Handbollsgänget Häggtuna - en härlig historia

Transkript

1 Handbollsgänget Häggtuna - en härlig historia Säsongen 2012/13 var jag på en tränarutbildning där de visade en film om Skurus lag Härs & Tvärs, ett handbollslag för ungdomar med funktionsvariationer. Då snodde jag idén om ett handbollslag här på Häggviks Gymnasium. Vi satte upp affischer om att det fanns möjlighet att prova på handboll här på skolan. Jag bad min son Philip, som spelar handboll i Sollentuna HK:s pojkar -00, att följa med som ett stöd. Vi hade ingen aning om hur många som skulle komma det kom åtta stycken vid första tillfället. Vi provade i en månad och ställde sen frågan till alla som tränat om de ville fortsätta med handboll. Svaret blev JA! och sedan har det bara rullat på. Vi kallar oss Häggtuna, en sammanslagning mellan Häggviks Gymnasium och Sollentuna HK. En av de första lagbilderna i samband med Sollentuna Mixed Cup Till höger: Dan Ideståhl. Vi är nu tre tränare jag själv, Philip och hans lagkamrat Hampus. Och från att ha varit åtta spelare när allt började är det nu 17 stycken i laget. 15 av dem går, eller har gått, på Häggvik. Vi tränar i skolans gymnastiksal på tisdagar sedan tre år och nu det senaste året tränar vi dessutom på stor plan. Sollentunas A-pojkar har fått bli ett fadderlag. Vi tränar ibland tillsammans och de har hjälp till på många sätt - ett fantastiskt samarbete. I år fick vi möjligheten att delta i Special Olympics i Göteborg myckhäggtuna och et tack vare att skolan ställt upp Sollentuna HK:s a-pojkar. med träningstider, transport och sponsring av matchtröjor. Vi måste även tacka Sollentuna Handbollsklubb för träningstider, träningsställ och möjligheten att få spela matcher under Sollentuna MixedCup.

2 varken åka tåg eller hyra bussar. Special Olympicsflaggan. Jag fick frågan om vi ville ställa upp i SO (Special Olympics) redan i höstas. När jag sedan ställde frågan till spelarna så blev svaret ett rungande JAAA!. Under våren kallade vi tränare till ett föräldramöte för att informera och även presentera oss för varandra. Även föräldrarna var positiva till SO, så det var bara att anmäla ett lag och påbörja förberedelserna. När jag påpekade att vi behövde hjälp från föräldrarna för att resan skulle bli av anmälde sig två frivilliga direkt, så nu fanns det chaufförer. Strax efter beslutet att åka till Göteborg fick jag ett väldigt glatt besked. Häggviks Gymnasium ville sponsra Häggtuna, vilket underlättade en hel del. Nu behövde vi Det ställdes en massa frågor varje träning om allt - hur vi skulle sova, äta, åka, vilka lag som skulle spela och så vidare. Den vanligaste frågan var Luftmadrass - hur gör vi med den saken? Grejen var att hälften av spelarna inte ägde någon och hade inte heller levt lägerliv det vill säga sova i sovsal med en massa andra som snarkar (jag) eller pratar i sömnen och till det undrebara ljudet av gnisslande madrasser Avresedagen närmade sig fortare än vi trott och helt plötsligt stod vi utanför bussarna med en massa packning. Den 3 juni gick färden mot Göteborg. 12 spelare och 3 chaufförer packade in sig i bussarna och drog iväg. Philip och Hampus fick inte plats och åkte tåg i stället. Deras uppdrag var att hämta alla grejer som ingick (gympapåse, tröja, busskort, badgebrickor) och även checka in oss på Hvitfeldtska Gymnasiet. På färden ner körde jag till en början AC-bussen och de andra bastu-bussen. Det var närmare 30 grader i skuggan, så vi tog en välförtjänt glasspaus efter två timmar och efter ytterligare en timme bytte alla buss. Men resan gick väldigt bra, trots att alla var jättenervösa och tänkte vad ska hända när vi kommer fram? Special Olympics-laget. Till slut anlände vi med hjälp av GPS till Hvitfeldtska, där vi möttes av Phille och Hampus. Alla var väldigt hungriga så det var till att springa direkt till matsalen innan vi bar upp packningen till skolsalen vi skulle sova i. Efter maten kastade vi upp våra saker och bytte om till Special Olympics-t-shirten som alla fått.

3 Därefter stressade vi till Lisebergshallen för den stora invigningen. I Lisebergshallen satt 900 förväntansfulla deltagare och ledare. Efter tal och uppträdanden fick alla gå upp och paradera, sport efter sport. Det var totalt åtta olika idrotter. Vissa i laget tyckte att det var pinsamt att vinka från scen. Men alla njöt stort av att ta emot publikens jubel. När det var över gick vi tillbaka till skolan för att fixa madrasser. Det tog sin lilla tid, mycket på grund av att vi fått fem bowlingspelare som skulle sova i vårt rum. Men efter lite samtal med personalen så kunde de flytta ut. När allt detta var klart delades matchtröjorna ut. Sen var det dags att sova. Det gick sådär - att sova på luftmadrass kan låta lite. Hungriga handbollsspelare i matkö. Matchdag. Klockan ringde och halvtimmen senare gick vi till frukosten. Det fanns tyvärr inga pannkakor, vilket några hade hoppats på. Efter frukost var det hög tid att packa väskorna och gå till Landala sporthall. Det var ett gäng väldigt nervösa spelare och ledare som anlände två timmar före match. Vi letade upp vårt omklädningsrum, bytte om för att gå upp på läktaren och tittade på matcher innan det var dags att börja värma upp. Uppvärmning vid Special Olympics. Philip, Hampus och jag hade en plan - alla skulle få spela lika mycket. Vi genomförde ett byte varje minut, vilket vi prövat i matchen mot skolans personallag med lyckat resultat. Häggtuna vann den matchen. Vår första match var mot Roslagens SOL, ett lag vi haft ett utbyte med sedan i höstas - vi har tränat tillsammans några gånger och även mött dem i MixedCupen i våras. Matchen började nervöst. Det var lite rörigt med alla byten, men sakta men säkert började alla spela så som de kan. Crisse bjöd på bra målvaktsspel, försvaret var stabilt och framåt var det mycket fart. Målen började trilla in och i halvlek var ställningen 8-1 till oss. Philip och Hampus fick sköta spel och byten

4 medan jag fyllde på vattenflaskor, plåstrade om fingrar och peppade spelarna på bänken. Efter ytterligare en grym halvlek hade vi vunnit med Lagen tackade varandra, vi gick in i omklädningsrummet och sjöng vår segersång Stockholm i mitt hjärta. Efter det åt vi lunch i hallen och laddade för nästa match. Jubel i omklädningsrummet efter seger i första matchen. Vår andra match gick mot Sorunda. Vi körde på med våra byten och att alla ska spela! Vissa tappade självförtroendet under den matchen så jag körde vidare med peppen till spelarna. Det skönaste var att den spelaren som kände sig sämst i hela världen, gick in igen efter lite övertalning och gjorde två mål. Jag har ingen aning om vad ställningen var i halvlek, men det vi tränat på satt bättre och bättre. Vårt spel går ut på att vara starka i försvaret och passa oss fram till luckor. De andra lagen hade någon stjärna men vi spelade som ett lag och vann matchen med siffrorna Ny skönsång och jubel och vi var i final. Spelprogrammet första dagen. Dusch igen, men inte för alla. Hampus och Crisse skulle spela uppvisningsmatch. Vissa stannade och tittade medan några drog till Liseberg. Båda killarna gjorde fantastiska insatser i uppvisningsmatchen. Efteråt var det dusch, mat och ladda inför ett beachparty. Vi bussades till en stor anläggning i Kviberg där alla fick ta av sig sina skor för att inte smutsa ner den fina sanden. När vi väl var inne så spelades det volleyboll, dansades i sanden och bjöds på läsk och chips. Jag hittade en skön hängmatta där jag tog igen mig lite. Klockan nio på kvällen gick bussarna tillbaka till skolan där det blev en dusch till eftersom alla var väldigt svettiga och sandiga. Vi beslutade att ta lite sovmorgon dagen därpå då finalen skulle gå först klockan tolv på söndagen.

5 Bra stämning på beachpartyt. På finaldagen gick vi till matsalen för frukost klockan nio. Jag blev lite grinig den morgonen då det mesta av frukostbuffén var slut. Efter den torftiga frukosten packade vi ihop våra saker, rummen skulle vara tomma Efter packning var det dags för den stora finalen, där vi återigen skulle möta Sorunda. Så det var ett gäng segervissa spelare som gick mot hallen. Sorunda hade dessutom fått sin stjärna skadad på lördagen. Uppvärmning inför den stora finalen. Jag minns inte så mycket av själva matchen, bara att allt stämde. Vi ledde stort redan i paus och utökade ledningen i andra halvlek. Jag vet inte ens vad resultatet blev till slut. Men det bästa minnet jag har från finalen är att jag fick Veronica att våga skjuta och att hon gjorde mål. När slutsignalen gick kastade sig alla i en stor TV-puckshög över Crisse. Lagen tackade varandra och vi gick till omklädningsrummet. Om gänget sjungit högt tidigare så var det ingenting mot denna gång. Alla tog ifrån tårna. Kanske kom det en tår av glädje från mig, men jag skyller på pollen. Alla var segerrusiga och många svettiga kramar delades ut. Nyduschade och fräscha väntade vi sedan in prisutdelningsceremonin. Den började med en inmarsch, sedan fick lagen ställa upp på planen och vänta på medaljer. Prisutdelare var Louise Sand och Johanna Bundsen, två spelare som ska spela för Sverige vid OS i Rio denna sommar.

6 Vänster: Guldmedaljer delas ut. Höger: Erika och landslagsspelarna Louise Sand och Johanna Bundsen. Att ta emot medaljerna från dem och välförtjänta applåder från publiken värmde i hjärtat. Vi ledare fick inga medaljer - det är bara fokus på de aktiva idrottarna - men vi har ett minne för livet. Efter prisutdelningen packade vi in oss i bussarna för hemfärd, trötta och lyckliga. Vi stannade på vägen för en segerbankett ( Donken ). Vid niotiden på kvällen anlände vi till Häggvik. Till vänster: Guldmiddag på Donken. Nedan: Nyblivna guldmedaljörerna vid Special Olympics i Göteborg. Resan med Häggtuna fortsätter i höst. Nästa år stundar ett nytt SO och om tre år går det stora internationella SO, möjligtvis i Australien. Ett stort tack till Philip Ideståhl och Hampus Linder två fantastiska ungdomsledare. Tack också till Janne Sundquist och Marie Stana för ett bra samarbete till och från Göteborg. Tack också till alla i Häggtuna: Frida, Veronica, Erika, Mikaela, Jocke, Bavo, Crisse, Alan, Hampus, Anton, Simon, Alex, Linus, Lino, Billy, Andreas, Emre - ni är grymma! Och tack till Utvecklingspedagogik och Sollentuna HK. Dan Ideståhl