Irebas armé. Jarlarméerna. Ledungen. Soldaterna. Ledning. Krigarkulturen

Transkript

1 Irebas armé Jarlarméerna Ireba som land har ingen egentlig armé. Istället har var och en av frijarlarna egna stående arméer, som dessutom förstärks i krigstider av en form av ledungssystem. De stående arméerna används både som skydd mot vättarna i bergen och som en maktfaktor mot de andra frijarlarna. Överjarlen har dock ett övergripande ansvar över alla Irebas väpnade styrkor, det är överjarlen som leder frijarlarna i krig, även om han inte har någon direkt påverkan över arméernas uppbyggnad. De sex jarlastaterna har synnerligen olika arméer, både i styrka och i utseende. Gerligis har den enskilt både största och starkaste armén, även om Rahaganis och Visarosi inte är långt efter. Bontidu är både den minsta och den militärt svagaste staten, även om bågskyttarna därifrån anses vara världens främsta. Ledning Även om frijarlarna är högsta befäl över sina arméer har alla utom frijarl Selisia do Fagarasa en marsk som sköter den löpande förvaltningen av trupperna. Dessa har graden svärdsmarsk och det finns en i varje jarlastat utom Osoris, där platsen just nu är vakant. Krigarkulturen I Ireba är armén och soldaterna en viktig del av kulturen. För ireber är ära och heder till sig själv och till sin familj någonting mycket viktigt. I Ireba vinns ära genom strid och blod. Det är huvudanledningen till att den irebska armén så stark, trots att landet är kargt och glesbefolkat. Det finns tre olika nivåer av krigare, och dessa gäller i hela Ireba. Den lägsta nivån av krigare är medlemmarna i >>Ledungen<< och den högsta är >>Loránderna<<. Mellan kommer >>Soldaterna<<. Ledungen Det året en ireb fyller 18 år skickas han eller hon i iväg till närmsta fort. Det är deras lagstadgade skyldighet att ge två år av sina liv till militär träning. I fortet tränas de till att kunna strida med spjut och svärd eller skjuta pilbåge. Under denna tid får de ingen ersättning förutom kost och logi. Efter de två åren är personen med i ledungen tills den fyller 40. Det är endast överjarlen som har rätt att mobilisera ledungen. Det är följaktligen inte något som händer särskilt ofta. Soldaterna Soldaterna är ireber som fortsatt sin bana inom krigsmakten efter det att deras grundutbildning för att bli en del av ledungen är färdig. Uppskattningsvis en ireb på tio fortsätter för att bli soldat. Det är dessa som utgör ryggraden i Irebas armé. För den nya soldaten finns två olika vägar. Det vanligaste är att det finns ett behov av nya bågskyttar eller vanligt fotfolk i jarlarmén. Då skickas den nya soldaten genast dit och börjar genomföra skarp tjänstgöring i något fort eller någonstans i fält. Det finns dock andra truppslag än bågskyttar och fotfolk, och om det finns behov i armén av lätt rytteri, kastmaskinstrupper, tyngre fotsoldater eller liknande skickas istället den nya soldaten på omskolning. Vad gäller träning och beväpning är de irebska soldaterna synnerligen snarlikt utrustade som sina kastariska motparter. Den största skillnaden är att så gott som alla irebska soldater bär svärd samt att ringbrynja är mycket vanligare än i Kastaria. Dessutom bär alla soldater i Irebas armé över sin brynja en lång, nästan fotsid, enfärgad surcoat. Dessa är i jarlastaternas respektive färger. Ofta är dessa brämade med päls hos de rikare soldaterna, gärna med broderade drakar eller liknande på. Soldaterna fyller i armén ofta funktionen som instruktörer för ledungen, och i krigstid är

2 det soldater som är deras rotmästare. För att få befäl över soldater blir man graderad för tapper tjänstgöring, liknande systemet i den kastariska armén. Det finns ingen krigsskola i Ireba, istället bygger graderna på ett ihakande mentorssystem. Rotmästare som är intresserade av att stiga i graderna får lektioner av sina löjtnanter, kaptener av sina marskar osv. Loránderna Krigarkasten Loránderna är elitsoldaterna i Irebas armé. Det är vanligen hit de flesta soldaterna strävar, att tillhöra loránderna är mycket prestigefullt, och ger mycket ära till din familj och till dig själv. För att bli loránd krävs något alldeles extra. Soldater som uppför sig exemplariskt eller utmärker sig i strid eller genom plikttrogen tjänstgöring kan bli uttagna till loránd. Det är då en mycket stor ära, och något som familjen firar i fem dagar. Annars tas loránderna ut i årliga kämpaspel. Detta är då en stor tilldragelse som äger rum på ungefär fem platser i varje jarlastat. Till de städer eller byar som utvalts till värdar till spelen strömmar då mängder med unga män och kvinnor som vill vara med och pröva lyckan. Hur kämpaspelen ter sig är olika för varje år. Dessutom är det stora skillnader i de olika jarlastaterna. I Visarosi, till exempel, är alla loránder tungt bepansrade ryttare som kallas penteler. Där är kämpaspelen alltid till häst, medan kämpaspelen i Bontidu alltid kretsar kring bågskytte, eftersom deras loránder oguzerna är bågskyttar. Innan kämpaspelen startar är det utlyst hur många loránder som kommer att väljas ut på varje plats. Oftast är det mellan tio och trettio, beroende på hur många som söks och hur många som deltar i kämpaspelet. Om någon genom sin prestation i kämpaspelen blir uttagen till loránderna frågas denne om sitt namn. Det namn man då ger kan vara ens eget, om man vill hedra sin familj, eller ett nytt, om man tidigare vanhedrat sig eller begått något brott. Om man väljer ett nytt namn upphör personen man tidigare var att finnas. Man blir benådad för alla sina brott och alla tidigare snedsteg, då det räknas så hedersamt att tillhöra loránderna. Man får en ny start i livet, helt enkelt. Under dessa kämpaspel deltar ofta flera sydläningar, legosoldater eller olika lågadliga krigare, så väl som brottslingar och landsflyktingar. Detta på grund av att det anses som en merit även längre söderut att ha tjänstgjort en tid som loránd, då de anses som några av världens absolut främsta i sina respektive discipliner. Någon som tjänstgjort som ildiko, Osoris marinkrigare, kommer med största sannolikhet aldrig att gå arbetslös igen, då meriten väger mycket tugnt. Strukturen hos loránderna är mycket olika i de olika jarlastaterna, men några grundläggande regler går igen. Man skriver på för en viss tid, ofta är tiden någonting man väljer själv. Under den tiden är man loránd framför allt annat. Desertörer jagas ned och dräps, utan nåd eller rättegång. I Irebas sprids efterlysningar efter desertörer med vindens hastighet, och få är de som undkommit sitt kompanis rättvisa. Göran Andersson

3 Indelning I Ireba styr jarlarna till största delen över sina egna arméers uppbyggnad och struktur. Det har dock kommits överens i Jarlarnas råd att vissa företeelser ska vara standardiserade för att underlätta arméns funktion i krig. Därför är graderna och deras gradbeteckningar likadana, precis som truppernas indelning. På grund av sina vitt skilda användningsområden delas fotfolk och rytteri in i olika system helt. Rytteri: Lans - Fem ryttare Banér - Tio lansar, femtio ryttare Kompani - Tio banér, femhundra ryttare Fot: Rote - Femton krigare Kompani - Tjugo rotar, trehundra krigare I Ireba är härarna regionala företeelser, inom jarlastaterna, och ofta uppbyggda av kompanier från de flesta truppslagen. En härs storlek är därför väldigt varierande, från fem till femton kompanier Indelning Ledungen består av fotsoldater med spjut, svärd eller pilbåge. Soldaterna består av lätt rytteri, tunga fotsoldater, lätta fotsoldater. Loránderna är olika i de olika jarlastaterna. Arméns grader Här kommer arméns graders inbördes position i stigande ordning: (Lansledare) Rotmästare Banerledare Löjtnant, skvadronslöjtnant Kapten, skvadronskapten Härmarsk Svärdsmarsks Jarl Överjarl Lansledare Lansledare är ingen egentlig grad, då en lansledare bara har befälet över en mycket liten grupp. Inom det tunga rytteriet leder lansledaren bara en enda fullvärdig tung ryttare och deras väpnare. Titeln är bara till för att rangordningen skall vara klar om banerledaren skulle falla. Det är nämligen lansledaren i andra lansen som övertar befälet i sådana fall. Inom det lätta rytteriet är uppgiften lite svårare, för det lätta rytteriet opererar ofta i små enheter på t.ex. spaningsuppdrag. Då är lansledaren högsta befäl och får ofta fatta svåra beslut snabbt. Även inom lätta rytteriet är andra lansens lansledare först att ta över befälet om bannerledaren skulle falla. Lansledarens egentliga uppgift annars är att se till att hästarna inom lansen är i gott skick. En lansledare bär inga gradbeteckningar, var och en vet vem som är deras lansledare och det räcker. Göran Andersson

4 Rotmästare Rotmästaren har befälet över en rote om 15 krigare inom bågskyttarna eller fotfolket. Detta är den lägsta graden inom armén, men det krävs ändå vissa färdigheter för att nå hit. Antingen skall du ha utmärkt dig så under grundutbildningen att du genast blev rotmästare, eller avancerat genom tapperhet och skicklighet i fält. Det är rotmästaren som har hand om att soldaterna i enheten är utvilade, nyktra, hela och rena. Denne ska dessutom se till så att gruppen inte bryter formationen i strid. Om ett högre befäl har åsikter på en rote är det nästan alltid rotmästaren som straffas, då det är rotmästarens arbete att hålla ordning på gruppen. Rotmästare bär samma utrustning som sina vapensyskon med enda skillnaden att ett rött armband bäres på högerarmen. Detta bäres under all tjänstgöringstid, rustad såväl som orustad. Banérledare Den lägsta egentliga graden inom rytteriet är banerledare, härefter alltid kallad endast banerledare för enkelhetens skull. Banerledaren är ledare över ett baner rytteri. Detta är den enheten rytteri oftast opererar i på slagfältet. Inom det tunga rytteriet är banerledarens uppgift att sköta alla signaler under ett rytterianfall, när lansarna ska sänkas, när enheten ska vändas osv. Inom det lätta är ett baner en perfekt enhet för att göra en flankerande rörelse för att ta ut t.ex. kastmaskiner. Banerledarens uppgift, förutom att leda baneret i slag, är så gott som densamma som rotmästarens. Baneret ska vara helt och rent, rustningarna välskötta, surcoaten fläckfri. Precis som för rotmästaren är det banerledaren som har det yttersta ansvaret och om ett baner misslyckas, är det banerledaren som har misslyckats. Skillnaden mellan banerledare och rotmästare är dock ganska stor vad gäller kraven på formalitet. Ingen ryttare är du med sin banerledare och om banerledaren ger en order, lyder man. Banerledare bär jarlastatens sköld över hjärtat på surcoaten. Löjtnant, skvadronslöjtnanter Löjtnanterna är kaptenernas ställföreträdare. De har samma befogenheter och rättigheter som kaptenerna med enda undantaget att de bara handlar efter sina kapteners befallningar. Löjtnant blir banerledare eller rotmästare som tjänstgjort minst två år och som tagit undervisning i minst ett. På varje kapten går det oftast två löjtnanter. Antalet kan dock variera från ingen upp till fyra. Gradbeteckningen är en surcoat med statens vapensköld på bröstet Kapten, skvadronskaptener För att bli kapten krävs fyra år som löjtnant, varav två av dessa ska innehålla lektioner. Det är kaptenerna som för befälet. Det är de som håller uppställningar, som kontrollerar att alla är hela och rena, och som straffar rotmästarna om rotarna missköter sig. Att vara kapten är synnerligen hedersamt, ungefär på samma nivå som loránderna, även om det inte är riktigt samma hjältestatus. I strid är det kaptenernas roll att se till att marskarnas strategi följs. De signalerar framryckning och när bågskyttarna skall släppa sina pilar. En kapten som utmärkt sig som en god taktiker kan bli tagen av härmarsken som elev. Det krävs dock betydande ekonomiska donationer av kaptenen och dennes familj för att detta ska ske, och därför är det få ofrälse som når dit. Kaptenen blir då en härkapten, ett steg som krävs för att nå graden härmarsk. Kaptenerna bär surcoater med jarlastatens vapen på bröstet, med en svart sasch broderad med blåa drakar. I strid bärs en motsvarande armbindel istället för saschen. Härmarsk Härmarskarnas uppgift i fält är att i samråd med svärdsmarsken och jarlen planera slaget in i minsta detalj. Inför ett slag träffas härmarskarna, deras ställföreträdare, svärdsmarsken och jarlen, om denne är närvarande, för att besluta om taktiken, varje härs uppgift samt vart de ska grupperas. Det blir sedan härmarskarnas arbete att flytta sin här på plats och se till så att uppgiften följs. Under ett slag står härmarskarna samman

5 med svärdsmarsken och signalerar med horn, budbärare eller fanor till sina härar. Då är härmarskarnas ställföreträdare, vilka är erfarna adliga kaptener (s.k. härkaptener), nere hos hären och vidarebefordrar meddelandena från ledningen. Nere hos hären innebär bakom hären tillsammans med ett privat garde av en rote eller en lans. I Ireba är härarna så stora att de kan sköta vissa uppgifter utan uppbackning av hela jarlarmén. Ibland gör härmarskarna stickprov på disciplinen och utrustningen i sina enheter. Det är en stor skam för ett baner eller en rote om härmarsken har åsikter om någonting. En härmarsk är högt uppsatt och någon man har stor respekt för. En härmarsk bär vad denne vill, men en purpurfärgad sasch med silversvärd är deras hederstecken. Vissa bär en armbindel med motsvarande mönster. Svärdsmarsk Att vara legionsmarsk är nästan så högt som det bara går att nå inom armén. För att bli svärdsmarsk krävs stora taktiska kunskaper och mångårig erfarenhet av krig och soldatliv. Det krävs dessutom vänner på höga platser. En svärdsmarsk sitter oftast böjd över rapporter och papper från vilka han planerar och beslutar om logistik och taktik för armén. När armén är vilande beslutar svärdsmarsken om vilket material som måste beställas och hur många soldater som kan friställas eller måste omrekryteras. Under slag sitter svärdsmarsken med sin stab av härmarskar och iakttar slaget från en god utsiktspunkt. Därifrån kan de styra trupperna genom flaggor, horn och budbärare. Svärdsmarskens hederstecken är ett mycket utsmyckat atarsvärd, som bärs vid formella tillställningar. Dessa var gåvor från atarerna för nästan ett århundrande sedan, och är anledningen till namnet svärdsmarsk. Göran Andersson

6 Jarlarméerna Gerligis Stridsrop: Tills draken blöder! Fana: Fyra fält, röd drake mot vit bakgrund och korsade silveryxor mot svart bakgrund. Surcoat: Vit Antal soldater: Frijarl: Visens Sindres Svärdsmarsk: Ileana Corina Vadi do Tilbes Gerligis har den enskilt största armén i Ireba. Detta beror till stor del på att Gerligis har mycket kust och lång gräns. Det finns därför ett behov av en större armé, som skydd. Dessutom är armés storlek ett minne från tiden innan handelsförbindelserna med Kastaria blev så fredliga som de är idag. Dessutom sägs det finnas stora mängder vättar i bergen, även om detta inte går oemotsagt. Gereligis har en balanserad armé med en god härförare i Svärdsmarsk Ileana Corina Vadi do Tilbes. Av statens krigare är ungefär sextusen rytteri, lätt och halvtungt, sjutusen fotfolk med spjut eller svärd och sköld och sjutusen bågskyttar. De har dessutom två olika lorándenheter, vilka utgörs av ungefär tusen krigare var. Csongorerna är en elitenhet som patrullerar bergen i Gereligis. De är utrustade med lätta rustningar av läder eller ingen rustning alls och bär långbåge och enhandssvärd. De är tränade för att tåla de hårda klimatet i bergen och på att röra sig tyst. Deras uppgift är att hindra folk från att resa i hemlighet över bergen. De hindrar smuggling, stoppar förrymda brottslingar, jagar vättar och håller bergsvägarna säkra för resande. I strid fungerar Csongorerna i första hand som spanare, samt som sabotörer. Elekerna är Gereligis tyngsta fotsoldater. De har börjat förstärka sina fulla ringbrynjor med plåtdelar, men rykten säger att frijarlen beställt 989 måttbeställda rustningar i plåt från Gregorien! Som beväpning bär de pålyxor med yxhuvuden. De är frijarlens hedersvakt i fredstid. Deras huvuduppgift i krig är att beskydda arméledningen. De brukar dessutom användas som formationsbrytare, med sina långa pålyxor, eller som motmedel mot fiendens tyngsta fotfolk. Rahaganis Stridsrop: Anfall! Fana: Hälften vit hälften svart, med röd sparre. Surcoat: Svart Antal soldater: Frijarl: Marisa do Osnabias Svärdsmarsk: Vladimir Floca do Isas Armén i Rahaganis är ytterst lik armén i Gereligis, förutom att den är mindre. Då terrängen i Rahaganis är förhållandevis flack har dock staten något mer rytteri och mindre fotfolk. Uppdelningen är ungefär femtusen rytteri, i första hand lätt, även om det finns några kompanier halvtungt. Till det kommer fyratusen fotsoldater med spjut och tretusen bågskyttar. Lorándenheterna kallas kardoser och sebeser. Kardoserna är bara ungefär femhundra, medan sebeserna är över tretusen. Kardoserna är Marisa do Osnabias livvakt. De är svärdskämpar som gjort att strida med svärd och bucklare till en konstform. De är mycket skickliga på detta och ägnar timtals varje dag till att förfina sin skicklighet. I den kända världen finns det inga bättre. I strid beskyddar de krigsledningen, även om de används stundtals som vanligt lättare fotfolk. Sebeserna är de krigare som patrullerar Rahaganiss stäpper. Deras relation till deras hästar överträffar till och med det kastariska lätta rytteriets. För att kunna bli uttagen under kämpaspelen måste du ha sådan kontroll över dig själv och din häst att det verkar som magi för den invigde. En sebes kan göra volter på ryggen av sin häst när den galopperar, rida den utan tyglar genom ett slagfält och byta häst med sin kamrat i fyrsprång. De rider oftast små, härdiga hästar och bär mycket lite rustning. Som vapen används i första hand krökta huggsvärd som lämpar sig perfekt för strid från hästryggen. Det finns nedskrivet om sebeser som valt att strida med två huggare, även om det vanligaste är att en

7 liten rundsköld används. De används i strid med fördel som lätt rytteri, spanare, eller chocktrupper. Visarosi Stridsrop: Eld och tårar! Fana: En gyllene stegrande häst mot blå bakgrund. Surcoat: Blå Antal soldater: Frijarl: Floriou do Tirgunin Svärdsmarsk: Narcisa Randa Närheten till Gregorien har påverkat arméns utseende i Visarosi kraftigt. Jarlastaten har tagit över gregorernas vurmande för tungt rytteri. Annars har riddarkulten dess stridskonst inte slagit i Ireba, då man anser att rytteri är till för snabbhet och fotfolk för styrka. Undantaget är då Visarosi som närmast liknar en mindre version av Gregoriens armé. Tiotusen fotsoldater, hälften båge, hälften svärd eller spjut, utgör kärnan i armén. De övriga fem tusen utgörs av Irebas motsvarighet till riddare. Lorándenheten pentelerna, som även kallas för Irebas riddare, är Irebas enda egentliga tunga rytteri. De är strikt inspirerade av Gregoriens riddare i klädsel och beetende, men det finns inget krav på adligt blod. Detta är något som många riddare från andra länder ser som en skymf på den hedervärda riddartraditionen. Det är dock till uttagningarna till pentelerna som flest unga ofrälse från andra länder söker sig. Barn som i Lenorien eller Gregorien vuxit upp med riddarromantiken och som härigenom ser sin chans att få leva sin dröm. Pentelenerna är utrustade och beväpnade som fattiga gregoriska riddare, även om allt är av utmärkt kvalitet. De har dessutom ett väpnarsystem, precis som i Gregorien. Osoris Stridsrop: Som nordanvinden! Fana: Fyra fält, vita skepp på blått, svarta skepp på gult. Surcoat: Gul Antal soldater: Frijarl: Selisia do Fagarasa Svärdsmarsk: - I Osoris används armén till stor del som beskydd till handelsflottan. Dessutom finns det en hel del rövare och andra konstigheter i den vidsträckta skogen som håller armén sysselsatt i fredstid. På grund av skogen och flottan har Selisia do Fagarasa ansett att rytteri inte är någonting som jarlastaten behöver. Istället består armén av tretusen bågskyttar och tretusen fotsoldater. Det byggs dessutom stora mängder kastmaskiner av virket från skogen, som sedan säljs till de övriga jarlastaterna. I de övriga jarlarméerna går det uppskattningsvis ett batteri kastmaskiner om fyra pjäser per tusen krigare. I Osoris går det fyra batterier per tusen krigare. Ingenjörerna i Osoris har tagit den kastariska konsten att bygga kastmaskiner och utvecklat den till långt över kastariernas förmåga. Loránderna i Osoris kallas ildiker. En ildiko är en marinkrigare som reser med statens skepp. De skyddar handelsflottan mot kapare som härjar längs kusten, och försvarar flottan under längre resor. Ildikerna är en av de få lorándenheterna som i fred tjänstgör i hela Ireba. De skyddar alltså inte bara Osoris handelsflotta, utan hela landets. De är beväpnade korta svärd, runda sköldar och små armborst. De använder ingen rustning. I krig fungerar de i första hand som skydd för trosskeppen, även om de även kan användas i räder mot fientliga skepp eller hamnar.

8 Frata och Mosiu Stridsrop: Stål och ära! Fana: Hälften Sankt Marisa, silver mot röd bakgrund, hälften ett vitt svärd mot blå bakgrund. Surcoat: Röd Antal soldater: Frijarl: Vladimir Bisos Svärdsmarsk: Gellert Ferenc Gada Frata och Mosiu har en förhållandevis liten armé, men alla i den har vapen och rustning av högsta kvalitet från de skickliga smederna i staten. Det finns mycket få bågskyttar i Frata och Mosiu, så större delen av armén består av svärdskämpar i full ringbrynjerustning. Det finns inte mer än femhundra bågskyttar och femhundra lätt rytteri sammanlagt. Loránderna i Frata och Mosiu är även de svärdskrigare. De kallas gedeoner och strider med moderna långsvärd. I Frata och Mosiu fungerar de som en ordningsmakt i fredstid. De är skickliga fäktare, även om det finns betydligt skickligare i såväl Lenorien som Gregorien. Deras roll i krig är som tungt eller lätt fotfolk. De är tränade att strida såväl i som utan rustning. hästar. Det finns till och med skyttar i oguzernas led som är så skickliga att de kan träffa riddare i deras hjälmspringor. Galtlegionen (från Kastaria) Stridsrop: Galten intill döden! Fana: Bild kommer Antal soldater: 3056 Befälhavare: Legionsmarsk Magnus Silverskata Bontidu Stridsrop: För nöden vi söker nåd, styr våra händer mot välsignelse och rättvisa! Fana: En gyllene pil mot grön bakgrund Surcoat: Grön Antal soldater: Frijarl: Dumira do Susma Svärdsmarsk: Adrian Ioanid Då det var i Bontidu som bågskyttarnas skyddshelgon Sankt Nannia sköt till himmelen är det främsta truppslaget självklart bågskyttar. Tretusen bågskyttar, femhundra lätta ryttare och femhundra spjutsoldater formar ryggraden i armén. Oguzerna, Bontidus loránder är bågskyttar de med. De används dock inte som bågskyttar som överöser fienden med pilregn. De är skarpskyttar som kan träffa ett mynt på två hundra stegs avstånd. I krig kan de slå ut ledare för rotar, mörda marskar eller skjuta ihjäl motståndarens