Djurhushållningen i Västergarn

Transkript

1 Djurhushållningen i Västergarn En osteoarkeologisk fallstudie av animalt benmaterial från Snauvalds 1:2, Västergarn, Gotland 1 Högskolan på Gotland VT 2013 Kandidatuppsats i Arkeologi Författare: Eleonor Hammarsten Avdelningen för Arkeologi och Osteologi Institutionen för Kultur, Energi och Miljö Handledare: Sabine Sten Biträdande handledare: Christoph Kilger

2 Abstract Djurhushållningen i Västergarn en osteoarkeologisk fallstudie av animalt benmaterial från Snauvalds 1:2, Västergarn, Gotland Animal husbandry in Västergarn parish an osteoarchaeological case study of animal bone material from Snauvalds 1:2, Västergarn, Gotland In this Bachelor thesis an animal bone material from Västergarn parish is analyzed and discussed. The purpose of this thesis is to gain more knowledge about the Viking Age/Early Medieval Västergarn. Västergarn has a few remains from former days which have been discussed throughout the years and are still a bit of a mystery for archaeologists. The main focus is to inquire into whether Västergarn was an urban, complex society or a rural settlement. This will be done by studying the animal husbandry from the property of Snauvalds 1:2. The animal bones have been typed, and sex and age estimations have been made on the most common domestic animals, ergo cattle, sheep/goat and pig. The result from the analysis shows that Västergarn has tendencies of both countryside settlement and a more urban society and the final conclusion is that it has most probably been a trading place or a market place considering its closeness to a Viking Age harbor. Keywords: Västergarn, Gotland, Animal husbandry, Viking Age, Middle Age, Osteology Tack Jag vill rikta ett stort tack till min handledare professor Sabine Sten för kloka infallsvinklar och motiverande ord under mitt uppsatsskrivande samt för hennes hjälp med analysen av fågelbenen. Kul att även fåglarna fick komma till tals! Jag vill också tacka min kurskamrat Ida Båvlind för ovärderlig hjälp vid artanalysen av fiskbenen. 2

3 Innehållsförteckning 1 Inledning Introduktion Syfte och frågeställningar Material och avgränsningar Källmaterial Avgränsning Källkritik Metod Allmänna vetenskapliga metoder Osteologiska metoder Artfördelning och anatomisk representation Könsbedömning Åldersbedömning Storleksvariation Tidigare forskning Presentation av materialet Arter/Artfördelning Anatomisk representation Könsbedömning Nötkreatur Får/get Svin Åldersbedömning Nötkreatur Får/get Svin Storleksvariation Nötkreatur Får/get Svin Komparativ analys Diskussion/Tolkning Arter/Artfördelning Anatomisk representation Könsbedömning Åldersbedömning Storleksvariation Vidare forskning Resultat Sammanfattning Referenser Bilagor

4 1 Inledning 1.1 Introduktion Västergarns socken har länge varit en plats som varit av intresse för arkeologer. Med sin halvcirkelformiga stadsvall, kastal och två kyrkor, varav den ena skulle blivit en av de större på Gotland om den bara hade blivit färdigbygd, finns det mycket som tyder på att platsen varit speciell och haft en särskild betydelse under forna dagar. Ett problem är dock att arkeologer inte riktigt är ense om vad platsen faktiskt har haft för funktion eller när den har varit i bruk. Genom att studera djurbensmaterialet från denna plats kan man få, om inte tydliga svar på frågan om Västergarns funktion, så kan man ändå få indikationer som kan ge oss information om Västergarn. Genom att analysera djurbenen kan man få fram information om inte bara människors kostvanor utan även ekonomi, slaktmönster, slakthantering och handel. Djurben må vara dött material, men genom att se på det på rätt sätt kan de än en gång komma till liv och berätta mycket om en plats, i detta fall Västergarn. 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att studera djurben från Västergarn och genom analysen få en tydligare bild av djurhushållningen samt därmed kunna dra slutsatser om vad platsen har haft för betydelse för människorna under vikiningatid och medeltid. Målet är att få svar på huruvida Västergarn har varit en landsbygdslokal eller stadsliknande lokal eller se hur platsen skiljer sig från andra samtida gotländska lokaler, samt se ifall man mestadels hållit djur på platsen eller inhandlat specifika köttstycken från någon annan plats. Uppsatsen kommer därmed ha sin utgångspunkt i följande frågeställningar: Hur ser fördelningen av djurarterna, kön, ålder samt storleksvariation ut? Hur ser den anatomiska representationen ut för respektive köttdjur? Hur ser djurbensmaterialet ut i Västergarn jämförelsevis med andra samtida gotländska stads- och landsbygdslokaler? Vad kan en osteologisk analys av djurbensmaterialet berätta om Västergarn som plats? 4

5 1.3 Material och avgränsningar Källmaterial Materialet som har använts till analysen är ett animalt benmaterial från Snauvalds 1:2 i Västergarn, Gotland. Benen kommer från ett schakt, schakt 56, vilket grävdes ut våren 2012 som en seminariegrävning vid högskolan på Gotland under ledning av arkeolog Christoph Kilger. Schakt 56 grävdes främst ut för att undersöka utifall det fanns eventuella stolphål där. Det fanns indikationer på att det kunde finnas stolphål som fortsatte från ett tidigare utgrävt schakt, schakt 51(Kilger et al 2013:10). Man hittade inga stolphål, men däremot ovanligt stora mängder djurben, jämfört med andra närliggande schakt, vilket ledde till att alla djurben sparades, för vidare osteologisk analys (Kilger et al 2013:20). Schaktet ligger norr om en husgrund som daterats med hjälp av 14 C-analyser till åren mellan i lager 1 och i lager 2 (Norderäng 2010:6f). Schaktet är 13 m 2 stort och består av tretton rutor som grävts ut i två lager. I och med att lagerindelningen snarare handlat om den arkeologiska utgrävningsmetoden snarare än två egentliga lager kommer benen från lager 1 och lager 2 ses som en enhet i denna analys. Totalt består benmaterialet av 39,9 kg ben i fragment. Benen är till största delen obrända, men det förekommer enstaka brända fragment i materialet också. Fragmenteringen är väldigt varierande då det finns en hel del småfragment och flisor av ben, men det finns också en större mängd hela ben eller större, mer välbevarade benfragment. Benen påvisar i mångt och mycket tydliga hugg- och snittspår och många fragment i materialet består av avhuggna bendelar. Till den komparativa analysen kommer Västergarn jämföras med främst två samtida gotländska lokaler, en stadsbygdslokal och en landsbygdslokal. Landsbygdslokalen representeras av den medeltida gården Burge i Lummelunda socken där djurbensmaterialet har analyserats av Johnny Karlsson (Karlsson 2001). Stadsbygdslokalen representeras av Kloserbrunnsgatan i Visby som blivit osteologiskt genomgånget av Ida Johansson (Johansson 2006) och vid den metriska jämförelsen av storleksvariationer har material från kvarteret Apoteket 4-5 i Visby använts. Den metriska dokumentationen är hämtad ur Emmy Fredrikssons uppstats (Fredriksson 2005). Vid en mer generell analys av flertalet samtida lokaler har uppgifter ur Karlssons uppsats använts (Karlsson 2001:43f) samt uppgifter om Klints gård i Othem (Sten 2008), Lauter på Fårö (Sten 2004) samt resultatet från en tidigare osteologisk analys av djurbensmaterial från Västergarn gjord av Madeleine Forsberg (Forsberg 2009). 5

6 1.3.2 Avgränsning Benmaterialet skulle bli alltför extensivt ifall mer ben skulle analyseras och därför har en avgränsning av benmaterialet gjorts i form av att benen kommer endast från ett och samma schakt. Detta leder till att studien kan ses som en fallstudie. Vid dokumentation av artfördelning och anatomisk representation har fokusering varit vid vikt och fragmentantal. Detta betyder att minsta individantal (MIND) inte har beräknats då det inte är säkert att benen figurerat som hela individer utan snarare som delar av styckade djur. MIND-beräkningarna skulle alltså ta upp mer arbetstid än vad de skulle ge svar i resultatet. I analysen kommer får och getter grupperas som en och samma grupp, då det skulle ta upp för mycket tid att skilja dem åt i och med att deras skelett skiljer sig litet åt morfologiskt. Gällande säl och råtta kommer dessa ben endast bestämmas till klass och inte till specifika arter. Endast ett axplock av fågel och fisk kommer artbestämmas för att få en relativ bild av vilka arter som förekommit. Därutöver kommer ingen vidare diskussion föras utifrån fisk- och fågelbenen då det krävs en mer djupgående analys av dessa ben och denna analys ligger inte inom ramen för uppsatsens frågeställningar. Köns- och åldersbedömningar har endast gjorts på de så kallade köttdjuren, d.v.s. nötkreatur, får/get och svin. Likaså har storleksvariation endast studerats på dessa djur och då på specifikt utvalda benelement. De ben som använts vid storleksberäkningen är de distala delarna av överarmsben och skenben och då har endast de hela, sammanväxta ledändarna tagits i beräkning. Det har alltså endast registrerats storleksvariationer och ingen mankhöjdsberäkning har gjorts. Till den grundliga komparativa analysen har endast en landsbygdslokal och en stadslokal använts vid jämförelsen med Västergarn, då flera lokaler skulle göra studien för extensiv. Vidare har Västergarns artfördelning av köttdjuren jämförts med elva andra lokaler. Dessa lokaler är alla gotländska och från vikingatid eller tidig medeltid, det vill säga samtida med Västergarn Källkritik Resultatet skulle med största säkerhet skilja sig åt beroende på vilken osteolog som analyserat materialet. På grund av en begränsad tid och en stor mängd djurben har jag inte haft möjlighet att göra en djupgående analys och därmed kan resultatet ha påverkats. Hade mer tid funnits att avvara hade jag kunnat göra en mer noggrann analys och identifieringskvoten hade blivit högre. Risken för felbestämningar finns och för att undvika ett skevt resultat har jag valt att endast tillgodoräkna de fragment som är säkert bestämda benslag samt 6

7 uppvisar tydliga artkaraktärer. Vid tveksamhet ses alltså fragmenten hellre som oidentifierade än eventuella resultat. Detta kan också vara en bidragande effekt till att identifieringsprocentssatsen inte är så hög som den skulle kunna vara. För att minimera snedsteg så som slarvfel vid räkning och mätning av fragment, har alla fragment kontrollräknats och mätts två gånger. Det är också av vikt att som osteolog inte bli färgad av vad man förväntar sig att se i materialet. Det gäller alltså att inte dra förhastade slutsatser om materialet bara för att resultatet borde vara på ett specifikt sätt. Det är också i sin ordning att ta den arkeologiska utgrävningen och dess metoder i beaktning, då det säkerligen försvunnit ben i sållet, bland annat småben från fisk, och eventuell omrörning kan ha skett under både utgrävningen och efterarbetet. Bland annat har benen från lager 1och lager 2 blivit sammanblandade i både ruta tre och ruta sex av okänd anledning. Det finns heller inga ben dokumenterade från ruta åtta, lager 1. Likaså kan fragmenteringen ha ökat under efterarbetet samt under analys vilket också kan leda till högre kvot oidentifierade fragment. Detta gör också att de vägningar och mätningar som gjordes i samband med utgrävningen inte längre är aktuella, då ben kan ha gått sönder och därmed ökat fragmentantalet. Vikten kan också ha förändrats då benen hunnit torka samt att en hel del sand fallit bort och därmed väger materialet mindre än innan. För att arbeta med primära källor så mycket som möjligt har jag valt bort de vägningar och räkningar som gjordes i samband med grävningen och valt att själv räkna och väga benen i samband med analysen. Vid den komparativa analysen är det inte möjligt att själv analysera benmaterialen på grund av tidsbrist och eftersom materialet skulle bli alltför stort. Därför används andras osteologiska analyser och jag får helt enkelt utgå från att de är korrekta. Det finns också svårigheter att hitta grunddata och resultat från andras osteologiska analyser, men då ingen annan möjlighet finns får den information som finns att tillgå utnyttjas. Ett annat källkritiskt problem när man arbetar med andras osteologiska analyser är att olika metoder kan ha använts, vilket kan leda till att resultaten inte är komparabla. Det finns även en problematik i och med att olika material är olika stora och detta kan försvåra en komparativ analys. 7

8 2 Metod 2.1 Allmänna vetenskapliga metoder Denna analys skulle kunna beskrivas som en kvalitativ studie med ett kvantitativt utförande. I och med att analysen utgörs av en fallstudie av ett specifikt område och ett specifikt benmaterial räknas studien som kvalitativ. Dock skulle utförandet av analysen snarare kunna ses som kvantitativ i och med förekomsten av många tabeller och består av mycket vägande och räknande. Studien består främst av en osteologisk analys där art- och bendelsbestämning, köns- och åldersbedömning samt dokumentering av storleksvariation har gjorts. Dessa metoder redogörs grundligare för under nedanstående rubrik. För att få en grundläggande kunskap om Västergarn har litteraturstudier använts. Vidare kommer studien innehålla en komparativ studie av analyser av benmaterial från samtida landsbygds- och stadslokaler kontra Västergarn för att därigenom få information om Västergarn som plats. 2.2 Osteologiska metoder Artfördelning och anatomisk representation Den identifiering som har legat i fokus vid analysen har varit art och benslag, samt till viss del bendel. Identifiering av benen har gjorts med hjälp av referensmaterialet i det osteologiska laboratoriet vid Högskolan på Gotland samt med hjälp av Barones (Barone 1976) anatomibok över domesticerade däggdjur. Vid kvantifieringen av arterna och skelettelementen används främst fragmentantal, men även benvikt per art. Skelettelementen har registrerats på följande sätt: Kranium - här inräknas både skalltak (calvarium) samt ansiktsben (visceral cranium), mestadels överkäke (maxilla) Underkäke (mandibula) Lösa tänder (dentes) - alla tänder som sitter fast i en käke räknas inte som enstaka tänder utan ingår istället i kategorin över- eller underkäke Kotor (vertebrae) - här räknas alla kotor in; både hals-, bröst-, länd-, och svanskotor Korsben (sacrum) Bröstben (sternum) Revben (costae) 8

9 Skulderblad (scapula) Överarmsben (humerus) Strålben (radius) Armbågsben (ulna) Bäcken (pelvis) Lårben (femur) Knäskål (patella) Skenben (tibia) Handlovsben och fotlovsben (carpalia et tarsalia) handlovs- och fotlovsbenen registreras som varsina samlingsgrupper och inte som specifika ben Mellanhandsben, mellanfotsben och mellanhands-/mellanfotsben (metacarpus, metatarsus et metapodium) där mellanhands- /mellanfotsbenen inte går att bestämma till hand eller fot har de registrerats som mellanhands-/mellanfotsben Fingerben och tåben (phalanges) här registreras alla finger- och tåben, vare sig de är första andra eller tredje falang eller tillhör hand eller fot. Sesamben (sesamoidea) Övrigt inunder den här kategorin har vadben (fibula) från svin och den rudimentära resten av vadbenet på nötkreatur och får/get (os malleolare) registrerats Under själva identifieringsanalysen har lager 1 och 2 hållits separata, men vid vidare studier, så som artfördelning, anatomisk representation, kön- och åldersbedömning och storleksvariation, har resultaten från de båda lagren slagits samman. De båda lagren kan snarare ses som ett och samma lager som endast registrerats som två lager vid utgrävningen på grund av den arkeologiska metoden. Vid artbestämning av fågelbenen har professor Sabine Sten valt ut ett axplock fågelben som sedan bestämts utifrån referensmaterialet från Statens historiska museum i Stockholm. De ben som utvalts för analys har varit korpbenet (coracoideum), överarmsbenet (humerus), armbågsbenet (ulna), handrots- /mellanhandsbenet (carpometacarpus), och fotrots-/mellanfotsbenet (tarsometatarsus) (Sten 2013:1). För att studera den anatomiska representationen har fördelningen av skelettelement i materialet studerats och där med vilka benslag som är mest förekommande i materialet. Fördelningsstudien har gjorts på de så kallade köttdjuren; nöt, får/get och svin. Genom att studera andelen ben från köttrika respektive köttfattiga kroppsdelar från djuren kan man dra slutsatser om vad platsen har haft för användningsområde. Exempelvis skulle en slaktplats ha ett överskott av ben från köttfattiga kroppsdelar medan ett benmaterial av 9

10 matrester snarare skulle innehålla flertalet ben från köttrika kroppsdelar. Antalet ben från köttrika kontra köttfattiga kroppsdelar kommer redovisas i fragmentantal samt den procentuella fördelningen uträknat ur fragmentantal. Skelettelementen uppdelas på följande sätt efter Vretemark (Vretemark 1997:31f): Ben från köttrika kroppsdelar Bål (kotor, korsben & revben) Övre extremitet (skulderblad, överarm, strålben & armbågsben) Undre extremitet (bäcken, lårben, knäskål, skenben, vadben) Ben från köttfattiga kroppsdelar Kranium (samt underkäke) Hand- och fotlovsben Mellanhands- & mellanfotsben Eftersom lösa tänder har en tendens att finnas i överskott i benmaterial har dessa inte räknats in i studien för att undvika ett skevt resultat. I och med att tåoch fingerben ofta varierar i hög grad från material till material har även dessa exkluderats från representationsstudien (Vretemark 1997:32) Könsbedömning Vid könsbedömning av nötkreatur och får/get har bland annat bäckenbenet studerats efter Vretemark (Vretemark1997:43). Följande tre bedömningspunkter har använts där bedömningspunkt a och b granskats visuellt och punkt c har mätts med skjutmått: Figur 1. Mätning av den mediala kanten på höftledsskålen, bedömningspunkt c (Vretemark 1997:44) a. Utformningen av pubisbenet (os pubis) är hos handjuren kraftigt och tvärsnittet är nästintill runt medan benet hos hondjuren är tunnare och tvärsnittet mer ovalformat. Hondjuren har också en urgröpning på den mediala sidan av benet. b. Rectusgropen (fossa muscularis för musculus rectus femoris) ovanför höftskålen har hos hondjuren en smalare begränsningskant än hos handjuren. c. Höftledskålens (acetabulum) mediala kant är tunn hos hondjuren och mycket kraftigare hos handjuren. I tabell 1redogörs för de måttintervall som används i analysen för att få en könsindikation efter Vretemark (Vretemark 1997:45). 10

11 Tabell 1. Könsindikerande intervall av höftledsskålens tjocklek på den mediala kanten (Vretemark 1997:45) Art Kön Intervall (mm) Medelvärde (mm) Nöt Ko 4,1-9,0 6,7 Oxe/Tjur 10,0-15,0 12,2 Får/get Tacka/Get 1,9-4,2 2,9 Bagge/Bock/Kastrat 4,6-7,2 5,6 Utöver bäckenbenet har nötkreaturen könsbedömts med hjälp av mellanhandsben (metacarpus) då dessa ben skiljer sig storleksmässigt mellan könen. Det är endast de hela mellanhandsbenen som mäts, och de mått som utgås ifrån i denna studie är benets största längd, den distala och proximala delens bredd samt diafysens minsta bredd. Alla mått är mätta efter von den Driesch (von den Driesch 1976:93). Dessa mått används sedan för att räkna ut indexvärden efter följande formler med gränsvärden mellan könen som är uttagna av Mennerich (Mennerich 1968:11f, 35) och Howard (Howard 1962:257). a. Distal bredd (db)/största längd (gl) 100 Gränsvärde (Howard 1962): Ko: 24,8-33,6 Oxe: 29,3-32,9 Tjur: 32,5-37,8 b. Diafysens minsta bredd (sd)/största längd (gl) 100 Gränsvärde (Howard 1962): Ko: 12,9-19,5 Oxe: 14,0-18,3 Tjur: 18,6-24,5 Gränsvärde (Mennerich 1968): Ko: < 16,5 Oxe/Tjur: >16,5 c. Proximal bredd (bp)/största längd (gl) 100 Gränsvärde (Mennerich 1968): Ko: <29,5 Oxe/tjur: >29,5 Nötkreaturens hornkvicke varierar mycket mellan individerna både i storlek och till form och är till stor del könsindikerande. I denna analys könsbedöms horn genom att mäta hornbasens omkrets. Kornas hornbasomkrets bedöms ligga mellan mm medan de tydliga oxarna/tjurarna har en basomkrets som överstiger 158 mm. De gränsvärden som här används är hämtade från Vretemark (Vretemark 1997:45). För könsbedömning av svin har hörntändernas rötter visuellt granskats då galtens betar har öppna rötter och därmed fortsätter växa hela livet medan suggans hörntänder är mindre och rötterna slutar växa efter ett tag och sluter sig (Schmid 1972:80f) Åldersbedömning Vid åldersbedömning av nötkreatur, får/get och svin har tandslitage bedömts efter Grants metod (Grant 1982) där de tre kindtänderna i underkäken poängsätts efter ett slitageschema, där tänderna får ett högre poäng ju mer 11

12 slitna de är. Där någon av kindtänderna har saknats har Grants schema för troliga slitningsfaser (Grant 1982:98ff) använts för att rekonstruera hela tandslitagemönstret. Slitagepoängen har sedan omvandlats till åldersindikationer efter Vretemark som redogörs för i tabell 2 (Vretemark 1997:39). Tabell 2. Åldersindikationer av tandslitagepoäng (Vretemark 1997:39) Art Slitagepoäng ca ålder Nöt ,5-4 år år > år Får/get år år > år Svin år > (+) år Utöver tandslitage studeras också ledändarnas sammanväxning på överarmsben, strålben, mellanhandsoch mellanfotsben, skenben, hälben och lårben. Benen bedöms efter Silvers sammanväxningsschema (Silver 1969:285f) och delas in i tre grupper baserade på huruvida benen växer samman tidigt, mittemellan eller sent. Denna indelning redogörs för i tabell 3 vilken är hämtad ur Vretemark (Vretemark 1997). Tabell 3. Åldersgruppering för sammanväxningsfaser (Silver 1969 i Vretemark 1997) Nöt Får/get Svin Tidigt 1-1,5 år ca 1 år ca 1 år Överarmsben dist Överarmsben dist Överarmsben dist Strålben prox Strålben prox Strålben prox Medel 2-3 år 1,5-2,5 år 2-2,5 år Mellanhandsben dist Mellanhandsben dist Mellanhandsben dist Mellanfotsben dist Mellanfotsben dist Mellanfotsben dist Skenben dist Skenben dist Skenben dist Hälben Sent 3-4 år 2,5-3,5 år ca 3,5 år Överarmsben prox Överarmsben prox Överarmsben prox Strålben dist Strålben dist Strålben dist Lårben prox Lårben prox Lårben prox Lårben dist Lårben dist Lårben dist Skenben prox Skenben prox Skenben prox Hälben Hälben Storleksvariation För att få en uppfattning av storleksvariationer hos nötkreatur, får/get och svin har det bredaste måttet på de distala delarna, Bd, av överarmsben och skenben mätts. Alla mätningar har gjorts med skjutmått och i enighet med von den Driesch måtthänvisningar (von den Driesch 1977:76f, 86f). 12

13 3 Tidigare forskning Västergarn är en socken på Gotland som ligger ungefär 25 km söder om Visby på västkusten. Västergarn ligger alldeles i anslutning till Paviken, ett av de gotländska vikingatida hamnområdena som tidigast uppmärksammades och undersöktes arkeologiskt vilket gör att platsen är av intresse för arkeologerna (Elfwendahl 1989:5). Utöver det geografiska läget så finns det andra saker som gjort att Västergarn är av intresse för arkeologerna. I Västergarn finns två medeltida kyrkor, varav den ena idag är en ruin. Det finns även en kastal och en halvcirkelformad stadsvall på platsen. Dessa fornlämningar har gjort att platsen och dess innebörd under vikingatid och tidigmedeltid varit väldigt omdiskuterad under en längre tid (Carlsson 2011:79). Den tidigaste forskningshistoriken för Västergarn tog sin början på 1800-talet och den första utgrävningen utfördes av Carl Herlitz Då grävde man ut delar av kastalen där det bland annat hittades skelett av människa, kamfragment samt pilspetsar. Man grävde också i vallen där man fann silvermynt och fragment från runstenar (Elfwendahl 1989:43, Lundström 1981:27). På 1920-talet fick Västergarnsvallen stå i fokus för forskningen och en av de första som diskuterade Västergarn som eventuellt stadsliknande komplex var Adolf Schück 1924 som menade att denna hamn troligtvis haft en större innebörd för socknarna runt omkring Västergarn och att Västergarn tjänat som en utfartshamn och gemensam handelsplats för gutarna (Carlsson 2011:79). År 1934 grävdes stadsvallen ut och kartlades av Erik Floderus. Floderus ansåg inte att Västergarn varit en stad, i alla fall inte så tidigt som på 1000-talet. Han menade att stadsvallen uppförts samtidigt som kyrkan, det vill säga på 1200-talet (Floderus 1934:72, Lundström 1981:29). Vidare har även Harald Hansson och Birger Nerman diskuterat Västergarns eventuella stadsstatus under vikingatid och kommit till samma slutsatser som Floderus. Nerman lyckades också få in forskningsfokuset på Paviken istället för Västergarn och efter 1930-talet skedde ingen vidare övergripande forskning om Västergarn. Först på 1960-talet hamnade Västergarn i fokus igen då Hans Hansson började engagera sig i ämnet om äldre hamnar på Gotland (Carlsson 2011:81f). På 1970-talet grävdes den romanska kyrkoruinen ut av Waldemar Flack och i samband med utgrävningen undersöktes även stadsvallen närmare. Stenvallen bestod av en ca fem meter bred stenpackning och två 14 C-prover togs från den nedre delen av packningen som gav ett resultat att stenvallen var från 1170±80 samt 1395±80, dock är dessa resultat svårtolkade då området varit skadat och det inte riktigt framgått hur proverna tagits eller på vad (Carlsson 2011:83, Lundström 1981:29). På 1980-talet skedde omfattande undersökningar av stadsvallen av Magnus Elfwendahl (Elfwendahl 1989). 13

14 Högskolan på Gotland har sedan 2005 haft seminariegrävningar i Västergarn. Till en början grävdes kyrkogården runt den romanska kyrkoruinen för att se huruvida det funnits någon avgränsning för kyrkogården. Detta gjordes under 2005 och År 2006 började man även söka efter vikingatida gravar i fastigheten Snauvalds 1:2, dock utan resultat. Från och med 2007 års grävning har forskningen koncentrerats till Snauvalds 1:2. Totalt har sex husgrunder i Snauvalds 1:2 grävts ut under åren. Syftet med utgrävningarna har varit till stor del att få en bild av bebyggelsen innanför vallen, samt bebyggelsens ålder och karaktär (Norderäng 2011:2). Ur animalosteologisk synpunkt har det endast skrivits en tidigare C-uppsats i osteologi om djurbensmaterialet i Västergarn. Denna uppsats är skriven av Madeleine Forsberg och är baserad på djurbenen från schakt 23 i Snauvalds 1:2 (Forsberg 2009). Till den komparativa analysen har landsbygden fått representeras av ett benmaterial från Burge i Lummelunda socken. Burge är en medeltida gård som ligger 20 km norr om Visby. I Burge har det hittats en silverskatt som daterats till 1140 vilket överensstämmer med de 14 C-prover som tagits från ett stolphål från ett åkerhus. Den osteologiska analysen har gjorts av Johnny Karlsson till hans CD-uppsats (Karlsson 2001). Stadsbygden representeras av den medeltida staden Visby, benmaterialen från både Klosterbrunnsgatan och kvarteret Apoteket har analyserats. Materialet från Klosterbrunnsgatan har daterats till 1100-tal/tidigt 1200-tal med hjälp av keramik som hittats. Klosterbrunnsmaterialet är analyserat av Ida Johansson (Johansson 2006). Benen från Apoteket har daterats tal. De djurbenen är analyserade av Berit Sigvallius (Sigvallius 1982) och har därefter genomgått en metrisk dokumentation av Emmy Fredriksson (Fredriksson 2005). 14

15 4 Presentation av materialet Tabell 4. Fördelning av identifierade respektive oidentifierade ben i fragmentantal och benvikt (g) Identifierat Identifierat Oidentifierat Oidentifierat ID-nr Ruta Lager (antal) (g) (antal) (g) / / SUMMA 2652 st g st g 16% 63% 84% 37% Av de fragment som materialet består av har 2652 fragment kunnat både art- och benslagsbestämmas och därmed räknas som identifierade. Dessa identifierade fragment utgör 16 % av materialet. Räknat i vikt har g av g identifierats. Procentsatsen för identifierade fragment räknat i vikt, är i detta fall 63 %. Under utgrävningen har benen ifrån lager 1 och lager 2 blandats ihop i ruta 3 och ruta 6 av okänd anledning. Likaså finns det inga ben från ruta 8 från lager 1. I tabell 4 redovisas fördelningen av identifierade respektive oidentifierade ben, i antal ben samt vikt, för varje ruta i schaktet. Det är tydligt att benrepresentationen är större i lager 2 och störst mängd ben finns i ruta Arter/Artfördelning De arter som finns representerade i materialet är nötkreatur, får/get, svin, häst, hund, katt, säl, hare, ekorre, råtta, fågel och fisk. I tabell 5 visas fördelningen av arter i fragmentantal där båda lagren är inräknade. I tabell 6 visas artfördelningen på samma sätt som i tabell 5 fast med utgångspunkt i benvikt. 15

16 Tabell 5. Artfördelning i fragmentantal Ruta Nöt Får/get Svin Häst Hund Katt Säl Hare Ekorre Råtta Fågel Fisk SUMMA Tabell 6. Artfördelning i benvikt (g) Ruta Nöt Får/get Svin Häst Hund Katt Säl Hare Ekorre Råtta Fågel Fisk ,5 92 6,5 0 2, ,5 552, , ,5 0 8,5 22 3, , ,5 2, ,5 246,5 251, ,5 0, , , , , , , , ,5 2 23, , , , ,5 0,5 0,5 0,5 13,5 12, , ,5 14, , , ,5 1, ,5 11,5 36,5 SUMMA , ,5 80, , ,5 314 Som framgår av tabellerna är det köttdjuren, d.v.s. nötkreaturen, fåren/getterna samt svinen som är vanligast förekommande i materialet både när det gäller fragmentantal och när det kommer till vikt. Det finns även ett högt antal fragment från fisk och fågel. Ett lite smått avvikande resultat är det höga antalet ben från katt som hittats i materialet. I figur 2 och figur 3 visas artfördelningen i procent uträknat i både fragmentantal och vikt i gram. Figur 2. Artfördelning i procent uträknat ur fragmentantal 16

17 Figur 3. Artfördelning i procent uträknat ur benvikt (g) Det är inte oväntat att nötkreatur får en stor överrepresentation vid viktstudien då det är arten som naturligt väger mest. Det är även tydligt att de små djuren minskar drastiskt i procent när de räknas på vikt. Benfragmenten från hund och ekorre väger så pass lite att de inte ens kan medräknas i procentsatsen. Fördelningen förändras alltså drastiskt beroende på om man ser till fragmentantal eller vikt. Vidare i analysen kommer fragmentantal användas vid nästkommande studier för att resultaten inte ska visa en överrepresentation av nötkreatur. Vid artbestämning av fågelbenen har 37 ben analyserats och de arter som har identifierats i materialet är tamhöna, andfågel, ejder, tamgås och duva. Fördelningen mellan fågelarterna redovisas i figur 4. Den mest förekommande arten är andfågel, och därefter kommer tamhöns. Fördelningen mellan tamfågel och sjöfågel är relativt jämn. Figur 4. Fördelning av fågelarter i fragmentantal. Figur 5. Fördelning av fiskarter i procent uträknat ur fragmentantal De fiskarter som finns representerade i materialet är torsk, gädda, karpfisk/laxfisk, karpfisk, abborre och plattfisk. Fördelningen mellan fiskarterna redovisas i figur 5. Den mest representerade fiskarten är klart torsk, därefter följt av gädda och karpfisk/laxfisk och ett par enstaka fragment av resterande fiskarter. Totalt har 432 ben av fisk artbestämts. 17

18 4.2 Anatomisk representation Den anatomiska fördelningen av ben från köttrika och köttfattiga kroppsdelar för nötkreatur, får/get och svin redovisas i figur 6. Representationen är uträknad i fragmentantal. Genomgående för alla tre arterna är att ben från de köttrika kroppsdelarna är högre representerade än ben från de köttfattiga kroppsdelarna. Hos både nötkreatur och svin är ben från de köttrika kroppsdelarna nästintill dubbelt så många som ben från de köttfattiga kroppsdelarna medan fragmenten från får/get har en mer jämn fördelning. Hos nötkreatur uppgår ben från köttrika kroppsdelar till 273 stycken medan benen från köttfattiga kroppsdelar är 113 stycken. De ben som kommer från köttrika respektive köttfattiga kroppsdelar för får/get är 238 stycken mot 199 fragment. För svin är antalet ben från köttrika kroppsdelar 262 och ben från köttfattiga kroppsdelar 141 stycken. Figur 6. Anatomisk representation hos nötkreatur, får/get och svin uträknat i fragmentantal I figur 7 presenteras den anatomiska fördelningen mellan ben från köttrika och köttfattiga kroppsdelar i procent för att få en tydligare bild av den anatomiska representationen. Här blir det tydligt att fragmenten av får/get är mer jämnt fördelat mellan ben från köttrika och köttfattiga kroppsdelar medan benen från de köttrika kroppsdelarna har större Figur 7. Anatomisk representation för nötkreatur, får/get och svin, uppställt i procent 18

19 representation hos nöt och svin. Procentsatsen för nötkreatur är 71% ben från köttrika kroppsdelar och 29% från köttfattiga kroppsdelar. Fördelningen för får/get är 54,5% ben från köttrika kroppsdelar och 45,5% från köttfattiga kroppsdelar. Svinfragmentens procentfördelning är 65% ben från köttrika kroppsdelar och 35% ben frånköttfattiga kroppsdelar. 4.3 Könsbedömning Nötkreatur Totalt har nio olika bäckenfragment påvisat karaktärer som gjort könsbedömning av nötkreatur möjlig. Totalt har sju fragment bedömts till ko och två fragment till oxe/tjur. Resultaten redovisas i tabell 7 nedan där måtten för höftledsskålens kant är i millimeter. I benmaterialet har det endast funnits ett mellanhandsben från nötkreatur som varit möjligt att mäta. Vid alla tre mätningarna och uträkningarna har alla tre indexvärden indikerat tjur/oxe. Måtten och uträkningarna redovisas i tabell 8. Det var endast en hornkvicke som hade en tillräckligt bevarad hornbas och därmed kunde könsbedömas. Omkretsen på denna hornbas var 130,72 mm vilket gör att hornet hamnar inom intervallet för kor. Tabell 7. Könsbedömning av bäckenben från nötkreatur Pubisben Rectusgrop Höftledsskål 1-8, , , ,30-7 5, , ,49 - Tabell 8. Könsbedömning av mellanhandsben från nöt Mått Resultat a) 62,37 (db) ,46-175,87 (gl) b) 29,30 (sd) ,66-175,87 (gl) c) 55,34 (bp) ,87 (gl) 31,47 - Tabell 9. Könsbedömning av bäckenben från får/get Pubisben Rectusgrop Höftledsskål 1-7, , , Får/get Det har funnits karaktärer som gjort könsbedömning möjlig på fyra bäckenfragment från får/get. Dessa fragment redogörs för i tabell 9. Tabellen visar att tre av fragmenten är bedömda till bagge/bock/kastrat och ett fragment har bedömts till tacka/get Svin Det finns åtta hörntänder av svin som har varit så pass välbevarade att de har kunnat könsbedömas. Fyra av hörntänderna har haft slutna rötter och har därmed blivit bedömda som tänder från suggor och de andra fyra hörntänderna har haft öppna rötter och därmed bedömts till galtar. 19

20 4.4 Åldersbedömning Nötkreatur Hos nötkreatur har det endast funnits en underkäke med kvarvarande tänder som har varit användbar vid åldersbedömningen av tandslitage. I tabell 10 visas poängsättningen av tänderna i käken och de siffror som står inom parantes är poäng tagna ur Grants tabeller för förväntade slitagemönster (Grant 1982:98f), där den egentliga tanden saknas. Den käken som kunnat bedömas har fått ett slitagepoäng på 21, vilket tyder på en ålder yngre än 2,5 år. Tabell 10. Åldersbedömning av tandslitage på nötkreatur Sida Kindtand 1 Molar 1 Kindtand 2 Molar 2 Kindtand 3 Molar 3 Summa Ålder 1 Vä 12 (8) (1) 21 < 2,5 år Vid studier av ledändarnas sammanväxning har totalt 68 fragment med ledändar kunnat medräknas i studien. I tabell 11 visas fördelningen av fragmenten där fragment med fastväxta ledändar grupperats in i åldrarna > 1,5 år, > 3 år och > 4 år. De ben som påvisar lösa ledändar har delats in i åldersgrupperna < 1,5 år, < 3 år och < 4 år. Som det framgår i tabellen minskar de fastväxta ledändarna ju högre upp i åldersgrupperna man tittar. Lika så ökar de lösa ledändarna och är absolut mest representerade i den sena åldersgruppen. Tabell 11. Åldersbedömning av ledändarnas sammanväxning på nötkreatur Nöt Ålder Antal fragment Tidigt < 1,5 år 1 > 1,5 år 12 Mellan < 3 år 7 > 3 år 13 Sent < 4 år 20 > 4 år Får/get För åldersbedömning av tandslitage på får/get har sex underkäkar haft tillräckligt många tänder kvarvarande för att de skulle kunna inräknas i studien. Som tabell 12 visar blev en käke bedömd till yngre än två år och två käkar till 2-4 år. Det fanns också två käkar som bedömdes som 4-6 år och en käke vars tandslitage uppvisade en ålder äldre än sex år. Tabell 12. Åldersbedömning av tandslitage på får/get Sida Kindtand 1 Molar 1 Kindtand 2 Molar 2 Kindtand 3 Molar 3 Summa Ålder 1 Vä > 6 år 2 Vä år 3 Hö år 4 Hö år 5 Hö 11 9 (1) 21 < 2 år 6 Vä år Tabell 13. Åldersbedömning av ledändarnas sammanväxning på får/get Får/get Ålder Antal fragment Tidigt < 1 år 10 > 1 år 22 Mellan < 2,5 år 18 > 2,5 år 16 Sent < 3,5 år 33 > 3,5 år 9 20

21 Totalt har 108 fragment studerats vid åldersbedömning av ledändars sammanväxning på får/get. Fördelningen av benen redovisas i tabell 13. Även här är de lösa ledändarna mer representerade i mellanåldersgruppen och den sena åldersgruppen. Här är dock fördelningen något jämnare än hos nötkreaturen Svin Det var möjligt att bedöma tandslitage på åtta underkäkar från svin. Dock är två av käkhalvorna, nr 3 och nr 4, från en och samma individ, endast olika sidor, vilket resulterar i ett identiskt resultat. I tabell 14 redogörs för poängsättningen av kindtänderna i underkäkens tandslitage från svin. Fem stycken käkar har så pass oslitna tänder att de åldersbedömts till under två år och tre käkar uppvisar ett slitage som tyder på en ålder av 2-4 år. Vid ålderbedömningen av svinens ledändar har 117 fragment studerats och registrerats. I tabell 15 redovisas för åldersfördelningen av svinens ledändar. Hos svinet är de lösa ledändarna mycket mer representerade än de fastväxta. 4.5 Storleksvariation Nötkreatur Tabell 16. Mätningar av distala bredden av överarmsben och skenben på nöt (mm) Humerus (Bd) Tibia (Bd) 60,80 53,62 72,09 55,28 75,85 61,66 76,17 63,60 79,60 63,90 66,52 Tabell 14. Åldersbedömning av tandslitage på svin Sida Kindtand 1 Molar 1 Mätningarna av nötkreaturens överarmsben (humerus) och skenben (tibia) har gjorts på de distala delarna som varit tillräckligt kompletta för att mätas. I analysen har fem överarmsbensdelar mätts och sex skenbensdelar kunnat mätas. Resultaten redovisas i tabell 16. Måtten för den distala delen av överarmsbenet rör sig mellan 60,8-79,6 mm med ett medelvärde på 72,9 mm. Skenbenets distala bredd varierar mellan 53,62-66,52 mm där det största måttet dock avviker från resterande resultat. Medelvärdet för skenbenets distala bredd är 60,76 mm. 21 Kindtand 2 Molar 2 Kindtand 3 Molar 3 Summa Ålder 1 Vä 8 (6) (1) 15 < 2 år 2 Hö år 3 Vä 8 2 (1) 11 < 2 år 4 Hö 8 2 (1) 11 < 2 år 5 Hö 14 (10) (7) år 6 Hö (15) 11 (7) år 7 Hö < 2 år 8 Hö < 2 år Tabell 15. Åldersbedömning av ledändarnas sammanväxning på svin Svin Ålder Antal fragment Tidigt < 1 år 4 > 1 år 23 Mellan < 2,5 år 27 > 2,5 år 5 Sent < 3,5 år 57 > 3,5 år 1

22 4.5.2 Får/get Vid studien av storleksvariation av får/get har sju distala delar av överarmsben och sex distala delar av skenben mätts. Måtten redovisas i tabell 17. Det minsta måttet hos överarmsbenen som påvisats är 27,6 mm medan det största måttet är 34,2 mm. Dock ligger de flesta måtten av överarmsben i måttintervallet mm och medelvärdet är uträknat till 29,72 mm. Det minsta måttet av skenbenens distala delar är 22,77 mm och det största är 26,96 mm, och medelvärdet är 25,09 mm. Tabell 17. Mätningar av distala bredden av överarmsben och skenben på får/get (mm) Humerus (Bd) Tibia (Bd) 27,60 22,77 27,92 24,29 28,13 24,98 28,78 25,40 30,01 26,14 31,42 26,96 34, Svin Det har varit möjligt att mäta nio distala delar av överarmsben samt fyra distala delar av skenben för att studera storleksvariationen hos svin. Måtten redovisas i tabell 18. Måtten av överarmsbenen varierar mellan 32,18-41,11 mm där medelvärdet är 35,08 mm. Av de fyra distala skenbenen som mätts är minsta måttet 23,80 mm och det största måttet 27,82 mm. Medelvärdet för skenbenens distala bredd är då 26,23 mm. 5 Komparativ analys Tabell 18. Mätningar av distala bredden av överarmsben och skenben på svin (mm) Humerus (Bd) Tibia (Bd) 32,18 23,80 32,36 25,62 32,42 27,69 33,48 27,82 34,02 36,42 36,63 37,16 41,11 För att få en tydligare bild av Västergarn jämförs materialet med andra gotländska lokalers benmaterial. På den grundligaste nivån har artfördelningen, kön och ålder jämförts mellan Västergarn och en landsbygdslokal i form av Burge i Lummelunda (Karlsson 2001) och en stadslokal i form av Visby. Materialen från Visby kommer från kvarteret Apoteket 4-5 (Fredriksson 2005) och Klosterbrunnsgatan (Johansson 2006). Klosterbrunnsgatans material har använts vid jämförelsen av artrepresentationen, och av kön och ålder. Vid jämförelsen av storleksvariationen av djuren, har endast Fredrikssons studie av djurbenen från Apoteket använts då det finns mått från samma bendelar som mätts i Västergarnsanalysen (Fredriksson 2005). Dessa mått saknas ifrån Burge och Klosterbrunnsgatan, vilket gör att Västergarn endast kan jämföras med djurbenen från kvarteret Apoteket, Visby. Den anatomiska fördelningen mellan ben från köttrika respektive köttfattiga kroppsdelar jämförs också och här läggs även Forsbergs analys från Västergarn, Snauvalds 1:2, schakt 23 22

23 (Forsberg 2009:17) in för att se huruvida det finns skillnader mellan de olika områdena från samma fastighet. Därefter har Västergarn ställts i komparation med elva samtida gotländska lokaler genom att jämföra fördelningen och representationen mellan nötkreatur, får/get och svin med utgångspunkt ur Karlssons sammanställning och tabell (Karlsson 2001:43f). Tabell 19. Skillnader i artrepresentation mellan Västergarn, Burge och Klosterbrunnsgatan, Visby Västergarn Burge Klosterbr. Nöt 19,42% 32,51% 36,07% Får/get 25,57% 40,55% 29,80% Svin 22,13% 17,75% 18,61% Häst 0,01% 2,50% 0,29% Hund 0,01% 0,09% 0,39% Katt 3,85% 0,51% 2,80% Säl 0,91% 2,23% 0,39% Björn 0,00% 0,02% 0,00% Räv 0,00% 0,13% 0,00% Hare 0,34% 0,15% 0,10% Igelkott 0,00% 0,07% 0,00% Ekorre 0,01% 0,04% 0,00% Råtta 0,34% 0,07% 0,10% Padda 0,00% 0,02% 0,00% Fågel 8,22% 1,70% 1,83% Fisk 19,00% 1,66% 9,64% Artrepresentationen och den procentuella fördelningen av arterna för de tre lokalerna redovisas för i tabell 19 (Karlsson 2001:53, Johansson 2006:11). Procentsatsen är baserad på fragmentantal. De mest representerade arterna är nötkreatur, får/get och svin på alla tre lokalerna. Dock skiljer sig procentsatsen åt. För resterande arter handlar det om så pass låga procent att skillnaderna inte blir så stora. I Burgematerialet är ben från häst mer representerat än på de andra lokalerna och arter så som björn, räv, igelkott och padda har bara hittats i det materialet. Hunden är dåligt representerad i alla tre materialen och katten är högre representerad i Västergarn och Klosterbrunnsgatan, Visby jämtemot Burge. Representationen av fågel och fisk i materialen skiljer sig mycket från varandra men en bidragande faktor till det kan vara olikartade metoder vid de olika arkeologiska utgrävningarna samt vid de olika osteologiska analyserna. Tabellen tyder på att både fågel- och fiskkonsumtion har haft en större betydelse i Västergarn än vad de haft både i Burge och på Klosterbrunnsgatan, Visby. Den anatomiska fördelningen av ben från köttrika respektive köttfattiga kroppsdelar för Västergarn schakt 56 samt schakt 23 (Forsberg 2009:16f), Burge (Karlsson 2001:54f) och Klosterbrunnsgatan (Johansson 2006:27ff) redovisas i tabell 20. Procenten från Burge och Klosterbrunnsgatan är omräknade, utifrån benlistor, med samma metod som använts i Västergarnsstudien för att resultaten ska vara komparabla. Dock finns fortfarande källkritiska problem då det saknas artidentifierade revben från analysen från Burge, vilket gör att resultaten inte är lika komparabla som det verkade från början. Det generella resultatet är att det finns ett överskott av ben från köttrika kroppsdelar för alla arter och på alla lokaler, förutom för svin i Västergarns schakt 23. Detta kan dock bero på att den procentuella anatomiska representationen har räknats på ett annat sätt än för de tre andra lokalerna. 23

24 Den procentuella skillnaden mellan ben från köttrika och köttfattiga kroppsdelar är högre i Västergarn schakt 56. Tabell 20. Skillnad mellan den anatomiska representationen av ben från köttrika (KR) respektive köttfattiga (KF) kroppsdelar mellan Västergarn schakt 56 & 23, Burge och Klosterbrunnsgatan Västergarn 56 Västergarn 23 Burge Klosterbrunn KR KF KR KF KR KF KR KF Nöt 71% 29% 60% 40% 59% 41% 62% 38% Får/get 54,5% 45,5% 52% 48% 59% 41% 58% 42% Svin 65% 35% 43% 57% 55% 45% 57% 43% Könsfördelningen av köttdjuren mellan de tre lokalerna redogörs för i tabell 21. Resultaten skiljer sig relativt mycket ifrån varandra. Det finns vissa likheter i att både Västergarn och Burge har en högre representation av kor än av tjurar och i Burge och Klosterbrunnsgatan, Visby finns det fler galtar än suggor. Utöver detta är Tabell 21. Fördelning mellan könen i procent hos köttdjuren i Västergarn, Burge och Klosterbrunnsgatan, Visby Västergarn Burge resultaten relativt intetsägande. En trolig anledning till att procenten skiljer sig så mycket från plats till plats kan vara att det är så pass få fragment som faktiskt kunnat användas vid könsbedömning att procentsatserna kan bli skeva och inte allt för tillitliga. Åldersfördelningen hos nötkreaturen från de tre lokalerna påminner mycket om varandra. Djuren uppvisar en varierad ålder där fördelningen mellan åldrarna har varit ganska jämn. Dock saknas det en del unga individer i Västergarn. I Burge är representationen av individer äldre än fyra år stor och det finns även individer som åldersbedömts till över åtta år. Det saknas också representation av unga individer (Karlsson 2001:11). I Visby är åldern på nötkreaturen också varierad och högsta ålder är 7-9 år (Johansson 2006:20). Västergarnsmaterialet påvisar också flertalet äldre individer, dock inte mer specifikt än att de varit över fyra år, då det inte funnits mer än ett tandslitagemönster att bedöma äldre åldrar utifrån. Även fårens/getternas åldersfördelning ser lika ut på de tre lokalerna. I Burge och Visby har fåren en varierad ålder som högst sträcker sig till sex år och många individer uppnådde en ålder mellan 2-4 år (Karlsson 2001:19f, Johansson 2006:20). Dessa åldrar överensstämmer bra med Västergarnsmaterialet, där det dock har hittats en individ som blivit bedömd till att vara äldre än sex år. Svinens ålder är låg vid alla tre lokalerna. I Burge finns ett fåtal svin som blivit uppåt 3,5 år men många individer har slaktats redan innan ett års ålder (Karlsson 2001:15f). Svinen i Visby är också väldigt unga (Johansson 2006:20), och resultaten från Västergarn överensstämmer med dessa åldersbilder. Klosterbrunn Nöt / 78%/22% 83%/17% 50%/50% Får/get / 25%/75% 67%/33% 50%/50% Svin / 50%/50% 39%/61% 43%/57% 24

25 Storleksvariationen av köttdjurens distala delar av överarmsbenet och skenbenet mellan Västergarn och Apoteket, Visby redovisas i tabell 22. Medelvärdena för nötkreatur från Apoteket baserar sig på mått från två överarmsben och fem skenben (Fredriksson 2005:22f). Medelvärdena för får/get baseras på sex överarmsben och fyra skenben (Fredriksson 2005:32f). Svinens medelvärde är uträknade på 52 överarmsben och ett skenben (Fredriksson 2005:27f, 29). Skillnaderna mellan de båda lokalerna är inte särskilt stora. Tabellen visar att generellt sett har nötkreaturen varit aningen större i Västergarn än i Visby, medan fåren/getterna varit större i Visby. Även svinen har varit större i Visby än i Västergarn. Tabell 22. Skillnader mellan storleksvariationen hos köttdjuren mellan Västergarn och Apoteket, Visby Medelbredd Minsta bredd Största bredd Väst. Visby Väst. Visby Väst. Visby Nöt Humerus 72,90 69,92 60,80 68,87 79,60 70,96 Nöt Tibia 60,76 56,96 53,62 51,97 66,52 66,14 Får/get Humerus 29,72 30,23 27,60 28,28 34,20 31,94 Får/get Tibia 25,09 25,95 22,77 25,55 26,96 26,83 Svin Humerus 35,08 36,29 32,18 32,57 41,11 44,55 Svin Tibia 26,23 27,65 23,80-27,82 - I figur 8 redovisas elva lokalers, samt Västergarns, procentuella fördelning mellan nötkreatur, får/get och svin uträknat ur fragmentantal. Figuren är baserad på uppgifter från Johnny Karlssons uppsats (Karlsson 2001:43f) med tillägg av Klints gård i Othem (Sten 2008:3), Lauter på Fårö (Sten 2004:91), Klosterbrunnsgatan i Visby (Johansson 2006:11), Madeleine Forsbergs resultat av analysen från schakt 23 i Västergarn (Forsberg 2009:25) samt det aktuella benmaterialet från schakt 56 i Västergarn. Lokalerna är alla daterade till vikingatid- tidigmedeltid. De lokaler som räknas som landsbygdslokaler är Gannarve, Fjäle, Burge, Klints gård och Lauter. Paviken, Bandlundeviken och Fröjel har alla tre räknats som hamnplatser och de tre kvarteren från Visby kategoriseras här som stadslokaler (Karlsson 2001:44ff). 25