Svensk sjuksköterskeförening överlämnar härmed följande synpunkter på remissen.

Transkript

1 Stockholm Socialdepartementet Martin Jeppsson Remiss S2010/7337/HS Dnr 12/21/10 Betänkande KOMPETENS OCH ANSVAR SOU 2010:65 Svensk sjuksköterskeförening överlämnar härmed följande synpunkter på remissen. Svensk sjuksköterskeförening är en professionell sammanslutning av sjuksköterskor. Svensk sjuksköterskeförening företräder professionens kunskapsområde med syfte att främja forskning och utveckling, utbildning samt kvalitetsutveckling inom vård och omsorg. Föreningen har ca medlemmar. Svensk sjuksköterskeförening: tillstyrker förslaget att ge Högskoleverket uppdrag att i samarbete med Socialstyrelsen och i samråd med Sverige Kommuner och Landsting utreda och föreslå former för bättre samverkan mellan hälso- och sjukvården och de lärosäten som utfärdar specialistsjuksköterskeexamen på nationell, regional och lokal nivå tillstyrker att uppdraget inkluderar att hitta former för vården att inventera och beskriva sitt behov av specialistsjuksköterskor tillstyrker att översynen även bör avse former för samarbete lärosäten sinsemellan föreslår att Social- och Utbildningsdepartementet omgående tillsätter en nationell arbetsgrupp där Svensk sjuksköterskeförening finns representerad. Arbetsgruppen ges uppdraget att ta fram ett förslag på en helt ny utbildningsmodell för sjuksköterskors specialistutbildning inom Högskolan på avancerad nivå. Svensk sjuksköterskeförening har i sitt remissvar valt att endast fokusera på frågeställningen Varför det utbildas för få specialistsjuksköterskor i förhållande till hälso- och sjukvårdens behov och lämna förslag till hur fler kan utbildas. År 2001 blev specialistutbildningen en skyddad yrkesbeteckning och endast de som erhållit specialistsjuksköterskeexamen har rätt att benämnas sig specialistsjuksköterska. Legitimerade sjuksköterskor kan vidareutbilda sig även på andra sätt än genom att avlägga specialistsjuksköterskeexamen. Denna typ av vidareutbildning leder dock inte fram till en specialistsjuksköterskeexamen och ger inte rätt till skyddad specialistbeteckning. År 1995 hade Sverige ca 65 % specialistutbildade sjuksköterskor. Enligt Socialstyrelsens rapport NPS 2010 hade antalet redan år 2007 sjunkit till ca 50 %. Genom de stora pensionsavgångar som skett och kommer att ske de närmaste åren torde siffran år 2011 vara ännu lägre.

2 I den nya patientsäkerhetslagen framgår att vårdgivaren har en skyldighet att se till att de som arbetar i verksamheten har rätt kompetens för sina arbetsuppgifter. Ett krav som redan finns genom Socialstyrelsens föreskrifter om ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet i hälso- och sjukvården (SOSFS 2005:12). Det är ett problem att Socialstyrelsen trots föreskriften inte har utövat tillsyn av kompetens i vården. Detta har även Högskoleverket påpekat i sin rapport; Sjuksköterskors specialistutbildning- vilket slags examen? Utredaren skriver att patientsäkerhet är överordnad i frågan om vårdens kvalitet men anser trots detta att det inte går att urskilja behovet av antal specialistutbildade sjuksköterskor eftersom behovet är kopplat till ett antal relativa faktorer. Till exempel kan vårdenheten ha olika mål beträffande bemanning. Utredaren hävdar att ett krav på att en viss andel av sjuksköterskor på en vårdenhet ska vara specialistutbildade skulle innebära en särlösning som inte är förenligt med regelverket i övrigt. Detta resonemang bortser från att internationell forskning visar på ett direkt samband mellan sjuksköterskors kompetens och patientens möjlighet till överlevnad och välbefinnande. Det finns ingen nationell reglering att ett visst antal sjuksköterskor måste vara specialistutbildade inom ett verksamhetsområde. Någon sådan reglering finns inte heller för specialistutbildade läkare. Ingen arbetsgivare skulle dock anställa en kirurg, barnläkare eller onkolog utan specialistkompetens. Däremot finns många exempel på arbetsgivare som anställer grundutbildade sjuksköterskor inom till exempel ambulanssjukvård, barnsjukvård och äldrevård. Att arbetsgivare anställer sjuksköterskor med enbart grundutbildning där högspecialiserad vård bedrivs är mycket vanligt förekommande. Samtidigt framför arbetsgivare kritik på att grundutbildade sjuksköterskor har för låg kompetens och kräver alltför långa kostsamma inskolningsperioder för anställning inom till exempel högspecialiserad barnsjukvård. Patientens ställning i vården förstärks ytterligare i och med den nya patientsäkerhetslagen och kvalitetskraven för vården ökar. Hälso- och sjukvården blir allt mer komplex och avancerad. Kortare vårdtider, minskat antal vårdplatser, effektivare diagnostik- och operationsmetoder innebär bland annat högspecialiserad sjukhusvård och att fler komplexa vårdinsatser sker i patientens hem. Äldre personer som får vård och omsorg i särskilt boende eller i hemsjukvården har ofta en komplex sjukdomsbild med kombination av flera symtom och funktionsnedsättningar och nedsatt kognitiv förmåga. Mot denna bakgrund är det paradoxalt att andelen specialistsjuksköterskor minskar. En sjuksköterska med enbart grundutbildning har inte tillräcklig kompetens för att inom vårdens olika specialiteter självständigt bedöma, planera och åtgärda patienters komplexa omvårdnadsbehov. Svensk sjuksköterskeförening anser att i en kunskapsbaserad vård bör cirka 70 % av sjuksköterskorna vara specialistutbildade och i vissa verksamheter krävs 100 % specialistutbildade sjuksköterskor. För att säkerställa en god kvalitet och kunna arbeta för en trygg och säker hälso- och sjukvård måste sjuksköterskor kunna integrera kunskap om sjukdomar med kunskap om vilka specifika omvårdnadsåtgärder som krävs. För att uppnå en personcentrerad vård måste sjuksköterskorna kunna anpassa omvårdnadsåtgärderna med hänsyn till patienten och närståendes önskemål och frågor. Omvårdnaden behöver planeras, genomföras och utvärderas utifrån bedömningar baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det blir allt viktigare att även kunna prioritera vilka omvårdnadsåtgärder som ska genomföras. En fördjupad kunskap i omvårdnadsämnet på avancerad nivå är därför nödvändig.

3 För att åstadkomma en kunskapsbaserad, ändamålsenlig, säker, patientfokuserad, effektiv och jämlik hälso- och sjukvård i rätt tid (SOSFS 2005:12) måste sjuksköterskors framtida specialistutbildning leda till både en generell examen i form av en magister eller masterexamen inom huvudområdet omvårdnad samt en yrkesexamen med inriktning. Dessa båda examina måste vara i symbios med varandra med hänsyn till huvudområdet omvårdnads progression och utvecklingen av yrket. Dessa båda examina kan därför inte ses som två spår utan är varandras förutsättningar. Specialistsjuksköterskeexamens längd behöver därför ses över. Svensk sjuksköterskeförening anser att sjuksköterskornas specialistutbildning även i framtiden bör vara en högskoleutbildning. En utbildning för framtiden kräver en förnyelse av utbildningskombinationer, inriktningar och fördjupningsområden. Genom att stärka den akademiska kompetensen i verksamheten genom kliniska lektorat och kliniska professurer kan de verksamhetsförlagda delarna i utbildningen utökas och kvalitetssäkras. Svensk sjuksköterskeförening tillstyrker utredarens förslag att det även i framtiden bör finnas en skyddad specialistbeteckning för specialistsjuksköterskor. Utredningen förmedlar ett antal orsaker till varför sjuksköterskor inte påbörjar eller i vissa fall avslutar en specialistutbildning. Till exempel nämns geografisk placering av utbildning, familjebildning och svårigheter att kombinera studier och arbete. Många sjuksköterskor vill inte heller ta mer studielån. Eftersom det inte finns något uttalat krav från arbetsgivare på specialisering anser sig grundutbildade sjuksköterskor färdigutbildad menar utredaren. Svensk sjuksköterskeförening anser att dagens högspecialiserade vård med krav på evidens och patientsäkerhet kräver minst 70 % specialistutbildade sjuksköterskor. Svensk sjuksköterskeförening tillstyrker utredarens förslag att ge Högskoleverket i uppdrag att i samarbete med Socialstyrelsen och i samråd med Sverige Kommuner och Landsting utreda och föreslå former för bättre samverkan mellan hälso- och sjukvården och de lärosäten som utfärdar specialistsjuksköterskeexamen. Uppdraget bör inriktas på att hitta långsiktiga lösningar för samverkan på såväl nationell, regional som lokal nivå. Genom lärosätenas tolkningsrätt av examensmål och innehåll samt krav på särskild behörighet finna i dag stora olikheter i specialistutbildningen. För att möjliggöra en nationell/internationell jämförelse, åstadkomma en nationell kunskapskontroll, i form av nationell klinisk slutexamination och säkra en nationell dimensionering av specialistutbildade sjuksköterskor anser Svensk sjuksköterskeförening att det ska finnas ett nationellt samverkansorgan. Samverkansorganet bör fastställa nationella kompetenskrav, utifrån underlag från Svensk sjuksköterskeförening i samarbete med Svensk sjuksköterskeförenings sektioner och nätverk. Ett samverkansorgan på nationell nivå bör företrädas av representanter från Utbildningsdepartementet, Socialdepartementet, Sverige Kommuner och Landsting, privata vårdgivare, Högskoleverket, Socialstyrelsen, Svensk sjuksköterskeförening, Vårdförbundet och Sverige förenade studentkår. De flesta landsting och kommuner har i dag inga eller undermåliga HR- system som inte på central nivå kan redovisa hur många specialistutbildade sjuksköterskor som finns anställda i hela landstinget eller kommunen. Det saknas även uppgifter om hur många som kommer att uppnå pension de närmaste fem åren och behov av ersättare.

4 Dagens studenter söker utbildningsplatser vid flera utbildningsorter men påbörjar endast en specialistutbildning. Detta kan generera höga kostnader per student och ekonomisk förlust för lärosätena eftersom annonserad utbildning måste genomföras. De lärosäten som anordnar en specialistutbildning som leder fram till en specialistsjuksköterskeexamen får ersättning för detta ur lärosätets grundutbildningsanslag från regeringen på samma sätt som för annan utbildning, i form av ersättning för helårsstudenter och helårsprestationer. Detta föredelningsmått kan utgöra ett hinder beträffande flexibilitet gällande hel, halv eller kvartsfarts utbildning, samverkan med andra lärosäten och pedagogiska upplägg. Genom sänkt takbeloppet för lärosätena från år 2011 och lärosätenas ökade frihet befarar Svensk sjuksköterskeförening att sjuksköterskornas specialistsjuksköterskeexamen allvarligt kan decimeras genom minskade utbildningsplatser och nedlagda specialistinriktningar. Något som redan slagit igenom på vissa lärosäten. Samverkan lärosäten emellan med gemensamt intag och delat ansvar för kurser skulle kunna motverka detta. Men genom lärosätenas ökade konkurrens är det svårt att få tillstånd. Detta satt i relation till att efterfrågan av specialistutbildade sjuksköterskor varit större än tillgången under flera år innebär att en förändring måste till. Eftersom två år av utredningstid redan passerat samt att statistiken talar för akut brist på specialistutbildade sjuksköterskor föreslår Svensk sjuksköterskeförening att Social- och Utbildningsdepartementet omgående tillsätter en nationell arbetsgrupp där bland annat Svensk sjuksköterskeförening finns representerad. Arbetsgruppen ges uppdraget att ta fram ett förslag på en helt ny utbildningsmodell för sjuksköterskors specialistutbildning inom Högskolan på avancerad nivå. Ania Willman Svensk sjuksköterskeförening Birgitta Wedahl Biträdande kanslichef Svensk sjuksköterskeförening Svensk sjuksköterskeförenings sektioner och nätverk som ansluter sig till detta yttrande: Riksföreningen för sjuksköterskor inom äldrevård Monika Berglund Specialistföreningen för öron- näs och halssjuksköterskor Sara Wireklint Distriktssköterskeföreningen i Sverige Kristina Hesslund Riksföreningen för anestesi- och intensivvård Oili Dahl

5 Riksföreningen för akutsjuksköterskor Henrik Andersson Riksföreningen för operationssjukvård Kristina Lockner Ortopedisjuksköterskor i Sverige Ingrid Höglund- Karlsson Riksföreningen för företagssköterskor Kristin Andersson Riksföreningen för medicinskt ansvariga Sjuksköterskor Helena Gustafsson Svensk njurmedicinsk sjuksköterskeförening Lena Alexandersson Nätverk för vårdutveckling Ros-Marie Strömblad Sektionen för smittskyddssjuksköterskor Sammankallande Johan Hedlund Riksföreningen för försvarets Sjuksköterskor Maria Enbom Sveriges sjuksköterskor inom smärta Andrea Hållstam Riksföreningen för sjuksköterskor inom urologi Helén Marklund Sjuksköterskor för palliativ omvårdnad Christine Karlsson Riksföreningen för skolsköterskor Susanne Lingefjärd Hedqvist Riksföreningen för barnsjuksköterskor Evalotte Mörelius Sjuksköterskor i cancervård Per Fessé Specialistföreningen för dermatologi och venerologi sjuksköterskor i Sverige Soile Kangasniemi Föreningen hematologisjuksköterskor i Sverige Janet Lundquist Sårsjuksköterskor i Sverige Susanne Dufva Nätverket för estetik och omvårdnad Britt-Maj Wikström Sveriges lungsjuksköterskors intresseförening Anna Svensson Sjuksköterskeförebundet för området Antroposofisk läkekonst Gerhard Böhme Föreningen för sjuksköterskor inom gastroenterologi Susanna Jäghult

6 Nätverket sömn och hälsa Ulla Edéll- Gustafsson Nationella nätverket för bekräftelseforskning Barbro Gustafsson Nätverk för materialkonsulenter Elisabeth Granath Nätverket levnadsvanor Ylva Lyander Riksföreningen för yrkesmässig handledning i omvårdnad Gunnel Selin Föreningen för telefonrådgivning inom hälso- och sjukvård Rolf Tannerskog