Sveriges genusforskarförbund

Transkript

1 innehåll Från redaktionen: 40:e årgången har startat! Karin S. Lindelöf, Camilla Flodin och Anna Bark Persson Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. Normkritiskt en ideologiskt, identitetsskapande. Och inkluderande? Karin Milles Destabiliserande mjölkflöden Michell Zethson Snåriga sårbarheter i nyliberala tider. Om relationen mellan sårbarhet, agens och nyliberalism Evelina Johansson Wilén, Lina Palmqvist och Jeanette Sundhall Kompetent aktör eller psykiskt skör? Barn- och flickdiskurser i konstruktionen av ungas psykiska ohälsa Julia Callegari och Ulrika Levander Frispel: Offentlig sorg döden som symbol och verklighet Mirjam Katzin Frispel: ETT FLICK-GENI & det gurleska, gotiska & kusliga i Pretty Little Liars Anna Nygren Recensioner 113 Sveriges genusforskarförbund

2

3 från redaktionen 40:e årgången har startat! Kära läsare detta är första numret av KVT/TGV:s 40:e årgång! Vi kommer dock att vänta med att fira 40-årsjubileet till nästa år, 2020, när tidskriften som föddes 1980 fyller 40 år på riktigt. Till jubileumsnumret planerar vi att sätta samman ett antal klassiska KVT/TGV-artiklar, och därtill publicera ett samtal mellan företrädare för några tidigare redaktioner som får ge sin syn på tidskriftens betydelse för genusvetenskaplig kunskapsproduktion och kunskapsspridande i Sverige och Norden genom åren och inför framtiden. För att kunna göra ett riktigt bra urval av artiklar behöver vi emellertid er hjälp. Vilka KVT/TGV-artiklar eller hela nummer är just dina favoriter? Hör av dig till oss på tegeve@gender.uu.se så kanske just din(a) bästa klassiker kommer i nytryck i jubileumsnumret! Under 2019 arrangerar och medverkar TGV också i ett antal panelsamtal och rundabordsdiskussioner, dels på NORA-konferensen i Reykjavik i slutet av maj och dels på g19 i Göteborg i början av oktober; samtal som bland annat handlar om villkoren för genusvetenskaplig kunskapsproduktion och kunskapsspridning idag. En aktuell fråga som ligger den nuvarande redaktionen varmt om hjärtat gäller relationen mellan engelska och svenska, eller andra nordiska språk, som kanal för och bärare av det genusvetenskapliga samtalet och kunskapandet. Vår hållning är att det är viktigt att slå vakt om svenska som akademiskt språk inom vårt kunskapsfält, som i så hög grad ändå har en angloamerikansk dominans, och att detta också främjar samverkan med det omgivande samhället utanför den akademiska kontexten. Aktivister, konstnärer, journalister, politiker och allmänheten ska också kunna ta del av våra resultat och texter, utan att språket ska stå i vägen. En av ambitionerna med de tidiga årgångarna av KVT var också att skapa texter som kunde fungera som kurslitteratur på grundkurser i det nya ämnet kvinnovetenskap. Den ambitionen vill TGV fortsatt verka för, och där kan originalartiklar på svenska fylla en lucka eller utgöra en länk mellan mer läroboksbetonade texter på svenska och forskningstexter på engelska. I det här numret, som är ett öppet nummer utan särskilt tema, får vi ta Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

4 från redaktionen del av följande vetenskapliga artiklar: språkvetaren Karin Milles skriver om normkritiskt en, etnologen Michell Zethson om bröstmjölk och människans potentiella ätbarhet, genusvetarna Evelina Johansson Wilén, Lina Palmqvist och Jeanette Sundhall om sårbarhet, agens och nyliberalism och forskarna i socialt arbete Julia Callegari och Ulrika Levander om barn och ungas psykiska ohälsa. Därtill två spännande frispel ett om offentlig sorg av juridikdoktoranden Mirjam Katzin och ett om det gurleska, gotiska och kusliga i tv-serien Pretty Little Liars skrivet av dramatikern och skribenten Anna Nygren ett par recensioner, och som vanligt en krönika av Sveriges genusforskarförbund. Trevlig läsning! Karin S. Lindelöf, Camilla Flodin och Anna Bark Persson 4 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

5 We cannot claim to be feminists if we don t pay attention to the way we speak. The Swedish norm-critical pronoun en ( one ) ideological, identity-making. And inclusive? Karin milles Keywords Norm-critical pronouns, feminist discursive work, language use, indefinite impersonal pronouns Summary In recent years, the Swedish indefinite impersonal pronoun man has been replaced with en by feminist and norm-critical language users. This usage is an example of a burgeoning amount of Swedish feminist discursive work, and is in need of scrutiny and discussion. Through qualitative interviews with six users of the norm-critical pronoun en, the study seeks to understand its political potential and its limitations. The study concludes that the pronoun is used to advocate a more inclusive and gender neutral society, but that it also carries the potential to give its user a positive feminist identity. Furthermore, the study shows that pronouns also can work to exclude, and that users strategically adopt to this trait in their usage. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

6

7 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. Feminismen, liksom alla politiska rörelser, nyttjar språkets resurser för politisk påverkan. I denna artikel undersöker Milles användningen av en som ett normkritiskt generaliserande pronomen istället för man som ett exempel på feministiskt diskursivt arbete med syfte att göra svenska språket mindre könsmarkerat. Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. Normkritiskt en ideologiskt, identitetsskapande. Och inkluderande? karin milles En föds inte till feminist, en blir det, skulle vi kunna säga och anländandet till feminismen och mötet med kropparna som bebor dess rum är ofta avgörande för huruvida en känner sig hemma i eller förfrämligad av en rörelse [ ]. (Dahl 2014: 21) Citatet är genusvetaren Ulrika Dahls och kommer från hennes bok Skamgrepp (2014). Boken diskuterar bland annat femininitet, queera positioner och relationen mellan politik och vetenskap. Som språkvetare kunde jag inte undgå att lägga märke till Dahls språkbruk i avsnittet, det vill säga den lilla detaljen att hon använder det generaliserande pronomenet en, där det vanligtvis brukar stå man. Detta en, i fortsättningen kallat normkritiskt en, har fått viss spridning under senare år. Detta gäller inte bara i sociala medier och i privat kommunikation, utan också på den offentliga språkarenan. Jag använder det också i denna artikel. Daniel Wojahn, som har beskrivit de senaste femtio årens svenska feministiska språkaktivism, menar att normkritiskt en är ett av de förslag som diskuterats mest i språkaktivistiska kretsar under 2010-talet (Wojahn 2015: 92). Under Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

8 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. senare år har könsneutrala och normbrytande uttryckssätt samt inkluderande strategier för kommunikation tagit allt större plats i det svenska feministiska arbetet. Snippa, slidkrans och hen är kanske de tre mest kända exemplen. Och nu alltså normkritiskt en. Men till skillnad från många feministiska nyord, som har mycket specifika betydelser och därmed endast används i avgränsade sammanhang, har det generaliserande pronomenet en vag betydelse och är ett av svenskans vanligaste ord (Allén 1970; Alwood 1999). Detta gör att normkritiskt en på ett annat sätt märks av i språkbruket. Pronomenets vanlighet gör det också energikrävande att lära sig att använda det konsekvent, kanske särskilt i tal. I denna artikel skriver jag medvetet in detta normkritiska en i ett uttalat feministiskt politiskt sammanhang. Det är dock viktigt att minnas att normkritiskt en, liksom många könsneutrala uttryckssätt, inte bara potentiellt inkluderar kvinnor (och män), utan alla kön. I artikeln väljer jag dock att koppla användningen till ett sammanhang av feministiskt diskursivt arbete, då det här finns mycket tidigare forskning som kan fördjupa resonemangen. Pronomenets normkritiska potential kombinerat med dess vanlighet gör det möjligt att bruket skulle kunna beskrivas som en språklig varietet, en politolekt. Denna politolekt signalerar politisk, snarare än socioekonomisk eller geografisk, hemvist. Men vi behöver veta mer om detta bruk, för att bättre förstå dess politiska potential. Feministiskt diskursivt arbete Feministiskt diskursivt arbete (i fortsättningen FDA) innebär att medvetet försöka förändra diskurser som begränsar eller på annat sätt hotar kvinnors frihet, självbestämmanderätt och kontroll över sina kroppar, identiteter och handlingar. Nedan ska jag ge exempel på FDA och förklara närmare varför jag valt detta begrepp. FDA är ett politiskt arbete som, vid sidan av mer klassiska krav på lagändringar och andra typer av samhälleligt förankrade reformer, försöker förbättra kvinnors villkor genom att förändra de kulturella mönster, de förutfattade meningar, de tankekomplex, som begränsar och kontrollerar kvinnors liv och handlingsutrymme. För att undvika att kampen uteslutande ägnar sig åt att skapa bättre villkor för redan privilegierade vita heterosexuella medelklasskvinnor införlivas i dag ofta intersektionella perspektiv i både feministisk kamp och feministisk forskning (se Alm med flera 2016; Liinason och Cuesta 2016; Molina 2016; Mulinari 2016). Det diskursiva arbetet kan rikta in sig på förändringar på många olika nivåer och dimensioner av en diskurs: det kan handla om spridandet av kommunikativ kompetens (kurser i hur en skriver motioner, skrivarkollektiv), förändringar av rådande kommunikativa handlingsmönster (som vem som får tala på ett möte 8 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

9 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. och hur mycket), personbeteckningar, pronomenval och introduktionen av nya begrepp och uttryck (slidkrans i stället för mödomshinna) etcetera. Termen inkluderar såväl sådant som specifikt kan benämnas språkplanering och språkaktivism som språkdiskussioner i allmänhet. FDA kan bedrivas såväl av enskilda individer och små grupper på mikroplanet som av överordnade och inflytelserika institutioner på makroplanet. Feminismen har alltså, liksom alla politiska rörelser, utnyttjat språkets resurser för politisk påverkan. Men på senare år har detta arbete blivit än mer framskjutet och mer inriktat på att inte bara använda, utan också förändra språk och språkbruk. Feminister och feministiskt orienterade forskare har länge analyserat och kritiserat rollen som språket spelar i det diskursiva formerandet av sexistiska strukturer i samhället (Cameron 1990; Young 1997; Mills 2003, 2008) och det är därför inte särskilt förvånande att feminister har försökt att förändra språkliga strukturer och praktiker för att på så sätt göra genus till en mindre förtryckande struktur och i förlängningen göra världen mindre sexistisk. Denna förändring i både styrka och kvalitet kan antagligen delvis bero på inflytandet från vissa könspolitiska tänkare. Bland annat Butler (1990, 1997), Haraway (1991) och Benhabib (1992) diskuterar språkets performativa makt och hur benämningar och kategoriseringar både är del i de strukturer som underordnar kvinnor och en kraftfull resurs för motstånd och frigörelse (Milles 2017). Också en just nu mycket inflytelserik akademiker och aktivist som Sara Ahmed (2017) pekar ut språket och språkliga praktiker som viktiga redskap i den feministiska verktygslådan. Dagens feministiska gräsrotsaktivister har ofta mycket tydliga teoretiskt grundade anledningar till sitt språkliga engagemang (Wojahn 2015). Feministiska rörelser i många olika länder har sedan med varierande framgång implementerat olika typer av språkliga förändringar. Föreslagna förändringar inkluderar både försök att göra kvinnor mer språkligt synliga och representerade i ordförrådet och i texter och försök att göra språket mindre könsmarkerat genom mer könsneutrala beteckningar och formuleringar. Det finns också många initiativ till att ifrågasätta och ersätta nedsättande och explicit sexistiska formuleringar och benämningar. Sverige har på senare år sett många exempel på FDA. Den intensiva hendebatten, spridningen av nyordet slidkrans och diskussionen kring könsmarkerade tjänstebeteckningar som tjänsteman är bara tre exempel. Arbetet har fått stor uppmärksamhet i medierna och i samhället i stort. Orden och förslagen genererar ofta debatt. Kännetecknande för dessa diskussioner är att de ingalunda bara handlar om språk, utan att debattörerna använder språkfrågorna för att kunna ta upp centrala feministiska frågor (som kvinnors sexuella autonomi, uppdelningen i manligt och kvinnligt, mannen som norm etcetera). Sammantaget gör det här att en kan se språkarbetet både som en effekt av och en motor inom dagens feministiska diskussion. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

10 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. Med inspiration från Young (1997) använder jag beteckningen feministiskt diskursivt arbete för att beskriva detta. En annan möjlig term är språkplanering (Cooper 1989), medvetna insatser för att förändra språk eller språkbruk på olika nivåer. Språkplanering som term brukar dock reserveras för insatser gjorda av starka institutioner på samhällets makroplan. Deborah Cameron har myntat termen språkhygien (Cameron 1995, 2004), med vilken hon vill beskriva metadiskursiva diskussioner som tjänar ideologiska syften, exempelvis diskussioner om barns bristande kunskaper i grammatik. Kännetecknande för dessa är att diskussionerna handlar om så mycket mer än språk: The reforms that stick are not the most natural, efficient or rational in linguistic terms, but those which are found to be congruent with widely and deeply held beliefs about the way things ought to be. (Cameron 2004: 319) Orden och beteckningarna som förordas passar in i en större diskurs, som kan stå i motsättning mot en annan diskurs, som har sina egna ord och beteckningar. Delar av den diskursiva kampen förs därigenom genom en kamp om orden. Wojahn använder termen språkaktivism för medvetet motstånd mot diskursivt re-producerade sociala normer som uppfattas som diskriminerande (Wojahn 2015: 24). Detta fångar väl syftet med mycket av det feministiska språkarbetet, men då Wojahn begränsar aktivismen till sådant arbete som sker underifrån av de diskriminerade grupperna, blir det alltför snävt. Många av de föreslagna initiativen har drivits också av personer och organisationer som snarare hör till etablissemanget än gräsrotsnivån (publicerade författare, akademiker, den organiserade språkvården etcetera) (Milles 2011b). Slutligen finns det en poäng i att kalla det diskursivt och inte språkligt arbete. Förhoppningsvis har det framgått ovan att arbetet handlar om mer än att förändra språket; det handlar om att förändra det språket står för och skapar på ett ideologiskt plan. Young (1997: 12) menar att much feminist activism concentrates on how people think about gender, power, self-determination. Hon framhåller det faktum att vissa delar av den feministiska aktivismen i större grad än andra riktar in sina förändringssträvanden på hur människor tänker: feministisk förlagsverksamhet, feministiskt skrivande och discursive aspects of direct-action activism. Allt detta kallar hon för discursive political activism (Young 1997: 3). Den diskursiva politiska aktivismen handlar om att göra saker som främjar inte bara nya språkliga konstruktioner utan nya sociala paradigm genom vilka individer, kollektiv och institutioner verkar. Hon menar att alla sociala rörelser till och från använder sig av språkliga interventioner, men att feminismen anser dessa interventioner som centrala (Young 1997: 13). 10 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

11 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. För att tala med Ahmed (2017) kan FDA därmed ses som ett sätt att leva feministiskt och en av många strategier för att göra motstånd och skapa en mer jämlik värld. Det här ansluter också till hur forskningen förstått den svenska feministiska rörelsen. Exempelvis Feministiskt Initiativ lägger ofta kraft på att diskutera språk och ordval (Eduards 2016; Milles kommande). Jag förstår FDA som del av en sorts mikroaktivism, en småskalig och vardaglig politisk aktivism som ofta, men inte alltid, utövas utanför de traditionella arenorna. Även om den inte alltid syftar till traditionell mobilisering ändå kan den också ha ett stort politiskt värde (Marichal 2013). Det är ett nytt sätt att bedriva politik som har växt fram ur de möjligheter som ges av språket, framväxten av sociala medier och en nytänd feministisk rörelse. FDA handlar om att använda ett språk som en tycker bättre speglar den verklighet vi lever, eller vill leva, i. FDA går ut på att synliggöra individer med pronomen och tjänstebeteckningar, att använda begrepp som möjliggör ett feministiskt resonerande och opinionsbildande. Det handlar om att använda språket för att ta och ge plats och för att skapa ett mer feministiskt samhälle och en mer feministisk samhällsordning. Sverige har alltså under de senaste årtiondena sett en hel del exempel på FDA. Detta gör det möjligt att börja teoretisera över dess funktion och betydelse. I figur 1 nedan har jag försökt åskådliggöra en del aspekter. En viktig grundpremiss är att FDA verkar såväl på den språkliga som på den metaspråkliga nivån. Såväl den språkliga förändringen i sig som diskussionen om denna förändring har potentiellt ideologiska funktioner. De politiska verkningarna går sedan i sin tur att dela upp i tre typer som jag menar att det finns en poäng i att särskilja. Bruk Diskussion Diskursivt utrymme Diskurser, kollektiva föreställningar Identitet/positionering Figur 1. Politisk potential hos feministiskt diskursivt arbete Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

12 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. För det första: både bruket och diskussionerna som uppstår kring enskilda ord och uttryck ger aktivisterna diskursivt utrymme, det vill säga en möjlighet att göra sina röster hörda på politiskt viktiga arenor. Hen-debatten, hur högljudd och aggressiv den än i vissa delar var mot hen-förespråkarna (Wojahn 2015), gav också feminister och hbtq-personer stort utrymme i medierna. Själva pronomenet hen ger också personer som inte känt sig bekväma med att benämnas med vare sig han eller hon en fungerande benämning, som i sin tur kan användas för att ta plats, det vill säga grunden för ett individuellt diskursivt utrymme. För det andra: ofta är huvudpoängen med FDA att förändra kollektiva föreställningar och diskurser kring kön. Detta både genom att skapa och etablera nya ord och uttryck att tala och diskutera med och genom att diskutera själva orden. Så lanserades snippa och slidkrans för att vidga kvinnors sexuella handlingsutrymme. Diskussionerna som uppstod användes av de feministiska aktörerna för att driva denna fråga ytterligare (Milles 2010; Milles med flera 2018). En viktig faktor att räkna med här är språkliga egenskaper hos det föreslagna ordet eller uttrycket. Som Cameron (2004) påpekade kan framgången för ett visst förslag avgöras delvis av språkbrukarnas känsla för huruvida det på något plan överensstämmer med moraliska eller ideologiska föreställningar om hur saker och ting bör vara. Så menar jag att en framgångsfaktor för ordet snippa var att dess språkliga form kan uppfattas som en symbolisk illustration av hur många i dag ser på kön: kvinnligt och manligt som både likt och olikt och det manliga som det primära (Milles 2011a, 2011b). På samma sätt kan etableringen av hen ha underlättats då ordbilden i stort liknade svenskans andra personliga pronomen (hon, han, den) (för en mer nyanserad beskrivning, se Milles 2013). En tredje aspekt av FDA är att det symbolvärde som det och dess enskilda förslag kan skapa sedan kan ligga till grund för en politisk identitet, politisk positionering och alliansbyggen. Exemplet hen kan återigen användas för att illustrera resonemanget. Under 2012 visade några sverigedemokrater tydligt att de inte tyckte om det nya pronomenet. Efter detta blev det möjligt för deras politiska motståndare att använda hen för att säga att en var emot rasism och för inkludering (Milles 2013). På liknande sätt kom diskussioner kring införandet av det könsneutrala tjänsteperson i stället för tjänsteman att användas i kommunpolitiken. Förordandet av den könsneutrala beteckningen användes för att skapa en progressiv och modern politisk identitet (Milles kommande). Som människor kan vi använda vårt språk för att indexera eller göra anspråk på en social identitet (Ochs 1996; Silverstein 2003; Eckert 2008; Blommaert 2010). Med en viss vetenskaplig lingvistisk jargong både signalerar och skapar exempelvis språkforskaren sin akademiska tillhörighet, och genom att skjuta in slangens sho (ungefär: hej ) och walla (ungefär: jag svär vid gud ) i samtal kan unga människor i dagens Sverige markera och skapa en särskild sorts förortsidentitet. 12 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

13 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. På samma sätt kan de feministiska orden och uttrycken bli ett sätt att göra anspråk på en politisk identitet, en feministisk subjektsposition. De språkliga verktygen är dock inte entydiga deras betydelsepotential är delvis flytande och beroende av kontexten. Forskaren kan upplevas snobbig och elitistisk om hen använder sin jargong utanför de akademiska sammanhangen och den förortsslang som kan ge hög status lokalt kan värderas negativt i andra sammanhang. Alla initiativ fungerar sålunda på sina egna premisser och är potentiellt meningsmässigt heterogena. Precis som med språkpolitiska förslag överlag (som vilket officiellt språk ett land ska ha eller hur lånord ska stavas) påverkas utfallet av en mängd faktorer, som inte sällan drar åt olika håll (Josephson 2018, kapitel 5). Hur ett enskilt initiativ ska slå, uppfattas och användas går inte att veta på förhand och måste undersökas empiriskt. I föreliggande artikel undersöks hur sex personer använder och uppfattar könsneutralt en, vilket förhoppningsvis kan fördjupa både förståelsen av just detta initiativs politiska potential som förståelsen av FDA som fenomen överlag. En: från dialekt till politik Man och en är synonymer. De är generaliserande pronomen som kan syfta på en eller flera godtyckligt valda mänskliga referenter, maximalt inkluderande hela mänskligheten (Skärlund 2017: 19). Subjektsformen man är numera den standardspråkliga varianten. Objektsformen för både man och en är en och genitiv ens. Betydelsen av generaliserande pronomen är vag och de kan ibland användas just när en inte vill eller kan precisera något subjekt (I årtusenden har man bakat bröd med surdeg). Pronomenet kan såväl syfta på en grupp människor där talaren inte ingår (Man måste torka av spisen efter sig!) som en grupp där talaren räknas in (Man måste tänka på sina medmänniskor). Ibland används formen för att syfta på talaren själv (Nä, om man kanske skulle ta och tänka på refrängen?). Denna vaghet, i kombination med pronomenets vanlighet, gör att en del stör sig på man rent allmänt (se Språkrådet, Frågelådan). Det är dock inte denna irritation som gett upphov till normkritiskt en. Pronomenet en är ingen nybildning utan har en lång historia. Använt i generaliserande betydelse förekommer en i skriftliga källor som Bibeln och krönikor ända från medeltiden fram till på 1800-talet, dock betydligt mer sällan än pronomenet man. De därpå följande tvåhundra åren verkar formen dock ha börjat uppfattas som ålderdomlig och talspråklig för att till slut bara användas i vissa dialektområden (Skärlund 2016, 2017). Också i många andra språk används olika varianter och kombinationer av ord liknande man och en i generaliserande betydelse. Här finns inte utrymme att beskriva bruket i andra språk, men i Skärlund (2017) finns en fyllig översikt över bruket i flera europeiska språk med särskild tyngdpunkt på den nordiska språkfamiljen. Men den nya användningen av generaliserande en är inte geografiskt utan Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

14 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. ideologiskt betingad och hänger ihop med överensstämmelsen mellan substantivet man och pronomenet. Historiskt kommer pronomenet man från det fornsvenska ordet maþer, som kunde betyda mansperson eller människa (Skärlund 2017: 79). Pronomenet ses som ett exempel där språket osynliggör kvinnor och gör mannen till norm, vilket Wojahn (2015: 92) kallar androkönande. Att i stället använda en blir ett sätt att både ifrågasätta den manliga normen och göra språket mer könsneutralt och inkluderande. Könsneutraliteten möjliggör åtminstone i teorin dessutom ett maximalt inkluderande av alla möjliga könsidentiteter, inte bara kvinnor och män. I min handbok i jämställt språk, som jag skrev i samarbete med Språkrådet, togs detta nya bruk upp i den första upplagan I rekommendationen påpekade vi att pronomenet man inte kunde misstas för substantivet man, då detta kräver obestämd artikel (jämför Man måste torka av spisen efter sig och En man måste torka av spisen efter sig). Vårt råd var därefter lite ambivalent: Fortsätt använda man. Den som har en i sitt talspråk, kan i mer informella texter pröva att använda det. (Milles och Språkrådet 2008, 2012: 56) Vilken roll rådet har spelat i det ökade bruket, är svårt att veta. Jag kan tyvärr heller inte redogöra för vilka argument vi hade för dessa råd. Varför endast de som redan hade bruket i sitt talspråk skulle kunna använda det vet jag inte och jag kan heller inte se några riktigt bra skäl till denna restriktion. Inte alla feministiska skribenter lovordar fenomenet. Jag själv var alltså bara vagt positiv i skriften Jämställt språk. Genusforskaren Malena Gustavsson har uttryckt skepsis till fenomenets feministiska potential. Det problematiska med man, menar hon, är inte ordformen i sig utan de generalitetsanspråk som pronomenet möjliggör (Gustavsson 2014: 55). Det normkritiska en-användandet dyker upp i bloggtexter under det första decenniet under det nya millenniet och ökar ordentligt 2013 (Skärlund 2017: 174, se även Skärlund 2016). Det här gör att det ännu inte finns så mycket forskning kring fenomenet, vid sidan av studentuppsatser. Johansson (2014) menar att bruket har ett symboliskt värde, då det visar på att personen som använder det är genusmedveten, men också ett värde som synliggörare av normer och som ett sätt att göra språket mer inkluderande och genusneutralt. Leibring Svedjedal (2014) menar att ordformen har en något paradoxal laddning en del tycker det låter gammaldags och dialektalt medan andra ser det som tecken på en progressiv politisk utveckling. Söderlund Nåtfors (2015) kan visa att unga kvinnor dominerar bland användarna och att dessa också ofta använder det könsneutrala pronomenet hen. I en kommande etnografisk studie av språkaktivism på en gymnasieskola i Stockholm visar Årman (accepterad för publicering) hur bruket kan användas för att legitimera en talare i den specifika politiska kontext som just denna gymnasieskola utgör. Bruket där kan fungera både inkluderande och exkluderande. Normkritiskt en verkar alltså vara en del av en politisk aktivism och började 14 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

15 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. spridas i större omfattning i början av 2010-talet. Vi vet redan också en del om andra feministiska förslag på nyord, deras spridning och etablering i Sverige (Ledin och Lyngfelt 2013 om hen; Milles 2011a, 2011b om snippa, hen och slidkrans, 2013 om hen, kommande om tjänsteperson; Skärlund 2016, 2017 om en; Milles med flera 2018 om slidkrans). Det finns dessutom forskning som försöker undersöka följderna av att vissa ord etableras exempelvis att barn som gått på förskolor där en använder hen hade mindre stereotypa uppfattningar om kön och i högre grad kan tänka sig att leka med kamrater av okänt kön (Shutts med flera 2017) och att termen slidkrans är ett verksamt verktyg i arbetet för att öka unga kvinnors sexuella handlingsutrymme (Milles med flera 2018). Hur det språkinriktade arbetet samspelar med den vidare politiska kontexten har beskrivits av bland annat Milles (2013, 2017) och Wojahn (2015). Då normkritiskt en är en stark trend är det angeläget att studera fenomenet närmare. Skälen är flera. Då formuleringar med det generaliserande pronomenet är mycket vanliga (Allén 1970; Alwood 1999) kan normkritiskt en potentiellt göra märkbara avtryck i språkbruket. Kommer bruket att införlivas i svenskan, kanske som en stabil variant? Vad kan det berätta om språkets potential som feministiskt och normkritiskt maktmedel? Syfte och frågeställningar För att dokumentera detta bruk och försöka förstå dess betydelse för feministisk praktik har jag intervjuat sex användare av normkritiskt en. Mer specifikt har jag försökt besvara frågor som: Hur används normkritiskt en av informanterna? Hur mottas användningen? Jag är också intresserad av att försöka förstå vilka funktioner normkritiskt en har för informanterna, varför de använder det. Fungerar det som tänkt? Svaren på de här frågorna kan sammantaget ge en bättre bild av vad normkritiskt en betyder för den politiska feminismen. Vi kan också koppla språkhändelser på mikroplanet en enskild persons språkbruk med större strukturer på makroplanet, som politiska rörelser. Metod och material Jag har genomfört sex kvalitativa intervjuer med personer som alla till viss del använder en i stället för man, se tabell 1. En intervju genomfördes per telefon, de andra vid personliga möten. Intervjuerna varade mellan en kvart och en dryg timme. Alla intervjuer spelades in. De frågor jag ställde cirklade kring informanternas användning av normkritiskt en hur det kom sig att de började, hur de använde det, hur omgivningen hade reagerat, vilka möjligheter och vilka problem de såg med användningen. Den yngsta var 17 år vid tiden för intervjuerna och den äldsta 56. Fem av dem bor och är verksamma huvudsakligen i Stockholm och alla säger sig vara feministiskt orienterade. De informanter som inte är offentliga personer är anonymiserade och presenteras med fingerade förnamn. Informanterna har själva fått ange vilket pronomen de föredrar. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

16 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. Agnes går på gymnasiet. Lisa är student och arbetar som informatör för RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. Lisa är den enda som inte bor i Stockholm, utan i Lund. Andreas är psykolog. Alex är student på högskolan och arbetar på barnkoloni. Moa Matthis är journalist och författare och John Swedenmark är översättare och författare. Informanterna är inte slumpmässigt utvalda. Jag har fått tag på dem genom att kontakta personer jag sett eller hört använda normkritiskt en, genom tips eller personliga kontakter, det vill säga genom ett så kallat snöbollsförfarande. De kan därför inte anses vara representativa för alla en-användare. Johansson (2014) urskiljer tre grupper som framför allt använder normkritiskt en: personer inom högskole- och universitetsvärlden, mediepersoner, och queerfeminister. Undersökningens informanter representerar åtminstone någorlunda två av dessa, det vill säga personer inom högskole- och universitetsvärlden och mediepersoner. Huruvida informanterna identifierar sig som queerfeminister är oklart då jag inte bad dem specificera sin feministiska tillhörighet. Tabell 1: informanterna, deras yrken och huvudsakliga bostadsort Informant Yrke/verksamhet Ålder Ort Längd på intervju i minuter Agnes Gymnasieelev 17 Stockholm 15 Lisa Student, informatör 27 Lund 56 på RFSU Andreas Psykolog 29 Stockholm 63 Alex Student, arbetar på 31 Stockholm 30 barnkoloni Moa Matthis Journalist, författare 50 Stockholm 47 John Swedenmark Översättare, författare 56 Stockholm 32 För att besvara studiens frågeställningar har intervjuerna sedan transkriberats och intervjusvaren har tematiserats. Att börja använda en Fyra av informanterna började använda feministisk en för att de hörde eller såg det i något sammanhang, oftast på sociala medier. Andreas exempelvis såg en vän göra det. När han frågade efter skälen till vännens bruk, tyckte han att idén verkade vettig och började sedan själv. Det sociala sammanhanget verkar vara nyckeln. Så här säger Agnes: 16 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

17 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. jag har [ ] två kompisar som också är så här transpersoner, som började använda en, som sa att en är kanske bra att använda i många fall. Då så tog jag åt mej och så var det alltså väldigt många i min omgivning och vänner överlag som använder en i stället för man i rätt många fall. (Agnes) Alex upplevelse sticker ut en aning, då den blev ganska bryskt introducerad till bruket. Under en feministisk aktion hade Alex i något sammanhang använt man. Resultatet blev en utskällning: Och det var jättetråkigt att bli utskälld, fast samtidigt förstod jag ju varför. Personen som hade sagt till menade att det var viktigt att som feminist inte exkludera genom språket: vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. Blandade men svala reaktioner Men hur har andra reagerat på bruket? Här skiljer sig informanterna åt. Ett par av informanterna säger sig inte ha fått några reaktioner på sitt bruk alls. Men fyra har upplevt reaktioner som inte entydigt varit positiva. John Swedenmark får ibland nedsättande kommentarer när han använder det på sociala medier. Några kolleger till Moa Matthis tyckte att hennes bruk av normkritiskt en var fel. Hon tror att de störde sig på vad de menade var futtig symbolpolitik. Också Andreas har fått negativa reaktioner av olika slag. Någon med en kommentar som liknar den Moa Matthis hade fått, att det är fel sak att lägga kraft på i den feministiska kampen, någon annan som tyckte att normkritiskt en, tvärtom mot sitt tänkta syfte, var ett sätt att utesluta människor: det här ordet används som en markering som blir nästan som en härskarteknik (Andreas). Till slut har Lisa upplevt om inte negativa reaktioner så i alla fall reaktioner som pekar på att användningen kan leda till tolkningsproblem. Hon har nämligen märkt att människor som läst hennes texter i vissa fall inte har förstått att hennes pronomenbruk har varit medvetet och har uppfattat hennes användning av normkritiskt en som skrivfel. Men Lisa har också fått positiv respons och det är hon ensam om bland mina informanter. Hon berättar om en händelse ganska tidigt, när hon hade deltagit i en studiecirkel. Hon hade då börjat använda normkritiskt en, utan att egentligen vara medveten om det: då var det en person som sa där att så här: men jag har ju tänkt på det här du säger ju en hela tiden, det är jättebra (Lisa). Sammantaget väcker informanternas bruk av normkritiskt en inte alls lika mycket reaktioner som exempelvis användningen av hen gjorde. Informanterna blir varken kritiserade särskilt hårt eller tydligt hyllade av meningsfränder. Det verkar heller inte leda till upphettade diskussioner på samma sätt, även om flera av informanterna menar att diskussioner har försiggått. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

18 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. Kontextkänsligt bruk Men informanterna använder inte normkritiskt en konsekvent, i alla situationer och på alla arenor. Både mediet och förväntade eller uttryckta reaktioner hos omgivningen påverkar bruket. Alla informanterna påpekar att det är i skrift det används mest. De använder det i många olika genrer och kanaler: i akademiska och journalistiska texter, i privata mejl, i sms. Men framför allt verkar det användas på sociala medier. John Swedenmark och Moa Matthis, som båda skriver professionellt, har mött motstånd från redaktörer och förläggare. Lisa, som arbetar inom RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning, upplever inga sådana begränsningar. Där används normkritiskt en också i de texter, exempelvis informationsmaterial och broschyrer, som organisationen producerar. Användningen i tal är mer sporadisk, vilket antagligen beror på att det är svårare: det går åt ganska mycket energi till att tänka på att det ska bli rätt då (Lisa). Ingen av informanterna använder feministisk en helt genomgående och konsekvent. En del använder pronomenet mer, andra mindre. Förutom att det kräver medveten ansträngning att lära in och använda, begränsas användningen av andra faktorer. Flera av informanterna berättar om att de undviker att använda pronomenet i situationer där det riskerar att hindra kommunikationen på något sätt. Lisa använder det inte när hon talar med sin mamma: För att det liksom ska bli lätt på nåt sätt att föra en konversation om nånting. Ibland får ens politiska övertygelse och projekt stå tillbaka för mer närliggande behov av social kontakt och kommunikation. Inte heller går det alltid att använda pronomenet på arbetet. Andreas, som är psykolog, säger att han sällan använder det på arbetet, för att folk studsar på det. Han tycker också det är viktigt att klienten känner att hen kan ta plats och prata fritt: men jag kan uppleva att personen kan hämmas om jag använder det. Att personen upplever att hen inte kan använda vilket språk hen vill hos mig. I andra sammanhang upplever informanterna tvärtom att det är önskvärt att de använder det. Alex, som arbetar inom en feministiskt orienterad organisation, blev alltså utskälld för att den inte använde det. Andreas och hans flickvän försöker uppmuntra varandra att använda det mer i privata sammanhang. Sammantaget kan bruket sägas styras väldigt mycket av sammanhanget. På sociala medier verkar det vara ganska oproblematiskt att använda det, men på andra arenor som i tryckt text, på arbetet eller i familjesammanhang kan användandet begränsas på olika sätt. Ibland finns det grindvaktare som redak- 18 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

19 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. törer som sätter käppar i hjulet, ibland är det användarnas tidigare upplevelser av motstånd eller problem som får dem själva att anpassa bruket. Funktioner: Ideologiskt, inkluderande och identitetsskapande Informanterna har alla väl genomtänkta skäl till att använda normkritiskt en och bruket fungerar på flera plan samtidigt. Det grundläggande skälet är att formuleringen ersätter pronomenet man, som på ett ideologiskt/symboliskt plan markerar att det manliga är normen: alltså varför ska mannen alltid... att det alltid ska vara man, även alltså... har nånting med man, mannen att göra [ ] när det kan vara en, alltså en person. Det är ju mer neutralt typ, känns det som. Tycker jag. Så då föredrar jag det hellre. (Agnes) Att då i stället använda normkritiskt en kan påverka mottagaren. Och mottagaren blir påverkad på flera sätt. Framför allt genom att pronomenet tänks minska språkets förmåga att exkludera: Jag tänker att folk som inte definierar sej som cis-personer blir utestängda och jag tänker att det skapar ett stort obehag och också det finns nåt väldigt patriarkalt i vårt språkbruk och det vill jag förändra. Jag tycker att vi ska sträva mot ett könsneutralt språkbruk. (Lisa) Könsneutralt språk är mer inkluderande och normkritiskt en är könsneutralt, vilket gör att fler känner sig delaktiga och inbjudna i den gemenskap som språket kan skapa. Men användningen av normkritiskt en handlar också om att få mottagaren att tänka till. Här fungerar det genom att bryta av mot det förväntade. Lyssnare, som inte känner till det sedan förr, kan bli nyfikna på orsakerna till att folk använder det och på detta sätt få upp ögonen för könsstrukturer. Dessutom handlar det om att påverka hur vi förstår vår omvärld. Med normkritiskt en går det att knuffa den kollektiva verkligheten en mikromillimeter år rätt håll, som John Swedenmark uttrycker det. Detta är inte bara en symbolhandling: det är faktiskt väldigt reellt, skulle jag vilja säga. [ ] där tror jag att vi underskattar språkets förmåga att forma bilder i våra huvuden och tankar i våra huvuden. (Moa Matthis) Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

20 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. Hon tycker att det ska bli väldigt intressant att se ordet utforskas av den skapande konsten, litteraturen och kulturen: Det är ett ord som kan göra mycket oväntat. John Swedenmark menar att språket är fullt med skräp efter tidigare språkbrukare, skräp som begränsar tanken och när han använder normkritiskt en får han mer energi i både huvudet och språket. Förutom de ideologiska drivkrafterna, bidrar nog också informanternas känsla för formuleringen i sig. För de säger sig alla vara förtjusta i ordet på ett känslomässigt plan: det påminner dem om släktingar de gillar, det får dem att känna sig glada och trygga, de tycker det låter snyggt (Lisa) och fint (Moa Matthis). Men språk handlar inte bara om att påverka andra eller beskriva sin omvärld. Språket har också en identitetsskapande sida. Genom vårt språkbruk berättar vi, medvetet eller omedvetet, mycket om oss själva. En människas språkbruk kan ge indikationer om såväl regional härkomst som social hemhörighet. Det här beror på att vi anpassar oss efter omgivningens språk och det gäller också bruket av normkritiskt en: när jag umgås med personer som använder en och jag säger man så blir det ändå starkare att jag reagerar på att jag liksom har sagt fel. Och då tänker jag att dom personer jag umgås med pratar och använder en och då liksom rättar jag mej i ledet efter det ganska snabbt. Jag tänker att en ofta pratar på liknande sätt som dom som en umgås med. (Lisa) Lisa får en känsla av att säga fel när hon använder man i sällskap med andra som använder en och strävar efter att använda samma språk som den grupp hon sympatiserar med. De flesta av oss anpassar vårt språkbruk av strategiska skäl på detta sätt. Den sociala sidan av bruket gör att en också kan sluta att använda normkritiskt en vid byte av umgänge. Agnes berättar att hon inte alls använder det lika mycket efter att hon bytt till en skola där bruket är ovanligare. För Alex signalerar användningen av normkritiskt en feministiskt engagemang: det är viktigt att du kan via ditt språk visa en identitet. Språkbruket hänger ihop med hur trovärdig du är i ditt politiska engagemang: språket borde spegla våra politiska åsikter. För att tummar vi på det där så skulle vi kunna tumma på en massa annat också. Och en person Alex mött ställde alltså det hela på sin spets: vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. Normkritiskt en kan användas strategiskt för att skapa en feministisk identitet och också skapa legitimitet för den identiteten. Grundskälen till användningen är antagligen övertygelsen att det på olika sätt driver det feministiska och inkluderande projektet framåt. Men andra 20 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

21 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. bevekelsegrunder ger ytterligare incitament: som att användaren gillar formuleringen eller vill signalera en viss typ av politisk identitet. Paradoxalt exkluderande Det här för oss över på frågan om det finns problem med användningen av normkritiskt en. Redan i presentationen av användarnas bruk framkom att det inte alltid är oproblematiskt att använda normkritiskt en. Och här finns det fler problem än att mottagaren inte förstår, eller att hen stör sig på bruket. Framför allt handlar problemen om att normkritiskt en, trots att grundtanken är att formuleringen ska vara inkluderande, ofta fungerar precis tvärtom: exkluderande. För det första genom att potentiellt utestänga användaren, genom att hen försöker använda det i sammanhang där det inte uppskattas. Som när Moa Matthis och John Swedenmark inte får igenom användningen i en del av de texter de vill publicera. Vill de bli publicerade, det vill säga inkluderas i skribentgemenskapen, får de undvika användningen. För det andra är kan det verka exkluderande mot andra. På en grundläggande nivå kan det fungera exkluderande då inte alla förstår det nya bruket. Men det kan också vara exkluderande på mer subtila sätt, särskilt där det finns en inbyggd maktskillnad mellan talarna. Så här säger Andreas, som i sitt arbete möter socialt utsatta klienter: [ ] då har jag märkt att ibland om jag använder ordet hen eller en, så är det som att dörrarna stängs för den personen. För den personen har uppfattningar kring det här [ ]. (Andreas) Han kopplar ihop detta med klass, då han ser normkritiskt en som en politisk strategi av liberalfeministiskt snitt: Liberalfeministerna dom kommer oftast ur en medelklass, mina kompisar, dom drivs väldigt mycket av att jag kan, om jag bara... så där. De har oftast liksom vuxit upp och inte tagit så stor plats och är oftast kvinnor. Och de har en stor frustration med att komma ifrån det och tycker där att det är viktigt att ta plats. Jag skriver under på det, jag tycker det är jätteviktigt. Men det som jag kan vända mej emot är att det kan bli väldigt mycket jag. En kvinna, en medelklasskvinna. Som ska få ta plats. Och där passar en, hen och pronomenet på en specifik individ det passar ganska bra in i den tankemodellen. (Andreas) Andreas anlägger här ett intersektionellt perspektiv då han menar att normkritiskt en bara löser ett medelklassproblem som handlar om att som kvinna ta individuell Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

22 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. plats. Normkritiskt en kan förstås som del av en feminism som kämpar för enskilda kvinnors rätt och möjlighet att ta plats, snarare än en som kämpar för kvinnokollektivet som helhet. Och detta i sin tur fungerar alienerande för en del kvinnor, som uppfattar användningen som en markering av skillnader i kunskap. Andreas kopplar ihop den exkluderande funktionen med den vi-känsla som kan skapas av att använda vissa ord och uttryck. När gruppkänslan får ett egenvärde kan den bli kontraproduktiv för den feministiska kampen: att vi sitter och är vi och tycker att det är gött, utan att komma vidare. På det sättet förfelar normkritiskt en sitt syfte: så blir det nåt som seglar över huvudet på dom som kanske, jag ska inte säga behöver det mest, men några som har ett stort behov av det. Slutsatser FDA är ett mångfacetterat fenomen och därför svårt att beskriva. Särskilt svårt kan det vara att svara på frågan huruvida det bidrar till det feministiska projektet att skapa ett bättre samhälle för underordnade kvinnor. För att bidra till kunskapsläget har jag i min studie intervjuat användare av ett specifikt uttryck för FDA, normkritiskt en. Feminism är politik och politik är att vilja, var det någon som sa. Min studie har visat att normkritiskt en blir både ett sätt att visa denna vilja och att sätta den i arbete, att leva feministiskt (Ahmed 2017). Att använda normkritiskt en är del av en större feministisk och politisk kultur som använder sig av många olika strategier och aktioner och kan sorteras in i den del som riktar in sig på att förändra hur vi tänker kring kön, makt och självbestämmande med hjälp av språkliga praktiker och uttryck (Young 1997). Att använda normkritiskt en för att inkludera fler blir ett uttryck för en feministisk övertygelse, en markering och en subtil signal till andra. Ordet orsakar sällan debatt, utan låter bara talaren tala ett nytt, förment neutralt tungomål. Bruket möjliggör därmed potentiellt samtal och diskussioner om annat än politik och feminism. Vad en står för och betyder behöver inte alls lyftas fram. Användarna kan tala feministisk utan att säga något feministiskt. De kan synliggöra sin politiska positionering och ifrågasätta invanda normer utan att behöva höja rösten. Användningen skulle också kunna beskrivas som del i ett slags feministisk gör det själv-kultur en kultur där aktörerna förlitar sig på egna resurser och skapar egna plattformar för sitt agerande i stället för att gå genom redan etablerade kanaler. I stället för att skapa ett eget fanzine (se Lind Palicki 2018), har svenska feminister här tillsammans bestämt sig för att göra ett intrång i det svenska pronomensystemet. Subtilt och diskret, men potentiellt omstörtande. Min studie indikerar att normkritiskt en alltså till skillnad från andra feministiska nyord inte skapar särskilt mycket debatt. Men det gör samtidigt att den politiska potentialen som finns i språkdebatten som ger feministerna diskursivt utrymme och möjlighet att sätta feministiska frågor på agendan inte riktigt finns här heller. Studien visar att de sex informanterna använder feministisk en för att förändra 22 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

23 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. kollektiva föreställningar. Bruket anses kunna rucka på den patriarkala kollektiva föreställningen att män representerar mänskligheten medan alla andra representerar underordnade och avvikande positioner. Det här ansluter till de funktioner som också Wojahn (2015) och Johansson (2014) identifierar. I inledningen frågade jag huruvida bruket av normkritiskt en var en övergående trend eller här för att stanna. I linje med Camerons (2004: 319) övertygelse att de reformer som överensstämmer med hur folk anser att saker och ting borde vara skulle detta tala för att bruket kan bli långvarigt, i alla fall om Sverige som kollektiv fortsätter att anse att alla människor, inte bara män, tillhör mänskligheten. För det andra visar studien att feministisk en har en identitetsskapande funktion, vilket också ansluter till tidigare forskning (Johansson 2014; Årman accepterad för publicering). Framför allt verkar det användas på sociala medier och tillsammans med likasinnade, där det förstärker känslan av tillhörighet och samhörighet genom att indexera (Ochs 1996; Silverstein 2003; Eckert 2008; Blommaert 2010) en feministisk identitet. Men min studie har identifierat en del problem med bruket. Förutom att det kräver både engagemang och tid för att lära sig behärska, är det potentiellt kontraproduktivt. Att använda normkritiskt en verkar i vissa sammanhang och i vissa kretsar ha blivit ett krav. I dessa sammanhang är det helt enkelt inte legitimt att kalla sig feminist om en inte lägger ner möda på att använda ett språk som går i linje med gruppens övertygelse om vad som är verksamma politiska strategier och handlingsmönster. Detta ger bruket en schibbolet-funktion: det vill säga det kan användas för att skilja vän från fiende. Uttrycket schibbolet kommer från en Bibelberättelse om två folkslag som uttalade detta ord olika. De två folken låg i krig med varandra och med ledning av uttalet avgjordes vilka som tillhörde gruppen och fick leva och vilka som inte gjorde det och dödades. Denna funktion är något som också Årmans studie (accepterad för publicering) visar. Det är naturligtvis något av en oundviklighet att samma sak som kan skapa sammanhållning, också kan användas för att skilja ut och utestänga. Skapandet av ett vi bygger helt enkelt på förekomsten av ett de, som inte är inkluderat. Normkritiskt en, som används för att inkludera fler och dessutom skapar tillhörighet för användaren, kan alltså paradoxalt också exkludera: de som inte har förmått tillägna sig eller känner till användningen, de som inte sympatiserar med den och de som uppfattar den som en markering av ett socialt övertag. Jag menar att informanternas tro på språkets makt och på språkliga praktiker liknar övertygelsen hos många inom den feministiska rörelsen just nu. Ahmed (2017: 241) lyfter fram värdet i att göra sin egen språkanvändning till ett centralt verktyg i det feministiska arbetet: What are your feminist tools? Mine include a pen and a keyboard, a table; the things around me that allow me to keep writing, to send my words out. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

24 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. Vilka ord vi ska använda när vi skriver och sänder ut våra ord i världen och vad dessa ord gör med oss, med våra medmänniskor och med våra föreställningar, det är något vi får fortsätta undersöka och diskutera. Tack Tack till informanterna som delade med sig av sina erfarenheter och till Erik Wellanders fond för bidrag som möjliggjorde färdigställandet av artikeln. Tack också till de anonyma granskarna vars kommentarer gjorde artikeln avsevärt bättre. Referenser Ahmed, Sara (2017) Living a feminist life. Durham och London: Duke University Press. Allén, Sture (1970) Nusvensk frekvensordbok baserad på tidningstext. Stockholm: Almqvist och Wiksell international. Alm, Erika, Bremer, Signe, Nord, Iwo och Schmitt, Irina (2016) Queer- och transforskning. Lundberg, Anna och Werner, Ann (red) En introduktion till genusvetenskapliga begrepp. Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning. Alwood, Jens (red) (1999) Talspråksfrekvenser: frekvenser för ord och kollokationer i svenskt tal- och skriftspråk: frekvenser för ord, ordklasser och kollokationer: jämförelser mellan tal och skrift. Göteborg: Göteborgs universitet. Benhabib, Seyla (1992) Autonomi och gemenskap: kommunikativ etik, feminism och postmodernism. Göteborg: Daidalos. Blommaert, Jan (2010) The sociolinguistics of globalization. Cambridge: Cambridge University Press. Butler, Judith (1990) Gender trouble: feminism and the subversion of identity. New York och London: Routledge. Butler, Judith (1997) Det performativa könet. Res Publica. Symposions teoretiska och litterära tidskrift (35/36): Cameron, Deborah (1990) The feminist critique of language. London: Routledge. Cameron, Deborah (1995) Verbal hygiene. London: Routledge. Cameron, Deborah (2004) Out of the bottle: the social life of metalanguage. Jaworski, Adam, Coupland, Nikolas och Galasinski, Dariusz (red) Metalanguage: social and ideological perspectives. Berlin och New York: Mouton de Gruyter. Cooper, Robert Leon (1989) Language planning and social change. Cambridge, New York och Melbourne: Cambridge University Press. Dahl, Ulrika (2014) Skamgrepp: femme-inistiska essäer. Stockholm: Leopard förlag. Eckert, Penelope (2008) Variation and the indexical field. Journal of Sociolinguistics 12(4): Eduards, Maud (2016) Feminism som partipolitik. Stockholm: Leopard förlag. Gustavsson, Malena (2014) Hen, en, man och jag: politiska pronomen i feministiskt skrivande. Lundberg, Anna och Werner, Ann (red) Kreativt skrivande och kritiskt tänkande i genusvetenskap. Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning. 24 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

25 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. Haraway, Donna (1991) Simians, cyborgs, and women. New York: Routledge. Johansson, Maria (2014) En som könsneutralt generaliserande pronomen ett feministiskt och normkritiskt förslag. C-uppsats. Uppsala: Uppsala universitet. Josephson, Olle (2018) Språkpolitik. Stockholm: Morfem förlag. Ledin, Per, Lyngfelt, Benjamin (2013) Olika hen-syn. Om bruket av hen i bloggar, tidningstexter och studentuppsatser. Språk och stil 23: Leibring Svedjedal, Carin (2014) Studenters attityder till könsneutralt språkbruk. Hen, en som generaliserande pronomen och könskonträra namn. C-uppsats. Uppsala: Uppsala universitet. Liinason, Mia och Cuesta, Marta (2016) Feministisk aktivism i Sverige idag. Göteborg och Stockholm: Makadam förlag. Lind Palicki, Lena (2015) Principer och språksyn i språkvårdens diskussioner exemplet samkönad. Landqvist, Mats (red) Från social kategorisering till diskriminering: fyra studier av språk och diskriminering och ett modellförslag. Huddinge: Södertörns högskola. Lind Palicki, Lena (2018) Språklig förhandling om feminism: en analys av metakommunikativa drag i fanzinet Bleck. Wojahn, Daniel, Seiler Brylla, Charlotta och Westberg, Gustav (red) Kritiska text- och diskursstudier. Stockholm: Text- och samtalsstudier från Södertörns högskola. Marichal, Jose (2013) Political Facebook-groups: micro-activism and the digital front stage. First Monday 18(12) view/4653/3800, doi: /fm.v18i [21 februari 2019]. Milles, Karin (2008/2012) Jämställt språk. Stockholm: Språkrådet. Milles, Karin (2010)...ett fint ord som utstrålar sexualitet! Hur man konstruerar kön genom att diskutera språk. Svenskans beskrivning 30: Milles, Karin (2011a) Snippa: a success story of feminist language planning. Gender and Language 5(1): Milles, Karin (2011b) Feminist language planning in Sweden. Current Issues in Language Planning: Language Planning and Feminism 12(1): Milles, Karin (2013) En öppning i en sluten ordklass? Den nya användningen av pronomenet hen. Språk och stil 23: Milles, Karin (2017) Från maninnor till cyborger: Hur feminister har skaffat sig språklig makt. Humanetten 38: Milles, Karin, Holmdahl, Jessica, Melander, Ida, Fugl-Meyer, Kerstin (2018) Something that stretches during sex : replacing the word hymen with vaginal corona to challenge patriarchal views on virginity. Gender and Language 12(3): Milles, Karin (kommande) FI och könsprefixet man : könsneutralt språk i kommunpolitiken. Svenskans beskrivning 36. Uppsala: Uppsala universitet. Mills, Sara (2003) Third wave feminist linguistics and the analysis of sexism. Discourse Analysis Online. paper.html [1 oktober 2018]. Mills, Sara (2008) Language and sexism. Cambridge: Cambridge University Press. Molina, Irene (2016) Intersektionalitet. Lundberg, Anna och Werner, Ann (red) En introduktion till genusvetenskapliga begrepp. Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning. Mulinari, Diana (2016) Antirasistisk feminism. Lundberg, Anna och Werner, Ann (red) En introduktion till genusvetenskapliga begrepp. Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

26 Vi kan inte påstå oss vara feminister om vi inte tänker på hur vi pratar. Ochs, Elinor (1996) Linguistic resources for socializing humanity. Gumperz, J och Levinson, S C (red) Rethinking linguistic relativity. Cambridge: Cambridge University Press. Shutts, Kristin, Kenward, Ben, Falk, Helena, Ivegran, Anna, Fawcett, Christine (2017) Early preschool environment and gender: effects of gender pedagogy in Sweden. Journal of Experimental Child Psychology 162: Silverstein, Michael (2003) Indexical order and the dialectics of sociolinguistic life. Language and Communication 23: Skärlund, Sanna (2016) Blir en det nya hen? Om den ny(gamla) användningen av en som generiskt pronomen. Gustafsson, Anna W, Holm, Lisa, Lundin, Katarina, Rahm, Henrik och Tronnier, Mechtild (red) Svenskans beskrivning 34. Lund: Lunds universitet. Skärlund, Sanna (2017) Man, en och du: generiska pronomen i svenskans historia. Lund: Lunds universitet. Språkrådet (utan årtal) Frågelådan. Söktjänst för vanliga språkfrågor. Svar på sökordet man. [19 oktober 2018]. Söderlund Nåtfors, Gina (2015) Än kan väl en inte användas av en? Om bruket av en som könsneutralt generaliserande pronomen. C-uppsats. Gävle: Högskolan i Gävle. Wojahn, Daniel (2015) Språkaktivism: diskussioner om feministiska språkförändringar i Sverige från 1960-talet till Uppsala: Uppsala universitet. Young, Stacey (1997) Changing the wor(l)d: discourse, politics, and the feminist movement. London och New York: Routledge. Årman, Henning (accepterad för publicering) Language activism and acts of citizenship. Journal of Sociolinguistics. Nyckelord Normkritiska pronomen, feministiskt diskursivt arbete, språkbruk, generaliserande pronomen Karin Milles Institutionen för kultur och lärande Södertörns högskola Alfred Nobels allé Huddinge E-post: karin.milles@sh.se 26 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

27 DESTABILIZING flows of milk Michell Zethson Keywords Critical animal studies, posthumanism, rhizome, corporeality, carnism, milk Summary This essay focuses on processes wherein human bodyfluids are materialized as foody and potentially edible. Influenced by Gilles Deleuze and Félix Guattari, I follow a milky rhizome (2015). This brings me to, among other things, breastmilk rings in China, breastmilk ice cream and to cows whose genes have been manipulated to produce breast milk. Scholars within critical animal studies pinpoint that animals are made absent when their bodies are transformed into edible matter. Carol J. Adams terms this the structure of the absent referent (2004, 2013). In this article however, I show that, in a similar way, the foodiness of human bodies is continuously made absent. Situations when humans appear as foody tend to generate feelings of disgust and repulsion. At the same time, I also argue that processes such as these can be interpreted in widely different ways depending on the (body and) context, and that the milky flows are considered most threatening when they are connected with or emanate from the bodies of Others.

28

29 Destabiliserande mjölkflöden Med utgångspunkt i kritiska djurstudier och posthumanism undersöker författaren hur bröstmjölk kan göra den mänskliga kroppens potentiella ätbarhet uppenbar. När förstås intagandet av (bröst/ spen)mjölk som okontroversiellt och när hotar det att rasera dikotomin djur/människa? Destabiliserande mjölkflöden Michell Zethson Den här texten handlar om maten i människan. Om vi undantar amning av små barn, döljs vanligen människodjurens potentiella ätbarhet. Glipor uppstår emellertid i detta döljande och det är vid dessa glipor jag uppehåller mig i artikeln. Mer specifikt spårar jag skeenden där människomjölk framträder som potentiellt ät- och drickbar. Jag undersöker hur dylik ät- och drickbarhet produceras; när processerna löper friktionsfritt och när de tvärtom börjar hacka, för att rentav bryta samman. Posthumana kroppar Innan jag börjar vill jag be er att läsa texten med mina ögon, det vill säga genom en lins som färgats av mina två forskningsmässiga hemvister: kritiska djurstudier och posthumanism. Det här innebär att jag sällar mig till de forskare som vill rucka på djur/människa-dikotomin och som påminner om det reducerande som otvivelaktigt sker när alla ickemänskliga varelser klumpas samman till en och samma kategori benämnd djur (Wolfe 2003; Birke, Bryld och Lykke 2004; Derrida 2008; Birke 2009; McCance 2013). Min posthumanistiska åkomma säger mig att vi inte behöver fler förenklade kategoriseringar. Jag menar att världen bör förstås rhizomatiskt snarare än linjärt, att den bör förstås som ett blivande, ett föränderligt flöde av liv, materia och ord (Barad 2007; Deleuze och Guattari 2015: 17 49). Dylika flöden inbegriper också kroppsmateria, och mjölk är ett tydligt exempel på hur kroppar formas, omformas och blir till tillsammans med världen. I likhet med andra kroppsvätskor menar jag att mjölk är kropp oavsett om mjölken befinner sig inuti en kropp, en nappflaska eller en Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

30 Destabiliserande mjölkflöden tetra. Vi är med andra ord våra kroppsvätskor, men dessa kan också frigöras. Sippra ut ur oss. Ibland inkorporeras de rentav i (och blir) andra kroppar. Det här innebär inte att de någonsin upphör att vara kropp. Mina teoretiska perspektiv har alltså betydelse för hur jag betraktar kroppsoch artgränser; de har också betydelse för hur texten vecklar ut sig. Artikeln befolkas till exempel inte av avgränsade djur- eller människokroppar, utan av människogjorda kroppar, djurblivanden etcetera. Genom att bruka språket på ett gränsupplösande och normproblematiserande sätt placerar jag mig i en lång räcka av forskare och aktivister som arbetat för förändring inom olika områden. Också här vill jag knyta an till mitt användande av rhizombegreppet. Som antytts betecknar begreppet en specifik teoretisk böjelse. Men begreppet betecknar också en metod som låter forskningen bli till som en vittförgrenad ingefärsplanta, snarare än som en pålrot: rotad, upprätt, transcenderande, kronologisk och lätt att knäcka (Deleuze och Guattari 2015: 22ff, 26f, 360). De rhizomatiska anslutningar jag följer befinner sig i cyberrymden, där jag bedrivit ett internetbaserat fältarbete (Hyltén-Cavallius 2011: 205ff). Fältarbetet har genererat ett material som består av artiklar, filmklipp, hemsidor, bilder och bloggar. Jag vill betona att den här typen av material inte befinner sig ovanför eller utanför livet. En sådan förkärlek för transcendens är enligt Deleuze ett av det västerländska tänkandets största misstag: Vi tänker oss att vi å ena sidan har livet, å andra sidan ett tänkande som bedömer eller skildrar livet. Transcendens är just det som vi föreställer oss ligger utanför. (Colebrook 2010: xxi) Liknande tankegångar återfinns i diskussionerna om representationalism. Karen Barad konstaterar att representationalism is a practice of bracketing out the significance of practices; that is, representationalism marks a failure to take account of the practices through which representations are produced. Images or representations are not snapshots or depictions of what awaits us but rather condensations or traces of multiple practices of engagement. (Barad 2007: 53) Hotfulla mjölkflöden Jag ska nu ta oss österut, mot Kina. Som så ofta är det nämligen hit pilarna riktas när människodjuren befinns äta och döda på fel sätt. Det kan röra sig om inmundigandet av hund och katt, liksom om djur som sägs dödas på synnerligen plågsamt sätt (Göransson 2017: ). Här och nu ska jag emellertid lämna dessa teman därhän, för att istället följa mjölken. En rad nyhetsartiklar berättar nämligen att välbeställda kineser utvecklat en förkärlek för mänsklig mjölk. Det talas nu och då om komfortmat, mat som bibringar en känsla av 30 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

31 Destabiliserande mjölkflöden trygghet, tröst och igenkänning: köttbullar, hamburgare, pasta med köttfärssås, milkshake, varm mjölk med honung. I exemplet med människomjölk dras resonemanget till sin spets såtillvida att högpresterande, kinesiska män sägs ta till mänsklig mjölk, och ofta även bröstet, för att skapa tröst, trygghet och hälsa. Some are even hiring wet nurses for daily supplies, according to the manager of a supply company quoted in the Southern Metropolis Daily. It s said to be popular among those with high incomes in Shenzhen, Guangdong Province, whose high-pressure jobs leave them in poor health. According to the Hong Kong-based South China Morning Post, live-in wet nurses can earn the equivalent of 1,700 per month either by breastfeeding adults directly or using a pump. ( China: Wealthy drink human breast milk 2013) Journaliströsterna är upprörda: vuxna män ska inte begära mänsklig mjölk eller ta barnens mat. En skribent i Beijing Morning Post, Cai Hui, oroas av en situation där välbeställda i Kina are busy picking beautiful women and drinking human milk! ( China: Wealthy drink human breast milk 2013) och historikern Tim Stanley skriver för The Telegraph Opinion att det hela är vämjeligt: Everything about this scenario should appal the reader, from the very idea of an adult suckling from another adult to the possibility that someone should be so desperate for money that they have to sell their services in this manner. It s every bit as wrong as prostitution. (Stanley 2013) Anslutningen mellan mänskliga munnar och mjölk laddas med olika betydelser beroende dels på vem mjölken kommer ifrån, dels på hur den förtärs. Legitima mjölkflöden sträcker sig från kogjorda kroppar via mjölkningsmaskiner, pastöriseringsmaskiner och mjölklitrar till dricksglas och mänskliga munnar. Flöden av människomjölk görs däremot illegitima, det vill säga om flödena för samman flera vuxengjorda människodjur. Stanleys utsagor talar sitt tydliga språk, skeenden där vuxna människor inkorporerar människomjölk beskrivs som äcklande och frånstötande. Samtidigt blir mänskliga djur i hög grad till genom att inkorporera ätbara andra i form av kött och mjölk. Dessa upprepade ätandehandlingar betraktas inte som äcklande. Snarare bidrar de till att arthierarkier skapas och reproduceras. Det handlar om skeenden där vissa kroppar görs ätbara alltmedan andra kroppar materialiseras som överordnade i den så kallade näringskedjan. Här kan vi ha i åtanke att de djur som transformeras till mat konstrueras antingen som vilda eller ägda, och som ägda görs djuren möjliga att kommodifiera, exploatera, döda, sälja och äta. Människodjur föreställs däremot vanligen vara fria. De görs bland annat fria genom att de kontinuerligt separeras från ofria, kommodifierbara, dödbara och ätbara andra (Göransson 2017: 191). När mänsklig mjölk dricks av andra vuxna Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

32 Destabiliserande mjölkflöden människor vänds emellertid denna ordning på ända. Gränsen mellan vem som äter (ätande subjekt) och vem som blir äten (ätbart objekt) fördunklas. Den ätna utgörs med ens av ett mänskligt subjekt som frivilligt säljer sina kroppsvätskor till högstbjudande. Följden blir att det mänskligas gränser hotas, varpå känslor som äckel och avsky aktualiseras. Här ska jag vidga diskussionen något och knyta an till frågan om karnism, eller normer för köttätande (Joy 2010). Att jag använder begreppet karnism snarare än det svenskklingande köttism, som myntats av Lisa Gålmark, beror på flera saker. Trots att Gålmarks Skönheter och odjur (2005) fungerar som en bra ingång till frågor som rör exploaterandet av djur, saknar boken en stringent och utvecklad beskrivning av såväl begreppet köttism som det teoretiska maskineri i vilket det ingår. Det här är en orsak till att jag snarare använder begreppet karnism; en än viktigare anledning är dock att karnism-begreppet redan är inneboende i Jacques Derridas mer elaborerade och väldefinierade tankebygge om karnofallogocentrism. Med detta begrepp pekar Derrida dessutom på hur kön- och artbaserade förtryck vävs samman och produceras simultant, inte minst genom språket (Derrida 1991: 113, Derrida 2008). De normer för köttätande jag skriver om produceras och upprätthålls bland annat genom att köttets djurighet (och mjölkens spenighet) döljs. Carol J. Adams menar i denna anda att djuret görs till köttets saknade referens (2004: 23, 2013: 66f). Men, och här kommer min poäng, om djuret (enligt rådande normer för köttätande) bör vara en frånvarande referens i köttet, ter det sig som om födan på motsvarande sätt (i enlighet med rådande arthierarkier) bör vara en frånvarande referens i människan. När sådana normer destabiliseras uppstår en form av åksjuka, ett fysiskt påtagligt illamående som får kroppar att rygga tillbaka från det äcklande objektet. Objektet ifråga bör emellertid inte förstås som äcklande i sig. Snarare blir det äcklande eller om vi går i samspråk med Julia Kristeva abjekt till följd av att det inbegrips i skeenden där (de mänskliga) subjektens gränser destabiliseras eller riskerar att lösas upp (L orange Furst 1997: 41; se även Ahmed 2004: 83ff). Den typ av affektering jag talar om kan uppstå i ögonblick när köttet eller mjölken framträder som djurig, en djurighet som riskerar att läcka in i de ätande människokropparna. Under min postdok-forskning översvämmades jag av berättelser om sådana skeenden: någon berättade om den hela fågeln med klor, som anlänt tillsammans med finrestaurangstallriken; en annan om ögonblicket då hen efter ett helt liv som köttätare råkade tugga på en krasande köttbit, som till följd av detta (o)ljud omformades från mat till muskel, och därmed till en djurs kroppsdel; ytterligare andra berättade om hur de äcklas av skinnande varm mjölk (se även L orange Furst 1997: 41f). Jag möter också J. Karlsson som från Expressens tidningssidor berättar om hur hen intet ont anande köpt ett 32 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

33 Destabiliserande mjölkflöden paket Stinas kyckling där en del av gumpen varit kvar. Det hela beskrivs som det äckligaste jag varit med om (Sköld 2013). När människodjur köper ett kycklingpaket köper de inte en dödad kyckling. De köper mat. När det matgjorda objektet ansluts till en gump transformeras dock matobjektet till ett djurs kropp; gumpen citerar den hela kycklingen så till den grad att djuret gör återinträde i köttet. Stinas kyckling transformeras härmed till en kvarleva från ett dödat djur. Närheten till den djurgjorda maten genererar äckel och därmed ett fysiskt tillbakaryggande: ett förkroppsligat nej till inkorporering. I fallet med människomjölk är situationen snarlik men inverterad: här aktualiseras snarare äcklet till följd av att människokropparna riskerar att framträda som matiga, köttiga och ätbara. Men görs inte djur (somliga djur, i somliga inramningar) i själva verket ytterst närvarande i animalieindustrins reklam? Frågan är relevant och pekar på att Adams diskussioner om den frånvarande referensen behöver fördjupas (Adams 2004, 2010: 6f, 2013: 74). Glada fritt betande kor har till exempel gjorts till något av mjölkindustrins signum (Linné och Pedersen 2016). Men detta, menar jag, innebär inte att djuret görs närvarande i köttet, mjölken, glassen, osten eller äggen (eller i någon av de andra produkter som saluförs med bilder av djur: vin, batterier, sprit, kläder, tigerbalsam etcetera). Det innebär bara att [de koreograferade, retuscherade, stiliserade] djuren görs närvarande i reklamen (Göransson 2017: 188). Djurens muskler och mjölk omvandlas nämligen till syvende och sist till ätbara varor. Först då tillåts de överskrida de kroppsgränser som vilket detta oupphörliga passerande visar i realiteten är plastiska flödesytor där olika typer av materia blir till tillsammans (Göransson 2017: 188). Animaliserad ätbarhet Om jag återvänder till Stanley slår hen fast att konsumtion av mänsklig bröstmjölk är fel lika fel som prostitution. Det är lika fel att köpa som att tvingas sälja mänsklig bröstmjölk, fastslår skribenten, som betraktar kommodifieringen av människomjölk som en följd av att Kina utvecklats till ett aggressivt kapitalistiskt samhälle: It s amazing how China has gone from the most oppressively orthodox communist country in the world to the most aggressively and shamelessly capitalist. Consumerism and materialism are certainly not unique to China, but its free market revolution has allowed some ruthless people to exploit others. When you take the profit motive and strip it of old-fashioned concepts like shame or natural law, it becomes rational in the minds of nihilists to treat the human body as yet another product to packaged, priced up [sic] and put on the market. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

34 Destabiliserande mjölkflöden If a society is prepared to employ people for a dollar a day, work them near to death and provide little in the way of health and safety regulation, why not exploit their human reproductive systems, too? If China s oligarchs treat their people like cattle, that s exactly where capitalism without morality ends. Don t be surprised if rich Chinese businessmen start wearing clothes taken from the hair of the poor, or jewelry made from fingers. Perhaps an amputated foot as a doorstop? (Stanley 2013) I texten argumenterar Stanley för att den fria marknaden gett somliga kinesiska medborgare möjlighet att exploatera andra och andra ska här läsas som andra människor, eftersom den fortlöpande exploateringen av ickemänskliga djur lämnas oproblematiserad i texten. Kina framställs som ett otyglat kapitalistiskt samhälle utan vare sig skamkänslor, moral eller hänsyn till naturlagar, ett samhälle där det blir fullständigt logiskt to treat the human body as yet another product to packaged, priced up [sic] and put on the market (Stanley 2013). Välbärgade kineser sägs i Stanleys text behandla andra landsfränder som djur. En sådan tolkning ligger nära till hands då den kuggar in i rådande arthierarkier. För att uttrycka det annorlunda begripliggör Stanley rådande situation genom att bygga argumenten kring ett arthierarkiskt ramverk, där personerna ifråga inte kan vara både människor och mat: för att överhuvudtaget kunna göras ätbara måste personerna först animaliseras. Att djuriskhet kan klibbas fast vid olika typer av kroppar indikerar att kategorier som mänskligt och djuriskt är plastiska (Emel och Wolch 1998: 525). Cary Wolfe förklarar detta med att människor formar kulturella scheman där animaliserade djur separeras från humaniserade djur och där humaniserade människor skiljs från animaliserade människor (Wolfe 2003: 101). Kroppar görs enligt dessa scheman mindre dödbara parallellt med att de humaniseras. På samma sätt görs kroppar dödbara och ätbara parallellt med att de animaliseras (Philo och Wilbert 2005: 14; Potts 2010: 15; Adams 2013: 69). Resonemanget kan relateras till artikeln The Ethics of Consensual Cannibalism där Nicole Anderson argumenterar för att frågan om samtycke sätts ur spel när mänskliga subjekt frivilligt låter sig (i hens fall dödas och) ätas (2010). Anderson konstaterar att in order for one to exert one s individual human rights one has to be a subject, and in order to be a subject one has to be rational (Anderson 2010: 67). Beslutet om att göra sig ätbar förstås alltså inte som ett rationellt beslut, och därmed förstås det inte heller som fullt mänskligt. Med utgångspunkt i ett rättsfall från 2001, där Bernd Brandes samtyckt till att låta sig dödas och ätas, konstaterar Anderson att because Brandes is not considered to be rational, he is not considered a 34 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

35 Destabiliserande mjölkflöden subject. Implicitly Brandes is positioned as an animal, existing outside or marginalised from the body-politic (Anderson 2010: 67f). De personer som säljer människomjölk gör sig ätbara utan att för den sakens skull göra sig dödbara. Valet att sälja sin kroppsvätska förstås inte desto mindre som ett irrationellt beslut, och orsaken söks i ett samhälle som djurgör sina medborgare. Animaliseringen av personerna vävs därtill, i mina exempel, samman med att de kvinnogörs och framställs som mödrar, något som kan relateras till att mjölk, i likhet med ägg, förbinds med kvinnoblivande kroppar. Här vill jag återigen gå i samspråk med Adams, som menar att exploateringen av kvinnor och djur är intimt förbundna med varandra (Adams 2004, 2013: 112; se även Calvo 2008). Inkorporeringen av människomjölk blir enligt denna logik alltjämt till ett inkorporerande av exploaterbara andra, även om det i detta fall handlar om det andra könet (Beauvoir 2001). De kvinnogjorda kropparna görs på så sätt ätbara parallellt med att de animaliseras. Laktofili och bröstmjölkshärvor Den ätbarhet jag skriver om tidigare i texten befinner sig i ett mycket undanglidande gränsland där det konkreta drickandet av mjölken inte sällan omvandlas till eller sammanblandas med ett metaforiskt, sexuellt ätande av personernas kroppar. Detta framgår inte minst av medierna, som under 2014 rapporterar om splittringen av en adult breastfeeding prostitution ring, en prostitutionshärva där människomän ska ha betalat stora summor för att få dia unga mödrar (Porter 2014; Roberts 2014). Tvåhundra personer befaras enligt medierna ha använt sig av adult breastfeeding websites innan uppdagandet: Officers in some of China s biggest cities including Beijing, Hebei, Hubei, and Jiangxi broke up two prostitution rings offering to match men with their perfect milk mamas. According to one 23-year-old mother, members on one site could pay 40,000 Yuan ( 4,000) a month to access to a database of women offering a pure breastfeeding service, involving milk only. However, for an extra 10,000 Yuan ( 1,000) customers could access another list of impure feeders, who offer sessions which also involve sex. (Pleasance 2014) I artiklarna talas det om laktofili, mjölkfetischism och om vuxna (män) med a baby fetish (Weaver 2015). Texterna kopplas därutöver samman med illustrationer: en person i halvprofil som sitter utanför kamerans skärpedjup, hens högra bröst anslutet till en bröstpump och i förgrunden en nästan full nappflaska (Dasgupta 2013); ett fotografi av en långhårig människa, halvt bortvänd med bar överkropp; bilder av människor vars ansikten suddats ut, pixliggjorts Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

36 Destabiliserande mjölkflöden (Pleasance 2014). I en annan bild möts jag av ett rödupplyst fönster i natten, och texten som placerats jämte fotografiet berättar att det rör sig om Weifangs red light zone (Porter 2014). Huruvida människomjölken har någon koppling till prostitutionsdistriktet framgår inte av artikeln men genom att texten och bilden sätts i förbindelse med varandra materialiseras begäret efter mänsklig mjölk som ett utslag av en dålig och skamfylld sexualitet: som laktofili. Detta för mig till Gayle Rubin som menar att distinktioner kontinuerligt upprättas mellan vad som anses vara god och dålig sexualitet (2007). Vuxna människor förmodas vilja ha (normativt) sex med andra samtyckande (med fördel olikbekönade och någorlunda jämngamla) människor. Vuxna människor som hyser sexuella begär till djur beläggs däremot med den stigmatiserande stämpeln zoofili och själva sexakten betecknas som tidelag. Att tvångsinseminera djur och frånta dem deras kalvar, för att därefter mjölka dem mot deras vilja, betraktas däremot inte som djurplågande. Och att som vuxen människa dricka djurs mjölk förstås inte i termer av laktofili eller bröstmjölks fetischism. Som jag har visat är förhållandet det motsatta när förtärandet av frivilligt given människomjölk förs på tal. Det hela förstås som kränkande mot den säljande parten, medan köparna, och det rika kinesiska samhället i stort, sägs behandla de lakterande personerna som djur (underförstått så som djur behandlas av människor). Härmed sätts det mänskligas gränser på spel. Om jag återigen går i samspråk med Gilles Deleuze och Félix Guattari (2015) så deterritorialiseras de mänskliga subjekten, men däremot reterritorialiseras de inte helt och fullt som djur, lika lite som deras mjölk reterritorialiseras som rimlig människoföda (Göransson 2017: 195). Kvar blir tvetydigheterna: läckande kroppar, läckande subjektskap, en klibbighet som väcker äckel och avsky. De upprörda känslorna förstärks som nämnts av att människomjölken i högre grad än komjölk kroppgörs och länkas samman med sexualitet. Detta framgår inte minst av språket, såtillvida att människomjölken återkommande benämns och därmed materialiseras som bröstmjölk, ibland även som modersmjölk. Den så kallade bröstmjölken åtskiljs i flera artiklar explicit från vanlig mjölk (Shum 2008; Snaprud 2008; Stenquist 2011). Komjölk ansluts till tetra, mjölkglas, mjölkflaskor, varumärken och upplysningar om fetthalt, varpå djurens kroppar inklusive deras bröst görs till frånvarande referenser i mjölken. Det talas inte om spenmjölk utan kort och gott om mjölk. Anslutningen mellan den lakterande människan, bröstet och mjölken ter sig däremot som rigid. Människan förmås inte göras till en dold referens i mjölken; snarare materialiseras mjölken också när den frikopplats från sin källa som just bröstmjölk, det vill säga som mjölk-med-bröst. Följden blir att inmundigandet av den så kallade bröstmjölken förstås som ett samtidigt förtärande av människan och människobröstet. 36 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

37 Destabiliserande mjölkflöden Som jag skriver ovan framträder därmed födan i människan, skeenden som omgärdas av ambivalenser och potentiellt äckel. Bröstmjölksglass och entreprenörsbröst Kina är inte det enda landet där människomjölk kommodifieras. Efterfrågan på mänsklig mjölk är tvärtom stor, och i USA har den oreglerade internetförsäljningen av människomjölk eskalerat (Weaver 2015): The online market caters primarily for mothers who are unable to breastfeed their babies, serving as a cheaper alternative to regulated milk banks, where the milk is always pasteurised. But consumers also include cancer patients who believe breast milk has health benefits and gym enthusiasts who believe breast milk is a natural superfood. A third group of adult consumers are fetishists who like to be fed like a baby, either from source or from a bottle, according to Steele. She told the Guardian: I reserve my judgment on these things. The focus for us is that people need to be making safer feeding choices. (Weaver 2015; se även Steele med flera 2015) Människomjölken bildar flödesvägar som förbinder olika kroppar och sammanhang. Dessa förflyttningar genererar förskjutningar i hur mjölken marknadsförs, kommodiferas och materialiseras. Genom att framställa den egna mjölken som organisk, och den egna livsföringen som ekologisk eller vegansk, fogar till exempel somliga in sina kroppsvätskor i en mer vittomfattande retorik om ekologi, hållbarhet och hälsa. Personer som understryker sin hälsosamma livsstil, eller som kan visa upp fat, chubby babies, kan enligt denna logik inbringa högre pengasummor för sin mjölk (Weaver 2015). Att framställa den egna mjölkalstrande kroppen som producerad av ekologiska eller vegetariska livsmedel görs alltså till ett fullt rimligt försäljningsargument, vilket passar som hand i handske med västerländska ideal om en hälsosam, individualistisk livsföring. Vi kan dessutom ha i åtanke att de personer som saluför sina mjölkproducerande kroppar som herbivora bidrar till att producera normer för köttätande, som föreskriver att människor inte dricker mjölk från köttätande djur. Detta till trots är det uppenbart att människor som säljer sin mjölk ruckar på arthierarkier som reglerar vem som bör äta vem. Av avsnittets inledande citat framgår det att hälsoargument används för att stoppa den oreglerade försäljningen av människomjölk. Läkaren Sarah Steele säger sig inte döma någons drickande av mjölken men varnar samtidigt för att den kan bära på både bakterier och farliga smittor som hepatit, syfilis och HIV (Steele med flera 2015). Om jag flyttar fokus till den reglerade handeln med män- Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

38 Destabiliserande mjölkflöden niskomjölk ser situationen annorlunda ut. I en artikel i Dagens Nyheter benämns till exempel mjölken det vita guldet, och flera sjukhus sägs lida brist på kroppsvätskan, varför nyförlösta uppmanas till att donera mjölk, ämnad för behövande barn (Danielsson 2011). Artikeln illustreras av ett fotografi som i alla avseenden skiljer sig från de bilder jag beskrivit tidigare i artikeln. Här återfinns inga pixliga eller bortvända ansikten, och prostitutionsdistrikten kunde knappast te sig mer avlägsna. Min blick vilar på rad efter rad av likadana plastflaskor fyllda med ljusgul vätska och prydda av likadana etiketter: Pasteuriserad bröstmjölk. OMSKAKAS, följt av ett nummer och upplysningar om bland annat fetthalt (Danielsson 2011). Uttrycket är kliniskt och bara prefixet bröst antyder mjölkens forna koppling till en människogjord kropp. I övrigt ter sig mjölken avbröstad, medikaliserad och anonymiserad. Personerna som bidrar med mjölk benämns i artikeln som donatorer och läsaren får veta att dessa ska vara friska personer som varken röker, dricker alkohol eller använder mediciner. Det understryks också att personerna visserligen får tvåhundrafemtio kronor per donerad liter men att det ändå ytterst handlar om ideellt arbete (Danielsson 2011). En annan artikel som relativiserar diskussionerna om laktofili och kinesiska ligor är Mum raising cash for Christmas by selling her breast milk, där den egna erfarenheten av att sälja sin mjölk placeras i blickfånget (Hernando 2014). Inte heller i denna text talas det om exploaterande köpare av mjölken. Platsmässigt har vi förflyttat oss från Kina till Storbritannien och intervjupersonen presenteras som Rebecca Hudson, en fyrabarnsmamma som avbildas placerad framför en mäkta dekorerad julgran och iklädd en knätäckande grafiskt mönstrad klänning, så ljust plåsterfärgad att den nästan smälter samman med Hudsons egen hudton. Om de personer som donerar sin mjölk till Sveriges neonatala avdelningar framställs som altruistiska så är tonen en annan när Hudsons agerande kommer på tal. Hudson fördöms inte, men likväl framställs handlingarna som anmärkningsvärda, vilket bland annat framgår av artikelns inledande formulering där läsaren får veta att: A mum-of-four has revealed she is paying for Christmas [...] by selling her breast milk. Hudson säger om försäljningen av mjölken att if I can make money for my children, I don t see the harm. Att Hudson hävdas avslöja sin försäljning implicerar att det finns något att avslöja till att börja med (ett avslöjande av att någon donerar blod eller betraktar sig som heterosexuell är så att säga vanligen inte ett slagkraftigt avslöjande), och när Hudson betonar att försäljningen inte gör någon skada tolkar jag det som ett mottal riktat mot kritiska röster som säger att mänskliga kroppsvätskor inte bör kommodifieras och göras ätbara (se exempelvis Steele med flera 2015). En annan fråga som behandlas i artikeln, handlar om vilka kroppar mjölken inkorporeras i. Hudson säger att hen inte diskriminerar någon kund, oavsett om det handlar om kroppsbyggare, food enthusiasts who cook with it eller personer som använder 38 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

39 Destabiliserande mjölkflöden mjölken for sexual thrills (Hernando 2014). Härmed förbinds försäljningen av människomjölk med en internetbaserad förmedling av sexuella tjänster. Att Hudsons mjölk affärer förstås som potentiellt problematiska framgår också av att artikeln avslutas med en stor grafisk rektangel där läsarna uppmanas att tycka till i frågan om huruvida det är clever eller creepy att sälja sin bröstmjölk. När artikeln om Hudson publiceras har några år hunnit förflyta sedan februari 2011, då den Londonbaserade glassbaren The IceCreamists började saluföra glass tillverkad av människomjölk. Lanseringen av den så kallade Baby Gaga-glassen rönte internationell medial uppståndelse, men också här saknas den typ av bilder (av pixliga eller bortvända ansikten) som illustrerar artiklarna om Kina. I artikeln One from the chest freezer: Restaurant sells breast milk ice cream (2013) möts läsaren av fem fotografier. Den första bilden föreställer en servitris i en vit, glittrande och karnevalisk mask som täcker ögonen. Servitrisens långa och mycket blonda hår förbinds med en mycket barhudad överkropp där brösten förlängs av den vita klänningens strutformade bröstparti, också detta accentuerat av skimrande detaljer. Servitrisen halvligger på en rosa soffa, hens rödnaglade fingrar är anslutna till en nappflaska vars vita vätska rinner ner i ett cocktailglas fyllt med glass. På nästföljande bild står anrättningen i fokus och i bakgrunden syns en silverbricka som bland annat rymmer en nästan halvfull nappflaska och två kex. Därefter återkommer servitrisen, nu sittande i den rosa soffan jämte glassbarens 44-åriga ägare Matt O Connor. O Connors utväxta blekta hår står på ända och en svart dödskalleprydd tröja skymtar under hens grafiskt mönstrade kavaj i violett, rosa och vitt. Artikeltexten kopplas också samman med ett halvkroppsporträtt av mjölkdonatorn Victoria Hiley, 25 år. Hileys subtilt sminkade och glasögonprydda ansikte ler stelt, och det raka, cendréfärgade håret är utsläppt över en långärmad plommonfärgad tröja. Framför Hiley står en bröstpump, och hens vänsterhand är sammankopplad med en mjölkfylld nappflaska ( One from the chest freezer: Restaurant sells breast milk ice cream 2013). Bildsekvensen avslutas med ännu en bild av servitrisen, alltjämt förbunden med samma soffa och samma bord, samma kex och nappflaska. Men nu vispar personen i ett rostfritt kärl och häller ur en stor rostfri behållare; det ryker och tankarna går till brygder, elixir och häxkonster. Som betraktare förstår jag att det inte är någon vanlig glass som tillreds och som sedermera serveras i martiniglas, av en lättklädd servitris med dolt ansikte, strutformade bröst och mycket röda naglar. Är detta Londons svar på en perfekt milk mama? Glassen blev en globalt omskriven succé. Den första omgången av Baby Gaga sålde snabbt slut, trots priset om fjorton brittiska pund. Glassen kom emellertid, inom några få dagar, att beslagtas av myndigheterna sedan privatpersoner slagit larm. Brian Conell från Westminster City Council förklarar beslaget med att det är deras plikt som makthavare att skydda konsumenternas hälsa ( Breast milk ice Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

40 Destabiliserande mjölkflöden cream banned from London shop 2011). Farhågorna om att mjölken skulle vara farlig slås dock (med rätta, eftersom glassen efter tester visade sig vara fullständigt Den första omgången av Baby Gaga sålde snabbt slut, trots priset om fjorton brittiska pund. ofarlig) tillbaka av O Connor som i en film från The Telegraph säger att glassbaren följer samma strikta säkerhetsföreskrifter som gäller vid såväl blod- som mjölkdonationer ( Breast milk ice cream banned from London shop 2011). O Connors röst förs i filmen samman med bildsekvenser där filmkameran sveper över glassbarens skyltfönster, där två A4-ark deklamerar att Baby Gaga-glassen är slutsåld. I filmen argumenterar O Connor för att mjölken är fullständigt naturlig och att [s]ome people will hear about it and go yuck but actually it s pure organic, free-range and totally natural. Samtidigt reserverar sig O Connor för att glassen inte i egentlig mening är eko-certifierad ( Breast milk ice cream goes on sale in Covent Garden 2011). Utsagor om naturlighet enrolleras med andra ord i retoriken, men i än högre grad kopplas mjölken samman med en retorik om motstånd: en vilja att utmana etablerade föreställningar om vad som är föda, vilka ingredienser som bör användas och var ingredienserna förväntas komma ifrån ( Breast milk ice cream banned from London shop 2011). Denna normbrytande föresats materialiseras bland annat genom att människoglassen förs samman med ett martiniglas, liksom med en nappflaska avsedd för barnmat. Ifrågasättandet griper också in i språket såtillvida att glassen benämns Baby Gaga, vilket väcker associationer både till barn, till barns förspråkliga gagande och till den namnlika popartist som sedermera stämde glassbaren för att ha salufört en nausea-inducing product (Bowcott 2011). Det sistnämnda är inte minst intressant då samma artist väckt uppseende genom att bära en klänning gjord av kött. Stabilisering Rhizomet vecklar ut sig, men jag ska tillfälligtvis sakta ner, dröja kvar och bena ut några röda trådar. I rapporterna om Kina framställs de lakterande mödrarna som offer för rika män, ligor, banditer och samhället i stort, medan Hudson snarare konstrueras som handlingskraftig, om än potentiellt creepy. Detta pekar på att kvinnogjorda människors vandel riskerar att ifrågasättas om de använder sina reproduktiva förmågor (eller sin sexualitet) för att tjäna pengar på mansgjorda personers begär efter bröstmjölk (som fetisch eller som näringskälla). Helt annorlunda förhåller det sig med de personer som donerar sin mjölk till Sveriges mjölkbanker. Även om de nyförlösta föräldrarna får pengar för sin överflödiga mjölk förstås det hela som ideellt arbete, och summan de får sägs inte på långa vägar täcka den arbetsinsats som krävs för att pumpa ut mjölken. Förlossningsavdelningarna (och därmed det svenska samhället) anses inte 40 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

41 Destabiliserande mjölkflöden heller exploatera de nyförlösta som ombeds donera sin mjölk. För att förstå skillnaderna i hur försäljningen av mänsklig mjölk utmålas behöver vi följa förbindelserna. När den utpumpade mjölken ansluts till sjukhus, donationer, mjölkbanker och behövande barn produceras givaren som en välgörare, någon som agerar för allmänhetens, barnens och samhällets bästa. Avyttrandet av mjölk konstrueras i denna kontext som ett givande eller donerande snarare än som ett säljande. Att arbetet framställs som ideellt är betydelsebärande. Människor som osjälviskt ger av sina kroppar i syfte att hjälpa andra röner vanligtvis uppskattning, och här kan vi även ha blodgivning, spermaoch äggdonationer liksom altruistiskt surrogatmödraskap i åtanke (det sistnämnda är betydligt mindre kontroversiellt än surrogatmödraskap där någon får betalt för att bära barnet). Hudson gör däremot ingen hemlighet av sin vilja att tjäna pengar på sin ymniga mjölkproduktion. Genom att mjölken ansluts till julfirande, konsumtion, pengar, onlineförsäljning och okända privatpersoner (vilka med datorskärmen som sköld köper människomjölk för sexuellt bruk eller som näringstillskott) framställs försäljningen som moraliskt tvivelaktig. Denna förståelse förstärks av de implicita länkarna till arbetarklass: Hudson säljer nämligen sin kroppsvätska för att betala för barnens julfirande, hen säljer därtill mjölk för så stora summor som tretusen pund, vilket indikerar en eventuell onödig lyxkonsumtion ämnad för de eventuellt onödigt många barnen. Paradoxalt nog mildras dock fördömandet av att Hudson säger sig sälja sin mjölk just för barnens skull, för att tjäna pengar till sina barn och för att ge dem en riktig jul. I exemplet med den brittiska glassbaren, slutligen, mildras de fördömande och moraliserande utsagorna radikalt. Människomjölken kopplas här samman med den urbana västerländska metropolen London; den förbinds med något så ofarliggjort som glass och kakor och den förbinds med ett kafé snarare än med diskret onlineförsäljning eller prostitutionsdistrikt. Glassbarens ägare betonar därtill att de som köpt glassen framförallt varit kvinnor och mödrar: personer som velat smaka av ren nyfikenhet, men också personer som själva velat bidra med mjölk till projektet ( Breast milk ice cream banned from London shop 2011). Människomjölken ansluts också i detta fall till en namngiven donator, Victoria Hiley. Hiley skildras dock som en progressiv amningsförespråkare inga länkar dras till vare sig kommersiella intressen eller exploatering, utan snarare framställs Hiley och de andra inblandade som fritänkande och rebelliska entreprenörer. De som står bakom glassen lyckas alltså med konststycket att anspela både på sex och på barn i sin marknadsföring, utan att det hela länkas till vare sig laktofili, barnfetischer eller dålig sexualitet i allmänhet. Detta möjliggörs bland annat av att den lättklädda, maskförsedda och strutbröstade servitris som figurerar i bilderna åtskiljs från de personer som (med Hiley som frontperson) donerat mjölken, något som innebär att kommersiella mellanled skapas mellan de mjölkdonerande kropparna och Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

42 Destabiliserande mjölkflöden de personer som tillreder och säljer människomjölksglassen. På så sätt hålls den sexualiserade bröstadhet som framträder i bilderna av servitrisen åtskild från den moderliga, lakterande och ammande, respektabla bröstadhet som återfinns hos de altruistiska mjölkdonatorerna, vilka alla ges ett ansikte: Hileys. Sexualitet separeras från moderskap; modersbröst från sexualiserade bröst. Avslutningsvis legitimeras anslutningarna mellan sexualitet och människomjölk också av att rhizomet inbegriper andra kopplingar: till västerländsk urbanitet, kafékultur, brittiskhet, kvinnor-som-konsumenter, entreprenörskap, motstånd, ifrågasättande och rebelliskhet; till punk snarare än till porr, prostitution, ljusskygga ligor och nyrika människomän. Mänsklig komjölk Efter denna inbromsning återvänder jag än en gång till Kina. Under det tidiga talet började nämligen kinesiska forskare undersöka möjligheterna att framställa mänsklig mjölk genom att genmanipulera kor. Upprinnelsen till interventionerna bör sökas i det sena 1900-talet, då människors efterfrågan på komjölk steg parallellt med att många som drack mjölken drabbades av magont. I samband med detta började forskare att undersöka om komjölk kunde anpassas till känsliga människomagar. Lösningen söktes i att genom kloningsteknologi spetsa DNA från mjölkkor med mänskliga gener, vilket resulterade i genmodifierade embryon som inplanterades i kropparna på så kallade surrogatkor (Gray 2011). Forskaren Li Ning berättar i en intervju att korna i och med att de utrustats med mänskliga gener producerar mjölk som innehåller de tre olika mjölkproteinerna laktoalbumin, laktoferrin och lysozym, varav de två sistnämnda är bakteriedödande ämnen som förekommer i högre halter i bröstmjölk än i komjölk (Shum 2008). Enligt Ning kan mjölken därutöver öka intelligensen hos de mänskliga konsumenterna (Shum 2008). Tidningen Forskning & Framsteg presenterar en artikel med rubriken Korna som ger bröstmjölk (Snaprud 2008), och Aftonbladet konstaterar i artikeln Får det lov att vara ett glas bröstmjölk? Snart kan kossan dia människor att kinesiska forskare efter tre och ett halvt års experimenterande avlat fram kon som ger mänsklig modersmjölk (Shum 2008). Med dessa formuleringar låter artikelförfattarna förstå att kor i vanliga fall inte ger vare sig bröst- eller modersmjölk, utan snarare lättmjölk eller gammaldags mjölk. Efter det att deras kroppar genmanipulerats förhåller det sig däremot annorlunda: korna sägs med ens ge bröstmjölk, rentav mänsklig modersmjölk (däremot inte människomjölk eller människoberikad mjölk). Detta till trots lyser kornas egna avkommor med sin frånvaro. De bröst som materialiseras i mjölken är inte kors bröst, lika lite är det moderskap som materialiseras i mjölken ett ko-moderskap förbundet med kornas kalv-avkommor. Den modersmjölk som flödar ut ur kornas kroppar riktas inte mot kalvar, utan mot en mjölktörstande mänsklighet som inte längre sägs dricka mjölken utan dia. Kon blir till mänsklighetens närande mor: som 42 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

43 Destabiliserande mjölkflöden ger bröstmjölk utan att vara bröstad, som ger modersmjölk utan att vara mor; som diar människor direkt från dricksglaset. För att uttrycka det annorlunda investerar artikelförfattarna i en rad språkliga distinktioner där det mänskligas gränser ömsom tycks lösas upp och ömsom förstärkas: kor som diar människor, mänsklig modersmjölk i kojuver, får det lov att vara ett glas bröstmjölk? Forskning & Framstegs utsända ut - trycker äckel: Det låter skumt. Och det vänder sig i magen vid tanken på att kossans mjölk är biologiskt förändrad för att likna mänsklig bröstmjölk. (Snaprud 2008) Artikelförfattaren framhåller också att människans mixtrande med naturen skiljer sig åt i olika delar av världen, och detta kan vara en av förklaringarna till de upprörda känslorna. Kornas kroppar framstår med ens som cyborgkroppar; som hybridvarelser där organisk materia flätats samman med teknologi; ett slags sammansättningar av maskinmateria och organisk materia, natur och kultur (Haraway 2008: 187). Härmed aktualiseras en fientlighet mot föda som anses vara manipulerad och onaturlig (Jönsson 2005, 2013: 137). Men sådana föreställningar om naturlighet kontra artificialitet förklarar inte till fullo det äckel som aktualiseras när ämnet kommer på tal. Här menar jag att den fysiska känslan av äckel i högre grad frammanas av att de mänskliga generna läcker in i cyborgkornas kroppar och kroppsvätskor. Det är också detta insipprande som gör att mjölken transformeras från helt vanlig mjölk till bröstmjölk. Det handlar om en upplösning av artgränser och om kor som på en rent genetisk nivå samskapas med människor. Kött- eller mjölkgjorda kor tycks annorlunda uttryckt kunna inkorporeras i mänskliga kroppar, men människor bör inte inkorporeras i kor, bli till med kors kött. Den inkorporerade bör som nämnts, och i enlighet med rådande arthierarkier, befinna sig lägre ner i hierarkin än den inkorporerande, och framförallt bör inte det mänskligas gränser ruckas. Mot denna bakgrund kan det te sig förbryllande att forskare lagt stor energi på att framställa denna mjölk. Frågan som pockar på svar handlar om varför det är viktigt för laktoskänsliga människor att kunna dricka mjölk från kor. Här vill jag gå i samspråk med Håkan Jönsson, som menar att mjölk, särskilt i de nordiska länderna, gjorts till en viktig del av välfärdssamhällets framväxt. Mjölk tycks ha ingjutit löften om modernitet och framsteg: The national governments saw milk as an important part of making the population stronger and healthier and creating a new national identity. (Jönsson 2013: 130; se även Habel 2013) Med ny teknik skapades en ny typ av mjölk. Men det som förädlades var inte bara mjölken som sådan; snarare menades vätskan förädla de drickande människorna, de friska och starka A-människor som med mjölken som bränsle skulle bygga en bättre framtid (Jönsson 2005). Kors mjölk har med andra ord använts för att utmåla Nordeuropa som en särdeles hälsosam och högutvecklad plats. Här kan vi dröja vid att utmålandet inte är vilket kolorerande som helst, utan ett vitmålande, kanske också ett vittvättande. Den vita Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

44 Destabiliserande mjölkflöden färgen kopplas samman med en rad föreställningar: om renhet, ordning, hygien och utveckling. Eller med Jönssons ord: Products like white rice, white sugar, white plastic bags, and white tiles have all been associated, like milk, with development and progress. (Jönsson 2013: 130) Tilläggas kan också att majoriteten av världens mjölkdrickare förkroppsligar vithet, helt enkelt eftersom en stor del av befolkningen utanför Nordeuropa och Nordamerika är laktosintoleranta. Det mycket vita mjölkrhizomet trasslar sig här vidare, sidledes och utåt, till en punkt där det klibbas samman med argument om the superiority of the white race (Jönsson 2013: 130). Under 1920-talet, till exempel, fastställde en välkänd näringsexpert att de folkslag som är exceptionellt framstående inom sina områden vetenskap, litteratur, konst etcetera förenas av sitt stora mjölkintag (Jönsson 2013: 130). Amerikanska nutrionister har å sin sida, under mer än ett århundrade, framställt komjölk som något naturligt och oumbärligt, rentav som ett komplett födoämne (Dupuis 2002: 3). Melanie Dupuis skriver i Nature s Perfect Food att: Intrinsic to the rise of milk as the perfect food is the idea of perfection itself. Ideas about perfection provide a key to understanding modern society. (Dupuis 2002: 4) Med detta sagt är det inte förvånande att mjölkdrickande kan göras attraktivt i länder där laktosintoleransen är hög. Mjölk materialiserar en rad förment eftersträvansvärda kvaliteter: rationalitet, modernitet, framtidstro, styrka, tillväxt och vithet. Genom att förändra kornas gensammansättning tycks det följdenligt bli möjligt att införliva dessa kvaliteter både i de egna kropparna och i det egna samhället. Forskaren bakom den genförändrade mjölken understryker, som nämnts, att människor som dricker mjölken kommer att uppvisa högre intelligens. Biotekniken liknas rentav vid en revolution jämförbar med den industriella (Shum 2008). Här blir det än en gång tydligt att teknikoptimism, framtidstro och hopp om höjd levnadsstandard vävs samman med den vita mjölken. Mjölkflödena tycks bära med sig hopp om något annat, kanske ett nytt samhälle, men också nya intelligentare människor. Avslutning Jag har i artikeln diskuterat de ambivalenser som knyts till skeenden där människokroppar materialiseras som matiga och potentiellt ätbara. Flöden av kroppsvätskor överskrider på ett uppenbart sätt de annars förgivettagna gränserna mellan kroppar. Detta gäller också för kors mjölk. Här kan vi påminna oss om att komjölken präglas av en dubbelhet där den å ena sidan är en världslig, massproducerad vara som rutinmässigt och utan närmare reflektion konsumeras av miljontals människor och å andra sidan är intimt förbunden med koighet och med det specifika djurets kroppsliga processer (Nimmo 2011: 57). Djuren flödar in i människorna, och detta gäller inte bara för djurens mjölkiga flöden utan också för de muskliga köttflöden som inkorporeras i och blir delar av mänskliga kroppar. Koigheten, fågligheten, grisigheten, fiskigheten flödar från haven, dam- 44 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

45 Destabiliserande mjölkflöden marna och stallarna till fabrikerna, livsmedelsbutikernas hyllor, stekpannorna, långpannorna, tallrikarna. Vi är alla, nästan alla av oss, inbegripna i dessa fågliga, koande, fiskande, grisande strömmar. Men så uppstår moment där flödena inbegriper människogjorda kroppar, varvid människodjuren framträder som matiga. Människoflödena genererar i översvämmande hög grad äckel, kanske för att de befaras vara av det okontrollerbara slaget: vem är det egentligen som flödar in i de människokroppar som dricker människomjölken, äter människomjölks glassen, dricker den komjölk som genmanipulerats till mänsklig form? Kanske är det klassmässiga, sexuellt tvivelaktiga eller smittsamma andra. Mer än något annat väcker dock människoflödena äckel till följd av att de riktar vårt fokus mot maten i människan. I sådana processer transformeras den ätna från en ätbar Annan till en äten Samma. Det hela för tankarna till kannibalism, men i materialet sker stundom en animalisering av de ätna Samma, som därmed ånyo görs till ätna Andra. I sådana skeenden vävs kvinno- och djurblivanden samman. Därefter förtärs kropparna: av de människodjur som blir-män genom att enrollera sig i ett karnistiskt ätande av lager på lager av ätbara Andra. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

46 Destabiliserande mjölkflöden Referenser Adams, Carol J (2004) The pornography of meat. London: The Continuum International Publishing Group. Adams, Carol J (2010) The war on compassion. Antennae 14: 5 9. Adams, Carol J (2013/1990) The sexual politics of meat. New York och London: Bloomsbury Academic. Ahmed, Sara (2004) The cultural politics of emotion. Edinburgh: Edinburgh University Press. Anderson, Nicole (2010) The ethics of consensual cannibalism: deconstructing the human animal dichotomy. Antennae 14: Barad, Karen (2007) Meeting the universe halfway: quantum physics and the entanglement of matter and meaning. Durham och London: Duke University Press. Barad, Karen (2008) Posthumanist performativity: toward an understanding of how matter comes to matter. Alaimo, Stacy och Heckman, Susan (red) Material feminisms. Bloomington: Indiana University Press. Beauvoir, Simone de (2001/1949) Det andra könet. Stockholm: PAN Pocket från Norstedts Förlag. Birke, Lynda, Bryld, Mette, Lykke, Nina (2004) Animal performances: an exploration of intersections between feminist science studies and studies of human/animal relationships. Feminist Theory 5(2): Birke, Lynda (2009) Interwoven lives: understanding human/animal connections. Holmberg, Tora (red) Investigating human/animal relations in science, culture and work. Uppsala: Skrifter från Centrum för genusvetenskap. Bowcott, Owen (2011). Lady Gaga takes on Baby Gaga in breast milk ice-cream battle. The Guardian 4 mars [3 februari 2016]. Breast milk ice cream banned from London shop (2011) The Telegraph 1 mars telegraph.co.uk/news/newstopics/howaboutt- hat/ /breast-milk-ice-cream-bannedfrom-london-shop.html [3 februari 2016]. Breast milk ice cream goes on sale in Covent Garden (2011) BBC News 24 februari [2 februari 2016]. Calvo, Erika (2008) Most farmers prefer blondes : the dynamics of anthroparchy in animals becoming meat. Journal for Critical Animal Studies 6(1): China: Wealthy drink human breast milk (2013) BBC News 3 mars news/blogs-news-from-elsewhere [2 februari 2016]. Colebrook, Claire (2010) Gilles Deleuze: en introduktion. Göteborg: Bokförlaget Korpen. Danielsson, Jennie (2011) Ständig jakt på donerad bröstmjölk. Dagens Nyheter 17 juli donerad-brostmjolk/ [3 februari 2016]. Dasgupta, Saibal (2013) Breast milk drinking by rich adults provokes outrage in China. The Times of India 7 juli indiatimes.com/world/china/breast-milkdrinking-by-rich-adults- provokes-outrage-in-china/articleshow/ cms [3 februari 2016]. Deleuze, Gilles och Guattari, Félix (2015/1980) Tusen platåer: kapitalism och schizofreni. Hägersten: Tankekraft Förlag. Derrida, Jacques (1991) Eating well, or the calculation of the subject: an interview with Jacques Derrida. Cadava, Eduardo, Connor, Peter och Nancy, Jean-Luc (red) Who comes after the subject? London och New York: Routledge. 46 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

47 Destabiliserande mjölkflöden Derrida, Jacques (2008) The animal that therefore I am. New York: Fordham University Press. Dupuis, Melanie (2002) Nature s perfect food: how milk became America s drink. New York: New York University Press. Emel, Jody och Wolch, Jennifer (1998) Witnessing the animal moment. Emel, Jody och Wolch, Jennifer (red) Animal geographies: place, politics, and identity in the nature culture borderlands. London och New York: Verso. Gray, Richard (2011) Genetically modified cows produce human milk. The Telegraph 11 april Genetically-modified-cows- produce-human-milk.html [3 februari 2016]. Gålmark, Lisa (2005) Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur människa-relationen. Stockholm och Göteborg: Makadam förlag. Göransson [numera Zethson], Michell (2017) Ätbara Andra. Stockholm och Göteborg: Makadam förlag. Habel, Ylva (2013) Mjölkpropagandans buss erövrar Sverige. Gustafsson Reinius, Lotten och Jülich, Solveig (red) Bussen är budskapet: perspektiv på mobilitet, materialitet och modernitet. Stockholm: Kungliga biblioteket. Haraway, Donna (2008) Apor, cyborger och kvinnor: att återuppfinna naturen. Stockholm/ Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Hernando, Harriet (2014) Mum raising cash for Christmas by selling her breast milk. Mirror Online 4 december news/real-life-stories/mum-raising-cashchristmas-selling [3 februari 2016]. Hyltén-Cavallius, Sverker (2011) Internet och fältarbete. Kajser, Lars och Öhlander, Magnus (red) Etnologiskt fältarbete. Lund: Studentlitteratur. Joy, Melanie (2010) Why we love dogs, eat pigs and wear cows: an introduction to carnism. Newburyport: Conari Press. (Finns även översatt till svenska på Karneval förlag från 2014: Varför vi älskar hundar, äter grisar och klär oss i kor: en introduktion till karnismen.) Jönsson, Håkan (2005) Mjölk: en kulturanalys av mejeridiskens nya ekonomi. Stockholm/ Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion. Jönsson, Håkan (2013) Wholesome milk. Rytkönen, Paulina, Luis Garcia Hernandez, Arturo och Jonsson, Ulf (red) From local champions to global players: essays on the history of the dairy sector. Stockholms universitet: Acta. Linné, Tobias och Pedersen, Helena (2016) With care for cows and love for milk: affect and performance in dairy industry marketing strategies. Potts, Annie (red) Meat culture. Leiden: Brill Academic Publishers. L orange Furst, Elisabeth (1997) Den äckliga maten. Kvinnovetenskaplig tidskrift 18(1): McCance, Dawne (2013) Critical animal studies: an introduction. New York: SUNY Press. Nimmo, Richie (2011) Bovine mobilities and vital movements: flows of milk, mediation and animal agency. Bull, Jacob (red) Animal movements moving animals: essays on direction, velocity and agency in humanimal encounters. Uppsala: Skrifter från Centrum för genusvetenskap. One from the chest freezer: restaurant sells breast milk ice cream (2013) Daily Mail Online 15 maj London-restaurant-Icecreamists-Baby-Gaga.html [3 februari 2016]. Philo, Chris och Wilbert, Chris (red) (2005) Animal spaces, beastly places: new geographies of human animal relations. London och New York: Routledge. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

48 Destabiliserande mjölkflöden Pleasance, Chris (2014) Chinese police arrest 15 after discovery of adult breastfeeding websites which match customers with young mothers. Daily Mail Online 30 december article /chinese-police-arrest-15- discovery-adult-breastfee- ding-websites-match-customers-young-mothers.html [3 februari 2016]. Porter, Tom (2014) Chinese police break up adult breastfeeding prostitution ring. International Business Times 29 december ibtimes.co.uk/chinesepolice-break-adult-breastfeeding-prostitution-ring [3 februari 2016]. Potts, Annie The politics of Carol J. Adams. Antennae. 14:10 24 Roberts, Gareth (2014) Breastfeeding prostitution ring raided by police in China where men pay to suckle young mums. Mirror Online, 31 december co.uk/news/weird-news/breastfeeding- prostitution-ring-raided-police [3 februari 2016]. Rubin, Gayle (2007) Thinking sex: notes for a radical theory of the politics of sexuality. Abelove, Henry, Aina Barale, Michèle och Halperin, David M (red) The lesbian and gay studies reader. New York: Routledge. Shum, Anita (2008) Får det lov att vara ett glas bröstmjölk? Snart kan kossan dia människor. Aftonbladet, 21 oktober article ab [25 juni 2015]. Sköld, Johan (2013) Jessica: Äckligaste jag varit med om. Expressen 15 november. med-om. [20 september 2016]. Snaprud, Per (2008) Korna som ger bröstmjölk. Forskning & Framsteg 1 juli [3 februari 2016]. Stanley, Tim (2013) China s new fad: adults drinking breast milk, fresh from the source this is capitalism gone mad. The Telegraph Opinion 4 juli co.uk/news/timstanley/ / chinas-new-fad-adults-drinking-breast-milk-freshfrom-the-source- this-is-capitalism-gone-mad/ [3 februari 2016]. Steele, Sarah, Foell, Jens, Martyn, Jeanine, Freitag, Andreas (2015) More than a lucrative liquid: the risk for adult consumers of human breast milk bought from the online market. Journal of the Royal Society of Medicine 108(6): Stenquist, Victor (2011) Kossorna ska ge mänsklig mjölk. Aftonbladet 3 april [2 februari 2016]. Weaver, Matthew (2015) Buying human breast milk online poses serious health risk, say experts. The Guardian 24 mars mar/24/buying-human-breast-milk-online-health-risk [3 februari 2016]. Wolfe, Cary (2003) Animal rites: American culture, the discourse of species, and posthumanist theory. Chicago och London: The University of Chicago Press. Nyckelord Kritiska djurstudier, posthumanism, rhizom, kroppslighet, karnism, mjölk Michell Zethson Institutionen för konsthantverk Konstfack Box Stockholm E-post: michell.zethson@konstfack.se 48 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

49 Vulnerability in neo-liberal times On the relationship between vulnerability, agency, and neo-liberalism Evelina Johansson Wilén, Lina Palmqvist, and Jeanette SundhalL Keywords Vulnerability, neo-liberalism, feminism, agency, resistance, (in)equality Summary A central question within contemporary gender studies is how vulnerability can be understood in more positive and politically progressive terms, rather than being posed as the opposite of resistance. The attempt to redefine vulnerability is especially present in the work of contemporary vulnerability scholars, in their pursuit to analyze and resist neo-liberal ideals and neo-liberal politics. This approach has, however, been criticized by scholars who find the tools provided by vulnerability scholars too closely tied to the neo-liberal ideals that they have set out to oppose. With the help of two empirical studies, focused on children and old people s political agency within a Swedish context, this article elaborates on how vulnerability studies supplies/does not supply sufficient tools to study inequalities within a neo-liberal framework. The article further argues that the political significance of vulnerability, and the political efficacy of using vulnerability as a political starting point, is highly context bound and suggests that there are other, potentially more politically radical, points of departure. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

50

51 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider Sårbarhet har blivit ett återkommande begrepp för att kritiskt teoretisera varande, subjektsblivande och kamp inom nyliberalismen. Artikeln undersöker sårbarhetsbegreppets politiska potential och argumenterar för att det på samma gång kan underminera och reproducera en nyliberal ordning och dess diskurser kring subjektskap och rättvisekamp. Snåriga sårbarheter i nyliberala tider Om relationen mellan sårbarhet, agens och nyliberalism Evelina Johansson Wilén, Lina Palmqvist och Jeanette Sundhall Frågan om sårbarhetens plats inom feministisk teori och politik är mångtydig. Feminism beskrivs ofta som en identifikation av, och en kamp mot, förtryck och utsatthet. I enlighet med en sådan förståelse framställs motstånd vanligtvis i termer av att överkomma sårbarhet. Denna separation mellan motstånd å ena sidan och sårbarhet å andra sidan kan delvis förstås utifrån hur det senare begreppet ofta förknippas med disciplinerande praktiker där makt utövas genom att specifika grupper interpelleras som just sårbara (Butler med flera 2016: 2). Som sociologen Kate Brown (2011) påpekar används ordet sårbarhet till exempel i socialpolitiska sammanhang för att legitimera myndigheters intrång och våld mot utsatta grupper, inte minst genom diskurser som förespeglar att beskydda grupper som samtidigt positioneras som oförmögna till agens. Att vara sårbar blir detsamma som att vara objekt för andras våldsamma disciplinering (Gilson 2014; Butler med flera 2016). Samtidigt finns det ansatser att förstå sårbarhet i en mer positiv mening, som en utgångspunkt för radikal politik snarare än dess motsats. Ett exempel på en sådan ansats är den feministiska omsorgsetiken som växte fram under Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

52 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider 1980-talet, och som betonade människors ömsesidiga beroende av varandra (Gilligan 1982). Ett annat exempel är det fält som kan benämnas som sårbarhetsstudier och som har vuxit fram de senaste tio åren (Gilson 2014; Butler 2016; Cole 2016). Något som skiljer sårbarhetsstudier från den feministiska omsorgsetiken är att sårbarhet i hög grad analyseras i relation till en nyliberal kontext och den specifika utsatthet som nyliberalismens utbredning och dominans anses innebära (Fax 2012; Butler med flera 2016: 3). Denna ökade sårbarhet innefattar flera aspekter. En viktig aspekt beskrivs i termer av nyliberalismens ökade fokus på subjektet som moraliskt ansvarig och den risk för uteslutning ur gemenskapen som denna särskilda individualism för med sig. En annan central aspekt av den intensifierade sårbarheten härleds till framväxten av ett system där en ekonomisk logik dominerar över andra demokratiska värden, vilket inneburit att kapitalismen som ett exploaterande system är mindre otyglad i den nyliberala än i den liberala demokratin (Mouffe 2005: 118ff; Fahlgren, Mulinari och Sjöstedt Landén 2016). Sårbarhetsstudiernas ansatser att koppla ihop sårbarhet och motstånd mot nyliberal politik har emellertid i sin tur kritiserats av teoretiker som menar att sårbarhetsteorin i själva verket riskerar att förstärka en nyliberal logik eller åtminstone inte erbjuder tillräckligt precisa teoretiska ingångar för att analysera specifika former av förtryck (Gilson 2014; Stringer 2014; Cole 2016). I den här artikeln vill vi bidra till diskussionen om sårbarhetsbegreppets användbarhet genom att undersöka dess potential och möjliga brister, med fokus på relationen mellan agens, motstånd, sårbarhet och rättvisepolitik i en nyliberal kontext. Med utgångspunkt i två empiriska exempel undersöker vi hur sårbarhet, som den teoretiseras inom sårbarhetsteorin, både kan erbjuda motstånd mot nyliberala maktordningar men samtidigt riskerar att bidra till att återskapa en nyliberal logik. Vi diskuterar även om det finns andra ingångar som kan fungera bättre som grund för att ställa politiska krav. De två forskningsprojekt som står i fokus för artikelns analyser belyser relationen mellan sårbarhet, agens, motstånd, rättvisepolitik och nyliberalism utifrån två olika vinklar. Det första projektet undersöker hur barn som politiska subjekt mobiliseras inom Göteborgs Ungdomsfullmäktige. Projektet, som följt Ungdomsfullmäktige genom observationer, textanalyser och intervjuer åren 2015 och 2016, diskuterar hur naturaliserade vuxenhetsnormer verkar i sammanhang där barn utövar sin rätt till delaktighet i demokratiska processer. I projektet studeras hur barn framhåller sina rättigheter både genom att peka på sig själva som särskilt sårbara, men även genom att framhålla sig själva som politiska aktörer. Här finns en spänning mellan att utöva politik med utgångspunkt i krav på erkännande av agens å ena sidan och erkännande av sårbarhet å andra sidan. Det andra projektet studerar gamla människors situation och förhållande till äldreomsorg utifrån intervjuer, fokusgrupper och deltagande observationer. Den empiriska studien är 52 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

53 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider Istället för att beskrivas som svaga och utan agens, framställs dessa grupper istället ofta som kompetenta och handlingskraftiga aktörer. utförd i Göteborg och insamlandet av material har skett under åren I studien förstås äldreomsorg som en expanderad och fragmenterad institution där relationen mellan formell och informell omsorg aktualiserats till följd av en nyliberal transformation av äldreomsorgen. I relation till denna förändring ses gamla kvinnors och mäns erfarenhetsberättelser som kunskap som kan bidra till förståelse för hur omsorgsrelationer organiseras på både mikro- och makronivå. Valet att använda benämningen gammal snarare än mer positiva eller relativiserande benämningar som äldre, senior eller pensionär handlar om att peka ut den åldrande kroppen som ett konkret tillstånd (jämför Sandberg 2013). Den aspekt av projektet som uppmärksammas i föreliggande artikel är hur valfrihet och självansvar hänger ihop i en formell äldreomsorg präglad av nyliberala styrningsformer, som uppmanar gamla människor att göra aktiva val och samtidigt gör dem ansvariga för sin egen omsorgssituation. Skälen till att dessa två forskningsprojekt lämpar sig särskilt väl för att studera frågor om sårbarhet, motstånd, agens och rättvisekrav inom en nyliberal kontext, samt frågan om sårbarhetsstudiers potential och möjliga problem, är flerfaldiga. Vi menar för det första att både barn och gamla är grupper som har beskrivits som svaga och utan agens, vilket går att förstå utifrån en politisk åldersmaktsordning som premierar den produktiva medelåldern (Tveit Sandvin 2008). På så vis rör det sig om grupper som utmärks av en politiskt konstruerad sårbarhet. Vi menar emellertid att denna bild av barn och gamla som svaga och sårbara har förändrats under det senaste decenniet. Denna förändring går delvis att förstå som ett resultat av politisk kamp om erkännande men kan även studeras utifrån nyliberalismens ökade grepp om vår samtid och hur denna nyliberala hegemoni skapar ramar för hur politiska krav artikuleras. Istället för att beskrivas som svaga och utan agens, framställs dessa grupper istället ofta som kompetenta och handlingskraftiga aktörer som kan föra sin egen talan (Gilleard och Higgs 2010; Oswell 2013; Nakata 2015). Denna diskursiva förskjutning har skapat politiska möjligheter men innebär även problem då gamla och barn på grund av fysiologiska förutsättningar och en underordnad position i samhällsordningen kan förstås som särskilt sårbara och mindre förmögna att inta rollen som nyliberala handlande och ansvariga subjekt. Här aktualiseras en spänning mellan politisk och specifik existentiell sårbarhet som vi menar behöver diskuteras vidare inom sårbarhetsfältet. Kroppen som ett existentiellt villkor är, menar vi, någonting som förändras över tid vilket betyder att behovet av andras omsorg delvis är kopplat till ålder. Även om vi alla är beroende varelser, kan barn och gamla förstås som särskilt beroende. Ytterligare en anled- Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

54 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider ning till att dessa fall är relevanta att lyfta är att de studerar två grupper som är relativt outforskade inom svensk genusvetenskaplig forskning (Sandberg 2011; Sundhall 2012), åtminstone vad gäller dessa grupper i egenskap av politiska aktörer. Samtidigt är det två grupper som, i en svensk kontext, kan ses som ytterst påverkade av den nyliberala omvandlingen av samhället och nyliberalismens infiltrering av bland annat skola och omsorg. Genom att diskutera sårbarhet, som har kommit att bli ett centralt begrepp för många genusteoretiker, utifrån de specifika positionerna barn och gamla menar vi att vi kan fördjupa den teoretiska diskussionen om fördelar och nackdelar med sårbarhet som politiskt och teoretiskt begrepp och samtidigt bidra med kunskap om barn och gamla som politiska aktörer i nyliberalismens tidevarv. Nyliberalism i en svensk kontext Vi är, som vi skriver i inledningen, intresserade av att studera hur informanterna förhåller sig till sårbarhet och hur detta kan analyseras i relation en nyliberal kontext. I linje med många andra forskare förstår vi det nyliberala skiftet i termer av konkreta förändringar av samhället utifrån marknadsprinciper som framhäver individuellt entreprenörskap och frihet, fria marknader, frihandel och stark äganderätt (Harvey 2005; Cuesta och Liinasson 2016; Fraser och Jaeggi 2018). Till skillnad från den liberala demokratins ideal om en skillnad mellan staten och marknaden, har den nyliberala staten som överordnat syfte att möjliggöra den fria marknadens utbredning (Harvey 2005: 2). Förutom att förstå nyliberalism i termer av ett ekonomiskt skifte, används begreppet även för att fånga en ideologi och styrningsprincip som påverkar andra delar av samhället. Den marxistiske geografen David Harvey argumenterar för hur nyliberalismen inte bara syftar till att förändra den ekonomiska strukturen utan att den främst är ute efter att skapa en ny människotyp (2005: 23). Det handlar om att skapa nyliberala subjekt som disciplinerar sig själva i enlighet med värden som entreprenörskap, förmågan att göra kalkylerade val och hantera de risker som följer med en marknadisering av relationen mellan stat och medborgare (Foucault 2008: 157; Brown 2015: 79). Dessa värden förknippas delvis med en intensifierad individualism och marknadslogik där varje subjekt görs moraliskt ansvarig för sina egna framgångar och där risken att misslyckas är ett ständigt hot (Fahlgren, Mulinari och Sjöstedt Landén 2016: 21). Idealet om den fria marknaden som överordnad logik har under de senaste decennierna fått genomslag inom offentlig sektor, vanligen beskriven i termer av New Public Management, NPM (Hood 1995). Denna styrningsform avspeglar sig i form av kundorientering och kostnadsbaserad effektivisering av offentliga verksamheter. Många forskare menar att Sverige är ett land där nyliberalismens omvandlingar av den offentliga sektorn är särskilt påtaglig (Hood 1995; Dahl och Rasmussen 2012). Sociologen Göran Therborn förklarar detta med utgångspunkt i den stora nyliberala motreformationen som under talet skedde inom svensk politik (Therborn 54 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

55 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider 2018: 43). Enligt Therborn var den svenska socialdemokratins blåögdhet inför finanskapitalismen som en lösning på sociala utmaningar central för möjligheterna att kapitalisera områden som tidigare hade legat utanför kapitalets domäner. Detta möjliggjorde en kapitalets invasion i den offentliga sektorn, där verksamheter som omsorg och utbildning plötsligt blev möjliga källor till vinst (2018: 49). Therborn menar att denna aningslöshet kan förstås med utgångspunkt i det hegemoniskifte som nyliberalismen innebar, som han argumenterar fick fäste i folkopinionen (2018: 44). Det fanns, enligt Therborn, inte en nog stark opinion mot de nyliberala intressena, utan snarare präglades 1980-talets Sverige av en vilja till mer valfrihet och mindre statlig styrning. Det faktum att Sverige hade haft en så stark stat, och de negativa aspekter som detta medförde genom statlig kontroll av medborgarna, kan något ironiskt förstås som en avgörande anledning till att det var relativt okomplicerat för den nyliberala kapitalismen att etablera sig i Sverige. Detta hegemoniska skifte har gjort ett tydligt avtryck. Ett exempel på marknadiseringen av offentlig verksamhet är äldreomsorgen inom vilket det dels har skett ett öppnande mot privata alternativ, dels en nyliberalisering av hur den offentligt drivna omsorgen styrs (Dahl 2017). Valfrihet har blivit ett nyckelbegrepp inom svensk äldreomsorg vilket inte minst införandet av Lagen om valfrihetssystem, LOV (SFS 2008:962) en lag med syfte att stärka inslaget av kundval och främja konkurrensen bland utförare visar på (SOU 2008:15). NPM med sin utpräglade marknadslogik driven mot kostnadseffektivitet har generellt inneburit ökad formalisering, reglering och tidtagning av omsorgsinsatser (Andersson och Kvist 2015). I hemtjänsten, den huvudsakliga formen för formell äldreomsorg i Sverige, har dessa organisationsförändringar sammantaget resulterat i mer detaljstyre och en ökad fragmentering av omsorgsinsatser och utförare (Larsson och Szebehely 2006). En utveckling som bör sättas i relation till den nyliberala styrningen, med dess krav på effektivitet och kostnadsreducering, är åtstramningen av formell äldreomsorg, vilket exempelvis kan ses i strängare behovsbedömning (Erlandsson 2018), färre platser på äldreboende utan en proportionell ökning av hemtjänst (Ulmanen och Szebehely 2015) samt en omdefiniering av insatsernas utformning och tidsåtgång (Andersson 2007). Åtstramningspolitiken kring äldreomsorg har lett till att anhöriga, ofta kvinnor, utför mer omsorgsarbete, vilket brukar refereras till som en refamilialisering av omsorg (Ulmanen och Szebehely 2015). Som vi nämner i inledningen är det i relation till denna nyliberala kontext med det ökade självansvaret, de försvagade demokratiska institutionerna och den intensifierade ekonomiska orättvisan som villkorar den som vi menar att uppvärderandet av sårbarhet som återfinns inom samtida feministisk teoribildning bör förstås. Då nyliberaliseringen av samhället har gått väldigt långt i Sverige menar vi att det gör det särskilt angeläget att, i relation till en svensk kontext, undersöka vad Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

56 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider sårbarhetsstudier kan erbjuda för verktyg och vilka eventuella brister som perspektivet innehåller. Sårbarhet som ett omdebatterat politiskt begrepp I Judith Butlers senare arbeten framhålls sårbarhet som en potentialitet som kan mobiliseras politiskt (Butler 2009: 14, 2011: 37, 2016: 13ff). I motsats till nyliberalismens individualism blir sårbarhet och beroende här ett ontologiskt, men även ett politiskt, tillstånd som beskrivs ligga till grund för kollektiva kamper och rättvisekrav (Butler 2009, 2015). Att tänka politiskt med utgångspunkt i sårbarhetsbegreppet handlar om att vara observant på hur sårbarhet distribueras och erkänns på ett ojämlikt vis samt att sträva efter en politik som utgår från vårt behov av den andra snarare än att förneka det (Butler 2009: 14). För att göra detta skiljer Butler mellan begreppet osäkerhet (precariousness) å ena sidan och begreppet prekaritet (precarity) å andra sidan. Osäkerhet är ett existentiellt tillstånd som vilar på att livet är skört och detta är en generell betingelse för liv som vi delar med andra. Prekaritet däremot syftar på den politiskt orsakade betingelsen under vilken vissa befolkningsgrupper lider på grund av bristande sociala och ekonomiska nätverk för stöd och hjälp och blir differentiellt utsatta för skador, våld och död (Butler 2009: 33). Osäkerhet är ett villkor som i vissa fall leder till prekaritet, i form av politiskt sanktionerade förluster och inskränkningar av levbara liv. Vi kommer istället att genomgående tala om existentiell och politisk sårbarhet då vi menar att dessa begrepp är mer pedagogiska och lättbegripliga på svenska. Butlers teoretisering av sårbarhet har kritiserats från flera håll. Filosofen Erinn C. Gilson (2014) menar att Butlers ingång lider av en påtaglig kontextlöshet genom att företrädesvis behandla frågan om sårbarhet på ett strikt teoretiskt plan där det handlar om det subjektiva erkännandet av sårbarhet som ett existentiellt och politiskt villkor. Hon menar att Butler rör sig på en diskursiv och ideologisk nivå, medan sårbarhetens konkreta politik ofta är betydligt mer komplex och motstridig. Gilson syftar till att vidareutveckla Butlers teoretiska ramverk för att formulera ett etiskt och kritiskt perspektiv på sårbarhet. Detta menar hon förutsätter en kontextualisering och djupare förståelse av sårbarhet som kontingent och skiftande beroende på sammanhang (Gilson 2014: 87). Även om Gilson föresätter sig att utmana nyliberalismens hyllande av osårbarhet och självständighet så menar hon att det inte per automatik utmanar maktordningar. Distansering till sårbarhet kan, beroende på sammanhang, vara nödvändigt som motståndståndspraktik (Gilson 2014: 60f). I likhet med Gilson poängterar den politiska teoretikern Alyson Cole (2016) vikten av kontextualisering. Till skillnad från Gilson argumenterar Cole emellertid för att det är själva framväxten av sårbarhetsstudier i sig som måste placeras i en specifik politisk och historisk kontext för att vi ska kunna utvärdera dess politiska värde (Cole 2016: 269). I en kritisk läsning av teoretiker inom sårbarhetsfältet, bland andra Butler och Gilson, ställer Cole 56 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

57 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider frågor kring vad frånvaron av begreppet offer inom detta teoribygge är uttryck för. När begreppet bytts ut mot andra nyckelord som sårbarhet, prekaritet och osäkerhet så tenderar detta, enligt Cole, att förstärka den antiofferdiskurs som är central för nyliberala samhällsomvandlingar där begreppet offer är kontaminerat. Här får hon medhåll från genusvetaren Rebecca Stringer som menar att vi bör vara observanta på risker med att överge begreppet offer i en tid där ansvaret för utsatthet läggs på det enskilda subjektet och offret närmast patologiseras (2014: 8). Den feministiska filosofen Johanna Oksala argumenterar på ett liknande vis när hon diskuterar feminismens upptagenhet vid det radikala subjektet, där alla tillstånd omtolkas som egentligt subversiva, vilket är en tendens som hon härleder till den hegemoniska nyliberala logiken där aktörskap glorifieras och spåras överallt (2011). Samtidigt som denna upptagenhet kan analyseras som ett exempel på en vilja att bryta en diskursiv upprepning där kvinnor reifieras som offer, knyter denna förståelse av motstånd enligt Cole och Oksala an till en nyliberal logik där utsatthet förblir ett otillåtet tillstånd. Cole menar även att fokus på erkännandet av existentiell och politisk sårbarhet (osäkerhet och prekaritet), i linje med en liberal logik reducerar politik till en form av epistemologiskt upplysningsprojekt genom att framhäva samförstånd och rationalitet framför politisk konflikt. Det handlar om att på ett subjektivt plan förstå och erkänna sårbarhet. Även om Butler betonar vikten av att förstå de sociala och ekonomiska villkor som ligger till grund för en differentierad sårbarhet så menar Cole att betoningen på erkännandet av sårbarhet hamnar i förgrunden, vilket riskerar att resultera i ett åsidosättande av frågor om de politiska och materiella intressen som ligger bakom olika hierarkiska förhållanden i samhället (Cole 2016: 273). Här framhåller Cole kravet på rättvisa och jämlikhet snarare än kravet på erkännande av sårbarhet som en politiskt mer framkomlig väg. Coles argument kring relationen mellan epistemologiskt erkännande och politisk kamp ligger, trots andra teoretiska meningsskiljaktigheter, nära den politiska teoretikern Wendy Browns (2008: 69) ideal om att politisk kamp bör bedrivas med utgångspunkt i vad vi vill ha (rättvisa) snarare än vilka vi är (sårbara). Diskussionen ovan visar på olika sätt att förstå sårbarhet och mobilisering av sårbarhet inom en nyliberal kontext och på möjliga risker och potentiella fördelar med att basera kampen för rättvisa i detta begrepp. På samma sätt kan de två forskningsprojekt som diskuteras i de nästkommande avsnitten sägas belysa denna debatt utifrån olika positioner, vilket vi menar ger en fördjupad förståelse för den snårighet som begreppet sårbarhet för med sig för kritisk feministisk teori i en nyliberal tid. Sårbarhet, agens och vuxenhetsnormer utifrån ett nyliberalt perspektiv Ålderskategoriseringen barn har en specifik ställning som bärare av rättigheter, inte minst i relation till FN:s barnrättskonvention. Barns rättigheter fokuserade till en början helt på barns sårbarhet och rätt Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

58 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider till skydd mot våld och utsatthet. Genom detta fokus kom barnet att konstrueras som ett passivt offer som behöver värnas om (Hägglund 2018: 78). Förståelsen av barns rättigheter kom, i och med barnrättskonventionen, även att handla om barns rätt till delaktighet, där deras aktiva agens betonades (Hägglund 2018: 77). Barnrättskonventionen adresserar alla individer under 18 år. Men när det gäller barn som har specifika erfarenheter av våld blir frågan om skydd och delaktighet mer komplex då det handlar om särskilt utsatta barn. I forskning om våldsutsatta barn och deras rätt till delaktighet i familjerättsprocesser diskuteras vikten av att förena ett delaktighetsperspektiv med ett omsorgsperspektiv så att barn både kan erkännas som offer och som kompetenta aktörer på samma gång (Näsman, Källström Cater och Eriksson 2015). I barndomsforskningen betonas barns kompetens och agens; begrepp som offer och sårbarhet är inte särskilt centrala. Detta hänger ihop med själva utgångspunkten för forskningsfältet: att det uppkom som en kritik mot traditionell forskning om barn inom vilken barn betraktades som objekt för forskning och som offer för omständigheter som låg utanför deras kontroll. Barndomsforskningsfältet, som bildades ungefär samtidigt som barnrättskonventionen arbetades fram på 1980-talet, har sedan starten en uttalad ambition att ifrågasätta förgivettagna skillnader samt att minska maktskillnader mellan barn och vuxna (James och Prout 1990; Alanen 1992; Näsman 1994). En normerande vuxenhet vilar på ideal om produktiva och närande subjekt som bidrar till samhället genom att arbeta och betala skatt. Problemet med barndomsforskningsfältets centrala begrepp, som det kompetenta barnet och barn som aktörer i egen rätt, är att de inte utmanar vuxenhetsnormer utan befäster dem. Det är därför viktigt att problematisera aktörsoch prestationscentrerade begrepp som agens och kompetens, som utgår från och reproducerar en vuxenhetsnorm där rättigheter inte är absoluta utan snarare måste förtjänas genom kompetent aktörskap (se till exempel Wall 2012). Rättssubjektet är, utifrån en sådan förståelse, självt ansvarigt för att få rätt till rättigheter vilket är ett uttryck för en rättighetsdiskurs som artikulerar nyliberalismens individualistiska perspektiv. Att argumentera för att barn ska ha rättigheter eftersom de är kompetenta aktörer snarare än sårbara och passiva blir, genom att ta spjärn mot bilden av det sårbara och icke-kompetenta barnet, ett tydligt exempel på hur förnekandet av sårbarhet kan förstärka en nyliberal diskurs snarare än hota den. Det handlar således inte enbart om en produktion av vuxenhetsnormer generellt, utan nyliberala sådana. I en sådan diskurs förnekas såväl barns existentiella och politiska sårbarhet som det faktum att vi människor i början av våra liv är helt beroende av andra människors skydd och omsorg. Denna typ av resonemang kan få konkreta politiska konsekvenser, vilket blir tydligt i hur barn som politiska subjekt mobiliseras inom Göteborgs Ungdomsfullmäktige (UF). UF har sedan starten 2004 kämpat för gratis kollektiv- 58 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

59 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider trafik för barn som ett sätt att motverka segregering i Göteborg. Tanken är att barn inte ska vara hänvisade till området de bor i utan ska kunna ta sig överallt i staden, utan att vara beroende av sina vårdnadshavare. I en dialog om kollektivtrafiken där UF bjudit in en politiker samt en representant för ett länstrafikbolag presenterade UF ett förslag om gratis kollektivtrafik för barn samt ett förslag om att alla skolor bör ha nära till en busseller spårvagnshållplats. Representanten för länstrafikbolaget argumenterade emot dessa förslag och menade att det skulle vara orättvist mot vuxna: inte alla äldre skulle hålla med om att det är lätt att skaffa ett jobb och en bil. När ledamoten från UF svarar att en vuxen skapar sitt eget liv, men som barn föds du in i en ekonomisk situation som du inte kan påverka synliggör hen åldersmaktsordningen och den naturaliserade vuxenheten som uttrycks i kritiken av förslaget, där barn och vuxna likställs. Utifrån länstrafikbolagets perspektiv betraktas både barn och vuxna som likvärdiga konsumenter på en marknad, med samma rättigheter och skyldigheter (i det här fallet skyldigheten att betala för sig). I sitt svar kan ledamoten från UF förstås använda sig av barns politiska sårbarhet som ett sätt att göra motstånd mot länstrafikbolagets vilja att betrakta alla subjekt som fullvärdiga konsumenter. Utifrån ett sådant perspektiv går det att argumentera för att hävdandet av barns politiska sårbarhet är ett effektivt verktyg för att göra motstånd mot nyliberalismens vilja att framställa alla människor som konsumenter. Samtidigt skulle det gå att argumentera för hur en nyliberal diskurs i ett visst avseende reproduceras då ledamoten från UF framhåller den vuxne som någon som till skillnad från barnet skapar sitt eget liv. Detta innebär att barnet, när det väl träder ur barndomen, liksom den vuxne kommer att vara ansvarig att betala för sig. Själva normen kring vad som förväntas av en vuxen person som är påverkad av idén om konsumtion ifrågasätts alltså inte i ledamotens svar. Denna analys kan emellertid nyanseras då UF under samma möte, och även under tidigare möten som fokuserar kollektivtrafikfrågor, argumenterar för gratis kollektivtrafik för alla. Anledningen till att de driver denna fråga med fokus på barns rättigheter och barns politiska sårbarhet förstår vi som pragmatisk. För politiskt sårbara grupper kan hävdandet av den egna politiska sårbarheten bli ett sätt att försöka förbättra den egna situationen. Detta betyder emellertid inte att de inte ifrågasätter det ekonomiska system där tillgängligheten till staden inte är en medborgerlig rättighet utan snarare en konsumtionsvara. Samtidigt som hävdandet av barnets specifika politiska sårbarhet, som i exemplet ovan, kan användas politiskt för att förbättra barns villkor tenderar hävdandet av barns sårbarhet även att bli ett sätt för vuxna att definiera sig som just vuxna i relation till det beroende barnet, snarare än att skydda barnet. Här används sårbarhet på det disciplinerande vis som Kate Brown diskuterar (2011). Vuxenheten är sedan upplysningen starkt förknippad med egenskaper som rationalitet och Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

60 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider oberoende, vilka förstås som sårbarhetens motsats. Wall (2012) poängterar att upplysningsidéer om att politik är ett uttryck för agens och att agens kopplas ihop med en autonom och oberoende vuxenhet möjliggör en förståelse av barn som andra klassens medborgare (eller ännu inte medborgare) och omöjliggör en förståelse av barn som politiska subjekt. Även i dagens nyliberala diskurs har egenskaper förknippade med barn låg status: den beroende, sårbara, irrationella, omogna, ofullständiga. Uttrycket den vuxne i rummet används av svenska politiker för att förmedla att de tänker ta mer ansvar än andra. Detta handlar oftast om att ta obekväma men nödvändiga ekonomiska och politiska beslut. I diskussioner om kollektivtrafik med vuxna politiker och tjänstemän bemöts UF på olika sätt. De blir bemötta med genuint intresse och med respekt av vissa vuxna och av andra vuxna blir de snarare disciplinerade och förlöjligade. På ett möte svarar den vuxna politikern på kostnadsfrågor när det gäller sommarlovskort samt gratis kollektivtrafik med ungefärliga summor och diskuterar hur andra kommuner resonerat samt uppmuntrar UF:s ledamöter att ligga på och bjuder in dem att vara med i referensgrupper. På det möte som diskuterats tidigare, där länstrafikföretaget bjudits in, svarar länstrafikbolagets representant på samma fråga: Det är inte säkert att det kommer att attrahera nya målgrupper bara för att det är gratis, för ingenting i samhället är gratis. Det är inte säkert att man kommer åt den samhällsnyttan man vill komma åt. Och var ska pengarna komma ifrån? Vilket sjukhus ska vi lägga ner? (Skrattar). Här framhåller länstrafikbolagets representant sig själv som den rationella som visar hur UF:s förslag på gratis kollektivtrafik är oansvarigt och ogenomtänkt. Denna legitimering av samhälleliga villkor i termer av ett rationellt beslut i motsats till en oansvarig, emotionell ingång går att förstå i relation till den avpolitisering av den politiska sfären som bland andra Mouffe (2005, 2016) och Brown (2015) förknippar med den nyliberala styrningspolitiken, där politisk konflikt byts ut mot politisk administration. Politik handlar inte längre om ideologiska motsättningar, utan om att styra rationellt och ansvarigt. Det går också att förstå i termer av att länstrafikbolagets representant framhäver sin egen position som vuxen och UF:s förslag som naivt och barnsligt. Medan länstrafikbolagets representant i egenskap av vuxen kan se hela bilden framställs UF:s representanter som oansvariga, okunniga och orealistiska. Mobiliseringen av vuxenhet i politiken kan således förstås som ett direkt symptom på nyliberalismens avpolitiserande effekter, där anspråk som ifrågasätter den styrningsorienterade politiken och mobiliserar till exempel etiska perspektiv beskrivs som ett naivt, idealistiskt och barnsligt förhållningssätt. Finns det då ett sätt att mobilisera sårbarhet hos barn som undviker att reproducera nyliberala normer kring subjektet och det politiska genom att antingen inkludera barnet i dessa normer, eller genom att i termer av en exkludering av barnet förstärka normerna genom att göra barnet till dess negativa motpol? Wall (2010) 60 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

61 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider argumenterar, på ett sätt som ligger nära Butlers perspektiv på sårbarhet som ett existentiellt och delat tillstånd, för att det behövs en djupare förståelse för sambanden mellan mänsklig agens och mänsklig sårbarhet som ett grundläggande villkor. Om barn enbart betraktas som mottagare av vuxnas skydd och omsorg avhumaniseras de. När agens och sårbarhet dikotomiseras blir sårbarhet allt det negativa som vuxenheten inte vill förknippas med: frånvaro av självkontroll, förnuft, frihet, makt. Detta förakt för sårbarhet är inte enbart förknippat med maskulinitet utan även, och i högre grad, med vuxenhet. Wall menar, i likhet med Butler, att en djupare förståelse av sårbarhet inte handlar om att beskriva sårbarhet som brist på agens utan snarare som en öppenhet och relationalitet i förhållande till världen och som ett uttryck för mänskligt beroende. Detta beroende är som mest märkbart när vi är spädbarn, men vi växer aldrig ur det. Att leva i relation till andra, och till samhällen, är inte enbart att agera gentemot dem. Det implicerar även en sårbarhet och öppenhet inför att bli formad av dem (Butler 2009, 2011, 2016; Wall 2010). Hur detta perspektiv skulle användas konkret politiskt för att förbättra barns situation och stärka deras politiska röst är emellertid oklart. Även om sårbarhet erbjuder oss ingångar till att tänka kring barns förutsättningar som politiska subjekt, så behövs en utökad analys kring hur fokus på sårbarhet skulle kunna omsättas i en politisk praktik. En sådan analys kräver en undersökning av hur sårbarhet skapas i specifika politiska sammanhang (Gilson 2014) och en politiskt förankrad idé om hur denna typ av sårbarhet motverkas. I detta avseende måste sårbarhet som begrepp förutom att ta spjärn mot en politisk ideologi nyliberalism även förankras i en annan politisk motideologi. I nuläget är sårbarhetsteorins intresse för det subjektiva erkännandet av sårbarhet som någonting positivt emellertid dominerande framför en konkret analys av hur sårbarhet både produceras och kan motverkas ekonomiskt och politiskt (Cole 2016). Sårbarhet, nyliberalism och äldreomsorgsrelationer Gruppen gamla konstrueras, liksom barn, som en kategori vilket det talas om men inte med eller till (Nilsson 2008). Detta annangörande kan förstås som ett uttryck för en åldersmaktsordning där den produktiva medelålderns perspektiv premieras (Tveit Sandvin 2008) men även utifrån den disciplinering som Brown pekar ut i konstruktionen av svaga grupper (Brown 2011). Personer i hög ålder stereotypiseras som svaga, utsatta och beroende som en sårbar grupp vilket äldre- och åldrandeforskaren Magnus Nilsson (2008) härleder till en hegemonisk diskurs kring hög ålder. Personerna i denna grupp ses inte som aktiva subjekt, utan istället, i likhet med de individer som ingår i gruppen barn, som passivt beroende av andras omsorg. Denna diskurs har börjat utmanas av vad som skulle kunna kallas en seniordiskurs där det lyckade åldrandet sätts i fokus, vilket relateras till en tid i livsloppet präglad av frihet, konsumtion och aktivitet (Gilleard och Higgs 2010). Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

62 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider Idén om det aktiva åldrandet har fått allt större utrymme i det gerontologiska forskningsfältet som en väg till empowerment, men det har även rönt mycket kritik inom den kritiska forskningen då det tenderar att lägga hälsoansvaret på individen som genom självdisciplinering förväntas hålla sig frisk och aktiv (Alftberg och Lundin 2012). Denna individualisering av det lyckade och hälsosamma åldrandet går väl ihop med förväntningarna på det nyliberala subjektet som individorienterat, rationellt, beslutsfattande och ansvarigt för sin egen sårbarhet. Den ökade betoningen av ett aktivt och lyckat åldrande kan således ses som en konsekvens av det svaghetsförakt som Oksala (2011), Gilson (2014) och Cole (2016) menar utmärker nyliberalismens etos och där det som tidigare har betraktats som ett sårbart tillstånd ges en annan mening. Istället för att betraktas som en beroendeposition ska nu gamla personers status uppvärderas genom ett ifrågasättande av det kronologiska och biologiska åldrandet framför idén om ett flexibelt livslopp (Nilsson 2008). Det flexibla livsloppet och den aktiva ålderdomen, menar många kritiska forskare, innebär en omförhandling av ålderdomen där de friska, ofta yngre, gamla sätts i fokus medan de äldre gamla, som fått åldersrelaterade funktionsnedsättningar och behöver mer hjälp och stöd, osynliggörs och annangörs (Gilleard och Higgs 2010). Den planerade höjningen av pensionsåldern, menar vi, kan ses som ett exempel på hur seniordiskursen kan mobiliseras inom en nyliberal ekonomi. I intervjuerna och de deltagande observationerna med de gamla människor som ger och får hjälp och stöd inom den svenska äldreomsorgen är det tydligt att de inte undflyr nyliberala ideal kring valfrihet och självansvar. Denna förändring blir särskilt problematiskt i relation till hög ålder och den specifika existentiella och politiska sårbarhet detta innebär, men också i relation till ojämlikhetsregimer inom gruppen gamla (Andersson och Kvist 2015). Det är dock inte ojämlikheten som präglar förmågan att göra val som är det enda, eller huvudsakliga, problemet med valfrihetskravet inom äldreomsorgen. Individualiseringen av ansvar bör ses som en minst lika stor konflikt. I Socialstyrelsens information om LOV, lagen om valfrihet (SFS 2008:962), framhålls att valfrihet bidrar till delaktighet och medinflytande (Socialstyrelsen utan årtal), men valfrihet medför också kravet på individuellt ansvar och plikten, snarare än möjligheten, att välja rätt (Fahlgren, Mulinari och Sjöstedt Landén 2016). Parallellt med en utveckling mot valfrihetssystem har det skett en fragmentering av omsorgen som är pådriven av kravet på ökad effektivisering, vilken hänger ihop med beslutet om beställarutförarmodeller, BUM (Szebehely 2006). En central del i BUM är att biståndsbedömningen av behov inte längre görs inom själva omsorgsenheten, de som sedan ansvarar för att behoven möts, utan av externa biståndshandläggare. Denna specialiseringen blir ett sätt att underlätta behovsprövningen för kommunerna i relation till fragmenteringen av utförare ett slags outsourcing där insatser och tjänster sprids ut till olika kommunala enheter, företag eller fri- 62 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

63 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider villigorganisationer (Andersson och Kvist 2015). En annan förändring som medfört ökad fragmentering är refamilialiseringen av äldreomsorgen, som nämndes i artikelns inledning (Ulmanen och Szebehely 2015). För de gamla personerna i omsorgens mitt tycks dessa förändringar sammantaget innebära ökade möjligheter till, men också krav på, delaktighet, val och planering (Gavanas 2013). Det individuella valet som en förpliktelse till självansvar blir tydligt i relation till två av projektets informanter och deras berättelser om förhandlingar med hemtjänsten kring sängtider. Vid tidpunkten för studien hade LOV inte införts i den aktuella kommunen, men i exemplen uppstår en valsituation som tydligt aktualiserar frågan kring nyliberalismens intensifiering av sårbarhet och samtidiga krav på individuellt ansvar över den egna sårbarheten. Hildur och Marianne bor i samma stadsdel och båda har omfattande stöd från hemtjänsten, där en insats är hjälp med att komma i och upp ur sängen. De berättar liknande historier om hur de i början när de först fick hemtjänst var tvungna att anpassa sina sängtider till hemtjänstens arbetsschema, vilket sträcker sig från åtta på morgonen till åtta på kvällen. Detta innebar många timmar i sängen innan insomning och för Marianne, som vaknar klockan sex, även en lång väntan i sängen innan uppstigning. De beskriver båda detta som oacceptabla livsomständigheter och i slutändan krävde de att få hjälp från nattpatrullen med dessa insatser, vilket båda beviljades. Att ta in nattpersonal innebar en reducerad väntan för de två kvinnorna på en daglig basis, men samtidigt en ökad brist på förutsägbarhet. Nattpatrullen är en egen enhet med ett större upptagningsområde än hemtjänsten, en specialisering som kan härledas till NPM:s ekonomiskt drivna effektivitetsjakt. Med fler personer som behöver hjälp på färre personal ökar förekomsten av oförutsedda händelser vilket, för de i behov av hjälp, innebär ökad tidskomprimering och väntan. Hildur och Marianne beskriver båda att de undviker att larma vid förseningar vilket går att förstå som ett sätt att ta ansvar för den snäva tidsekonomin, där deras behov ställs mot andras (Andersson 2007). När Hildur får frågan om hon framfört klagomål kring nattpatrullens förseningar säger hon: Nej det har jag inte, eftersom jag själv har valt den här hjälpen. På ett liknande sätt talar Marianne om hur hon frångått standardlösningen och gjort ett eget val. Det ser ut som att vägran att anpassa sig till hemtjänstens schema och ta in nattpatrullen istället i deras förståelse ett individuellt val får dem att känna individuellt ansvar för det valet. Valfrihet, menar Brown (2015), är en central del av en nyliberal subjektivering och kommer med en moralisk förpliktelse om individuellt ansvar. Att undvika klagomål kan också förstås utifrån begränsade valmöjligheter, där det enda svaret på kritik skulle bemötas med en exit-lösning, där alternativet är att gå tillbaka till att lägga sig åtta på kvällen. Detta exempel visar hur valfrihet riskerar att reducera hemtjänstbrukarnas politiska kritik till konsumentklagomål och lämna de gamla med en exit-lösning om de inte Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

64 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider Finns det möjligheter att beskriva sig själv som utsatt utan att förlora känslan av agens? är nöjda (Dahlberg 2013). Det självpåtagna ansvaret, dels över förseningar och dels över att frångå standardlösningen, kan också förstås som ett sätt att acceptera den egna livssituationen och framhålla sig som aktör, i motsats till att se sig som ett passivt offer för omständigheter. Detta skulle kunna vara i linje med den strategiska ickesårbarhet som Gilson beskriver (2014). Frågan är hur människor utsatta för otillräcklig omsorg skulle kunna upprätthålla känslan av att styra sitt liv utan att behöva inta en kundposition? Finns det möjligheter att beskriva sig själv som utsatt utan att förlora känslan av agens? För att skapa denna möjlighet menar vi att det delvis måste ske en ideologisk förändring där offerrollen inte är stigmatiserad på samma sätt som den är idag. Att beskriva sig som utsatt för orättvisor skulle, i en kontext som inte är präglad av en nyliberal glorifiering av det aktiva subjektet, inte vara lika skamligt och lika oförenligt med agens. För att skapa denna diskursiva förändring menar vi att det behövs en politisk kritik av den nyliberala ideologin som går längre än vad sårbarhetsfältets kritik gör, genom att politiskt återta begreppet offer snarare än att föra fokus mot mer positivt betingade aspekter av sårbarhet (Stringer 2014). Vi menar även att det måste ske en politisering av äldreomsorg och den specifika fysiska utsatthet och det särskilda behov av omsorg som hög ålder villkoras av. Frågan är om det är via erkännandet av sårbarhet som denna politisering kan ske? En betoning av existentiell sårbarhet kan vara en konstruktiv utgångspunkt för upphävandet av svaghetsförakt och den form av osynliggörande eller stigmatisering det senare innebär, men ställer som vi diskuterar i exemplet med barn som politiska subjekt inga direkta krav på politisk jämlikhet. Gamla människors livsvillkor jämförs inom gruppen gamla och enligt sociala och institutionaliserade åldersnormer förväntas de inte ha anspråk på att leva som andra, vilket kan härledas till att den naturaliserade särskilda sårbarheten avskriver dem från sådana krav (Harnett och Jönson 2016: 49). Den rättighetsmodell som är tongivande i funktionshindersrörelsen och -politiken har lyfts upp som ett sätt att politisera gamlas situation inom äldreomsorgen (Johansson och Taghizadeh Larsson 2016). En utgångspunkt i rättighetskampen för personer med funktionsnedsättningar är jämlikhet, i form av full delaktighet och att just leva som andra. Samtidigt innebär att leva som andra idag att leva under djupt ojämlika villkor där det är människor med ekonomiska, politiska och kulturella resurser som har möjligheten att leva goda liv samtidigt som arbetslinjen och aktiveringsidealet intensifierats och i hög utsträckning riktas mot sårbara grupper (för ett exempel se Hultqvist 2014). Därför måste radikala krav handla om att ifrågasätta själva det system i vilket informanterna befinner sig 64 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

65 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider och att ifrågasätta det tillstånd som kännetecknar att leva som andra. Hildurs och Mariannes livsvillkor präglas av de nedskärningar och den omorganisering som följer i spåren av NPM:s kontinuerlig jakt på kostnadsreducering. I relation till åtstramningspolitiken som drabbar både personer inom äldreomsorgen och de med personlig assistans är kravet på ekonomisk och politisk jämlikhet akut, men det är också radikalt, då det är ett ifrågasättande av den intensifierade ekonomiska orättvisa som senkapitalismen och den nyliberala styrningen innebär. Med intryck från Browns diskussion om identitetspolitikens förutsättningar och begränsningar kan anspråk på sårbarhet sägas peka tillbaka på vad vi, eller jag, är vilket riskerar att låsa identiteter vid en specifik sårbarhet medan krav på jämlikhet kan förstås som kollektiva krav som engagerar grupper utanför den egna och som är ställda till framtiden: Jag vill detta för oss. (Brown 2008: 69) För grupper som vid framhållandet av sårbarhet både i kollektiv och specifik mening lätt riskerar att knytas till denna sårbarhet, och som har svårare att leva under de villkor som alla andra tvingas leva under idag, framstår de kollektiva krav på rättvisa som Brown framhåller som en mer politiskt lovande väg. Avslutande diskussion Den teoretiska inramningen och de två nedslagen i empiriska studier som vi skrivit fram i denna artikel menar vi öppnar för olika sätt att analysera relationen mellan sårbarhet, agens, rättvisepolitik och nyliberalism. Dessutom pekar de empiriska analyserna på vissa svagheter i användandet av sårbarhet som ett politiskt begrepp. Vad gäller sårbarhet och hur den manifesteras i materialet menar vi att det finns viktiga skillnader men även likheter. I den första studien framhåller informanterna sig själva som politiskt sårbara och ställer utifrån detta politiska krav. Här kan en form av politisk sårbarhet och betoning av skillnad bilda grund för politiska krav. Samtidigt finns det risker att barnet, i betoningen av sin sårbara position, reifieras som den vuxnes motpol och således upprätthåller de nyliberala ideal som vi har pekat på som närvarande i vuxenpositionen. Den politiska sårbarheten uppfattas här som någonting som barnet växer ur, snarare än att den analyseras som en del av en struktur som även skapar sårbarhet för vuxna. Fokus på ålder som kategori riskerar att inte uppmärksamma ekonomiska maktstrukturer kopplade till den nyliberala kapitalismen. Samtidigt är detta fokus viktigt för att föra en pragmatisk rättighetspolitik. En annan framkomlig väg är att framhålla sårbarhet som ett gemensamt existentiellt villkor vilket varken reifierar barnet som sårbart eller som självständig aktör. Dock argumenterar vi för hur denna väg inte ger några konkreta politiska verktyg för en analys av hur politiskt sårbara grupper uppkommer och upprätthålls idag. Existentiell sårbarhet måste kopplas till en mer specifik politisk analys. Den andra studien skiljer sig från den första genom att handla om en grupp individer som tidigare ofta har haft status som Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

66 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider politiska subjekt, eftersom de har ingått i den produktiva medelåldern, men som på grund av sitt åldrande delvis har förlorat sin status och sin politiska röst. Här blir vikten av att framhålla sig själv som starkt subjekt ett sätt att återvinna viss agens som kopplas ihop med den produktiva medelåldern. Samtidigt blir det tydligt att valmöjligheterna inom det system där informanterna ska agera som handlingskraftiga och fria subjekt är ytterst begränsade. Att ta spjärn mot den egna specifika existentiella sårbarheten för att konstruera sig som starkt subjekt innebär inte att alternativen blir fler. Men inte heller ett bejakande sårbarhetsperspektiv öppnar på något självklart sätt upp för sådana politiska krav. Det skulle emellertid en kritisk ekonomisk ingång göra; en ingång som inte pekar på det existentiella villkoret sårbarhet utan snarare kritiserar den nyliberala omvandlingen av äldreomsorgen och dess koppling till kapitalismens samtida exploateringsformer. Framhållandet av sårbarhet kan, för vissa grupper, vara ett moment i politisk mobilisering. Detta gäller till exempel fallet med UF. Samtidigt har denna strategi, som vi har visat, vissa begränsningar. Den sårbarhet som skapas genom den nyliberala samhällsomvandlingen grundas, menar vi, i en specifik ideologi kopplad till den senkapitalistiska ekonomin. Det är inom denna ekonomi som barns och vuxnas utsatthet konstrueras idag. För att inte reproducera denna ideologi måste användandet av sårbarhet som begrepp förankras i en motideologi som presenterar egna värden, normer och ideal kring hur samhället ska organiseras. Först då kan sårbarhetsfältet på allvar bli ett kritiskt politiskt och teoretiskt verktyg. 66 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

67 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider Referenser Alanen, Leena (1992) Modern childhood? Exploring the child question in sociology. Jyväskylä: Institute for Educational Research. Andersson, Katarina (2007) Omsorg under förhandling: om tid, behov och kön i en föränderlig hemtjänstverksamhet. Umeå: Umeå universitet. Andersson, Katarina, Kvist, Elin (2015) The neoliberal turn and the marketization of care: the transformation of eldercare in Sweden. European Journal of Women s Studies 22(3): Alftberg, Åsa, Lundin, Susanne (2012) Successful ageing in practice: reflections on health, activity and normality in old age in Sweden. Culture Unbound. Journal of Current Cultural Research 4(25): Brown, Kate (2011) Vulnerability : handle with care. Ethics and social welfare 5(3): Brown, Wendy (2008) Att vinna framtiden åter texter om makt och frihet i senmoderniteten. Stockholm: Atlas. Brown, Wendy (2015) Undoing the demos: neoliberalism s stealth revolution. New York: Zone Books. Butler, Judith (2009) Krigets ramar: när är livet sörjbart? Hägersten: Tankekraft. Butler, Judith (2011) Osäkra liv: sörjandets och våldets makt. Hägersten: Tankekraft. Butler, Judith (2015) Notes towards a performative theory of assembly. Harvard: Harvard University Press. Butler, Judith (2016) Rethinking vulnerability and resistance. Butler, Judith, Gambetti, Zeynep och Sabsay, Leticia (red) Vulnerability in resistance. Durham: Duke University Press. Butler, Judith, Gambetti, Zeynep och Sabsay, Leticia (2016) Introduction. Butler, Judith, Gambetti, Zeynep och Sabsay, Leticia (red) Vulnerability in resistance. Durham: Duke University Press. Cuesta, Marta och Liinasson, Mia (2016) Hoppets politik feministisk aktivism i Sverige idag. Stockholm: Leopard förlag. Cole, Alyson (2016) All of us are vulnerable, but some are more vulnerable than others: the political ambiguity of vulnerability studies, an ambivalent critique. Critical Horizons 17(2): Dahl, Hanne Marlene (2017) Struggles in (elderly) care: a feminist view. London: Palgrave Macmillan. Dahl, Hanne Marlene och Rasmussen, Bente (2012) Paradoxes in elderly care: the Nordic model. Kamp, Annette och Hvid, Helge (red) Elderly care in transition: management, meaning and identity at work: a Scandinavian perspective. Frederiksberg: Copenhagen Business School Press. Dahlberg, Lena (2013) Äldreomsorg i utveckling mot välfärdspluralism. Andersson, Lars (red) Socialgerontologi. Lund: Studentlitteratur. Erlandsson, Sara (2018) Individuella bedömningar eller standardiserade insatser? Kommunala riktlinjers roll i biståndshandläggares arbete. Jönson, Håkan och Szebehely, Marta (red) Äldreomsorger i Sverige: lokala variationer och generella trender. Malmö: Gleerups. Fahlgren, Siv, Mulinari, Diana och Sjöstedt Landén, Angelika (2016) Inledning: feministiska läsningar av nyliberalism. Ambivalenser och maktordningar feministiska läsningar av nyliberalism. Göteborg: Makadam förlag. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

68 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider Fax, Joanna (2012) Vulnerability and hegemony: revisiting Gramsci in the age of neoliberalism and Tea Party ideology. Culture, theory and critique 53(3): Foucault, Michel (2008) The birth of biopolitics: lectures at the Collège de France, Basingstoke: Palgrave Macmillan. Fraser, Nancy och Jaeggi, Rahel (2018) Capitalism: a conversation in critical theory. Cambridge: Polity Press. Gavanas, Anna (2013) Svart och vitt i äldres omsorgspussel: hushållstjänster och privatisering av äldreomsorgen i Stockholm. Gavanas, Anna och Calleman, Catharina (red) Rena hem på smutsiga villkor? Hushållstjänster, migration och globalisering. Göteborg och Stockholm: Makadam. Gilleard, Chris, Higgs, Paul (2010) Aging without agency: theorizing the fourth age. Aging & Mental Health 14(2): Gilligan, Carol (1982) In a different voice: psychological theory and women s development. Cambridge, MA: Harvard University Press. Gilson, Erinn C (2014) The ethics of vulnerability: a feminist analysis of social life and practice. New York: Routledge. Harnett, Tove, Jönson, Håkan (2016) Normalisering och rättigheter. Johansson, Stina och Taghizadeh Larsson, Annika (red) Förändringsperspektiv på äldreomsorg: att leva som andra. Malmö: Gleerups. Harvey, David (2005) A brief history of neoliberalism. Oxford: Oxford University Press. Hood, Christopher (1995) The New Public Management in the 1980s: variations on a theme. Accounting, organizations and society 20(2 3): Hultqvist, Sara (2014) Att göra aktivitetsersättning: om målförskjutning och ickekontakt vid förtidspension för unga. Växjö: Linnéuniversitetet. Hägglund, Solveig (2018) Barns och ungas rättigheter. Johansson, Thomas och Sorbring Emma (red) Barn- och ungdomsvetenskap: grundläggande perspektiv. Stockholm: Liber. James, Allison och Prout, Alan (red) (1990) Constructing and reconstructing childhood: contemporary issues in the sociological study of childhood. London: Fallmer Press. Johansson, Stina och Taghizadeh Larsson, Annika (red) (2016) Förändringsperspektiv på äldreomsorg: att leva som andra. Malmö: Gleerups. Larsson, Kristina och Szebehely, Marta (2006) Äldreomsorgens förändringar under de senaste decennierna. Vogel, Joachim (red) Äldres levnadsförhållanden: arbete, ekonomi, hälsa och sociala nätverk Stockholm: SCB. Mouffe, Chantal (2005) The democratic paradox. London: Verso. Mouffe, Chantal (2016) Agonistik: texter om att tänka världen politiskt. Stockholm: Atlas. Nakata, Sana (2015) Childhood citizenship, governance, and policy: the politics of becoming adult. London: Routledge. Nilsson, Magnus (2008) Våra äldre: om konstruktioner av äldre i offentligheten. Linköping: Linköpings universitet. Näsman, Elisabet (1994) Individualization and institutionalization of childhood in present-day Europe. Qvortrup, Jens, Bardy, Marjatta, Sgritta, Giovanni, Wintersberger, Helmut (red) Childhood matters: social theory, practice and politics. Avebury: Aldershot. Näsman, Elisabet, Källström Cater, Åsa och Eriksson, Maria (2015) Perspektiv på barns röster om våld. Näsman, Elisabet, Källström Cater, Åsa och Eriksson, Maria (red) Barns röster om våld: att lyssna, tolka och förstå. Malmö: Gleerups. 68 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

69 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider Oksala, Johanna (2011) The neoliberal subject of feminism. Journal of the British Society for Phenomenology 42(1): Oswell, David (2013) The agency of children: from family to global human rights. New York: Cambridge University Press. Sandberg, Linn (2011) Getting intimate: a feminist analysis of old age, masculinity and sexuality. Linköping: Linköpings universitet. Sandberg, Linn (2013) Affirmative old age: the ageing body and feminist theories on difference. International Journal of Ageing and Later Life 8(1): Socialstyrelsen (utan årtal) Valfrihetssystem i kommunen. se/aldre/boendeochservice/valfrihet/sidor/default.aspx [ ]. SOU 2008:15 LOV att välja Lag om Valfrihetssystem. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. Stringer, Rebecca (2014) Knowing victims: feminism, agency and victim politics in neoliberal times. New York: Routledge. Sundhall, Jeanette (2012) Kan barn tala? En genusvetenskaplig undersökning av ålder i familjerättsliga utredningstexter. Göteborg: Göteborgs universitet. SFS 2008:962 Lagen om Valfrihetssystem. lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag om-valfrihetssystem_sfs [ ]. Szebehely, Marta (2006) Omsorgsvardag under skiftande organisatoriska villkor: en jämförande studie av den nordiska hemtjänsten. Tidsskrift for Arbejdsliv 8(2): Therborn, Göran (2018) Kapitalet, överhögheten och alla vi andra: klassamhället i Sverige det rådande och det kommande. Örebro: Arkiv förlag. Tveit Sandvin, Johan (2008) Ålder och funktionshinder. Grönvik, Lars och Söder, Mårten (red) Bara funktionshindrad? Funktionshinder och intersektionalitet. Malmö: Gleerups. Ulmanen, Petra, Szebehely, Marta (2015) From the state to the family or to the market? Consequences of reduced residential eldercare in Sweden. International Journal of Social Welfare 24: Wall, John (2010) Ethics in light of childhood. Washington DC: Georgetown University Press. Wall, John (2012) Can democracy represent children? Toward a politics of difference. Childhood 19(1): Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

70 Snåriga sårbarheter i nyliberala tider Nyckelord Sårbarhet, nyliberalism, feminism, agens, motstånd, (o)jämlikhet Evelina Johansson Wilén Institutionen för kulturvetenskaper Göteborgs universitet Vera Sandbergs Allé Göteborg Epost: evelina.johansson@gu.se Lina Palmqvist Institutionen för kulturvetenskaper Göteborgs universitet Vera Sandbergs Allé Göteborg Epost: lina.palmqvist@gu.se Jeanette Sundhall Institutionen för kulturvetenskaper Göteborgs universitet Vera Sandbergs Allé Göteborg Epost: jeanette.sundhall@gu.se 70 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

71 COmpetent and agile, or mentally fragile? Child- and girlhood discourses shaping views of young people s mental health Julia Callegari and Ulrika Levander Keywords Mental health, youth, discourse, childhood, girlhood, gender Summary Mental health problems among children and youth is positioned as one of the most urgent public health issues in Sweden today. Both research and official reports assert that mental health issues have increased among adolescents, especially girls, during the last decades. The aim of this study is to investigate how changes in childhood and gender discourses have implicated the construction of young people s mental health as a public problem since the early 1990s up until today. The empirical material consists of documents published by state authorities between 1990 and 1998, and between 2006 and The results show that the construction of mental health issues among children and youth is characterized by an ideological and gendered shift, promoting different ideals of childhood. In early 1990s, young people s poor mental health was understood as a result of social inequality, most common among working-class boys with behavioral problems. Today, it is framed as an introvert phenomenon most common among girls, who are depicted as having trouble handling stress and performance-related pressure. In this shift, the child (read boy) is initially framed as a child of society in need of support, to later on being defined as a competent child (read girl) who has the responsibility to create a good life for herself. In this way, the construction of mental health among children and youth reflects how gender orders are reformulated in the individualized era, where young girls who do not embody neoliberal ideals of independency, flexibility, and female empowerment are framed as mentally fragile and in crisis. Furthermore, the construction shows how current ideas about the child as a competent actor has central implications for today s understanding of young people s mental health. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

72

73 Kompetent aktör eller psykiskt skör? Psykisk ohälsa bland unga anses idag vara ett växande samhällsproblem, och det är ofta flickan eller den unga kvinnan som pekas ut som särskilt utsatt. Artikelns syfte är att undersöka hur förändringar i diskurser kring barndom såväl som kön har påverkat förståelsen av psykisk ohälsa bland unga, från tidigt 1990-tal fram till idag. Kompetent aktör eller psykiskt skör? Barn- och flickdiskurser i konstruktionen av ungas psykiska ohälsa Julia Callegari och Ulrika Levander Under senare decennier har psykisk ohälsa bland unga kommit att lyftas fram som ett av samtidens mest omfattande och allvarliga folkhälsoproblem. Detta avspeglas både i forskning (Hagquist 2010; von Knorring 2012; Potrebny, Wiium och Lundegård 2017) och i senare års stora regeringssatsningar för att minska den psykiska ohälsan i landet (Regeringskansliet 2012; Socialdepartementet 2015, 2016; Nationell samordnare inom området psykisk hälsa 2016, 2018). Att just barn och ungas ohälsa genomgående skrivs fram som särskilt oroande gör att det idag är svårt att tala om psykisk ohälsa utan att samtidigt betona unga som en extra utsatt grupp. Det syns bland annat i Socialstyrelsens (2017: 8) rapport Utvecklingen av barn och ungas psykiska ohälsa: Under de senaste 20 åren har psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna i Sverige ökat i större omfattning än i övriga nordiska länder. Ökningen rör såväl självrapporterade psykiska besvär som diagnostiserade psykiska sjukdomar. Orsakerna till utvecklingen i Sverige är oklar [ ]. Citatet illustrerar en tidstypisk förståelse av psykisk ohälsa; utvecklingen bland barn och unga framställs som särskilt oroväckande, det beskrivs ha skett en negativ utveckling sedan 1990-talet och de bakomliggande orsakerna anges som oklara. Att framför allt förekomsten av depression, oro och ångest hos unga Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

74 Kompetent aktör eller psykiskt skör? flickor ökar allra mest betonas också i den samtidsbild som tecknas i den offentliga debatten (SOU 2006:77; Socialstyrelsen 2009, 2017). Enligt Johannisson (2006) är den föränderlighet som präglar senare decenniers förståelse av ungas psykiska ohälsa inte att betrakta som oberoende av tid, rum och kulturellt sammanhang i vilken den har uppträtt. Snarare avspeglar problemförståelsen samhälleliga normförskjutningar som tagit plats genom kollektiva överenskommelser på olika samhälleliga arenor. Att ungas psykiska ohälsa idag beskrivs som ett omfattande samhällsproblem som främst drabbar flickor behöver därför förstås i relation till de tankemönster och kulturella föreställningar som formats kring ohälsa, barn och kön. Den forskning som belyser utvecklingen av psykisk ohälsa bland unga befinner sig inom ett brett spänningsfält. Ett gemensamt antagande i kunskapsläget är att dagens rådande tankemönster tydligare kommit att positionera individen som ansvarig för att förebygga och åtgärda psykisk ohälsa (jämför Teghtsoonian 2009). Hur detta förstås ha påverkat ungas psykiska hälsa skiljer sig däremot åt mellan och inom olika forskningsfält. Inom det folkhälsovetenskapliga fältet, som idag dominerar kunskapsproduktionen, beskrivs ökad individualisering som en möjlig orsak till ohälsans utbredning. Det betonas samtidigt att orsakssambanden är komplexa och beroende av flera samverkande processer på samhälls- och individnivå, så som en mer utsatt arbetsmarknad (Kim och Hagquist 2017; Socialstyrelsen 2017) och stressnivå och copingstrategier hos enskilda individer (Friberg, Hagquist och Osika 2012). Att ungas psykiska ohälsa har ökat under de senaste decennierna uttrycks det sällan tvivel om (Beckman och Hagquist 2010; Hagquist 2010; Friberg med flera 2012; Nygren och Hagquist 2017; Potrebny med flera 2017). Bland annat tolkas ökningen av andelen unga som söker hjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin som ett objektivt mått på ohälsans negativa utveckling (Socialstyrelsen 2017). Framför allt beskrivs det ha skett en ökning av självrapporterade former av psykisk ohälsa, så som oro, ångest och förstämningssyndrom, bland unga kvinnor (Hagquist 2010; von Knorring 2012; Potrebny med flera 2017). Liknande slutsatser dras i flera internationella studier (Collishaw 2015; Cosma med flera 2017). Antagandet om psykisk ohälsa som något reellt ökande och mätbart har samtidigt kritiserats, såväl inom som utom folkhälsovetenskapen. Bland annat konstaterar Petersen med flera (2010) att få studier har genomförts om barns och ungas psykiska hälsa innan 1970 och att det således inte går att belägga att ohälsan skulle ha ökat specifikt under senare år. Den dominerande epidemiologiska folkhälsovetenskapliga definitionen av psykisk ohälsa, karaktäriserad av internaliserande och självskattade problem, har också kritiserats för att vara alltför snäv (Cederblad 2013). I undersökningar där funktionsnedsättningar 74 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

75 Kompetent aktör eller psykiskt skör? och psykiatriska diagnoser istället används som mått på ohälsa, samt då information om ungas hälsa inhämtas från föräldrar eller lärare, uppvisas lägre frekvenser av psykisk ohälsa (Rescorla med flera 2007; Carlerby 2012). Under senare år har socialvetenskapligt inriktade folkhälsostudier också betonat nödvändigheten av att inkorporera analyser kring genus och intersektionalitet för att belysa ohälsans relation till makthierarkier i samhället (se bland annat Hankivsky och Christoffersen 2008; Öhman 2008; Hammarström med flera 2014). Att fler flickor än pojkar rapporterar ohälsobesvär diskuteras då som ett förkroppsligande av flickans underordning, vilket tar sig uttryck i ökade upplevelser av internaliserad ohälsa (Landstedt, Asplund och Gillander Gådin 2009; Landstedt 2010; Strömbäck, Formark, Wiklund och Malmgren-Olsson 2014). Ungas psykiska ohälsa har också studerats utifrån genusteoretiska (se Frih 2007; Wiklund 2010; Wiklund, Strömbäck och Bengs 2013; Strömbäck med flera 2014) och barndomssociologiska ansatser (se Zetterqvist Nelson 2003, 2009, 2012a, 2012b; Kvist Lindholm och Zetterqvist Nelson 2015; Strong och Sesma-Vazquez 2015). Istället för att förstås som en möjlig orsaksförklaring till ökad ohälsa betraktas individualiserande tankemönster inom dessa fält snarare som konstituerande för hur ohälsan har kommit att förstås i samtiden. Inom genusteoretisk forskning framhålls hur tendensen att sammankoppla psykisk ohälsa med kvinnligt kodade egenskaper, så som internalisering och passivitet, har framhärdat under skilda tidsepoker, och reproducerat kvinnlig underordning i relation till vad som förstås vara normalt och friskt, kontra avvikande och sjukt (Laqueur 1994; Johannisson 1994, 2006; Frih 2007; Ståhl 2007; Björk 2011). Studier inom flickforskningen (girlhood studies) visar hur nutida individualiseringstendenser påverkar dessa könade konstruktioner. Idag lyfts flickan ofta fram som en framtidssymbol med allt att vinna och som fri att slå sig loss från uppluckrade patriarkala strukturer (Aapola, Gonick och Harris 2005; Gonick 2006; McRobbie 2009). Egenskaper som tidigare förknippats med maskulinitet, så som framgång, självständighet och kompetens, har därför kommit att införlivas som möjliga och eftersträvansvärda även för den unga flickan (Wiklund med flera 2013). Dessa tankemönster har av flickforskare omtalas i termer av en samtida flickkraftsdiskurs (Formark 2013), en girl power -diskurs (Gonick 2006) eller artikulerad utifrån ett nordiskt jämställdhetsideal pippifeminism (Österlund 2012; Formark och Bränström Öhman 2013; Oinas 2017). Att dessa individualiserande diskurser osynliggör strukturella villkor och performativa genusaspekter i en alltjämt patriarkal omvärld utgör en central kritik inom forskningsfältet. Den ökade rapporteringen av psykisk ohälsa hos just flickor förstås härigenom som ett Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

76 Kompetent aktör eller psykiskt skör? uttryck för svårigheten att hantera nutida femininitetsideals betoning på självförverkligande och framgång (Gonick 2006; Formark 2013; Strömbäck med flera 2014). Inom barndomssociologin fokuseras hur individualiserande tendenser Ohälsans utveckling måste sättas i relation till den nutida förståelsen av både flickan och barnet som kompetenta och fria aktörer. framträder i förståelsen av barn- och ungdomsrelaterade fenomen. Då tidigare generationers barn huvudsakligen betraktats som potentiella offer för en bristande omgivning har en syn på barnet som samhällets barn länge varit dominerande. Samhälleliga insatser utgjorde här garanten för utformandet av en god barndom, där barn sågs som representanter för det framtida samhället och barndomen betraktades som särskild från vuxenlivet (Sandin 2003; Zetterqvist Nelson 2012a). Under senare decennier, då barnet i högre utsträckning har kommit att fokuseras som ett aktivt subjekt med egna rättigheter återspeglad i barnrättsperspektivets allt mer dominerande ställning i samhällsdebatten framskymtar en mer individualiserad barndomssyn med fokus på barns delaktighet och självständiga aktörskap (Sandin 2003; Zetterqvist Nelson 2009; Mattsson 2010; Schiratzki 2010). Sandin (2003) menar att barnet idag förväntas vara en kompetent aktör i formandet av sitt liv. På så sätt tillskrivs barnet ett aktörskap alltmer likt den vuxnes, och barndomens särart upphör (se även Holland 2010). Dessa skilda barndomssyner avspeglas också i utformandet av barnpsykiatriska åtgärder och behandlingsideologier över tid, då psykiatriska och diagnostiska förklaringsmodeller alltmer kommit att positionera barnets individuella karaktäristika som avgörande för uppkomsten och åtgärdandet av psykisk ohälsa (Zetterqvist Nelson 2012a). Rådande kunskapsläge pekar om än på lite olika sätt mot att nutidens individualiserande tankemönster ger implikationer för förståelsen av ungas psykiska ohälsa. Inom flickforskning och barndomssociologi ges rådande individualiseringsdiskurser centralt förklaringsvärde för hur såväl flickan som barnet positioneras som samtidsvarelser. Det är däremot få studier som har tagit sig an frågan om ungas psykiska ohälsa genom att belysa diskursiva förskjutningar inom båda dessa fält, då barndomssociologisk forskning sällan inkorporerar ett genusperspektiv, och vice versa (Wiklund med flera 2013). För att kunna analysera psykisk ohälsa bland unga som ett samhälleligt problem menar vi att ett sådant kombinerat teoretiskt perspektiv är en nödvändighet; ohälsans utveckling måste sättas i relation till den nutida förståelsen av både flickan och barnet som kompetenta och fria aktörer. I denna artikel tar vi därför avstamp i skärningspunkten mellan barndoms- och flickforskning för att undersöka hur barnet och 76 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

77 Kompetent aktör eller psykiskt skör? ohälsan framställs i offentligt tryck, så som propositioner, betänkanden och folkhälsorapporter. Artikelns specifika syfte är att avtäcka hur förändringar i dominerande barndomssyner och genusordningar, från 1990-talets början fram till idag, påverkar konstruktionen av psykisk ohälsa bland unga som ett samhällsproblem och vad det får för implikationer för det nutida barnet och samtidsflickan. Metodologiska utgångspunkter och empiriskt material Analysen utgår från en diskursiv läsning av offentligt tryckt material om ungas psykiska ohälsa som sträcker sig från början av 1990-talet och fram till idag. Det empiriska materialet utgörs av betänkanden, propositioner och andra större utredningar från olika statliga myndigheter så som Socialstyrelsen, Ungdomsstyrelsen och Barnombudsmannen. I egenskap av statliga policydokument förstås materialet spegla institutionaliserade samhällsdiskurser och ha normerande effekt för hur ungas psykiska ohälsa förstås och formas som samhälleligt problem över tid (Dahler-Larsen 2005; Bacchi 2009; Zetterqvist Nelson 2012a). Totalt består materialet av 16 dokument, där hälften har publicerats under tidsperioden och andra hälften under åren (se tabell 1). Vi valde att starta vår empiriska undersökning i tidigt 1990-tal då flertalet studier pekar på denna tid som en punkt då den psykiska ohälsan hos unga börjar uppmärksammas och öka allt mer (Hagquist 2010; von Knorring 2012). Sökningar i mediaarkiv visar också att det förekommit en relativt jämn ökning av antalet artiklar i dagspress som skrivits om ämnet sedan tidigt 1990-tal (se Callegari 2013). Empirin från åren består av samtliga omfattande offentliga tryck kring ungas psykiska ohälsa som motsvarar den typ av källor som inbegrips i studien. För empirin från åren gjordes istället ett strategiskt urval, då en betydligt större mängd dokument finns publicerade. Det strategiska urvalet gjordes med intentionen att inkludera dokument som så långt det var möjligt liknade empirin från gällande typ och omfattning. På så sätt sökte vi fånga empiri som var jämförbar, för att åskådliggöra hur psykisk ohälsa bland unga konstrueras i en offentlig och politiserad kontext över tid. Det empiriska materialet omfattar huvudsakligen barn och unga i åldersspannet år, och dessa benämns antingen som barn och unga eller som ungdomar. Den äldre åldersgruppen benämns i något fall i den senare empirin också som unga vuxna. I denna artikel använder vi huvudsakligen begreppen barn och unga när vi beskriver vårt studieområde. För läsvänlighetens skull, och för att undvika upprepningar, använder vi ibland enbart ett av begreppen, exempelvis i resultatens rubriker. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

78 Kompetent aktör eller psykiskt skör? Tabell 1 Studiens empiriska material Statliga betänkanden (n=5) År År SOU 1992:37 Psykiatrin och dess patienter: levnadsförhållanden, vårdens innehåll och utveckling SOU 1994:73 Ungdomars välfärd och värderingar en undersökning om levnadsvillkor, livsstil och attityder SOU 2006:77 Ungdomar, stress och psykisk ohälsa analyser och förslag till åtgärder SOU 2017:47 Några steg på vägen mot en mer jämlik hälsa. Slutbetänkande av Kommissionen för jämlik hälsa Propositioner (n=3) Rapporter från statliga myndigheter (n=8) SOU 1998:31 Det gäller livet Stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem. Barnpsykiatrikommitténs slutbetänkande Proposition 1990/91:175 Om vissa folkhälsofrågor Proposition 1993/94:135 Ungdomspolitik Socialstyrelsen (1991) Folkhälsorapport 1991 Statens Ungdomsråd (1992) Årsbok om ungdom: Uppväxtvillkor ungdomars hälsa Folkhälsoinstitutet (1995) Ungdomar utanför symposium om ungdomars hälsoproblem i psykosocialt perspektiv Proposition 2007/08:110 En förnyad folkhälsopolitik Ungdomsstyrelsen (2007) FOKUS -07. Analys av ungas hälsa och utsatthet Socialstyrelsen (2009) Folkhälsorapport 2009 Statens Folkhälsoinstitut (2011) Barns och ungas hälsa kunskapsunderlag för folkhälso politisk rapport 2010 Barnombudsmannen (2014) Bryt tystnaden Socialstyrelsen (2017) Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga. Till och med 2016 Teoretiskt ramverk Bearbetningen av det empiriska materialet utgår från en diskursanalytisk ansats. En diskurs förstås här som ett specifikt sätt att tala om världen eller en del av den vid en viss tidpunkt. Språket antas både konstituera och avslöja vår sociala värld (Laclau och Mouffe 2008). I analysen används analysverktyg från Laclau och Mouffes (2008) diskursteori och Faircloughs (2010) kritiska diskursanalys. Enligt Laclau och Mouffe är förståelsen av alla sociala fenomen och därför 78 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

79 Kompetent aktör eller psykiskt skör? också alla diskurser kontextberoende och kontingenta. Diskursiva formationer är således satta i konstant förändring. En diskurs kan utmanas och omförhandlas genom en artikulation, i vilken vissa element anknyts till eller utesluts från diskursen. Element förstås som specifika diskursiva tecken som ännu inte fått en fast betydelse inom en diskurs, och som därför signalerar att rådande sanningsregimer är på väg att utmanas. Diskurser kring psykisk ohälsa kan exempelvis anknytas till elementet kön, vilket innebär att kategorierna pojke och flicka positioneras olika i skilda tidsperioders förståelse av psykisk ohälsa. Genom tillslutning, en tillfällig fastlåsning av en diskurs, kan en diskurs bli kulturellt dominerande. Den förstås då som hegemonisk, objektiv och sann (Laclau och Mouffe 2008). I vår studie används dessa diskursteoretiska begrepp i analys av hur artikulationen av diskurser kring ungas psykiska ohälsa har gjorts, vilka element som anknyts och utesluts samt hur eventuella tillslutningar sker. Faircloughs (2010) kritiska diskursanalys erbjuder konkreta verktyg för en närmare lingvistisk analys av hur modalitet och agens diskursivt verkar i förståelsen av ungas psykiska ohälsa. Modalitet belyser med vilken säkerhet någon förhåller sig till ett påstående. Påståendet psykisk ohälsa bland unga är ett stort problem ger exempelvis uttryck för en objektiv modalitet. Det sagda uttrycks som en faktisk sanning, samtidigt som det är oklart vem som gör uttalandet. Den diskursiva verkan är att uttalandet framstår som objektivt och sant. Vid svag modalitet gör påståendet mindre anspråk på att vara ett faktum, och görs ofta utifrån subjektiva perspektiv, och tenderar därför att uppfattas som mindre objektivt. Vid studier av agens läggs fokus på hur en aktörs agens markeras eller nedtonas inom en diskurs, vilket får konsekvenser för vem som anses vara ansvarig för ett fenomen och vem som ges möjlighet att åtgärda det. Utöver den språkligt inriktade diskursanalysen har empirin också lästs utifrån teoretiska förtecken. I denna läsning av empirin fokuseras främst hur skilda barndomssyner och genusordningar framträder och verkar i det offentliga talet om ungas psykiska hälsa. Som tidigare nämnts har studier inom barndomssociologin visat hur barnet i ökad utsträckning har kommit att betraktas som en kompetent aktör med egna rättigheter. Även om en sådan utveckling kan anses vara positiv, då barnets kompetenser och rättigheter är i fokus, skapar det också frågor om hur det sjuka eller socialt utsatta barnets behov av samhälleligt stöd hanteras i denna individualiserade kontext (Sandin 2003; Holland 2010). Genom att använda begreppet barndomssyn har vi sökt avtäcka hur eventuella förändringar framträder i relation till talet om unga och deras psykiska ohälsa, och vad det får för implikationer för hur den unges möjlighet till hälsa formuleras. I kombination med en diskursteoretisk analys av agens kan vi då också tydliggöra hur den unges aktörskap markeras eller nedtonas inom de barndomssyner som identifieras. För att fånga hur genusordningar framträder i konstruktionen av psykisk ohälsa Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

80 Kompetent aktör eller psykiskt skör? bland unga har vi inspirerats av McRobbies (2007, 2009) begrepp nygamla genusordningar. Att flickan idag kommit att positioneras som kapabel att forma sitt liv och sin framtid, fri från strukturella ojämlikheter, menar McRobbie har gjort henne till ett kapacitetssubjekt (2007: 733, på engelska subject of capacity). Flickskapet fylls därigenom med värden som förknippas med nyliberala föreställningar om framgång och prestation, god hälsa och självförverkligande. Då flickan internaliserar dessa idéer, verkar rådande genusordningar på ett självreglerande och dolt sätt. Att misslyckas med att nå upp till ideal om hälsa och välgång tenderar, av flickan själv såväl som hennes omgivning, att förstås som ett resultat av individuella brister. Diskurser som artikulerar kvinnan som en potentiell vinnare, men implicit reproducerar hennes underordning på detta sätt, benämner McRobbie som nygamla genusordningar. I vår analys används begreppet som ett verktyg för att synliggöra underliggande antaganden och implikationer av de könade element som anknyts till konstruktionen av ungas psykiska ohälsa över tid. I följande avsnitt presenterar vi studiens empiriska analys utifrån fyra övergripande teman. Då ungas psykiska ohälsa rör sig från att beskrivas som ett möjligt framtidsproblem till att förstås som ett allvarligt samtidsproblem, belyser vi inledningsvis den diskursiva glidning som karaktäriserar konstruktionen av ungas psykiska ohälsa över tid. I de efterföljande två avsnitten analyseras vilka barndomssyner som framträder i tidsepokernas skilda förståelseramar, där ohälsan i början av 1990-talet formas som en klassfråga för att 20 år senare istället omtalas som ett individualiserat problem. Slutligen undersöks hur genusordningar verkar i de barndomssyner som identifieras, och hur det påverkar förståelsen av ohälsan och vem som bär upp den. Det friska barnet blir sjukt Att psykisk ohälsa bland landets unga under 1990-talets början inte generellt ses som ett problem illustreras genom att ungdom och friskhet i hög utsträckning framträder som två sammankopplade begrepp. I betänkandet Ungdomars välfärd och värderingar (SOU 1994:73: 53) beskrivs exempelvis ungdomen som självklart frisk. I regeringens proposition om vissa folkhälsofrågor (Proposition 1990/91:175: 17) framställs svenska barns hälsa, både den psykiska som den somatiska, som mycket god. Överhuvudtaget kopplas psykisk ohälsa vid denna tidpunkt sällan samman med åldersgruppen barn och unga. När det väl görs diskuteras snarare vilka grupper bland barn och unga som riskerar att utveckla psykisk ohälsa eller psykiatriska besvär, som det oftast benämns i vuxen ålder. 80 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

81 Kompetent aktör eller psykiskt skör? Barn med svag begåvning, hjärnskador och fysiska handikapp löper ökad risk att få psykiatriska besvär. Barn med beteendestörningar, asocialitet och kriminalitet löper särskild risk för psykiatriska besvär i vuxen ålder. (Socialstyrelsens folkhälsorapport 1991: 96) Då psykisk ohälsa i relation till gruppen barn och unga positioneras som ett riskscenario i en presumtiv framtid, utesluts det implicit från att vara en del av barndomen. Parallellt sker en artikulering av psykisk ohälsa bland unga som ett möjligt framtida scenario, här exemplifierat i propositionen Ungdomspolitik: Även om de flesta ungdomar växer upp under goda förhållanden finns orostecken. Den psykiska ohälsan tycks bli ett allt större problem. Antalet självmordsförsök och självmord bland unga inger oro. [ ] Folkhälsoinstitutet skall särskilt följa utvecklingen av den psykiska hälsan hos ungdomar. (Proposition 1993/94:135: 24) Unga benämns här inte som självklart friska. Istället adresseras begreppet psykisk ohälsa som ett problem i vardande, värt att följa upp och utreda från statligt håll. Samtidigt implicerar den svaga modalitet som ohälsan omtalas på avspeglat i begreppen oro, orostecken och att ohälsan tycks bli ett allt större problem att det är som ett framtida hot som den psykiska ohälsan främst förstås. Den beskrivs inte som ett reellt problem här och nu. I den senare empirin, som hämtats mellan åren 2006 och 2017, framträder en annan bild av ungas psykiska mående: Psykiska problem har blivit avsevärt vanligare bland ungdomar under de senaste två decennierna. I SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden angav år procent av kvinnor i åldern år att de hade besvär av ängslan, oro eller ångest. Sexton år senare år 2005 är det tre gånger fler, 30 procent, som har sådana problem. (SOU 2006:77: 15) Den tidigare konnotationen mellan friskhet och ungdom är nu borta. Istället beskrivs nästan en tredjedel av landets unga ha psykiska problem. Ohälsan förefaller också ha ändrat karaktär. Den kännetecknas av ängslan och oro, snarare än psykiatriska diagnoser. Vidare är den svaga modaliteten utbytt mot en objektiv och stark modalitet (Fairclough 2010). Texten slår fast att problemet har blivit avsevärt vanligare och att det är tre gånger så många än tidigare som har psykiska besvär. Tillsammans med användandet av statistik bidrar detta sätt att tala till att psykisk ohälsa framställs som ett faktiskt och oomtvistligt Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

82 Kompetent aktör eller psykiskt skör? problem ett problem som bärs upp av unga. Statens Folkhälsoinstitut (2011: 18) fastslår på ett liknande sätt att psykiska problem bland unga har ökat markant sedan mitten av 1990-talet och benämner ökningen som drastisk. I Slutbetänkandet av Kommissionen för jämlik hälsa (SOU 2017:47: 31) konstateras också att ohälsan är mycket vanlig, inte minst i yngre åldersgrupper. Under den studerade tidsperioden synliggörs alltså en diskursiv artikulation och tillslutning av psykisk ohälsa som samhälleligt barn- och ungdomsproblem. Då ohälsan i det nutida materialet förstås som objektivt försämrad, statistiskt mätbar och faktisk, återspeglas också hur de diskurser som nu omgärdar den offentliga framställningen av ungas psykiska ohälsa inkorporerat rådande problemförståelser från den dominerande epidemiologiska kunskapsproduktionen. Barnet som objekt ohälsa och klass Den successivt förändrade förståelsen av ungas psykiska ohälsa präglas av en ideologisk diskursförändring. I empirin från tidigt 1990-tal talas det exempelvis om statens ansvar för hälsofostran, medan individens ansvar och möjligheter till hälsa betonas i materialet från En jämförelse av innehållsförteckningarna till folkhälsopropositioner från respektive tidsnedslag illustrerar detta: 1.3 Hälsopolitiskt jämlikhetsarbete 2.1 En god hälsa för alla 2.4 Hälsans ojämlika fördelning 3. Hälsans villkor 5.2 Statliga myndigheters ansvar för folkhälsan 6. Folkrörelserna och folkhälsa (Proposition 1990/91:175: 172) 3.1 Utanförskapet ett hot mot folkhälsan 3.2 Främja en god hälsoutveckling för individen Empowerment egenmakt Egenvård Självhjälpsgrupper Motiverande samtal (Proposition 2007/08:110: 2) Psykisk ohälsa bland unga ramas initialt in som ett problem som bottnar i strukturella och ojämlika förutsättningar och som implicit kan åtgärdas av en solidariskt inriktad omfördelningspolitik. 17 år senare är det istället individens möjlighet att aktivt bidra till sin egen hälsa som står i förgrunden. Att psykisk ohälsa i början av 1990-talet förstås i termer av strukturella och sociala orättvisor återspeglas genomgående i den tidigare empirin: 82 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

83 Kompetent aktör eller psykiskt skör? procent av alla 18-åringar har idag så stora sociala och psykiska problem att man bör känna oro. De här ungdomarna finns i allra största delen i de lägre socialgrupperna. (Statens Ungdomsråd 1992: 18) I samma rapport konstateras att [h]älsa är en klassfråga (Statens Ungdomsråd 1992: 68). Relationen mellan klass och hälsa uttrycks här som en faktisk och obestridbar sanning. I talet om klass och lägre socialgrupper synliggörs också hur en vertikal symbolik används för att beskriva samhälleliga villkor; unga positioneras på en lodrät skala utifrån deras klasstillhörighet. De som tillhör socialgrupp 3 utmålas som samhällets förlorare; tillhörande en mer utsatt grupp som presterar och mår sämre än unga från andra socialgrupper. Att det inte erbjuds några alternativa förklaringsmodeller till hur ohälsan kan förstås och bemötas, bidrar till att den diskurs som framträder i materialet en folkhemsdiskurs som handlar om att utjämna orättvisa strukturella förutsättningar framstår som hegemonisk och tillsluten. I detta framträder också en syn på barndomen som särart (Sandin 2003); den unge förstås som en varelse i särskilt behov av samhällets skydd och omsorg. Samtidigt stöter folkhemshegemonin och dess syn på barnet som huvudsakligen ett skyddsvärt behovsobjekt tidvis på motstånd: Det har hävdats att ungdomarna i det moderna samhället befinner sig instängda i ett vakuum, i en förlängd barndom som hämmar deras orientering mot en egen identitet och utveckling. [...] Normsystemet och vuxenvärlden kan [...] upplevas som ett hinder för personlig utveckling mot delaktighet och initiativlust. (Proposition 1993/94:135: 8) Den bromskloss för personlig utveckling som rådande normsystem och vuxenvärlden antas utgöra synliggör hur folkhemsdiskursens ideal är på väg att omförhandlas. En ny barndomssyn artikuleras, i det att ungas behov av såväl delaktighet och aktörskap som en egen identitet betonas. Denna diskursiva förändring sker dock inte utan motreaktion. Återkommande i empirin från tidigt 1990-tal uttrycks en oro inför de förändringar som är i vardande, exempelvis nedan av Statens Ungdomsråd: Med den förändring av styrmekanismerna, privatiseringen och nedrustningen av de offentliga verksamheterna, som nu sker är risken stor att vissa, framförallt skyttegravarnas barn, får betala ett högt pris. Det vore mycket olyckligt om problemet skulle betraktas som deras. [ ] I slutändan kommer alla vara med och betala. (1992: 19) Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

84 Kompetent aktör eller psykiskt skör? Nedrustningen av de offentliga verksamheterna och andra pågående reformer i samhället framställs i citatet som ett hot mot hälsan. Användandet av metaforen skyttegravarnas barn skapar samtidigt associationer till ett samhälle i krig där striden står om folkhemmet och välfärden och unga från lägre samhällsklasser lyfts fram som stridens främsta offer. Likaså bidrar offermetaforer till att barn och unga utmålas som utan agens samhällets utveckling drabbar unga som implicit förstås som försvarslösa objekt. Att barn och unga används som en väckarklocka i relation till vad som förstås vara en negativ samhällsutveckling och en förskjutning bort från solidariska värden är återkommande i den tidiga empirin. Statens Ungdomsråd (1992: 19) talar bland annat om hur [f]rånvaron av solidaritet går som en löpeld genom samhället och hur [v]i står inför ett vägval. Detta sätt att rama in frågan om barn och unga kan förstås som en ideologisk varning. Gör statens medborgare felaktiga val i hur samhället ska organiseras kommer utsattheten och ohälsan bland unga att öka och vi alla kommer vara med och betala priset (Statens Ungdomsråd 1992: 19). På så sätt görs ungas potentiellt ökande ohälsa till en allmänmänsklig fråga, relevant för oss alla. Den barndomssyn som dominerar i problembeskrivningarna utgår från att barnet och skapandet av den goda barndomen är samhällets ansvar. Samhällets unga positioneras som behovsobjekt, snarare än som aktiva subjekt. Att krigsmetaforer och ideologiska varningar återkommande kopplas till ungdomars hälsa påvisar samtidigt att en ideologisk diskursglidning är i görande, och att nya element anknyts till idén om barndom. Barnet som aktör ohälsa och kompetens Uppluckringen av folkhemsidealet manifesteras än tydligare i undersökningsmaterialet från , där helt andra element dominerar i synen på hälsa. Klassbegreppet, som tidigare förstods som centralt för förekomsten av psykisk ohälsa bland unga, ges inte längre något förklaringsvärde. I Ungdomsstyrelsens rapport anges bland annat att hälsoskillnaderna mellan ungdomar som tillhör olika socioekonomiska grupper inte [framstår] som särskilt stora (2007: 72) och i betänkandet Ungdomar, stress och psykisk ohälsa utesluts variabeln ungdomars socioekonomiska tillhörighet helt från analysen av förekomst av ohälsa (SOU 2006:77: 40f). Istället omtalas orsakerna till den ökande ohälsan generellt som ovissa (se till exempel Socialstyrelsen 2017: 7f, 20). Detta sätt att tala kan föras tillbaka på den folkhälsovetenskapliga dominansen i kunskapsproduktionen om ungas psykiska ohälsa, där statistiska orsakssamband mellan olika så kallade risk- och skyddsfaktorer återkommande beskrivs som ospecifika eller oklara (se till exempel SOU 2006:77: 13, 55, 184, 196). Samtidigt konstateras i empirin att pågående samhällsförändringar, som ett alltmer differentierat och individualiserat samhälle (SOU 2006:77: 290) eller ungas livsvillkor generellt (Socialstyrelsen 2017: 7), utgör grundläggande orsaker till ohäl- 84 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

85 Kompetent aktör eller psykiskt skör? sans ökning. Till skillnad från tidigare, då samhället tydligt ålades ansvar för ungas ohälsa, pekas ingen tydlig aktör längre ut som ansvarig för ohälsans uppkomst. I rubriksättningen av dokument från den senare empirin är det också ungas hälsa som återkommande ställs i förgrunden: Ungdomar, stress och psykisk ohälsa (SOU 2006:77), Barns och ungas hälsa (Statens Folkhälsoinstitut 2011), Analys av ungas hälsa och utsatthet (Ungdomsstyrelsen 2007). Parallellt påpekas att ökningen [ ] innefattar stora delar av ungdomsgruppen (Socialstyrelsen 2017: 7). När ohälsan förändras från att vara något som drabbar socialt utsatta unga till att förstås som ett generellt ungdomsproblem, faller specifikt utsatta barngrupper bort som problemkategori. Det socialt utsatta barnet i behov av samhällets skydd är därför en subjektsposition som inte längre är lika framträdande. Istället tar en starkt individualiserad präglad diskurs vid. Tidstypiska begrepp för den svenska folkhemstanken, så som jämlikhet och hälsa för alla (Proposition 1990/91:175: 172) har bytts ut mot empowerment, motiverande samtal och hälsoutveckling för individen (Proposition 2007/08:110: 2). Här är det i mångt och mycket individens vilja och möjlighet att hantera sin situation som framhålls som avgörande för psykiskt välmående. Begrepp som empowerment kan förvisso härledas till radikala perspektiv med fokus på frigörelse och maktutjämning (Freire 1972) men anknyts nu snarare till individualiserande artikulationer som fokuserar den ungas individuella förmågor och kompetenser. Identifierade friskfaktorer för psykiskt hälsa och välmående bland unga beskrivs exempelvis i termer av individens engagemang i skola och skolarbete, positiva normer och värderingar, social kompetens och positiv identitet (Proposition 2007/08:110: 18). Vidare beskrivs utveckling av kompetens som en av de viktigaste åtgärderna för att motverka de negativa effekterna av differentiering och individualisering (SOU 2007:66: 290). Uttalandet gör, genom användande av objektiv modalitet, anspråk på att vara oomtvistligt. Att förmågor som möjliggör god utbildning och framtida arbete antas minska risken för ohälsa syns också i folkhälsopropositionen från år 2007 (Proposition 2007/08:110: 8). Påståenden som att yrkeslivet har stor betydelse och att arbete ger oss identitet (författarnas kursivering) skrivs fram som fakta med en objektiv modalitet. Folkhälsoarbetet sätts återkommande i relation till det utanförskap som riskerar att drabba den som saknar arbete. Att ungdomen beskrivs behöva komma in på arbetsmarknaden för att uppnå god psykisk hälsa (se till exempel Statens Folkhälsoinstitut 2011: 86) illustrerar hur den vertikala symbolik som återfanns i 1990-talets användande av termerna klass och socialgrupp har förbytts mot en horisontell symbolik. Istället för att beskrivas som högt eller lågt positionerad i samhällsstrukturen befinner sig samhällsmedborgaren och den unge nu antingen innanför eller utanför en föreställd gräns för sam- Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

86 Kompetent aktör eller psykiskt skör? hälls- och arbetsmarknadsdeltagande. I detta avspeglas också hur strukturella förutsättningar osynliggörs i de individualiserande diskurser som omgärdar ungas psykiska hälsa på 2000-talet. Att de ideologiska värden som råder betonar individuella kompetenser och förmågor återspeglas även i hur begreppet stress och kompetens förs samman och positioneras som centrala i talet om psykisk ohälsa bland unga: När unga människor inte har tillräckliga kompetenser för att klara livet i det moderna informationstäta individualiserade samhället resulterar det i stressrelaterade symptom. (SOU 2007:66: 290) Att inte ha tillräcklig kompetens uppges, med objektiv modalitet, resultera i stress. Stress framträder vidare som mer eller mindre synonymt med psykisk ohälsa: I den allmänna debatten beskrivs besvär [av nedstämdhet, oro, värk] ofta som tecken på stress. En annan benämning är inåtvända psykiska problem. (SOU 2006:77: 28) Att stress likställs med psykisk ohälsa återkommer i den senare empirin, liksom i samtida forskning (Wiklund 2010; Wiklund med flera 2013; Strömbäck med flera 2014). Stress beskrivs bland annat som en obalans mellan de krav som ställs på oss och vår förmåga att hantera dem (Socialstyrelsen 2009: 181). Stress, och medföljande ohälsa, positioneras således som ett resultat av individens bristande förmågor, snarare än omgivande samhälleliga faktorer. I den senare empirin synliggörs en övergripande ansvarsförskjutning, då det inte länge är social ojämlikhet eller det offentliga som antas orsaka, och därmed ha ansvar för att minska, ohälsan. Orsakerna till den ökande ohälsan beskrivs istället som ovissa och någon tydlig bov pekas inte längre ut i dramat. Istället positioneras den unges intresse, ansvar och möjligheter som avgörande för hur väl hon kan ta hand om den egna hälsan. I likhet med folkhemsdiskursens hegemoni under tidigt 1990-tal framträder även denna individualiserande diskurs genom dess objektiva modalitet som tillsluten, om än utifrån andra ideologiska värden och orsaksförklaringar än tidigare (jämför Laclau och Mouffe 2008). Det kompetenta barnet är positionerat som central för psykiskt välbefinnande. Detta signalerar att en mer individualiserad barndomssyn än tidigare är rådande; en barndomssyn som ställer högre krav på det enskilda barnets kompetens (jämför Sandin 2003). Från att ohälsan beskrivs som ett resultat av samhällets oförmåga att skydda det socialt utsatta barnet, blir den unge nu en egen aktör. Då den unga tillskrivs ett aktörskap liknande den vuxnas, upphör därigenom också förståelsen av barndom som särart. 86 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

87 Kompetent aktör eller psykiskt skör? I 2000-talets diskurs om ungas psykiska ohälsa kan den unges hälsa bäst förändras och förbättras utifrån hennes eget ansvar, val och intresse. Internaliserande flickor och utåtagerande pojkar I de ideologiska förskjutningar som skett i förståelsen av barndom och psykisk ohälsa framträder däremot ett element som konstant över tid. Manlig och kvinnlig ohälsa särskiljs och positioneras dikotomt mot varandra, oavsett tidsperiod. Den manliga ohälsan karaktäriseras av aktivitet och utåtagerande beteenden som är störande för omgivningen (Socialstyrelsen 1991: 96). Detta kontrasteras mot en passiv kvinnlig ohälsa, kännetecknad av ångest, depression, låg självkänsla, ätstörningar och andra självupplevda problem som internaliserats och blivit mest störande för individen själv (Socialstyrelsen 1991: 96; se även SOU 1998:31: 66; Barnombudsmannen 2014: 48; SOU 2017:47). I Ungdomsstyrelsens (2007: 232) rapport synliggörs talande lingvistiska grepp i särskiljandet av den manliga och kvinnliga ohälsan: [Perski] anger också att medan kvinnor drabbas av ångest- och depressionssjukdomar visar männen oftare antisocialt beteende och löper större risk för att begå självmord. Kvinnor beskrivs som att de passivt drabbas av ångest- och depressionssjukdomar, medan män aktivt visar antisocialt beteende. I de kategoriseringar av feminint kodad psykisk ohälsa som genomgående görs synliggörs hur flickors kroppslighet och ohälsa reproducerats som tecken på bräcklighet och passivitet, oberoende av tid (se även Johannisson 1994; Frih 2007; Björk 2011). Dessa kategoriseringar framträder även i hur flickan beskrivs hantera en uppkommen ohälsa. I betänkandet Ungdomar, stress och psykisk ohälsa sägs flickor främst söka stöd hos vänner för sina psykiska problem. Denna strategi beskrivs som sämre än att i första hand gå in för att själv aktivt lösa ett problem, vilket pojkar i högre utsträckning uppges göra (SOU 2006:77: 192). Att pojkars sätt att hantera ohälsa beskrivs som mer konstruktiva återspeglas även i Socialstyrelsens (2009: 107) folkhälsorapport: Det finns också en rad studier som undersökt könsskillnaderna i copingstrategier, det vill säga tillvägagångssätt för att hantera stress. Att aktivt gå in och lösa de problem som förorsakar stressen har visat sig vara mest verksamt och en finsk studie visade att pojkar använder sådana strategier i något högre utsträckning än flickor. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

88 Kompetent aktör eller psykiskt skör? Att aktivt gå in och lösa problem exemplifieras i texterna med strategier som problemlösning och att resonera med sig själv kring sin situation. Vidare poängteras att om ungdomar i första hand uttrycker känslor när de möter problem, vilket beskrivs vara vanligare bland flickor, medför detta ökad risk för psykiska problem (SOU 2006:77: 220, författarnas kursivering). Förutom att flickors och pojkars strategier särskiljs värderas de olika. Manligt kodade strategier, som konnoteras med självständighet och aktivitet, positioneras som mest framgångsrika. Aktivitet och egenansvar konstrueras därmed som mer önskvärda förmågor i den individualiserande diskurs som vinner terräng under 2000-talet. Även om elementet kön knyter an till konstanta värden under den studerade tidsperioden, sker en drastisk förändring i vem som beskrivs vara den sjuka. Under 1990-talet är det den manliga ohälsan som lyfts fram som omfattande, då pojkar visar större sjuklighet än flickor (Statens Ungdomsråd 1992: 28), och då pojkarna [i vårt material är] mer utsatta än flickorna (Folkhälsoinstitutet 1995: 12). I den senare empirin framställs problemet annorlunda: Betydligt fler kvinnor än män upplever sig ha nedsatt psykiskt välbefinnande. Skillnaderna är störst bland yngre ungdomar i ålder år, där 29 procent av kvinnorna och 7 procent bland männen uppgav besvär av ängslan, oro eller ångest åren (Socialstyrelsen 2009: 70) Ohälsan beskrivs här som ett typiskt kvinnligt fenomen. Vem som beskrivs lida av psykisk ohälsa förändras såldes över tid; ett vem som är avhängigt individens kön. I och med att kvinnlig och manlig ohälsa kontinuerligt särskiljs innebär denna förflyttning också att ohälsans karaktär förändrats över tid. Medan så kallat normbrytande eller utåtagerande beteenden lyfts fram som indikationer på psykisk ohälsa i 1990-talets texter, är det i det senare materialet istället självrapporterade (Socialstyrelsen 2017: 8) eller upplevda psykiska besvär (Socialstyrelsen 2009: 70) samt ängslan, oro och ångest (SOU 2006:77: 15; Ungdomsstyrelsen 2007: 58) som huvudsakligen fokuseras i beskrivningar av ohälsan. Hur relaterar då denna könsresa till de diskursiva glidningar som identifierats i synen på hälsa och barndom? Under tidigt 1990-tal, när den psykiska ohälsan ges manliga attribut, förstås den som ett uttryck för en samhällsförändring som drabbar de unga och socialt utsatta arbetarbarnen. Ohälsan skrivs därför fram som ett allmänmänskligt problem. Då den kvinnliga ohälsan inte uppmärksammas i samma utsträckning, ges den per automatik en underordnad position. När feminint kodad ohälsa väl beskrivs tenderar den att individualiseras och göras 88 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

89 Kompetent aktör eller psykiskt skör? irrationell. Exempelvis konstateras det att hetsätning är ett individuellt beteende och att varken sociokulturella eller psykologiska och psykoanalytiska teorier har [ ] kunnat förklara sjukdomar som anorexi och bulimi (Socialstyrelsen 1991: 92). I 2000-talets diskurs, där psykisk ohälsa positioneras som ett företrädelsevis kvinnligt problem, framträder denna frånvaro av orsaksförklaringar än tydligare. När ohälsans komplexitet betonas positioneras flickans strategier och förmåga att hantera sin situation istället som central. Kvinnligt kodade copingstrategier skrivs generellt fram som mindre framgångsrika. Ohälsans orsaker blir härigenom individualiserade och genusrelaterade, snarare än generella och allmänmänskliga. På så sätt blir det också tydligt hur nygamla genusordningar verkar på ett självreglerande och dolt sätt (McRobbie 2009). Istället för att osynliggöras i ett samhällsprojekt, som under tidigt 1990-tal, reproduceras flickans underordning nu genom att positioneras i kontrast till rådande ideal av självständighet och framgång. Avslutande diskussion I föreliggande studie har vi undersökt hur förändringar i dominerande barndomssyner och genusordningar påverkat konstruktionen av psykisk ohälsa bland unga som ett samhällsproblem och vad det har fått för implikationer för det nutida barnet och samtidsflickan. Våra resultat visar att talet om psykisk ohälsa bland unga genomgår en successiv diskursiv förändring, från att artikuleras som ett potentiellt framtida problem under tidigt 1990-tal, till att uppfattas som ett reellt och omfattande folkhälsoproblem under 2000-talet. Denna konstruktionsprocess är formad av skilda barndomssyner och genusordningar. Det som framträder allra tydligast i resultaten är att det är förståelsen av barnet som samhällsvarelse och inte något annat som omförhandlas i och med att barn och ungas psykiska ohälsa konstrueras som ett problem. I de skilda diskursiva formationer som framträder i materialet är det förståelsen av barndomen som skrivs om, från särart till likhet, från samhällets barn till barnet som en kompetent aktör (jämför Sandin 2003). Under tidigt tal knyts risken för en vardande ohälsa till det välfärdsstatliga projektet, genom att barnets hälsa skrivs fram som beroende av bygget av ett jämlikt, demokratiskt samhälle där alla har rätt till hälsa på lika villkor (se även Zetterqvist Nelson 2012a). Förståelsen av barndomen som särart, där barnet förstås vara i behov av det offentligas skydd, blir här tydlig. Ohälsan görs till en samhällelig och allmänmänsklig fråga; om den inte åtgärdas kommer vi alla få vara med och betala (Statens Ungdomsråd 1992: 19). I den nutida, individualiserade, förståelsen framträder istället barnet som en kompetent aktör med den vuxnes rättig heter och ansvar. Förekomsten av ohälsan positioneras här i relation till graden av ansvarstagande hos individen, och blir då ett resultat av det enskilda barnets (bristande) kompetenser och val. Att hävda att det främst är förståelsen av barnet som omförhandlas i konstruktionsprocessen kan tyckas märkligt i relation till de könade förtecken ohälsan ges i de Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

90 Kompetent aktör eller psykiskt skör? skilda tidsepokerna. Dock blir det tydligt att genuskonstruktionerna i sig är konstanta, flickans respektive pojkens ohälsa karaktäriseras genomgående av känslobaserad passivitet kontra utåtagerande beteenden. Det som förändras, parallellt med omförhandlingen av barnet som samhällsvarelse, är vilken genusmarkör som lyfts fram som bärare av ohälsan. Den socialt utsatta pojken byts ut mot den psykiskt krisande flickan (se även Aapola, Gonick och Harris 2005; Gonick 2006; McRobbie 2009). För att förstå denna diskursiva förändring, och dess implikationer, behöver vi sätta ohälsans könsresa i relation till de skilda barndomssyner som framträder över tid. I det att den krisande flickan har blivit bärare av ohälsan har ohälsan också omförhandlats till att vara ett resultat av barnets bristande kompetenser. På så sätt blir det flickan, inte samhället, som är förloraren. Genom att anlägga ett analytiskt raster där både barndomssyner och genusordningar inkluderas tydliggörs hur det är en ny barndomssyn som materialiseras i empirin, snarare än en omförhandlad könsmaktsordning. Flickans underordning framträder som konstant. Initialt osynliggörs hon i ett gemensamt samhällsprojekt, medan hon i den senare individualiserade kontexten positioneras som ansvarig för att skapa hälsa och ett gott liv. Ohälsan konstrueras då som ett resultat av att hon inte är tillräckligt flexibel eller kompetent för att hantera denna självständighet. Att underordningen nu sätts i relation till individuella, snarare än samhälleliga, förtecken ligger helt i linje med en samtida barndomssyn där barnet tillskrivs aktörskap och ansvar. På så sätt synliggörs hur nygamla genusordningar (se McRobbie 2009) verkar i konstruktionen av psykisk ohälsa bland unga. Flickans underordning är konstant men framträder i det senare fallet i relation till nutidens individualiserade och nyliberala ideal, där hon positionerats som fri att nå framgång och hälsa. Vilka implikationer ger då dessa skilda barndomssyner och nygamla genusordningar för ungas möjlighet till hälsa och välbefinnande? Främst pekar resultaten mot att den nutida förståelsen av ohälsa skapar skilda möjligheter till hälsa för flickor och pojkar. Rådande diskurser, som avspeglas i det empiriska materialet, riskerar att reproducera bilden av flickan som det svagare könet, skör och oförmögen inför omgivningens krav, och bilden av pojken som en kompetent aktör utan behov av stöd eller hjälp vid påfrestningar. Detta riskerar att leda till insatser där flickan sjukliggörs, då hon förväntas må dåligt, medan pojkens ohälsa osynliggörs (se även Kvist Lindholm och Zetterqvist Nelson 2015). Att ökad diagnostisering och självmord bland unga, vilket är mer förekommande bland pojkar, ges mindre utrymme i den sena empirins fokus på lättare former av psykisk ohälsa, kan ses som exempel på den typen av osynliggörande. Vidare väcks frågor om i vilken grad socialt utsatta barns stödbehov synliggörs och prioriteras i de hälsosatsningar som görs idag, då ungas psykiska ohälsa allt mer har kommit att ringas in som ett individualiserat och generellt utbrett folkhälsoproblem snarare än ett strukturellt problem som drabbar socialt utsatta barn (se även Sandin 2003; 90 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

91 Kompetent aktör eller psykiskt skör? Holland 2010). De barnpsykiatriska prioriteringar som skrivs fram i senare års politiska satsningar tycks präglas av en liknande ideologisk förskjutning, där tidiga insatser för att möta lättare former av ohälsa betonas (Regeringskansliet 2012). Huruvida de mest utsatta grupperna av barn och unga nås av dessa insatser (se Levander och Sturfelt 2019), och i vilken grad de senaste årens satsningar inom området faktiskt möjliggör hälsa för barn och unga i behov av mer omfattande stödinsatser, är således en viktig fråga för fortsatt forskning att belysa. Tack Vi vill rikta ett stort tack till de två anonyma granskarna för deras initierade och konstruktiva förbättringsförslag. Referenser Aapola, Sinikka, Gonick, Marnina och Harris, Anita (2005) Young femininity: girlhood, power and social change. New York: Palgrave. Bacchi, Carol Lee (2009) Analysing policy: what s the problem represented to be? Frenchs Forest, NSW: Pearson. Barnombudsmannen (2014) Bryt tystnaden. Stockholm: Barnombudsmannen. Beckman, Linda och Hagquist, Curt (2010) Hur mår barn och ungdomar i Sverige? Analys av den officiella bilden, mediebilden och bilden från forskningen. Karlstad: Centrum för forskning om barns och ungdomars psykiska hälsa, Karlstads universitet. Björk, Maria (2011) Problemet utan namn? Neuroser, stress och kön i Sverige från 1950 till Avhandling, Uppsala universitet. Callegari, Julia (2013) Från klass till kompetens: en diskursanalys av konstruktionen av psykisk ohälsa bland unga. Masteruppsats i socialt arbete, Lunds universitet. Carlerby, Heidi (2012) Health and social determinants among boys and girls in Sweden: focusing on parental background. Avhandling, Mittuniversitetet. Cederblad, Marianne (2013) Ungas psykiska hälsa förbryllar forskare. Läkartidningen 13 september Collishaw, Stephen (2015) Annual research review: secular trends in child and adolescent mental health. Journal of Child Psychology and Psychiatry 56(3): Cosma, Alina Paula, Belic, Jelisaveta, Blecha, Ondřej, Fenski, Friederike, Lo, Man Y, Murar, Filip, Petrovic, Darjia, Stella, Maria T (2017) Talkin bout my generation : using a mixed-methods approach to explore changes in adolescent well-being across several European countries. Frontiers in Psychology 8: 1 9. Dahler-Larsen, Peter (2005) Dokumenter som objektiveret social virkelighet. Järvinen, Margaretha, Mik-Meyer, Nanna (red) Kvalitative metoder i et interaktionistisk perspektiv. Köpenhamn: Hans Reitzels Forlag. Fairclough, Norman (2010) Discourse and social change. Cambridge: Polity Press. Freire, Paulo (1972) Pedagogik för förtryckta. Stockholm: Gummessons. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

92 Kompetent aktör eller psykiskt skör? Friberg, Peter, Hagquist, Curt, Osika, Walter (2012) Self-perceived psychosomatic health in Swedish children, adolescents and young adults: an internet-based survey over time. BMJ Open 2(5): 1 6. Frih, Anna-Karin (2007) Flickan i medicinen: ungdom, kön och sjuklighet Avhandling, Örebro universitet. Folkhälsoinstitutet (1995) Ungdomar utanför symposium om ungdomars hälsoproblem i psykosocialt perspektiv. Stockholm: Folkhälsoinstitutet. Formark, Bodil (2013) Jösses flickor, vilket trassel! Historiska reflektioner kring flickforskningens uppgift i en flickfrämjande och postfeministisk tid. Tidskrift för Genusvetenskap 2 3: Formark, Bodil, Bränström Öhman, Annelie (2013) Situating Nordic girls studies. Girlhood Studies: An Interdisciplinary Journal 6(2): Gonick, Marnina (2006) Between Girl Power and Reviving Ophelia : constituting the neoliberal girl subject. NWSA Journal 18(2): Hagquist, Curt (2010) Discrepant trends in mental health complaints among younger and older adolescents in Sweden: an analysis of WHO data Journal of Adolescent Health 46(3): Hammarström, Anne, Johansson, Klara, Annandale, Ellen, Ahlgren, Christina, Aléx, Lena, Christianson, Monica, Elwér, Sofia, Eriksson, Carola, Fjellman-Wiklund, Anncristine, Gilenstam, Kajsa, Gustafsson, Per E, Lehti, Arja, Stenberg, Gunilla, Verdonk, Petra (2014) Central gender theoretical concepts in health research: the state of the art. Journal of Epidemiology Community Health 68(2): Hankivsky, Olena, Christoffersen, Ashlee (2008) Intersectionality and the determinants of health: a Canadian perspective. Critical Public Health 18(3): Holland, Sally (2010) Looked after children and the ethic of care. The British Journal of Social Work 40(6): Johannisson, Karin (1994) Den mörka kontinenten: kvinnan, medicinen och fin-desie cle. Stockholm: Norstedt. Johannisson, Karin (2006) Hur skapas en diagnos? Ett historiskt perspektiv. Hallerstedt, Gunilla (red) Diagnosens makt: om kunskap, pengar och lidande. Göteborg: Daidalos. Kim, Yunhwan, Hagquist, Curt (2017) Trends in adolescent mental health during economic upturns and downturns: a multilevel analysis of Swedish data Journal of epidemiology and community health 72: Kvist Lindholm, Sofia, Zetterqvist Nelson, Karin (2015) Apparently I ve got low self-esteem : schoolgirls perspectives on a school-based public health intervention. Children & Society 29(5): Laclau, Ernesto och Mouffe, Chantal (2008) Hegemony and socialist strategy: towards a radical democratic politics. London: Verso. Landstedt, Evelina (2010) Life circumstances and adolescent mental health: perceptions, associations and a gender analysis. Avhandling, Mittuniversitetet. Landstedt, Evelina, Asplund, Kenneth, Gillander Gådin, Katja (2009) Understanding adolescent mental health: the influence of social processes, doing gender and gendered power relations. Sociology of Health & Illness 31(7): Laqueur, Thomas (1994) Om könens uppkomst: hur kroppen blev kvinnlig och manlig. Eslöv: Symposion. 92 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

93 Kompetent aktör eller psykiskt skör? Levander, Ulrika, Sturfelt, Lina (2019) Samhällsvårdens Svarte Petter: samtida och historiska kategoriseringar av barn och unga i samhällsvård med psykisk ohälsa. Socialvetenskaplig tidskrift 1. Mattsson, Tina (2010) Rätten till familj inom barn- och ungdomsvården. Malmö: Liber. McRobbie, Angela (2007) TOP GIRLS? Young women and the post-feminist sexual contract. Cultural Studies 21(4 5): McRobbie, Angela (2009) The aftermath of feminism: gender, culture and social change. London: Sage. Nationell samordnare inom området psykisk hälsa (2016) Regeringens strategi inom området psykisk hälsa : fem fokusområden fem år framåt. Nationell samordnare inom området psykisk hälsa (2018) Ungas beställning till samhället. Nygren, Karina, Hagquist, Curt (2017) Self-reported school demands and psychosomatic problems among adolescents changes in the association between 1988 and 2011? Scandinavian Journal of Public Health, org/ / Oinas, Elina (2017) The girl and the feminist state? Subjectification projects in the Nordic welfare state. Formark, Bodil, Mulari, Heta och Voipio, Myry (red) Nordic girlhoods: new perspectives and outlooks. Basingstoke, Hampshire: Palgrave Macmillan. Petersen, Solveig, Bergström, Erik, Cederblad, Marianne, Ivarsson, Anneli, Köhler, Lennart, Rydell, Ann-Margret, Stenbeck, Magnus, Sundelin, Claes, Hägglöf, Bruno (2010) Barns och ungdomars psykiska hälsa i Sverige: en systematisk litteraturöversikt med tonvikt på förändringar över tid. Stockholm: Kungliga Vetenskapsakademien. Potrebny, Tomas, Wiium, Nora, Lundegård, Margarethe Moss-Iversen (2017) Temporal trends in adolescents self-reported psychosomatic health complaints from : a systematic review and meta-analysis. PLoS ONE 12(11): Proposition 1990/91:175 Om vissa folkhälsofrågor. Proposition 1993/94:135 Ungdomspolitik. Proposition 2007/08:110 En förnyad folkhälsopolitik. Regeringskansliet (2012) PRIO psykisk ohälsa: plan för riktade insatser inom området psykisk ohälsa Rescorla, Leslie, Achenbach, Thomas M, Ivanova, Masha Y, Dumenci, Levent, Almqvist, Fredrik, Bilenberg, Niels, Bird, Hector, Broberg, Anders, Dobrean, Anca, Döpfner, Manfred, Erol, Nese, Forns, Maria, Hannesdottir, Helga, Kanbayashi, Yasuko, Lamberg, Michael C, Leung, Patrick, Minaei, Asghar, Mulatu, Mesfin S, Novik, Torunn S, Oh, Kyung-Ja, Roussos, Alexandra, Sawyer, Michael, Simsek, Zeynep, Steinhausen, Hans- Christoph, Weintraub, Sheila, Winkler Metzke, Christa, Wolanczyk, Tomasz, Zilber, Nelly, Zukauskiene, Rita, Verhulst, Frank (2007) Epidemiological comparisons of problems and positive qualities reported by adolescents in 24 countries. Journal of Consulting and Clinical Psychology 75(2): Sandin, Bengt (2003) Barndomens förvandling från särart till likart. Sandin, Bengt och Halldén, Gunilla (red) Barnets bästa en antologi om barndomens innebörder och välfärdens organisering. Eslöv: Symposion. Schiratzki, Johanna (2010) Barnrättens grunder. Lund: Studentlitteratur. Socialdepartementet (2015:138) Kommittédirektiv. Nationell samordnare för utveckling och samordning av insatser inom området psykisk hälsa. Dir 2015:138. Socialdepartementet (2016:106) Kommittédirektiv. Tilläggsdirektiv för Nationell samordnare för utveckling och samordning av insatser inom området psykisk hälsa (S2015:09). Dir 2015:138. Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

94 Kompetent aktör eller psykiskt skör? Socialstyrelsen (1991) Folkhälsorapport Stockholm: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen (2009) Folkhälsorapport Stockholm: Socialstyrelsen. Socialstyrelsen (2017) Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga. Till och med Stockholm: Socialstyrelsen. SOU 1994:73 Ungdomars välfärd och värderingar en undersökning om levnadsvillkor, livsstil och attityder. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. SOU 1998:31 Det gäller livet Stöd och vård till barn och ungdomar med psykiska problem. Barnpsykiatrikommitténs slutbetänkande. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. SOU 2006:77 Ungdomar, stress och psykisk ohälsa analyser och förslag till åtgärder. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. SOU 2017:47 Några steg på vägen mot en mer jämlik hälsa. Slutbetänkande av Kommissionen för jämlik hälsa. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. Statens Folkhälsoinstitut (2011) Barns och ungas hälsa kunskapsunderlag för folkhälsopolitisk rapport Stockholm: Statens Folkhälsoinstitut. Statens Ungdomsråd (1992) Årsbok om ungdom: uppväxtvillkor ungdomars hälsa. Stockholm: Statens Ungdomsråd. Strong, Tom och Sesma-Vazquez, Monica (2015) Discourses on children s mental health: a critical review. O Reilly, Michelle och Lester, Jessica Nina (red) The Palgrave handbook of child mental health: discourse and conversation studies. Basingstoke: Palgrave Macmillan. Strömbäck, Maria, Formark, Bodil, Wiklund, Maria, Malmgren-Olsson, Eva-Britt (2014) The corporeality of living stressful femininity: a gender-theoretical analysis of young Swedish women s stress experiences. Young 22(3): Ståhl, Christian (2007) Det mytologiska självskadebeteendet: könade stereotyper och idealtypiska berättelser. Socialvetenskaplig tidskrift 4: Teghtsoonian, Katherine (2009) Depression and mental health in neoliberal times: a critical analysis of policy and discourse. Social Science and Medicine 69(1): Ungdomsstyrelsen (2007) FOKUS -07. Analys av ungas hälsa och utsatthet. Stockholm: Ungdomsstyrelsen. von Knorring, Anne-Liis (2012) Psykisk ohälsa hos barn och unga. Lund: Studentlitteratur. Wiklund, Maria (2010) Close to the edge discursive, embodied and gendered stress in modern youth. Avhandling, Umeå universitet. Wiklund, Maria, Strömbäck, Maria, Bengs, Carita (2013) En ribba att nå unga kvinnors förkroppsligade stress i en neoliberal och könad kontext. Tidskrift för genusvetenskap 2 3: Zetterqvist Nelson, Karin (2003) Debatten om bokstavsdiagnoser: en kamp om politiskt inflytande. Sandin, Bengt och Halldén, Gunilla (red) Barnets bästa en antologi om barndomens innebörder och välfärdens organisering. Eslöv: Symposion. Zetterqvist Nelson, Karin (2009) Under den aggressiva och kontaktovilliga ytan: ansatser till barnperspektiv i barnpsykiatriska fallbeskrivningar från 1950-talet. Lind, Judith, Lindgren, Cecilia, Sjöberg, Mats och Zetterqvist Nelson, Karin (red) Historien, barnen och barndomarna: vad är problemet? Linköping: Bokakademin AB. Zetterqvist Nelson, Karin (2012a) Från samhällets barn till egna individer: barnpsykiatrisk behandlingsideologi Scandia 78(2): Zetterqvist Nelson, Karin (2012b) Barns perspektiv i forskning om barns psykiska hälsa: förhållningssätt och utmaningar. Barn 1: Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

95 Kompetent aktör eller psykiskt skör? Öhman, Ann (2008) Global public health and gender theory: the need for integration. Scandinavian Journal of Public Health 36(5): Österlund, Mia (2012) Nordic girlhood studies: do we need to get over the Pippi Longstocking Complex? Broomans, Petra och van der Waal, Margriet (red) Peripheral feminisms: literary and sociological approaches. Groningen: Globalisation Studies Groningen. Nyckelord Psykisk ohälsa, unga, diskurs, barndom, flickskap, genus Julia Callegari Mälardalens högskola Akademin för hälsa, vård och välfärd Avdelningen för socialt arbete Box Eskilstuna E-post: Ulrika Levander Socialhögskolan Lunds universitet Box Lund E-post: Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

96

97 frispel/offentlig sorg Offentlig sorg döden som symbol och verklighet Mirjam Katzin Ständigt möter oss döden i media. En rappare har skjutits i Miami. En rysk dirigent har dött efter en lång tids sjukdom. Minst tre döda efter ett jordskalv i Japan. Femtio döda i en båtolycka i Kongo. Sådär låter det ofta på nyheterna. Men en genomsnittlig dag dör fler än personer över hela världen. Varför är det bara vissa av dessa dödsfall som anses relevanta att förmedla till oss? Ett tag hörde man nästan dagligen om flyktingars död på Medelhavet, nu hör man nästan inget, trots att katastrofen fortgår. Varför skapas gemensamma sorgeprocesser kring vissa dödsfall medan en majoritet glöms bort? Det är relevant att betrakta hur samhället hanterar mord på unga kriminella, människor som är märkta av och blir förstådda genom könsnormer, klasssamhälle och rasism. De oönskade, de störande kan man sörja dem, och vad händer om vi istället kollektivt tar avstånd från den sorgen? Och hur skulle feministiska insikter om omsorgens betydelse och mänsklighetens sårbarhet kunna vara grund för en annan sörjandets politik och för krav på andra livsvillkor? Döden är detta konstiga tillstånd av post-existens som vi alla kämpar med att förtränga eller acceptera, hantera eller icke-hantera. Döden är tveklöst universell men för den skull inte apolitisk. Apolitisk är inte heller sorgen och än mindre den offentliga sorg som upptar plats i media och ibland på gator och torg när någon dramatisk publik händelse har inträffat. Det offentliga sörjandet: vad innebär det? Vem gäller det? Vems död får betyda vad? Och samtidigt som den offentliga sorgen kan ta sig närmast vulgära uttryck i det som möter oss i sociala och andra medier, särskilt efter kända personers bortgång, har själva döden en allt mindre plats i vår politiska diskurs. Förtjänar den plats Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

98 frispel/offentlig sorg där? Kan det finnas ett politiskt mål i att ge den plats? Vad skulle en annorlunda sörjandets politik kunna innebära? För några år sedan blev hashtaggen #blacklivesmatter hett politiskt stoff i USA och har sedan dess spridits över världen. Den rörelse som följt hashtaggen är ett sätt att uppmärksamma hur lätt polisen kan komma undan med dödsskjutningar av svarta amerikaner. I Sverige visar gräsrotsorganisationen Förorten mot våld att det pågår en osynliggjord nationell kris och att det dödliga skjutandet i förorterna har ett strukturellt perspektiv. En central poäng är att i skarp kontrast till hur vissas, framför allt vita kändisars, död sörjs gemensamt, så finns en frånvaro av offentlig sorg över alla de till synes osörjbara liv vars död betraktas som naturliga eller ofrånkomliga följder av världsläget. Det är som att det finns en publik konsensus om vilka kroppar som kan sörjas och att denna konsensus hindrar oss från att ägna ordentlig uppmärksamhet åt andra fasor som det globala läget skapar, åt andra politiska våldsdåd, åt andra offer och offer för andra förövare. Detta resonemang ekar av den amerikanska filosofen och genusvetaren Judith Butler, som skrivit om osörjbarhet och prekära liv i bland annat Osäkra liv: sörjandets och våldets makt (2011) och Krigets ramar: när är livet sörjbart? (2009). Butler menar att det sker ett hegemoniskt skapande av vilka liv som är sörjbara och inte, att det finns en hierarki i vilka som kan sörjas. Mot dem som inte anses besitta en fullständig mänsklighet kan våld brukas utan att mänskligheten skadas. Döden är inte oberoende av strukturella faktorer som klass, kön och etnicitet. Den våldsamma döden drabbar oproportionerligt, den drabbar arbetarklassens män på arbetsplatserna, den drabbar ekonomiskt och socialt utsatta rasifierade män i bostadsområden och på gatorna. För den typ av vit medelklass-feminism som fokuserar på glastak till höga maktpositioner för kvinnor, på girl power och individuell fri görelse, kan detta vara en blind fläck. De unga gängkriminella männen anses ha förpassat sin chans till en mänsklighet som kan sörjas. Den åsikten ligger nära ett omänskliggörande av hela gruppen unga rasifierade män i förorten. Våra olika livs sörjbarhet är en politisk fråga. På samma sätt kan vi fundera över vilka krig och vilket våld det är vi ger plats åt i medierna, vilka föräldrar vi känner med när barnen dör, vems mödrar vi gråter med och vilken symbolisk betydelse vi tillskriver vissa våldshandlingar samtidigt som vi låter andra passera förbi helt eller närmast obemärkta. Men, menar Butler, den offentliga sorgen eller dödens plats i offent- 98 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

99 frispel/offentlig sorg ligheten, skulle kunna tjäna andra politiska syften än vad den gör idag. Ett medvetet, aktivistiskt, sörjande av dem som hegemonin har ansett osörjbara kan vara en del i en kamp för andra villkor för dessa liv. Här är Black Lives Matter-rörelsen ett tydligt exempel: genom att inte acceptera dödsfall till följd av polisens övervåld mot svarta personer som naturliga, på det viset som hegemonin föreskriver, synliggör den antirasistiska rörelsen att varken döden eller livet ges samma förutsättningar för icke-vita som för vita. Feminismen kan också leda oss mot en annan sörjandets politik. Den offentliga sorgen är traditionellt en kvinnlig praktik, gråterskor och sorgflor symboliserar att kvinnor haft och i mycket fortfarande har ansvar att sörja för och sörja efter. Ur denna kvinnliga erfarenhet av omsorg och relationalitet socialt skapad, inte essentiellt medfödd kan också en annan värdering av livet komma. En annan sörjandets politik skulle kunna öppna för en möjlighet att erkänna en allmänmänsklig sårbarhet och utsatthet som en del av det mänskliga villkoret. Livets förutsättningar vårt beroende av andra människor i många faser under livsloppet, de kroppsliga och andra risker vi lever med, vår medfödda svaghet är inte i centrum för de ideal vi bygger vårt samhälle runt. Istället handlar våra ideal om självständighet, självtillräcklighet och en distans till andra människor, samhället och naturen, som gör att relationen till dem kan göras till varor och tjänster, och marknadiseras. I en nyliberal, maskulint kodad, världssyn har döden liksom behändigt klippts ut ur bilden, vilket tillåter oss att organisera samhället så att vi utförsäkrar dödssjuka och stänger dörren till bostadsrättsföreningen på kalla vinternätter så att ingen utan hem ska smita in och vara i vägen för oss som lever våra städade liv enligt normen. Vi vill inte se döden, vi vill inte ta ansvar för den. Snarare vill vi undslippa den obestämbarhet som är dödens signum genom att upprätta och till varje pris försöka skydda ordningen. Det förefaller egentligen naturligt, men är ändå ovanligt, att starta ett politiskt samtal med själva livets villkor. Vem får leva och vilka sorters liv får vi leva? vad kan säga mer om hur ett samhälle fungerar än svaret på dessa frågor? Hur kommer det sig att vi har organiserat samhället så att det kan skilja åtta år i livslängd mellan de som bor på ena sidan av en stad och de som bor på den andra? Hur kan vi acceptera en världsordning där barn dör varje dag? Varför värderas en allt intensivare tillväxt högre än människors överlevnad? Ur feministiska och Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1)

100 frispel/offentlig sorg intersektionella insikter kan vi börja formulera svaren på dessa frågor och peka ut helt andra riktningar. Döden är på samma gång den mest konkreta verklighet som vi alla har gemensamt och något som är format av vilken position vi har i samhället, vilka strukturer vi lever inom och vilka institutioner som omger oss. Döden har olika värde på grund av att livet värderas olika och har olika förutsättningar. Det är följden av socioekonomiska och kulturella strukturer som är svåra för individen att påverka men som vi kan organisera oss kring politiskt. Vårt liv, vår död och våra kroppar är aldrig helt och hållet våra, de är också sociala konstitutioner. Om vi börjar förstå den mänskliga utsattheten kan vi kritiskt granska de förutsättningar under vilka vissa mänskliga liv är mer utsatta än andra och vissa mer sörjbara. Detta kan skapa en politisk position från vilken vi önskar skydda en gemensam mänsklig utsatthet och där vi erkänner de relationella band, de beroenden, som vi har till andra människor och till samhället. Från en sådan position blir det självklart att samhället måste byggas på ett helt annat sätt än det görs idag. Referenser Butler, Judith (2009) Krigets ramar: när är livet sörjbart? Hägersten: Tankekraft. Butler, Judith (2011) Osäkra liv: sörjandets och våldets makt. Hägersten: Tankekraft. Mirjam Katzin Doktorand i socialrätt E-post: mirjam.katzin@jur.lu.se 100 Tidskrift för genusvetenskap nr 40 (1) 2019

101

102