DET KONGELIGE BIBLIOTEK THE ROYAL LIBRARY

Transkript

1 Digitaliseret af / Digitised by DET KONGELIGE BIBLIOTEK THE ROYAL LIBRARY København / Copenhagen

2 For oplysninger om ophavsret og brugerrettigheder, se venligst For information on copyright and user rights, please consult

3 Det skandinaviske Selskabs Mindefest for i Universitetets Solennitetssal den 20<ie December Kjobenhavn. Trykt i Bianco Lunos Bogtrykkeri.

4 Program. Esaias Tegnér af Oehlenschlåger. (Chor) Foredrag af Dr. S tur tzenbeclier. Stjcrnsatlgen" af Tegnér. (Chor.) Frithiofs Lykke' reciteres af Hr. Instiucteur Nielsen. Kung Rings dod." (Solo.) Frithiof gaaer i Landflygtighed" reciteres af Ifr. Instructeur Ni el sen. Frithiofs farvål. (Qvartet.) >8-3 : ir" DET KONGELIGE BIBLIOTEK \

5 Esaias Tegner. Fra Sveafield en Stemme skion, Som over Sundet klang, Har henrykt mangen Nordens Son Dybt Hiertel med sin Sang. Den toner ei fra Vexio meer Os Skialden har forladt. Ak, altfor tidligt, vor Tegner! Du sank i Gravens Nat. Men leve vil din Sang i Vaar, Paa Field, ved Strand, i Dal, Saa vist, som yndeligt hvert Aar Gienfloiter Nattergal. Saa vist, som Freia smiler ned, Klart over Land og So, Vil Frithiofs, Axels Kiærlighed 1 Norden aldrig doe.

6 4 Og Taler var Du stor, som Skiald, Og mægtigt var dit Ord; I Kirken, Videnskabens Hal, Ved Harpen ligestor! Det Sprog, som velske Toner selv Kun lidet eftergiver, Behersked Du ved Yduns Elv, Med Digterkongespir. Ak haarde Skiæbne! Grumme siig: Hvi glædte dig hans Fald? Hvi stod tilsidst Beethoven lig Ved Harpen Sveaskiald? Hin dov for skionne Tonespil, For eget Mesterværk; Og her den Aand forvirret, vild, Nys klar og tankestærk I Nu er dig Tanken klar igien, Du Glæden har gienseet, Hist, Esaias! hos din Ven; Du var, som han, Profet. Men end fra Sky Du smiler glad Til Sverrig mangengang, Naar Moen synger rort det Qvad, Du hende foresang. Tak, ædle Skiald! som gierne kom Med talrig Broderflok Til Friggas gronne Helligdom Fra Freiers Klippeblok;

7 o Som rakte forst en kiærlig Haand Til Dan fra Sveakyst! Gud signe dig, din Digteraand, Vor Stolthed og vor Lyst! OeMenschlager. Stjernsången. *) * Sljernorna blinka rier på min odsliga stig. Sjernorna vinka trottade vandrarn till sig. O den som hade vingar som fåglarna ha! Broder, hur glade skulle dit uppåt vi dra! * Ser du, på randen utaf den gyllene on, lyran i handen, står der en engel så skon. Vanligt han nickar ner till den skuggiga jord. Ser du hans blickar? Hor du den hviskandes ord? *) Kun de med * betegnede Vers udfores.

8 G Plotsligen Guden griper i strångarnas gull. Lyssna till Ijuden! Verldcn af sången ar full. Strommen och sirommen, toner! jag kannar er val. Ofta i drommen horde jag er i min sjal. Sakert bland vanner såg jag ock engeln en dag. Sakert jag kanner sångarens anletesdrag. Ånnu med smarta (smartan bland skuggorna bor) djupl i milt hjerla suckar hans fangslade bror. O huru fången långtar i stjernornas sken! O huru sången går genom merg, genom ben! Starkare ljudar sången från stjernorna ner. Vandrande Gudar, tagen mig hastigt till er! E. Tegner,

9 7 Siimg Stings dod.*) (Af Frithiofs Saga".) * C*ullmanig fåle, Skinfaxe drager vårsol ur vågen mer herrlig an forr. Morgonens stråle, dubbelt så fager, leker i kungssal: det klappar på dorr. * Sorgsen i hagen Frithiof intrader, blek sitter kungen; skon Ingeborgs brosl håfves som vågen. Framlingen qvader afskedets qvåde med darrande rost:,,boljorna bada vingade haslen, sjohasten långtar från stranden igen. Ut vill han vada, bort maste gasten, bort från sitt Und och sin alskade van. Dig ger jag ringen, Ingeborg, åter; heliga minnen bo troget i den. Gif den åt ingen! Frithiof forlåter; mig ser du aldrig på jorden igen. *) Kun de med * betegnede Vers udfores.

10 8 Ej skall jag skåda stigande rokcn mer ifrån Nordlanden. Menskan år slaf; Nornarna råda. Boljornas oken, der ar mitt fådernesland och min graf. Gå ej till stranden, Ring med din maka, helst sedan stjernorna sprida silt sken! Kanske i sanden vrakas tillbaka Frithiofs, den biltoge vikingens, ben." * Då qvader kungen: Tungt ar att hora marinen som klagar likt qvidande mo. Dodssång ar s jungen ren s milt ora. Hvad år det mer? den som fods, han skall do. Nornarnas lottning, huru vi fike, trotsa vi, klaga vi ej oss ifrån. Dig ger jag drottning, dig ger jag rike, skydda det du åt min vaxande son! Val har jag sutit vansall i salen,

11 9 val har jag ålskat den gyllene frid. Dock har jag brutit skoldar i dalen, skoldar på sjon, och ej bleknat dervid. Nu vill jag rista Geirsodd och bloda, strådod ej hofves for Nordmannakung. Ringa ar sista idroltens moda, mera an lifvet ar doden ej tung." Då skar han årligt runor åt Oden dodsrunor djupa på brost och på arm. Lyste så herrligt droppande bioden fram melian silfret på hårvuxen barm. Bringen mig hornet! Skål for ditt minne, skål for din ara, du herrliga Nord! Mognande kornet, tånkande sinne, fredelig bragd har jag ålskat på jord. Fåfangt bland vilda, blodiga drotter sokte jag Friden, hon flyktade hån. Nu står den milda atthogens dotter vantande på mig vid Gudarnas knån.

12 10 Heil Er, J Gudar, Valhallasoner! Jorden forsvinner; till Asarnas fest Gjallarhorn budar. Salighet kroner skont, som en guldbjelm, den kommande Sade, och tryckle Ingeborg handen, handen på son och på gråtande van. Ogat han lyckte, knnglige Anden flog med en suck till Alifader igen. FrilhloJ's farv di. (Af Frithiofs Saga.") * Heimskringlas panna, du hoga Nord t jag får ej stanna uppå din jord. Från dig att stamma jag yfs med skal. Nu, hjelteamma, farval, farval! ) Kan de med * betegnede Vers udfores.

13 11 Farval du hoga Valhallastol, du nattens oga, midsommarsol! Du klara himmel, lik hjeltens sjal. du stjernehvimmel, farval, farval! Farval, J fjållar, der Åran bor! J runohallar for valdig Thor! J blåa sjoar, jag kant så val, J skar och oar, farval, farval! Farval J hogar vid bolja blå, dem linden snogar sitt blomdoft på, men Saga dommer med råttvis sjal hvad jorden gommer, farval, farval! Farval J lunder, J grona hus, jag lekt inunder vid backens sus.

14 12 J barndomsvenner, som ment mig val, jag an Er kanner, farval, farval! Min karlck gackad. min gård ar brand, min ara flackad, i landsflykt sand! i 1 ran jord vi vadje till hafvet val, men lifvets gliidje, farval, farval!"

15 V - ',r.'! v, :..