ÖSTERSJÖN. Dioxiner halterna minskar inte! MILJÖTILLSTÅNDET I EGENTLIGA RAPPORT 2003

Transkript

1 MILJÖTILLSTÅNDET I EGENTLIGA ÖSTERSJÖN RAPPORT 23 Dioxiner halterna minskar inte! I Havsmiljön på agendan I Stockholms förorenade bottnar I I Giftfria båtbottenfärger I Spökfisket I Nytt om blågrönalger I SWEDISH REPORT ON THE ENVIRONMENTAL STATE OF THE BALTIC PROPER, INCLUDING ENGLISH SUMMARIES

2 Luleälven Kemijoki Indalsälven Ångerm anälven FINLAND NORGE SVERIGE N eva ESTLAND RYSSLAND DANMARK Göta älv Egentliga Östersjön Nem LITAUEN unas LETTLAND Daugava VITRYSSLAND Oder Vistula POLEN TYSKLAND UKRAINA TJECKIEN ÖSTERSJÖ 23 är utgiven av Stockholms Marina Forskningscentrum (SMF). Den kan beställas från: Stockholms Marina Forskningscentrum, Stockholm Tel: Fax: e-post: annika@smf.su.se Rapporten finns också på Internet: REDAKTION ANSVARIG: Lena Kautsky, SMF. Tel: REDAKTÖR: Annika Tidlund och Ulrika Brenner, SMF. ENGELSK SPRÅKGRANSKNING: Proper English AB. FORMGIVNING OCH ORIGINAL: Grön idé AB. OMSLAGSFOTOGRAFI: Anders Engman/Megapix. UNDERLAG TILL KARTA SID. 12: Anders Bignert (med hjälp av TISS Thematic Images and Spatial Statistics). FOTOGRAFER/BILDBYRÅER: Per Bengtson/Grön idé sid. 2, 4, 1 11, 12, 16 17, 24, 25, 28, 41, 42 43, 44, 52, 56, Björn Malmberg/Megapix sid. 3, Brita Sundelin/SU sid. 11 (småbilder), Alf Linderheim/Naturfotograferna sid. 2, Olle Karlsson/NRM sid. 22, Lars Johansson/Windh sid. 27, Greenpeace sid. 32, Havsfiskelaboratoriet sid , Fredrik Franzén/FiV sid. 36, Anders Hansson sid. 45, Sjöfartsverket sid. 47, Ulf Larsson/SU sid , Helena Höglander sid. 49 (mikroskopbilder), Hans Kautsky/SU sid. 53, 55. TRYCKT HOS: Katarinatryck på Invercote 24 g (omslag) och Linné naturvit 12 g (inlaga). UPPLAGA: 35 ex. ISSN:

3 Havsmiljön på agendan Nu talas det om havsmiljön igen. Först var det den pinsamma historien där EUs regler om dioxiner förbjöd oss att använda fet fisk från Östersjön i djurfoder, men gav dispens för mänsklig konsumtion. Därefter kom den sorgliga diskussionen om torsken. Slutligen blev alla ledsna gubbar och de dystra prognoserna för havets miljömål helt enkelt för mycket. Regeringen tillsatte en Havsmiljökommission. Låt oss hoppas att det blir allvar av deras förslag. För som Havsmiljökommissionens ordförande själv sa i sitt tal, som du kan läsa på sidan 25, Det är sannerligen inte bristen på stolta deklarationer som är problemet för havsmiljön. Vi på smf tror att mer och bättre kunskap till fler är det bästa, kanske enda, sättet att i längden åstadkomma förändringar både i stort och smått. I Östersjörapporten kan ni därför läsa intressanta och engagerande artiklar om den forskning och miljöövervakning som bedrivs i Egentliga Östersjön. Och förhoppningsvis få kunskaper som i slutändan leder till faktiska förbättringar av miljötillståndet i våra hav. Östersjö 23 Innehåll Giftfri mijö Dioxiner i Östersjöns fisk Stockholms förorenade bottnar Giftfria båtbottenfärger visar sig vara giftiga Havsörnarna finns nu längs hela kusten Gråsäl brist på is gav god räkning Hav i balans / Levande kust och skärgård Havet ett offer för allmänningens förbannelse Vädret påverkar mest Försvunna torskgarn fortsätter spökfiska Integrerad fiskövervakning Mot renare vatten i hela EU Ingen övergödning Sjömärken i miljöövervakningens tjänst Östersjöns blågrönalger viktiga kvävekällor Gotland nytt område i övervakningen Bottendöden breder ut sig Adresser till havsforskningssverige Viktig läsning tycker vi! Annika Tidlund, redaktör ÖSTERSJÖ I 23 1

4 Giftfri miljö Miljön ska vara fri från ämnen och metaller som skapats i eller utvunnits av samhället och som kan hota människors hälsa eller den biologiska mångfalden. Detta innebär bland annat att halterna av ämnen som förekommer naturligt i miljön är nära bakgrundsnivåerna. Halterna av naturfrämmande ämnen i miljön är nära noll. I DETTA AVSNITT: Dioxiner i Östersjöns fisk Stockholms förorenade bottnar Giftfria båtbottenfärger visar sig vara giftiga Havsörnarna finns nu längs hela kusten Gråsäl brist på is gav god räkning

5 GIFTFRI MILJÖ Dioxiner i Östersjöns fisk ett hot mot svenskt fiske Livsmedelsverket har i två rapporter under 2-talet hävdat att halterna av dioxiner i fet Östersjöfisk minskar och att svenskarnas intag av detta giftiga ämne minskat drastiskt. Vi menar att slutsatserna i dessa rapporter baserar sig på undermåliga data, och att informationen är vilseledande eller direkt felaktig. Tillförlitliga miljöövervakningsdata visar att dioxinhalterna ligger kvar på samma nivå sedan mitten av 198-talet och dessutom sannolikt kommer att öka. Livsmedelsverkets långtgående och lugnande slutsatser får stora konsekvenser för miljöarbetet, östersjöfisket och alla konsumenter. Istället måste Livsmedelsverket genom saklig och korrekt information påskynda och stödja andra myndigheters arbete med att rensa upp i gamla deponier och pågående utsläpp. TEXT: MATS OLSSON OCH ANDERS BIGNERT, NATURHISTORISKA RIKSMUSEET, CYNTHIA DE WIT, STOCKHOLMS UNIVERSITET SAMT PETER HAGLUND, UMEÅ UNIVERSITET Sedan 21 gäller ett generellt förbud mot försäljning av fet östersjöfisk inom EU både som mat och djurfoder. Orsaken är att denna fisk har högre dioxinhalter än vad som anses vara acceptabelt. Orsakerna till att fisken inte heller får säljas som foder är att exempelvis en höna uppfödd på östersjöfisk kommer att få förhöjda dioxinhalter. Som människor får vi då via hönan, kycklingen och hönans ägg i oss dioxinerna som ursprungligen fanns i den feta östersjöfisken. Dispens för svensk och finsk konsumtion Från dessa EU-regler har svenskar och finländare fått undantag vad gäller konsumtion av strömming och lax Livsmedelsverket hävdar på bristfälliga grunder att dioxinhalterna i Östersjöfisk minskar och att svenskarnas intag av detta ämne minskat drastiskt. Artikelförfattarna hävdar att detta är fel. Based on inadequate data, the Swedish Food Administration claims that concentrations of dioxins decrease in Baltic fish and in Swedish food. The authors of the article dispute this claim. inom det egna landet. Förbudet att använda fisken som djurfoder gäller dock. Vid förhandlingarna inom EU har man från svensk och finländsk sida åberopat att konsumenterna i Finland och Sverige är så upplysta att de redan idag begränsar sin konsumtion av fet fisk från Östersjön på grund av myndigheternas kostrekommendationer. Men ÖSTERSJÖ I 23 3

6 GIFTFRI MILJÖ FETTLÖSLIGA GIFTER SÅ FUNGERAR DE Fettlösliga ämnen som hamnar i havet finns inte löst i vattnet. Istället söker de sig till fett och partiklar i miljön. Detta fett kan finnas i vattenandande organismer såsom plankton och fisk. De tar upp de fettlösliga miljögifterna genom andning och direktkontakt med vattnet - miljögifterna bioackumuleras. Fettlösliga ämnen kan också häfta vid icke levande partiklar. Dessa partiklar sjunker antingen till bottnen eller blir uppätna. De vidaretransporteras därmed högre upp i födokedjan och miljögiftet koncentreras ytterligare det biomagnificeras. Många av de farliga miljögifterna är sådana fettlösliga ämnen. De bioackumuleras i vattnets växt- och djurliv, och hos fiskkonsumerande däggdjur och fåglar byggs det upp höga koncentrationer. De luftandande djuren drabbas hårdare än rovfisk som andas med gälar och därmed av kemiska jämviktsskäl aldrig får så höga halter som exempelvis säl, havsörn och människa. De svårnedbrytbara, eller persistenta, fettlösliga miljögifterna lagras i kroppens fett som bl.a. användes för att producera ägg, ungar och modersmjölk. Fortplantningen kan härmed fungera som en avgiftning av modern. Detta gör att särskilt stränga kostrekommendationer för fet fisk gäller unga flickor så att de ej lagrar på sig miljögifter inför en framtida graviditet och amning. Risken är annars stor att fostret och det nyfödda barnet tar skada under en känslig period av livet. och det är intressant det är fritt att sälja östersjöfisken utanför EU, ett faktum som redan uppmärksammats av irriterade australiensiska journalister. Dioxin gift med hormonliknande verkan Dioxinerna förekommer som föroreningar i vissa kemiska produkter men kan också bildas vid förbränning av klorerat material. De tål höga temperaturer varför de ej förstörs vid normal förbränning. Man har också funnit att dioxin kan bildas vid en del naturliga processer. Man kan därför anta att ämnet förekommit i naturen under alla tider om än i avsevärt mindre omfattning än i dag, då den kemiska industrin ökat förutsättningen för dioxinbildning. Dioxinerna anses vara bland de mest toxiska substanser vi känner (se faktaruta). Namnet är ett samlingsnamn för en grupp ämnen med likartat utseende. Man kan säga att dioxinerna verkar som falska hormoner i kroppen, vilket bl.a. leder till en ökad produktion av enzymer som på olika sätt påverkar kroppens funktion. En svensk höna får inte äta östersjöfisk som är godkänd för svenskar. A Swedish hen is not allowed to feed on Baltic herring but a Swedish inhabitant can still eat herring for dinner due to special exception from the EU regulations concerning dioxins. Plana PCBer fördubblar halterna Av särskilt intresse är att även vissa PCB molekyler kan anta en dioxinliknande struktur och därmed bidra till dioxingiftigheten i östersjöfisk. I EUs förbud mot försäljning har man idag endast tagit hänsyn till dioxinerna och ännu ej beaktat de s.k. plana PCBerna i brist på data. Från år 26 skall även PCBs dioxingiftighet beaktas. Då östersjöfiskens PCB halter, inklusive halterna av de plana PCBerna, är höga kan vi förvänta oss att efter år 26 i ett slag få dubbelt så hög dioxingiftighet att beakta vid en bedömning av östersjöfiskens lämplighet som människoföda. Det bör i sammanhanget noteras att det idag inte föreligger tecken på att EU i en framtid kommer att höja den tillåtna gränsen. Snarare tvärtom, eftersom reglerna skärptes i mars 22 genom inrättandet av åtgärdsgränser från 24. Dessa åtgärdsgränser är klart lägre än de gränsvärden som gäller för försäljning och konsumtion av livsmedel och medför dessutom särskilda förpliktelser att vidta åtgärder för att minska föroreningen. 4 ÖSTERSJÖ I 23

7 GIFTFRI MILJÖ VARFÖR ÄR DIOXINER SÅ GIFTIGA Dioxinerna anses vara bland de mest toxiska substanser vi känner. Namnet är ett samlingsnamn för en grupp ämnen med likartat utseende (se bild). Den kemiska strukturen är plan och förmår binda och aktivera den s.k. Ah-receptorn, ett protein med betydelse för DNA-bildningen. Man kan säga att dioxinerna verkar som falska signalsubstanser i kroppen och bindningen till Ah-receptorn leder bl.a. till en ökad produktion av vissa enzymer som på olika sätt påverkar kroppens funktion. Även om verkningsmekanismen är densamma för de olika dioxinerna varierar graden av toxisk verkan med förmågan att binda till Ah-receptorn. Den giftigaste typen av dioxin - TCDD (2, 3, 7, 8-tetraklordioxin) har därför givits koefficienten 1 och de andra typerna av dioxiner har koefficienter mindre än 1 i paritet med förmågan att binda till Ah-receptorn. På så sätt kan man genom att multiplicera koncentrationen av den enskilda dioxinsubstansen med dess koefficient få fram substansens bidrag till den totala giftigheten dess TCDD ekvivalent. Genom att addera mängden ekvivalenter för samtliga dioxiner kan man beräkna den totala giftigheten som ett värde för den totala mängden TCDD ekvivalenter. Det är detta värde som ligger till grund för konsumtionsråd och olika riskbedömningar. Av särskilt intresse är att även vissa PCB molekyler kan anta en plan struktur (de s.k. plana PCBerna) och därmed binda till Ahreceptorn. Man har därför även för dessa beräknat en TCDD ekvivalent. Även PCB bidrar således till dioxingiftigheten i östersjöfisk. I EUs förbud mot försäljning har man idag endast tagit hänsyn till dioxinerna och ännu ej beaktat de plana PCBerna i brist på data. Dioxiner kan beskrivas som två hopkopplade klorerade bensenringar där två syrebryggor (polyklorerade p-dibensodioxiner) eller ett syre och en kol-kol brygga (polyklorerade dibensofuraner) sammanbinder de båda ringarna. Problemet med dioxiner uppmärksammades under hormoslyrdebatten redan under 197-talet. Då detta ämne förbjöds såg man en snabb nedgång av dessa dioxiner och eliminerade således en viktig spridningsmekanism. Kraftfulla åtgärder för att minska det industriella läckaget vidtogs dock inte förrän under 198-talet. Arbetet med att rena de industriella processerna, att sanera deponier samt att komma åt bildningen av dioxiner vid småskalig förbränning var dock betydligt svårare. Sett i både ett nationellt och ett internationellt perspektiv kvarstår flera källor av betydelse. Allvarliga brister i Livsmedelsverkets data Situationen är för svenskt östersjöfiske ytterst allvarlig. Då bör informationen som myndigheter lämnar vara tydlig och klar, inte minst för att motivera allmänhet och skattebetalare att förmå beslutsfattare att vidta adekvata åtgärder för att eliminera problemen. Livsmedelsverket ger dock andra myndigheter och allmänheten vilseledande information. Redan i en debattartikel i DN kritiserades Livsmedelsverket och Jordbruksdepartementets sakkunnige för fiskerifrågor för att ge felaktig information till allmänheten när de hävdade att halterna av dioxiner i Östersjön sjönk under 199-talet. Livsmedelsverket baserade sina påståenden på i väsentliga avseenden felaktiga premisser då de jämförde resultat från kemiska analyser av fiskar insamlade vid endast två tillfällen, ett i slutet av 198-talet och det andra i slutet av 199-talet. Under ett antal år har det i den vetenskapliga litteraturen funnits studier som klart utvisar att en sådan jämförelse av data ej är möjlig om man skall få en korrekt bild av förändring över tid (se även figur 1b). ÖSTERSJÖ I 23 Det andra felet som undersökningen har är att de jämfört kemiska analysresultat från ett svenskt laboratorium utförda under slutet av 198-talet med resultat från ett tyskt laboratorium som analyserat fisk från slutet av 199-talet. Någon kontroll av jämförbarheten mellan laboratorierna har ej skett, men vid en granskning av resultaten är det lätt att se att data ej är jämförbara. För avancerade uppdrag är detta utomordentligt tveksamt och borde inte kunna förekomma vid en sakkunnig myndighet. Att dessutom ge allmänhet och myndigheter ett lugnande besked på ett sådant dataunderlag är inte bara oförsvarligt utan även farligt. Ny rapport på samma felaktiga dataunderlag I en ny rapport insänd till Naturvårdsverket hävdar forskare vid Livsmedelsverket att svenskarnas intag av dioxiner minskar under 199-talet. Således kommer åter en lugnande rapport. Man säger sig här ha studerat förändringar i halter i den svenska kosten samt förändringar i de svenska kostvanorna mellan slutet av 198-talet och slutet av 199- talet. 5

8 Dioxiner i Östersjön / Dioxines i the Baltic Sea TCDD-ekvivalenter pg/g fett (lipid weight) a) Sillgrissleägg/ Eggs of guillemot St. Karlsö/ Central Baltic Proper n(total)=11, n(years)=3 slope last 1 years=,5%(-3.3,4.3) r 2 =,1 NS b) Strömmingsmuskel/ Herring muscle Figur 1. Dioxiner i Östersjöns djur uttryckt som mängden TCDD-ekvivalenter. (Notera att PCBernas dioxingiftighet inte är medtagna i dessa studier). a) Dioxinhalter i sillgrissleägg, undersökta årligen sedan 197. Halterna sjönk relativt snabbt fram till mitten av 198-talet, därefter har det inte skett någon påtaglig förändring b) Dioxinhalter i strömmingsmuskel. Som synes är halterna i de olika proven ganska varierande, men ingen tydlig förändring kan skönjas under de närmare tio årens studier på någon av provtagningsplatserna. Att plocka ut en prick i början och en i slutet på periden kan ge vilket resultat som helst beroende på vilka prickar man råkat ta. Jfr Livsmedelsverkets studier. Concentrations of dioxins in biota from the Baltic expressed as TCDD-equivalents in extractable fat. Note that the TCDD-equivalents presented here do not include the contribution from co-planar CBs (part of the total PCB concentration). a) Dioxin concentration in guillemot eggs since 197. The concentration decreased rapidly up to the middle of the 198s and has since stabilised. b) Concentration of dioxin in herring muscle. The concentration varies but there is no temporal trend identified during the investigated time period. This could be compared to the single-year comparison performed by the Swedish Food Administration in their studies and it shows that it is an inappropriate method to disclose temporal trends. TCDD-ekvivalenter pg/g fett (lipid weight) Harufjärden/ Bothnian Bay Utlängan/ SW Baltic Proper Fladen/ Kattegat 9 9 n(total)=75, n(years)=9 m=25,1 (2.1,31.2) slope=-,15% (-8.9,8.6) r 2 =, NS n(total)=12, n(years)=1 m=27,7 (22.3,34.4) slope=-2,5%(-9,1.4,2) r 2 =,8 NS n(total)=76, n(years)=1 m=8,89 (7.42,1.6) slope=1,2% (-5.6,7.9) r 2 =,2 NS Fladen Göta älv Indalsälven Ångerm anälven Utlängan Luleälven St. Karlsö Nem Harufjärden Kemijoki Daugava Figur 2. Den nationella miljögiftsövervakningen har analyserat halterna av dioxiner och andra miljögifter från dessa lokaler i Östersjön. Collection sites for the Swedish environmental monitoring programme. All sites are reference sites with no known local sources of pollutants. unas N eva Vid en närmare granskning av resultaten finner man dock att det är samma, ovan diskuterade, undermåliga datamaterial som ligger till grund för rapporten. Till detta kommer att man i rapportens sammanfattning också reserverar sig för att resultaten från kostvanestudierna ej är direkt jämförbara mellan de båda tillfällena. Av särskilt intresse i perspektiv av östersjöfisk är att man anger att det huvudsakliga dioxinintaget sker via fisk - och då särskilt fet östersjöfisk samt att denna andel ökat relativt sett under senare tid. Trots dessa, redan tidigare kritiserade, brister i materialet drar man långtgående slutsatser och hävdar att intaget minskat drastiskt under 199-talet. Oroande brist på vetenskapliga rutiner För oss som vetenskapsmän är det oroande om den vetenskapliga bedömningen på myndighetsnivå inte längre tilllämpar normala vetenskapliga rutiner, dvs. man använder inte jämförbar analysmetodik och man tillämpar olika 6 ÖSTERSJÖ I 23

9 PCB- och fetthalt i strömming / PCB and fat in Baltic herring a) PCB-halt /PCB concentration b) Fetthalt / Fat content,6 n(total)=179 n(years)=12 m=,11 (.77,.133) slope=-1,1%(-9.5,7.2) r 2 =,1 NS 9 n(total)=186 n(years)=12 m=2,48 (2.4,3.2) slope=-4,6%(-9.7,.45) r 2 =,29 p<,67 8 CB-153 µg/g fett (lipid weight),5,4,3,2 % av färskvikt (fresh weight) , Figur 3. PCB-halterna sjunker inte längre i strömming från Egentliga Östersjön (a). Även fetthalterna är ovanligt låga (b). Detta ger oroväckande signaler för framtiden. Om fetthalterna åter ökar utan att halterna av dioxiner och PCB i miljön minskat kommer konsumenterna att öka sitt intag av dessa miljögifter. Dessutom kommer PCBernas dioxingiftighet från år 26 att räknas med i EUs försäljningsföreskrifter. Det kommer troligen att innebära en fördubbling av dagens dioxinhalter. The concentration of PCBs in herring does not decrease in the Baltic Proper (a) but the relative amount of fat has decreased during the last 2 years (b). This indicates increasing future problems. If the fat content in herring increases, the dioxin exposure to the consumers will increase as well, provided that there is a stable environmental dioxin burden. Also, after 26, the contribution from coplanar-cbs will be included to the amount of TCDD-equivalents. This will double the amount, and the level of allowable dioxin concentration in Baltic fat fish will be exceeded by an even greater amount. insamlingsmetodik. Visserligen utförs en omfattande statistik på de data som finns men då dessa inte kan jämföras förblir den statistiska analysen meningslös. Vi är medvetna om att liknande ovetenskapliga undersökningar utförs även i andra länder men det ursäktar inte svenska myndigheter och ger dem framförallt inte rätt att dra vittgående slutsatser om tillståndsförändringar med konsekvenser för miljöarbetet. Varför citerar inte Livsmedelsverkets forskare de noggranna svenska miljöövervakningsresultaten som med all tydlighet visar att dioxinhalterna ej går ned i östersjöfisken. Man skulle då undvika uttryck som drastisk minskning. Uppenbarligen tillämpas ej försiktighetsprincipen vad avser bedömning av exponeringssituation för svenska konsumenter. Miljöövervakningsdata visar ingen minskning Den nationella miljögiftsövervakningen har sedan början av 199-talet kontinuerligt analyserat halterna av dioxiner i strömming och sillgrissleägg från fyra platser i Östersjön (se figur 2). Studierna bedrivs fortlöpande och har också bedrivits som retrospektiva analyser på sillgrissleägg från Miljöprovbanken på Naturhistoriska riksmuseet. Resultaten redovisas i figur 2. Vi kan konstatera att dioxinhalterna sedan mitten av 198-talet ligger kvar på samma nivå. Tyvärr har vi tidigare kunnat konstatera att inte heller koncentrationerna av PCB sjunker i strömming från Egentliga Östersjön (figur 3a). Trots att nationerna kring Östersjön och i centrala och västra Europa anses ha vidtagit åtgärder för att minska miljöns belastning av dioxiner är dessa åtgärder uppenbarligen ej tillräckliga. För många miljögifter, exempelvis DDT, HCH, kvicksilver, bly etc. kan vi se en fortlöpande minskning av koncentrationerna i miljön och dess organismer. Detta gäller dock varken dioxiner eller PCB. En ytterligare komplikation är att fetthalten hos strömming från Egentliga Östersjön har minskat över tid (se ÖSTERSJÖ I 23 7

10 GIFTFRI MILJÖ figur 3b). Då både dioxin och PCB är fettlösliga substanser är fetthalten i fisken avgörande för hur mycket dioxin och PCB en konsument av fisk får i sig. Orsaken till att strömmingen är så mager är ännu oklar, även om ett antal hypoteser framförts. Det verkar dock troligt att fetthalten åter kan komma att öka. Om halterna av dioxiner och PCB i miljön då ej minskat kommer därför konsumenter av östersjöfisk att öka sitt intag av miljögifterna. Det är lätt att inse vilka konsekvenser detta kan komma att få för yrkesfisket i Östersjön. Dags att revidera slutsatserna Vi delar Livsmedelsverkets uppfattning att fisk i grunden är ett viktigt och nyttigt näringsinslag. Vi bör därför göra allt vi kan för att säkra ett långsiktigt utnyttjande av Östersjön som bas för ett svenskt fiske. Men gör vi det genom att dölja fakta eller sprida felaktig information? Samtidigt som rapporten lämnas till Naturvårdsverket finns på Livsmedelsverkets hemsida nya resultat över dioxinhalter i strömming insamlad i Östersjön, framtagna i verkets regi. Dessa resultat ger inget stöd för en drastisk sänkning av dioxinexponering. Resultaten från södra Bottenhavet visar halter som är fem gånger högre än det gränsvärde som EUs toxikologer fastställt och även i många andra fall överskrides gränsvärdena. Den felaktiga bilden av miljöförbättring som Livsmedelsverkets forskare förde ut genom artikeln i Vår Föda, borde de nu haft tid att revidera. De nya tillgängliga resultaten borde ha stämt dem till eftertanke. Hur säkra ett långsiktigt nyttjande Samhället måste på ett helt annat sätt än tidigare vidta åtgärder mot PCB och dioxinföroreningen. Under en lång rad av år har vi påpekat den allvarliga situationen för Östersjön och inte minst fisket i Östersjön. Vi vidhåller att dioxin och PCB utgör ytterst allvarliga miljögiftshot. Ansvariga myndigheter har dock inte lyssnat förrän EUs nya riktlinjer kom. Det är inte sannolikt att de höga halterna av miljögifter i pelagisk fisk från södra Bottenhavet är resultat av läckage från regionala djupt liggande havssediment. Långt mera troligt är att de svenska älvar som rinner genom kustnära och lokalt förorenade områden medför en fortsatt belastning av regionens hav. Naturvårdsverkets tidigare utförda dioxinkartering har klart visat förekomsten av såväl allvarligt dioxinförorenade sediment som deponier i området. Äldre industrianläggningar i området har i stor mängd tillfört dioxiner till miljön. De massbalansstudier som utförts stämmer ej och depositionen av dioxiner är större än kända källor. Miljögiftsövervakningen i södra Bottenhavet har under lång tid 8 visat på en fortsatt lokal påverkan av området med förhöjda PCB och kvicksilverkoncentrationer som resultat. Vi anser att snabba åtgärder i området är nödvändiga. Detta arbete ger kanske inte de stora rubrikerna och vittnar inte om nya kraftfulla åtgärder mot nya sensationella miljögifter. Istället är det ett tråkigt, gnetande, ofta oönskat letande efter gamla försyndelser och pågående utsläpp som ingen vill kännas vid. Icke desto mindre måste arbetet utföras. Det gäller om en sund kost med fiskinslag i fortsättningen skall baseras på svenska fiskares insatser eller på utländsk import. Fisket har inte förorsakat Östersjöns förorening med dioxiner och PCB. Läs mer DN debatt: Östersjöfisken lika giftig som förr, Mats Olsson, 1 januari 22 Livsmedelsverket, Vår Föda 2:1 Livsmedelsverket, Exponering för några organiska miljökontaminanter via livsmedel. Rapport till Naturvårdsverket, citerad i MiljöAktuellt nr. 9, 11/22 EU-rekommendationer: Kommissionens rekommendation nr (22/21/EG) om reduktion av dioxiner, furaner och PCB i foder och livsmedel. 4 mars 22 Rådets förordning (EG) nr 2375/21 om ändring av kommissionens förordning (EG) nr 466/21 om fastställande av högsta tillåtna halt för vissa främmande ämnen i livsmedel. 29 november 21 Artiklar ur tidigare Östersjörapporter: (de finns också samlade på Östersjö 96 Har vi råd att vara utan långa tidsserier? Angående svårigheter att jämföra data över tid Östersjö 98 Miljögifter dåliga nyheter om strömming. Om att fetthalten hos strömmingen minskar, men inte PCB-halten Östersjö 99 Miljögifter kadmium ökar trots minskad användning. Om att många av miljögifterna minskar Miljögiftgruppen/Naturhistoriska riksmuseet: Livsmedelsverkets hemsida: English summary Dioxins in Baltic fish threaten the fishery Studies within the Swedish Environmental Monitoring Programme clearly show that concentrations of dioxins are no longer decreasing. Since the 198s no further decrease has been recorded. This is a serious threat to the environment and also to the fishing industry of the Baltic. Since 21 regulations within EU imply that fat fish (mostly herring and salmon) from the Baltic is no longer allowed to be sold on the EU market because concentrations of dioxin are too high. Despite this, Swedish authorities continue to inform the public that environmental conditions are improving and that the dioxin exposure is decreasing. Instead of reassuring messages, authorities ought to increase public awareness of the serious conditions to increase the willingness of appropriate expensive measures aiming to clean the Baltic environment. ÖSTERSJÖ I 23

11 GIFTFRI MILJÖ Replik från Livsmedelsverket Livsmedelsverkets syfte med intagsberäkningar är att få en uppskattning av den svenska konsumentens belastning för olika miljögifter, bl. a. PCB och dioxiner, via maten. De haltdata på fisk som används som underlag för beräkningarna skall inte utnyttjas för analys av tidstrender i den yttre miljön, utan användas sammantaget med många andra analysdata för beräkning av vårt intag av miljögifter via maten. Artikelförfattarna använder således våra data i ett felaktigt syfte. De strömmingsdata som vi har använt oss av i den senaste beräkningen visar på lägre halter av PCB och dioxiner, på färskviktsbasis, jämfört med prover tagna för ca tio år sedan. Haltdata har tagits fram med de kvalitetssäkrade metoder som var tillgängliga vid de olika tidpunkterna vid de laboratorier som utnyttjats. Den strömming/sill som provtagits är konsumtionsfisk med skinn, och skiljer sig från den fisk som Naturhistoriska Riksmuseets miljögiftsövervakning har använt sig av (specifika åldersklasser, utan skinn, från vissa opåverkade havslokaler). En annan viktig skillnad är det faktum att miljögiftsövervakningen, till skillnad från Livsmedelsverket, presenterar sina resultat på fettviktsbasis. Konsumentens intag av dioxiner och PCB från strömming beror delvis av fiskens fettinnehåll, vilket författarna visar kan variera genom åren. Fetthalten i strömmingen har enligt dem gått ned under en längre tid. En oförändrad dioxin- och PCB-halt i fettet under motsvarande tid innebär en sänkt halt av miljöföroreningar i konsumtionsströmmingen, på färskviktsbasis. Om man utnyttjar Riksmuseets egna haltdata på färskviktsbasis, kan man för PCB-153, men ej för dioxiner, se klara sänkningar i strömming från fyra olika Östersjölokaler under den senaste årsperioden. Livsmedelsverkets nya data visar ett intag av PCB och dioxiner som är lägre än det som har beräknats utifrån data från 9-talets början. Som underlag utnyttjas haltdata från en mängd olika livsmedel, bl. a. östersjöströmming/sill. Dessa fiskar utgör dock endast en del av det totala intaget av PCB och dioxiner (uppskattningsvis 5-15% av medianintaget), och förändringar i strömmings/sillhalterna påverkar således endast i begränsad utsträckning totalintaget, åtminstone för normalkonsumenten. En fortgående sänkning av ett flertal miljögifter har visats i gris- och nötkött under 199-talet i Sverige. En sänkt kroppsbelastning för miljögifter indikeras dessutom av fortsatt minskande bröstmjölkshalter av bl. a. dioxiner och PCB. Marginalerna mellan befolkningens exponering och den exponering som anses acceptabel är dock forfarande liten. Det är därför viktigt att kvarvarande källor för utsläpp av PCB och dioxiner till miljön identifieras och åtgärdas. PER OLA DARNERUD, MARIE AUNE, RICKARD BJERSELIUS OCH ANDERS GLYNN, FOU-AVDELNINGEN, LIVSMEDELSVERKET Referenser: A. Wicklund Glynn m fl, Sci. Total Environ. 246 (2) Norén och Meironyté, Chemosphere 4 (2), Kommentar från artikelförfattarna Svaret från Livsmedelsverket antyder att de ej är medvetna om att de i sina skrifter hävdat att halterna av dioxin har minskat i fet östersjöfisk under 199-talet. En läsare av skrifterna kan förvissa sig om att detta är budskapet. Läsare av Miljöaktuellt 9/22 kunde notera att även denna tidning uppfattade Livsmedelsverkets information på det sätt vi beskrivit. Vi ser dock med tillfredsställelse att Livsmedelsverket delar vår uppfattning om att situationen är allvarlig och ej bör tonas ned. ÖSTERSJÖ I 23 9

12 GIFTFRI MILJÖ Stockolms förorenade bottnar vad händer om de syresätts? Bottensedimenten i vattnen runt Stockholm är kraftigt förorenade av både metaller och organiska miljögifter. Syrebrist råder på en stor del av bottnarna, vilket innebär att djur är sparsamt förekommande och att arter känsliga för syrebrist helt saknas inom stora områden. Under sådana dåliga syreförhållanden är metallerna bundna som svårlösliga sulfider och tas inte upp av de levande organismer som eventuellt finns. Detta har skapat oro för vad som händer om vi lyckas förbättra syreförhållandena och djuren kommer åter. Kommer metallerna då att frigöras ur sedimenten och komma ut i det levande kretsloppet igen? Och vad händer med de organiska miljögifterna? Våra resultat visar att syresättning av sedimenten inte ökar riskerna. TEXT: BRITA SUNDELIN OCH ANN-KRISTIN ERIKSSON WIKLUND, STOCKHOLMS UNIVERSITET Att enbart mäta halterna av olika gifter i t.ex. förorenade bottensediment säger mycket lite om risken för de organismer som lever där. Kemiska och fysikaliska omständigheter har nämligen stor inverkan på hur mycket av ämnet som faktiskt tas upp av de levande organismerna. Denna s.k. biotillgänglighet är alltså viktig att bestämma. Biotillgängligheten kan variera kraftigt för en och samma substans under olika omständigheter, och ett ämne som är giftigt för en organism behöver inte vara det för en annan. Det är alltså viktigt att studera giftverkan på relevanta arter och under förhållanden som i så hög grad som möjligt efterliknar den naturliga miljön. Felbedömningar en risk med kemiska metoder Många metoder kan användas för att bestämma biotillgängligheten för olika gifter i förorenade bottensediment. Under senare år har det blivit allt vanligare att använda jämförelsevis enkla och billiga kemiska metoder. Organiska miljögifter, t.ex. polyaromatiska kolväten, PAHer, har väldigt varierande biotillgänglighet i olika typer av sediment. Man brukar använda porvattenanalys och olika typer av organiska extraktionsmedel och desorption vid höga temperaturer, för att på bästa sätt kunna förutsäga hur mycket av ämnet som kommer att tas upp av organismer ur det aktuella sedimentet. Även för metaller anses den lösta metallkoncentration som finns i porvattenfasen ge ett mått på den biotillgängliga andelen metaller. Denna är emellertid mycket svår att bestämma eftersom metaller kan vara associerade till lösta partiklar i porvattenfasen, svåra att separera från metaller i jonform. Därför har man under senare hälften av 9-talet använt en modell där man tar kvoten mellan saltsyraextraherade metaller och syralösliga sulfider i porvattnet, s.k. SEM/AVS-kvot. Om kvoten var större än ett ansågs metallerna inte vara biotillgängliga på grund av den hårda bindningen till sulfider. 1 ÖSTERSJÖ I 23

13 GIFTFRI MILJÖ Vitmärlan (Monoporeia affinis) Vitmärlan (Monoporeia affinis) är ett sedimentlevande kräftdjur som är mycket vanligt på mjuka bottnar i både Östersjön och våra stora sjöar. De gräver gångar i sedimentet och äter av det organiska material som finns där. Vitmärlans ägg och embryon utgör ett känsligt instrument för att bestämma förekomst och utbredning av förorenade sediment. Trots ansträngningar att förbättra dessa kemiska metoder är de fortfarande otillfredsställande. Modellerna är indirekta, och beroende på en mängd föränderliga variabler som inte inkluderats i metoden löper vi risken att göra allvarliga felbedömningar. Levande organismer ger bättre svar I en studie av Stockholms förorenade sediment (figur 5, sid. 13) gjorde vi därför en jämförelse mellan tillförlitligheten hos dessa kemiska metoder att bedöma gifternas biotillgänglighet och det verkliga upptaget i en representativ djurart, nämligen vitmärlan (Monoporeia affinis). Intakta sedimentproppar från flera lokaler i både Mälaren och Östersjön (se karta, sid. 12) inkuberades med syrerikt genomströmmande vatten för att efterlikna en förbättrad syresituation i Stockholms vatten. Ett antal vitmärlor tillsattes i akvarierna och upptaget av metaller och PAH analyserades efter 4 dagar. Våra resultat och även senare studier visade att de processer som styr biotillgängligheten i sedimenten är mycket komplicerade. För kvicksilver har man funnit att SEM/AVS konceptet överhuvudtaget inte fungerar. För bly, som visade sig vara relativt biotillgängligt, samt för kadmium och zink, betydde ämnets totala koncentration i sedimentet mer för upptaget i vitmärlorna än koncentrationen i porvattenfasen. Detta antyder att födan är den viktigaste upptagsvägen i vitmärlan. Fysiologiska egenskaper hos djuren minskar dessutom de kemiska metodernas tillförlitlighet. Studier med sedimentlevande bottenorganismer har visat att även komplexbundna metaller kan vara biotillgängliga eftersom enzymer och lågt ph-värde i bottendjurens tarmvätska förmår lösa upp olika typer av komplex, t.ex. metaller bundna till organiskt material, oxihydroxider och sulfider. För metallernas biotillgänglighet i sedimenten runt Stockholm hade SEM/AVS-kvoten således ingen, eller mycket liten relevans. Biotillgänglighet av miljögifter i sediment bestäms trots allt fortfarande bäst genom att studera hur mycket som tas upp av de organismer som lever där. ÖSTERSJÖ I 23 11

14 Vy över Skeppsbron, Gamla stan i Stockholm. Mälaren F1 x F2 x x F3 B2 STOCKHOLM x x B3 x B1 Östersjön Figur 4. I sjön Mälaren är de undersökta sedimentstationerna Riddarfjärden (F2) som är bättre syresatt än Årstaviken (F3). Referensstationen Mörby (F1) ligger utanför Ekerö. På Stockholms havssida ligger station Slussen (B2) på 3 m djup, med mycket låga syrekoncentrationer och kraftig sulfidbildning även i ytsedimentet. Station Svindersviken (B3) är belägen på 1 m djup och har något bättre syreförhållanden. Referensstationen (B1) för dessa båda brackvattenstationer ligger utanför Askö, 1 km söder om Stockholm. Sediment was collected at six stations around Stockholm. The reference stations F1 (Mörby) in Mälaren and B1 (Askö) in the Baltic Proper, 1 km south of Stockholm, are both well oxygenated in surface sediments. The contaminated freshwater stations in Lake Mälaren are: Riddarfjärden (F2) oxygenated in surface sediments with concentrations of sulphur and sulphides only moderately above the background level, and Årstaviken (F3) suboxic with comparatively high concentrations of sulphur and sulphides. The contaminated brackish water stations are: Slussen (B2) at a depth of 3 m, is anoxic with high concentrations of sulphides in surface sediments. Svindersviken (B3) at a depth of 1 m, is oxygenated in surface sediments and suboxic beneath the surface. 12 ÖSTERSJÖ I 23

15 GIFTFRI MILJÖ Sedimentens innehåll av miljögifter / Contaminants in sediment 12 1 a) kadmium 12 1 b) kvicksilver 12 1 c) PAH µg/g F1 F2 F3 B1 B2 B3 F1 F2 F3 B1 B2 B3 F1 F2 F3 B1 B2 B d) koppar 12 1 e) bly 12 1 f) zink µg/g F1 F2 F3 B1 B2 B3 F1 F2 F3 B1 B2 B3 F1 F2 F3 B 1 B 2 B 3 Figur 5. Sedimentens innehåll av undersökta metaller och polyaromatiska kolväten (PAHer). Concentrations of trace metals and polyaromatic hydrocarbons (PAHs) in tested sediments. Många metaller tas inte upp Kadmium, zink och nickel är metaller som bildar ganska lättlösliga sulfider. I våra försök minskade dessa med 2 3% i det översta sedimentskiktet när vattnet syresattes. Koncentrationen av de metaller som bildar mer svårlösliga sulfider, som kvicksilver, koppar och bly, var i princip oförändrade. Den omrörning av sedimentet som de grävande vitmärlorna åstadkom hade ingen inverkan på metallernas frisättning. I figur 6 kan man se att trots att oxidationen medförde att de lättlösliga metallsulfiderna löstes upp togs endast mycket lite av kadmium och zink upp av vitmärlorna i brackvattensedimenten. I sötvattensedimenten däremot togs kadmium upp. Det beror sannolikt på att kadmium bildar kloridkomplex i salt vatten, vilket minskar biotillgängligheten. Detta innebär att kadmium är ett större problem i sötvatten. Ett förhållandevis litet upptag observerades också för koppar. Anledningen skulle kunna vara att detta är en essentiell metall för vitmärlan då det ingår i blodpigmentet haemocyanin. ÖSTERSJÖ I 23 Kvicksilver och bly tas upp Av de undersökta metallerna var det bara kvicksilver och bly som togs upp av vitmärlorna i nämnvärd grad. Kvicksilver förekommer i mycket höga koncentrationer i sedimenten. Då koncentrationen av metallsulfiderna inte förändrades kan upptaget inte ha orsakats av en ökad lösning av dessa. En troligare förklaring till upptaget i vitmärlan är att dessa ämnen delvis omvandlats till organiska och mer biotillgängliga former. Denna process gynnas under syrefattiga förhållanden. Det innebär att giftigheten för kvicksilver minskar när sedimenten blir syresatta. Lågt PAH-upptag från sedimenten i stan Mycket höga koncentrationer av polyaromatiska kolväten, PAHer, som fenantren och pyren, förekommer i bottensedimenten runt Storstockholm jämfört med de båda referensstationerna (figur 5c). Trots detta tas en betydligt större andel PAHer upp av vitmärlor från referenssedimenten i Mälaren och utanför Askö (figur 6f). 13

16 Biotillgänglighet / Bioavailability halt i vitmärlan (µg/g) / concentration in biota,4,2,1,5,2 25 % 2 15 a) Kadmium / Cd F1,4 B1 B2 F3 1 4 F2 halt i sediment (µg/g) concentration in sediment Mälaren/Fresh water F1 Referens Mörby F2 Riddarfjärden F3 Årstaviken hög biotillgänglighet låg biotillgänglighet Östersjön/Brackish water B1 Referens Askö B2 Slussen B3 Svindersviken 1 B3 halt i vitmärlan (µg/g)/ concentration in biota 2 1 F ,5 d) Kvicksilver / Hg,4,3,2,1 B1 b) Zink / Zn 1 B1 2 B2 hög biotillgänglighet låg biotillgänglighet 3 hög biotillgänglighet 4 B2 låg biotillgänglighet F2 5 F3 1 6 halt i sediment (µg/g) concentration in sediment Figur 6. Kvoten mellan halter i sediment och halter i vitmärla. Diagonalen visar var direkt proportionalitet föreligger. Punkter ovan diagonalen visar att biotillgängligheten är hög, och punkter under visar att biotillgängligheten för ämnet är låg. Concentrations of trace metals and PAHs (phenanthrene and pyrene) in amphipods related to sediment concentrations at start. Values above the diagonals show higher bioavailbility. Missbildade embryon B3 7 B3 halt i vitmärlan (µg/kg) / concentration in biota Figur 7. Andelen missbildade embryon hos vitmärlan vid exponering för förorenade sediment från brackvattenstationerna. En förhållandevis låg giftverkan konstaterades. Som jämförelse visas resultaten från Sundsvallsbukten där höga PAH-halter uppmätts i sedimentet. 1, c) Koppar / Cu B1 F1 4 e) Bly / Pb B1 F1 F1 B1 B1 F1 låg biotillgänglighet 1 låg biotillgänglighet 1 f) PAH-er Pyren Fenantren B2 F2 F3 hög biotillgänglighet 2 F3 F2 B2 hög biotillgänglighet hög biotillgänglighet låg biotillgänglighet 4 F3 F2 B3 B3 B B2 F2 B2 B3 F halt i sediment (µg/g) concentration in sediment 1 5 Askö B1 Slussen B2 Sundsvallsbukten Svindersviken B3 The percentage of malformed embryos of Monoporeia affinis after four months of exposure to contaminated sediments from the brackish water stations. These data are compared to effects recorded in Sundsvallsbukten outside an aluminium smelter where high concentrations of PAHs were measured in sediments.

17 GIFTFRI MILJÖ Denna kraftiga skillnad i biotillgänglighet beror med största sannolikhet på skillnader i sedimentens innehåll. Man vet att PAHer har en hundra gånger starkare bindning till sotkol än till s.k. biogent kol, som härstammar från levande organismer. Vi analyserade därför halten sotkol, och eftersom flera utsläppskällor för sot som t.ex. fordonstrafik, ved- och oljeeldning har högre förekomst i tättbebyggda områden var dessa halter av förklarliga skäl högre i de förorenade sedimenten runt Stockholm. Vår hypotes är att förekomsten av sot i sedimenten minskar biotillgängligheten för PAHer eftersom vi fann ett samband mellan sotförekomst i sedimenten och vitmärlans bioupptag. Samlad giftverkan mycket låg Giftverkan av sedimenten från brackvattenstationerna studerades också med vitmärlor i reproduktionsfas. Sedan tidigare vet man att det finns ett starkt samband mellan exponering för olika typer av miljögifter och andelen missbildade embryon i honornas äggsäckar. Det visade sig att trots att metallhalterna i sedimenten från Svindersviken är mer än dubbelt så höga som de från Slussen, fanns inga statistiskt signifikanta skillnader i giftverkan mätt som missbildade embryon mellan dessa båda stationer. Även om giftverkan är signifikant högre i dessa förorenade sediment än i referenssedimentet från Askö är nivåerna inte särskilt alarmerande. Som en jämförelse visas andelen missbildade embryon från vitmärlor som exponerats för sediment från Sundsvallsbukten. Där har höga PAH- halter registrerats utanför ett aluminiumsmältverk, och biotillgängligheten där är uppenbarligen betydligt högre. Det är således en förhållandevis låg giftverkan i de förorenade sedimenten från stationerna öster om Slussen (figur 7). Oron verkar obefogad Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att det inte finns någonting som tyder på att en förbättrad syresituation skulle öka biotillgängligheten för de sedimentassocierade miljögifterna. Andra variabler än halten av metallsulfider påverkar i lika hög grad. Arbetet med att minska övergödningen och förbättra syreförhållandena i Stockholms vatten kan alltså fortsätta utan att vi riskerar obehagliga överraskningar. English summary Contaminated sediments what happens if they become oxygenated? Could reduced eutrophication be a potential environmental threat as a result of increased mobility and bioavailability of trace metals? This question was addressed by oxygenating intact sediment cores, varying in redox potential and salinity, in a test system containing the amphipod Monoporeia affinis. Results show low mobility of metals during oxygenation and despite high concentrations of metals in sediments, only Pb and Hg showed a notable degree of bioaccumulation. Cd was bioaccumulated particularly in fresh-water sediment and the body burden of Cd was related to salinity and concentrations in pore water and sediment. In spite of high concentrations of Cu and Zn no relationship to body burden was found. For three of four tested metals, Cd, Pb and Zn, metals in sediment were more important for the body burden in amphipods compared to metals in pore water. Food, rather than interstitial water, therefore seems to be the main route of metal contaminants in these amphipods. Furthermore, the observed low release of metals from sediments and the low body burden significance of pore water metals indicate that ameliorated oxygen conditions in contaminated sediments may be regarded as a minor environmental threat for one of the most important Baltic benthic organisms. Very low bioavailability (measured as bioaccumulation in Monoporeia affinis) was recorded for the polyaromatic hydrocarbons (PAHs), phenanthrene and pyrene, occurring in high concentrations in sediments around Stockholm. High concentrations of carbon soot in contaminated sediments are suggested to be the reason for less bioavailable PAHs in urban sediments than in the reference sediments. ÖSTERSJÖ I 23 15

18 GIFTFRI MILJÖ Giftfria båtbottenfärger visar sig vara giftiga För att minska spridningen av gifter i det kustnära ekosystemet infördes förbjud mot att sälja båtbottenfärger med gifter som bekämpningsmedel för användning på fritidsbåtar i Östersjön den första januari 21. Detta gav till följd att många nya giftfria båtbottenfärger lanserades. Förbudet har nu varit gällande under drygt två år. Vad har hänt? Är de nya färgerna effektiva? Två av de nya giftfria färgerna har testats och visat sig vara klart giftiga för två vanliga organismer i Östersjön. Det behövs en förändring av regelverket. Båtbottenfärger liksom alla produkter som kommer att spridas i miljön bör testas för giftighet innan de släpps ut på marknaden. TEXT: BRITTA EKLUND, STOCKHOLMS UNIVERSITET Är de nya färgerna effektiva? En hel mängd nya giftfria båtbottenfärger lanserades under våren 2 efter införande av nya regler. För att ta reda på hur effektiva dessa nya färger var gjorde Sjöfartsverket, med Anders Wissler som projektledare, en stor undersökning både på väst- och ostkusten. De lät måla strimmor av ett flertal nya färger på ett stort antal fritidsbåtar. Vid upptagning av båtarna på hösten mättes påväxten på de olika färgerna. Försöken pågick under två säsonger, 2 och 21. Som jämförelsefärg användes en numera förbjuden färg som innehöll bekämpningsmedlen koppar och Irgarol. Resultaten av undersökningen på ostkusten visade att två av de nya färgerna, benämnda F22 och F31, verkade vara ungefär lika effektiva som referensfärgen. Resultatet i sin helhet finns att läsa i rapporten Utvärdering av bottenfärger för fritidsbåtar år Giftighetstest utförs på de mest effektiva I december 21 tog Anders Wissler kontakt med Institutet för Tillämpad Miljöforskning, ITM, vid Stockholms universitet, för att förhöra sig om möjligheterna att göra giftighetstest på de två färgerna. Visserligen skulle de ju inte läcka gift om reglerna följdes men för säkerhets skull Ytor målade med de två färgerna fick under 14 dagar stå i havsvatten. Detta lakvatten jämfördes sedan med lakvatten från referensfärgen som användes i Sjöfartsverkets undersökning. Förhållandet mellan målad yta och mängd vatten sattes till 1 cm 2 per liter havsvatten. Detta skulle för referensfärgen innebära det maximalt tillåtna kopparläckaget under en 14 dagars period, nämligen 2 µg koppar/cm 2. För att ta hänsyn till att det sker en utspädning i havet skulle vi testa en 1% lösning av lakvattnet. De två organismer vi utförde testet på var rödalgen Ceramium tenuicorne och kräftdjuret Nitocra spinipes. Ceramium är en makroalg som är mycket vanlig i hela Östersjön, långt upp i Bottniska viken. Den finns speciellt i stora mängder under sensommaren (juli oktober) då den ersätter grönslicken uppe vid havsytan. Nitocra är ett litet kräftdjur som lever av bakterier och dött material. Den är vanligt förekommande på mjuka bottnar i Östersjön. 16 ÖSTERSJÖ I 23

19 GIFTFRI MILJÖ BÅTBOTTNAR OCH PÅVÄXT Båtbottnar utgör en hård yta och i havet är dessa en bristvara för alger och smådjur som behöver sitta fast. När båtskroven blir överväxta bromsas farten och bränsleåtgången ökar. För att undvika detta problem har man målat båtskroven med färger som läcker gifter vilket gör att organismerna som sätter sig fast dör. Men det är inte bara de fastsittande organismerna som dör, även organismer i omkringliggande vatten tar skada. Speciellt blåstången, som är den viktigaste, fleråriga makroalgen i Östersjön, har visat sig vara mycket känslig för olika gifter. Sjösättningen av nymålade fritidsbåtar, alltså när de läcker gift som mest, sammanfaller med blåstångens förökningsperiod och dess spermier och ägg är extra känsliga. I Östersjön är det framförallt det lilla kräftdjuret havstulpan, Balanus improvisus, som ställer till problem för båtägarna. Dess frisimmande larver fäster på hårda underlag från mitten till slutet av juli och utvecklas där till en vuxen havstulpan. Då har dock bottenfärgerna redan läckt det mesta av sitt gift. Vet man när larverna har satt sig är det lätt att ta bort dem för hand när dom fortfarande är små. Om man har möjlighet kan man också åka in med båten i sötvatten något dygn, det överlever inte havstulpanens larver. Det utvecklas också båttvättar där man mekaniskt blir av med påväxten. En sådan finns idag bland annat i Nynäshamn. Andra mekaniska principer för att minska påväxten, såsom en glatt skrovyta eller en självpolerande skrovyta, borde vara tillräckligt för att förhindra påväxten på fritidsbåtarna. Skrämmande resultat På algen utfördes ett tillväxthämningstest och på kräftdjuret ett dödlighetstest (se referenser). Både i lakvattnet från referensfärgen och från F31 dog algerna redan efter några dagar. I lakvattnet från F22 blev det en viss hämning av tillväxten. För att ta reda på vid vilka nivåer som algen påverkades gjordes en spädningsserie där en mängd olika koncentrationer testades (se figur 8). Resultaten visade att F31 var ungefär lika giftig som referensfärgen med ett EC5 värde (den koncentration där 5% av organismerna dör) på ca,2 %. F22 var ungefär 1 gånger mindre giftig med ett EC5 värde på ca 2 %. Kräftdjuret Nitocra reagerade minst på referensfärgen där bara ca 25% av djuren dog i det 1-procentiga lakvattnet medan dödligheten var betydligt högre i de två nya giftfria färgerna (se figur 8). De biologiska testerna visade klart att dessa färger läcker någon/några substanser som hämmar växt av alg och medför att kräftdjur dör. Dessa resultat finns med i Sjöfartsverkets rapport. Lurade konsumenter Resultaten togs snabbt upp i båtfolkets tidningar. I Kryssarklubbens marsnummer 22 fanns en artikel där man konstaterade att Bäst i test, men det finns ett problem, färgen är lika giftig som de förbjudna. På nästa uppslag i samma tidning så fanns rekommendationer om bästa köp. Där framhölls Micron Eco och SSC 44. Bakom dessa namn ligger kodbeteckningarna F22 respektive F31, d.v.s. de färger som vid de biologiska testerna visade sig vara giftiga. Flertalet konsumenter är intresserade av att använda miljövänliga färger och känner sig säkerligen lurade av att färger som lanseras som giftfria faktiskt innehåller gift. Färgproducenter som har lagt ner stor möda på att ta fram giftfria alternativ känner sig säkert orättvist bedömda när färger som uppenbarligen innehåller gifter slinker igenom regelverket. Det vore önskvärt både mot producenter av färger och mot konsumenter om färgerna testas för giftighet innan de släpps ut på marknaden. Detta gäller inte bara båtbottenfärger utan borde gälla för alla kemikalier och produkter som kommer ut på marknaden. ÖSTERSJÖ I 23 17