GEMENSAMMA PARLAMENTARISKA AVS-EG-FÖRSAMLINGEN

Transkript

1 GEMENSAMMA PARLAMENTARISKA AVS-EG-FÖRSAMLINGEN Plenarhandling ACP-EU 3754/B/05/def. BETÄNKANDE om återanpassning efter konflikter i AVS-länder Utskottet för politiska frågor Medföredragande: José Ribeiro e Castro och Ana Rita Sithole (Moçambique) DEL B: MOTIVERING PR\ doc APP/3754/B/def.

2 MOTIVERING I. Inledning Den politiska dimensionen av partnerskapet mellan AVS och EU är en av de viktigaste innovationerna förutom handels- och biståndspelarna. Genom artikel 11 i partnerskapsavtalet från Cotonou åtar parterna sig att vidta lämpliga åtgärder när en konflikt har bilagts, för att underlätta en återgång till fredliga, stabila och hållbara förhållanden. Parterna ställs ofta inför svårigheter i genomförandet av målen för att återupprätta fred och bygga upp en demokratisk stat. En av de stora utmaningarna inom ramen för det politiska samarbetet och utvecklingen av stater i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet är att det ofta pågår väpnade konflikter i dessa regioner, och att dessa krig får förödande konsekvenser för ländernas ekonomiska och sociala potential. Under de senaste decennierna har konflikter pågått i minst 26 stater 1 bland AVS-länderna, och många av deras grannstater har varit inblandade i dessa konflikter. Frihetskrig har tyvärr sällan något slut och leder ofta till gränsöverskridande konflikter eller olika inre nationella konflikter, eller till våldsamma aktioner för att garantera eller ifrågasätta den styrande ledarens makt, vilket gör det problematiskt för staten att utvecklas och förbättra förhållandena för befolkningen. Den gemensamma parlamentariska AVS EG-församlingen samlar länder som är eller ofta har varit inblandade i inbördeskrig eller väpnade konflikter sinsemellan, i ett forum. Följaktligen måste den utnyttja sin speciella status för att bidra till en fredlig lösning och återanpassning efter konflikter i sina medlemsländer. Diskussioner med deltagande av berörda parter och givare bör anordnas för att påskynda uppbyggande av förtroendet och utbyte av bästa metoder. Företrädare för Europeiska kommissionen, Världsbanken, Förenta nationernas utvecklingsprogram (UNDP) och andra FN-organ och givare skall uppmuntras till att föra en regelbunden dialog med den gemensamma parlamentariska AVS EG-församlingen och de berörda ländernas nationella parlament. Slutmålet för återanpassning efter konflikter och integrering av jämställdhetsaspekter och regionala perspektiv skall vara att stärka statens och befolkningens ställning för att nå en bättre och fredlig framtid. Givarna och världssamfundet har ett stort ansvar på detta område. Det strategiska ramprogrammet för återanpassning efter konflikter är det grundläggande verktyget för en framgångsrik återanpassning, och det är följaktligen viktigt att programmet håller hög kvalitet och är väl sammansatt: det skall omfatta landsspecifika analyser i kombination med ett regionalt perspektiv och samtidigt inbegripa en strategi på subnationell nivå. En effektiv återanpassningsplan bör omfatta ett fastställande av prioriterade sektorer och åtgärder samt 1 Angola, Burundi, Centralafrikanska republiken, Tchad, Kongo-Brazzaville, Demokratiska republiken Kongo, Djibouti, Östtimor, Ekvatorialguinea, Eritrea, Etiopien, Fiji, Haiti, Guinea Bissau, Elfenbenskusten, Liberia, Mali, Moçambique, Niger, Rwanda, Sierra Leone, Salomonöarna, Somalia, Sudan, Surinam, Uganda. APP/3754/B/def. 2/7 PR\ doc

3 regelbundna samråd med företrädare för de berörda länderna och aktivt deltagande av lokala aktörer från alla sidor. I sitt föregående betänkande analyserade den gemensamma parlamentariska AVS EG församlingen djupgående de olika skedena i konfliktlösning, från krig till fred. För närvarande behandlas de följande stegen i samband med situationen efter avslutade konflikter. II. Katastrofbistånd och förbindelsen mellan nöd- och återanpassningsbistånd och utveckling Den allmänna situationen efter ett krig kan beskrivas som en fullständig förstörelse av ett lands ekonomi, infrastrukturer och grundläggande tjänster. Det finns ingen läkarvård, ingen vatten- eller livsmedelsförsörjning, landet är farligt och marken innehåller landminor och annan odetonerad explosiv materiel. Familjer och andra civila grupper har splittrats, många personer är förklarade som saknade och andra har blivit flyktingar eller internflyktingar. I det första skedet koncentreras naturligtvis alla insatser på humanitär katastrofhjälp, att återupprätta grundläggande tjänster, såsom vatten- och livsmedelsförsörjning och sjuk- och hälsovård, samt att vidta de första åtgärderna för att sammanföra familjer och börja reparera skador. Det är absolut nödvändigt att lokala aktörer från AVS-länderna görs delaktiga i dessa åtgärder, eftersom det i en stat som har fallit samman ofta är omöjligt att rikta biståndet till de delar av befolkningen som är mest i behov av hjälp. Civila och icke-statliga organisationer kan bidra att kanalisera biståndet, och därigenom blir det möjligt att undvika att väpnade styrkor eller fredsbevarande trupper involveras. De fredsbevarande styrkornas funktion bör vara att trygga den civila personalens distribution av biståndet. Det moderna konceptet att knyta samman katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd innebär att beslutsfattare och de personer som är engagerade i detta arbete inte får glömma bort vikten av framtida återanpassning och långsiktig utveckling under det första skedet när katastrofhjälp ges. Europeiska kommissionen definierar återanpassning som en en övergripande, dynamisk övergångsstrategi för institutionell reform och förstärkande, för återuppbyggnad och förbättring av infrastrukturer och tjänster, för att stödja de berörda befolkningarnas initiativ och åtgärder på de politiska, ekonomiska och sociala områdena, och som syftar till att återuppta en hållbar utveckling. Människor såväl offer som de som har deltagit i våldsamma konflikter måste återintegreras i det civila samhället, i dess ekonomiska, sociala och politiska aspekter. Under det senaste årtiondet har det emellertid visat sig att det ursprungliga konceptet för att knyta samman katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd som en endimensionell sammanhängande enhet är olämpligt. Dessa etapper överlappar varandra, eftersom de situationer som uppstår efter en konflikt är mer komplicerade nu än de var tidigare. Den viktigaste principen som måste beaktas i planeringen av återanpassning i AVS-länder är att det inte finns ett enda tillvägagångssätt, och att varje fall måste utvärderas individuellt. I en PR\ doc 3/7 APP/3754/B/def.

4 del AVS-länder är det inte ens är möjligt att inleda de första katastrofhjälpsåtgärderna medan en väpnad konflikt fortfarande pågår, eller där bara ett område i landet är i krig. Kärnan i konceptet sammanknytning av katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd måste vara en långsiktig plan som omsätts i kortsiktiga åtgärder genom att anpassa den till de växlande omständigheterna, undvika onödig byråkrati, och genomföra dessa planer på ett flexibelt, lyhört och samordnat sätt. Det är absolut nödvändigt att bygga konceptet på det civila samhällets initiativ och åtgärder. III. Social och yrkesmässig återintegrering Förutom att återupprätta de grundläggande samhällstjänsterna finns det ett centralt behov av att återupprätta och bygga upp sunda sociala strukturer, eftersom samhällen med just avslutade konflikter omfattar flera olika sociala grupper, och det är nödvändigt att ta itu med och lösa deras problem. Effektiv återanpassning efter en konflikt är omöjlig utan en mänsklig dimension. En betydande del av befolkningen i AVS-länder är soldater i väpnade konflikter, och såväl män som kvinnor och barn tvingas ta upp vapen eller gör det frivilligt. Dessa väpnade styrkor agerar och lever ofta under långa perioder i organiserade strukturer ledda av befäl, och varje person har en roll i den väpnade gruppen. Efter det att våldsamheterna upphör måste dessa personer finna sin roll i samhället och lära sig att handskas med sina krigstrauman. Det viktigaste målet är att undvika att de inte återgår till stridande i samma land eller i konflikter i andra länder. På det här sättet kan den konfliktförebyggande verksamheten integreras i återanpassningsarbetet. Hela befolkningen, däribland de före detta soldaterna, som har lidit av ett krigs konsekvenser skall omfattas av ekonomiska projekt, såsom att återuppbygga fabriker för att tillhandahålla arbetstillfällen och återupprätta sjuk- och hälsovård och infrastrukturer, och göra dem delaktiga i planeringen av dessa åtgärder. Ungdomsgrupper behöver särskild omsorg, och barnsoldater och barn som har drabbats av en konflikt kräver utbildning, yrkesutbildning och rekreationsanläggningar. Flickor och unga kvinnor är ytterst sårbara; det är nödvändigt att utvärdera deras problem och behov samt inrätta sociala återanpassningsprojekt. Under en konflikt kan flickor och kvinnor falla offer för våldtäkt, påtvingade graviditeter, socialt utanförskap, diskriminering och förlust av familjemedlemmar, inkomst eller mark. En av de största utmaningarna att ta itu med är att se till att flickor deltar i utbildningssystemen. Ett av de största hindren för återanpassning efter konflikter är förekomsten av fält med antipersonella landminor (truppminor) eller annan odetonerad explosiv materiel. Detta ger upphov till komplikationer, eftersom jordbrukare inte kan arbeta med sin mark, flyktingar inte kan ta sig till sina hem, och återuppbyggande av vägar, järnvägar, broar samt jordbruksproduktion blir omöjligt eller livsfarligt. Efter en konflikt måste dessutom en AVS-stat ta itu med problemen med personer som har invalidiserats eller skadats allvarligt av landminor. Det är i synnerhet viktigt att i samarbete med givare planera och stödja åtgärder APP/3754/B/def. 4/7 PR\ doc

5 för snabb läkarvård och långsiktig social återanpassning samt projekt som är öppna för alla. Lämplig utbildning om riskerna med minor, i synnerhet för barn, och upphörande av användning och lagring av landminor är viktiga kriterier för att nå ytterligare hållbar utveckling. Ottawakonventionen utgör den effektivaste ramen för bekämpningen av landminor, och det är följaktligen av grundläggande vikt att alla AVS-länder ratificerar den och genomför dess bestämmelser. Ett liknande problem som också måste tacklas gäller spridningen av mindre/lätta vapen, vilka alltid innebär en enorm risk för att en konflikt flammar upp på nytt eller för att ett visst land eller områdestörtas in i en situation där ständiga hot från banditverksamhet eller våldsam anarki föreligger. Att avbeväpna civilpersoner och beväpnad milis samt införa en strikt kontroll av mindre/lätta vapen har visat sig vara grundläggande när det gäller att bygga varaktig stabilitet. IV. Politisk återuppbyggnad och nationell försoning Återanpassning och politisk återuppbyggnad måste stödja varann ömsesidigt. Politisk återuppbyggnad bör syfta till att möjliggöra nationell förlikning och fredlig samexistens, och måste vara inriktat på att skapa rättssäkerhet. I det här sammanhanget kan man till exempel tänka sig att starta mångfacetterade nationella förlikningsprogram, inklusive nationella sannings- och förlikningskommissioner, utbilda befolkningen i fredskultur, stöda utvecklandet och stärkandet av det civila samhället, starta konkret verksamhet för kvinnors avancemang, tillhandahålla stöd för oberoende och ansvarstagande medier samt reformera både det moderna och traditionella det rättsliga systemet. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid fostran i fredskultur, inklusive nationsomspännande, kampanjer för att höja medvetenheten hos de olika befolkningsgrupperna och hjälpa dem att leva tillsammans igen i fred, och vid att utbilda politiska och administrativa ledare i fredlig konfliktlösning och införa begreppen demokrati, mänskliga rättigheter och fredsfostran i skolornas kursplaner. Den chock och de trauman som orsakas en väpnad konflikt får inte åsidosättas i genomförandet av en återanpassningsprocess. Människorna måste kunna känna att staten lyssnar till deras problem och personliga lidande och att den har för avsikt att göra dem delaktiga i återanpassningsprocessen. Att inrätta en nationell sannings- och försoningskommission är ett av de möjliga alternativen för att nå detta mål. Försoningskommissionen genomför offentliga utfrågningar och rapporterar och registrerar överträdelser av de mänskliga rättigheterna och krigsförbrytelser i en slutlig rapport. Dessa sannings- och försoningskommissioners verksamhet måste genomföras på ett opartiskt och neutralt sätt, och de skall vara öppna för alla. Offer från alla etniska och religiösa grupper skall uppmuntras att delta. Även om den moderna doktrinen tycks försvara tanken att dessa förfaranden för att finna sanningen utgör ett verktyg för att lindra smärta och främja försoning, är det viktigt att beakta PR\ doc 5/7 APP/3754/B/def.

6 att balanserade, rättvisa och lämpliga amnestier är en klassisk åtgärd som har visat sig fungera väl i många situationer. Det är viktigt att påminna om och betona den funktion som kyrkor, religiösa samfund eller organisationer, traditionella samhällsledare och det civila samhället kan fylla på detta område, eftersom de kan utöva ett positivt inflytande till fördel för en slags andlig avrustning, och få människorna att öppet diskutera och överbrygga svårigheter och bygga upp ömsesidig förståelse. Eftersom många AVS-länder redan har gått igenom denna process skall den gemensamma parlamentariska AVS EG-församlingen analysera de arbetsmetoder och resultat som har nåtts av dessa sanningskommissioner och anordna en diskussion om bästa metoder och de svårigheter som sådana kommissioner ställs inför. V. Övergång till ett demokratiskt samhälle, inklusive förberedelser för val Som en del de politiska förändringarna efter en konflikt genomgår flera AVS-länder nu en övergångsprocess till demokrati. De auktoritära regimer som har styrt i många av dessa länder under en lång tid har undergrävt respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Krig, civila och etniska konflikter pågår fortfarande i flera AVS-länder, och många av AVS-länderna har fortfarande inte övergått till demokrati. AVS-länderna har emellertid åtagit sig att följa principen om sund förvaltning och demokrati genom att underteckna Cotonoupartnerskapsavtalet, handlingsplanen från Kairo eller det nya partnerskapet för Afrikas utveckling (Nepad). De är också involverade i andra regionalt baserade initiativ. Demokratisering är en av förutsättningarna för effektiva materiella och politiska återanpassningsprogram efter en konflikt. Den utgör också en av de viktiga ledsagande åtgärderna för all rättvis och hållbar utveckling av landet på kort, medellång och lång sikt. Det är verkligen viktigt att återanpassningen efter en konflikt sköts av betrodda myndigheter och genom ett system som inspirerar till förtroende och trovärdighet inom ramarna för klara och tydliga demokratiska regler som ger möjlighet till insyn. Effektiv återanpassning är nödvändig för att bistå många av AVS-länderna att stabilisera demokratin där den fortfarande är instabil.centrala aspekter som bör garanteras är bland annat ett demokratiskt antagande av en demokratisk konstitution, förekomsten av en demokratiskt vald regering, öppenhet och rättvisa i valprocesserna för att se till att de leder till stabilitet och inte till ständiga kriser, en separation mellan den lagstiftande och den verkställande makten, press- och mediefrihet i stort med garantier för medborgarnas tillgång till korrekt och pluralistisk information, så att det inte bara är rösten från sådana medier som kontrolleras av ett enda parti som hörs. Att bygga upp institutionell kapacitet och befästa regeringsstrukturer inom såväl politiska institutioner som offentliga tjänster är av grundläggande vikt. För att garantera insyn är det APP/3754/B/def. 6/7 PR\ doc

7 viktigt att statliga och icke-statliga aktörer involveras i övergångsprocessen, såsom lokala icke-statliga organisationer, traditionella samhällsstrukturer, kyrkor och religiösa samfund eller organisationer samt fackföreningar, medier och forskningsinstitut. När det gäller direkta projekt kan insyn garanteras genom att göra det civila samhället delaktigt och reformera lagar och rättssystem för att stärka rättsstatsprincipen. Det åligger AVS-ländernas regeringar att bygga upp statlig infrastruktur och garantera öppna samhällstjänster. Demokratiska val är ett av de första viktiga stegen i den politiska återanpassningen efter en konflikt. För att underlätta övergången från en militärregim till ett demokratiskt system är det absolut nödvändigt att minska militärens närvaro och roll i valprocessen. Militärens funktion bör vara begränsad till att garantera medborgarnas säkerhet. Försvars- och säkerhetsstyrkorna skall underordnas statliga civila myndigheten och ha till uppgift att upprätthålla lag och författning. Att involvera nationella och utländska (regionala och internationella) observatörer och internationella organisationer bidrar till ökad öppenhet i valprocessen. Observatörerna bör utföra sitt arbete i enlighet med de rättsliga och politiska bestämmelserna i respektive lands nationella lagstiftning och vägledas av de internationella standarder som gäller på området. PR\ doc 7/7 APP/3754/B/def.