Hur gör socialtjänstens familjerätt riskbedömningar i utredningar om vårdnad, boende och umgänge? En enkätundersökning

Transkript

1 Hur gör socialtjänstens familjerätt riskbedömningar i utredningar om vårdnad, boende och umgänge? En enkätundersökning

2 Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en Lägesbeskrivning. Det innebär att den innehåller redovisning och analys av kartläggningar och andra former av uppföljning av lagstiftning, verksamheter, resurser m.m. som kommuner, landsting och enskilda huvudmän bedriver inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, hälsoskydd och smittskydd. Den kan utgöra underlag för myndighetens ställningstaganden och ingå som en del i större uppföljningar och utvärderingar av t.ex. reformer och fördelning av stimulansmedel. Socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser. Artikelnr Publicerad november

3 Förord Regeringen gav i januari 2007 Socialstyrelsen i uppdrag att sammanställa kunskapsläget om hur riskbedömningar ska göras när socialnämnden utreder frågor om vårdnad, boende och umgänge samt redovisa hur metoder inom området kan utvecklas. Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS) har haft huvudansvar för uppdraget. Som underlag för arbetet med regeringsuppdraget har Individ- och familjeenheten vid Socialtjänstavdelningen gjort en enkätundersökning bland familjerättssocionomer om arbetet med riskbedömningarna. I denna rapport presenteras en enkel sammanställning av enkätsvaren, som kan vara av intresse att ta del av för dem som står inför dessa svåra avvägningar inom familjerätten samt i det fortsatta utvecklingsarbetet. Åsa Börjesson Avdelningschef Socialtjänstavdelningen 3

4 4

5 Innehåll Förord 3 Sammanfattning 6 Riskbedömningar i utredningar om vårdnad, boende och umgänge 7 Enkätundersökning inom familjerätten 9 Få använder strukturerade riskbedömningsmetoder 9 Vad familjerätten behöver i arbetet med riskbedömningar 11 De tre vanligaste svårigheterna med riskbedömningar 11 Svårt när ord står mot ord 11 Att få fram och tolka information samt använda den som underlag 15 Förutsättningar för utredning och bedömning 16 Svår avvägning mellan olika risker eller risk och behov 17 Svårt att bedöma graden av risk, nu och på längre sikt 18 Vissa bedömningar är särskilt svåra 18 Kompetens, metoder och behov av konsultation för riskbedömning 21 Att förmedla riskbedömningen till domstolen 21 Faran med de frågor som väcks i riskbedömningar 23 Bilaga 24 5

6 Sammanfattning Socialnämnden ska göra en riskbedömning i utredningar om vårdnad, boende och umgänge. Denna skyldighet infördes i föräldrabalken redan i början av 1990-talet, men den 1 juli 2006 förtydligades den i lagstiftningen. En riskbedömning i utredningar om vårdnad, boende och umgänge gäller risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp, att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Familjerättens bedömning utgör sedan underlag för domstolens beslut om barnets vårdnad, boende och umgänge. Socialstyrelsen genomförde en enkätundersökning bland familjerättssocionomer i landet (via FSR, Familjerättssocionomernas förening) som underlag till ett regeringsuppdrag om dessa riskbedömningar, som IMS (Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete) ansvarade för. Det finns enligt de svarande ett stort behov av mer kunskap och utbildning, vägledning, strukturerade metoder och utvärderade riskbedömningsinstrument för bedömningarna. Drygt hälften av de svarande uppger att det förtydligande som lagändringen om riskbedömningar innebar har lyft fram frågorna, bidragit till ett annat sätt att tänka kring risker och vara observant samt givit ett stöd i att ta upp sådana frågor med föräldrarna. En svårighet som lyfts fram särskilt är att värdera risker där inget finns belagt av det som tas upp av parterna då man måste väga olika berättelser och versioner mot varandra och bedöma olika källors trovärdighet. Hur man ska bedöma konsekvensen av olika alternativ, liksom graden av risk och väga den mot barnets behov av kontakt med föräldern, är en annan svårighet som återkommer i svaren. Annat som nämns är svårigheten att kommunicera sin bedömning och vad den grundar sig på till domstolen, så att den tolkas som avsett. 6

7 Riskbedömningar i utredningar om vårdnad, boende och umgänge Socialnämnden ska göra en riskbedömning i utredningar om vårdnad, boende och umgänge. Denna skyldighet infördes i föräldrabalken redan i början av 1990-talet, men den 1 juli 2006 förtydligades den i lagstiftningen. En riskbedömning i utredningar om vårdnad, boende och umgänge gäller risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp, att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Familjerättens bedömning utgör sedan underlag för domstolens beslut om barnets vårdnad, boende och umgänge. 6 kap. 2 a föräldrabalken: Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid - risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och - barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Enligt propositionen Nya vårdnadsregler (2005/06:99) får barnets rätt till båda sina föräldrar inte innebära att barnet måste leva eller umgås med en förälder under alla förhållanden. Ett barn måste ha en absolut rätt att inte bli utsatt för våld, övergrepp eller annan kränkande behandling. Domstolar och socialnämnder ska vara uppmärksamma på risken för våld och andra övergrepp och risken ska väga tungt vid bedömningen av vad som är bäst för barnet. Om en förälder utsätter barnet eller någon annan i familjen för våld, trakasserier eller andra kränkningar, är det i de allra flesta fall bäst för barnet att den föräldern inte får del i vårdnaden. Domstolens prövning kan också mynna ut i att något umgänge inte bör äga rum eller att ett umgänge visserligen är bäst för barnet, men att det bör ske i särskilda former, t.ex. i närvaro av en kontaktperson 1. Enligt propositionen grundas riskbedömningen bl.a. på vad som är utrett om tidigare inträffade händelser och om andra faktiska omständigheter, t.ex. tidigare övergrepp, hot om övergrepp, allmän attityd till våld, missbruksproblem och psykisk sjukdom. Ett påstående om övergrepp beaktas även om t.ex. en förundersökning hos polisen har lagts ned. Allvarlighetsgrad, om- 1 Eller umgängesstöd, vilket är det föreslagna begreppet i utredningen Beslutanderätt vid gemensam vårdnad m.m., SOU 2007:52 7

8 fattning och tidpunkten för det inträffade har betydelse för bedömningen. Har föräldern genomgått behandling för att undvika en upprepning, är även det en omständighet som måste beaktas. Hänsyn måste också tas till barnets egen inställning. Beträffande socialtjänstens utredning sägs i propositionen att utredaren genom sin kontakt med och kännedom om barnet måste skaffa sig en bild av hur barnet upplever sin situation och hur eventuella övergrepp i familjen har påverkat och kommer att påverka barnet framöver, liksom risken för att framtida övergrepp kan komma att ske. Genom utredningen kan det också komma fram omständigheter som tyder på att ett påstående om övergrepp saknar grund. Socialstyrelsen har gett ut ett Meddelandeblad om lagändringen, men det finns ännu ingen närmare vägledning om hur riskbedömningarna ska göras. Hur görs dessa riskbedömningar i praktiken? Vilka svårigheter och behov anser socialtjänstens familjerätt att det finns i samband med riskbedömningarna? 8

9 Enkätundersökning inom familjerätten För att få en uppfattning om socialtjänstens arbete med och syn på riskbedömningar vände sig Socialstyrelsen våren 2007 med en enkät till medlemmar i familjerättssocionomernas förening (FSR). Föreningen har ca 450 medlemmar i ungefär hälften av landets kommuner. Vi valde att gå ut via föreningen för att nå ut direkt till dem som arbetar med familjerätt, för en snabb avstämning och en bild av läget. Enkäten gick ut via e-post till medlemmarna i maj 2007, med en påminnelse. Svaren förmedlades avidentifierade via föreningen till Socialstyrelsen. Det har kommit in 100 enkätsvar, varav 94 var möjliga att bearbeta. Vissa enkätsvar representerar en hel arbetsgrupp inom familjerätten, medan andra är individuella. Några arbetsgrupper som diskuterat sig samman till gemensamma svar har ändå skickat in var sin enkät med samma svar. Dessa dubbletter har sorterats bort i bearbetningen. Svar har kommit in från föreningsmedlemmar från ca en fjärdedel av landets kommuner (77 kommuner). Nedan ges dels en kort sammanställning av svaren på frågorna med fasta svarsalternativ (se bilaga), dels återges många av de svarandes kommentarer, framförallt vad gäller svårigheterna med att göra riskbedömningar. Svaren relateras också till det som skrivits i förarbetena om riskbedömningar i utredningar om vårdnad, boende och umgänge. Få använder strukturerade riskbedömningsmetoder Av de svarande anser mer än hälften att förtydligandet i lagen vad gäller riskbedömningar har inneburit förändringar i arbetssättet i utredningar om vårdnad, boende och umgänge. Det handlar dock i regel inte om så stora förändringar. Kommentarerna tar upp ett annat sätt att tänka kring risker, ställa frågor, vara observant, göra bedömningar och formulera sig i den skrivna utredningen. Flera påpekar att riskbedömningar inte är något nytt, men att lagstödet dels gjort det tydligare att en sådan ska ingå, dels ger ett stöd för att ta upp sådana frågor med föräldrarna eller lämna förslag om ev. begränsningar. Ur kommentarerna i enkätsvaren om hur arbetssättet har förändrats: Att tänka efter en gång till vid skrivning av bedömningarna och vara om möjligt ännu tydligare vid skrivningen. Inte arbetssättet direkt men mitt sätt att stå upp för barnet mer där jag i min bedömning använt mycket av det som skrevs i propositionen. Hur jag ändå mer poängterar riskerna för att mer säga ifrån ett umgänge en period. 9

10 Vi tänker mer på att riskbedömning måste göras i bedömningen och att den skall dokumenteras i utredningen. Jag har utgått från det som står i förarbeten när jag skrivit riskbedömning. Ingen stor förändring men har kunnat utnyttja lagändringen i samtal och som argument i utredningar. Än mer medvetna frågor kring och möjlighet att jobba med detta i bedömningarna då lagen gett oss redskap. Vi ställer mer frågor om övergrepp mot barnet, hot och våld mot barnet eller annan i familjen och konsekvenser för barnet/barnen, missbruk, risker för att barnet kan hållas kvar eller föras bort. Barnperspektivet har stärkts, vilket också innebär att vi träffar och har samtal med fler barn än tidigare. Jag tycker också att vi i arbetsgruppen mer talar om svårigheterna att bedöma om övergrepp skett. Tankar om riskbedömning finns med i bedömningarna på ett tydligare sätt än tidigare, vi har haft diskussioner inom arbetsgruppen om hur vi ska göra riskbedömningar för att ta fram egna riktlinjer. Vi inväntar också riktlinjer/vägledning från socialstyrelsen. I de utredande samtalen tar jag upp de situationer, risker som framkommit i handlingar eller från annat håll. Föräldrarna får ge sina berättelser. Mitt synsätt i bedömningen har ändrats något. Jag tänker att det inte måste vara bevisat att något brott eller oegentligt har hänt barnet, bara att risken finns på grund av de omständigheter som föreligger och vad detta innebär för barnets säkerhet. En av dem som svarat att lagen inte inneburit någon skillnad har lämnat följande allmänna kommentar till enkäten: Hela socialtjänsten behöver naturligtvis ständigt bli bättre men att just familjerätten skulle behöva bättre riskbedömningsinstrument utifrån lagändringen förra sommaren har jag svårt att förstå. I första hand är det ju den del av socialtjänsten som bedömer barns behov av skydd som tar ställning till risker även om vi också gör det. Det har vi å andra sidan alltid behövt göra, inte bara efter lagändringen. Det är omkring en tiondel av de svarande som uppger att de använder någon strukturerad metod för riskbedömningarna. Två kommuner uppger Signs of Safety, men den ena har ännu inte prövat metoden i just den här typen av utredningar. En svarande har prövat SARA-blanketten vid ett tillfälle. Några hänvisar till särskilda screeningfrågor som rör maktobalans och ev. våld, som tagits fram för bedömningar rörande lämpligheten att ha samarbetssamtal i Gävle. Två ytterligare kommuner nämns, som har eller håller på att utarbeta egna strukturerade material, Sundsvall och Gällivare. 10

11 Vad familjerätten behöver i arbetet med riskbedömningar I en av enkätfrågorna listades ett antal tänkbara behov i arbetet med riskbedömningarna. I svaren fick man ange om behovet är stort, litet eller inget vad gäller följande alternativ: bättre metoder, utvärderade riskbedömningsinstrument, mer kunskap/utbildning, mer vägledning från Socialstyrelsen, konsultera psykiatrisk/annan kompetens, bättre samarbete med tingsrätten eller annat. Många anser att det finns stort behov av mer kunskap/utbildning, bättre metoder, utvärderade riskbedömningsinstrument och mer vägledning från Socialstyrelsen. Vad gäller behovet av konsultation av psykologisk/psykiatrisk eller annan kompetens är det dubbelt så många som anser att behovet är litet/inget än de som menar att det är stort. Även när det gäller bättre samarbete med tingsrätten är det fler som anser att det behovet är litet/inget än de som anser sig ha stort behov av det. Några kommenterar att samarbetet med tingsrätten är gott. Några andra behov som nämns är standardiserade utredningsmetoder, samverkan med polisen samt följande: Ökat lagstöd liknande utredningar enligt 11 kap 1 SoL. Som erfaren utredare tar jag idag de kontakter/referenser jag anser befogade, sedan kan hinder ibland förekomma från vårdnadshavare som kanske inte medger att kontakt tas. Tips på formuleringar utifrån olika riskfaktorer, lagar samt checklistor vore kanske användbart. De tre vanligaste svårigheterna med riskbedömningar I enkäten fanns en öppen fråga som löd Vilka är de tre viktigaste svårigheterna i samband med riskbedömningarna? Motivera gärna. Svårt när ord står mot ord Det stora flertalet svarande har tagit upp svårigheten att göra riskbedömningar när det bara finns misstanke eller oklara uppgifter om risker (övergrepp, våld, missbruk etc.), i synnerhet om en eventuell polisutredning lagts ned eller inte lett till fällande dom. Svaren rör svårigheter att bedöma föräldrars trovärdighet, sanningshalten i olika uppgifter som står mot varandra samt att värdera en eventuell risk för barnet när inget finns belagt. Frågan handlar inte alltid om att bedöma risken för att något som bevisligen har hänt ska hända igen, eller att det som bevisligen hänt talar för att barnet kan komma att utsättas för andra risker. Den grundläggande bedömningen handlar i stället ofta om att ta ställning till sannolikheten att något faktiskt har hänt. Underlaget är ofta misstankar eller obekräftade påståenden, som inte desto mindre kan vara sanna och utgöra en allvarlig risk för barnet. 11

12 Familjerättsutredaren ställs dessutom ofta inför att föräldrarna ger två vitt skilda beskrivningar. Det som kan utgöra en risk handlar också i regel om sådant som ofta är svårt även för polis och domstol att utreda och fastställa. En eventuell förövare förnekar ofta och det finns sällan vittnen. Ur enkätsvaren: Att bedöma svårighetsgrad eller omfattning av ev. våld eller annan problematik då föräldrarna ger olika versioner av det som hänt. När det föreligger olika versioner (ibland allvarliga anklagelser) från föräldrar och det inte finns underlag som styrker t.ex. uppgifter om våld eller bortförande. Att bedöma trovärdigheten i uttalandena från parterna där ord ofta står mot ord och saken ej är utredd av polis. Parternas (och ibland referenternas) olika beskrivning/uppfattning av situationen. Vad som är sant i föräldrars påståenden om den andra föräldern om t.ex. aggressivitet. Bedömning av graden av risk, dvs. hur stor är risken att det händer något som är skadligt för barn (kan man någonsin veta det säkert?) framförallt i situationer där endast misstanke finns och vi inte har tydliga tecken på att det verkligen finns riskfaktorer t.ex. misstanke om sexuella/fysiska övergrepp, missbruk. Uppgifter om sexuella övergrepp balansgången att inte utsätta barnet för någon risk för ytterligare kränkningar men samtidigt inte beröva barnet kontakt med en förälder om det inte är nödvändigt. Svårt när uppgiften om sexuella övergrepp inte är bekräftad. Ord mot ord, när det är svårt att belägga, t.ex. anklagelser om sexuella övergrepp, ibland missbruk/kriminalitet. Det är alltid svårt att bedöma barnets verkliga situation när ord står mot ord från föräldrarnas sida och det är ett litet barn eller barn som är tystlåtet. Hur bedöma substansen i berättelserna, inkl. barnets? Misstankar om missbruk där inga uppgifter från polis eller socialtjänst finns, enbart från den andre föräldern och eventuellt barnet. Som utredare kan man ha eller inte ha en stark tilltro till uppgifterna, men egentligen är det bara ord mot ord och svårt att veta vem man ska tro på. Ska vi överpröva polisens bedömningar? Ska nedlagda polis-, social-, psykiatriutredningar utgöra motiv för familjerättslig riskbedömning? Detta är en svårighet som behandlades av utredningen Barnets bästa, föräldrars ansvar, SOU 2005:43 (som ligger till grund för propositionen och 12

13 lagstiftningen). Utredningen ger inte vägledning till socialtjänsten om hur riskbedömningar ska göras i de fall där eventuella övergrepp, kränkningar etc. inte är dokumenterade, men utredningens resonemang om domstolens bedömningar och ställningstaganden kan vara giltigt för socialtjänstens riskbedömning som underlag till domstolen. Utredningen tar upp att domstolen har att ta ställning till för det första om det har förekommit övergrepp eller kränkningar av andra slag samt för det andra vilken risk detta kan innebära för att barnet kan komma att fara illa. Vad gäller frågan om det har förekommit några övergrepp, uppkommer enligt utredningen sällan några problem om det finns en fällande dom eller om den förälder som påstås ha begått övergrepp erkänner detta. Samma gäller om skador finns dokumenterade, om det finns ögonvittnen eller annan utredning som talar för att övergrepp skett. Annan utredning kan t.ex. vara vittnesförhör, barnpsykiatriska utredningar, barnavårdsutredningar och utdrag ur sjukjournaler. Samtidigt konstaterar utredningen att det är viktigt att hålla i minnet att brott mot någon i familjen, särskilt mot barnet, ofta är mycket svåra att bevisa. Många gånger anmäls de inte förrän långt efter det att de inträffat kanske först i samband med föräldrarnas separation och de skador som kan ha uppkommit och övrig stödbevisning går inte att dokumentera. Det faktum att en förundersökning hos polisen lagts ned kan enligt utredningen inte likställas med att övergrepp inte skett. Det måste inte vara visat att övergrepp eller andra kränkningar har skett för att domstolen ska beakta påståendena. Det räcker med att det gjorts sannolikt att sådana kan ha skett. Beviskraven får inte ställas lika högt som i ett brottmål, där det ska vara ställt utom rimligt tvivel att ett brott begåtts för en fällande dom. I vårdnadsmålet handlar det i stället om att ta ställning till om det finns en risk för att ett barn far illa. Då räcker det med att det finns konkreta omständigheter som talar för att övergrepp eller kränkningar förekommit för att domstolen ska beakta detta samt bedöma hur det kan komma att påverka barnet. Som regel bör enligt utredningen någon form av stödbevisning för påståendena finnas för att de ska beaktas. Det måste vara mer sannolikt att övergrepp eller andra kränkningar skett än att det inte är det. Utredningen tar upp även andra situationer än där övergrepp, våld eller hot förekommit, då en förälder kan vara mindre lämplig som vårdnadshavare, boförälder eller umgängesförälder, t.ex. vid missbruk eller psykisk sjukdom hos förälder. Det handlar om såväl risk för övergrepp som brister i omsorgen samt otrygghet om förälderns beteende är oförutsebart. Vidare säger utredningen att förälderns rättigheter i detta sammanhang får stå tillbaka för barnets bästa. Finns det någon risk för att ett barn far illa när det lever eller umgås med en förälder måste detta tas på största allvar. Utredningen konstaterar att påståenden om övergrepp är relativt vanliga i mål om vårdnad, boende och umgänge. När det inte finns någon fällande dom eller något erkännande får domstolen pröva saken genom en sannolikhetsvärdering. Problemet är när ord står mot ord. Det blir då fråga om trovärdigheten hos parterna. Utredningen tar upp att man inte kan blunda för att det förekommer att osanna påståenden om övergrepp tas till av en förälder för att smutskasta den andra och själv vinna fördel i en process. Även denna aspekt tas upp som svårighet i enkätsvaren: 13

14 Att inte alltid "faktisk bevisning" finns att hänvisa till och att den part som står för risken inte har egen insikt eller anser att han är en risk. När en förälder är dömd är det lättare att ta på, men när endast anmälan eller misstanke finns och förnekelsen är total blir det svårt. Varför man säger saker och i vilket syfte, t.ex. vid en vårdnadsutredning, är det för att få egen vinning eller är det för en upplevd rädsla som man uppger att man har bl.a. blivit utsatt av den andre. Oklara, diffusa anklagelser. Det kan vara svårt att veta om faran/risken överdrivs av parterna, eftersom de dels ofta är i kris, dels befinner sig i en tvist. Hur kan man veta att inte en förälder utan orsak använder detta lagrum för egen vinning? Svårt att veta vad som är ett spel i vårdnadstvisten. Det kan vara så att ombuden förstärker riskerna för barnet för att "vinna". Betonandet av att det inte behöver finnas fällande domar utan att kan räcka med vaga misstankar för att bedöma att risker föreligger kan inbjuda den förälder som vill missbruka lagen till att använda ogrundade anklagelser mot den andre som ett sätt att utöva makt. Detta kan man även se vad gäller betonandet av att föräldrars samarbetsförmåga är central för att de ska kunna ha gemensam vårdnad. För en förälder som önskar ha vårdnaden ensam så kan detta inbjuda till att konstruera samarbetssvårigheter, en olycklig bieffekt till lagens nya utformning. Samtidigt befinner sig en förälder som är övertygad om att barnet far illa när det vistas hos den andra föräldern ofta i en mycket besvärlig situation. Utredningen (SOU 2005:43) menar att det inte bör komma ifråga att utan vidare ta en förälders motvilja mot att barnet får träffa den andra föräldern till intäkt för att den föräldern saboterar umgänget med den andra föräldern. Ur enkätsvaren: Framförallt när en av föräldrarna anklagar den andre för sexuella övergrepp och att pröva det påståendet och göra bedömning efter det. Polisutredning kan vara nedlagd men föräldern är fortfarande övertygad om att det hänt/händer. T.ex. när ena föräldern hävdar att barnet blir utsatt för övergrepp och den andre föräldern nekar. BUP utreder, polisanmälan läggs ner och vi har inget att ta på men vi ska lämna ett förslag till Tingsrätten. Svårigheterna rör således bl.a. att bedöma olika källors trovärdighet, att väga olika berättelser och versioner mot varandra. En förälders berättelser och farhågor om risker som den andra föräldern utsätter barnet för ibland allvarliga anklagelser kan vara med verkligheten överensstämmande, men 14

15 de kan också vara överdrivna eller en smutskastning av den andra som ett led i konflikten mellan parterna. En felbedömning som underskattar riskerna kan vara förödande för barnet, liksom om den innebär att man utan grund skapar svårigheter i relationen mellan barn och föräldrar. Det faller på familjerättssekreterarens lott att göra denna grannlaga bedömning som underlag för domstolens beslut, som blir avgörande för barnet. Att få fram och tolka information samt använda den som underlag En svårighet som tas upp i en del enkätsvar är möjligheten att få fram information, att tolka den och att använda den i utredningen. En första förutsättning är informationen i själva uppdraget: Bristfällig information från tingsrätten i samband med uppdrag om utredning. Barnet som källa innebär enligt enkätsvaren svårigheter på flera sätt. Det handlar om att det både är svårt att få information från barnet och att tolka den. Men också om att det barnet berättar i sig kan utgöra en risk om utredaren använder informationen i sin utredning: Barnsamtalen. Att barnet får den tid det behöver att lita på mig och berätta. Svårighet att få barnet att sätta ord på sina upplevelser av att bevittna våld eller egen utsatthet. Barn som inte uppnått sådan ålder och mognad att man kan få fram deras egen vilja eller upplevelse/beskrivning. Också att urskilja vad som är barnets egna behov/rädslor mm och vad som ev. är föräldrapåverkan. Barns lojalitet mot båda föräldrarna. Det kan vara svårt att få barnen att berätta om vad de eventuellt varit utsatta för eftersom de ofta befinner sig i en lojalitetskonflikt mellan föräldrarna. Att tolka barns berättelser. Svårighet att kartlägga hur illa barnet far. Ibland är barnet kanske enda informationsgivare och vågar inte stå för uppgifterna. När vi överväger eller har gjort anmälan hänvisar man till att vårdnadsutredning/dom väntas. Svårigheten att bedöma vad som ska lämnas vidare då barn berättar, ibland är barnet den största informationskällan, och det blir inte bra att använda sig av det i en bedömning, barnet blir alldeles för utsatt, särskilt gäller detta mindre barn som inte alls kan förstå konsekvenser. Det är inte bara vad barnet säger som ska tolkas, utan också beteenden och andra tecken på att det eventuellt far illa. 15

16 Att bedöma tidiga och/eller diffusa varningstecken, hur kan ett barns signaler tolkas? Det kan också enligt enkätsvaren vara svårt att få andra instanser att medverka med uppgifter eller kompletterande utredningar. En annan svårighet är att den förälder som antas utgöra en risk för barnet sällan anser det själv, ofta förnekar det och kanske inte vill medverka i utredningen: Kan vara svårt att få uttalanden från andra instanser som kan vara till hjälp i bedömningen. Antingen beror detta på förälders motstånd eller den andra instansens motvilja att uttala sig med hänvisning till sekretessbestämmelser. Den förälder som kanske utsätter sitt barn för risker har som regel liten vilja att tala om detta. En speciell svårighet som nämns när det gäller att få fram information är om de föräldrar som utredningen rör bor i olika kommuner och olika utredare är inblandade: Om utredaren inte får träffa båda föräldrarna. Förutsättningar för utredning och bedömning Flera svarande tar upp den begränsade tiden under vilken utredningen ska göras och förutsättningar kring detta som en svårighet för riskbedömningen: Tid. Bra riskbedömningar måste väl bygga på att man har tid att ta reda på, fråga mer, vilket betyder större behov av tid handläggartid. Vi har ett begränsat uppdrag både i tid och omfattning och så måste det också vara. För att kunna göra en bättre riskbedömning vill vi ha tid att invänta andra utredningar t.ex. BUP, polisutredning, 11 :1, men domstolen vill inte ge oss förlängd utredningstid. För att kunna bedöma risker behövs kännedom över tid, vilket oftast är en bristvara i samband med utredningar. Att vi oftast har fyra månader på oss att samla in information och skriva utredning och göra en bra bedömning till domstol, alltså tidspress samtidigt som jag respekterar att familjer inte ska ha oss inblandade länge men denna tid gör ju att familjen kan "hålla" en "bra" sida utåt. Svårt få grepp på om de risker som kan finnas kontakt med familjen under kort tid Dålig insyn i riskmiljön. Kaoset i samband med separationen. 16

17 Svår avvägning mellan olika risker eller risk och behov En aspekt som tas upp i många av enkätsvaren är svårigheten att göra en avvägning mellan eventuella risker och hur stora de är, i förhållande till alternativen och vilka konsekvenserna kan bli för barnet. Lagstiftningens intention kring att barn har rätt till umgänge med en förälder samtidigt som en riskbedömning ska göras. Barnets risk för att utsättas för skada kontra dess behov av båda sina föräldrar. När det förekommit hot om våld, hur värdera detta utifrån risk för barnet/barnets behov av umgänge. Det finns olika slags risker, t.ex. konsekvenser av att inte få träffa en förälder. Vad innebär det för barnets personliga utveckling. Att väga risken för misshandel m.m. mot värdet av kontakten med föräldern. En förälders rätt till umgänge, barnets rätt att ha en nära relation till båda sina föräldrar och barns bästa är tre viktiga aspekter som ofta är i konflikt med varandra. Avvägning mellan barnets behov av kontakt med en mindre lämplig förälder och skyddsaspekten för barnet, särskilt då det gäller ett litet barn utan egentlig relation med föräldern. Barnen riskerar att mista relationen till en förälder där våld förekommit. När risker föreligger, att bedöma om det är till barnets bästa att ha ett umgänge med kontaktperson eller om det faktiskt är bättre att inte ha något umgänge alls. (Det är de gånger barnen vill träffa föräldern trots att missförhållanden funnits.) Barnets egen vilja vid ett umgänge, om barnet önskar umgänge med en förälder samtidigt som det ska göras en riskbedömning där resultatet kan bli att inget umgänge ska ske. I de fall man bedömer att det kan finnas risk för att barnet ska fara illa i samband med umgänge är det ofta mycket svårt att bedöma om detta är liktydigt med att det mest gynnsamma för barnet vore att inte ha umgänge alls eller om umgänge i någon form ändå är angeläget. Det är ju också så att även om risk för övergrepp eller liknande inte bedöms föreligga så medför en boendeförälders oro/avsky gentemot den andra föräldern att umgänget kompliceras. När ett barn reflekterar denna avsky genom att uttrycka motvilja mot den andra föräldern så kan det utgöra anledning till att låta barnet "slippa" ha umgänge fast detta innebär samtidigt att man medverkar i att låta boendeföräldern "slippa" sitt ansvar beträffande barnets behov av kontakt med den andra föräldern. Det är alltid svårt när båda föräldrarna är svaga. Det är då viktigt att få klart för sig vilka styrkor som finns och hur dessa styrkor kan uppväga riskerna. 17

18 Svårt att bedöma graden av risk, nu och på längre sikt En ytterligare aspekt som tas upp är att bedöma risker längre fram i tiden samt graden av risk i förhållande till den tid barnet ska vara med föräldern: Att göra prognoser om framtiden. Tidsperspektivet, den risk som inte föreligger idag, kan föreligga om två, fem eller tio år. Att bedöma hur riskerna påverkar barnen på sikt. Svårighet att bedöma framåt (om barnet tidigare farit illa kommer det att ske igen?). Var går gränsen för att det ska vara någon risk eller inte. Kan barnet/barnen vistas några timmar i miljön? Är det mindre farligt än att exempelvis stanna en hel helg m.m. Att bedöma och värdera den information vi får. Att kunna känna in hur det blir för barnet. Barnets utsatthet. På vilket sätt far barnet illa? Hur fritt är barnet att uttrycka sina egna känslor? Barnets sårbarhet. Viktigt att ha barnfokus. Vad innebär det för barnet att vistas i en miljö som kan vara otrygg eller hur påverkas barnet av förälderns oro. Att bibehålla och stå fast för ett barnperspektiv. Tidsaspekten. Hur bedömer vi risk på lite längre sikt, inte endast här och nu. Hur det påverkar barnet. Barnet kanske inte visar symtom just då. Tvisten i sig kan dessutom bli en förstärkningsfaktor i konflikten och försvåra för parterna att förhålla sig till varandra på ett sätt så att det gynnar barnets situation. Vissa bedömningar är särskilt svåra I många av enkätsvaren nämns vissa särskilt svårbedömda eventuella risker. Med den kompetens som utredarna inom familjerätten har är det svårt att bedöma svårighetsgraden vad gäller viss problematik och vad den kan innebära för risker för barnet. Hur stora brister i föräldraförmågan innebär risk och under vilka förutsättningar? Flera påpekar också att det är svårt att sia om framtiden hur ska risken ses på längre sikt? Den risk som en förälders psykiska tillstånd kan innebära är en av de bedömningar som nämns som särskilt svåra, liksom graden av missbruk: Om en förälder har psykiska problem/sjukdom, hur barnet påverkas när det är tveksamt om en förälder har tillräcklig föräldraförmåga. 18

19 Okunskap om möjligheter att utreda/bedöma risker med ev. psykisk ohälsa hos föräldrar, då uppgifter om våld och/eller missbruk föreligger. Svårt att bedöma graden av missbruksproblem och psykisk ohälsa hos förälder. Där det förekommer psykisk störning men ingen diagnos finns. Svårt att bedöma en förälders psykiska status. Psykisk sjukdom hos föräldrarna. Svårbedömda ärenden med omfattande problematik. Då någon av föräldrarna är psykiskt sjuk att kunna organisera umgänget på ett säkert sätt. En stor svårighet är att bedöma risker som förekommer i perioder, alkoholproblematik, psykisk sjukdom av t.ex. typ mano-depressiv art mm. När föreligger risk och när är det riskfritt med umgänge? Detta särskilt när föräldrar inte litar på varandra och inte samverkar med varandra om det som är ett gemensamt problem, nämligen sjukdomen. Bedömningen av föräldraförmågan i förhållande till risk tas upp i några av svaren samt vad föräldrarnas konflikter i sig innebär för risk för barnet: Omsorgssvikt hos någon förälder, graden av omsorgssvikt osv. Graden av brist på omsorgsförmåga. Svårt att bedöma hur mycket brister föräldrarna kan ha för att ändå vara acceptabla för barnen i förhållande till alternativ som exempelvis familjehemsplacering. Hur en förälders bristande empatiska förmåga påverkar umgänget. Hur en förälders bristande stresstolerans påverkar umgänget. Starka konflikter som framkallar ångest som tar sig olika uttryck hos föräldrarna finns en reell fara för barnen på kort eller lång sikt? Att föräldrarnas konflikt skymmer barnets behov av skydd och omsorg Svårigheter med riskbedömningar i samband med att det förekommit hot och våld nämns särskilt i flera svar: Då någon av föräldrarna är dömda för våldsbrott. Hot som hittills inte omsatts i handling. Att bedöma om personen kommer att tillgripa våld. Psykisk misshandel kriterier och värdering. 19

20 När det har förekommit våld i föräldrarnas relation hur detta påverkar umgänget. Umgänge eller inte. Eftersom det inte bara handlar om skyddsbehov rent fysiskt. Hur blir det för barn att ha umgänge med en förälder som misshandlat den andre föräldern t.ex.? Att se vad som blir bäst för barnen vad gäller umgänget med en förälder som t.ex.. varit våldsam vid något enstaka tillfälle. Svårt att skilja på risk för kvinna och barn. Går det? Kommer kvinnomisshandeln att övergå till barnmisshandel? Vilket tålamod och mognad har fadern i förhållande till barnet? Här kommer också tidsaspekten in och svårigheten att bedöma risken när det har gått en tid eller när den förälder som varit våldsam har genomgått behandling: Hur pass "farlig" en situation är när det gått ett antal år efter att våld/hot inträffat. När förekom våld och gäller risken fortfarande, tidsperspektivet. Att avgöra hur mycket en förälder som har fått behandling har förändrats. Var går gränserna för när en riskbedömning ska göras. Ska en misshandel eller ett bortförande alltid finnas med (över tid) eller när ska man inte längre ta någon större hänsyn till det brottet? Att bedöma risken för att barnet olovligen ska föras bort tas också upp som en särskild svårighet: Frågor om risk för bortförande. Att kunna bedöma risken för bortförande av barn och kontra det med risken att inte få ett umgänge eller ett bra umgänge med föräldern. Bedöma risk och åtgärd när en förälder är orolig att barnet ska föras bort utomlands. I några svar nämns risker kring hedersrelaterad problematik som svåra att bedöma: Svårt när det gäller en hedersrelaterad situation. Metoder att diskutera/bedöma ev. hedersrelaterat våld. Även kulturella skillnader i stort nämns som en svårighet: När kulturella mönster och skillnader i uttryckssätt skiljer från gängse svenska normer och värderingar och där vi ibland saknar kunskap om dessa kulturellt betingade mönster och värderingar. 20