Rapport 2014:15. Maletofta. Ravlunda 23:3, Ravlunda sn, Skåne Arkeologiska forskningsundersökningar Bertil Helgesson

Transkript

1 Rapport 2014:15 Maletofta Ravlunda 23:3, Ravlunda sn, Skåne Arkeologiska forskningsundersökningar Bertil Helgesson

2

3 Rapport 2014:15 Maletofta Ravlunda 23:3, Ravlunda sn, Skåne Arkeologiska forskningsundersökningar Bertil Helgesson Fornlämningsnr: 179 Ravlunda 23:3, Ravlunda socken Simrishamns kommun Skåne län

4 Sydsvensk Arkeologi AB Kristianstad Box Kristianstad Telefon (Regionmuseets växel): Malmö Erlandsrovägen Vintrie Sydsvensk Arkeologi AB Rapport 2014:15 Omslag: Välbesökt undersökning Foto: Anders Edring Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle.

5 Innehåll Inledning 5 Bakgrund 5 Vetenskapliga utgångspunkter 6 Metod och källkritik 7 Schakten 8 Anläggningar 10 Stolphål 11 Grop 11 Lergolv 11 Brandgrav? 12 Grophus 12 Fyndmaterialet 13 Ben/horn 14 Brons 14 Bränd lera 20 Bärnsten 21 Flinta 22 Glas 22 Järn 23 Keramik 24 Slagg/smedjor 24 Sten 25 Ädelmetall 26 Maletofta-en första utvärdering 29 Referenser 37 Administrativa uppgifter 39 Bilaga 1 40 Bilaga 2 41 Bilaga 3 42 Bilaga 4 44 Bilaga 5 45 Bilaga 6 53 Bilaga 7 54

6 Skåne och Maletofta Skåne (detalj) och Maletofta

7 Inledning Sedan 1990-talet har projektet Ravlunda ett centralkomplex under yngre järnålder och medeltid bedrivits i långsam takt. Primärt bestod projektgruppen av Charlotte Fabech, Mats Riddersporre, Stefan Brink och Bertil Helgesson. En av de platser som framkommit kallas Maletofta och är beläget inom Ravlunda 23:3, Ravlunda socken och Simrishamns kommun. Området har registrerats som fornlämning 179. Denna rapport omfattar de tre undersökningarna nedan. Under 2008 genomfördes metalldetektorsökningar (Lst. dnr ). Under augusti 2009 genomfördes en arkeologisk forskningsundersökning (Lst. dnr ). Under 2011 gjordes kompletterande undersökningar, genom metalldetektorsökningar och provschakt (Lst. dnr ). Maletofta var under större delen av det första årtusendet e.kr. en viktig platser inom ett kustnära centralområde i Albo härad. Fyndmaterialet antyder en ekonomiskt viktig plats, där man bl.a. arbetade med specialiserat hantverk. Det var också en plats där människor hade ett vitt utbrett kontaktnät. Fynden indikerar också en koncentration av rikedom, liksom kultiska funktioner. Det är högst troligt att stormän eller ledande grupper varit knutna till och styrt platsen. Bakgrund Ravlunda är välkänt genom en lång rad exklusiva fynd från järnåldern. Det gäller t.ex. flera guldbrakteater, guldgubbar, dräktspännen, mynt, och den helt unika halsringen från Burahus. Exklusivt i sammanhanget är att benämningen guldgubbar för första gången användes 1791 av N.H. Sjöborg med utgångspunkt av fynd från Ravlunda (1791). Trakten karaktäriseras också av många fornlämningar, i synnerhet gravar, av typer som man normalt daterar till järnåldern. I mitten av 1990-talet initierades projektet Ravlunda - ett centralkomplex under yngre järnålder och medeltid där sammanställningar gjordes av källmaterial från området. Då utfördes också undersökningar av ett antal områden med metalldetektor och det var vid dessa som Maletofta påträffades. Några arkeologiska grävningar på platsen blev dock inte aktuella vid dessa tillfällen. Under 2008 genomfördes metalldetektorsökningar. De blev ett led i kunskapsuppbyggnaden kring området och en del av utvecklingen av besöksnäringen i Skåne. Undersökningarna finansierades av Kultur Skåne/Region Skåne. Maletofta

8 Under 2009 skapades möjligheter att genomföra arkeologiska undersökningar av Maletofta. Region Skånes projekt Besökarna syftade att lyfta fram turism och besöksnäring i sydöstra Skåne. En viktig del i denna satsning var områdets arkeologi och historia. Undersökningarna av Maletofta kom sålunda att bli ett samarbetsprojekt mellan projekt Besökarna och Regionmuseet Kristianstad. Viktiga aktörer inom projektet var också Ravlunda byalag, Österlens Museum och Studiefrämjandet i Simrishamn. Redan tidigt vid planeringen av projektet väcktes tanken att låta amatörarkeologer vara delaktiga i undersökningarna. Detta genomfördes på två nivåer, dels genom ett mindre antal personer som kom att gräva under en vecka, och dels genom att privatpersoner fick prova på att gräva under två timmar. För personer som bara ville följa utgrävningarna, men inte gräva själva, hölls dagliga visningar. Antalet besökande under de två veckor som undersökningarna pågick var ca Undersökningarna möjliggjordes genom bidrag från Sparbanken Syds stiftelse, Region Skånes Miljövårdsfond, projekt Besökarna, Ebbe Kochs stiftelse och Regionmuseet Kristianstad. Undersökningarna möjliggjordes också genom många frivilliga krafter; inga nämnda och inga glömda. Tanken var att undersökningarna skulle fortsätta under ett antal år och att dessa, till viss del skulle, vara publika. Då projektet inte tilldelades de medel som var nödvändiga skrinlades dessa ideer. Istället kom en kompletterande undersökning i form metalldetektering och grävning av provschakt att göras under Dessa finansierades bl.a. genom Ebbe Kochs stiftelse och Regionmuseet Kristianstad. Detta innebär att en del analyser ligger på framtiden, t.ex. en osteologisk analys, bestämning av glasbägarmaterialet och en noggrann genomgång av det keramiska materialet. Vetenskapliga utgångspunkter För att förstå hur järnålderssamhället var strukturerat under olika perioder har en väsentlig del av järnåldersarkeologin varit inriktad på att funktionsbestämma olika typer av platser och bebyggelser. För detta har arkeologiska konstruktioner, fynd och skriftliga belägg varit grundläggande utgångspunkter. De flesta bebyggelselämningar som undersöks kan karaktäriseras som bondbyar eller bondgårdar. Från ett antal platser indikerar det arkeologiska materialet att dessa också har haft andra funktioner i järnålderssamhället. De arkeologiska undersökningarna av Maletofta hade som grundläggande frågeställning att fördjupa vår kunskap om plat- 6 Maletofta

9 sen för att bättre kunna förstå dess roll i järnålderssamhället. Ett viktigt bidrag för att kunna diskutera detta är de metallföremål som finns företrädesvis i ploglagret. Under ploglagret finns kulturlager, konstruktioner och ett fyndmaterial som berättar om handel, hantverk och andra aktiviteter. Föremål av lera (keramik, smältdeglar, gjutformar, m.m.), glas, ben, horn, bärnsten, sten, m.m. påträffas inte med metalldetektor men är helt nödvändiga att dokumentera för att helt ut förstå platsen och dess historiska roll. Mer specifierat kom de centrala frågeställningarna till undersökningen att bli följande. Vad tillverkades på platsen under olika perioder och hur var hantverket organiserat? Vad berättar fyndmaterialet om platsens kontaktnät under olika perioder? Hur var Maletofta internt struktuerad? Hantverkskvarter, gator, hus, m.m. Kan andra typer av aktiviteter spåras på platsen? Hur kan Maletofta relateras till alla de andra fynd, lämningar, ort/platsnamn och iakttagelser som finns eller gjorts inom närområdet? Av dessa frågeställningar måste den sista ses i relation till den baskunskap som redan finns om platsen och området. Detta kommer inte att behandlas särskilt ingående i denna rapport, utan kommer att publiceras i annat forum senare. Metod och källkritik De arkeologiska undersökningarna av Maletofta är forskningsgrävningar. Redan innan undersökningarna hade det konstaterats att ploggång och underliggande lager var sandhaltiga. Därför valdes att gräva manuellt och sålla all jord, även ploggången. Detta visade sig också vara ett riktigt val. I flera av schakten fanns inga kulturlager utan fynden framkom i ploggången. Det är uppenbart att dessa fynd kommer från lager eller konstruktioner som plöjts bort. Vid undersökningarna grävdes 51 schakt om 1 m² spridda inom det ca 2 ha stora fornlämningsområdet. All jord sållades genom finmaskigt såll. Den torra väderleken gjorde att detta arbete gick mycket lätt. Detta gjorde också att relativt små fynd kunde tillvaratas, t.ex. små glaspärlor och smidesdroppar. Fynd från ploggång, kulturlager och underliggande konstruktioner separerades. Undersökta schakt, anläggningar och fynd inmättes med GPS med nätverks RTK (Real-Time Kinematic), vilket kvalitetsmässigt innebär centimeternoggrannhet. Inmätningsdata överfördes Maletofta

10 till Intrasis (dokumentationssystem). Samtliga undersökta objekt fotograferades och beskrevs på kontextblanketter. På kontextblanketterna dokumenterades undersökningsmetod, stratigrafi, objektets karaktär och tolkning, samt sektionsritning. Uppgifterna på kontextblanketterna lagrades vid efterbearbetningen i Intrasis, liksom beskrivningar över påträffade fynd. Profiler ritades i alla schakt. Den arkeologiska undersökningen av Maletofta genomfördes med hjälp av amatörarkeologer, men alla såll kontrollerades av arkeologer innan de tömdes. I fallet Maletofta fungerade det alldeles utmärkt att ta hjälp av amatörer, då själva grävningsarbetet var tämligen enkelt (till 95 % sållning), och stratigrafin okomplicerad med ploglager, kulturlager/fossil matjord och underst sand. Fornlämningslokaler med en mera komplicerad stratigrafi lämpar sig mindre väl att undersöka med hjälp av amatörarkeologer. I flera schakt i Maletofta påträffades konstruktioner som var nedgrävda i sanden, av karaktären stolphål och gropar. Avsökningen med metalldetektor skedde systematiskt över hela området. Detta hade flera syften. Metallfynden lämnar viktiga bidrag till frågeställningar kring funktion, hantverk, kontaktmönster, spridningsmönster, hur platsen var geografiskt organiserad och kronologi. Detektorsökningarna har också som syfte att säkra platsen mot plundring. Maletofta ligger något avsides och plundrare kan lätt gå ostörda där. Schakten Vid undersökningarna av Maletofta grävdes sammanlagt 51 schakt (rutor) om 1 m² (fig. 1 och Bilaga 1). Endast vid ett tillfälle, schakten 216 och 229, lades dessa invid varandra, beroende på förekomsten av ett lergolv. Schakten lades ut inom det ca m² (ca 270 x 70 m) stora fornlämningsområdet. Spridningen av metalldetektorfynd har visat att Maletofta är något större, och det finns detektorfynd både norr och söder om den undersökta ytan. Övriga ytor var dock inte tillgängliga vid grävningstillfällena. Jordmånen inom området är sand och naturligt nog var de undersökta lagerna sandiga. Ploglagret varierade mellan 0,20-0,30 m, men låg vanligen på 0,25-0,28 m. Detta lager bestod av ljust grå sand, ibland mycket svagt humös. På ett par ställen fanns en svag flygsandshorisont mellan ploglager och kulturlager. Under ploglagret framkom vanligen kulturlager, men, i vissa fall, fossil matjord eller steril sand. Kulturlagret mätte vanligen mellan 0,10-0,40 m och var sandigt till humöst till sin karaktär, och ljusbrunt till mörkbrunt till färgen. Ofta var kulturlagret tämligen homogent och endast vid ett par tillfällen kunde anläggningar konstateras (fig. 2 och 3). 8 Maletofta

11 Fig. 1. Schakten Fig. 2. Ruta 204 med ploglager, sandigt kulturlager och steril botten. Fig. 3. Ruta 300 med ploglager, flygsand, sandigt kulturlager och steril botten. Den fossila matjorden var vanligen ljusare och sandigare, men det finns en glidande skala mellan den och kulturlagret, och det är inte alltid lätt att klassificera. Maletofta

12 Fig. 4. Stolphål, A 245. Fig. 5. Stolphål, A 281. I ploggång liksom i kulturlager/fossil matjord framkom fynd i alla schakt. Allmänt förekommande var ben, bränd lera, flinta, järn, keramik och slagg. Detta material diskuteras närmare nedan under "Fynd" och redovisas i bilaga 5. Anläggningar Vid undersökningarna registrerades 26 anläggningar (Bilaga 2) och dessa påträffades under kulturlager/fossil matjord. Med tanke på att undersökningarna genomfördes genom att gräva provschakt om 1 m² registrerades flera anläggningar i schaktkanterna. 10 Maletofta

13 Stolphål Bland anläggningarna är stolphål vanligast och de uppgår till 20 st. De påträffades vanligen som mörkare fläckar mot den ljusa sanden och varierade mellan 0,18 och 0,45 m i diameter. Stolphålen var mellan 0,10 och 0,45 m djupa. Flera av stolphålen var stenskodda. Fyllningen var svart till brun och sandig. Flera stolphål var melerade, ofta på grund av riklig förekomst av djurgångar. Fyndmaterialet från stolphålen var sparsamt eller obefintligt. Med tanke på karaktären på undersökningen var det omöjligt att kombinera stolphålen till större konstruktioner, t.ex. hus. Förekomsten av flera rejäla stolphål, t.ex A 238, 245, 281, 463, 471 och 542, visar dock att det stått byggnader eller andra konstruktioner på platsen (fig. 4 och 5). Grop En anläggning, A 368 i schakt 304, registrerades som en grop. Anläggningen som täckte ungefär halva schaktet var svår att avgränsa. Den hade ingen tydlig nedgrävningskant, till stor del orsakat av många djurgångar. Fyllningen var sandig och lätt humös. Fyndmaterialet var ytterst sparsamt. Det har inte gått att knyta anläggningen till någon speciell funktion. Lergolv På två ställen påträffades små partier med lera, A 260 och 268, och dessa uppfattades som rester av ett lergolv (fig. 6). Lergolvet påträffades i schakten 216 och 229 som var grävningens enda dubbelschakt. Lergolvet var ca 0,02-0,05 m tjockt. I nära anslutning till lergolvet fanns de kraftiga stolphålen A 238 och 245. Detta antyder att troligen stått en byggnad på denna plats. Fig. 6. A 260. Lergolv. Enstaka lerklumpar finns inom det grå området till höger. Maletofta

14 Fig. 7. A 491. Brandgrav? A 491 uppfattades som en eventuell brandgrav vid undersökningstillfället. Den var en rund nedgrävning, ca 0,40 m i diameter, och bestod av en stenpackning med 0,10 till 0,20 m stora stenar i två lager. Fyllningen var lätt humös, sandig och sotig. Det framkom ingen gravgömma i anläggningen och fyndmaterialet inskränkte sig till en liten mängd flinta, keramik och ben. Det mesta tyder på att benen är djurben. Troligen rör det sig inte om en grav utan snarare någon form av fundament, okänt till vad (fig. 7). Grophus Två anläggningar, A 286 och 456, registrerades som grophus. Dessa undersöktes bara delvis begränsade av schaktens storlek. A 286 påträffades under ploggången i schakt 225. Ett 0,80x0,50 m stort område kunde under sökas som utgör grophusets nordvästra hörn. Grophuset var 0,20 m djupt och fyllningen bestod av lätt humös sotfärgad sand. Ett stolphål, A 281, strax väster om grophuset är kanske en del av takkonstruktionen. Fynden var sparsamt förekommande, men två ugnsväggar kan uppmärksammans. A 456 påträffades under matjord och ett 0,36 m tjockt kulturlager i schakt 394. Av anläggningen undersöktes ett 1,00x0,60 m stort område i dess västra del. A 456 var 0,32 m djup och fyllningen bestod av lätt humös sotfärgad sand. Något stolphål som 12 Maletofta

15 Fig. 8. A 286. Grophus. Fig. 9. A 456. Grophus. Ploglagret syns tydligt. Däremot är det svårt att se övergången mellan kulturlager och anläggning. burit en takkonstruktion kunde inte konstateras. Bland fynden kan konstateras drygt ett halvt kilo slagg, en liten bronssmälta och 12 ugnsväggar. Det är tydligt att man bedrivit metallhantverk i närheten. Fyndmaterialet Från Maletofta kommer ett stort och varierat fyndmaterial. Detta har framkommit dels genom grävningar (Bilaga 5) och dels genom metalldetekteringar (Bilaga 3 och 4). Materialet har här delats upp i kategorierna ben/horn, brons, bränd lera, bärnsten, flinta, glas, järn, keramik, slagg, sten och ädelmetall. Sammanlagt grävdes ploglager i 51 schakt, kulturlager/fossil matjord i 48 Maletofta

16 Fig. 10. Bränd hornkam. Ruta 223/G234. schakt och 26 anläggningar, dvs 125 kontexter. Till detta kommer lite drygt 200 metallfynd från metalldetekteringarna, främst bronsföremål. Ben/horn Ben påträffades i 102 kontexter och majoriteten av materialet var obränt. Sammanlagt rör det sig om g. Det är tydligt att många ben är märgspaltade och säkerligen är huvudparten av materialet att beteckna som slaktavfall. Slående är att det inte finns några fiskben i materialet vilket borde varit naturligt med tanke på närheten till havet. Möjligen är bevaringsförhållandena alltför dåliga för fiskben. På hantverksplatser förekommer ofta spår av hornhantverk, vanligen tillverkning av kammar. Råmaterialet är oftast kronhjortshorn, där horntaggar och skurna plattor är vanliga restprodukter från produktionen. Från Maletofta finns inte denna typ av material vilket fallet borde varit om en dylik produktion försiggått. På de två skånska platser där hornhantverk kunnat beläggas i större skala, Uppåkra (Helgesson 2002:52) och Åhus I och II (ibid.:72), är mängden restprodukter omfattande. Detta skall också ses i relation till att det finns en försvarlig mängd djurben bevarade i materialet från Maletofta. Ett litet bränt fragment av en kam (fig. 10) och en sländtrissa är de enda ben/hornföremål som påträffades. Kammen har bl.a. paralleller från gravarna 177, 391, 432, 628 och 944 i Birka (Arbman ), vilket säkerställer dateringen till vikingatid. Brons De flesta bronsföremålen framkom vid metalldetekteringarna. Som bilaga 3 visar är det en uppsjö av former som framkommit. Som jämförelse har en sammanställning av de detektorfynd som framkom i slutet av 1990-talet bifogats. De nyare fynden 14 Maletofta

17 Fig. 11. Armborstfibula, folkvandringstid. F 912. förstärker den bild som fanns sedan tidigare. Nytt är dock att vid de senare sökningarna fanns tillstånd från markägaren att söka av ett större område. Den boplats som vi 2009 uppskattade som ca 270x70 m stor ( m2) omfattar egentligen minst 320x150 m ( m2). Genomgången av bronsföemålen kommer att göras kronologiskt. De äldsta daterade bronsfynden från detektorsökningarna 2008 och 2011 kan dateras till folkvandringstid (fig. 11). Det rör sig om två armborstfibulor som inbördes är olika. Armborstfibulor är en ytterst heterogen grupp som har sin spridning främst till östra Skandinavien och även på andra sidan Östersjön (Hårdh 2003:51). Till folkvandringstid kan också en kapselberlock dateras. Kapselberlocker ges generellt en datering till perioden tal. De har tolkats som avbildningar av böcker (Bibeln?) och associerats med den kristna livsstil som eliten i södra Europa tillägnat sig; en elit som hade kontakter med sina gelikar i Skandinavien. Ofta påträffas kapselberlocker på rika centralplatser i Sydskandinavien (Fabech & Näsman 2008:116f). Till vendeltid kan ett stort antal fibulor dateras. Av typ D3 (Ørsnes 1966:102f), fågelfibulor, finns två exemplar. Fågelfibulan kan dateras till och har uppfattats som en exklusiv grupp (Branca 1999). Av Ørsnes typ F, likarmade fibulor, finns fyra exemplar (fig. 12). Dessa ansluter till typ F2 (2 st), F4 och en saknar ornamentik, vilket är ovanligt, och gör den svår att typbestämma. Likarmade fibulor dateras vanligen till Ørsnes fas 1, dvs (1966:118f). Näbbfibulor har blivit en talrik fyndgrupp sedan metalldetektorer börjat att användas och bars nog av ganska många i det vendeltida samhället. Från Maletofta kommer sex näbbfibulor, fördelat på typ G2 (3 st), G3 (2 st) och Maletofta

18 Fig. 12. Likarmad fibula. Tidig vendeltid. F 898 Fig. 13. Näbbfibula, tidig vendeltid. Särform. F 892 Fig. 14. Rektangulär fibula, tidig vendeltid. F Maletofta

19 Fig. 15. Pärlspridare, sen vendeltid. F 1022 en särform (fig.13). G2 dateras till och G3 till (Ørsnes 1966:121ff). I materialet finns en cirkulär plattfibula av Ørsnes typ I1 med enkel stämpelornamentik. Denna kan dateras till fas 1 eller (Ørsnes 1966:130). Intressant är att typen sannolikt uppkommit genom att sätta nålhållare på huvuden till prydnadsnitar till sköldbucklor. Två dylika exempel finns från Uppåkra (Helgesson 2010:ff). Av rektangulära fibulor finns tre exemplar från Maletofta (fig. 14). De är samtliga av typ K1 och två av dem har ornamentik i stil C. De kan dateras till (Ørsnes 1966:138). Tre djurformade fibulor finns i materialet av Ørsnes typ L. De klassificeras som S-formad (typ L1), ormformad (typ L2) och hästformad (typ L4) (Ørsnes 1966:143ff). Dessa fibulors datering har varit omdiskuterad, men de skall sannolikt tillföras äldre vendeltid (ibid.). Fyra fragment av skålformade fibulor är av Ørsnes typ N. Dessa kan dateras till (Ørsnes 1966:148ff), dvs sen vendeltid. Vid sidan om fibulorna kan ett antal andra föremål också dateras till vendeltid. Två nålar, av typerna P2 och P3, (Ørsnes 1966:160ff) kan dateras till tidig vendeltid, eller Tre vendeltida armringar i materialet är av typerna Q1, Q4 och möjligen en variant av Q4 (Ørsnes 1966:165ff). Typerna dateras normalt till (ibid.). Slutligen finns det tre beslag av varierande typ. En variant av ett tungformigt remändebeslag ansluter till typ ZR enligt Nørgård Jørgensen ( f; Helgesson 2010:101f). Dateringen är fas I-III (Nørgård Jørgensen 1999), eller 520/ Ett annat beslag har djurornamentik i stil B/C Maletofta

20 Fig. 16. Oval spännbuckla, 900-tal. F 906 Fig. 17. Lös krona till likarmat spänne, 800-tal. F 881 och skall sannolikt tillföras typ RR1 (Nørgård Jørgensen 1999) med datering till 520/ /630. Dessa två typer av beslag förknippas främst med krigarnas utrustningar i tidig vendeltid. Det tredje beslaget (fig. 15) har djurornamentik i stil F och är förmodligen en pärlspridare av Ørsnes typ S1 (1966:175f). Beslaget kan dateras till 700-talet. Till vikingatid kan fragment från fem ovala spännbucklor dateras. Ett fragment är av typ JP 51 B enligt Petersen (fig. 16)(1928) och kan dateras till 900-talet, och kanske dess tidigare del. Övriga fyra fragment är kantbitar och två bitar från det övre skalet. Högst sannolikt skall dessa fyra fragment också dateras till 900-talet. Ett fragment från ett treflikigt spänne ansluter närmast till typ JP 88 (Petersen 1928) och kan dateras till mitten av vikingatiden. Det finns också en lös krona i Borrestil till ett 18 Maletofta

21 Fig. 18. Hängsmycke, Borre-stil, F 804 Fig. 19. Likarmat alt. treflikigt spänne. Vikingatid. F 887 stort likarmat spänne (fig. 17), okänt från vilken typ (Callmer 1999:211ff), och detta skall dateras till 800-talet. Ett runt hänge med flätbandsmönster ansluter till en grupp hängen med datering till 900-talet (Hårdh 2010:264) och ett genombrutet hängsmycke, i Borrestil (fig 18), kan dateras till Det senare ansluter till hängen den välkända Vårby-skatten (SHM 4516). Det finns också ett s.k. eldstålsformat hänge i materialet med datering till yngsta vendeltid och äldsta vikingatid (Almgren 1955:77). Ett litet beslag i Borrestil, okänt var det suttit, kan dateras till Slutligen finns det två fragment av möjliga likarmade spännen eller trefliksspännen, vars typer är svåra att bestämma (fig. 19). Det kan också röra sig om importerade stycken av andra former. En del andra föremål, vid sidan om smyckena kan kommenteras. En våg framkom i materialet. Denna har inte säkert daterats. De Maletofta

22 Fig. 20. Gjutfom. F 526 flesta vågar kan dateras till vikingatid, kanske främst med referens till det stora materialet från Birka, men det finns exempel på vågar med tidigare datering (Callmer 1995:52ff). Ett fragment av en nyckel med ringformigt handtag med hela djurfigurer och djurhuvudförstärkning (Almgren 1955:65f) kan tillföras den senare delen av 700-talet eller runt år 800. Ett fragment av ett ringspänne, ansluter till brittiska eller irländska former (jfr Youngs 1990:nr 75, 77, 82, 89, 90, 95 och 110). Det finns sex vikter i materialet. Fyra av dessa är cylindriska, en sfärisk och en kubooktraedrisk. Medan de cylindriska vikterna är svåra att tidfästa uppkommer de två andra typerna under vikingatid (Gustin 1999). De sfäriska vikterna finns också in i 1000-tal. Slutligen finns det två pincetter i materialet. Bränd lera Bränd lera påträffades i 101 kontexter. Sammanlagt tillvaratogs 1224 bitar med en totalvikt om 1881 g. De flesta bitarna är endast små brända klumpar och besitter ganska litet informationsvärde. Det finns inga bitar med pinnintryck av den typ som brukar benämnas lerklining. I bilaga 5 redovisas ett antal deglar, gjutformar och ugnväggar från olika grävningsrutor och några anläggningar. Dessutom redovisas slagg i de olika kontexterna, vilket är viktigt för tolkningen av den brända leran. Degelfragment uppgår till 45 st och var förhållandevis jämnt spridda inom området. Degelarna kan främst förknippas smältning av brons och indikerar därmed bronshantverk. Detta är en 20 Maletofta

23 Fig. 21. Ugnsvägg. F 334 föremålsgrupp som förmodligen är starkt underrepresenterad i arkeologiska material. Deglar är ofta porösa och bevaras dåligt. Spår av bronshantverk är också gjutformar och från Maletofta kommer 33 fragment av dylika. Tyvärr finns det få större fragment och inga som kan visa vilken typ av föremål som gjutis. På ett större fragment ser man dock tydligt både det hål där den smältande bronsen hällts i och dubbla kanaler ner till ingötet (fig. 20). En annan kategori som har med metallhantverk att göra är ugnsväggar (fig. 21). Av dylika påträffades 185 st i Maletofta, spridda till större delen av området. De är alla av typen med en porös, slaggig insida och en utsida av hårt bränd lera. Ofta menar man att kombinationen deglar, gjutformar och ugnsväggar visar på en produktion av bronsföremål, och så är fallet säkert också i Maletofta. Dock finns det en dimension till i Maletofta och det är den stora mängden smidesslagg. Som bilaga 7 visar finns det en överensstämmelse mellan mycket slagg och många ugnsväggar. Detta bör tolkas som att värmekällan, ugnen eller ässjan, varit de samma för både järn- och bronssmeder. Brons smälter vid ca 990º C och normalt skall järn ha en temperatur mellan 900º C-1200º C vid smidning. Tabellen visar också att det finns en olika spridning för deglar och gjutformar. Själva gjutningen skedde förstås där värmekällan fanns, medan svalnad gjutform med ingöt togs till ett annat ställe för efterbearbetning. Bärnsten Bärnsten är lite speciellt att påträffa i Ravlunda där förleden i sockennamnet, Rav-, ju är det danska ordet för just bärnsten. Bärnsten påträffades i 32 kontexter och sammanlagt rör det sig om 45 bitar. Den sammanlagda vikten var under 50 g. En bety- Maletofta

24 Fig. 22. Pärla. Typ 566?. Vikingatid. F 603 dande del av bärnstenen är skuren och visar på en produktion. Troligen har man tillverkat pärlor och det finns två färdiga bärntenspärlor i fyndmaterialet. En betydande produktion av bärnstenspärlor från sen vendeltid och tidig vikingatid finns belagd i Åhus II (Helgesson 2002:72). Samma datering förefaller rimlig för bärnstenshantverket i Maletofta. Flinta Innan Maletofta var känd som en järnålderboplats var delar av området registrerade som fornlämning RAÄ 120 just genom förekomst av bearbetad flinta. Flinta påträffades i 95 kontexter vid undersökningarna, och sammanlagt insamlades 576 bitar flinta med en sammanlagd vikt av 1510 g. Det mesta av materialet är avslag och avfall och visar på en flintproduktion på platsen. Få redskap påträffades. Ett par tvärpilar är tillverkade av avslag och antyder en datering till neolitikum. Dessutom finns ett troligt förarbete till en flathuggen pilspets med datering till senneolitikum. Någon keramik med datering till perioden framkom ej varför en snävare datering är omöjlig. Utöver detta finns en del avslag med retusch. Materialet antyder att det funnits en eller flera bosättningar från neolitikum på platsen. Glas Glas påträffades i form av 17 pärlor, 1 smälta och 5 skärvor till glasbägare (Bilaga 6). Pärlorna har bestämts och daterats efter Callmers sorteringsschema (1977)(fig. 22). Det är tydligt att det finns dateringar till hela vikingatiden. Alla pärlorna påträffades i ploggång eller kulturlager, och kan således inte datera någon enskild konstruktion. Vid undersökningen påträffades också 5 22 Maletofta

25 Fig. 23. Skärva till bägare, reticella-glas. Trol. Vendeltid. F 577 skärvor till glasbägare (fig. 23). Dessa kommer att publiceras vid ett senare tillfälle. En första titt antyder dock att det rör sig om skärvor med datering till yngre järnålder. Vid undersökningen påträffades inga restprodukter från tillverkning av glaspärlor. Dessa är väl dokumenterade genom undersökningarna i Åhus (Callmer 1995) som kanske hade monopol på denna produktion. Annars fanns de nödvändiga värmekällor som behövdes för att smälta glas i Maletofta (se ovan). Järn Järn påträffades i 81 kontexter och sammanlagt tillvaratogs 233 föremål med en sammanlagd vikt av 682 g. Många föremål kommer från ploggången och en stor del av dessa var av nyare karaktär, såsom spikar och hästskosöm. Det är därför troligt att många föremål inte skall knytas till järnåldersbosättningen. En stor del av järnföremålen kan inte bestämmas närmare. Det rör sig om små bleck, tenar, klumpar och beslag. Högst troligt är att dessa föremål smidits på platsen och nyttjats som delar i verktyg, redskap, möbler, husgeråd och annat. Bland järnföremålen finns också en rad föremål som kan ha varit nyttjade vid det vardagliga livet på platsen. Det rör sig om knivar, en ljusterspets, en navare, en sax, en sölja, en mejsel och två bälteshakar. Knivar, navare, sax och mejsel kan också varit nyttjade vid hantverk och produktion. Ljusterspetsen är intressant eftersom det inte fanns några fiskben bevarade. Den är dock ett detektorfynd från ploggången och kan vara senare än järnålder. Några andra järnföremål kan vara intressanta att lyfta fram. Fyra järnföremål har karaktären av tackor eller ämnesjärn. Tre av Maletofta

26 dem är rektangulära tackor, medan den fjärde är en ganska stor järnklump. Högst sannolikt rör det sig om råmaterial eller halvfabrikat, färdiga att smida vidare. Speciellt är ett relativt stort antal nitar och nitbrickor. Detta är den typ av föremål som ofta går under benämningen båtnitar och därmed direkt syftar på en speciell funktion. I fallet Maletofta ligger det nära till hands att tolka dem som just båtnitar, styrkt av det havsnära läget. Samtidigt är det inte särskilt troligt att själva byggandet av båtar försiggick på Maletofta. Platsen ligger ca 500 m från havet och mellan 20 och 25 m.ö.h. Den är dessutom omgien av branta sluttingar. Det skulle varit mycket svårt att frakta båtarna ut til havet och det förefaller mera troligt att ett eventuellt varv låg nere på stranden. Att man däremot kan ha tillverkat nitarna vid smedjor på Maletofta är fullt rimligt. Från Maletofta kommer också ett underhjalt till ett svärd med vikingatida datering. Detta styrker påståendet ovan att det fanns en smedja som tillverkade vapen. Speciella fynd av järn är några amulettringar. Denna typ av föremål brukar tolkas inom en kultiska/religiös kontext. Ringarna påträffades inom ett ganska koncentrerat område, och indikerar möjligen ett område som varit nyttjat för religiösa funktioner. Keramik Keramikmaterialet från Maletofta är förhållandevis stort och sammanlagt insamlades 2817 bitar med en totalvikt av 5099 g. Det stora keramikmaterialet har inte gåtts igenom närmare. En första preliminär bedömning visar dock att majoriteten av keramiken är av AIV-gods, dvs. vikingatida brukskeramik. Det rör sig därmed främst om hushållskeramik. Inga skärvor har med säkerhet kunnat bestämmas som importerade. Slagg/smedjor Slagg är en stor fyndkategori i Maletofta (fig. 24). Sammanlagt insamlades g och slagg framkom från varje grävd ruta. Frekvensen var dock ytterst skiftande och varierade från 9 g (ruta 530) till g (ruta 394 inklusive underliggande A 456). Den stora spridningen av slagg måste innebära att det varit en intensiv bearbetning av järn på Maletofta. Som påtalades ovan finns det också ett samband mellan koncentrationer av slagg och ugnsdelar, dvs ässjor. Det är av intresse att se var koncentrationerna av slagg är belägna. Den största mängden slagg påträffades i ruta 394, och det finns förhållandevis stora mängder slagg också i de omgivande rutorna 348, 395, 397, 398 och 600. Detta område bör vara platsen för en smedja och intressant är att det ligger i den södra kanten av boplatsområdet. Smedjor är förknippade med brandfara och har ofta en dylik placering. Påtagliga koncentrationer av slagg finns också i rutorna 275 och 503 i 24 Maletofta

27 Fig. 24. Slagg öster, ruta 538 i sydväst och rutorna 203, 300 och 301 i väster. Samtliga dessa koncentrationer av slagg ligger också i utkanten av det kända boplatsområdet. Kanske har det funnits fyra eller fem smedjor i Maletofta. Dateringen för dessa smedjor är inte säkerställd men övrigt material från platsen har en tydlig tyngdpunkt i vendel- och vikingatid. Sten Sten eller bergart påträffades i 23 kontexter. Sammanlagt rör det sig om 23 föremål med en sammanlagd vikt om g. Här upptar en malsten över 4 kilo av vikten. Bland föremålen finns ett eggparti av en slipad bergartsyxa som högst sannolikt skall dateras till neolitisk tid. Majoriteten av materialet utgörs av slipstenar och brynen. Sju brynen är av skiffer och fem slipstenar av sandsten. Flera av skifferbrynena är avlånga och ansluter väl till de former som normalt dateras till vikingatiden. Behovet att slipa föremål har uppenbarligen varit stort på Maletofta. Främst tänker man kanske på att vässa eggar, men slipstenar och brynen har också använts vid efterbearbetning i samband med bronsgjutning och smide. Fyra sländtrissor finns också i materialet (fig. 25). Tre av dessa är av bergart, medan den fjärde är av täljsten. Av täljsten är också en bit av en täljstensgryta (fig. 26). Den är ornerad med enkla streck. Föremål av täjsten förkommer på boplatser från vikingatiden och vanligen menar man att råmaterial eller färdiga produkter importerats från Norge eller västra Sverige. I materialet finns också en halv malsten av bergart, troligen granit. Maletofta

28 Fig. 25. Sländtrissa. F 752 Fig. 26. Täljstensgryta, vikingatid. F 751 Ädelmetall Som ädelmetall räknas främst mynt, men även några andra föremål. De flesta föremålen är funna med metalldetektor i ploggången. Bland mynten skall främst ett anglosaxiskt mynt lyftas 26 Maletofta

29 Fig Mynt slaget för Coenwulf av Mercia, F1021 fram. Det är slaget för Coenwulf av Mercia (fig ) och har en myntmästare som heter Ceolbeald. Mercia var ett de sju anglosaxiska kungariken som grundades i England efter att romarna lämnat landet. Myntet är av typ N 345 och skall dateras till (muntl. Jayne Carroll). Bland mynten finns också en romersk denar, några vikingatida arabiska mynt och dessutom ett par medeltida mynt. I materialet finns två fingerringar, en av silver och en av guld (fig. 29). Silverringen har paralleller i t.ex. en depå från Hurva i Skåne (Hårdh 1976:52ff) och den gotländska Spillingskatten (SHM 33759). Båda kan dateras till vikingatid. Guldringen har varit svårare att finna paralleller till. Den är gjord av en enkel ten och har enkla halvmåneformade stämplar som antyder vikingatid. Maletofta

30 Fig. 29. Guldfingerring, vikingatid. F 911 Fig. 30. Knapp till ringknappssvärd, vendeltid. F 901 och 902 Ett exklusivt fynd är en del av knappen till ett ringknappssvärd (fig. 30). Den är av silver och ornerad med en förgylld pärlstav. Ringknappssvärd dateras vanligen till tidig vendeltid (Nørgård Jørgensen 1999) och har sannolikt tillhört tidens elit. I materialet finns flera bitar bitsilver, bl.a. ett par små tackor (fig. 31). Dessa dateras normalt till vikingatid, genom deras förekomst i depåerna (jfr Hårdh 1976). I materialet finns också ett litet beslag, kanske till en knivskida, och några prydnadsnitar. 28 Maletofta

31 Fig. 31. Silvertacka, vikingatid. F 939 Maletofta-en första utvärdering De arkeologiska undersökningarna av Maletofta har primärt haft som syfte att ta fram ett källmaterial, ett underlag, för att kunna diskutera platsen, och kunna relatera den till närområdet, och även till ett större regionalt och överregionalt område. Undersökningarna var också en del i ett projekt som var tänkt att pågå under flera år, vilket inte blev fallet då ekonomin inte tillät detta. Det framkomna fyndmaterialet är rikt och mångfacetterat. Inledningsvis framhölls ett antal frågeställningar som utgjorde en grund för undersökningarna. Vissa av dessa kommer att diskuteras här medan andra skall presenteras senare i ett annat forum. Det finns några analyser kvar att göra. Materialet från Maletofta har en så stor vetenskaplig potential att det förtjänar en internationell presentation. En del av frågeställningarna har berörts i texten och genomgången nedan blir en sammanfattning och tolkning av det redan sagda. Vad tillverkades på platsen under olika perioder och hur var hantverket organiserat? Genom fyndmaterialet framträder en rad olika hantverk. Man har bearbetat järn, brons och bärnsten, och kanske också textil och ädelmetall. Järnhantverket har tydligen varit inriktat på smide. Några spår av reduktionsugnar har ej påträffats. Det är därmed okänt varifrån järnet kom. Sammanställningar har visat att det finns få spår av järnframställning inom närområdet med datering till yngre järnål- Maletofta

32 der (Björk 2009). Vi får därmed förutsätta att järnet kommer utifrån, vilket också stöds av förekomsten av ämnesjärn. I fyndmaterialet finns en rad former av järn och vissa skall lyftas fram här. Ovan omnämndes nitar och nitbrickor, och deras eventuella knytning till båtbyggeri. Sannolikheten för att man byggt båtar på platsen uppfattas som liten och det förefaller mera troligt att ett eventuellt varv låg nere vid stranden. Att nitar och annat som kan ha med båtbyggeri att göra tillverkats på Maletofta förefaller däremot troligt. Från Åhus II, Transval, kommer också ett stort material av nitar och nitbrickor (Ericson Borggren 1993). Många nitbrickor är upphuggna och detta kan tolkas som att båtar har reparerats. Upphuggna nitbrickor har inte påträffats i Maletofta. Åhus II ligger direkt vid Helge å och kan lätt nås med båt. Detta är inte möjligt i Maletofta och styrker ovan sagda att ett eventuellt varv måste ha varit beläget ute vid kusten. Av järn finns också ett underhjalt till ett vikingatida svärd, vilket skulle kunna indikera förekomsten av en vapensmedja. En rad andra järnföremål är högst troligt smidda på platsen. Några järnknivar skulle kunna räknas hit. Det finns också en rad små smidda föremål, vars funktioner inte kan bestämmas. Självklart har järndetaljer använts på många andra sätt än de man normalt framhåller, dvs båtar, skrin, redskap, vapen, m.m. Det kan ha varit i hus, möbler, m.m. Intressant är också mängden smidesslagg som framkom från Maletofta. Det är ganska stora mängder som är fördelade över större delen av det undersökta området. Vissa påtagliga koncentrationer bör visa på var det funnits smedjor, och dessa, brandfarliga som de är, ligger i utkanterna av boplatsområdet. Detta styrks också av förekomsten av ugnsväggar, förmodligen från ugnar och/eller ässjor, som nyttjats både vid bronsgjutning och järnsmide. Mängden slagg och spridningen av densamma, bör visa på att det funnits flera smedjor under en ganska lång period. Förmodligen skall detta knytas till Maletoftas intensiva period, dvs vendel- och vikingatid. Man har också gjutit brons på platsen och detta tar sina främsta uttryck i fragment av gjutformar, deglar och ässjor/ugnar. Det finns inga gjutformar som visar vilka typer av föremål som gjutits på platsen. Ändå förefaller det troligt att det är de typer av föremål som framkommit vid detektorsökningarna. Det skulle därmed röra sig om fibulor, spännen, nålar och beslag, med huvudsaklig datering till vendel- och vikingatid. Från de detektorsökningar som gjordes under 1990-talet påträffades en koncentration av fyra, i princip, identiska näbbfibulor. De visade spår av att vara nyttjade och skall kanske ses som skrot att gjutas om. De vittnar dock om bestämda former som högst sannolikt tillverkats på Maletofta. 30 Maletofta

33 Hantverket på Maletofta har omfattat bärnsten, och troligen också ädelmetall och textil. Bärnstenen har högst sannolikt varit råmaterial vid tillverkning av pärlor. En väldokumenterad parallell finns från Åhus, där hela produktionskedjan från råvara till färdig produkt har kunnat beläggas (Callmer 1991; Callmer 1995). I Åhus kan detta hantverk dateras till ca Om man bearbetat av ädelmetall i Maletofta är ovisst och spåren är få. Det finns några bitar bitsilver som kan uppfattas som råmaterial, men för övrigt är materialet knapphändigt. Textil har säkerligen tillverkats på platsen, och spåren av detta är några sländtrissor och vävtyngder. Hur omfattande denna produktion varit är svårt att säga, men det finns ett indirekt indicium för detta. Omgivningarna runt Maletofta är ett ganska kargt landskap som under lång tid har varit betat av får och än idag går det stora flockar av får inom området. Råvaran till en textilproduktion kan ha funnits ytterst lokalt, och är kanske en, av flera, bidragande orsaker till Maletoftas placering. Tillverkning av hornkammar och glaspärlor brukar ofta kunna beläggas på vikingatidens hantverksplatser, exempelvis i närbelägna Åhus (Callmer 1991; Callmer 1995). Så har inte fallet varit i Maletofta. Dock visar källmaterialet ett bruk av hornkammar och glaspärlor. Vad berättar fyndmaterialet om platsens kontaktnät under olika perioder? I fyndmaterialet finns flera fynd som visar på platsens kontaktnät. En romersk denar med trolig datering till det 2:a århundradet är ett kronologiskt isolerat fynd, men samtidigt finns det en romersk denar från Maletofta sedan tidigare. Dessutom finns det ett äldre fynd från Ravlunda om minst 7 denarer från 2:a århundradet (Helgesson 2002:68, 94ff och 253). Det är tydligt att det funnits aktiviteter på platsen under romersk tid. Myntmaterialet från Maletofta består av anglosaxiska och arabiska mynt. Det anglosaxiska myntet har beskrivits ovan och skall dateras till början av 800-talet. De arabiska mynten har ej bestämts, men sedan tidigare finns sju arabiska mynt med datering från slutet av 700-talet till början av 900-talet (von Heijne 2004:3). Det finns dessutom sedan tidigare tre karolingiska mynt, varav ett är slaget för Karl den store ( ) och två för hans son, Ludvig den fromme ( ). Myntet för Karl den store kan dateras till och präglades i Dorestad (von Heijne 2004). Denna typ av mynt står som förebild för den tidiga nordiska myntningen, de s.k. Hedebymynten. Maletoftamyntet är det enda av sin typ som påträffats i Skandinavien. Bland de karolingiska och arabiska mynten från Maletofta, Maletofta

34 som inte är helt ovanliga i skandinaviska fyndmaterial, finns således också dessa två helt unika mynt. I materialet finns också ett antal skärvor från glasbägare. Dessa är definitivt importerade och en genomgång av detta material kommer att ske vid en senare tidpunkt. Det finns dock reticellaglas i materialet som indikerar vendel-vikingatida dateringar. I materialet finns också två bitar täljsten. Traditionellt menar man att täljsten har importerats från Norge under vikingatiden. Ett fragment av ett ringspänne är främmande i skandinaviska fyndmaterial. Paralleller, eller förebilder, finns i västeuropeiska material från talen, kanske främst det irländska området (jfr Youngs 1990:nr 75, 77, 82, 89, 90, 95 och 110). Från de tidigare undersökningarna finns en rund skålformad fibula av Ørsnes typ M (1966). Denna är uppfattad som en nordskandinavisk typ, men idag föreligger fynd från östra Jylland (Ørsnes 1966:148), Själland (Vang Petersen 1991:56ff), Uppåkra (3 ex.; U 31000) och också från Maletofta. Det framgår ganska klart att Maletofta haft förbindelser som kan betecknas som överregionella. Detta är kanske som tydligast från sent 700-tal och framåt. Maletofta ansluter därmed, från 700-tal och vikingatiden ut, till en rad platser i Nord- och Östersjöområdet som brukar betecknas som handels- och hantverksplatser; ibland som proto-urbana (jfr Callmer 1991, 1994, 1995). Matetoftas tidigare historia måste troligen ses i en annan kontext (se nedan). Hur var Maletofta internt struktuerad? Hantverkskvarter, gator, hus, m.m. Denna fråga kan man bara delvis få en uppfattning om. Det är tydligt att Maletofta ligger på en markant, och tämligen flack, platå på den norra sidan av Klammersbäck. Området är väl avgränsat åt öster och söder av bäckravinen. Det har varit en skyddad plats och har inte karaktären av hamnplats. Har det funnits ett hamnläge bör detta ha legat ute vid kusten ca 500 m åt öster. På denna plats har Maletofta etablerats. Ovan nämndes förekomsten av smedjor som främst tycktes vara placerade i utkanten av boplatsområdet för att minimera eldfaran. Fyndmaterialet och dess spridning tyder på att flera andra verkstäder funnits inom området. Säkerligen har boplatsen varit strukturerad, och de olika hantverkarna har haft sina speciella områden. Det finns ett antal stolphål och två grophus som indikerar en fast bebyggelse. Ett par av stolphålen är stenskodda och rejält djupa, och tyder på att stolpbyggda hus stått på platsen. Om dessa varit verkstäder eller boningshus låter sig inte avgöras. Några gator eller tomtgränser kunde inte konstateras vid undersökningarna. 32 Maletofta

35 Kan andra typer av aktiviteter spåras på platsen? Handel och hantverk framstår tydligt i materialet från Maletofta, i synnerhet från 700-talet och framåt. Det finns däremot en rad andra fynd som måste ses i annan kontext. Det finns flera fynd som har en ovanlig och exklusiv karaktär. En ofta citerad nivåindelning av boplatsmaterial från yngre järnålder har arbetats fram av Fabech & Ringtved (1995) som kan appliceras här. I materialet finns en del av ett ringknappssvärd. Detta är en exklusiv form som förknippas med eliten under tidig vendeltid. Detta skall ses i förhållade till förekomsten av bägarglas och ett stort fyndmaterial av bronser. Detta har ofta tagits som ett signum för de s.k. centralplatserna som växer fram inom det sydskandinaviska rummet från sen romersk järnålder och framåt. Platser som Uppåkra, Sorte Muld och Gudme behöver ingen vidare presentation. Ofta anses dessa platser som säten för tidens elit och möjligen har deras struktur vuxit fram genom kontakter med romarriket, och sedan de nya konstellationer som uppkom efter romarrikets fall; franker och andra. Maletofta har mycket gemensamt med Uppåkra under tidig vendeltid. Det finns också en religiös aspekt på Maletofta. Några amulettringar tyder på religiösa funktioner. Detta skall ses i ljuset av det material som finns från närområdet sedan innan (se nedan). Hur kan Maletofta relateras till alla de andra fynd, lämningar, ort/platsnamn och iakttagelser som finns eller gjorts inom närområdet? De undersökningar som utförts inom Ravlundaområdet inom projektet Ravlunda ett centralkomplex under yngre järnålder och medeltid har främst varit koncentrerade till områdena kring Verkeåns och Klammersbäcks nedre vattenområden. Området har en komplex fornlämningsmiljö med ett avsevärt tidsdjup. Norr om Verkeån, någon km norr om Maletofta, finns ett stråk med gravhögar, runda stensättningar, en domarring och ett stort antal resta stenar i olika formationer (RAÄ, Ravlunda 33, 34, 35, 36, 39, 42, 43, 44, 45, 46, 47och 48). Här finns gravmiljöer från bronsålder till yngre järnålder. I ett skyddat läge söder om Verkeån finns en boplats som kallas Öradekarsboplatsen (Helgesson 2002:68). Från området kommer ett litet fyndmaterial som kan dateras till vendel- och vikingatid, och sannolikt var platsen ej permanent bebodd. Troligen rör det sig om en hamnplats, där man sysslade med handel och hantverk, och där sjöfarande kunde söka skydd för väder och vind. Från ett område strax väster om Öradekarsboplatsen kommer ytterligare ett boplatsmaterial (1961b:11f), som är förhållandevis Maletofta

36 rikt. Bronser daterar platsen till vendeltid. Strömberg tolkar området som ett kombinerat grav- och boplatsområde (ibid.:12), vilket kan ifrågasättas. Några gravar framkom inte, utan denna tolkning bygger säkert på en äldre uppfattning om att smycken främst påträffas i gravar. Vid Verkaåns mynning har en rad undersökningar gjorts av den maritima miljön. Här har man kunnat konstatera närvaron av en hamnanläggning, byggd av stockar, pålar och sten. Denna anläggning har varit i bruk från järnålder till 1600-talet. Detta styrker att platsen, och innanför liggande Öradekarsboplatsen, har en gammal tradition som hamnplats (Fabech 1993:229). På höjderna söder om Klammersbäck, finns flera områden med fornlämningar. Det rör sig om domarringar, en stensättning, resta stenar och en skeppssättning (RAÄ, Ravlunda 169, 170 och 171), med datering till järnålder. RAÄ 171 är undersökt (Strömberg 1961b:13ff), och kan dateras till vendeltid och möjligen tidig vikingatid (Strömberg 1961a:64f). Iögonfallande är också lösfyndsfyndmaterialet från järnåldern där Ravlunda utgör en av de rikare miljöerna i Skandinavien med fynd av t.ex. flera guldbrakteater, guldgubbar, dräktspännen, beslag, mynt, och den helt unika halsringen från Burahus (Helgesson 2002:68, tabell 8, 9, 12, 13 och 14). Området mellan Maletofta och Öradekarsboplatsen uppvisar ett intressant marknamnsskick (LMV, K99-21:2)(fig. 32). Flera marknamn indikerar en lund, möjligen en hednisk kultplats. Intressant är också att Carl von Linné (1751) omnämner Ravlunda lund som den lund som givit socknen dess namn och att det vid tiden för hans skånska resa, 1749, fortfarande fanns träd kvar i lunden. I namnet Ahlguskärret kan orden al, syftande på Albo härad, och gode, hednisk präst, ingå (Fabech 1999). Väster om Maletofta finns dessutom ett Sandtofta som indikerar ytterligare boplatser. Detta område har ej varit möjligt att undersöka. Längre åt väster, runt de historiska byarna Ravlunda och Skepparp, finns namn som Gamle Tings åkrarne, Wikorre, Smedjebacke och Hovgården (ibid.). Namnskicket har således flera av de komponenter som kan förknippas med religiösa och rättsliga funktioner, centralitet och ledande grupper under såväl järnålder som medeltid. Till bilden hör också att Ravlunda blir kungalev (Andrén 1983). 34 Maletofta