Musslor - en sammanställning av information kring tvåskaliga blötdjur längs Bohuskusten -

Transkript

1 Musslor - en sammanställning av information kring tvåskaliga blötdjur längs Bohuskusten -

2 Förord Efter det uppmärksammats att toxinproducerande alger gör musslorna giftiga för oss människor tar man regelbundet (två gånger i veckan per station) provtagningar av utmed Bohuskusten. Dessa provtagningar görs dels för musselodlarna och dels för allmänheten. Man kan som enskild ringa till länsstyrelsens telefonsvarare; Musslan 1, och på så sätt ta reda på hur höga halter av den giftiga okadasyran 2 som finns på en enskild station utmed kusten. Därefter kan man göra en egen bedömning huruvida man kan plocka musslor eller inte. De musslor som säljs är alltid kontrollerade och garanteras vara giftfria. Denna rapport innefattar en introducerande del om tvåskaliga blötdjur, och en kortfattad presentation av odling av musslor, produktutveckling, regelverk, miljömål, samt effekter och provtagning. Rapporten tar även upp de lagar och direktiv som berör musslor. Sammanställningen av mätningar av okadasyra som behandlas i denna rapport sträcker sig från (statistik och data f.r.o.m. 21 hittas på Bohuskustens vattenvårdsförbunds hemsida 3 ). Mätprogrammet för provtagning av musslor har löpt i Bohuskustens vattenvårdsförbunds regi sedan 199 men redan innan dess fanns det mer eller mindre kontinuerliga mätningar längs Bohuskusten. Syftet med denna rapport är att undersöka variationer av musselgiftshalterna mellan olika lokaler över en längre tidsperiod. Under sommaren 25 har jag på uppdrag av Bohuskustens vattenvårdsförbund gått igenom och registrerat alla mätvärden som jag har tillhandahållit, och delat in dem i provtagningsområden. I rapporten har jag främst använt mig av information tillgänglig på Internet, från bl.a. Nationalencyclopedin, Fiskeriverket, Livsmedelsverket och Tjärnö marinbiologiska laboratorium. Ämnet har varit väldigt intressant och jag vill ta tillfället i akt och tacka alla som hjälpt mig under arbetets gång och tagit väl emot mig både per telefon och på studiebesök. Tack till: Anders Granhed Daniel Krånge Odd Lindahl Bengt Carlsson Bodil Hernroth Pege Schelander Martin Larsvik Karin Pettersson Per Carlsson Lars-Ove Loo Uddevalla Sandra Gustafsson, Student i miljövetenskap, med inriktningen vattenvård vid Lunds universitet Uppdragsgivare och handledare: Pege Schelander, Bohuskustens vattenvårdsförbund 1 Länsstyrelsens telefonsvarare MUSSLAN, telefon Okadasyra algtoxin

3 Innehållsförteckning MUSSLOR FÖRORD VAD ÄR MUSSLOR? Blåmussla (Mytilus edulis) Ostron Europeiskt ostron (Ostrea edulis) Japanskt jätteostron (Crassostrea gigas) Vanlig hjärtmussla (Cerastoderma edule) Islandsmussla (Arctica islandica) Amerikansk knivmussla (Ensis americanus) ODLING AV MUSSLOR Odling av blåmusslor Odling av ostron Extensiv odling av ostron Intensiv odling av ostron PRODUKTUTVECKLING AV MUSSLOR Naturgödsel Foder till lantbruket MILJÖEFFEKTER AV MUSSELODLINGAR REGELVERK EU-direktiv Skaldjursvattendirektivet Ekonomiskt stöd Svenska bestämmelser Miljöbalken Livsmedelsförordningen MILJÖMÅLEN EFFEKTER AV MARINA ALGTOXINER Marina algtoxiner Paralytiskt skaldjursgift Diaretiskt musselgift Amnesic skaldjursgift Neurologiskt skaldjursgift Azaspiracid skaldjursgift Venerupin skaldjursgift HUR LÄNGE ÄR ALGERNA GIFTIGA FÖR MÄNNISKAN? Bakterier som ger liknande symtom PROVTAGNING Övervakningsprogram Provtagningspunkter Toxinkontroll av musslor Klassning av upptagningsområden Upptagningsområden Kvalitets- och giftkontroll Musseltoxiner Toxinkontroll Bakterier Kontroll av vissa sjukdomar hos musslor TVÅ FALL SAMMANSTÄLLNING AV RESULTAT SLUTDISKUSSION/SAMMANFATTNING REFERENSER BILAGOR

4 1. Vad är musslor? Ofta kallas musslor i folkmun snäckor, men har till skillnad från snäckorna två skal som hänger ihop med ett ligament och inte ett odelat spiralvridet skal (Warén [31] 25). Musslor (Bivalvia) tillhör klassen blötdjur. Idag finns det ca 15 levande arter som förekommer i sött, bräckt eller salt vatten. Musslor karaktäriseras av att kroppen skyddas av två skal, som är förbundna med varandra genom ett ligament längs en del av ryggkanten. På buksidan finns en fot, vilken kan förlängas genom att den vattenfylls och förkortas genom att musklerna drar ihop sig. I foten sitter också en körtel, den så kallade byssuskörteln, vilken producerar fibrer (byssus) som många musslor använder för att fästa sig vid hårda underlag. Framför foten finns en enkel mun, och bakom foten mynnar ändtarmen. På var sin sida om foten sitter en gäle som musslan använder dels för andning och dels för att filtrera ut organiskt material ur vattnet, exempelvis plankton. Det organiska materialet transporteras sedan till munnen med hjälp av cilierade stråk 4. Matsmältningskanalen hos musslor är enkelt uppbyggd med en mun utan radula 5 (rivtunga) och ett svalg som mynnar i magsäcken, där mynnar även två matsmältningskörtlar. Från magsäcken följer en slingrande tarm som delvis ligger i foten och mynnar vid utandningssifonen (ibid.). Insidan av musslans skal täcks av manteln, ett hudveck från sidan av kroppen. Baktill är manteln ofta utdragen i två sifoner, som är rörliknande, antingen sammanvuxna eller sinsemellan fria (ibid.). Den ena sidan används för att ta in vatten, den andra för att leda ut vatten efter att syre och föda tillvaratagits. Hela manteln är rik på körtlar som avsöndrar kalk, vilket används för skalets uppbyggnad. Skalet öppnas och stängs genom att ligamentet strävar efter att öppna skalen, medan två muskler (på varje sida om ligamentet) drar ihop skalen (ibid.). Figur 1. Visar blåmusslans filtrering av organiskt material ur vattnet, exempelvis plankton och bakterier, via inströmningsöppningen och efter upptag av näringsämnen ut genom utströmningsöppningen. Foto: Lars-Ove Loo Illustration: Liselotte Öhman 4 Cilierade stråk de visas på bilden vid musslans inströmningsöppning 5 Radula rivtunga/rasptunga som består av ett kitinartat membran i svalget, vilket är försett med tänder anordnade i rader. Radula används även för karaktärisering av blötdjur (NE [18] 25)

5 Musslor har gonader 6 i par och är oftast skildkönade 7. Befruktning sker genom att ägg och spermier släpps fritt i vattnet. Hos vissa arter (speciellt sötvattenmusslor) behåller dock honan äggen i gälarna, där befruktning och utveckling sker. Larvutvecklingen går vanligen via en trochophoralarv 8 till en veligerlarv 9 vilka lever som plankton (d.v.s. fritt i vattenmassan). Efter en tid sjunker larverna till botten (ibid.). Musslor lever huvudsakligen grävande i bottensedimentet eller fastsittande på hårda bottnar. En del sitter fast utanpå andra djur (sekundär hårdbotten), några arter lever i svalget och tarmen på sjögurkor andra som plankton (ibid.). Talrika arter av musslor äts av människan, och skalet av vissa arter används som råmaterial till olika nytto- och prydnadsföremål eller som råvara för kalk. Några arter utnyttjas som råvara för pärlemor och pärlodling (ibid.). 1.1 Blåmussla (Mytilus edulis) En ettårig blåmussla kan pumpa två till tre liter vatten i timmen, medan en äldre maximalt kan pumpa 2-3 gånger så mycket. Vattnet passerar gälarna inne i musslan, på så sätt får musslan syrgas. Gälarna har även funktionen av ett filter och de födopartiklar som fastnar här transporteras till munnen och vidare till magen. De partiklar blåmusslorna äter är,2-,2 mm stora (Vattenkikaren [27] 25). Partikelkoncentrationen i vattnet bestämmer hur mycket musslorna pumpar. Om det är mycket partiklar i vattnet minskar pumphastigheten och musslorna försöker att hålla ett maximalt upptag av partiklar. Om upptaget blir för stort spottar musslorna ut en del av födan som så kallad pseudofaeces. På så sätt maximerar musslan upptaget av föda (ibid.). Musslorna börjar sin lek under våren, när vattentemperaturen närmar sig ca 1-12 C Musslorna är skildkönade och hanarna släpper först sin mjölke i vattnet, vilket honorna märker och svarar genom att spruta ut sina ägg. En hona av medelstorlek kan avge 5-12 miljoner ägg fritt i vattnet, där de på ett dygn utvecklas till larver med skal, ett stort simsegel och en karakteristisk svart ögonfläck. Det frilevande stadiet varar i 3-4 veckor. Därefter börjar larven den andra fasen av sitt liv; det fastsittande stadiet. Den börjar söka efter ett lämpligt underlag att sätta sig fast på. Larven undersöker de olika ytor den träffar på och när underlaget är lämpligt sätter den sig fast (settlar) med några byssustrådar. Dessa förankringsanordningar, som utsöndras från en byssuskörtel, använder blåmusslorna hela livet. Ju mer utsatt musslan är för vågor och ström, desto fler byssustrådar utvecklar den. Skulle den behöva flytta sig kan den klippa av trådarna och sedan göra nya (ibid.). E A 3-4 cm Figur 2. Blåmusslans livscykel: A) I mitten av maj då vattentemperaturen är 1-12 oc släpps könsprodukterna och befruktning sker ute i det fria vattnet. B) Veligerlarv tidigt statium av mussellarv. C) Larven utvecklas ytterligare och anlägger ett skal. D) Mussellarven settlar vanligen i mitten av juni (d.v.s. fäster vid något fast underlag). E) Musslan tillväxer under höst, vinter och vår och är redan i maj månad könsmogen och kan släppa ut sina könsprodukter. Illustration: Lars-Ove Loo B,3-,4 mm D C 6 Gonader könskörtlar 7 Skildkönad sägs en art vara när hanliga och honliga könsceller produceras av olika individer 8 Trochophoralarv första larvstadiet 9 Veligerlarv andra larvstadiet - 5 -

6 1.2 Ostron Europeiskt ostron (Ostrea edulis) Europeiskt ostron lever från Norge till Medelhavet. De tätaste ostronbankarna finns generellt i halvskyddade lägen vid 3-8 m djup, på sydvästsidan av öar med relativt sandiga och lätt sluttande bottnar. Båda skalhalvorna dras ihop av en kraftig slutmuskel. På de flesta musslor finns två slutmuskler, men ostron har bara en. På insidan av ett ostronskal ser man ett ärr där slutmuskeln varit fäst. (Vattenkikaren [28] 25) Ostronet äter plankton, som det filtrerar ur vattnet. Själv kan ostronet bli mat åt bland annat strandkrabba (Carcinus maenas) och vanlig sjöstjärna (Asterias rubens). I ostronodlingar söderut finns flera andra fiender som exempelvis snäckan ostronpest/toffelsnäcka (Crepidula fornicata), som sätter sig på ostronskalet och konkurrerar om planktonfödan och brunalgen ostrontjuv (Colpomenia pergrina), som kan bli så fylld av syrgas från sin fotosyntes att både ostrontjuv och ostron flyter iväg, samt den encelliga blodparasiten, Bonamia ostreae, som dödar ostronet. Ostronet kan bli 1-2 år. (ibid.) Japanskt jätteostron (Crassostrea gigas) Det finns sammanlagt 5-1 arter av ostron, men endast 1-2 arter fiskas eller odlas. Det ekonomiskt viktigaste ostronet i världen är japanskt jätteostron,. Det japanska jätteostronen är mer långsträckt i formen och kan bli upp till 3 cm långt. Dessutom skiljer det sig från det europeiska ostronet genom att ha ett purpurfärgat ärr efter slutmuskeln (det europeiska ostronet har ett vitt ärr). Det blir ungefär lika gammalt som det europeiska ostronet. Det japanska jätteostronet är ursprungligt i västra Stilla havet, men har under 1 år odlats vid många kuster, bland annat i Europa. Även i Bohuslän har man vid ett tillfälle satt ut småostron av denna art (ibid). Ostronet blir könsmoget vid ett års ålder och är då alltid hane. Efter tre år kan det växla kön och föröka sig som hona. Därefter kan det skifta kön, fram och tillbaka livet ut. Vid förökningen släpper hanen sina spermier i vattnet, varpå honan suger in dem i sin kropp och befruktar äggen. Det kan vara upp till en miljon ägg per hona vid ett tillfälle. Befruktade ägg utvecklas inne i honan ca 1 dagar, varefter larver skjutsas ut i vattnet. Larverna simmar fritt i ett par veckor, och sprids till nya områden. Därefter söker sig larverna nedåt och bottenfäller på stenar, musselskal eller pålar. Då kallas ostronet för yngel och är,3 mm långt (se figur 3). För att förökningen skall lyckas Figur 3. Visar en schematisk bild över ostronets livscykel. Illustration: Martin Larsvik. krävs minst 2,4 % salthalt, minst C under en och en halv månad och gott om mat för vuxna ostron och larver. I Bohuslän inträffar detta endast vart 5-1 år (ibid.)

7 1.3. Vanlig hjärtmussla (Cerastoderma edule) Vanlig hjärtmussla finns i många länder i norra Europa, framför allt på sandiga tidvattenstränder. Andningsrören från hjärtmussla syns ofta som två små glänsande punkter i sanden i badvikar. Musslan kan med sin långa, och kraftiga fot plöja sig fram genom sanden, varvid den lämnar efter sig en fåra. Om den hamnar ovanpå botten kan den snabbt gräva ner sig eftersom foten är kraftigt böjd på mitten och den nedersta delen direkt kan fungera som ett ankare när den skall hala sig ner i botten. Om man en sommardag lägger ett antal hjärtmusslor fritt ovanpå botten i ett grundområde, så kommer många att vara helt nedgrävda efter ett par minuter och de flesta på tio minuter. Unga djur gräver ned sig snabbare än äldre och musslorna gräver snabbare på sommaren än på vintern. Trots farorna med is och kyla kan vanlig hjärtmussla överleva i en frusen sandbotten upp till en månad (Vattenkikaren [29] 25). Hjärtmusslan filtrerar födan, som består av mikroskopiska organismer, från vattnet. Den pumpar in vatten genom inströmningsöppningen (stora öppningen med fransig kant, se figur 4 och 5), som därefter pumpas ut genom utströmningsöppningen (den lilla öppningen med slät kant, se figur 4 och 5). Genom den stora inströmningsöppningen får man ett diffust insug med låg strömhastighet medan den lilla riktade utströmningsöppningen ger en hög strömhastighet. På så sätt förs redan filtrerat vatten långt bort från inströmningsöppningen och ineffektiv omfiltrering kan förhindras (ibid.). Det finns flera arter av hjärtmusslor i Sverige, troligtvis 8-9 andra arter, men de flesta skalen man hittar på stranden kommer från vanlig hjärtmussla. På lerigare bottnar och där vattnet är lite sötare exempelvis där en bäck rinner ut, eller i stora delar av Östersjön finns förväxlingsarten skev hjärtmussla, som är lite skevare i skalet, har ett kortare låsband, och har radiära rännor på insidan av skalet som går ända upp till toppen (ibid.). Små hjärtmusslor är viktig Figur 4. Vanlig hjärtmusslas andningsrör sedda rakt uppifrån. Inströmningsöppningen syns till vänster och den smalare utströmningsöppningen till höger. Resten av musslan ligger nergrävd i sanden (de små infällda bilderna visar vanlig hjärtmussla som inte grävt ned sig). Foto: Lars-Ove Loo Figur 5. Pilarna visar hur vattnet sugs in genom ena andningsröret och hur det sprutas bort från musslan, när det pressas ut genom det andra andningsröret. Foto och illustration: Lars-Ove Loo föda för småfisk och räkor. Även många människor anser att hjärtmusslor är delikata och de äts på många ställen i Europa. I vissa länder skördar man musslor genom att skrapa upp dem (ibid.). Detta sker exempelvis vid bottenodlingarna av musslor utanför Nederländernas kust - 7 -

8 där man skördar musslor genom att de skrapas eller pumpas från botten (Vattenkikaren [3] 25) Islandsmussla (Arctica islandica) Islandsmusslan är en av våra största marina musslor. Skalets utsida har koncentriska linjer, det vill säga de löper runt låset vid skalets äldsta del. Det svarta låsbandet på utsidan syns tydligt. I varje skalhalva finns tre kraftiga kardinaltänder, och framför dessa en djup fåra omgiven av knöliga kanter. På skalens insida kan man se tydliga slutmuskelmärken. Foten, som den kan gräva ner sig med, är välutvecklad och den har två korta rödbruna andningsrör (Vattenkikaren [2] 25). Islandsmusslan lever nergrävd i både sand-, och lerbotten. Vanligtvis kan man hitta 4-5 vuxna islandsmusslor per kvadratmeter. Deras utbredningsområde sträcker sig längs europeiska atlantkusten från Vita havet, Island, Färöarna, Skagerrak, Kattegatt, södra Östersjön, Nordsjön till Biscayabukten, men de finns även längs nordamerikanska atlantkusten, från Labrador till North Carolina (ibid.). Figur 6. Halvt nergrävd islandsmussla. Foto: Lars-Ove Loo Under de första 2-3 åren, då islandsmusslan är liten och relativt tunnskalig, äts den av många fiskar. Den enda fisk som krossar de tjockskaliga, vuxna musslorna är havskatten (Anarhichas lupus), som äter en hel del islandsmusslor. Mycket stora sjöstjärnor kan också bända isär skalet för att äta upp mjukdelarna. I USA och Kanada fiskar man flera tusen ton islandsmusslor per år som sedan används som människoföda (Ibid.) Amerikansk knivmussla (Ensis americanus) Knivmusslor har så kallad yttre befruktning, vilket betyder att båda könen släpper ut sina könsprodukter i vattnet, där befruktning sedan sker. Amerikansk knivmussla fanns tidigare enbart på Kanadas och USA: s östkust (från Labrador till Florida). År 1979 hittade man för första gången både levande exemplar och tomma skal vid den tyska Nordsjökusten utanför Elbes mynning. Förmodligen har några frisimmande larver av arten kommit med i barlastvatten som sedan släppts ut i vattnet utanför Hamburg. Arten har sedan spridit sig, och hittades i Danmark 1981 samt i Holland och Figur 7. Amerikansk knivmussla. Illustration: Thomas Cedhagen Sverige Numera är den en vanlig art längs sandstränder runt Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt. I Sverige finns den i Bohuslän och förmodligen i Halland (Vattenkikaren [25] 25)

9 Musslans lås som fungerar som ett gångjärn, är hos amerikansk knivmussla placerad i skalets framände. Nästan hela det långa skalet motsvarar alltså det som hos mer normalt byggda musslor utgör bakre skalpartiet. Knivmusslor är väl anpassade för ett liv i sand och kan gräva bra. Om en knivmussla hamnat på botten tar den sig ner så snabbt att det är mycket svårt att gräva ikapp. Grävningen sker med hjälp av foten, som sticks ut mellan skalen i framändan. Foten pressas ihop och förlängs, så att den som en kil kan tränga ned genom sanden. När musslan har kommit ner en bit slappnar den av sin slutmuskel, vilket leder till att skalhalvorna pressas isär och trycker ihop sanden så att den blir hård. Därefter fylls foten med blod så att den vidgar sig till ett slags ankare. När musslan sedan drar samman fotens längsgående muskler förs resten av kroppen längre ner. Skall musslan upp igen mot sandens yta skjuta den istället på med foten, så att skalet pressas uppåt (ibid.). Väl nergrävd visar den endast övre delen av sina två andningsrör, som hos stora knivmusslor är ca,5 cm i diameter. Knivmusslor utnyttjas både som agn och människoföda. I Europa skördas tiotusentals ton per år, men även i USA skördas de (ibid.). I haven runt Sverige finns fem arter av knivmusslor inom släktet Ensis. För att skilja dem åt, vilket är ganska svårt, tittar man på insidan skalet. Man behöver hitta främre och bakre slutmuskelfäste, lås och mantelbukt för att kunna artbestämma dem (ibid.). 2. Odling av musslor 2.1 Odling av blåmusslor I Sverige har man odlat blåmusslor med hjälp av long-line metoden sedan mitten av 7- talet. Fångsten uppgick när den var som störst till ca 2 5 ton (1987). En viktig anledning till tillbakagången under 8-talet var den ökade spridningen av toxiska alger, vilket drabbade och ännu drabbar musselodlingar över hela Europa. De företag som startade under 7- och 8- talen var små och kunde inte klara att leverera musslor under de perioder som giftalgerna slog till, vilket fick kännbara effekter på likviditet och lönsamhet. Man har idag utvecklat metoder för provtagning och kontroll av toxinförekomst och i dag utgör de toxiska algerna inte något avgörande hinder för näringens utveckling (Larsson et al. [13] 24). Odling av blåmusslor förekommer endast på västkusten 1 där musslorna uppnår en storlek som efterfrågas av konsumenten. Long-line metoden utvecklades efter förebild från framförallt Spanien, men i stället för flottar användes parallella repwirar som hålls uppe med hjälp av flyttunnor. Från dessa repwirar hängs musselbanden (figur 9). Normalt blir utbredningsområdet för en 2 tons odling ca 25 x 15 m (ibid.). Figur 9. Skiss av long-line metoden (Larsson et al. 24) Illustration: Persson 1 På ostkusten är det en lägre salthalt vilket gör att musslorna inte blir lika stora

10 År 23 låg den svenska blåmusselproduktionen, som kom från fem odlingsföretag, runt knappt 1 8 ton och hade ett saluvärde på ca 7,5 mkr. Det finns dock beviljade odlingstillstånd på totalt upp till drygt 1 ton inom Västra Götalandsregionen. Det är således endast ett fåtal av dessa som utnyttjas aktivt. Under de senaste åren har en satsning på utbildning gjorts inom näringen vilket har lett fram till tre nyetableringar 24 och ytterligare ett antal är på gång (ibid.). Den totala produktionen av blåmusslor i Europa ligger runt 7 ton. Globalt sett är de största producenterna av blåmusslor och andra närstående musselarter (Mytilus spp, Perna viridis) Kina, Spanien, Italien och Danmark. I de flesta länder kommer den övervägande delen av musslor från odlingar, undantaget produktionen från Danmark, England, USA och Turkiet, där man istället fiskar musslor med hjälp av bottenskrapning (ibid). Svensk musselodling har goda tekniska och miljömässiga förutsättningar för att expandera och utvecklas då det finns outnyttjade områden och tillstånd. Odling av musslor är unik i det att det inte krävs någon aktiv foderinsats utan musslorna lever av näring som det finns gott om i haven. Musselodling är därför en billig och resurssnål livsmedelsproduktion (ibid.). Musselodlingar ger klara miljövinster och en satsning på en ökad musselproduktion innebär en direkt ekonomisk vinst för kustsamhället genom ökad sysselsättning men även miljövinster för samhället genom att reducera näringstillgången i havet. I Lysekils kommun har man på försök gjort en utbyggd musselodling som skall fungera som en kväveupptagningsstation, detta gör man istället för att bygga ut det befintliga reningsverket med kväverening. Det är dock viktigt att en sådan åtgärd inte uppfattas av allmänheten som att musslor tar hand om föroreningar, utan att det tydliggörs att det handlar om Figur 1. Visar principen för kompensationsodling av musslor genom utsläppsrätter. En industri som vill släppa ut tio ton kväve betalar en utsläppsrätt som garanterar att tio ton kväve tas bort ur kustvattnet genom att 1 ton musslor odlas och skördas i kustzonen. Som en bonus tas även fosfor bort och ytterligare en del kväve överförs till icke-gödande kvävgas ( X ton N 2 ) i bottnen under odlingen (Carlberg et al. 25). Illustration: Odd Lindahl upptag av ett näringsöverskott. Det pågår också försök att använda musselodlingens restprodukter till nya användningsområden såsom foder, gödsel och kalkningsmedel. Detta skulle balansera det överskott av näringsämnen som tillförs havet från bl.a. jordbruket och vattenbruket och näringsämnena skulle på så sätt återföras naturligt. Musslor är en relativt billig marin produkt och för att få ekonomi och även ett miljömässigt genomslag krävs stora volymer. För att detta skall vara möjligt behövs en teknisk utveckling. Möjligheten att utveckla näringen och få ekonomisk lönsamhet kan i många lägen stå och falla med möjligheterna till nya tekniska lösningar. I tabellen nedan visas de viktigaste producentländerna i Europa och övriga världen rangordnade efter odlingsvolym 21 (Ibid.)

11 Tabell 1. Musselproduktion (odlade och fiskade) i Europa och övriga världen (Larsson et al. [13] 24) Producentländer Produktion av odlade Fiskade musslor i Europa musslor (i tusen ton, 21) (i tusen ton, 21) Spanien 246 Italien 94 44,2 Frankrike 51,5 8 Holland 43,6 Irland 3,4 Grekland 25,9,3 England 17,3 14,9 Tyskland 11,6 Sverige 1,4 under,1 Norge under,1 under,1 Portugal,2 under,1 Danmark 122 Turkiet 1,5 Utomeuropeiska producenter Kina 568,3 Thailand 89,2 6,4 Nya Zeeland 64 Chile 34,7 6,8 Kanada 21,7 11,8 Korea rep. 13,7 4,9 Filippinerna 13,5 Malaysia 6,9 Singapore 2,9 Australien 2,5 Sydafrika 1,8 USA 1,6 7,2 2.2 Odling av ostron Goda möjligheter för ostronodlingar finns i kustvattnen på Svenska västkusten, men i nuläget finns det ingen odling utöver fiske från naturliga ostronbankar. Det största problemet med att upprätta en ostronodling i Sverige har varit avsaknaden för kläckeri av små ostron för utsättning och ostronens känslighet för dålig vattenkvalité (Berggren et al. [4] 2). Skillnaden mellan att skörda och plocka ostron jämfört med blåmusslor är att ostronen tillfaller markägaren, vilket innebär att man inte kan plocka ostron utan lov (Svensk fisk 25). Idag är det förbjudet att skava ostron (skrapa botten med hjälp av stora krattor eller med håv) på grund av de skador som redskapen gör på bottnarna. Istället använder man sig av dykare med håv. Fördelen med denna metod är att dykaren kan komma åt ostronet oavsett vilket djup (i stort sett alla ostron finns på ett djup mellan 1 1 m) (Greby [1] 25). I enlighet med Fiskelagen (1993:787) tillfaller fiske efter ostron innehavaren av den enskilda fiskerätten inom 2 meter från fastlandet, eller från en ö som är minst 1 meter

12 lång. FIFS 1993:2, 8 förbjuder fiske efter musslor med redskap som släpas efter fartyg. Detta kan i särskilda fall tillåtas av Fiskeriverket (FIFS 1998:32) vilka kan ge undantag från förbudet om det kan tillåtas ur fiskevårdshänsyn (ibid) Extensiv odling av ostron Extensiv odling innebär att man fångar in larver från vilda ostron. Detta kräver god tillgång på naturliga larver (Vattenkikaren [28] 25). I södra Europa satte man på 2-talet f. Kr. ut risknippen och de insamlade ynglen placerades i saltvattensdammar med god tillgång på friskt vatten och mat. Denna teknik används än idag, men yngelsamlarna kalkas numera. I Norge finns förutsättningar för en särskild teknik. Där finns pollar, vilka är små, grunda och nästan helt avstängda havsvikar. De blir anmärkningsvärt varma under sommarhalvåret. I början på april hänger man ut avelsostron i burar på 2-3 m djup, där vattnet är varmast. I juni-juli samlar man in larver på risknippen på samma djup. På detta sätt har man odlat ostron i Norge sedan 188 (ibid.). I Sverige har man i mer än 1 år försökt sätta ut yngel, som man köpt från andra länder. Den mest framgångsrika odlingen bedrevs i Stigfjorden mellan Orust och Tjörn, men andra världskriget och kalla vintrar satte stopp för verksamheten (ibid.) Intensiv odling av ostron Vid intensiv odling låter man vilda ostron föröka sig i landbaserade anläggningar. Larverna odlas under förhållanden som ger god tillväxt och överlevnad, och erbjuds ett lämpligt underlag när det frisimmande stadiet upphör. Efter några månader sätts de ut i havet och kan nå kommersiell storlek, 7 cm, på tre år. På Tjärnö marinbiologiska laboratorium pågår ett projekt att försöka odla ostron intensivt, men forskarna behöver veta mer om vad som styr överlevnaden hos frisimmande larver och yngel. Det verkar som om sammansättningen av fleromättade fettsyror är avgörande (ibid.) Produktutveckling av musslor Naturgödsel En tredjedel av skörden från musselodlingen består av undermåliga musslor (krossade och små individer) som är obrukbara ur kvalitetssynpunkt för mänsklig konsumtion. På försök har dessa musselrester använts av bönder direkt som organiskt gödsel och jordförbättringsmedel. Gödningseffekten har varit hög, vilket beror av musselresternas förhållandevis höga innehåll av kväve, fosfor och kalk (Larsson et al. [13] 24). Analyser har visat låga halter av tungmetaller, vilket gör att de lämpar sig utmärkt till ekologisk odling. Däremot uppträdde vissa olägenheter med obehaglig lukt, vilket kräver ett utvecklingsarbete med sluten kompostering i en anläggning och vidare kontroll av dioxinhalten 11 i musselrester (ibid.). En maximigräns sattes 1/7 22 för dioxinhalt vilken ligger på 1,25 pikogram dioxin per gram fiskkött. Gränsen gäller till 26, då alla gränsvärden för dioxin i mat ska ses över (NE [16] 25). Nedfallna fekalier under riggen (se figur 1) är en annan outnyttjad resurs och även denna bör kunna tas tillvara. Detta har dock ännu inte resulterat i någon forskning och teknikutveckling (Larsson et al. [13] 24). 11 Dioxinhalt förhållandevis låg i musslor längs västkusten (Granhed [9] 25)

13 Foder till lantbruket Från och med 26 kommer EU att kräva att ekologiska värphöns utfodras med 1 % ekologiskt foder. På Norsk Institut for Fiskeri og Havbruksforskning i Tromsö har forskare tagit fram ett musselmjöl som ska testas för detta ändamål (ibid). Näringsinnehållet i musslor motsvarar fiskmjöl och skulle därför kunna vara ett bra ekologiskt alternativ som foder till höns. Musslornas höga innehåll av den livsnödvändiga aminosyran methionin är intressant, liksom innehållet av Omega 3-fettsyror. Dessutom finns det ett färgpigment som ger äggulorna bättre färg. Methionin som finns i musslorna anses minska bl.a. risken för fjäderplockning och kannibalism samt även öka äggproduktionen hos hönsen. Musselmjölet renas från fett för att öka hållbarheten och i den processen avlägsnar man gifter som dioxin och musseltoxinet okadasyra. Man har på försök även provat att utfodra höns med obehandlade musselrester. Det visade sig att hönsen föredrog detta framför det konventionella fodret och att äggen fick en betydligt bättre färg. Hönsen tycktes inte påverkas negativt av förhöjda halter av okadasyra, och äggen innehöll heller inte detta algtoxin (ibid.) Miljöeffekter av musselodlingar Nedan visas olika positiva och negativa miljöeffekter som kan förekomma till följd av musselodlingar (Lindahl [15] 24). Positiva effekter: Upptag av näringsämnen Minskad mängd partiklar i vattnet (främst växtplankton) o ljuset når längre ner i vattenpelaren o bottenlevande alger kan tillväxa. Minskad sedimentation o mindre syreförbrukning. Föda för andra djur (exempelvis ål) Negativa effekter: Lokalt ökad sedimentation under odling kan leda till produktion av giftigt svavelväte om det blir syrebrist Lokalt minskad biologisk mångfald under en musselodling. 3. Regelverk 3.1. EU-direktiv Skaldjursvattendirektivet EU-direktivet, 79/923/EEG, (omfattas av ramdirektivet för vatten (direktiv /6/EG)) ger anvisningar för vattenkvaliteten med avseende på skaldjursvatten i syfte att skydda och förbättra miljön. Direktivet finns med i den svenska lagstiftningen genom förordningen (21:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten och länsstyrelsen i Västra Götaland har med stöd av detta direktiv utpekat områden där förordningens bestämmelser skall tillämpas. Direktivet berör förorening av vattenkvaliteten med avseende på exempelvis, halogenkolväten, tungmetaller, oljeprodukter men även salthalt, syrehalt m.m. (Larsson et al. [13] 24) Ekonomiskt stöd EG: s förordning 2792/99 (Strukturstödsförordningen för Fiskefonden) som beslutades sommaren 24 (Rådets förordning EG 1421/24, artikel 1, punkt 6) kan få en direkt betydelse för musselodlingsnäringen. Numera ingår det i förordningen en möjlighet för

14 musselodlare att vid extrema år och enstaka tillfällen få kompensation vid skördestopp för blåmusslor på grund av giftalger, om stoppet varar längre tid än fyra månader i följd (ibid). Det är dock inte så stor risk att en odlare drabbas av totalt skördestopp och behöver söka detta stöd då odlaren oftast har flera odlingar på flera olika ställen. Man anser att risken är liten att alla odlingar drabbas samtidigt av algtoxiner som är skadliga för människan (Granhed [9] 25) Svenska bestämmelser Miljöbalken Ansökan om musselodling skall även prövas enligt miljöbalken. För att kunna bedriva en odling som ligger inom 3 meter från land krävs att länsstyrelsen lämnar dispens från strandskyddsbestämmelserna i 7 kapitlet. Inom strandskyddat område är det förbjudet att uppföra eller ändra anläggningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där man annars skulle ha fått färdats fritt eller väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- eller växtarter i området. Strandskyddsdispens får endast ligga till grund vid särskilda skäl och för att en ansökan ska kunna prövas krävs oftast att sökanden har ett nyttjandetillstånd eller arrendeavtal med vattenrättsinnehavaren. Länsstyrelsen prövar även musselodlingens förenlighet med bestämmelserna i 3 och 4 kapitlet i miljöbalken om en långsiktigt god hushållning med naturresurserna, samt att den planerade odlingen överensstämmer med den kommunala översiktsplaneringen. Till skillnad från konventionell fiskodling räknas inte musselodling som miljöfarlig verksamhet; därför krävs inte den tekniskt mer komplicerade prövningen om tillstånd enligt 9 kapitlet i miljöbalken (Larsson et al. [13] 24). Lysekils kommun fick år 24 tillstånd av länsstyrelsen enligt miljöbalken att odla blåmusslor som ett alternativ till traditionell kvävereduktion i reningsverket i syfte att uppfylla bestämmelserna om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse. Avgörandet av frågan om de slutliga villkoren för kvävereduktion av musslor inklusive metodiken för kväveborttag är av länsstyrelsen satt under en prövotid (ibid.) Livsmedelsförordningen Livsmedelsverket har utarbetat föreskrifter (SLVFS 1998:26) och allmänna råd om levande tvåskaliga blötdjur (t.ex. blåmusslor, ostron, kammusslor och hjärtmusslor). Dessa föreskrifter är baserade på EG-direktiv 91/492 om försäljning av levande musslor. Länsveterinären är tillsynsmyndighet. Denne utfärdar vid behov intyg om godkännande av musslorna för försäljning om detta krävs. Tillsynen över verksamheten i livsmedelslokaler kontrolleras av kommunens miljö- och hälsoskyddskontor. Andra krav som också ställs på odlaren är att denne upprättar ett egenkontrollprogram för sin verksamhet (ibid). Livsmedelsverket kontrollerar att halterna av algtoxiner och bakterier i musslor är acceptabla i olika havsområden längs västkusten där det sker kommersiell odling av musslor. Kontroller i musselområdena sker varje vecka. För höga halter av bakterier, alternativt om det finns indikationer på höga halter av toxiner leder till att området stängs för skördning av musslor. Risken att råka ut för en förgiftning av musslor från kontrollerade och öppna områden är liten (Norlander [19] 24; Karlsson [12] 24) Miljömålen Regeringen har fastställt miljökvalitetsmålet Ingen övergödning enligt propositionen 2/1:13, vilken anger att halterna av gödande ämnen i mark och vatten inte skall ha någon negativ inverkan på människors hälsa, förutsättningarna för biologisk mångfald eller

15 möjlighet till allsidig användning av mark och vatten. Inom detta miljömål finns fem delmål varav ett anger att senast år 21 ska de svenska vattenburna utsläppen av kväve från mänsklig verksamhet till haven söder om Ålands hav ha minskat med minst 3 % från 1995 års nivå till 38 5 ton. Detta innebär bland annat att näringsförhållandena i kust och hav skall motsvara i stort det tillstånd som rådde under 194-talet. En utökad musselodlingsnäring kan vara ett bra hjälpmedel för att nå miljömålet. Det har dock bedömts av miljömålsrådet bli mycket svårt att nå målet inom den givna tidsramen utan ytterligare åtgärder (Larsson et al. [13] 24) 4. Effekter av marina algtoxiner 4.1. Marina algtoxiner De mest betydelsefulla av marina fycotoxiner är skaldjurstoxiner och ciguatoxiner. Hitintills finns det fem grupper av skaldjurstoxiner: Paralytisk skaldjurstoxin (PST), vilken orsakar paralytisk skaldjursförgiftning (PSP) Diaretisk skaldjurstoxin (DST), vilken orsakar diaretisk skaldjursförgiftning (DSP) Amnesi skaldjurstoxin (AST), vilken orsakar amnesis skaldjursförgiftning (ASP) Neurotoxisk skaldjurstoxin (NST), vilken orsakar neurotoxisk skaldjursförgiftning (NSP) Azaspiracid skaldjurstoxin (AZT), vilken orsakar azaspiracid skaldjursförgiftning (AZP) (FAO [7] 24) Ciguatoxiner orsakar ciguatera fiskförgiftning (CFP). PSP, DSP, ASP, NSP och AZP orsakas av konsumtion av kontaminerade skaldjur, medan CFP orsakas av konsumtion av subtropiska och tropiska marina karnivora fiskar vilka har ackumulerat ciguatera toxiner genom näringskedjan (ibid) Paralytiskt skaldjursgift PSP i människan orsakas intag av skaldjur innehållande PSP. Dessa PSP toxiner ackumuleras i skaldjur som betar alger som producerar detta toxin (FAO 24). PSP orsakas bland annat av algsläktet Alexandrium och gränsvärdet ligger på > 5 celler/l (Aneer et al. [2] 25). Idag känner man till 12 arter inom släktena Alexandrium, Pyrodinium, Gonyaulax och Gymnodinium som producerar PSP-toxiner. Man har även funnit att vissa bakterier, cyanobakterier samt några rödalger kan producera liknade toxiner (Aune [3] 22). Man gör analys först när det påvisats förekomst av PSP- och ASP-producerande alger över gränsvärdet i upptagningsområdet. Man använder sig då av ett insamlingsprov (för DSP och PSP) som består av 2,7 kg färska musslor med skal (Aneer et al. [2] 25). PSP kan hos människan detta leda till paralys, andningsförlamning och cirkulationssvikt. Initiala symtom kan uppträda som stickningar och domningar i läppar och tunga efter 5-3 minuter, följda av liknande förnimmelser i fingertoppar och tår samt därefter förlust av kontrollerade muskelrörelser. Livshotande tillstånd genom andningsförlamning kan inträda två till tolv timmar efter att ha ätit kontaminerade skaldjur (ibid). PSP-toxiner är en grupp av 21 nära relaterade tetrahydropurine. Det första kemiskt karaktäriserade PSP-toxinet var saxitoxin (STX), vilken också är den mest toxiska formen. Dinoflagellater av släktet Alexandrium, förekommer både i tropiska och moderata klimatzoner. Skaldjur som filterar dessa alger kan ackumulera toxinet men skaldjuret självt är resistent mot toxinet. Toxiciteten hos blåmussla kan minska med 5 procent på tolv dagar i dinoflagellatfria saltvatten med en temperatur mellan 15-2 o C (FAO [7] 24)

16 Saxitoxinets LD 12 5 för däggdjur anges ligga mellan 3-1 µg per kg kroppsvikt. Den akuta behandlingen är symtomatisk (respirator) och kroniska skador är okända (Aneer et al. [1] 25). Kontaminering med PSP i musselodlingar i Sverige uppkommer i slutet av våren och i början av sommaren (FAO [7] 24). PSP förekommer ibland i Sverige med låga koncentrationer men inga kända dödsfall finns (Liljenström [14] 1999). En ökning av den globala distributionen av PSP har rapporterats. Fram till 197, var PSPproducerande dinoflagellatblommningar av A. tamarensis och A. catenella endast kända i tempererade vatten i Europa, Nordamerika och Japan. Sedan 199 har PSP varit väldokumenterat i Sydamerika, Australien, Indien, Thailand, Brunei Darussalam, Malaysia, Fillipinerna och Papua nya Guinea. Självklart har det ökande intresset för kustnära vatten och vattenbruk lett till en ökad medvetenhet av toxiska alger, men om detta är den enda förklaringen är fortfarande osäkert (FAO [7] 24). Enligt EU-direktivet 91/492/EEC, är gränsen för PSP toxiner i tvåskaliga blötdjur 8 mg STX eq/1 g. De flesta europeiska länder har även ett övervakningsprogram för kontroll av PSP producerande organismer (ibid) Diaretiskt musselgift DSP i människan orsakas av intag av kontaminerade musslor. Det fettlösliga DSP toxinet ackumuleras i fettvävnaden i musslorna. DST är en grupp fettlösliga toxiner 13 som förekommer hos dinoflagellater, Dinophysis spp. (ibid) särskilt arterna D. acuta, D. acuminata och D. norvegica (Aune 22). Gränsvärdet för Dinophysis spp. ligger på > celler/l. DSP-toxinerna kan delas upp i olika grupper beroende på deras kemiska struktur. I den första gruppen, acidic toxin finns okadasyra (OA) och derivat av denna förening kallas dynophysistoxiner (DTXs), är lipofila och ackumuleras därför i fettvävnaden hos musslorna. OA och DTX-1 kan även främja tumörer. Den andra gruppen, neutrala toxiner består av polyeter-lactones av pectenotoxingruppen (PTXs). Idag har man hittat sju olika PTX derivat i endast växtplankton. Den tredje gruppen består av sulfat-polyetrar och dess derivat yessotoxiner (YTXs), som är brevetoxin-type polyeter och deras derivat 45- hydroxyyessotoxin (45-OH-YTX) (FAO [7] 24). DSP produceras vanligen av dinoflagellater av släktet Dinophysis spp., men även dinoflagellater av släktet Prorocentrum har funnits producera DSP-toxiner (ibid). Okadasyra-förgiftning ger "magsjuka" och förekommer ibland i dinoflagellatblomningar på Västkusten. Giftet kan ansamlas i blåmusslor och höga ansamlingar leder till att musslorna blir giftiga för människan. Man kontrollerar regelbundet halterna av okadasyra i musslor på västkusten. Analyser genomförs hela året med hjälp av insamlingsprov (för DST och PST) av 2,7 kg färska musslor med skal, vid enbart DST-analys används 1,7 kg musslor med skal. Vid analys av DST använder man hepatopankreasen 14 för analys (delar av minst 25 musslors hepatopankreas i %) (Aneer et al. [1] 25) Amnesic skaldjursgift Amnesic skaldjursgift (ASP), innebär att man kan utav denna förgiftning kan få minnesförlust. Förgiftningen är även känt som domoic acid poisoning (DAP) eftersom minnesförlust inte alltid förekommer. Den först kännedomen av ASP var på Prince Edward 12 LD 5 är den dos som orsakar död hos 5 % av behandlade försöksdjur 13 Fettlösliga toxiner lipofila toxiner som ackumuleras i fettvävnaden 14 Hepatopankreasen en körtel som är ansluten till matspjälkningssystemet hos vissa ryggradslösa djur, exempelvis kräftdjur, dolksvansar och andra leddjur samt blötdjur. Hepatopankreasen producerar proteinspjälkande enzymer men lagrar även ämnen som fett, kolhydrat, protein och kalcium. Hepatopankreas funktion motsvarar leverns (hepar) och bukspottkörtelns (pankreas) (NE [17] 25)

17 Island, Kanada 1987, då ASP-förgiftningen orsakade tre dödsfall och 15 fall av akut förgiftning beroende på konsumtion av blåmusslor (FAO [7] 24). ASP orsakas av kiselalgsläktet, Pseudo-nitzschia spp. Gränsvärdet för AST ligger på > 1 celler/l. AST analyseras först när det påvisats förekomst av PST- och AST producerande alger över gränsvärdet i ett upptagningsområde (Aneer et al. [1] 25). ASP orsakar kräkningar och diarré, man kan även känna sig omtöcknad och drabbas av minnesförlust. Hittills har AST inte hittats i svenska musslor (Liljenström [14] 1999) Neurologiskt skaldjursgift Neurologiskt eller neurotoxiskt skaldjursgift (NSP) orsakas av polyeter brevetoxiner som produceras av dinoflagellaten Gymnodinium breve (även kallad Ptychodiscus breve, sedan år 2 kallad Karenia brevis). Brevetoxinerna är toxiska för fisk, marina däggdjur, fåglar och människor, men inte för skaldjur. Idag har man funnit fyra olika derivat av brevetoxin (BTXs). När brevetoxiner ackumuleras i skaldjur kan konsumtion av rå eller tillagat skaldjur orsaka NSP, vilken är ett toxiskt syndrom liknande PSP och ciguatera men inte lika svår. Symtomen (magsjuka, svettningar, stickningar, kramper, m.m.) uppkommer inom 3 minuter till tre timmar, och varar i några dagar. Inga dödsfall eller kroniska symtom finns rapporterade (FAO [7] 24) Azaspiracid skaldjursgift I november 1995, insjuknade ca åtta personer i Nederländerna efter att ha ätit blåmusslor odlade vid Killary Harbour, Irland. Symtomen liknade de som uppkommer vid DSP, men koncentrationerna av dessa vara väldigt låga. Detta ledde till att man upptäckte ett nytt neurotoxisk skaldjursgift, azaspiracid poisioning (AZP) (tidigare kallad Killary Toxin-3 eller KT3) (ibid). AZP är ett relativt nyupptäckt gift som antas produceras av Protoperidinium curtipes och P. crassipes (Ingemansson & Skjevik [11] 25) Venerupin skaldjursgift Förgiftning kan leda till gastrointestinal, nervkollaps, leversymtom och i extrema fall delirium och leverkoma. VSP orsakas av algsläktet Prorocentrum (Perera & Klein [2] 22). 5. Hur länge är algerna giftiga för människan? Gifternas aktivitetstid varierar beroende av en mängd olika faktorer. Under förhållanden där vattenutbytet är normalt försvinner giftet med algerna. Algerna bryts ned och giftet späds ut (Aneer et al. [1] 25). I sötvatten och under mycket lugna förhållanden, t.ex. skyddade vikar och stränder, har giftighet kunnat konstateras upp till en månad efter det att blomningen slutat. Hur länge eventuell giftighet kvarstår beror också på vilken art som blommat. Det går inte heller att se om vattnet är giftigt genom att titta på det. Bara ett gifttest kan ge ett bra svar på om det är farligt eller inte (ibid). Blåmusslor kan ibland ackumulera PSP, detta är dock ovanligt, och DSP i Skagerrak och Kattegatt. De musslor som odlas kontrolleras alltid. Även i Östersjön finns DSPproducerande arter, där odlas det dock inga blåmusslor (Granéli [8] 24) Bakterier som ger liknande symtom Bakterier som finns i anslutning till cyanobakterier kan ge liknande symptom som algförgiftning. Detta är dock inte klart fastställt. Andra bakterier i vattnet än cyanobakterier kan ge liknande symptom som vid algförgiftning, exempelvis bakterien Escherichia coli,

18 koliforma bakterier och fekala streptokocker, som även förekommer naturligt i vår tarmflora, kan vid höga koncentrationer ge mag- och tarmproblem. Även vissa virus kan, liksom algförgiftning, ge magsjukeproblem om vattnet sväljs. Barn är de som löper störst risk att drabbas, oftast är det dock inga problem då kommunerna är skyldiga att genom provtagning övervaka halterna av dessa bakterier på badplatser (Aneer et al. [1] 25). 6. Provtagning 6.1. Övervakningsprogram Övervakningsprogram finns där man undersöker planktonförekomsten i havsvatten samt koncentrationerna av paralytiskt skaldjurstoxin (PST). Bohuskustens vattenvårdsförbund utför mätningar 1 veckor under året och Livsmedelsverket utför mätningar 52 veckor. Genom försöksdjurstest på möss eller med hjälp av kemiska metoder (HPLC) kan man påvisa förekomst av PST. När halten överstiger 8 µg toxin/1 g meddelas detta till lokala pressen, radio, TV mm. (Schelander [22] 25). Kontinuerligt sker det en samverkan mellan Livsmedelsverket, Bohuskustens vattenvårdsförbund, forskare och näringsverksamheten för musslor och musselkontroll (ibid) Provtagningspunkter Speciella provtagningsstationer (lokaler) har etablerats för musselkontroll. Stationernas läge visas på karta i bilaga 1 (Bohuskustens vattenvårdsförbunds lokaler). Vid uttag av musslor från odlingar tas prov från tre olika djup; vid bottnen, på mitten och vid ytan av odlingsbandet (Edebo [6] 1993). Förutom kontroll av blåmusslor sker det även kontroll av andra musslor såsom ostron, hjärtmussla (Schelander [22] 25) Toxinkontroll av musslor Undersökning av "vilda" musslor sker under tio veckor på lokaler (se lokaler bilaga 1) utmed Bohuskusten. Syftet är att undersöka om självplockade musslor kan konsumeras utan hälsorisk. Undersökningen är begränsad till kemisk analys (HPLC) av DST. Undersökningarna samordnas med Livsmedelsverkets och odlarnas undersökningar (ibid) Klassning av upptagningsområden Livsmedelsverket fastställer läget och gränserna för produktions- och upptagningsområden för musslor. De områden som är godkända för upptagning ska klassificeras enligt nedanstående tre kategorier: Kategori A-områden: områden varifrån levande musslor avsedda att användas som livsmedel får tas upp. Kategori B-områden: områden varifrån levande musslor får tas upp men inte släppas ut på marknaden förrän efter behandling i en reningsanläggning eller efter återutläggning. Kategori C-områden: områden varifrån levande musslor får tas upp men inte släppas ut på marknaden för att användas som livsmedel förrän efter återutläggning med eller utan rening under en lång period. (ScadPlus [21] 25)

19 För att kunna klassificera produktionsområdena skall man göra en inventering av källorna till förorening från människor och djur, samt en undersökning av mängden organiska föroreningar som släpps ut under olika tider på året och bestämning av deras rörelsemönster (ibid). Ett provtagningsprogram skall upprättas av livsmedelsverket för att kontrollera musslornas mikrobiologiska kvalitet och eventuell förekomst av toxinproducerande plankton och kemiska föroreningar. Om provtagningsresultaten visar att hälsokraven för musslor inte uppfylls måste upptagningen av musslor förbjudas i det berörda området (det vill säga det berörda området stängs). Produktionsområdet får då inte öppnas förrän efter två provtagningar med 48 timmars mellanrum visats (ibid). Förutom övervakning av upptagnings- och återutläggningsområden ska ett kontrollsystem upprättas med laboratorieundersökningar för kontroll av musslor, vilken visar att kraven från livsmedelsverket för slutprodukten uppfylls (ibid) Upptagningsområden EU-direktivet 91/492/EEC, reglerar musselodlingen avseende produktionen av musslor för försäljning. En del av direktivet gäller klassificering av vattnen där odlingarna är placerade eller kommer att placeras, de så kallade upptagningsområdena. Enligt direktivet skall även en klassificering av vattnen i område A, B eller C göras, beroende på nivån av kolibakterier och koliforma bakterier. Beroende av vilken klass området har där odlingen är placerad, finns det specificerade regler för hur musslorna skall behandlas. I klass A-områden får musslorna säljas direkt till konsument utan någon vidare behandling. Det bör dock observeras att detta bara gäller bakteriehalter och inte innehåll av toxiner, som behandlas för sig. Livsmedelsverkets föreskrifter (SLVFS 1998:26) ger anvisningar om de maximala bakterie- och toxinnivåer som godkänns i musslor, vilka skall gå till försäljning. Direktivet tar även upp vilken behandling som krävs för att få saluföra dem i händelse värdena överskrids samt vilka testmetoder som skall utgöra referensmetoder. Om provtagningen visar att saluförande av levande musslor från ett upptagningsområde kan medföra hälsorisker, så skall detta område stängas tills förnyad provtagning visar att det åter kan öppnas. Direktivet anger även att ett allmänt övervakningsoch kontrollsystem måste byggas upp av behörig myndighet för att just ha kontroll över de rådande bakterie- och toxinnivåerna i upptagningsområdena (Larsson et al. [13] 24) Kvalitets- och giftkontroll Musseltoxiner Förekomsten av alger som bildar musseltoxiner är naturlig och det har länge varit känt att musslor och ostron kan innehålla toxiner som människor kan drabbas av. Medvetenheten om problemen och hur dessa kan hanteras har dock ökat avsevärt under de senaste åren. Vissa år är problemen med toxiner i de svenska musslorna iögonfallande stora, men under flera år i rad har odlingsföretag kunnat skörda i stort sett kontinuerligt. Livsmedelsverket har utarbetat föreskrifter (SLVFS 1998:26) och allmänna råd om levande tvåskaliga blötdjur som skall säljas för konsumtion. Dessa föreskrifter är baserade på EG-direktivet 91/492 om försäljning av levande musslor (ibid). Musslorna ska enligt direktiv och föreskrifter undersökas både med avseende på toxin- och bakteriehalt. Livsmedelsverket är också den myndighet som ansvarar för om havsområden skall hållas öppet eller stängt med avseende på skörd av skaldjur och att områdena klassificeras efter samma föreskrifter. För skörd av musslor men även vid export kräver EG

20 direktivet en biologisk analys, vilken utförs med möss och/eller råttor. Numera utförs vanligen analysen med möss (ibid). För inhemsk konsumtion räcker det dock med ett kemiskt test (HPLC, vätskekromatografi) som analyserar halten av olika toxiner (okadasyra, DTX1 15 och DTX3) hos musslan (ibid). Olika typer av toxiner orsakar DSP i olika delar av världen. I Europa orsakas DSP främst av okadasyra, medan DSP i Japan och Kanada främst orsakas av DXT-1 och på Irland är det DTX-2 (Söderberg [24] 22). För närvarande står tre olika typer av toxin i fokus, DST, PST och AST. Även ett fjärde toxin: NST, Neurotoxic Shellfish Toxin, förekommer, men är i nuläget bara känt från tropiska vatten. De vanligast förekommande toxinerna längs Sveriges kust är DST, vilka också är det enda toxin som idag rutinmässigt testas med en kemisk metod. Höga nivåer av DST i blåmussla inträffar normalt under perioden oktober - mars. Gifterna är kvar förhållandevis lång tid i musslorna. PST förekommer huvudsakligen under sommarhalvåret och företrädesvis på försommaren, men ojämnt fördelat utmed kusten. I svenska vatten förekommer toxinerna i relativt låga koncentrationer och inga svårare biverkningar har konstaterats (Larsson et al. [13] 24). Problemet med toxiner är antagligen det som mest hämmar utvecklingen av den svenska musselnäringen. De analyser som odlarna gör kan uppgå till en kostnad av ca tusen kronor per vecka. Det pågår försök i syfte att se om man kan avgifta musslor på ett snabbt sätt. Preliminära resultat från landbaserade tankar som spolas med havsvatten indikerar att detta är möjligt (ibid) Toxinkontroll Man har på senare år byggt ut kontrollverksamheten, detta för att odlarna flertalet gånger tvingats att stoppa försäljningen av musslor sedan analyser visat att de innehåller för höga nivåer av olika typer av toxiner. Livsmedelsverket har framtagit föreskrifter med fastställda gränsvärden för toxiner vid analys med den biologiska metodiken. 23 bestämde man att Livsmedelsverket skall ansvara som nationellt laboratiorium. Under år 23 bestämdes det att Livsmedelsverket skall vara ansvarigt nationellt laboratorium (ibid) Bakterier Livsmedelsverket har föreskrifter där det finns beskrivet den maximala mängden patogena bakterier som levande musslor får innehålla. Förutom bakterier kan även virus medföra problem vid konsumtion, detta eftersom musslor och ostron filtrerar vatten och på så sätt kan de lätt ta upp bakterier och virus om det i vattnet. På grund av detta har man i Europa ofta en reningsprocess i rutinerna vid bearbetning av skaldjur. Genom att låta musslorna gå i rent vatten avsöndrar de sand och skräp. Om bakterienivåerna är för höga, får musslorna gå under 48 timmar eller mer i bakteriefritt vatten som behandlats med klor eller UV-ljus. Efter det tas prov på musslorna för att se om de fastställda gränsvärden som gäller för bakterier underskrids. Om fallet inte är så, fortsätter behandlingen. Enligt EU-direktivet 91/492/EEC skall vattenområden där odlingarna är stationerade eller kommer att stationeras klassificeras, i så kallade upptagningsområden. Klassificering av vattnen enligt detta direktiv (område A, B eller C) skall göras med avseende av nivån av kolibakterier och koliforma bakterier, dock innefattar inte denna klassificering toxiner. (ibid) 15 DTX-s är olika derivat av gruppen dinophysistoxiner (samma grupp som okadasyra), vilka producerar DSPtoxiner