Hasselsnoken. Rambo mosse

Transkript

1 Hasselsnoken vid Rambo mosse Inventeringsrapport Göteborgs Naturhistoriska Museum Västarvet 1

2 Göteborgs Naturhistoriska Museum Västarvet Naturvårdsavdelningen Leif Lithander Anders Nilsson Göran Nilson Ett särskilt tack riktas till: Michael Nilsson och Christer Johansson Härryda Naturskyddsförening Marianne Wikström, Magnus Uppström, Per-Anders Svensson och Kerstin Klaesson-Lithander Mölndals Naturskyddsförening för värdefull hjälp vid inventeringen Inger och Göran Pettersson för värdefull information rörande hasselsnokens föryngring Bild baksida: Varfågel - karaktärsart för Rambo mosse under höst och vinter Göteborgs Naturhistoriska Museum

3 Innehåll Bakgrund 4 Hasselsnoken utbredningsområde 4 Hotstatus 4 Hasselsnoksekologi 5 Inventeringsmetoder 9 Resultat 9 Landskapsekologi 11 Förslag på framtida forskning 13 Förslag på åtgärder 14 Referenser 14 3

4 Bakgrund Göteborgs Naturhistoriska Museum har ett särskilt ansvar att aktivt bidra till uppnåendet av Sveriges miljökvalitetsmål med anknytning till grön naturvård i allmänhet och ett rikt växt- och djurliv i synnerhet. Till museets viktigaste uppgifter hör att bevaka faunans utveckling. Våra omfattande zoologiska samlingar från hela världen utgör ett unikt referensmaterial mot vilket förändringar över tiden kan kalibreras. Skilda djurarters förekomst är i hög grad en funktion av hur deras respektive habitat är fördelade i landskapet. En art insamlad på en bestämd lokal vid en viss tidpunkt kan därför bidra med värdefull information om det samtida landskapets utseende. Museets upptagningsområde omfattar som framgår av ovanstående i princip hela världen, men vår huvudsakliga inriktning inskränker sig till de sydvästra delarna av vårt land. På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län har Göteborgs Naturhistoriska Museum i samarbete med Naturskyddsföreningens Mölndals- och Härrydakretsar inventerat förekomsten av hasselsnok i skogsområdena runt Rambo mosse i Mölndals och Härryda kommuner. Hasselsnoken utbredningsområde Hasselsnoken Coronella austriaca förekommer i stora delar av Central- och Sydeuropa samt i västra Asien. I Skandinavien finns hasselsnoken ställvis utmed Norges sydöstkust och i Sverige huvudsakligen längs Väst- och Östkusten norr om Skåne och söder om limes norrlandicus. Utbredningsområdet på den skandinaviska halvön har varit isolerat från det kontinentala i ca år och utgörs av spridda reliktpopulationer. Den långvariga genetiska isoleringen kan ha inneburit att den skandinaviska hasselsnoken hunnit utvecklas till en ekologiskt särställd varietet. På kontinenten förekommer arten mest i anslutning till sandiga ljunghedar, medan man på skandinaviska halvön vanligen finner den på ljungmark där berget går i dagen. Hotstatus Hasselsnokspopulationerna tycks vara på reträtt över i stort sett hela utbredningsområdet. Arten omfattas därför av EUs habitatdirektiv bil. 4 (Djur och växter av gemenskapsintresse som kräver noggrant skydd) som föreskriver att de miljöer (habitat) där den lever och fortplantar sig inte får förstöras eller förändras. (Artskyddsförordning [1998:179]) I vårt land är hasselsnoken utrotningshotad och klassas i rödlistan som sårbar (VU) enl. kriterierna A2c + 3c + 4c; C1 +2a(i). Hasselsnoksbiotop 4

5 Hasselsnoksekologi Anton Stuxberg (chef för Göteborgs Naturhistoriska Museum ) skrev för drygt ett sekel sedan att utom zoologer av facket och några få andra naturkunnigt bildade personer har jag icke träffat någon svensk, som känner hasselsnoken. Även om den biologiska allmänbildningen är större nu än på Stuxbergs tid är denna vår tredje ormart i motsats till huggorm Vipera berus och snok Natrix natrix alltjämt okänd för de allra flesta. Förhållandet är dock knappast förvånande med tanke på hasselsnokens undangömda vanor. Och när den någon gång trots allt upptäcks händer det tyvärr fortfarande att den förväxlas med huggorm och slås ihjäl. Arten befinner sig högt i näringskedjan och förekommer därför glest utspridd i landskapet. Ett undanskymt levnadssätt och färgteckning som smälter samman med skuggorna i ljungtuvorna gör ormen dessutom ytterst svårupptäckt. Som övriga reptiler och även groddjur är hasselsnoken beroende av solvärmen för att upprätthålla sin kroppstemperatur. När denna nått kring C är ormen som mest aktiv. Den undviker normalt, till skillnad från huggormen, att värma sig i direkt solljus. I stället lägger den sig under en sten som värms upp av morgonsolen eller i botten av en ljungtuva och låter de värmande solstrålarna sippra ned genom det skylande gren- och bladverket. Hasselsnoken kommer fram ur övervintringsplatsen i slutet av mars eller början av april och återvänder i oktober. Ormslå Den kan även angripa huggorm, som då inte använder sig av sin normala försvarsmetod att hugga, utan i stället försöker slingra sig ur greppet. Hasselsnoken är av allt att döma immun mot giftet, vilket tyder på en lång predator-byte samevolution mellan de båda arterna. Även om ormvråk, korp, kråka och skata är vanliga i inventeringsområdet och sannolikt fångar en del huggorm och snok utgör förmodligen inte predation från fåglar någon betydande mortalitetsfaktor för hasselsnoken p.g.a. dess undangömda levnadssätt. Den är omöjlig att komma åt under stenar och i bergsskrevor. Möjligen kan räv, vesslor och kanske särskilt grävling någon gång överraska en hasselsnok vilande i någon ljungtuva eller på vandring mellan sina gömställen. Arten är vanligast i gles hällmarkstallskog. Fältskiktet domineras av ljung med insprängda tuvor av kruståtel. Nakna berghällar växlar om vartannat i en mosaik och särskilt där det ligger sten på någon häll i nära anslutning till ljung tycks sannolikheten vara störst att träffa på den. Skogsödla Hasselsnoken jagar reptiler, näbbmöss och andra smådjur. Den är inte giftig men muskelstark och stridbar, och ger sig ibland på bytesdjur som är nästan lika stora som den själv. Då kan det bli en lång kamp där snoken ringlar sig runt bytet nästan som en liten boaorm. Fyndplats 1 i inventeringsområdet 5

6 Kända fyndlokaler av Hasselsnok (senaste 50 åren) 6

7 Slottsskogen (Göran Nilson) 2. Lilla Delsjön (Leif Lithander) 3. Botaniska trädgården (Göran Nilson) 4. Änggårdsbergen (Göran Nilson) 5. Gunnebo (Torkel Hagström m.fl.) 6. Sandsjöbacka nat.res. föryngring 10 ungar och en vuxen (Inger och Göran Pettersson) 7. Rambomosse (Morgan Johansson) 8. Rambomosse Inventeringsområdet 3 fynd 7

8 Fyndplats 1 Fyndplats 2 Karta över inventeringsområdet (inom gul markering) Hasselsnokungar 8

9 Inventeringsmetoder Hasselsnoken är en svårinventerad art. Det är mycket sällsynt att man slumpvis stöter på arten så som ofta sker med snok eller huggorm. Även vid aktivt eftersök anges i litteraturen i genomsnitt ca 50 observationstimmar per fynd. Att lämpliga lokaler kan genomsökas i åratal utan ett enda fynd kan heller inte tas till intäkt för att arten inte förekommer. För att överhuvudtaget ha en rimlig chans att systematiskt inventera hasselsnok erfordras att det inom det aktuella området finns stenar som är möjliga att lyfta. En lämplig metod för att öka effektiviteten i arbetet är att placera ut t.ex. plåtskivor i terrängen. Vi har valt att placera ut 40 masonitskivor (är lättare än plåtskivor att transportera i skogen) på lokaler vi bedömt gynnsamma. Skivorna lades ut , numrerades och deras resp. position GPS-märktes. Enligt litteraturen bör skivorna ligga 1-2 år innan ormarna upptäcker de nya gömställena. Då detta skrivs har heller inget av våra återbesök vid skivorna givit något fynd av hasselsnok. Dock har andra djur, bl.a. padda börjat nyttja dem. Den systematiska genomsökningen av området försvåras av att lämplig inventeringstid på dygnet är begränsad. Sommartid räcker det med en timmes uppvärmning på morgonen varefter hasselsnoken söker skydd undan den stekande solen djupt i bergsskrevor och är då omöjlig att få syn på. Vi har därför koncentrerat vårt systematiska eftersök framför allt till sen eftermiddag/kväll efter några varma septemberdagar då djuren kan förväntas hålla värmen genom att uppsöka soluppvärmda stenar. På och omkring de lokaler vi placerat skivor har vi försiktigt lyft på stenar och lagt tillbaka dem i deras ursprungliga läge. Huvudteckningen är unik för varje individ Resultat Hittills har tre fynd av hasselsnok gjorts, ett i april och två i september, samtliga vid solnedgången (se kartan sid. 8). Hasselnokarna låg under stenar och deras resp. position GPS-märktes. Aprilfyndet och ena septemberfyndet gjordes på fyndplats 1. Genom att fotodokumentera ormarnas huvudteckning, som är individuellt unik, har vi säkert kunnat fastslå att det rör sig om tre olika individer. Stenvändandet resulterade även i rikliga fynd av hasselsnokens favoritbyten ormslå Anguis fragilis och skogsödla Lacerta vivipara. Under var och varannan sten fann vi dessutom grodor och paddor. Födounderlaget för vanlig snok är således gott och förekomsten av ömsskinn avslöjar dess närvaro. Huggorm är heller inte ovanlig i terrängen. 9 Nattskärran Caprimulgus europeus har till stor del samma krav på sitt habitat som hasselsnoken. Även denna art minskar i stora delar av sitt utbredningsområde och omfattas av EUs fågeldirektiv bil. 1 (Arter för vilka bl.a. särskilda skyddsområden skall upprättas enl. artikel 4). I Sverige är den hotad och rödlistad som Sårbar (VU) enligt kriteriet C1. Revirtätheten har konstaterats vara mycket stor i området, kanske rent av ett av landets största och ett sourcehabitat för arten i regionen.

10 Ytterligare fågelarter som omfattas av EUs fågeldirektiv bil. 1 och som observerats under häckningstid i eller i omedelbar anslutning till fyndplatserna för hasselsnok är glada Milvus milvus, orre Tetrao tetrix, spillkråka Dryocopos martius samt trädlärka Lullula arborea. Under våra vandringar i skogen mellan de utlagda plattorna fann vi många uppgrävda och plundrade jordgetingbon och troligtvis är det bivråken Pernis apivorus som födosöker här. Rovfågeln är notoriskt svårobserverad inne i skogen men har setts kretsflyga några hundratal meter öster om inventeringsytan. I områdets västra gräns är överraskande nog även törnskata Lanius collurio noterad. Förutom att omfattas av fågeldirektivet är de båda sistnämnda arterna rödlistade som Starkt hotad (EN) enl. kriterierna A2bde, resp. Missgynnad (NT). Vår inventering har koncentrerats till ryggradsdjuren. En systematisk inventering av andra organismgrupper skulle antagligen avslöja ytterligare naturvärden. Söder om Långa mysten växer t. ex. den mindre allmänna smala svampklubban Cordyceps ophioglossoides. Smal svampklubba Större hackspett i ravinskogen norr om inventeringsområdet 10

11 Landskapsekologi Talltita Skogarna kring Rambo mosse och Hålsjön har uppkommit sedan det hårda vedtäkts- och betestryck som rådde fram till början av förra århundradet successivt lättade. De har därefter i hög grad skonats av rationellt skogsbruk. En del av dem har föryngrats genom bränder om vilka gamla tallar med brandljud bär vittnesbörd. En del av lövuppslaget i skogen utgörs således av gamla lövbrännor som börjar nå självgallringsstadiet. Den ganska rikliga förekomsten av död ved i kombination med den kuperade terrängen ger området vildmarkskaraktär. Inventeringsområdets naturvärden höjs ytterligare av dess läge i landskapet. Omedelbart norr om områdets östra del finns några mycket fina raviner och i övriga väderstreck ansluter vidsträckta, tämligen fria vidder där våtmarker, ljunghedar, tallskogar, lövskogar, granskogar och inte minst sjöar växlar om vart annat. Särskilt närheten till Hålsjön med dess omgivande sumpskogar skapar konnektivitet i landskapet, vilket i sin tur utgör en grundförutsättning för det rika djurliv, framför allt bland ryggradsdjur, som vi finner här. Som belysande exempel kan nämnas den mycket stora grod- och paddlek som om våren tillsammans med fågelsången sätter sin omisskännliga prägel på ljudkulisserna längs sjöns stränder. Efter leken går amfibierna upp på land och vi finner dem i riklig mängd under stenar långt uppe i vårt inventeringsområde. Grodor och paddor trängs under stenarna 11 Flera av de rödlistade fågelarter som förekommer i anslutning till Hålsjön nyttjar sannolikt även inventeringsområdet. Den mindre hackspetten som häckar i strandskogarna utsträcker med säkerhet sitt födosök utanför häckningstid hit eftersom här finns rikligt med död ved. Utan tillgång till detta skafferi skulle fåglarna kanske tvingas stanna kvar i strandskogarna hela året och tulla på födoresurserna så att de är tömda när häckningssäsongen närmar sig. Flera ännu ej rödlistade fågelarter som missgynnas i våra av modernt skogsbruk märkta barrskogar har hemortsrätt här. Såväl tofsmes som talltita har under inventeringstiden noterats och häckar sannolikt inom inventeringsytan. Talltitan hackar ut sitt bohål i fristående döda björkstammar. Arten har under senare år gått mycket kraftigt tillbaka, sannolikt åtminstone delvis beroende på att döda björkstammar numera främst återfinns inklämda bland uppväxande, tätt planterade granar. I denna skuggiga omgivning blir boplatsen för kall och fuktig för att häckning ska lyckas (Sönke Eggers, SLU muntl.).

12 Fältarbete pågår 12

13 Förslag på framtida forskning Hasselsnokens utbredningsområde var för något hundratal år sedan sannolikt betydligt mer sammanhängande än idag. I takt med att många biotoper vuxit igen, planterats med skog eller exploaterats har det splittrats upp i från varandra isolerade öar med lämpliga habit. Den svenska totalpopulationen bedöms enl. rödlistan ha minskat med över 30% under 20 år och tros nu omfatta färre än könsmogna individer, och vad värre är, samtliga delpopulationer bedöms omfatta färre än Statistiken över till museet inlämnade hasselsnokar under nära 130 år tycks styrka detta antagande. P.g.a. fortsatt igenväxning och exploatering av lämpliga lokaler förväntas den snabba minskningen fortgå om inget görs. De många fynden av ormslå och skogsödla inom inventeringsområdet visar att hasselsnoken har riklig tillgång på föda. Mot bakgrund av hasselsnokens ekologi tyder fynd av tre olika individer på bara några dagars systematiskt eftersök också på att populationen i området är förhållandevis stor. Men en mer fullständig kunskap om de individuella hasselsnokarnas resp. hemområden är önskvärd. Det finns inga lämpliga övervintringslokaler i omedelbar anslutning till de aktuella fyndlokalerna, så var äger övervintringen rum? Inom och i närheten av inventeringsområdet finns dock flera lämpliga stenrösen. Det är av största vikt att få kunskap om djurens aktivitetsmönster över året så att hela deras habitat kan skyddas. Radiomärkning av enskilda individer skulle kunna skapa en mer fullständig bild av hur djuren rör sig i området. Det finns dessutom ett antal metapopulationsdynamiska frågeställningar som tarvar svar. Hur är lämpliga hasselsnokshabitat fördelade i landskapet? Hur ser föryngring/spridning ut på de lokaler där vi vet att hasselsnoken förekommer? Utvecklingen av de 10 st. ca 10 cm långa, nyfödda ungarna av hasselsnok, som noterades i Sandsjöbacka i slutet av september, följdes av Inger och Göran Pettersson. Några av ungarna var kvar på födelseplatsen och fortfarande aktiva i november. Är populationen stadd i tillväxt eller i minskning? Korrelerar resp. områdes storlek med populationstillväxten? Förekommer in- och utvandring, d.v.s. genetiskt utbyte mellan olika hasselsnokspopulationer överhuvudtaget? Att klara ut den sistnämda frågeställningen behöver inte vara riktigt lika hopplöst som det låter. Genom att leta ömsskinn från vilka DNA kan extraheras, bör det vara möjligt att få en fingervisning huruvida delpopulationerna är genetiskt isolerade från varandra. Korrelerar nattskärrans revirtäthet med hasselsnokens populationstäthet? Fågelns förmåga att sprida sig i landskapet är naturligtvis helt överlägsen reptilens, och dess metapopulationsdynamik blir därmed mindre sårbar, men icke desto mindre drabbas båda arterna av samma hotfaktorer på många av de lokaler där de förekommer. Kan den förhållandevis lättinventerade nattskärran fungera som indikatorart för förekomst av hasselsnok? Hasselsnok inlämnad till GNM Antal År 13

14 Förslag på åtgärder Den magra jordmånen gör att igenväxningen i omgivningarna av Rambo mosse torde fortskrida ytterst långsamt. För att på lång sikt upprätthålla de öppna biotoperna kan dock en viss kontrollerad bränning erfordras. För att gynna hasselsnoken måste bränningen ske vid tidpunkter då djuren ännu inte kommit upp ur sina övervintringslokaler, d.v.s. senast i mitten av mars. I annat fall riskerar åtgärden att motverka sitt syfte eftersom hasselsnokarna dör i bränderna. Ett hot mot hasselsnoken i området är därför de ljungbränder uppkomna efter luntning som då och då äger rum i Rambo mosse-området. Ett alternativ till bränning kan vara att föryngra med hjälp av ljungslåtter. Referenser Ahlén, I., Andrén, C. & Nilson, G. (1992) Sveriges grodor, ödlor och ormar. Andrén, C. (2003) Kräldjur på ljungheden och ljungbevuxen mark. Seminarium på Botaniska institutionen. Göteborgs universitet Andrén, C. & Nilson, G. (1976) Hasselsnoken (Coronella austriaca) en utrotningshotad ormart! Fauna och Flora No.2:61-76 Andrén, C. & Nilson, G. (1979) Hasselsnoken (Coronella austriaca) i Norden en isolerad och ekologiskt särställd ras? Fauna och Flora No.2:89-96 Arnold, E.N. & Burton, J.A. (1978) Reptiler och amfibier i Europa Burfiels, I. & van Bommel, F. (2004) Birds in Europe. Population estimates, trends and conservation status. BirdLife International von Böhme, W. (1993) Handbuch der Reptilien und Amphibien Europas. Schlangen 1 Gislén, T. & Kauri, H. (1959) Zoogeography of the Swedish amphibians and reptiles. Acta vertebratica 1: Gärdensfors, U. (2005) Rödlistade arter i Sverige ArtDatabanken Hellmich, W. (1962) Reptiles and amphibians in Europe Honegger R.E. (1981) Threatened Amphibians and Reptiles in Europe Johansson. C, Nilsson, M. & Lithander, L. (2007) Inventering av nattskärra i Rambo mosse-området. Fåglar på Västkusten s Larsson, K. (2003) Skötsel av Ljunghedar - några allmänna utgångspunkter. Seminarium på Botaniska institutionen. Göteborgs universitet Larsson, M. (1994) Radiopejling av hasselsnoken (Coronella austriaca). Examensarbete vid Zool. inst. Göteborgs universitet Tjernberg, M. & Svensson, M. (red.) (2007) Artfakta. Rödlistade ryggradsdjur i Sverige Stuxberg, A. (1893) Sveriges ormar. En skrift för folkskolan och hemmet Artskyddsförordning (1998:179) I förordningen avses med 1. fågeldirektivet: rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar, senast ändrat genom rådets förordning (EG) nr 807/2003, 2. habitatdirektivet: rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1882/2003 Curry-Lindahl, K. (1955) Djuren och människan i svensk natur Cyrén, O. (1934) Ormar i fantasi och verklighet Fog, K., Schmedes, A. & Rosenørn de Lasson, D. (2001) Nordens padder och krypdyr 14

15 Favoritlokal för ormar och ödlor 15

16 Västarvet 16