Nyckel till EU-begrepp

Transkript

1 NY Nyckel till EU-begrepp Nyckel till EU-begrepp 150b b 2012

2 Nyckel till EU-begrepp NY

3

4 NY Nyckel till EU-begrepp Tero Erkkilä Teija Tiilikainen 150b 2012 Reviderad utgåva, första upplagan Utgivare UM:s Europainformation

5 Europainformationen Utrikesministeriet PB 482, STATSRÅDET Telefon (UM:s växel) E-postadresser: Europeiska kommissionens representation i Finland Voimatalo, Malmgatan 16, Helsingfors PB 1250, Helsingfors Telefon (09) Informationstjänst kl telefon (09) E-postadresser: förnamn.efternamn@ec.europa.eu Representationen: comm-rep-hel@ec.europa.eu Informationstjänsten: comm-rep-hel-library@ec.europa.eu Utrikespolitiska institutet Kronbergsgatan Helsingfors PB 400, Helsingfors Telefon (09) E-postadresser: fornamn.efternamn@fiia.fi Institutet för de inhemska språken Berggatan Helsingfors Telefon E-postadresser: fornamn.efternamn@sprakinstitutet.fi Tero Erkkilä, Teija Tiilikainen och Europainformationen Redaktion Aino Piehl, Institutet för de inhemska språken Päivi Toivanen, Europainformationen Översättning Mikael Ekholm, Christina Tallberg Grafisk form Tommi Jäkkö Tryck Newprint Oy, Reso ISBN

6

7

8 Innehåll Till läsaren... 9 Europeiska unionens (integrationens) allmänbegrepp Medborgarskap i Europeiska unionen Europeiska unionens institutioner och beslutsfattande Europeiska unionens rättssystem Europeiska unionens politikområden Adresser och källor Register Nyckel till EU-begrepp 7

9

10 Till läsaren Ordlistan framför dig fick sin början i att utrikesministeriets Europainformation ofta tillfrågas om de svåra termerna i språkbruket inom EU. Den första versionen av ordlistan sammanställdes när utvidgningarna av unionen i början av 2000-talet och de ändringar de medförde i fördragssystemet förde med sig en mängd nya begrepp i diskussionen om unionen. Ordlistan utkom första gången år 2004 och en uppdaterad upplaga Men förändringarna har fortsatt. Lissabonfördraget som trädde i kraft i december 2009 och den ekonomiska krisen som strax därpå tillspetsades har fört med sig nya begrepp. Den här ordlistan, som nu också fått en ny layout, uppdaterar EU-begreppen till aktuell nivå. I boken ingår såväl officiella begrepp ur EU-fördragen som ord ur vardagsspråket. I slutet finns ett särskilt register över begrepp och förkortningar i alfabetisk ordning. Siffrorna i registret hänvisar till sidnumren. Den här förnyade ordlistan har sammanställts av i stort sett samma team, som för knappt tio år sedan tog fram den första begreppsförteckningen. Europainformationen vid utrikesministeriet har varit initiativtagare, redaktionschef Päivi Toivanen har deltagit i planeringen och redigeringen av även den här versionen. EU-språkvårdare Aino Piehl från Institutet för de inhemska språken har även den här gången bidragit med värdefull hjälp om praxis i fråga om terminologiarbete och språkvård. Mikael Ekholm översatte den första versionen av begreppsförteckningen medan Christina Tallberg svarar för översättningen av de uppdaterade begreppen. Tommi Jäkkö står för bokens layout. Europeiska kommissionens representation i Finland har även den här gången deltagit i finansieringen av boken. Den förnyade begreppsförteckningen har sammanställts av PD Tero Erkkilä från Helsingfors universitet och docent Teija Tiilikainen från Utrikespolitiska institutet, vilka också sammanställde de tidigare versionerna av boken. Helsingfors, april 2012 Författarna Nyckel till EU-begrepp 9

11

12 Europeiska unionens (integrationens) allmänbegrepp Ekonomiska och monetära unionen (EMU) Bland EU:s medlemsstater skissade man upp planer för en gemensam ekonomisk och monetär union (Economic and Monetary Union) redan i början av 1970-talet, men projektet gjorde märkbara framsteg först då Europeiska monetära systemet (European Monetary System, EMS) trädde i kraft Europeiska monetära systemet bestod av en gemensam valutaenhet (ECU), växelkursmekanism (Exchange Rate Mechanism, ERM) och finansierings- och kreditarrangemang. Den egentliga Ekonomiska och monetära unionen (Economic and Monetary Union, EMU) skapades genom Maastrichtfördraget Fördraget innefattade en bindande plan för genomförande av en ekonomisk och monetär union. Ekonomiska och monetära unionen syftade till att harmonisera den ekonomiska politiken och penningpolitiken och det yttersta syftet var att införa en gemensam valuta, euron. Ekonomiska och monetära unionen genomfördes i tre etapper. EMU:s första etapp ( ) syftade till fri rörlighet för kapital i medlemsstaterna, en harmonisering av den ekonomiska politiken i medlemsstaterna och ett närmare samarbete mellan centralbankerna. Under EMU:s andra etapp ( ) inrättades Europeiska monetära institutet (EMI) och dess uppföljare Europeiska centralbanken (ECB). I och med Ekonomiska och monetära unionens tredje etapp (från ) inledde Europeiska centralbanken sin verksamhet och den gemensamma valutan, euron, ersatte den 1 januari 2002 den nationella valutan i 12 länder inom euroområdet. I maj 2012 uppgår antalet länder som har infört den gemensamma valutan till 17. EMU omfattar en samordning av den ekonomiska politiken och dessutom har medlemsstaterna förbundit sig att undvika underskott i den offentliga sektorns finanser och skuldsättning i den offentliga sektorn. De länder som har infört den gemensamma valutan, dvs. euroområdet har dessutom en gemensam penningpolitik. Europeiska centralbankssystemet ansvarar för att målen i denna politik genomförs. I samband med den finans- och skuldkris som tillspetsades 2010 har det förts en livlig diskussion om EMU:s funktionsduglighet och spelreglerna och beslutsfattandet har justerats. För de länder som har euron som valuta har det dessutom skapats en möjlighet att inrätta en särskild stabilitetsmekanism ESM (European Stability Mechanism), vars mål är att trygga den finansiella stabiliteten i euroområdet genom att Nyckel till EU-begrepp 11

13 bevilja tidsbundna krediter till de stater i euroområdet som har exceptionella problem med den offentliga sektorns finanser. Se även: penningpolitik, samordning av ekonomisk politik, euro Euro Euron är Europeiska unionens gemensamma valuta, som togs i bruk som kontovaluta den 1 januari 1999 inom Ekonomiska och monetära unionens euroområde. Euroområdets valutakurser bands till varandra och länderna åtog sig att bedriva en gemensam penning- och växelkurspolitik. Euron ersatte den 1 januari 2002 den nationella valutan i 12 EU-länder, nämligen Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike. Därefter har Slovenien (2007), Cypern och Malta (2008), Slovakien (2009) och Estland (2010) gått med i euroområdet. Innan namnet euro fastställdes kallades den gemensamma valutan ECU (European Currency Unit). Se även: Europeiska centralbanken, penningpolitik, samordning av ekonomisk politik Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) Europeiska atomenergigemenskapen grundades genom Romfördraget 1957 och syftade till att besluten om utnyttjande av kärnenergi i de sex grundande staterna skulle fattas gemensamt. Vid sidan av fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen, fördraget om Europeiska ekonomiska gemenskapen och Maastrichtfördraget hör fördraget om Europeiska atomenergigemenskapen till Europeiska unionens fyra grundfördrag. Genom Lissabonfördraget som trädde i kraft i december 2009 ändrades fördragssystemet så att det omfattar två grundfördrag (fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Se även: energipolitik, Europeiska kol- och stålgemenskapen, Europeiska ekonomiska gemenskapen, integration Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) Europeiska ekonomiska gemenskapen (European Economic Community, EEC) inrättades genom Romfördraget Europeiska ekonomiska gemenskapen var ett frihandelsområde och en tullunion som omfattade Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och 12 Nyckel till EU-begrepp

14 Tyskland (de sex grundande staterna). Europeiska ekonomiska gemenskapen innebar även att man skapade en ny gemensam politik för jordbruket och transportområdet samt för arbetskraftens rörlighet. Fördraget om Europeiska ekonomiska gemenskapen, dvs. Romfördraget, är ett Europeiska unionens fyra grundfördrag. Genom Lissabonfördraget som trädde i kraft i december 2009 ändrades fördragssystemet så att det omfattar två grundfördrag (fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Europeiska ekonomiska gemenskapens institutionella grundstruktur har bibehållits ända fram till Europeiska unionen i sin nuvarande form. Se även: Europeiska atomenergigemenskapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen, integration, Europeiska unionen Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) Europeiska ekonomiska samarbetsområdet är ett område med gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet hör EU:s medlemsstater samt Island, Liechtenstein och Norge. Se även: fri rörlighet för personer, område med frihet, säkerhet och rättvisa Europeiska gemenskapen (EG) Europeiska gemenskapen bestod av Europeiska kol- och stålgemenskapen, Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen. År 1965 beslutade man upprätta gemensamma institutioner för de enskilda gemenskaperna. Europeiska gemenskapen kvarstod som aktör med rättshandlingsförmåga inom EU ända tills Lissabonfördraget trädde i kraft (december 2009), då EU erkändes som en juridisk person. Se även: Europeiska kol- och stålgemenskapen, Europeiska atomenergigemenskapen, Europeiska ekonomiska gemenskapen, pelarindelning Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) Europeiska kol- och stålgemenskapen inrättades genom Parisfördraget år Genom fördraget skapades en gemensam marknad för koloch stålbranschen inom de sex grundande staterna. Dessa var Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland. Tanken bakom denna gemenskap var även att avskaffa de politiska motsättningarna mellan gemenskapens medlemsstater efter andra världskriget. Nyckel till EU-begrepp 13

15 Fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen, dvs. Parisfördraget, var ett av Europeiska unionens fyra grundfördrag. Gemenskapen anses ha fungerat som föregångare till Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen samt skapat grunden till den europeiska integrationen och Europeiska unionens principer. Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen upphörde att gälla den 31 december Se även: Europeiska atomenergigemenskapen, Europeiska ekonomiska gemenskapen, energipolitik, integration Europeiska unionen (EU) Europeiska unionen inrättades genom Maastrichtfördraget år I och med fördraget började man kalla Europeiska gemenskapen för Europeiska unionen. Juridiskt sett förblev dock gemenskapen en egen juridisk person i motsats till unionen, som inte fick denna rättsliga status. Genom fördraget fick Europeiska unionen en struktur, som följde den så kallade pelarindelningen. Utöver den befogenhet som Europeiska gemenskaperna fick inom olika områden utsträcktes samarbetet till utrikes- och säkerhetspolitik och rättsliga och inrikes frågor. Fördraget om Europeiska unionen omfattade även en bindande plan för genomförandet av Ekonomiska och monetära unionen. Fördraget förstärkte även Europaparlamentets ställning genom det medbeslutandeförfarande som godkändes i fördraget. Genom Lissabonfördraget som trädde i kraft i december 2009 slopades Europeiska unionens pelarindelning och unionens ställning som en juridisk person erkändes. Samtidigt utvecklades beslutsfattandet i en mer enhetlig riktning inom alla politikområden. Genom EU-medlemskapet förbinder sig varje medlemsstat att överlåta en del av sina befogenheter till unionen. Europeiska unionens befogenheter varierar beroende på politikområde, vilket återspeglas i vilken grad av beslutsmakt som överförts. Unionsmedlemskapet ger varje medlemsstat rätt att delta i beslutsfattandet på EU-nivå och förpliktar samtidigt medlemsstaterna att iaktta gemensamma verksamhetsprinciper och regler. När en stat ansluter sig till Europeiska unionen godkänner den det gemensamma regelverket (acquis communautaire). Från och med den 1 januari 2007 består Europeiska unionen av 27 medlemsstater. Dessa är Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Se även: integration, Europeiska gemenskapen, befogenhet, acquis communautaire, penningpolitik 14 Nyckel till EU-begrepp

16 Förbundsstatsutveckling (federalism) Med förbundsstatsutveckling avses Europeiska unionens ökade befogenheter jämfört med befogenheterna för de nationalstater som är medlemmar i unionen. Förbundsstatsutvecklingens omfång är till stora delar avhängig av balansen mellan överstatligt och mellanstatligt beslutsfattande inom unionen och de ändringar som skett i denna. Unionens befogenheter har ändrats och utökats genom nya fördrag och genom ändringar av de ursprungliga fördragen. Framför allt Europeiska enhetsakten 1986 och Maastrichtfördraget 1992 har fördjupat förbundsstatsutvecklingen. Lissabonfördraget 2009 påverkade också utvecklingen i samma riktning. Trots att Europeiska unionen inom vissa politikområden har relativt stora befogenheter är unionen åtminstone inte än så länge en förbundsstat som t.ex. Förenta staterna, utan snarare ett mellanting mellan en förbundsstat och en internationell organisation. Se även: befogenhet, Europeiska unionen, legitimitet, mellanstatlighet, gemenskaplighet Fördjupad integration Med fördjupad integration avses en utvidgning av Europeiska unionens befogenheter och en ökad överstatlighet inom beslutsfattandet, det vill säga att det överförs till unionens institutioner. En fördjupad integration och en utvidgning av unionen har ofta ansetts vara parallella historiska processer. En fördjupad integration diskuterades till exempel i samband med utvidgningen den 1 maj Även i samband med den ekonomiska krisen i Europa har man talat om en fördjupad integration som ett sätt att förhindra kriser i framtiden. Se även: befogenhet, utvidgning, mellanstatlighet Gemenskaplighet Med gemenskaplighet i vissa sammanhang gemenskapsmetod avses övernationellt beslutsfattande, dvs. beslutsfattande där Europeiska kommissionen, parlamentet och EU-domstolen har en stark roll. Diskussionen om den europeiska integrationen och unionens befogenheter hänger till stor del samman med balansen mellan gemenskaplighet och mellanstatlighet. I anslutning till gemenskaplighet och överstatligt beslutsfattande talar man även om att göra något till gemenskapsfråga, vilket innebär att ärenden som omfattas av mellanstatligt samarbete överförs till att avgöras genom överstatligt beslutsfattande. Se även: mellanstatlighet, befogenhet, subsidiaritetsprincipen, förbundsstatsutveckling Nyckel till EU-begrepp 15

17 Grannskapspolitik Europeiska grannskapspolitiken anknyter till de nya yttre gränserna som uppstod till följd av Europeiska unionens utvidgning den 1 maj Grannskapspolitiken syftar till att utjämna skillnaderna mellan EU och dess nya grannländer genom att ge dessa möjlighet att delta i EU-aktiviteter genom samarbete. Den nya grannskapspolitiken konkretiseras i handlingsplaner som EU och dess grannländer utarbetar. I handlingsplanerna fastställs målen för det politiska och ekonomiska samarbetet. Grannskapspolitiken omfattar EU:s närmaste grannar och länder med vilka EU har en gemensam sjögräns. Ryssland och EU har ett särskilt strategiskt partnerskap. Se även: utvidgning, regional- och strukturpolitik Integration Den europeiska integrationen hänvisar till den historiska integrationsprocessen, som anses ha inletts i och med inrättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen den 18 april 1951 (Parisfördraget). Integrationen har fördjupats allt eftersom de befogenheter som genom grundfördragen överförts från medlemsstaterna till de ursprungliga gemenskaperna och senare till Europeiska unionen har ökat. Även institutionssystemets utveckling och utvidgningen av unionens politikområden har lett till en fördjupad integration inom Europeiska unionen. Utöver Europeiska kol- och stålgemenskapen kan betydande steg i integrationsprocessen anses vara inrättandet av Europeiska atomenergigemenskapen och Europeiska ekonomiska gemenskapen genom Romfördraget den 25 mars Även Europeiska enhetsakten (Single European Act, SEA), som ingicks i Luxemburg och Haag den 17 och den 28 februari 1986, och fördraget om Europeiska unionen (Maastrichtfördraget), som ingicks den 7 februari 1992, fördjupade integrationen. Maastrichtfördraget ökade i betydlig grad unionens befogenhet i förhållande till dess medlemsstater. Se även: Europeiska kol- och stålgemenskapen, Europeiska atomenergigemenskapen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, Europeiska unionen, befogenhet, förbundsstatsutveckling, fördjupad integration, utvidgning Medlemskap De länder som vill bli EU-medlemmar ansöker om medlemskapsförhandlingar genom att lämna in en medlemsansökan till unionen. Vid medlemskapsförhandlingarna försöker man kartlägga det ansökande landets nationella särdrag och de övergångsbestämmelser och un- 16 Nyckel till EU-begrepp

18 dantag som dessa leder till samt de ändringar i grundfördragen som medlemskapet förutsätter. I och med det egentliga anslutningsfördraget förbinder sig medlemsstaten att lämna en del av sina befogenheter till unionen. När en ny medlemsstat ansluter sig till Europeiska unionen förbinder den sig att godkänna det gemensamma regelverket. Varje medlemsstat är skyldig att genomföra EU-rätten i sin lagstiftning i tid och tillämpa den korrekt. Med stöd av Lissabonfördraget (2009) blev det även möjligt att frivilligt utträda ur unionen. Se även: utvidgning, Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen Mellanstatlighet Mellanstatlighet hänvisar till att beslut fattas eller bereds vid möten för medlemsstaternas regeringsrepresentanter. Den politiska diskussionen om unionens karaktär och maktutövning är i mångt och mycket en diskussion om förhållandet mellan unionens övernationella beslutsfattande och det mellanstatliga samarbetet. Om mellanstatligheten förstärks inom den europeiska integrationen, betonas regeringarnas roll framför gemenskapligheten. Se även: gemenskaplighet, befogenhet, närmare samarbete, Europa i flera hastigheter Närmare samarbete Genom Amsterdam- och Nicefördragen formaliserades ramarna för så kallad flexibel integration, dvs. närmare samarbete. Detta innebär att en grupp medlemsstater om de så vill inom ett visst politikområde kan bedriva ett närmare samarbete än vad som förutsätts i unionens grundfördrag. Ett närmare samarbete enligt grundfördragen förutsätter att vissa villkor uppfylls. Närmare samarbete kan bedrivas enbart inom de politikområden där unionen inte har exklusiv befogenhet. Dessutom ska samarbetet överensstämma med unionens målsättningar samt principerna i grundfördragen och EU:s regelverk (acquis communautaire). Dessutom förutsätter ett närmare samarbete att minst åtta medlemsstater deltar samt att andra medlemsstater kan ansluta sig till samarbetet i ett senare skede. En enskild medlemsstat kan motsätta sig ett närmare samarbete om det står i uppenbar strid mot medlemsstatens nationella intressen. I sista hand avgörs inledandet av ett närmare samarbete i omtvistade fall av Europeiska unionens råd. Europa i flera hastigheter, vilket avser att olika medlemsstater integreras i olika takt, är ett begrepp som ligger nära närmare samarbete. Se även: acquis communautaire Nyckel till EU-begrepp 17

19 Utvidgning Med utvidgning avses nya medlemsstaters anslutning till Europeiska unionen. De ursprungliga medlemsstaterna i Europeiska kol- och stålgemenskapen, dvs. Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland har fått sällskap av andra i olika skeden av integrationen. År 1973 blev Danmark, Irland och Storbritannien medlemmar. Grekland blev medlem 1981 och Portugal och Spanien Vid utvidgningen år 1995 anslöt sig Finland, Sverige och Österrike. För unionens utvidgning till Central- och Östeuropa fastställdes år 1993 Köpenhamnskriterierna, som förutsatte att de nya medlemsstaterna skulle iaktta principerna för demokrati och rättssamhället, respektera de mänskliga rättigheterna, ha en fungerande marknadsekonomi samt besitta förmågan att fullgöra de skyldigheter som medlemskapet medför. Kandidatländerna har även ingått associationsavtal med unionen för att möjliggöra en stegvis integration. Vid Europeiska unionens historiskt sett största utvidgning den 1 maj 2004 anslöt sig Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern till unionen. Detta har krävt ändringar i grundfördragen, framför allt vad gäller unionens beslutsförfaranden och institutionsstruktur. Ändringarna gällande detta i grundfördragen fanns bland annat på dagordningen för den regeringskonferens som föregick Nicefördraget. Bulgarien och Rumänien anslöt sig till unionen vid ingången av Medlemskapsförhandlingarna med Turkiet och Kroatien inleddes EU beslutade i december 2006 att delvis avbryta medlemskapsförhandlingarna med Turkiet på grund av konflikten med Cypern. Medlemskapsförhandlingarna med Island inleddes i juni Även Makedonien, Montenegro och Serbien har ansökt om medlemskap i unionen. Se även: medlemskap, Europeiska kol- och stålgemenskapen, regeringskonferens, grundfördrag 18 Nyckel till EU-begrepp

20 Medborgarskap i Europeiska unionen Eurobarometern En enkät, med hjälp av vilken Europeiska kommissionen sedan 1973 har följt den allmänna opinionen i medlemsstaterna. Eurobarometern anordnas två gånger per år och behandlar aktuella ämnen med anknytning till unionsmedborgarskapet. En del av frågorna återkommer varje gång och en del byts ut enligt det särskilda tema som valts. Enkäten anordnas på samma sätt i alla unionens medlemsstater och dess urval är representativt för unionens medborgare. Se även: unionsmedborgarskap Europaparlamentets utskott för framställningar Medborgare i Europeiska unionen och personer som är bosatta i Europeiska unionen kan lämna in en framställning till Europaparlamentet om en fråga som hör till Europeiska unionens verksamhetsområde. Frågan måste direkt påverka den som lämnar in framställningen. Rätten att lämna in framställningar är en grundläggande rättighet för unionsmedborgarna, och denna rätt har även företag och organisationer med säte i något av unionens medlemsländer. En framställning kan gälla ett klagomål eller en begäran eller en uppmaning beträffande tillämpningen av EU-rätten. Med stöd av framställningar kan Europaparlamentet ingripa om en medlemsstat eller institution kränker medborgarnas rättigheter. Se även: Europeiska ombudsmannen, stadgan om de grundläggande rättigheterna Europeisk identitet Diskussionen om en europeisk identitet har intensifierats i takt med att Europeiska unionens betydelse har ökat. Tanken om en gemensam europeisk identitet och gemensamma europeiska värderingar är dock relativt omstridd. Frågan om unionsmedborgarna endast identifierar sig som medborgare i sitt eget land, eller även som européer i vidare bemärkelse har en avgörande inverkan på den europeiska integrationen. Man har försökt spåra en gemensam europeisk identitet till en all- Nyckel till EU-begrepp 19

21 mäneuropeisk värdegrund, den gemensamma historian samt kulturellt sammanbindande faktorer. Europeiska unionen har även medvetet försökt skapa uttrycksformer för en europeisk identitet, vilket även har stött på kritik. Dessa uttrycksformer är gemensamma symboler, såsom unionens pass, flagga, hymn och den gemensamma valutan. För Europeiska unionens legitimitet är det viktigt hur bra EU lyckas i sin strävan att bli ett verkligt medborgarnas Europa. Även i Eurobarometerenkäten har man upprepade gånger frågat hur europeiska medborgarna i EU:s medlemsstater känner sig. Se även: integration, legitimitet, Eurobarometern, euro Europeiska datatillsynsmannen Europeiska datatillsynsmannen ska se till att EU:s institutioner respekterar den enskildes rätt till privatliv vid behandling av personuppgifter. I praktiken sker detta genom att datatillsynsmannen övervakar att bestämmelserna om privatliv följs. Om en person misstänker missbruk vid behandlingen av personuppgifter och han är missnöjd med det svar som den institution som behandlat uppgifterna gett i saken, kan han vända sig till Europeiska datatillsynsmannen som undersöker ärendet. Om datatillsynsmannen konstaterar att det skett ett fel, kan han beordra institutionen att rätta eller utplåna uppgifterna. Europeiska datatillsynsmannen kan också göra undersökningar på eget initiativ. Se även: Europeiska ombudsmannen Europeiska ombudsmannen Europeiska ombudsmannen tar emot klagomål över missförhållanden i institutionernas och organens verksamhet, med undantag för EU-domstolens och tribunalens rättsskipning. Rätten att anföra klagomål är en grundläggande rättighet för unionens medborgare. Rätt att anföra klagomål har dessutom alla fysiska personer och juridiska personer som är bosatta eller har sitt säte i någon av medlemsstaterna. Ombudsmannen genomför de undersökningar han anser vara motiverade på basis av klagomålet. Ombudsmannen eftersträvar en förlikning, men om en sådan inte uppnås redan i undersökningsskedet kan ombudsmannen vidta åtgärder och ge den berörda institutionen rekommendationer. Institutionen i fråga avger sitt utlåtande i ärendet till ombudsmannen inom tre månader, varefter ombudsmannen kan avge en utredning om ärendet till Europaparlamentet och berörda institutioner. Ombudsmannen kan även ta upp ärenden för behandling på eget initiativ och ombudsmannen har i uppgift att ingripa i administrativa 20 Nyckel till EU-begrepp

22 missförhållanden. Europaparlamentet utser Europeiska ombudsmannen för parlamentets mandattid. Se även: Europaparlamentet, god samhällsstyrning, stadgan om de grundläggande rättigheterna Fri rörlighet för personer Med stöd av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har alla unionsmedborgare rätt att fritt röra sig och vistas inom unionen. Arbetskraftens fria rörlighet har varit en viktig del av främjandet av den gemensamma marknaden. Ursprungligen gällde den fria rörligheten för personer endast vissa befolkningsgrupper, men den har senare utvidgats till att omfatta alla unionsmedborgare. Den fria rörligheten är en grundläggande rättighet för unionsmedborgarna, men den är behäftad med särskilt fastställda begränsningar. Den fria rörligheten för personer fick en mera officiell ställning då Schengenavtalet genom Amsterdamfördraget fogades till Europeiska unionens fördrag. Se även: unionsmedborgarskap, område med frihet, säkerhet och rättvisa, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, stadgan om de grundläggande rättigheterna Legitimitet Med legitimitet avses att unionens maktutövning anses vara rättfärdigad bland unionens medborgare. Frågan om hur rättfärdigad, legitim, Europeiska unionens befogenhet är, faller i stor utsträckning tillbaka på förvaltningens demokrati, ansvarighet och öppenhet. I samband med Europeiska unionen har man ofta talat om det så kallade demokratiunderskottet, med vilket man avser att demokratin inom unionens institutioner upplevs som otillfredsställande. Trots att Europaparlamentets roll medvetet har stärkts, kan det fortfarande inte helt jämställas med nationella folkrepresentationer. Inte heller frågan om vem som har ansvaret för de beslut som fattas är lika klar som inom nationell förvaltning. Unionens system för beslutsfattande och dess institutionella system är komplicerade, vilket gör det svårt att entydigt fastställa vem som i ett enskilt fall är ansvarig. En central betydelse i detta sammanhang har även förvaltningens öppenhet; unionen har kritiserats för brister i detta hänseende. Diskussionen om legitimiteten för unionens maktutövning och institutionella system har intensifierats i takt med att unionens befogenheter har ökat. Demokratin, offentligheten och förvaltningens ansvarighet inom unionens beslutsfattande är synnerligen viktiga framtidsfrågor för Europeiska unionen. Nyckel till EU-begrepp 21

23 Se även: god samhällsstyrning, öppenhetsprincipen, befogenhet, Europaparlamentet Medborgarinitiativ Lissabonfördraget möjliggör medborgarinitiativ som vidtas av unionsmedborgare. Ett medborgarinitiativ förutsätter att minst en miljon medborgare från åtminstone en fjärdedel av medlemsstaterna ber kommissionen vidta ett lagstiftningsinitiativ i ett ärende som gäller verkställandet av grundfördragen. Dessutom finns det bestämmelser om ett minimiantal undertecknare från varje representerad medlemsstat. Underskrifterna ska samlas in inom 12 månader. Se även: unionsmedborgarskap, Lissabonfördraget Politiska rättigheter Unionsmedborgarskapet garanterar vissa politiska rättigheter. Alla unionsmedborgare har rätt att rösta och kandidera i kommunalval och Europaparlamentsval i den medlemsstat där de är bosatta. Den rösträtt och valbarhet i det land man är bosatt som ansluter till unionsmedborgarskapet ersätter dock inte individens rätt att delta i kommunaleller Europaparlamentsval i den medlemsstat vars medborgare han eller hon är. Med andra ord kan unionsmedborgarna själva välja om de använder sin rösträtt i det land där de är bosatta eller i den medlemsstat vars medborgare de är. Rösträtten och valbarheten i det land där man är bosatt som unionsmedborgarskapet medför gäller emellertid inte medlemsstaternas parlamentsval. Se även: unionsmedborgarskap, Europaparlamentet Principen om icke-diskriminering Med stöd av principen om icke-diskriminering ska alla unionsmedborgare behandlas jämställt. I fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna gällde principen om icke-diskriminering endast nationalitet, men genom Amsterdamfördraget utvidgades den till att omfatta diskriminering på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. De grundläggande rättigheterna angående jämställdhet har även fogats till unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Se även: stadgan om de grundläggande rättigheterna, unionsmedborgarskap 22 Nyckel till EU-begrepp

24 Rätt att väcka talan Enskilda personer har möjlighet att väcka talan angående en åtgärd eller ett beslut från en unionsinstitutions sida. Rätt att väcka talan innehas av personer vars rättsliga ställning direkt berörs av en åtgärd eller underlåtenhet att vidta en åtgärd. Olika typer av talan är talan om ogiltigförklaring, som syftar till att upphäva ett beslut, passivitetstalan om underlåtenhet att uppfylla en skyldighet samt skadeståndstalan, som i allmänhet ansluter sig till ovanstående. Talan som väcks av enskilda personer behandlas i första hand vid Europeiska unionens tribunal. Beslut som fattats av tribunalen kan överklagas till Europeiska unionens domstol. Se även: tribunalen, Europeiska unionens domstol Stadgan om de grundläggande rättigheterna Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna godkändes genom en gemensam förklaring mellan unionens institutioner i december Genom stadgan försökte man i ett dokument samla de grundläggande rättigheterna med anknytning till unionsmedborgarskapet, Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, som Europeiska unionens domstol har bekräftat i sin rättspraxis. Beredningen av stadgan om de grundläggande rättigheterna inleddes i december 1999 i ett särskilt konvent och den godkändes vid Europeiska rådet i Nice som en politisk förklaring, inte som ett rättsligt förpliktande avtal. Stadgan om de grundläggande rättigheterna omfattar de grundläggande rättigheterna gällande mänsklig värdighet, friheter, jämlikhet, solidaritet, unionsmedborgarnas rättigheter och rättskipning. Lissabonfördraget omfattar stadgan om de grundläggande rättigheterna nästan som sådan, och fördragets ikraftträdande innebar att också stadgan om de grundläggande rättigheterna blev rättsligt bindande. Genom Lissabonfördraget skapades även en rättslig grund med stöd av vilken Europeiska unionen kan ansluta sig till Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Förhandlingarna om en anslutning till konventionen inleddes Se även: unionsmedborgarskap, Lissabonfördraget, rättslig grund Unionsmedborgarskap Unionsmedborgarskapet skapades genom Maastrichtfördraget. Unionsmedborgarskapet kompletterar medborgarskapet i en medlemsstat, men utan att ersätta detta. Alla medborgare i unionens medlemsstater Nyckel till EU-begrepp 23

25 är även unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet ger vissa särskilda rättigheter. Unionsmedborgarna har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionen, rösträtt och valbarhet i kommunalval och val till Europaparlamentet i den medlemsstat där personen är bosatt. Medborgarna har även rätt att göra framställningar till Europaparlamentet och anföra klagomål hos Europeiska ombudsmannen eller kommissionen. Dessutom ger unionsmedborgarskapet rätt till diplomatiskt och konsulärt skydd av varje medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter inom ett tredje lands territorium där den medlemsstat i vilken unionsmedborgaren är medborgare inte är representerad. Unionsmedborgarna har även rätt att skriva till unionens institutioner på vilket som helst av unionens officiella språk. Se även: Europeiska unionen, fri rörlighet för personer, politiska rättigheter, Europaparlamentet, Europeiska ombudsmannen, Europeiska kommissionen Öppenhetsprincipen Öppenheten anknyter till offentligheten för unionens verksamhet och beslutsfattande samt handlingars offentlighet. Särskilt frågorna i anslutning till offentlighet för EU:s handlingar och medborgarnas rätt till information har fått stor uppmärksamhet och EU:s institutioner har även kritiserats för bristande öppenhet. De administrativa principerna gällande rätt till information grundar sig på förklaringen i 1992 års unionsfördrag om medborgarnas rätt till information som institutionerna besitter. Genom den artikel som 1997 fogades till fördraget genom Amsterdamfördraget garanterades alla medborgare och juridiska personer i medlemsstaterna tillgång till Europaparlamentets, Europeiska unionens råds och Europeiska kommissionens handlingar. Artikeln i fråga trädde i kraft genom en förordning av den 30 maj 2001, och i den inkluderades även undantagen till denna rätt till information. En öppen förvaltning är även en central princip för god samhällsstyrning. Europeiska kommissionen lade i maj 2006 fram en grönbok om det europeiska öppenhetsinitiativet för att öka öppenheten inom EU-institutionerna och intressebevakningen. Genom Lissabonfördraget (2009) blev behandlingen av lagstiftningsärenden i Europeiska unionens råd offentlig och medborgarnas rätt till information utvidgades att gälla alla institutioners, organs och byråers handlingar. Se även: god samhällsstyrning, Europeiska ombudsmannen, lobbyverksamhet 24 Nyckel till EU-begrepp

26 Europeiska unionens institutioner och beslutsfattande Institutioner och övriga organ Coreper De beslut som Europeiska unionens råd fattar bereds i kommittéer och arbetsgrupper. Den mest betydande av dessa är kommittén för medlemsstaternas ständiga representanter Coreper (Comité de représentants permanents). Coreper sammanträder i två sammansättningar, den ena består av medlemsländernas EU-ambassadörer och den andra av medlemsländernas biträdande EU-ambassadörer. Mötena i Coreper leds av EU:s ordförandeland. Coreper behandlar frågor som tas upp på ministerrådets dagordning och försöker nå samförstånd om dem eller fastställa riktlinjer för diskussionen i ministerrådet. Dessutom fungerar Coreper som ett diskussionsforum för de ständiga representanterna och en kanal för kontakter till medlemsstaternas regeringar. Se även: Europeiska unionens råd Eurogruppen Eurogruppen är ett informellt organ bestående av finansministrarna i de EU-länder som har euron som valuta. Gruppen behandlar frågor i anslutning till den politiska hanteringen av den gemensamma valutan. Företrädare för kommissionen och Europeiska centralbanken deltar även i eurogruppens möten. Jean-Claude Juncker har sedan 2005 varit ständig ordförande för eurogruppen. Lissabonfördraget formaliserade eurogruppens verksamhet med ett tilläggsprotokoll, som fastställer den ständiga ordförandens mandatperiod till två och ett halvt år. Ordföranden ska väljas av en majoritet av medlemsstaterna i eurogruppen. Sedan finans- och skuldkrisen utbröt 2010 har eurogruppen hållit möten även på stats- och regeringschefsnivå. Se även: euro, penningpolitik, samordning av ekonomisk politik Eurojust Eurojust är ett organ som inrättades 2002 och som har i uppgift att effektivera samarbetet mellan nationella åklagarmyndigheter vid Nyckel till EU-begrepp 25

27 bekämpningen av allvarlig gränsöverskridande brottslighet. Eurojust fungerar på området för straffrättsligt samarbete och samarbetar med Europeiskt rättsligt nätverk på straffrättens område, Europol och OLAF samt Frontex. Eurojust består av ett kollegium på 27 personer som utnämnts av medlemsstaterna. Eurojust har sitt säte i Haag. Se även: Europol, OLAF, europeisk åklagarmyndighet Europaparlamentet Europaparlamentet består enligt Lissabonfördraget av högst 751 ledamöter som väljs genom direkta val i de enskilda medlemsländerna. Ledamöternas mandattid är fem år. Europaparlamentet använder lagstiftande makt tillsammans med Europeiska unionens råd. Parlamentets makt inom unionens lagstiftningsarbete har ökats kontinuerligt, och Lissabonfördraget utvidgade det ordinarie lagstiftningsförfarandet att gälla de flesta områden inom unionens lagstiftning. Tidigare kallades motsvarande lagstiftningsförfarande medbeslutandeförfarande och där var parlamentet och rådet jämbördiga. Parlamentet har även budgetmakt och godkänner unionens budget tillsammans med Europeiska unionens råd. Dessutom utser parlamentet på förslag av Europeiska rådet ordföranden för Europeiska kommissionen, utnämner Europeiska ombudsmannen och godkänner Europeiska kommissionens ledamöter. Parlamentet har även rätt att ge kommissionen misstroendevotum. Europaparlamentets ledamöter (Europaparlamentariker, ledamöter av Europaparlamentet) indelas enligt sin partitillhörighet i politiska grupper. Genom en förordning från november 2003 erkändes inom unionen även politiska partier på Europanivå, som kan få valfinansiering från Europeiska unionens budget. Genom förordningen strävade man efter att stärka de grundläggande bestämmelserna för politiska partier på europeisk nivå. Europaparlamentet har utskott som bereder de ärenden som parlamentet behandlar. Parlamentet har tre verksamhetsorter Bryssel, Luxemburg och Strasbourg. Se även: Europeiska kommissionen, europeisk åklagarmyndighet, Europeiska unionens råd, Europeiska ombudsmannen, ordinarie lagstiftningsförfarande Europeiska avdelningen för yttre åtgärder Genom Lissabonfördraget inrättades europeiska avdelningen för yttre åtgärder (External Action Service) som är underställd unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Avdelningen bildades av enheter med ansvar för de yttre åtgärderna vid kommissionen och rådets sekretariat kompletterad med utsända tjänstemän från medlems- 26 Nyckel till EU-begrepp

28 staterna. Till avdelningen för yttre åtgärder överfördes även EU:s militära stab, som har i uppgift stå för den strategiska planeringen av unionens krishanteringsuppdrag och verkställandet av därtill hörande politik och beslut utifrån rekommendationer från unionens militära kommitté. Våren 2012 hade utrikestjänsten en personal på ungefär personer i Bryssel och dessutom anställda vid EU:s gemensamma delegationer i tredje länder. Delegationsnätet har byggts upp genom att Europeiska kommissionens tidigare representationer har blivit gemensamma delegationer och även utvidgats. En förhoppning är att man med hjälp av europeiska avdelningen för yttre åtgärder på lång sikt ska åstadkomma bättre möjligheter till en mer enhetlig utrikespolitik på unionsnivå. Se även: unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Europeiska centralbanken (ECB) Europeiska centralbanken svarar för unionens gemensamma penningpolitik och förvaltar den gemensamma valutan, euron, oberoende av medlemsstaterna. Europeiska centralbanken inrättades 1998 som ersättare till sin föregångare Europeiska monetära institutet. Europeiska centralbanken bildar tillsammans med de nationella centralbankerna Europeiska centralbankssystemet (ECBS). Europeiska centralbankens viktigaste beslutsorgan är ECB:s direktion och ECB-rådet. Direktionen består av en ordförande, en vice ordförande och fyra övriga medlemmar och den utses av medlemsstaternas regeringar. Europeiska centralbankens råd består av ECB:s direktion och de nationella centralbankscheferna i de länder som tagit i bruk euron. Se även: euro, penningpolitik Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) Inom ramen för Europeiska ekonomiska och sociala kommittén sammanträder de nationella intresseorganisationernas representanter. Kommittén inrättades 1957 och sammanträder på begäran av Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen eller Europaparlamentet eller på eget initiativ. Kommittén består av representanter för arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer samt representanter för särskilda branscher, bland annat lantbruksorganisationer och frivilligorganisationer. Kommittén består av högst 350 ledamöter som utses av Europeiska unionens råd för fem år. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén avger ekonomiskpolitiska yttranden och ger de nationella intresseorganisationerna en Nyckel till EU-begrepp 27

29 möjlighet att påverka beslutsfattandet på EU-nivå. I vissa frågor är EU:s institutioner skyldiga att be om ett yttrande av ekonomiska och sociala kommittén. Kommittén kan även avge yttranden på eget initiativ. Kommittén har sitt säte i Bryssel. Se även: Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, Europeiska unionens regionkommitté Europeiska investeringsbanken (EIB) Europeiska investeringsbanken (European Investment Bank, EIB) är ett finansinstitut vars medlemmar är EU:s medlemsstater. Europeiska investeringsbanken har i uppgift att främja utvecklingen av den gemensamma marknaden genom att bevilja lån och ställa garantier. Finansiering beviljas för utveckling av de områden där utvecklingen släpar efter, modernisering av företag som främjar den gemensamma marknaden, om den enskilda medlemsstaten inte har resurser för detta, samt för sådana projekt som gäller medlemsstaternas gemensamma intressen och som inte kan genomföras med nationella medel. Investeringsbankens verksamhet bedrivs utan vinstsyfte. För Europeiska investeringsbankens förvaltning svarar fullmäktige och förvaltningsrådet, som utses av medlemsstaterna, samt en styrelse som utses av fullmäktige. Banken har sitt säte i Luxemburg. Se även: utvidgning, utvecklingspolitik Europeiska kommissionen Europeiska kommissionen utövar initiativrätt och verkställande makt inom EU och övervakar även att unionsrätten iakttas i medlemsstaterna och unionsinstitutionerna. Dessutom företräder kommissionen Europeiska unionen t.ex. i internationella ekonomiska sammanhang. Kommissionen har i praktiken exklusiv initiativrätt inom EU:s lagstiftningsarbete. Kommissionen beslutar själv om de initiativ den tar samt om deras innehåll. Kommissionen kan även vidta diskussionsinitiativ. I kommissionens grönbok presenteras riktlinjer för kommande projekt, medan man i vitboken lägger fram förslag till åtgärder. Europeiska kommissionens institutionella historia har sin grund i 1950-talets grundfördrag och benämningen kommission befästes i och med Romfördraget. Kommissionen består av 27 ledamöter eller kommissionärer. Varje medlemsstat har en kommissionärsplats i kommissionen. I Lissabonfördraget kom man överens om att efter år 2014 övergå till en jämlik rotation av platserna i kommissionen mellan medlemsstaterna. Härvid skulle endast 2/3 av medlemsstaterna i tur och ordning få en plats i kommissionen. Men efter att den irländska folk- 28 Nyckel till EU-begrepp

30 omröstningen om Lissabonfördraget utmynnade i ett negativt slutresultat, beslutade Europeiska rådet ändå i december 2008 att kommissionens nuvarande sammansättning kvarstår. Europaparlamentet väljer kommissionsordföranden utifrån ett förslag av Europeiska rådet. Rådet utarbetar tillsammans med den utsedda ordföranden ett förslag till sammansättning av kommissionen som ska godkännas av Europaparlamentet. Kommissionens interna organisation uppdelas i generaldirektorat och andra avdelningar enligt ämnesområde. Varje generaldirektorat ansvarar för beredning, forskning och planering inom det egna ämnesområdet. Kommissionen har sitt säte i Bryssel, men en del av dess enheter bland annat statistikkontoret Eurostat finns i Luxemburg. Se även: Europaparlamentet, Europeiska unionens råd, grundfördrag Europeiska revisionsrätten Europeiska revisionsrätten övervakar genomförandet av budgeten samt utnyttjandet av unionens medel. Revisionsrätten ansvarar för den externa granskningen av utnyttjandet av unionens medel. Över granskningen utarbetas en årsrapport som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning. Dessutom avger revisionsrätten en revisionsförklaring till Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Med utgångspunkt i denna beslutar Europaparlamentet om beviljande av ansvarsfrihet för Europeiska kommissionen. Revisionsrätten består av 27 ledamöter som utnämns av Europeiska unionens råd efter att det hört Europaparlamentet. På basis av Nicefördraget ska revisionsrätten ha en representant från varje medlemsstat. Europeiska revisionsrätten har sitt säte i Luxemburg. Se även: Europaparlamentet, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen Europeiska rådet Europeiska rådet är ett organ bestående av stats- och regeringscheferna i unionens medlemsstater, vilket genom Lissabonfördraget blev en av Europeiska unionens egentliga institutioner. Europeiska rådet inrättades 1974 för att effektivera det utrikespolitiska samarbetet inom dåvarande EG och dess roll som ett allmänt politiskt ledande organ befästes genom Maastrichtfördraget. I och med Lissabonfördraget fick Europeiska rådet en ständig ordförande, vars mandatperiod är två och ett halvt år. Europeiska rådet sammanträder två gånger per halvår på ordförandens kallelse, men i specialfall, såsom under den ekonomiska krisen, har det haft möten även oftare. Nyckel till EU-begrepp 29

31 Europeiska rådet har i uppgift att ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling samt att fastställa de allmänna politiska riktlinjerna. Europeiska rådet kan även göra vissa klart avgränsade ändringar i unionens grundfördrag framför allt gällande unionens institutioner och beslutsförfaranden. Vidare fastställer Europeiska rådet unionens strategiska intressen inom de yttre åtgärderna och riktlinjerna för området med frihet, säkerhet och rättvisa. Europeiska rådet sammanblandas ofta med Europarådet, vars medlemmar består av de flesta stater i Europa. Inom Europarådet ingår staterna olika konventioner, som till exempel Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Se även: Europeiska unionens råd Europeiska unionens byråer Europeiska unionen har så kallade byråer, som har inrättats för att sköta vissa tekniska, vetenskapliga eller administrativa uppgifter. Största delen av byråerna inrättades under 1990-talet, men de första inledde sin verksamhet redan på 1970-talet. Byråerna sköter sina uppgifter självständigt och de förenas närmast av en enhetlig organisationsstruktur. Tillsynsmyndigheterna kan grovt taget indelas i fyra kategorier: byråer som främjar verksamheten på den inre marknaden (t.ex. Europeiska läkemedelsmyndigheten och Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet eller livsmedelsverket), övervakningsmyndigheter (t.ex. Europeiska miljöbyrån), byråer på socialområdet (t.ex. Europeiska arbetsmiljöbyrån) samt organ som besitter särskilda kunskaper för Europeiska unionens verksamhet (t.ex. Översättningscentrum för Europeiska unionens organ). Sätet för varje organ fastställs från fall till fall och byråernas placering i de enskilda medlemsstaterna är ofta föremål för politiska tvister. Europeiska kemikaliemyndigheten inledde sin verksamhet i Helsingfors Frontex är en byrå som inrättats för samarbetet mellan gränsbevakningsmyndigheterna i EU:s medlemsstater. Den inledde sin verksamhet i Warszawa i Polen Europeiska jämställdhetsinstitutet finns i Litauen och byrån för grundläggande rättigheter inrättades i Wien Dessutom har Europeiska unionen byråer inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och byråer för polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Se även: OLAF, Europeiska försvarsbyrån, Europol, Eurojust Europeiska unionens domstol Europeiska unionens domstol övervakar att tolkningen och tillämpningen av grundfördragen sker i enlighet med lagen. Domstolens tolk- 30 Nyckel till EU-begrepp

32 ningar av fördragen är av stor betydelse för utvecklingen av unionens lagstiftning. EU-domstolen behandlar tvister om tolkningen av EU:s regelverk som uppstår mellan Europeiska unionens institutioner och medlemsstaterna eller mellan två medlemsstater. Domstolens förhandsavgöranden styr medlemsstaterna mot ett enhetligt iakttagande av EU:s regelverk. Europeiska unionens domstol består av 27 domare som utnämns av medlemsstaternas regeringar. Dessutom biträds domstolen av åtta generaladvokater. Generaladvokaterna utarbetar förslag till avgörande, på basis av vilka domstolen fattar sitt beslut. Förslagen till avgörande är emellertid inte bindande för domstolen. Domstolen har sitt säte i Luxemburg. I anslutning till Europeiska unionens domstol fungerar tribunalen. Se även: tribunalen Europeiska unionens regionkommitté Europeiska unionens regionkommitté består av representanter för nationella regioner och lokala samfund. Regionkommittén inrättades genom Maastrichtfördraget år Kommittén har högst 350 ledamöter som utses av Europeiska unionens råd för fem år. Regionkommittén avger yttranden i frågor som gäller regionala och lokala frågor på begäran av Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen eller Europaparlamentet. Regionkommittén kan även avge yttranden på eget initiativ. Kommittén har sitt säte i Bryssel. Se även: Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Europeiska unionens råd Europeiska unionens råd som brukar kallas ministerrådet är den ena av unionens lagstiftningsorgan. Rådet använder lagstiftande makt genom att på förslag av kommissionen utfärda förordningar och direktiv tillsammans med Europaparlamentet samt genom att fatta beslut. Dessutom använder rådet budgetmakt genom att tillsammans med parlamentet godkänna budgeten. Rådet företräder medlemsstaterna inom unionen och i dess möten deltar en minister från varje medlemsstats regering. Rådets sammansättning de ministrar som representerar sitt land bestäms enligt det ämnesområde som behandlas. Rådet för allmänna frågor, som består av medlemsstaternas utrikesministrar, har en samordnande roll. Den allt djupare ekonomiska integrationen har även ökat betydelsen av rådet för ekonomiska och finansiella frågor eller Ekofinrådet (Economic and Financial Affairs Council). Dessutom Nyckel till EU-begrepp 31