FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGS- MÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER

Transkript

1 Kaisa Kepsu FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGS- MÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER Kontakterna mellan Finland och Sverige har i alla tider varit täta. Bottniska viken har snarare bundit ihop språkområdena än fungerat som en skarp gräns, eftersom havet utgjort en förmedlande länk mellan länderna. I århundraden har utbyte av varor och människor pågått. Språkliga minoriteter har uppstått i bägge länder, en av dem den finlandssvenska befolkningsgruppen. Finlandssvenskarna präglas än i dag av en viss flyttningstradition, som var synlig redan under massemigrationen till Amerika då en stor del av utvandrarna kom från svenskspråkiga trakter. Finlandssvenskarna var också klart överrepresenterade i och 1970-talens omfattande arbetskraftsmigration till Sverige. Utflyttningen blev samhälleligt högaktuell då beslutsfattarna i Finland började bekymra sig för vilka konsekvenser emigrationen till Sverige skulle få för den svenska minoritetsgruppen. 1 Då massmigrationen avtog, nedtonades också frågan om Sverigeflyttningen i debatten om finlandssvenskarnas framtid. Men fastän antalet emigranter minskat, har finlandssvenskarna ingalunda slutat flytta till Sverige. 2 Flyttningstraditionen lever vidare, även om flyttningen ändrat karaktär. Det är inte längre samma slags personer som dras till Sverige, och emigranterna har sannolikt olika målsättningar och förväntningar än man hade på 1970-talet. Hur som helst påverkar utflyttningen befolkningssammansättningen och språkförhållandena i Finland och därmed indirekt finlandssvenskarnas minoritetsposition. Förlusten av svenskspråkiga invånare kan ha stor betydelse, speciellt i små kommuner i områden där den finlandssvenska miljön redan är kringskuren. I detta kapitel undersöks finlandssvenska migrationsströmmar till Sverige, hur de ser ut i dag och hur de har förändrats sedan 1970-talet. Varifrån flyttar man och hur ser den typiske flyttaren ut? Det finlandssvenska bosättningsmönstret och Svenskfinlands språkförhållanden är i ständig förvandling, vilket kommer att belysas i texten. Eftersom utflytt- 124

2 FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSMÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER ningen är en bidragande orsak till att befolkningens sammansättning förändras, kan det vara av intresse att se om man kan koppla ihop dessa två fenomen på ett regionalt plan. Jag försöker i det följande hitta samband mellan den regionala befolkningsminskningen och utflyttningen. Har också utflyttningen konsekvenser för den svenska bosättningen? Undersökningen baserar sig på ett omfattande opublicerat statistiskt material om de finlandssvenska flyttarna under perioden , som sammanställts av Statistikcentralen på specialbeställning. Alla siffror i texten utan annan hänvisning refererar till detta datamaterial. Förändringarna i språkgränsen mellan det svenska och det finska under perioden undersöks med hjälp av geografiska informationssystem (GIS). I geografiska informationssystem är informationen bunden till en viss plats som kan anges med koordinater. I detta fall visar statistiken hur befolkningsstrukturen ser ut i olika områden med en yta på en kvadratkilometer. Detta möjliggör en noggrann analys av den finlandssvenska befolkningens regionala utveckling. Orsakerna till flyttningen är aldrig entydiga och kan uppfattas på olika plan. I detta kapitel diskuteras motiven utgående från statistiska uppgifter över den finlandssvenska befolkningsutvecklingen. Följande kapitel av Charlotta Hedberg bygger på intervjuundersökningar och går in på orsaker till och upplevelser kring flyttningen på ett mer personligt plan. I detta kapitel avses med Svenskfinland de tre historiska landskapen Österbotten, Åboland och Nyland. Landskapet Åland med sin unika autonoma ställning och sin i praktiken helsvenska språkmiljö inkluderas inte i studien. DEN FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSTRADITIONEN Under perioden av massutvandring i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet lockade Sverige mängder av finländare med lediga arbetsplatser, bättre lön och högre levnadsstandard. Efter det har utflyttningen ändrat karaktär. De första sex åren av undersökningsperioden, , kan ses som efterdyningar av denna storskaliga arbetskraftsutflyttning, men från och med 1980-talet tog utflyttningen en ny riktning. Det ekonomiska läget i Finland förbättrades samtidigt som efterfrågan på lågutbildad arbetskraft i Sverige sinade. Utflyttningen avmattades och många av 125

3 KAISA KEPSU promille 7,0 6,0 Hela Finland Finskspråkiga Svenskspråkiga 5,0 4,0 3,0 2,0 1,0 0, Figur 1. Emigrationsbenägenhet från Finland till Sverige Till exempel under perioden flyttade nästan 7 av svenskspråkiga till Sverige. Källa: Statistikcentralen, Helsingfors. dem som flyttat till Sverige återvände till Finland. I dag är stora emigrationsvågor allt mer sällsynta i västvärlden, och i stället för att följa ekonomiska konjunkturer anknyter flyttningen allt oftare till personliga karriärmöjligheter. Det finlandssvenska flyttningsmönstret avviker avsevärt från det finska, och skillnaderna bara ökar, vilket vittnar om att det fortfarande finns en särskild finlandssvensk flyttningskultur. Finnarnas utflyttning till Sverige har ständigt sjunkit sedan massutvandringen, medan finlandssvenskarnas emigrationsbenägenhet hållits relativt konstant eller till och med ökat från och med mitten av 1980-talet (Figur 1). Under slutet av 1990-talet flyttade årligen i genomsnitt 2,6 promille av finlandssvenskarna, d.v.s. 600 personer, till Sverige. Finnarnas motsvarande tal var bara 0,5 promille. Ännu tydligare är skillnaden mellan språkgrupperna då man granskar de svenskspråkiga flyttarnas andel av alla som flyttat till Sverige från Finland. Från att i början av perioden ha utgjort 14 procent av alla flyttare steg andelen svenskspråkiga till en fjärdedel under 1990-talets se- 126

4 FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSMÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER nare hälft. Med tanke på att de svenskspråkiga i dag utgör knappa sex procent av Finlands befolkning är finlandssvenskarnas representation i emigrationen till Sverige påfallande stor. Den omfattande utflyttningen till Sverige har utan tvivel drabbat den finlandssvenska befolkningen rent numerärt. Under perioden steg nettoförlusten bland de svenskspråkiga till ca personer. 3 Ännu under perioden flyttade nästan sju procent av det genomsnittliga antalet finlandssvenskar under sagda period någon gång till Sverige. Dessutom har man kommit fram till att de svenskspråkiga emigranterna mera sällan återvänt till Finland, vilket gör att den verkliga befolkningsförlusten blir större än bland de finskspråkiga. Man har uppskattat att drygt hälften av finnarna har återvänt till Finland, 4 medan motsvarande siffra för finlandssvenskarna är ca 40 procent. Finlandssvenskarna i Sverige har ibland kallats för det femte landskapet på grund av att de är så många. 5 Man räknar med att ca finlandssvenskar bor i Sverige, alltså omkring en femtedel av hela befolkningsgruppen. Förutom att de svenskspråkiga flyttat till Sverige oftare än finnarna finns det även andra skillnader i flyttningsmönstren hos språkgrupperna, t.ex. i fråga om flyttningsdestination. Efter det att Finland blev medlem i Europeiska unionen 1995 ökade medborgarnas möjligheter till arbete och studier utomlands, speciellt för de välutbildade. De finsktalande började allt mer flytta till andra europeiska länder än Sverige. År 1976 flyttade 90 procent av de finskspråkiga emigranterna till Sverige, medan siffran år 1999 hade sjunkit till 30 procent. Även de svenskspråkiga har utnyttjat de möjligheter EU erbjuder, men Sveriges roll som destinationsland nummer ett är inte hotad. I dag flyttar dock bara knappa hälften av alla finlandssvenska emigranter till Sverige; år 1976 var motsvarande andel 85 procent. Oron över emigrationens betydelse för finlandssvenskarnas framtid verkar vara motiverad då man granskar den totala finlandssvenska utflyttningen. År 1999 lämnade finlandssvenskar landet. De svenskspråkiga flyttade utomlands relativt sett 2,6 gånger så ofta som de finskspråkiga, vilket visar att den svenska minoriteten än i dag är mycket rörlig. Regionala skillnader i flyttningen Finlandssvenskarna är en mycket heterogen minoritet. Befolkningen har aldrig varit bosatt inom ett helt sammanhängande område, och bosätt- 127

5 KAISA KEPSU Korsholm Mustasaari Vaasa Vasa Korsnäs Kaskinen Kaskö Kokkola Karleby Larsmo Jakobstad Pietarsaari Nykarleby Uusikaarlepyy Maxmo Pedersöre Oravais Vörå Oravainen Malax Vöyri Maalahti Närpes Kristinestad Kristiinankaupunki Kronoby Kruunupyy Regionindelning Sverige Bottniska Bottniska viken viken Å B O R E G I O N E N ÅBOLAND NO R RA SVE N SKA Ö ST ER BO T TE N SÖDRA SVENSKA ÖSTERBOTTEN VÄS T R A N YL AN D ÖSTRA NYL A ND H ELSINGFORSREG I ONEN km Iniö Houtskär Houtskari Korpo Korppoo Myrskylä Turku Mörskom Lapinjärvi Kauniainen Åbo Liljendal Lappträsk Lohja Grankulla Pargas Kimito Ruotsinpyhtää Parainen Särkisalo Lojo Vantaa Kemiö Strömfors Finby Karis Siuntio Vanda Pohja Karjaa Sjundeå Pyhtää Pojo Pyttis Loviisa Sibbo Helsinki Sipoo Lovisa Porvoo Pernå Ingå Borgå Helsingfors Pernaja Nagu Ekenäs Inkoo Espoo Västanfjärd Nauvo Tammisaari Esbo Hanko Kirkkonummi Dragsfjärd Hangö Kyrkslätt Figur 2. Regionindelning och kommuner i Svenskfinland I officiellt tvåspråkiga kommuner står kommunnamnet först på majoritetsspråket. Källa: Statistikcentralen, Helsingfors. ningen i de olika regionerna har till viss del olika historisk bakgrund. Regionindelningen, liksom Svenskfinlands kommuner visas i Figur 2. Andelen svenskspråkiga i olika regioner varierar också enormt (Tabell 1), vilket utgör grunden för hur det lokala majoritets- och minoritetsförhållandet och språkmiljön på orten ser ut. Därtill finns stora skillnader i det 128

6 FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSMÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER Tabell 1. Regional fördelning av den finlandssvenska befolkningen i Finland 1999 Svensk- Andel Andel av alla språkiga svenskspråkiga av svenskspråkiga regionens totala i Finland befolkning % % Västra Nyland ,7 12,6 Östra Nyland ,4 10,9 Helsingforsregionen ,9 22,4 Åboregionen ,4 5,3 Åboland ,8 2,9 Södra svenska Österbotten ,4 18,6 Norra svenska Österbotten ,6 14,8 Svenskfinland ,7 87,5 Åland ,8 8,2 Resten av Finland ,3 4,2 Hela Finland ,7 100 Källa: Statistikcentralen, Helsingfors. mentala avståndet till Sverige. Hur stort det svenska inslaget är i den regionala identiteten och hur nära kontakter man har med Sverige, personliga eller till exempel via massmedierna, inverkar på känslan av kulturell närhet till Sverige. 6 Den finlandssvenska identiteten tar olika former i olika delar av Svenskfinland, och detta avspeglas även i migrationsmönstren. I Figur 3 illustreras de regionala skillnaderna i emigrationsbenägenhet. Figuren visar att flyttningsmönstret i regionerna under senare år har utvecklats åt olika håll. Skillnaderna är inte extrema, men generellt sett var de regionala variationerna mindre i början av undersökningsperioden, medan utflyttningen i dag är mer koncentrerad till vissa områden. Österbotten är en region där emigration av hävd utgjort en viktig komponent i den regionala identiteten. Österbotten drabbades kraftigast av emigra- 129

7 KAISA KEPSU Figur 3. Finlandssvenskarnas emigration till Sverige enligt region. Jämförelsetalet anger regionens emigrationsbenägenhet jämfört med hela Svenskfinland. Ett jämförelsetal på 1,4 betyder alltså att utflyttningen i denna region är 40 % högre än i Svenskfinland i genomsnitt. Källa: Statistikcentralen, Helsingfors tionsvågen till Nordamerika, liksom också av massutvandringen till Sverige. Trots att utflyttningen minskat en aning ligger den fortfarande på en hög nivå, i synnerhet i södra Österbotten. I norra Österbotten är inte emigrationstraditionen lika markerad, och utflyttningen har fluktuerat genom åren, men ligger ändå över genomsnittet för Svenskfinland. Från västra Nyland, där utflyttningssiffrorna var höga på och talet, 7 emigrerar man i dag allt mer sällan. I östra Nyland har utflyttningen till Sverige konstant varit mindre än i övriga delar av Svenskfinland, vilket avspeglar det kulturella avståndet till Sverige. Åboland har också genomgående haft låga utflyttningstal. Mest framträdande i utvecklingen är hur flyttningen från Åboregionen har ökat på 1990-talet. Utflyttningsströmmarna har redan tidigare varit betydande, men i slutet av 1990-talet hade regionen passerat även södra Österbotten i migrationsaktivitet. Utflyttningen från huvudstadsregionen har samtidigt ökat, vilket pekar på ökad karriärrelaterad emigration från städerna. Allt tyder på att flyttning till Sverige har blivit ett alltmer urbant fenomen. Stadsbor är mer rörliga än glesbygdsbor; år 1999 kom 130

8 FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSMÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER nästan 90 procent av flyttarna från tätorter, medan tätortsgraden i Svenskfinland generellt sett var ca 80 procent. Också valet av destination varierar regionalt, vilket är ytterligare ett tecken på hur det kulturella, men naturligtvis också det geografiska, avståndet spelar in i flyttningen. För österbottningarna är Sverige en klar favorit; 60 procent av emigranterna flyttar över Bottniska viken. Från de mer urbana regionerna Åbo och Helsingfors riktar sig bara 30 procent av utrikesmigrationen till Sverige. Språkförhållandena i de olika regionerna spelar en stor roll för finlandssvenskarnas flyttningsmönster. Studier har indikerat att de svenskspråkiga reagerar på försämrade förhållanden i hemlandet, medan de finskspråkiga tenderar att fatta sina beslut om flyttning baserat på sådant som lockar i destinationslandet. 8 Den våldsamma urbaniseringsprocess som inleddes i Finland på 1960-talet förändrade dramatiskt Svenskfinlands geografiska befolkningsstruktur. Eftersom flyttningsströmmarna inom landet gick från finskspråkiga områden till svenskspråkiga, rubbades balansen mellan språkgrupperna i många kommuner. Andelen svenskspråkiga sjönk kraftigt i många traditionella svenskbygder. I södra Finland, utom i Åbolands skärgård, har svenskarna blivit en klar minoritet. Det är svårt att säga i vilken mån det krympande utrymmet för det svenska språket har inverkat på finlandssvenskarnas lust att flytta till Sverige. Genom att statistiskt jämföra utflyttning och språkförhållanden på en regional nivå får man inga bevis för att finlandssvenskarna skulle flytta oftare från regioner där andelen svenskspråkiga är på tillbakagång. Flyttningen är tvärtemot störst från södra Österbotten, där språkförhållandena varit stabila. Emellertid sjunker tröskeln för utflyttning naturligtvis om man har svårt att klara sig på sitt modersmål. Detta är speciellt tydligt hos de finlandssvenskar som har bristande kunskaper i finska. Fastän tvåspråkighet har blivit allt vanligare bland finlandssvenskarna, kommer de flesta utflyttare från enspråkigt svenska familjer. Nästan 80 procent av migranterna har två svenskspråkiga föräldrar. Personer från helsvenska familjer är av allt att döma känsligare för den förfinskade språkmiljön än finlandssvenskar från tvåspråkiga familjer. De regionala skillnaderna i språkmiljön blir tydliga också då man undersöker finlandssvenskarnas flyttningsmönster inom landet. De svenskspråkiga har en tendens att flytta mindre inom Finland än de finskspråki- 131

9 KAISA KEPSU ga, som uppvisar nästan dubbelt så höga flyttningstal. Finlandssvenskarnas större benägenhet att flytta utomlands och mindre benägenhet till inrikes flyttning hänger nära samman. Från traditionella svenskbygder där det finska inslaget ännu är litet kan det vara svårt att flytta till huvudstadsregionen. En österbottning som inte kan finska så bra ser sällan flyttning till det finskdominerade Helsingfors som ett alternativ. Nationsgränsen kan uppfattas som en lägre barriär att överskrida än språkgränsen. Man har noterat att finlandssvenskarna har kompenserat sin lägre inrikesflyttning med ökad flyttning utomlands, i synnerhet till Sverige. 9 Det kan vara befogat att se på de finlandssvenska migrationsflödena till Sverige mer som en sorts intern rörlighet än som emigration, i synnerhet som formella hinder för flyttning mellan länderna inte funnits sedan mitten av 1950-talet. Vem är den finlandssvenska flyttaren? Även bland finlandssvenskarna kan man urskilja grupper som är mera benägna att flytta till Sverige än genomsnittet. Det är de unga som relativt sett utvandrar mest. Dominansen av ungdomar i flyttningsströmmarna var lika stor bland finlandssvenskar och finnar fram till 1980-talet. Efter det avtog finnarnas utflyttning märkbart, och samtidigt förändrades flyttarnas ålderssammansättning. Bland de finskspråkiga minskade flyttningsbenägenheten mest bland ungdomar, vilket gjorde att andelen unga vuxna (25 39 år) proportionellt sett ökade bland flyttarna. Däremot utgjorde de unga (15 24 år) fortfarande den största åldersgruppen bland de svenskspråkiga emigranterna. Åldern vid flyttningen vittnar om vilket skede i sin livsbana man befinner sig i. Det verkar som om den finlandssvenska emigrationen mer än den finska sker i samband med att man frigör sig från barndomshemmet. Utbildningsnivån hos de finlandssvenska emigranterna har blivit högre, även om man beaktar den allmänna höjningen av utbildningsnivån i Finland. I mitten av 1970-talet hade majoriteten av flyttarna endast grundutbildning, d.v.s. hade högst gått ut folkskolan. Från och med talet blev efterfrågan på arbetskraft i Sverige mer selektiv och en allt högre utbildning krävdes. Andelen emigranter med utbildning på mellannivå, t.ex. yrkesskole- eller studentexamen, ökade märkbart. Många flyttade till Sverige även för att studera vid universiteten, som generellt sett har lägre inträdeskrav än de finska. Andelen högutbildade bland flyttarna ökade 132

10 FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSMÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER också hastigt på 1990-talet. Det vore dock en förenkling att påstå att den finlandssvenska utflyttningen numera skulle domineras av högutbildade. Närmast är det fråga om en trend från arbetskraftsmigration av lågutbildade till en mångsidigare utflyttning där flyttarens egenskaper och motiv varierar allt mer. Fastän arbetsmarknaden i Sverige ställde nya krav på och talen, var de finlandssvenska flyttarna generellt sett fortfarande unga. Bakom siffrorna gömmer sig dock skillnader i regionala migrationskulturer. En skiljelinje går mellan de urbana regionerna Helsingfors och Åbo samt de övriga svenska regionerna, som är glesbygdsområden eller småstadskommuner. I småstads- och glesbygdsregionerna, i Österbotten i synnerhet, är flyttarna för det mesta ungdomar med mellanutbildning (motsvarande gymnasieutbildning i Sverige). Antalet unga flyttare verkar öka, vilket stöder antagandet att de regionala skillnaderna i flyttningsmönster består. I dessa regioner fattas beslutet om flyttningen ofta i samband med att man flyttar hemifrån, d.v.s. lämnar barndomshemmet, och då är Sverige ett väsentligt alternativ för många finlandssvenskar som bor i traditionellt starka svenskbygder. I Finland är möjligheterna att få universitetsutbildning på svenska begränsade, och därför är det uppenbart att en stor del av de unga emigranterna med mellanutbildning flyttar över Bottniska viken för att skaffa sig en högre utbildning vid svenska universitet, bland annat i Umeå och Stockholm. Åbo- och Helsingforsregionerna har en större andel flyttare i åldern år än övriga regioner, och dessutom är utbildningsnivån hos dessa aningen högre. Flyttningen har blivit allt mer selektiv, och specialkunskaper efterlyses. Det är vanligt att unga vuxna jobbar en tid utomlands, vilket utgör ett steg i deras karriär. Många flyttar troligtvis inom svenskfinska företag eller mellan företag på den i allt högre grad integrerade nordiska arbetsmarknaden. Eftersom utflyttningen har blivit ett ganska urbant fenomen, spelar den karriärrelaterade flyttningen en allt större roll i det finlandssvenska migrationsmönstret. BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN: HOTBILDER OCH FÖRÄNDRINGAR Den finlandssvenska befolkningen har genomgått många förändringar på 1900-talet. Sedan 1940-talet har de svenskspråkiga minskat i antal, och 133

11 KAISA KEPSU redan långt tidigare började andelen svensktalande minska i Finland. Språkförhållandena varierar kraftigt i olika delar av Svenskfinland. Andelen svenskspråkiga varierar från drygt tre procent i Vanda till 97 procent i Korsnäs. På lokal nivå är proportionerna mellan språkgrupperna i kommunerna mycket avgörande, eftersom man i Finland tillämpar ett slags territoriell princip för att bestämma språkstatusen. I kommunen behövs en viss andel svenskspråkiga för att svenskan skall vara ett officiellt språk. Gränsen går vid åtta procent, eller i stora kommuner vid personer. Omvänt gäller detta även för de finskspråkiga. En tvåspråkig kommun blir likväl enspråkig först när minoriteten understiger sex procent av invånarna. Kommunerna i Finland är således antingen enspråkigt svenska, tvåspråkiga eller enspråkigt finska. Majoritetsbefolkningens språk blir det huvudsakliga administrativa språket. Där svenskan är ett officiellt språk har finlandssvenskarna rätt att få samhällsservice och kommunala tjänster på sitt modersmål. Rent demografiskt inverkar två huvudfaktorer på finlandssvenskarnas minoritetsposition. Det absoluta antalet på nationell nivå är naturligtvis det mest avgörande för minoritetens livskraft, men finlandssvenskarnas regionala fördelning spelar en viktig roll med tanke på bosättningsområdets omfattning och de lokala språkförhållandena. Studier visar att finlandssvenskarnas befolkningsminskning har berott först och främst på den omfattande utflyttningen till Sverige, men också på förfinskning genom äktenskap över språkgränsen samt en lägre nativitet än hos den finska befolkningen. 10 Födelsetalen fram till 1980-talet var låga på grund av den äldre åldersstrukturen bland finlandssvenskar. Under det senaste decenniet har de svenskspråkiga kvinnorna dock fött fler barn än de finskspråkiga, så denna orsak är inte längre aktuell. Emigrationen har setts som det största demografiska hotet. Fastän antalet flyttare har minskat, uppvisar finlandssvenskarna fortfarande en klar flyttningsförlust. Det är dock mycket svårt att särskilja vilka konsekvenser just denna komponent har för det finlandssvenska bosättningsmönstret. Många olika faktorer spelar in i hur minoritetens position förändras regionalt, och de står ofta i samspel med varandra. Andra företeelser, som till exempel de svenskspråkigas flyttning inom landet, kan göra det svårt att bedöma utvandringens följder för den svenska bosättningen. Den faktor som haft störst betydelse för svenskbygdernas förändring är dock den enorma inflyttningen av finskspråkiga. I det följande undersöks förändringarna i det finlandssvenska bosätt- 134

12 FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSMÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER ningsmönstret med tyngdpunkt på utvecklingen efter 1970-talet. Utflyttningen till Sverige är en av de viktigaste bidragande orsakerna till att Svenskfinlands vitalitet är hotad, och där det är möjligt diskuteras utflyttningens regionala effekter på bosättningsmönstret. DEN FINLANDSSVENSKA BOSÄTTNINGENS FRAMVÄXT Numera är forskare överens om att den huvudsakliga svenska inflyttningen till Finlands kuster började på och 1200-talen. De svenska nybyggarna behövde mark för jordbruk och boskapsskötsel, men inflyttningen hade troligtvis också politiska mål: Sverige ville utöka sin dominans på andra sidan Östersjön. 11 Så småningom bildades en språkgräns vid kustområdena, fastän den i synnerhet i söder inte var speciellt skarp och språkgrupperna kom i kontakt med varandra. Under den svenska stormaktstiden bosatte sig en svensk samhällselit i de finska städerna, och överklassen blev nästan helt svensk. Största delen av de svenskspråkiga var dock bönder, fiskare eller hantverkare. Historiskt sett har alltså finlandssvenskarna varit delade, och de nuvarande regionala skillnaderna går långt tillbaka i tiden. En viss samhörighet mellan socialgrupperna har uppstått först under modern tid, då den finsknationalistiska väckelsen hotade svenskans framtid i landet. Den svenskspråkiga befolkningen har genom århundradena bebott samma trakter, fastän bosättningsområdet ställvis krympt till en allt smalare kustremsa. Språkgränsen har alltid varit tydlig, men kontaktytor till den finskspråkiga befolkningen har varit vanliga och lokala gränsförskjutningar har därför skett. De tidigare svenskspråkiga kustområdena i Egentliga Finland och Satakunda förfinskades på och 1700-talen, men å andra sidan försköts språkgränsen norrut i Nyland. 12 Inom de egna bosättningsområdena har det svenska språket haft en stark ställning. Ännu på 1800-talet levde de båda språkgrupperna nästan åtskilda, med undantag av Helsingfors där svensk- och finskspråkiga länge bott sida vid sida och tvåspråkigheten har djupa rötter. Den kraftiga inflyttningen av finskspråkiga började i viss mån redan under 1900-talets första hälft, vilket avsevärt förändrade språkförhållandena på lokal nivå. 13 Många enspråkigt svenska kommuner blev officiellt tvåspråkiga, men än så länge förblev svenskan huvudspråket i de flesta tvåspråkiga kommuner. Moderniseringen och strukturomvandlingen av det finländska samhäl- 135

13 KAISA KEPSU let satte igång urbaniseringsprocessen på allvar på 1960-talet. Människorna sökte sig till de södra och sydvästra delarna av landet och från glesbygd till städer. Under denna period förändrades de svenska bosättningsområdena dramatiskt. Språkbalansen rubbades kraftigt i Nyland, där finskan blev majoritetsspråk i många kommuner. De traditionellt svenskspråkiga jordbrukskommunerna i Helsingfors influensområde förvandlades till urbana pendlingsorter med finska som huvudspråk. Som exempel kan nämnas Kyrkslätt, där 72 procent av befolkningen var svenskspråkiga ännu år 1950, men där de svenskspråkiga i dag utgör endast en femtedel av kommunens befolkning, trots att de ökat till antalet. Österbotten och Åboland drabbades inte lika hårt av förfinskningen, eftersom landsbygden och de mindre städerna inte hade lika stor dragningskraft som storstäderna i söder. FÖRÄNDRINGAR I BOSÄTTNINGSMÖNSTRET Förfinskningen av det svenskspråkiga bosättningsområdet har fortsatt efter 1970-talet, även om förändringarna inte har varit lika snabba som tidigare. Figur 4a visar språksammansättningen i kommuner med svenskspråkig befolkning år 1999 och Figur 4b dess utveckling mellan 1976 och 1999 på kommunnivå. Den största relativa nedgången av andelen svenskspråkiga har skett i kommunerna kring Helsingforsregionen, närmare bestämt Sibbo, Kyrkslätt, Ingå, Karis och Sjundeå, där andelen svenskspråkiga har sjunkit med över 10 procentenheter, liksom också i de lite mer avlägsna Hangö och Pernå. Relativt sett har finlandssvenskarna tappat fotfästet i nästan hela södra Finland. Svenskans ställning är starkast i Ekenäs, där finlandssvenskarna under de senaste decennierna till och med ökat i förhållande till den finska befolkningen (från 77 till 82 %). Detta beror dock mest på en minskning i antalet finskspråkiga, eftersom även antalet svenskspråkiga har gått ned en aning. Även sammanslagningen av Ekenäs och den mycket svenskdominerade kommunen Tenala år 1993 har påverkat språkbalansen i statistiken. I Liljendal i östra Nyland, liksom i en övervägande del av de små åboländska kommunerna, är de svenskspråkiga fortfarande väl representerade med omkring 80 procent av befolkningen, även om deras absoluta tal inte är särskilt stort. I Österbotten är situationen stabilare. Språkstrukturen i kommunerna har överlag inte förändrats särskilt mycket, men en nedgång i andelen 136

14 FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSMÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER 4 a 4 b Andelen svenskspråkiga av kommunens befolkning % % 9 49 % 3 8 % Förändring av andelen svenskspråkiga i kommunen Procentenheter 0,0 5,7-0,1-2,4-2,5-4,9-5,0-9,9-10,0-14,0 4 c Förändring av antalet svenskspråkiga i kommunen Procent 10,1 42,5 0,0 10,0-0,1-10,0-10,1-20,0-20,1-46,7 Figur 4. Den finlandssvenska bosättningen och dess förändring på kommunnivå. Källa: Statistikcentralen, Helsingfors. 137

15 KAISA KEPSU svenskspråkiga på ett par procentenheter är vanlig. Några undantag finns. I Kronoby i norra Österbotten har de svenskspråkigas andel sjunkit från 92 till 86 procent, men trots det är kommunen starkt svenskspråkig. I Korsholm, som allt mer utvecklats till en del av Vasas influensområde, har andelen sjunkit från 82 till 74 procent, fastän kommunen absolut sett fått fler svenskspråkiga invånare. Kommunen har lockat även finskspråkig befolkning, som i Korsholm har nära till arbetsplatserna och stadslivet i Vasa. I själva Vasa och i den mindre staden Karleby, båda mycket finskpräglade, har nedgången i de svenskspråkigas andel varit omkring fyra procentenheter, vilket är ganska mycket med tanke på att andelen svenskspråkiga redan år 1976 var låg: 30 procent i Vasa och 22 procent i Karleby. Det är svårt att dra paralleller mellan utvecklingen av finlandssvenskarnas andel av befolkningen och deras absoluta antal, som presenteras i Figur 4c. Förändringen i antalet svenskspråkiga syns inte särskilt tydligt i deras andel av befolkningen. En för de svenskspråkiga fördelaktig språkstruktur i kommunen beror sällan på ökad svensk inflyttning, eftersom både finskspråkiga och svenskspråkiga flyttar till centralorterna med omnejd. Språkgruppernas liknande inrikes flyttningsmönster innebär att finlandssvenskarna inte har några egna inflyttningsområden som inte även finnarna skulle anse attraktiva, och därför förändras inte befolkningssammansättningen till de svenskspråkigas fördel, trots en betydande inflyttning av svenskspråkiga. Finlandssvenskarna flyttar mycket sällan till områden utanför Svenskfinland, utom då de flyttar utomlands. Endast fyra procent av språkgruppen bor i andra delar av landet än Svenskfinland. Som vi kan se lite senare i kapitlet, har dock en liten spridning av den svenskspråkiga befolkningen skett. De svenskspråkiga som flyttat inom landet har framför allt sökt sig till Helsingfors kranskommuner, där antalet svenskspråkiga ökat betydligt. Esbo har sett en svensk befolkningsökning på 24 procent, Kyrkslätt på 18 procent. Även i Grankulla, Sibbo, Ingå och Sjundeå har den svenska befolkningen vuxit. Områdena lockar dock finnar i ännu högre grad, och därför har inte de svenskspråkiga ökat proportionellt sett. Iögonfallande är att de finlandssvenska flyttningsströmmarna inte rör sig mot Helsingfors tvärtom. I genomsnitt har över tusen finlandssvenskar årligen lämnat staden, och utflyttningen kompenserades inte av inflyttning förrän i mitten av 1990-talet. Flyttningsströmmarna har främst gått till grannkommunerna, där bostäderna är större och levnadsmiljön inte lika trång. Utflyttningen från huvudstaden sker oftast då man bildat familj 138

16 FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSMÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER och behöver utrymme och har en bättre ekonomisk situation. Storstäderna drar till sig unga, men utflyttningen av vuxna har varit ännu större. Även i Åbo har antalet svenskspråkiga ökat en aning, högst sannolikt på grund av att landets enda enspråkigt svenska universitet är beläget där. Dessutom visar statistiken en kraftig tillströmning av svenskspråkiga efter mitten av 1990-talet. Den nya hemkommunslagen som trädde i kraft 1994 gjorde att studenterna kunde registrera sig på studieorten. Detta ger ett sken av att inflyttningen till staden skulle ha ökat. I Österbotten har den befolkningsökning som skett i vissa kommuner en helt annan bakgrund. Endast Korsholms tillväxt beror på en större inflyttning från andra delar av Svenskfinland. På samma sätt som Helsingforstrakten drar Vasas omland till sig inflyttare. Den svenska befolkningen har ökat med 17 procent, men ändå har andelen svenskspråkiga sjunkit betydligt. I Larsmo och Pedersöre däremot beror befolkningsökningen inte på en omfördelning av landets svenskspråkiga befolkning, utan på en naturlig folkökning. De nykyrkliga rörelserna i området har starkt stöd och stora familjer är vanliga. I Larsmo där læstadianismen är utbredd har befolkningen ökat med hela 42 procent, på grund av höga födelsetal. Trots det har andelen svenskspråkiga minskat, vilket tyder antingen på att den finskspråkiga befolkningen i regionen har en ännu högre reproduktionshastighet och/eller på att kommunen mottagit inflyttare som inte är svenskspråkiga. Finlandssvenskarnas antal minskar för det mesta i Svenskfinlands periferi. Minskningen hänger ihop med landsbygdens avfolkning och flyttningen till stadsområden, men kanske ställvis i Österbotten även med utvandringen till Sverige. Från de nyländska glesbygdskommunerna flyttar man för det mesta till huvudstadsregionen, eller eventuellt till Åbo. Flyttningsströmmarna från den österbottniska landsbygden är svårare att följa upp statistiskt. Högst troligt går en del av flyttningen inom regionen till Vasa, medan en mindre ström även går över språkgränsen till Åbo eller Helsingforsregionen. De svenska glesbygdskommunerna lider av samma problem som de finska, avfolkning och förgubbning. Den svenskspråkiga befolkningens minskning i de österbottniska städerna Jakobstad och i synnerhet Vasa är egentligen rätt förvånande. Inflyttningen från övriga delar av Österbotten är såpass stor att nedgången på över nio procent under perioden bara kan förklaras med den kraftiga utvandringen till Sverige. Vasa är ju den kommun som uppvisar den högsta emigrationsbenägenheten. Kring detta spekuleras mer lite senare i texten, då 139

17 KAISA KEPSU sambanden mellan finlandssvensk emigration och de svenskspråkigas bosättningsmönster diskuteras. Geografiska språkgränser Om man för ner analysen på kvadratkilometernivå kan man granska bosättningsmönstret och den geografiska språkgränsen ännu noggrannare. Figur 5 visar den svenskspråkiga befolkningens geografiska fördelning åren 1970 och Samtliga områden (rutor på 1 1 km) där det bor minst en svenskspråkig person är medräknade. Följaktligen bor det inga svenskspråkiga i de vita områdena på kartan. Nackdelen med materialet är att man inte helt kan följa infiltrationen av finskspråkiga i Svenskfinland, eftersom de områden i vilka inga svenskar bor saknas. Hur som helst stöder materialet de iakttagelser om proportionerna mellan språkgrupperna som gjordes då bosättningen undersöktes på kommunnivå. För tydlighetens skull använder jag endast en enkel uppdelning i områden där finlandssvenskarna är i majoritet och områden där de är i minoritet. Förändringarna har som vi sett tidigare varit störst i Nyland, där de finskspråkiga allt oftare är i majoritet. Sibbo, Kyrkslätt, Sjundeå och Ingå är bra exempel på starkt förändrade svenskspråkiga samhällen. I stora delar av Österbotten har språkstrukturen däremot förblivit relativt oförändrad även på kvadratkilometernivå. Vad som är nytt är att man med detta material kan analysera den geografiska språkgränsens precisa utveckling och inte bara befolkningsutvecklingen på kommunnivå. Det framgår tydligt av kartan hur de svenskspråkiga nästan uteslutande är bosatta inom de kommuner där svenskan har en officiell ställning. År 1970 bodde bara tre procent av den svensktalande befolkningen i enspråkigt finska kommuner, 14 varav största delen i städer som Björneborg, Tammerfors och Kotka. På 70-talet var språkgränsen synnerligen skarp i hela Österbotten. Även i Åboland och stora delar av västra Nyland höll sig bosättningen strikt inom gränserna för Svenskfinland. Intressant är att se att det även inom de kommuner där svenskspråkiga är bosatta finns egna språkgränser. De norra delarna av de officiellt tvåspråkiga kommunerna Lojo och Pojo i västra Nyland har praktiskt taget ingen svensk befolkning. Samma fenomen kan iakttas i Lappträsk och Mörskom i östra Nyland. Trots att språkgränsen var ganska tydlig 1970 kan man urskilja en viss spridning av finlandssvenskar inåt landet, i synnerhet norr om Helsing- 140

18 FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSMÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER Andelen svenskspråkiga i rutan 1 km x 1 km: 1970 Karleby 2000 över 50% under 50% Karleby Vasa Vasa 0 50 km 1970 Tammerfors Åbo Helsingfors 0 50 km 2000 Tammerfors Åbo Helsingfors Figur 5. Den svenskspråkiga befolkningen i områden på 1 1 km 1970 och Alla rutor där det bor minst en svenskspråkig är avbildade. På kartans vita områden bor inga svenskspråkiga. Källa: Statistikcentralen, Helsingfors (GIS-material). 141

19 KAISA KEPSU forsregionen. Svensktalande har flyttat norrut till angränsande kommuner som Vichtis, Nurmijärvi, Tusby, Kervo och Träskända, som vid denna tid blev populära inflyttningsorter också bland finnar som sökte billigare och rymligare bostäder i närheten av huvudstaden. Även kring Åbo kan detta fenomen klart urskiljas på kartan. Kartan över bosättningsmönstret år 2000 visar att den allmänna uppluckringen av språkgränsen har fortsatt, och inte bara till följd av finsk inflyttning. De svenskspråkiga har spridit sig allt mer till närliggande områden utanför Svenskfinland. Fastän de nya områdena med svensk bosättning på kartan ofta är rutor med små folkmängder, är trenden ändå tydlig. Tendensen är som väntat kraftigast kring Helsingforsregionen, och ny finlandssvensk bosättning kan hittas allt längre in i landet, bland annat längs stambanan mot Tammerfors, d.v.s. i samma områden dit även finskspråkiga flyttar. Också kring Åbo har den regionala spridningen varit kraftig. Finlandssvenskarna, precis som finnarna, söker sig ut till städernas förorter och kranskommuner. Det faktum att finlandssvenskarna ändå flyttar över språkgränsen i stället för till glesare bebodda områden i Svenskfinland vittnar om en ökad tvåspråkighet i Nyland, både på ett personligt och på ett regionalt plan. För en tvåspråkig är finskan sällan ett hinder för att man ska kunna göra sig hemmastadd i finskspråkiga områden. Då språkmiljön i huvudstadsregionen numera är övervägande finsk och svenskan alltmer undanträngts till hem och skola, känns det kanske inte ens som om man flyttade från ett svenskt område till ett finskt med krav på ny språkanpassning. Detta antagande stöds av att språkgränsen fortfarande är mycket stabil i de områden där svenskan har ett starkt fotfäste. I de norra delarna av svenska Österbotten kan en viss spridning över språkgränsen urskiljas, särskilt kring Kronoby och Karleby, där de finskspråkigas antal också ökat. Längre söderut har språkgränsen däremot varken förskjutits eller uppluckrats. Bara några ytterst få rutor utanför Kristinestad, Närpes och Malax har fått svensk bosättning. Sammanfattningsvis kan man säga att bosättningsmönstrets utveckling i Svenskfinland har varit tudelad. I de södra delarna har svenskbygderna genomgått stora omvälvningar, som fortsatt under de senaste decennierna. Fastän inflyttningen av svenskspråkig befolkning i vissa områden har varit förhållandevis stor, har svenskarnas andel ändå minskat. Endast i Ekenäs och de mera avlägsna skärgårdskommunerna har språksituationen förblivit oförändrad. Utvecklingen i Österbotten, där det svenska språket 142

20 FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSMÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER och den finlandssvenska kulturen lever starka, har varit en annan. De svenskspråkigas antal har minskat en aning, men generellt sett är de lokala språkförhållandena mycket stabila. Svenskan är fortfarande det klart dominerande språket, åtminstone utanför Vasa och Karleby. EMIGRATION OCH BOSÄTTNING Det är som sagt svårt att bedöma vilken betydelse emigrationen till Sverige har haft för finlandssvenskarnas bosättningsmönster och befolkningsutveckling. På nationell nivå vet man ju att antalet svenskspråkiga minskar som en följd av utflyttningen, men regionalt och lokalt spelar en mängd olika demografiska faktorer in. Även om utflyttningen inte längre är lika omfattande som tidigare, är den fortfarande så stor att en naturlig tillväxt omöjligen kan kompensera den befolkningsförlust som emigrationen orsakar. Men var i Svenskfinland är minskningen av den finlandssvenska befolkningen störst? Och hur påverkas befolkningsmönstret i olika delar av Svenskfinland? Vad som egentligen är av intresse är just de lokala följderna av utflyttningen. På basis av den ovan nämnda undersökningen och det statistiska materialet över migrationen till Sverige ska jag i det följande göra ett försök att med hjälp av några exempel dra paralleller mellan emigrationen och bosättningsmönstret. Figur 6 visar den genomsnittliga flyttningsbenägenheten per år för hela perioden Siffrorna fluktuerar naturligtvis från år till år, men det generella mönstret är tydligt. Ovan granskades redan utflyttningen på en regional nivå, men här vill jag lyfta fram några enskilda kommuner som exempel på lokala migrationskulturer. Framför allt presenteras kommuner där utflyttningen kan tänkas ha haft en betydande effekt på befolkningsutvecklingen. Som det redan tidigare framgått, är emigrationen allt mer ett urbant fenomen. Två kommuner som genomgående har hög utflyttning är Vasa och Jakobstad. Jakobstad är visserligen en småstad, men flyttningsmönstret har ändå många urbana drag. Under perioden utvandrade 13 procent av den svenska befolkningen (nästan personer) i Vasa och 11 procent (nästan personer) av den i Jakobstad. Den egentliga minskningen av den finlandssvenska befolkningen är naturligtvis inte lika stor eftersom omkring 40 procent av de utvandrade återvände till Finland. Likväl drabbades kommunerna av en betydande befolkningsförlust. Under samma period uppvisade båda kommunerna en nedgång i 143

21 KAISA KEPSU Figur 6. Finlandssvenskars emigration till Sverige på kommunnivå Källa: Statistikcentralen, Helsingfors. antalet svenskspråkiga (Figur 4c). Nedgången kan åtminstone delvis bero på den omfattande utflyttningen till Sverige, i synnerhet som österbottningarna ogärna flyttar över språkgränsen och därför uppvisar endast en liten inrikes flyttning. Man kan försöka förklara den höga utflyttningen med åldersstruktu- 144

22 FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSMÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER ren, som i städerna lutar mot en större andel unga än i övriga Svenskfinland. Vasa och Jakobstad har således fler finlandssvenskar i lämplig utflyttningsålder än de svenska kommunerna i genomsnitt. Det är alltså motiverat att relatera utflyttningen till invånarnas åldersfördelning. Icke desto mindre är ungdomarna i Vasa och Jakobstad de mest aktiva flyttarna i Svenskfinland. Eftersom det är de unga som flyttar mest anses ofta det största problemet med emigration vara att åldersstrukturen förskjuts, i synnerhet med tanke på att flyttarna är i barnafödande ålder. I Vasa har minskningen i antalet ungdomar varit liten, och under senare år har andelen åringar till och med ökat en aning. Eftersom utflyttningen till Sverige är stor just i dessa åldersklasser, måste den kompenseras genom inflyttning från övriga delar av svenskspråkiga Österbotten. Antalet inflyttade ungdomar har faktiskt varit mycket stort, och det är högst troligt att en del senare fortsatt till Sverige. Emigrationen till Sverige från svenska Österbotten ser alltså ut att ske stegvis. Först flyttar man från en småstad eller från landsbygden till Vasa, sedan fortsätter man ganska snart till Sverige där möjligheterna att få jobb eller en studieplats vid universiteten kanske är bättre. I Jakobstad däremot har antalet ungdomar minskat, och man kan tänka sig att befolkningstalet minskat på grund av den omfattande utflyttningen till Sverige, som inte kompenserats av inflyttning från andra delar av svenska Österbotten. Åbo har vissa gemensamma drag med Vasa. Utflyttningen till Sverige är mycket stor och staden fungerar också som en sorts genomgångsort; man flyttar in för att studera och flyttar sedan vidare utomlands. Jämfört med Vasa är migranterna dock proportionellt sett äldre; åringarna har varit lika rörliga som den yngre åldersgruppen, vilket är exceptionellt. Många hör till kategorin karriäremigranter, som har ett helt annat flyttningsmönster än de yngre flyttarna. Inte heller i Åbo har åldersstrukturen blivit ogynnsammare till följd av den omfattande utflyttningen. Åbo drar som tidigare konstaterats till sig svenskspråkiga ungdomar, som troligtvis oftast ska studera vid Åbo Akademi. Andelen svenskspråkiga ungdomar och unga vuxna har faktiskt ökat under det senaste decenniet. En del av ökningen kan tillskrivas den nya lagen om hemkommun. Lagen har säkert också inverkat på emigrationstalen. Det är troligt att utflyttningen till Sverige sker direkt efter avslutad högskoleexamen. Till exempel en person som härstammar från Nyland men studerat i Åbo registreras vid utflyttningen till Sverige som hemmahörande i Åbo. 145

23 KAISA KEPSU I ovan nämnda städer har emigrationsförlusterna varit stora, men att urskilja deras konsekvenser rent statistiskt är svårt. De övriga demografiska komponenterna, främst flyttningen inom landet, spelar en stor roll för befolkningsutvecklingen i just urbana områden. Lokala konsekvenser Utflyttningen till Sverige är en av de faktorer som påverkar den finlandssvenska befolkningsutvecklingen. Ofta har utflyttningen dessutom bedömts som den viktigaste orsaken, eftersom ett bortfall av unga inverkar på nativiteten och därmed också indirekt på det framtida befolkningsantalet. Befolkningsminskningen kan på mindre orter ha flera förödande effekter som kan undergräva minoritetens lokala livskraft. I kommuner med en krympande befolkning och en åldersstruktur präglad av förgubbning blir näringsstrukturen ofta ensidig och arbetstillfällena minskar. Detsamma gäller i och för sig även för de finska glesbygdskommunerna. I fall av ett försämrat sysselsättningsläge är dock de svenskspråkiga mera benägna att emigrera än de finskspråkiga, och därför är konsekvenserna allvarligare för finlandssvenskarnas än för de finskspråkigas befolkningsutveckling. Befolkningsminskningen är ett allvarligare problem för de svenskspråkiga också därför att minoriteten måste kunna värna om sitt språk och sina rättigheter. Det är viktigt med tanke på den svenskspråkiga samhällsservicen att finlandssvenskarna är väl representerade i kommunen. Till exempel skolorna är i farozonen i många glesbygdskommuner med en minskande svensk befolkning. För att skolor ska kunna upprätthållas måste befolkningsunderlaget vara tillräckligt stort. På många håll i Svenskfinland har skolor slagits samman eller lagts ner. Eventuellt kan en minskad social och språklig trygghet sätta igång en ny emigrationsvåg. Den finlandssvenska emigrationen till Sverige är fortfarande ett väsentligt samhälls- och befolkningspolitiskt problem, eftersom den naggar den svenska bosättningen i kanterna. Redan det statistiska material som stått till förfogande vittnar om att emigrationen haft vissa regionala konsekvenser för den finlandssvenska bosättningen. För att närmare kunna undersöka utflyttningens betydelse på det lokala planet måste man dock komplettera med studier på fältet. 146

24 FINLANDSSVENSKA FLYTTNINGSMÖNSTER OCH SPRÅKGRÄNSER NOTER 1 Svenska emigrationskommitténs betänkande Hedberg & Kepsu Finnäs 1986, Korkiasaari & Söderling 1998, 8. 5 De fyra landskapen i Finland är Nyland, Åboland, Åland och Österbotten. 6 Westerholm 2000, 66, 70 75; Hedberg & Kepsu 2003, Finnäs 1986, Svenska emigrationskommitténs betänkande 1980, 15; Måtts-Wikström 1991, 8. 9 Sandlund 1982: Allardt & Starck 1981, 120; Tandefelt 1995, Allardt & Starck 1981, 108; Beijar et al Allardt & Starck 1981, Finnäs 2001, Finnäs 2001, 10. KÄLLOR OCH LITTERATUR Källor Statistikcentralen, Helsingfors Specialbeställt statistiskt material om alla svenskspråkiga som emigrerat till Sverige samt jämförande statistik för de finskspråkiga, augusti Specialbeställt statistiskt GIS-material om befolkningssammansättningen i Finland på kvadratkilometernivå för 1970 och 2000, augusti Litteratur Allardt, Erik & Starck, Christian (1981), Språkgränser och samhällsstruktur. Finlandssvenskarna i ett jämförande perspektiv. Lund. Beijar, Kristina, Ekberg, Henrik, Eriksson, Susanne & Tandefelt, Marika (2000), Ett land, två språk den finländska modellen. Esbo. Finnäs, Fjalar (1986), Den finlandssvenska befolkningsutvecklingen En analys av en språkgrupps demografiska utveckling och effekten av blandäktenskap. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 533. Helsingfors. Finnäs, Fjalar (2001), Finlandssvenskarna inför 2000-talet en statistisk översikt. Finlandssvensk rapport 40. Helsingfors. Hedberg, Charlotta & Kepsu, Kaisa (2003), Migration as a Cultural Expression? The Case of the Finland-Swedish Minority s Migration to Sweden. Geografiska Annaler B, 85 (2), s

25 KAISA KEPSU Korkiasaari, Jouni & Söderling, Ismo (1998), Finland: From a country of emigration into a country of immigration. Ismo Söderling (ed.), A Changing Pattern of Migration in Finland and Its Surroundings. Publications of the population research institute D 32/1998. Helsinki. Måtts-Wikström, Inger (1991), Sverigefinländarnas återflyttning. En jämförelse mellan finsk- och svenskspråkiga. Etnicity & Mobility, research report 16. Helsingfors. Sandlund, Tom (1982), Social Structure and Social Mobility. A Study of the Swedish Population in Finland Ethnicity & Mobility, research report 10. Helsingfors. Svenska emigrationskommitténs betänkande (1980). Kommittébetänkande 1980:24. Helsingfors. Tandefelt, Marika (1995), Finlands svenskar i det 20e seklet. Finlandssvensk rapport 30. Helsingfors. Westerholm, John (2000), Svenskfinland kustbygd i förändring. Göran Hoppe (red.), Öster om Östersjön. Svenska sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm, s