseras och används för att uppställa en hypotes om ritualiseringen av byggnadsoffer. Fallstudien utgör ett exempel på ytterligheter som blottlägger dolda strukturer. Materialet från medeltid, tidigmodern och modern tid redovisas i kapitlet Grundläggningsdepositioner. Redovisningen utgår från fyndkontexten men även de olika fyndkategorierna redovisas och diskuteras i kapitlet Artefakter och ekofakter. Det rumsliga perspektivet av fyndkontexten analyseras i kapitlet Huset. Det rumsliga perspektivet berör både ett geografiskt rum och lokalt rumsliga förhållanden. Fynden från kyrkor behandlas separat i kapitlet Kyrkorna. Både de depositioner av exceptionella föremål som redovisas i fallstudien och depositioner i kyrkor kan sägas utgöra ytterligheter, varför de är värdefulla för att tolka normaliteten. För att skapa en bakgrundskunskap till de sociala arenor jag kommer att studera har jag även sökt möjliga analogier till de arkeologiska depositionerna. Dels analyserar jag de etnologiska uppteckningarna kring folkliga föreställningar i det förindustriella samhället (kapitlet Byggnadsoffer i folkloren ). Härigenom etableras en förståelse för den sociala kontext som omgav de sentida depositionerna. Dels använder jag skriftliga källor från medeltid. Jag har då valt de isländska sagorna då de både beskriver medeltiden och medeltidens bild av forn sed (kapitlet Snorres världsbild ). Avsikten med denna analogi är att skapa en bild av den forna sed som praktiserades under järnålder, eller åtminstone en medeltida bild av förkristen tid. De två analogierna används sedan för att väva en bild av den sociala arena där ritualen utfördes och ritualiserades. Avslutningsvis syntetiseras resultaten från de olika analyserna i kapitlet Byggnadsoffer för säkerhets skull. 12

8 Forskningsöversikt Byggnadsoffer är ett välkänt begrepp både inom arkeologi och inom etnologi/folkloristik. Inom arkeologin har begreppet under och 1990-talet främst kommit att beteckna en depositionstyp. Depositionens innebörd och funktion har dock tolkats på olika sätt beroende av kunskapsteoretiska och samhällsteoretiska perspektiv. I detta kapitel ger jag en kort översikt över den danska och svenska forskningen i ämnet, samt vissa nordeuropeiska bidrag av särskilt intresse för studien. Det kulturhistoriska perspektivet Det vetenskapliga intresset för byggnadsoffer väcktes i slutet av talet, samtidigt med att många andra folkliga traditioner uppmärksammades och nedtecknades. Både etnologin och arkeologin har sitt ursprung i samma antikvariska arbete från 1600-talet och först under slutet av 1800-talet skiljs de båda vetenskapsgrenarna åt. Arkeologin fokuserade på uppmätning och avbildning av de fasta monumenten och materiell kultur, i sin strävan att bli en exakt vetenskap. Folkloristiska studier fokuserade på samma monument och materiella ting men dokumenterade berättelser, sägner och myter. Under 1800-talet pågick en process där båda ämnena nyetablerades och definierades gentemot varandra (Burström 1999:35). Jag presenterar likväl den tidiga forskningen under en gemensam rubrik. Detta då det är ett begränsat material som diskuteras och som har undersökts utifrån samma metod. Diskussionen berörde i huvudsak hästskallar och järngrytor som nedlagts i husgrunder under och 1900-talet, och huruvida motivet bakom depositionen var funktionellt eller magiskt. I Danmark togs ämnet upp av Jens Kamp, som intresserade sig för hästkranier nedlagda under golv. Hans förfrågningar i det samtida bondesamhället möttes av funktionella förklaringar, ett hästhuvud under gol- 13

9 en grundläggande handling vet gjorde att detta fick en vacker klang. Enstaka uppgifter angav dock att förfarandet skulle hålla otygen borta (Kamp 1877:190). Oberoende av Kamp togs samma fråga upp knappt tio år senare av Th. Sveistrup, pastor i Påby i närheten av Kolding. Pastorn upptäckte ett hästhuvud under sin lada och fick av en tröskkarl veta att det lagts dit för att golvet skulle bli klangfullt. Genom tidskriften Skattegraveren sände han ut en förfrågan och bad att få klarare besked kring detta bruk. Han fick in ett flertal svar som alla beskrev en högst funktionell förklaring. 1 Ett antal informanter uppgav att man i brist på ett hästhuvud även kunde använda sig av en järngryta fylld med sten (Skattegraveren 1886). Hästhuvuden deponerade i byggnader diskuterades även av O. Thyregod 1896, men då med fokus på den avvärjande effekt som hästhuvuden ansågs ha inom folktron. Thyregod använde sig av en komparativ metod och brukade bland annat vendiska sedvänjor för att belägga hästhuvudets avvärjande effekt. Thyregod refererade även till den av Saxo omtalade nidstången. Utifrån dessa analogier förespråkade han att hästhuvuden placerade under golv först och främst hade en avvärjande funktion (Thyregod 1897:194ff). Folklivsforskaren E. Tang Kristensen samlade under slutet av talet in uppgifter kring depositioner i hus. Hans intresse var inte specifikt inriktat på hästhuvuden, som det var för Kamp och Thyregod, utan han sökte även uppgifter kring lerkrukor som grävts ned. Tang Kristensen studerade depositionerna utifrån placering och karaktär. Han urskiljde tre olika förklaringsmodeller. Depositioner i stallar och ladugårdar var i första hand utförda med avsikten att skydda boskapen. Depositioner inne i bostadshusen kunde ha olika avsikt beroende av placering. Kärl och hästkranier ställda mitt under golvet kunde förklaras som akustikhöjande, medan kärl vid tröskel och härd hade magiska motiv. Tang Kristensen är den förste att poängtera kontextens betydelse för depositionens tolkning (Tang Kristensen 1891; 1901). I en studie från 1919 beskriver Kurt Kluseman ett antal medeltida fynd från Brno i nuvarande Tjeckien, och diskuterar dem i sitt verk Das Bauopfer: Eine ethnograpisch-prähistorich-linguistische Studie (1919). Kluseman argumenterade för att avsikten med nedläggelserna var magisk, då ett flertal lerkärl var fyllda med rester av växter eller djur. I några fall låg även hästkranier deponerade i lerkärlens närhet, vilket enligt Kluseman stärkte tolkningen. Kluseman var den förste som lyfte fram och diskuterade medeltida material. Han utgick i sin tolkning 14

10 forskningsöversikt främst från fyndens karaktär och poängterade att det inte kunde röra sig om akustiska förklaringsmodeller, så som framförts tidigare, då kärlen var fyllda med bland annat ben och äggskal (Kluseman 1919). Vid 1900-talets början var således diskussionen kring byggnadsoffer initierad. Utifrån den tidens vetenskapsideal tillämpades komparativa studier och ett induktivt synsätt. Hästhuvuden, järngrytor och lerkärl uppmärksammades som materialkategorier och avsikten med depositionen diskuterades utifrån analogier och funktionella aspekter. De problemställningar som introducerades i den kulturhistoriska debatten har även fortsättningsvis haft stor betydelse men utifrån andra frågeställningar och perspektiv. Det etnologiska perspektivet I Sverige intresserade sig Albert Sandklef i mitten av 1900-talet för byggnadsoffer. Utifrån en analys av material från Sverige, Danmark och Irland argumenterade han för en funktionell förklaring av nedläggandet av hästskallar under loggolv (Sandklef 1949). Sandklef menade att det inte fanns några bevis för att hästskallar använts i magiskt syfte för att skydda hus, gröda eller boskap inom skandinaviskt område. Genom att belägga bruket av krukor och grytor som akustikhöjande medel argumenterade han för att även depositionen av hästhuvuden ska betraktas som akustikförbättrande. Sandklef använde sig av en irländsk undersökning utförd av Séan O Súilleabháin publicerad O Súilleabháins arbete bygger på en frågelista som utsändes 1938 av Irish Folklore Commission. Enkäten efterfrågade om djurhuvuden eller andra föremål begravts i t.ex. slott, hus eller broar. Svaren som inkom hänvisade både till ljudförbättrande orsaker samt magiska avsikter. O Súilleabháin menade till skillnad från Sandklef att de akustiska effekterna var sekundära tolkningar av byggnadsoffrets primära magiska funktion (O Súilleabháin 1945). Året efter Sandklefs publikation utkom Brita Egardt med en artikel som svar på Sandklefs inlägg, där hon på nytt diskuterade de båda perspektiven. Egardt diskuterade hästskallarnas ställning inom folkloristiken, dess förhållande till nidstänger och akustiska egenskaper, och påpekade att även andra djurslag samt föremål och kärl med diverse mystiska substanser har deponerats på liknande sätt. Hon använde sig av såväl isländska sagor som arkeologiskt material som analogier. Egardt nyanserade och fördjupade diskussionen kring byggnadsoffer 15

11 en grundläggande handling genom att tillföra nya materialkategorier och analogier. Hennes slutsats blev att frågan om magi eller akustik inte var så enkel. Hon betonade att olika förklaringar kan ligga bakom och att gränsen mellan byggnadsoffer, kreatursbot och skydd mot stöld troligen var rätt flytande (Egardt 1950:11ff). Den etnologiska debatten kretsade kring avsikten med depositionen, ontavvärjelse med hjälp av magi eller funktionella förklaringar. Diskussionen utgick främst från frågelistor och material från och 1900-tal, informanternas uppgifter blev därför huvudfrågan. Egardts ansats fördjupade problematiken och visade ett flertal möjliga förklaringsmodeller. Funktion magi eller akustik I samband med den etnologiska debatten om byggnadsoffer bör även ett arkeologiskt särmaterial tas upp. I Danmark förekom från till 1990-talet en löpande diskussion kring byggnadsoffer nedlagda i och 1900-talets bondesamhälle. Under andra hälften av 1900-talet dokumenterades främst på Jylland ett relativt stort antal depositioner under golv i samband med reparationer och ombyggnader. Fynden diskuterades av Knud Jensen, Per Kristian Madsen, Jens Sørensen och Henrik Vensild. 2 Depositionerna bestod av framför allt hästkranier och jydepottor. Då fokus låg på kranier och större krukor av keramik eller metall var resonemanget kring akustiska effekter alternativt övertro fortfarande viktigt. Vensild, som hänvisade till Tang Kristensens insamlade material, menade att det fanns olika avsikter bakom liknande fynd och att tolkningen borde utgå från placering och föremål (Vensild 1977:233). Jensen påpekade att man troligen kan räkna med en förskjutning av förklaringsmodellen över tid från magisk till praktisk. Han menade att den ursprungliga anledningen till depositioner av krukor och hästkranier sannolikt var magisk. Krukor var behållare för mat eller diverse medikamenter, som var avsedda att avvärja eller att kasta sjukdom. Vissa fynd som till exempel huggormar i trösklar har dock en magisk förklaring även i modern tid och förskjutningen av förklaringsmodellen från magisk till praktisk var således inte konsekvent (Jensen 1984:88ff). Sørensen menade att vissa fynd av keramikkärl som deponerats under talet bör betraktas som votivgåvor (Sørensen 1997:43). Sørensens inlägg är intressant då han betonar att depositionerna även kan vara tackoffer och inte enbart magiskt manipulativa. 16

12 forskningsöversikt Den danska debatten behandlade arkeologiskt material som var samtida med de folkloristiska uppteckningarna. Denna debatt byggde på och var inspirerad av den folkloristisk-etnologiska diskussion som fördes i Sverige mellan Sandklef och Egardt på 50-talet. Problemställningarna gällde i huvudsak förklaringsmodeller utifrån etnologiskt material. Utifrån dubbeltydigheter i dessa källor diskuterades en utvecklingssekvens där depositionerna ursprungligen skulle ha haft ett magiskt motiv, vilket i modern tid har omformulerats till praktiskt-funktionella avsikter. Det arkeologiska perspektivet Inom traditionell (förhistorisk) arkeologi uppmärksammades byggnadsoffer i början av 1900-talet. Under undersökte Gudmund Hatt flera järnåldersbosättningar på Jylland där han även dokumenterade offerfynd. Hatt uppmärksammade ett flertal olika typer av depositioner, lerkärl både i miniatyr och bruksgods, samt djurben både brända och obrända. Han diskuterade olika förklaringsmodeller och motiv bakom depositionerna. Hatt menade att lerkärl deponerade framför allt under golv och härd saknar praktisk funktion och därför bör betraktas som offer. Keramikkopparna var sannolikt offergåvor till osynliga högre makter, möjligen vättar som var förbundna med jorden. Hatt påtalade även att fynden kunde utgöra lämningar efter rituella ceremonier troligen någon form av matoffer (Hatt 1938). Hatt var pionjär inom dansk forskning kring romersk järnålder och hans arbete ligger till grund för den fortsatta boplatsforskningen i stora delar av Skandinavien. Under 1950-, 60- och 70-talen var intresset för byggnadsoffer begränsat till sporadiska nedslag. Detta ska troligen sättas i samband med en något minskad grävningsaktivitet under dessa årtionden, samt ett litet intresse för ritual inom arkeologisk forskning. Under slutet av 60- talet och början av 70-talet fick de processualistiska strömningarna genomslag i Danmark och Sverige vilket medförde att fokus hamnade på funktion och konstruktion snarare än mentalitet och sociala företeelser. Richard Bradley har i ett annat sammanhang påvisat att den arkeologiska forskningen i avseendet religion och ritual följer vetenskapsströmningarna inom den antropologiska forskningen, men med en eftersläpning på år. När intresset för ritualstudier ökade inom antropologisk forskning på 60- och 70-talet fick denna inriktning inte 17

13 en grundläggande handling genomslag inom arkeologisk forskning förrän på 80-talet (Bradley 2005:30f). Att urskilja ett offer Den arkeologiska liksom den etnologiska debatten tar sitt ursprung i källmaterialet. Etnologerna utgick från informanternas uppgifter, arkeologerna från det uppgrävda förflutna. Inom arkeologin handlade debatten om identifikationen av ett offer. Samhällsteoretiska strömningar under 1900-talets första hälft skapade en skarp uppdelning mellan profant och sakralt. Boplatserna tillhörde den profana världen och boplatsforskningen var fokuserad på funktionella och ekonomiska perspektiv. I Sverige utkom Margareta Beskow-Sjöberg 1977 med en monografi som behandlade undersökningarna vid järnåldersboplatserna Sörby Tall och Bo, båda på Öland. Med stöd av boplatsernas geografiska närhet till offerplatsen Skedemosse och en jämförelse med äldre nordeuropeiska folkloristiska studier menade hon att de depositioner av fårben i stolphål som förekommer på boplatserna ska betraktas som offerfynd (Beskow-Sjöberg 1977:121f). Knappt tio år senare utkom Sten Hvass med en rapport över undersökningarna av järnåldersbyn Hodde på Jylland. Han argumenterade för att ett flertal depositioner i huslämningarna skulle betraktas som rituella, då ett antal av de deponerade lerkärlen var placerade upp och ned. Kärlen kan inte ha fungerat som resonanslåda om botten var vänd uppåt (Hvass 1985:112f). Det är ett tydligt uttryck för den tidens rådande vetenskapsströmningar att Hvass liksom Beskow-Sjöberg argumenterade för varför depositionerna ska betraktas som rituella. Beskow-Sjöberg använde sig av analogier för att stärka sin tolkning, men både Beskow-Sjöberg och Hvass huvudargument var avsaknaden av funktionella förklaringar. Upprepningen I mitten av 80-talet presenterades två arbeten som på ett kritiskt sätt diskuterade byggnadsoffer utifrån större geografiskt komparativa studier. Ole Harcks artikel Gefässopfer der Eisenzeit im nördlichen Mitteleuropa (1985) behandlade material från Danmark, Holland och Nordtyskland. Torsten Capelle analyserade material från Nordtyskland, Nederländerna, England, Danmark och Sverige i sin artikel Eisenzeitliche 18

14 forskningsöversikt Bauopfer (1987). Harck diskuterade kända husoffer tillsammans med andra offerfynd. Detta var den första arkeologiska studie som utgick från fenomenet byggnadsoffer och som satte det i relation till andra offer (Harck 1985). Capelle intog en kritisk hållning och menade att man måste ställa upp kriterier för att urskilja rituella nedläggningar från profana. Capelle betonade förutom depositionens placering att föremålet måste vara särskilt utvalt eller bära spår av särhantering (Capelle 1985;1987). Harcks och Capelles arbeten initierar de större geografiska studierna och utarbetandet av kriterier för identifikation av byggnadsoffer. I dessa arbeten tolkas depositionernas avsikt som religiös eller magisk. Capelles definition av byggnadsoffer var uttryckligen inspirerad av Berta Stjernquists studier av offerkällor (Capelle 1987:184). Stjernquists operativa tolkning av offer, som haft stor betydelse för arkeologisk offerforskning, fick således även genomslag för definitionen av byggnadsoffer. Stjernquists syn på offer som också var grundläggande för hennes offertolkning, kan inordnas som traditionellt arkeologisk med utgångspunkt i det tidiga 1900-talet: hon betraktade offer som gåvor åt gudarna, ofta i samband med fruktbarhetskult (Stjernquist 1963). Arbeten med större geografisk bredd möjliggör även studiet av mönster. Upprepningen som kriterium för identifikation av offer har diskuterats av bland annat Ralph Merrifield i The Archaeology of Ritual and Magic (1987). Boken behandlar inte skandinaviskt material i någon större utsträckning, men tar upp olika typer av grundläggningsoffer i ett brett rumsligt och tidsmässigt perspektiv. Merrifield diskuterar förutom grundkriterier för offer även kriterier som urskiljer ett offer från en vardaglig eller en oavsiktlig deposition (Merrifield 1987). Avsiktliga depositioner I slutet av 80-talet diskuterades rituella depositioner i byggnader från neolitikum och bronsålder. Nils Björhem och Ulf Sävestad anlade ett nytt perspektiv i sin analys av materialet från Fosie i Skåne. Till skillnad från det tidiga 1900-talets deskriptiva arkeologi och 70-talet och det tidiga 80-talets något tvekande rituella tolkningar, analyserade Björhem och Sävestad kontext och artefakt för att urskilja avsiktliga depositioner. De fynd som Björhem och Sävestad tolkade som offerfynd bestod av yxor och pilspetsar men även vardagsföremål som inte enbart genom sin kvalitet kunde urskiljas som speciella. De betonade 19

15 en grundläggande handling depositionens placering på vissa strategiska platser som i hörn- eller gavelstolphål. Utifrån en kombination av föremål och kontext bedömdes om depositionen var avsiktlig (Björhem & Sävestad 1989:107f). Perspektivet skiljer sig från Beskow-Sjöbergs och Hvass, som i huvudsak angav bristen på praktisk-funktionella tolkningar som orsaken till en rituell eller magisk tolkning. Även Lennart Carlie har arbetat med avsiktliga deponeringar och strategiska placeringar som en möjlig väg att identifiera rituella depositioner. I sin licentiatavhandling från 1992 redovisade han material från boplatsen Brogård i Halland. Carlie kunde i sin analys påvisa en påfallande överrensstämmelse mellan stolphål efter takbärande stolpar och keramikskärvskoncentrationer på mer än 100 gram. I hans arbete betonades upprepningen för att identifiera strukturer samt att det offrade föremålet kan vara av vardaglig karaktär eller till och med medvetet förstört (Carlie 1992:58f). Per Karsten har studerat neolitiska offerfynd i Skåne (Karsten 1994). I sitt arbete diskuterade han enkelfynd, depåfynd och framför allt avsiktliga deponeringar. Karsten utgick från diskussioner kring profana respektive rituella depåer, han konstaterade i sitt arbete att upprepningen inte är ett användbart kriterium för att skilja profana depåer från rituella. Hans avsikt var dock inte att avfärda upprepningskriteriet utan att understryka att kategorin profana depåer (skattgömmor och hantverkslager) har dålig bärkraft. Upprepningen kan dock med fördel användas för att identifiera en medveten handling (Karsten 1994:28ff). Karsten konstaterade att husoffer i form av stolphålsdepositioner blev vanliga under senneolitikum. Dessa var förbundna med ytterlägen i husen och det rörde sig ofta om symboliska yxframställningar (Karsten 1994:184). Den medvetna rituella handlingen, depositionen, kan identifieras utifrån olika kriterier. En av de senaste metodiska definitionerna har utformats av Anne Carlie, som har utfört en omfattande studie av material från stenålder till sen järnålder i södra Skandinavien. Hennes studie behandlade rituella aktiviteter i byggnader, både invigningsritualer och avslutningsritualer. Analysen fokuserade främst på regionala skillnader i tid och rum. Hennes definition av byggnadsoffer bygger på de aspekter som visat sig vara kritiska i forskningen, det vill säga föremålets karaktär och placering. Föremålet bör utmärka sig genom sin karaktär, antingen i form av rituell hantering eller i förhållande till den generella fyndbilden. Placeringen bör vara utmärkande, vid 20

16 forskningsöversikt ingången, härden eller husets hörnor. Slutligen bör depositionen förslutas med byggnation av huset om det inte på annat sätt kan påvisas att depositionen är avsiktlig (Carlie 2004:19). Carlies definition bygger i stort på den som Capelle utformade i mitten på 80-talet, skillnaden är att den metodiska definitionen blivit än snävare och mer specialiserad (Den tekniska/metodiska definitionen av byggnadsoffer kommer att diskuteras utförligare i kapitlet Källkritiska överväganden ideal och realitet ). Den speciella problematik som ligger i att identifiera byggnadsoffer som en rituell aktivitet förekommande på boplatser har överbryggats genom stort fokus på de förekommande föremålen samt deras placering. Som jag har visat var det den negativa bevisföringen som gav upprepningskriteriet. Detta ledde i sin tur till urskiljandet av speciella platser som till exempel härden, ingångarna eller hörnlägen. De strategiska placeringar som definierats har identifierats genom sin symboliska betydelse. Framför allt tröskel och härd har pekats ut med hänvisning till liminalitet och andra strukturalistiskt symboliska förklaringar. Urskiljandet av särskilda placeringar i kombination med den negativa bevisföringen (de icke funktionella faktorerna i depositionen) ledde fram till kriterier om särskild behandling av föremålet. Dessa har av Carlie uttryckts som att föremålet antingen ska visa tecken på rituell behandling eller vara ett föremål som avviker från den generella fyndbilden. Dessa kriterier är utformade utifrån de problem som uppmärksammats i forskningshistorien. Samtidigt som forskningen har problematiserat bilden av byggnadsoffer och uppmärksammat nya aspekter har den tekniska definitionen snävats in. Ambitionen att urskilja offret har resulterat i ett cirkelresonemang. Den allt snävare definitionen av byggnadsoffer som har tillämpats inom arkeologisk metod har medfört att endast vissa positioner och några utvalda föremålskategorier har identifierats och studerats som offer. Bruket av analogier Inom arkeologisk forskning har stor vikt lagts vid den metodiska definitionen av offret, vilket troligen bidragit till att byggnadsoffer har kommit att betraktas som en depositionstyp med en förutbestämd tolkningsram. Innehållet inom tolkningsramen har ofta diskuterats utifrån analogier. En möjlig väg till att förklara betydelsen av byggnadsoffer är de etnografiska parallellerna. Medan den etnologiska debatten 21

17 en grundläggande handling avhandlade frågan om magi eller akustik har den arkeologiska debatten behandlat magi och religion. Tove Paulsson diskuterar det etnologiska materialet och dess användbarhet som analogi. Hon förnyar diskussionen kring järnåldersfynden och dess relation till de folkloristiska uppteckningarna. Genom att påvisa de stora likheter som finns mellan det förindustriella samhällets ekonomi och järnålderns förutsättningar stärker hon länken mellan de folkloristiska uppteckningarna och de arkeologiska fynden. Hon visar på intressanta förändringar i materialet som hon menar är beroende av socioekonomiska faktorer som stallning av husdjur och gödsling av åkrar. I sin uppsats prövar hon hypotesen att fenomenet byggnadsoffer så som vi känner det från etnologiska uppteckningar skulle ha sitt ursprung i järnålderns framväxande agrarsystem (Paulsson 1993:31, denna teori har dock tillbakavisats av bland annat Borna-Ahlkvist 2002:92). Hon diskuterar offrens avsikt och verkan med hjälp av begreppen gåvooffer och skyddsvaktsoffer som används i den etnologiska traditionen. Med hjälp av analogierna kan hon urskilja olika motiv bakom valet av artefakt vid depositionen. Paulsson menar att fynd av hela djur och även speciella skelettdelar som kranium och kotor kan tolkas som skyddsvaktsoffer, medan keramik och matoffer (ben från de köttrikare delarna av stora djur) kan tolkas som gåvooffer (Paulsson 1993; 1997). Paulsson belägger analogins relevans genom socioekonomiska förutsättningar, och använder sig av ett referensmaterial som är tillämpbart på den snäva metodiska definition hon använder. Även Per Karsten refererar till det etnologiska materialet bland annat för att belysa stenyxans roll inom folktron. Han framlägger även socialantropologiskt studerade analogier för att illustrera möjliga motiv till byggnadsoffer. Som exempel nämner han byggnadsritualer hos maorierna på Nya Zeeland. Den aktuella stammen har använt sig av bruket att deponera svallade stenar, yxor och hundkäkar för att garantera platsens välfärd. Bruket finns belagt från tal genom arkeologiska fynd och muntliga berättelser. De socialantropologiska exempel han förevisar motsvarar de definitioner av depåfynd som han uppställt. Maorierna deponerar föremål i stolphål på ett sådant sätt att det skulle motsvara ett arkeologiskt stolphålsfynd. Karsten poängterar även att situationen påminner om den skandinaviska då det finns både muntliga och materiella källor (Karsten 1994:146f). En annan närliggande analogi som har använts är det norröna materialet. Laila Kitzler har i en analys av grundläggningsdepositioner på 22

18 forskningsöversikt Birkas garnison kopplat fynden till Odendyrkan. Depositionerna bestod av spjutspetsar och andra militära attribut som Kitzler menar att man kan relatera till krigarnas kung Oden. Kitzler använder i detta exempel utdrag ur isländska sagor för att påvisa Odens relation till krigarna och framför allt spjutet (Kitzler 2000:13ff). Även Anne Carlie använder sig av den norröna mytologin för att tolka motiven bakom byggnadsoffer. I första hand använder Carlie källorna för att skapa en bakgrundsbild till det religiösa sammanhang vari byggnadsoffer kan ha utförts (Carlie 2004:30ff, 192, 214). I andra hand använder hon även beskrivningar från den norröna mytologin för att belägga att byggnadsoffer kan ha utförts som del i en förfäderskult (a.a.:216). Carlie gör i sin tolkning skillnad på religiösa ritualer och magiska ritualer. De magiska ritualerna syftar till att manipulera högre makter. För att illustrera vilka möjligheter till manipulation som fanns använder hon sig av analogier från folkloren. I folkloristiska föreställningar söker hon efter magiska egenskaper hos föremål, bland annat påtalar hon flintyxans och fossilens magiska skydd mot eld och åska samt eggjärnets skyddande verkan (Carlie 2004:145, 195f). Carlie anser dock inte att den förkristna rituella tradition hon studerar är densamma som den som förekommer i medeltid och modern tid. Hon förutsätter därmed att den rituella och symboliska kontexten har förändrats. Det finns ett uppenbart problem i att förutsätta att de symboliska värdena hos ett föremål förblir konstant trots att dess rituella kontext förändras. Paulsson har däremot övertygande argumenterat för att folkloristiska uppteckningar angående byggnadsoffer, från sekelskiftet 1900, är användbara analogier. Även de måste dock brukas varsamt; både symbolvärde och kontext måste beaktas och helst överensstämma. Strukturalistiska och symboliska perspektiv Analogier har brukats för att förklara motivet bakom depositionen. I betraktandet av byggnadsoffer som en religiös eller magisk ritual uppstår även frågan om ritualens plats/funktion i samhället. Paulsson definierar företeelsen som en rite de passage, och omnämner även depositionerna som ett die hard phenomenon. Hon använder sig av begreppen för att definiera de fenomen hon studerar och inte som ett analytiskt verktyg (Paulsson 1993; 1997). I begreppen ligger implicit förutsättningen att det handlar om en ritual som förekom- 23

19 en grundläggande handling mer under en lång tidsera och tillskrivs en viktig funktion i samhället. Begreppet rite de passage utvecklades inom den strukturalistiska skolan, inbyggt i begreppet ligger att religiösa system är åtskilda från den sociala världen. Övergångsriter återskapar en social ordning efter en större kris. Även Anne Carlie använder sig av begreppet rite de passage som en definition av fenomenet. Hon urskiljer inom byggnadsoffertraditionen två typer av offer: religiösa ritualer och magiska ritualer. Carlie gör en tydlig uppdelning mellan profant och sakralt. Den religiösa ritualen har som avsikt att återupprätta eller förnya upplevelser av det heliga, för att stärka kontakten med de högre makterna, medan den magiska ritualen tjänar till att manipulera de högre makterna (Carlie 2004:21ff). Carlies arbete följer på detta vis det traditionella sättet att studera offer. Fokus ligger på artefakternas symbolvärde och ritualen bekräftas som en rite de passage för att markera husets födelse och övergången till en ny tid. Carlie diskuterar även förfädersdyrkan som en möjlig förklaringsmodell för de religiösa offren. Susanne Siech har i sin rapport över undersökningarna på Petersborg 6, utanför Malmö, tagit upp byggnadsoffer till diskussion (Siech & Berggren 2002:134ff). Siech är inspirerad av socialantropologiska metoder och använder sig även hon av begreppet rite de passage. Till skillnad från Paulsson och Carlie använder hon begreppet mer som ett analytiskt verktyg än som en definition. Siech ser huset som en social beklädnad av människan och fokuserar därigenom på människorna istället för huset. Byggnadsoffret tolkas och förklaras som en nödvändig ritual i husets tillblivelse, som en resa från social nakenhet till statusbeklädnad. Offret var en nödvändighet för att kontrollera relationen mellan ont och gott, människor och gudar (a.a.:134ff). Mer uttalade strukturalistiska perspektiv har använts av Gunnar Andersson och Ann-Marie Renck. Andersson har analyserat förekomsten av malstenslöpare i stolphål i äldre järnåldersbebyggelse i Mälardalen. Malstenslöparna, som genom bruk får släta, något facetterade ytor, är direkt olämpliga att använda som skoning till stolpar. Trots detta förekommer malstenslöpare återkommande i stolphål. Andersson tolkar ur ett strukturalistiskt perspektiv stenarna som rituella depositioner med anknytning till fruktbarhet och jordbruk. Andersson menar att depositionerna har utförts för att återställa eller övervinna socioekonomiska förändringar (Andersson 1999:92ff). Renck är inspirerad av strukturalismen och lingvistiska tolknings- 24

20 forskningsöversikt metoder. Hon påpekar religionens grundläggande roll i samhället och ser ritualer som religiösa yttringar. Religion, ideologi och normer utgör ett samhälles specifika kultur, och kulturen är i sin tur uppbyggd på ett gemensamt symbolspråk. Religion och ideologi är samhällets drivkraft och ritualen ett redskap för handling. Ritualen befäster eller förändrar rådande relationer och tillstånd. Till skillnad från Siech fokuserar hon på föremålens och byggnadens symboliska betydelse för att tolka ritualens budskap. I analysen av ett skånskt byggnadsoffer bestående av fröer, betonar hon fröernas symboliska betydelse som en ekonomisk investering och en metafor för den brukade jorden. Inspirerad av D. W. Bailey (Bailey 1990) ser hon huset som en metafysisk enhet med en livscykel som även inbegriper människorna som bebor det. Huset och dess konstruktionselement ser hon som en avbild av axis mundi (Renck 1996:89ff; 2000:209ff). Strukturalistiska perspektiv är fruktsamma vid tolkandet av föremål och kontexters symboliska betydelse. Det problematiska med perspektivet är den implicita uppdelningen mellan sakralt och profant som gör det svårt att integrera rituella handlingar i vardagliga aktiviteter. Postprocessuella strömningar Hélène Borna-Ahlkvist behandlar i sin avhandling Hällristarnas hem (2002) bronsåldersbosättningen Pryssgården. På boplatsen dokumenterades ett antal husoffer och andra rituella depositioner. Borna-Ahlkvists arbete och tolkningar är inspirerade av arkeologen Fokke Gerritsens modell över husets kulturella biografi (Gerritsen 1999). Gerritsens modell har många drag som liknar Baileys, då även han betraktar huset som en social enhet. Hans modell utgår dock från människorna som bygger och bebor huset till skillnad från Baileys som utgår från husets eget liv (a.a.:139ff). Borna-Ahlkvist ser till skillnad från Renck inte ritualer som enbart religiösa uttryck utan menar att vissa ritualer kan ha mer social än religiös betydelse. Hon tolkar husoffer som fruktbarhetsoffer i samband med husets uppförande, som en del i att försäkra sig om välstånd för det nya huset och dess invånare (Borna- Ahlkvist 2002:77ff). Byggnadsoffer i bronsålder har även berörts av Anna Gröhn. Gröhn är inspirerad av sociologerna Pierre Bourdieu och Anthony Giddens. Hon betraktar huset som en social agent och ritual som strukturerande och reproducerande. Gröhn poängterar att i hennes källmaterial har 25

21 en grundläggande handling ett nytt hus endast uppförts var tredje eller var fjärde generation. Hon argumenterar för att invånarna trots det troligen var medvetna om de depositioner som fanns i vissa väggar och stolphål, och att dessa har förstärkt gränserna i huset (Gröhn 2004:302). Gröhns perspektiv ger huset och byggnadsoffret en aktiv roll i det sociala livet. Ritualen och husets födelse är inte enbart momentana utan deras roller är pågående och ständigt närvarande. Ett annat arbete som berör ämnet och sammanfattar forskningsläget är Richard Bradleys bok Ritual and Domestic Life in Europe (2005). Bradley menar att arkeologiska arbeten om ritual i förhistorien ofta kommer till en återvändsgränd. Tolkningarna blir begränsade och kan inte återverka på ekonomiska och funktionella aspekter. I sitt arbete lyfter han fram ett antal exempel på arkeologiska material som fått komplexa och inkonsekventa tolkningar. Bradley diskuterar problemen som uppstår inom arkeologi när tolkningarna utgår från en distinktion mellan sakralt och profant, eller snarare rituella aktiviteter och praktiska hushållsaktiviteter. Han förespråkar att man istället ska studera ritualiseringsprocesser: hur vardagsföremål och vardagliga händelser eller platser får ny meningsbärande betydelse genom ritualiseringen. Dagens distinktion mellan sakral och profan är meningslös att försöka applicera på ett förhistoriskt arkeologiskt material. I förhistorisk tid gav rituella aktiviteter kraft åt vardagligt liv, och vardagslivet skapade en referensram åt publika aktiviteter. Ritual och vardag är inte två halvor av en helhet som kan separeras i det arkeologiska materialet utan snarare två lager som sammanblandats (Bradley 2005:119f). Strukturalistiskt inspirerade perspektiv är relativt vanliga vid analys av byggnadsoffer. Rite de passage används för att beskriva företeelsen, dock snarare som en definition än som ett analytiskt begrepp. Lingvistiska och strukturalistiska tolkningsmetoder sätter fokus på artefakternas symbolspråk. Tolkningarna fokuserar på husets betydelse istället för att förklara drivkraften och verkan av ritualen på ett socialt och psykologiskt plan. Arbetena som gjorts av Gröhn och Bradley är inspirerande och visar nya tolkningar, men fokus i deras arbeten ligger inte på att specifikt förklara byggnadsoffret. Bradley menar att tolkningar av och diskussioner kring ritual inom arkeologin möjligen har nått till en återvändsgränd (Bradley 2005:xiii). För att komplettera och nyansera forskningen krävs nya infallsvinklar och frågeställningar. 26