Äldres psykiska ohälsa. en fördjupad lägesrapport om förekomst, verksamheter och insatser

Transkript

1 Äldres psykiska ohälsa en fördjupad lägesrapport om förekomst, verksamheter och insatser

2 Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta är en Lägesbeskrivning. Det innebär att den innehåller redovisning och analys av kartläggningar och andra former av uppföljning av lagstiftning, verksamheter, resurser mm som kommuner, landsting och enskilda huvudmän bedriver inom hälso- och sjukvård, socialtjänst, hälsoskydd och smittskydd. Den kan utgöra underlag för myndighetens ställningstaganden och ingå som en del i större uppföljningar och utvärderingar av t.ex. reformer och fördelning av stimulansmedel. Socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser. Artikelnr Publicerad maj

3 Förord Socialstyrelsen har i uppdrag att ge ett nationellt utvecklingsstöd till verksamheter för människor med psykiska sjukdomar och funktionshinder. Socialstyrelsen ska bl.a. tydliggöra verksamheternas uppdrag, samla, sammanställa och föra ut evidensbaserad kunskap. I uppdraget ingår även att stärka brukares, patienters och närståendes inflytande samt skapa bättre förutsättningar för att följa upp verksamheterna. Socialstyrelsen har i aktivitetsplanen för det nationella stödet identifierat ett antal utvecklingsområden som kräver särskild uppmärksamhet. Äldres psykiska ohälsa är ett sådant område. I lägesrapporten presenterar vi förekomsten av psykisk ohälsa hos äldre samt hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens insatser för äldre med psykisk ohälsa. Vi beskriver även tidigare erfarenheter från satsningar inom området äldreomsorg och psykiatri. Lägesrapporten bygger på rapporter, projekt och forskning för att få en fördjupad bild av området. Några vetenskapliga urvalskriterier har inte använts. Syftet med rapporten är att den ska utgöra ett underlag för fortsatt utveckling inom området äldre med psykisk ohälsa och ge förslag till åtgärder på nationell, regional och lokal nivå. Lägesrapporten om äldres psykiska hälsa har utarbetats av utredaren Susanne Rolfner Suvanto i samarbete med projektchefen Anders Printz och utredaren Lennarth Johansson vid Socialstyrelsens äldreenhet. Utredarna Marianne Björklund, David Brunt, Birgitta Hagström, Birgitta Larsson och Claes-Göran Stefansson har medverkat. Synpunkter samt granskning har inhämtats av Socialstyrelsens vetenskapliga råd i äldrepsykiatri, med.dr Karin Sparring-Björkstén och medicinskt sakkunnige Mårten Gerle. Synpunkter har inhämtats av docent Mora Kallner, fil.dr Kristina Larsson, Ann- Kristin Sandberg, Nationell samverkan för psykisk hälsa (NSPH/Riksförbundet Attention), Lennart Lindqvist (NSPH/Riksförbundet Attention), Margit Ferm (NSPH/SPES) och Håkan Jarmar (NSPH/RSMH). Lars-Erik Holm Generaldirektör 3

4 4

5 Innehåll Förord 3 Innehåll 5 Sammanfattning 6 Inledning 7 Psykisk ohälsa hos äldre 8 Förekomst av depression och ångest 8 Förekomst av psykossjukdom och bipolär sjukdom 9 Psykiskt funktionshinder 10 Multisjuka 11 Självmord 11 Bestämningsfaktorer i relation till psykisk ohälsa hos äldre 12 Vård och omsorg 14 Hälso- och sjukvård 14 Verksamhet med särskild äldrepsykiatrisk inriktning 15 Socialtjänsten 16 Samverkan 17 Närstående 18 Psykisk ohälsa konsekvenser för närstående 18 Stöd till närstående 19 Erfarenheter från reformer inom psykiatri och äldreomsorg 21 Socialstyrelsens förslag till åtgärder 22 Regeringen bör överväga att 22 Referenslista 26 Litteraturlista 29 5

6 Sammanfattning Äldres psykiska ohälsa är ett eftersatt område. Det är en slutsats man kan dra mot bakgrund av de senaste årens rapporter från såväl äldreomsorgen som psykiatrin. Det saknas inte kunskap om äldres psykiska ohälsa och vilka metoder som är effektiva för att möta ohälsan, men kunskapen är inte tillräckligt spridd. Det saknas en samlad strategi för att åtgärda problemet med att äldre med psykisk ohälsa i dag inte har tillgång till en god och säker vård. Orsaken till detta är synen på åldrandet samt bristande samverkan. Äldres psykiska ohälsa är ett område som befinner sig mellan psykiatri, geriatrik, äldreomsorg och primärvård utan att någon tar ett samlat ansvar. Socialstyrelsen menar därför att det är angeläget med en långsiktig satsning på området äldre med psykisk ohälsa. Äldre med psykisk ohälsa är ingen homogen grupp. Den psykiska ohälsan kan debutera i samband med åldrandet men kan också ha debuterat tidigare i livet och inneburit en långvarig funktionsnedsättning. Det ställer stora krav på vårdens och omsorgens organisation samt personalens kompetens. Även närstående till äldre med psykisk ohälsa är en grupp som behöver uppmärksammas ytterligare, inte minst inom ramen för de satsningar som regeringen har aviserat. Äldre med psykisk ohälsa har ofta sammansatta och komplexa behov som kräver både somatiska och psykiatriska insatser. Socialstyrelsen föreslår därför att det nationella stödet utformas så att det stärker huvudmännens insatser för ett gemensamt ansvarstagande. Socialstyrelsen kan slutligen konstatera att äldres psykiska ohälsa kräver ett gemensamt ansvarstagande både på nationell, regional och lokal nivå. I det gemensamma ansvarstagandet ligger också en gemensam strategi för att öka tillgången till vetenskapligt prövade insatser, stärkt kompetens, handledning och uppföljning. 6

7 Inledning Det finns en föreställning om åldrandet som en period av livet där ledsnad och livströtthet är en naturlig del. Det synsättet kan ha bidragit till att äldres behov av professionella insatser för att bota eller lindra psykisk ohälsa kommit i skymundan. Problemområdet omfattar flera medicinska och sociala discipliner där det mest akuta, ofta det somatiska fått dominera. Sammantaget utgör detta grunden för behovet av att lyfta äldres psykiska ohälsa utifrån ett brett perspektiv. Vi behöver säkra att äldre garanteras adekvat vård och behandling vid psykisk ohälsa på samma villkor som yngre vuxna. Därutöver behöver ett antal särskilda faktorer beaktas t.ex. äldres ökade känslighet för läkemedel, annorlunda symtombild och ökade behov av omvårdnadsinsatser. Under de senaste 50 åren har antalet personer över 65 år mer än fördubblats, från 0,7 till nära 1,6 miljoner. Ökningen beror främst på en minskad dödlighet i alla åldrar. År 2007 var den förväntade medellivslängden vid födseln 83 år för kvinnor och 78,8 år för män. Det är en positiv utveckling både för den enskilda och för samhället [1]. I åldrarna över 65 år har hälsan påtagligt förbättrats. Äldres egna upplevelser av sitt hälsotillstånd bekräftar den utvecklingen 86 procent av dem som är 75 år eller äldre anser att deras hälsotillstånd är gott eller mycket gott [2]. Men åldrandet innebär också en ökad risk för både fysiska och psykiska sjukdomar [3]. Den allmänna synen på psykisk ohälsa eller sjukdom har under olika tider bidragit till stigmatisering och utanförskap. Föreställningar om psykisk sjukdom och den som drabbats av psykisk sjukdom har byggt på olika förklaringar, som antingen bidragit till eller minskat stigmatiseringen. Trots att man nu kan konstatera en ökad öppenhet och tolerans så upplever många fortfarande att psykisk ohälsa kan innebära en stigmatisering och ett utanförskap. Det går inte att bortse från att de senaste årens sammankoppling mellan psykisk ohälsa och våld starkt bidragit till detta. Det finns också en rädsla för att tala om psykiska sjukdomar. Åldrandet kan också i sig innebära en stigmatisering genom en upplevelse av att förlora sin identitet och bli äldre och inte längre vara en kvinna eller man, en samhällsmedborgare som andra. Den enskildes tankar och känsla av skam kan utgöra ett hinder för att söka hjälp. Det är inte ovanligt att man istället för att berätta om sina psykiska symtom beskriver sin ohälsa genom olika kroppsliga åkommor. Även vårdpersonal är bärare av olika föreställningar både om psykisk ohälsa och åldrande. Föreställningar som utgör hinder i kontakten med den enskilda äldre. En sådan föreställning kan t.ex. vara om hur åldrandet ska gestalta sig och hur den äldre ska vara. 7

8 Det betyder att arbetet som inletts med att stärka patient-, brukar- och anhöriginflytandet kommer att vara betydelsefullt för äldre med psykisk ohälsa. Det är en särskild utmaning då det berör äldre som också är drabbade av demenssjukdom och därmed kan ha en nedsatt självbestämmanderätt. Genom ett samarbete mellan World Health Organization (WHO) och World Psychiatric Association (WPA) har ett konsensusdokument tagits fram som består av fyra delrapporter. En av rapporterna fokuserar på att motverka stigmatisering och diskriminering av äldre med psykisk sjukdom. I delrapporten betonas vikten av att på alla nivåer stimulera debatten och påverka attityder mot äldre och äldre med psykisk sjukdom. Den dubbla risken ålder och psykisk sjukdom lyfts som särskilt viktig att beakta [4]. Äldre är inte en homogen grupp utan behov, livsvillkor och önskemål skiljer sig åt mellan individer på samma sätt som hos yngre vuxna. Behovet av vård och omsorg hos äldre ska därför inte heller automatiskt hänskjutas till andra verksamheter eller insatser än de som erbjuds yngre vuxna. Äldre är också kvinnor och män med olika bakgrunder, erfarenheter, socioekonomiska tillhörigheter, olika kulturella och etniska tillhörigheter eller sexuell läggning. Detta påverkar på olika sätt behovet av vård och omsorg. Psykisk ohälsa hos äldre Åldrandet i sig innebär en ökad risk för både kroppsliga och psykiska sjukdomar. Men även sociala och psykologiska faktorer som förlust av partner, försämrad funktionsförmåga och social identitet utgör en ökad risk för psykisk ohälsa [3, 5]. I Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2005 uppgav 27 procent av kvinnorna och 14 procent av männen i åldern år att de hade lätta eller svåra besvär med ängslan, oro eller ångest [6]. I H70-studien från Göteborg anges att det är så många som 30 procent av dem över 70 år som har en psykisk sjukdom av lättare eller svårare slag [7]. Förekomst av depression och ångest Ett av de områden som särskilt uppmärksammats de senaste åren är depression hos äldre. Depression är vanligt och andelen personer med depression ökar med stigande ålder. Men det ska emellertid noteras att Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) pekat på motstridiga rapporter om huruvida det sker en ökning i samband med åldrandet eller inte. Förklaringen till detta kan antas bero på att kriterierna och diagnosinstrumenten för depression inte är anpassade utifrån äldres symtombild [8, 9]. Symtom på depression skiljer sig mellan yngre och äldre. Det är bl.a. vanligt att äldre uttrycker kroppsliga besvär framför psykiska symtom. Även komplexa samband mellan depression och demenssjukdom och annan samsjuklighet har iakttagits. Andelen äldre med depression bedöms vara så omfattande att man kan tala om det som ett folkhälsoproblem [3, 7, 9 ]. 8

9 Tabell 1. Förekomst av depression hos äldre [9] Population Prevalens depression Studie Personer 65+ Nio europeiska forskningscentrum Patienter 70+ i primärvård i Sverige 85-åringar bosatta i Göteborg 12,3 % Copeland (1999) 12 % Olafsdottir (2001) 12,6 % Skoog (1993) Orsakerna bakom depressioner hos äldre är både biologiska kopplade till åldrandet och förändringar i hjärnan till följd av det och psykosociala. T.ex. blir äldre utsatta för olika stressande faktorer som förlust av partner, svåra sjukdomar och kroppsliga förluster samt existentiell ångest. Det finns också kopplingar mellan depression och bruk av läkemedel mot kroppsliga sjukdomar [10]. I en nyligen publicerad avhandling om depressioner hos äldre över 85 år, har det visat sig att många äldre lider av depressioner som varken är diagnostiserade eller behandlade. 29 procent av dem som undersöktes hade en depression varav 67 procent hade en pågående behandling med antidepressiva läkemedel. Av dem som fått behandling med antidepressiva läkemedel visar det sig emellertid att läkemedlen inte alltid fått förväntad effekt 50 procent av dem som fått läkemedel svarade på behandlingen. Studien visade också brister i kvaliteten och i uppföljningen av behandlingen. En viktig iakttagelse var också att dödligheten bland dem med depression var högre än hos jämnåriga utan depression [11]. Depressioner hos äldre utgör en utmaning för hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Det handlar både om att identifiera depressioner genom anpassade diagnostiska instrument så att man kan sätta in adekvat behandling och förebygga depression genom att stödja den äldre i dennes dagliga liv. Ångest är ofta både vanligt och långvarigt och förekommer inte sällan sammankopplat med depression och hos äldre oftast som en del av ett ångest-depressionssyndrom. Ångest förekommer också hos äldre vid vaskulär demens, konfusion, psykos och somatisk sjukdom [9, 12]. I Socialstyrelsen arbete med riktlinjer för behandling av ångest- och depressionssjukdomar ingår ett särskilt avsnitt om äldres behov. Riktlinjerna kommer att vara ett viktigt redskap för att föra ut kunskap om depression och ångest hos äldre samt evidensbaserade metoder för vård och behandling. Eftersom ganska många äldre med depressions- och ångestsjukdomar finns inom den kommunala äldreomsorgen är det viktigt att Socialstyrelsens riktlinjer även når ut till äldreomsorgens personal. Förekomst av psykossjukdom och bipolär sjukdom Äldre med psykossjukdom eller bipolär sjukdom (omväxlande depression och mani) har ofta drabbats av sin sjukdom tidigare i livet. Det är en grupp som vi kan konstatera i mycket hög utsträckning osynliggörs och som inte uppmärksammats tillräckligt. För många har den psykiska sjukdomen lett 9

10 till ett funktionshinder som på olika sätt inneburit svårigheter i det dagliga livet. Många har också levt under förhållanden där synen på psykisk sjukdom och ohälsa varit starkt stigmatiserande. Stigmatisering i samband med psykisk ohälsa är fortfarande en verklighet. Men för dem som är äldre i dag finns också erfarenheter från en tid med segregering genom institutionalisering, skrämmande behandlingar och inskränkningar av den enskilda integriteten. Det är erfarenheter som på olika sätt kan påverka relationen till omvärlden [4]. Förstagångsinsjuknande i schizofreni eller bipolär sjukdom kan även ske i hög ålder. Kvinnor samt personer med sensoriska nedsättningar löper störst risk för att sent i livet insjukna i schizofreni [12]. Tabell 2. Förekomst av psykos och bipolär sjukdom hos äldre [9, 12] Population Prevalens psykos Studie Psykotiska symtom hos 85- åringar i Göteborg 4,7 % Skoog (1993) Psykos hos primärvårdspatienter 70+ i Linköping 1 % Olafsdottir (2001) Schizofreni eller paranoid 0,5 % psykos hos 70-, 75- respektive 79-åringar i Göteborg 1,7 % Nilsson (1984) 2,5 % Bipolär sjukdom 1 3 % Galland,Vaille-Perret, Jalenques (2005) Sent debuterande schizofreni 65+ 0,1 0,5 % Howard, Rabins et al (2000) Psykiskt funktionshinder Äldre med långvarig psykisk sjukdom har inte sällan eftersatt kroppslig hälsa. Det finns en ökad risk för metabolt syndrom (ett förstadium till diabetes) samt glukosintolerans, till följd av såväl sjukdomen i sig som behandling med viss neuroleptika. En konsekvens av sjukdomen är en ökad förekomst av rökning, brister i kosthållning och motion som också bidrar till ökad risk för metabolt syndrom. Vården har inte uppmärksammat och vidtagit åtgärder i tillräcklig utsträckning för dessa patienter vilket lett till allvarliga konsekvenser för den enskilda. En studie från Stockholm har bl.a. kunnat visa på att dödligheten hos personer med schizofreni eller bipolär/unipolär sjukdom är betydligt högre än i den övriga befolkningen. Det finns också en betydligt högre risk för hjärt- och kärlsjukdomar och självmord [13]. Det sker en snabb försämring av den kognitiva funktionsförmågan hos personer över 65 år med schizofreni jämfört med friska jämnåriga. Personer med sen debut av schizofreni, efter 50 års ålder, visar starkare starkare koppling till en demensutveckling [12]. En långvarig svår psykisk sjukdom har för många inneburit ett liv utanför den reguljära arbetsmarknaden. Det betyder att den ekonomiska situationen som äldre också har påverkats genom lägre pension och mindre sparande jämfört med den övriga befolkningen. I Socialstyrelsens lägesrapport från 2007 om handikappomsorgen visade det sig att personer som vårdats för 10

11 schizofreni inte haft motsvarande ekonomiska utveckling som övriga befolkningen sett till en tioårsperiod efter utskrivning från den psykiatriska slutenvården [14]. En stor andel av de personer som har haft en långvarig psykisk sjukdom har ett större behov än andra av en tillgänglig vård och omsorg pga. att man inte sällan levt utan partner eller andra närstående. Detta är särskilt viktigt att beakta mot bakgrund av att en allt större andel av vårdinsatserna till äldre utförs av närstående. Det finns många grupper av äldre med psykisk ohälsa som behöver uppmärksammas ytterligare och där kunskapen om deras särskilda behov behöver öka. Äldre med kognitiv funktionsnedsättning är ett exempel på en sådan grupp. Multisjuka Äldre s.k. multisjuka med eller utan demenssjukdom är en grupp som har en ökad risk för att drabbas av annan psykisk ohälsa än just demenssjukdomen. Demenssjukdomar kan förväxlas med andra psykiska sjukdomar initialt och vice versa. Depressioner i samband med demens är därför svårupptäckta och de båda sjukdomstillstånden kan på olika sätt kamouflera varandra. Demenssjukdomar kan också i sig ge en annan psykisk ohälsa eller symtom som depression, psykos och beteendeförändringar [7]. Det är tydligt att många av de äldre som bor i särskilda boendeformer inom äldreomsorgen också har en psykisk ohälsa förutom en ofta omfattande kroppslig ohälsa, åtminstone om man ser till användningen av psykofarmaka, rapporterade symtom och behov. Det longitudinella projektet Swedish National Study on Ageing and Care (SNAC) har visat att oro och nedstämdhet är mycket vanligare inom heldygnsomsorgen än i övriga boendeformer. Författarna bakom rapporten frågar sig om det kan bero på personliga faktorer (ålder, demenssjukdom etc.) eller om det kan vara en konsekvens av vården och miljön. En ytterligare faktor kan vara att just oro och nedstämdhet har utgjort en orsak till att den enskilda bor i ett särskilt boende. Men trots dessa invändningar menar författarna att det finns skäl att analysera förhållandet närmare eftersom den tidigare positiva trenden med minskad oro och nedstämdhet har brutits [15]. Självmord Förekomsten av självmord bland äldre är relativt hög, framför allt bland män. Det är mellan 300 och 400 personer över 65 år per år som begår självmord vilket motsvarar ca en fjärdedel av alla som begår självmord. Män över 65 år har den högsta självmordsfrekvensen per invånare [3]. 11

12 I den nationella folkhälsoenkäten från 2007 visar det sig emellertid att andelen äldre, år, med självmordstankar är lägre än bland yngre vuxna vilket också gäller andelen som gjort självmordsförsök. Den tydligaste skillnaden är mellan äldre och yngre kvinnor, där äldre kvinnor i betydligt mindre utsträckning haft självmordstankar eller gjort självmordsförsök [16]. I en studie av Margda Waern har de visat sig att 8 av 10 äldre var deprimerade innan självmordet begicks. När Waern granskade journalanteckningarna framgick det att frågor om självmordstankar inte hade ställts och att depressionsbedömningen i något fall inte var nedtecknad trots att läkaren ordinerat antidepressiva läkemedel. Studien pekar också på att kroppslig sjukdom ger en trefaldig ökning av självmordsrisken hos äldre. Den ökade risken för självmord relaterad till fysisk sjukdom tycks dessutom kvarstå även när depressionen är behandlad. Trots att det statistiska underlaget har vissa brister kan man ändå se ett visst ökat samband mellan fysisk sjukdom och ökad risk för självmord hos män [17]. Det finns även indikationer på att självmordsbenägenheten är vanligt förekommande bland medelålders och äldre personer med diagnosen schizofreni, enligt en nyligen publicerad amerikansk studie. Ett samband kunde iakttas mellan graden av självmordsbenägenhet och livskvalitet. Ett statistiskt samband kunde dock inte säkras pga. studiens begränsade omfattning. Studien ger emellertid en fingervisning om vikten av särskilda insatser riktade till målgruppen och fortsatt forskning [18]. Föreningen för suicidprevention och efterlevandes stöd (SPES) har genomfört ett särskilt projekt omfattande äldre. Ett samtalsmaterial riktat till svårt sjuka och äldre samt deras närstående, vårdare och efterlevande har tagits fram. De metoder som finns för att förebygga självmord är verksamma oavsett ålder men det behövs medvetenhet, kompetens och mod hos personalen som möter äldre att samtala om dödstankar och livsleda [19]. Bestämningsfaktorer i relation till psykisk ohälsa hos äldre Psykisk ohälsa hos äldre följer samma mönster när det gäller kön, etnicitet och socioekonomiska förhållanden som hos yngre med psykisk ohälsa. Livsbetingelser som utbildning, arbete, status och delaktighet påverkar också hur åldrandet och hälsoutvecklingen kommer att utveckla sig. Kvinnor lever längre än män men har högre grad av ohälsa. Andra könsrelaterade skillnader är att kvinnor oftare får antidepressiva läkemedel än män samtidigt som fler män än kvinnor begår självmord. Medellivslängden påverkas också av socioekonomiska skillnader. Ett exempel på detta är att skillnaden i livslängd mellan stadsdelarna Östermalm och Skarpnäck i Stockholm är 2,7 år [2]. Sambandet mellan etnicitet och psykisk ohälsa bör hanteras med viss försiktighet. Det verkar som om det socioekonomiska förhållandet är mer avgörande för hälsan än det etniska ursprunget. Utrikesfödda återfinns emellertid ofta i tunga yrken eller bland arbetslösa. När det gäller psykisk ohälsa kan kopplingen till etnicitet också påverkas av erfarenheter från krig, trauma och svåra upplevelser i samband med migrationen. Att ha lämnat sitt hemland kan ha inneburit en förlust av sociala 12

13 relationer eller tillgången till sitt språk vilket ökar den sociala isoleringen. Social isolering är en faktor som ökar risken för psykisk ohälsa. I en studie av uppsökande verksamhet i Rinkeby bland äldre invandrare visade det sig att utlandsfödda deltagare mådde sämre både fysiskt och psykiskt jämfört med svenskfödda [20]. Åldrandet innebär en tid som ger utrymme för reflektion kring och integrering av det levda livet. Äldre med traumatiska upplevelser är en grupp som inte har uppmärksammats i den utsträckning som behövs. Erfarenheter finns av hur åldrandet ger utrymme för återuppväckande av tidigare glömda erfarenheter bl.a. bland dem som överlevt koncentrationsläger [21]. Äldres familjemönster motsvarar också familjemönstren i övriga samhället vilket innebär att även äldre lever i samkönade relationer. Den ofta heteronormativa synen kan innebära att närstående inte synliggörs eller att de äldre själva inte kan vara öppna med sitt livsval och sin partner. Det finns många äldre homo-, bi- och transsexuella som har erfarenheter av en tid då homosexualitet var straffbelagd eller klassificerad som sjukdom. Många har också erfarenheter av att ursprungsfamiljen tagit avstånd och att det inte varit möjligt att få egna barn och bilda familj [22]. Sammantaget är det faktorer som också är viktiga att beakta när det gäller äldres psykiska hälsa och välbefinnande. 13

14 Vård och omsorg Hälso- och sjukvård Allt fler äldre patienter behandlas för psykisk ohälsa inom primärvården. Samtidigt tycks endast hälften av de äldre som har drabbats av depression, ångestsyndrom eller psykos söka hjälp för detta [23]. Orsaken till detta kan vara flera att symtomen tolkas och beskrivs som något annat av den äldre eller att psykisk ohälsa fortfarande kan upplevas som något skamligt. Gruppen äldre får ofta antidepressiva läkemedel utskrivna och ofta under en lång behandlingsperiod. Förklaringen till det är bl.a. att äldres depressioner oftare är långvariga och oftare återkommande än bland yngre vuxna. Men det kan också handla om brister i läkemedelsuppföljningen. Det är också vanligt att äldre får tilläggsbehandling med sömnmedel eller ångestdämpande (bensodiazepiner) [24]. Socialstyrelsen har i rapporten Öppna jämförelser av hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet visat att till en del äldre förskrivs tre eller fyra psykofarmaka regelbundet eller vid behov. Tre eller fyra psykofarmaka är en av Socialstyrelsens kvalitetsindikatorer och en vedertagen indikator för polyfarmaci. Polyfarmaci med psykofarmaka kan inte bara ge ökad risk för biverkningar utan kan också vara ett tecken på brister i behandlingen. Det finns goda skäl för försiktighet och noggrannhet i valet av läkemedel och dosering till äldre [25, 26]. I Socialstyrelsens kunskapsöversikt om schizofreni påpekas det att äldre bör behandlas med lägre doser bl.a. pga. en högre risk för biverkningar. Även de läkemedel som vanligtvis används för att motverka biverkningar kan vara olämpliga att ge till äldre. En avvägning är därför nödvändig mellan risk med och behov av antipsykotiska läkemedel [26]. Förbättringar har skett när det gäller kvaliteten i förskrivningen av vissa lugnande läkemedel till äldre. Men det finns fortfarande kvalitetsbrister när det gäller äldre multisjuka och äldre med demenssjukdom [24]. I de uppföljningar och rapporter som tagit upp äldres psykiska ohälsa finns det få om ens några fakta om tillgången till samtalsbehandlingar med god evidens t.ex. kognitiv beteendeterapi (KBT). Samtidigt pekar SBU på att det finns mycket gott vetenskapligt stöd för effekt av behandling med både antidepressiva och psykoterapi hos äldre upp till och med 75 år. Svenska studier av personer över 80 år saknades vid SBU:s genomgång [8, 27]. 14

15 Verksamhet med särskild äldrepsykiatrisk inriktning Den största andelen äldre med psykisk ohälsa som har behov av vård och omsorg tycks finnas inom primärvården eller äldreomsorgen. En del äldre finns också inom den vanliga vuxenpsykiatrin eller inom geriatriken. En betydligt mindre andel får vård och omsorg genom särskild äldrepsykiatrisk verksamhet inom kommun, landsting eller enskild verksamhet. Det finns i dag bra verksamheter runt om i landet men där det finns äldrepsykiatrisk verksamhet i ett landsting saknas det inte sällan inom kommunen och vice versa. Det äldrepsykiatriska stödet innebär inte bara stöd direkt till den äldre utan kan också innebära konsultativt stöd till en annan vårdgivare alternativt handledning eller utbildning. Det finns också goda exempel på sjuksköterskor med äldrepsykiatrisk kompetens inom primärvården eller som särskilda team. Tillgången till äldrepsykiatrisk kompetens inom landstingen har undersökts av Svensk förening för äldrepsykiatri. Inventeringen gjordes 2006 och En första inventering gjordes av föreningen 1999/2000. Inventeringarna omfattar endast landstingsdriven verksamhet vilket innebär att privat vård och kommunala verksamheter inte omfattas. De preliminära resultaten från inventeringen 2006/2007 visade att i tolv av tjugoen landsting saknades specialiserad kompetens att tillgå för äldre med depression, ångest eller psykos. Tretton landsting saknade specialiserad heldygnsvård i landstingens regi. I vilken utsträckning heldygnsvården ersatts av särskilda boendeformer eller annat stöd i kommunerna framgår inte av inventeringen. Vidare visar inventeringen att tre procent av specialisterna, inom de berörda specialiteterna psykiatri och geriatrik är verksamma inom äldrepsykiatrin. Av psykologerna är 50 av landets psykologer verksamma inom äldrepsykiatrin t.ex. demenssjukvård. Minoriteten är verksam inom området depression, ångest och psykos [28]. Ett exempel på stöd som riktats till äldre psykiskt långstidssjuka kommer från Umeå där ett projekt genomfördes Syftet var att höja livskvaliteten för de äldre. De metoder som användes var bl.a. läkemedelsgenomgång, stöd och handledning till omvårdnadspersonal [29]. Andra exempel kan hämtas från Halland där ett utvecklingsprojekt med särskilda öppenvårdsteam permanentats och från Södertälje där det finns en egen mottagning riktad till äldre med psykisk ohälsa [30]. Exempel på insatser inom kommunala verksamheter är särskilda hemtjänstteam bl.a. i Stockholm [7]. Ett gott exempel finns också i Mölndal där en samlad äldrepsykiatrisk kompetens finns med möjlighet till både konsultativt stöd och direkta insatser. 15

16 Socialtjänsten Det finns inte någon inventering av kommunala verksamheter för tiden 2006/07 motsvarande den som äldrepsykiatriska föreningen genomfört av landstingsdriven verksamhet. Men en inventering av kommunala verksamheter från 2001 visade att en tredjedel av landets kommuner hade särskilda boendeenheter för äldre med psykisk ohälsa. Dessa enheter kunde vara delar av andra större äldreboenden eller fristående boenden. Det saknas också statistik över hur många äldre som har beviljats bistånd i form av boendestöd som socialpsykiatrisk insats [7]. Sådan statistik är emellertid under utveckling vilket innebär att Socialstyrelsen under 2008 kommer att få tillgång till uppgifter om boendestöd som socialpsykiatrisk insats även till äldre. Den äldres psykiska hälsa och behov som har med oro, otrygghet och nedstämdhet att göra utgör sällan en enskild faktor för att få insatser som särskilt boende [7]. Men i en regeringsrättsdom från december 2007 fann domstolen att det inte finns hinder mot att beakta sociala och psykologiska faktorer för att bevilja särskilt boende. Ärendet handlade om en 90-årig kvinna som ansökt om ett få särskilt boende pga. otrygghet och oro. Regeringsrätten anförde i sin dom vad socialutskottet uttryckt i sitt betänkande från 2001 om den nya socialtjänstlagen. Där anges det att äldre ska ha rätt till en meningsfull tillvaro i gemenskap med andra [31]. Samstämmiga uppgifter finns om att inte minst den kommunala äldreomsorgen ställs inför höga krav och behöver ökad kompetens inom området. I det uttrycks inte sällan ett behov av ökat stöd från den specialiserade psykiatrin [7]. I den kommunala äldre- och handikappomsorgen har i snitt 68 procent av personalen någon form av omvårdnadsutbildning och på särskilda boenden är det 78 procent som har omvårdnadsutbildning. Utbildning betraktas ofta som en indikator för kvalitet. Men den formella utbildningen som förordats på nationell nivå har fått kritik för att inte motsvara de reella krav som ställs på personalen. Den personliga lämpligheten betonas också som en viktig faktor för kvaliteten på insatserna [1]. Detta visar att utbildning och handledning behöver utformas utifrån de faktiska behov som råder inom äldreomsorgen och där psykisk ohälsa inte är en obetydlig del. Det är vanligare att äldre med psykiska funktionsnedsättningar bor i boenden med institutionsprägel, i hem för vård eller boende (HVB) eller i blandboenden. De senare är ofta privata boendeverksamheter som ligger utanför den enskildas hemlän. Färre äldre med psykisk funktionsnedsättning bor i hemlika förhållanden än motsvarande grupp yngre vuxna [32]. Personligt ombud har inneburit ett viktigt stöd för människor med långvarig psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Verksamheten med personligt ombud tog sin fart genom psykiatrireformen 1994/95. Vid en mätning 2004 var andelen äldre, över 65 år, som hade ett personligt ombud 8 procent [33]. 16

17 Samverkan Det konstaterades redan i Socialstyrelsens uppföljning av psykiatrireformen 1999 att samverkan mellan olika huvudmän och specialiteter fungerade mindre väl för vissa grupper. En av dessa grupper var äldre med långvariga psykiska funktionsnedsättningar [34]. Mot bakgrund av erfarenheter inom andra områden är risken för brister i samverkan stor för äldre med psykisk ohälsa. Verksamheter och specialiteter som måste samverka kring denna grupp äldre är primärvård, specialiserad psykiatri, geriatrik och socialtjänst. Det ställer höga krav på samordning så att den äldre inte hamnar mellan stolarna eller att varje del endast ser sin del utan att någon ser till helheten. Socialstyrelsen har i redovisningen Psykosocial kompetens i primärvården konstaterat att det finns ett behov av att stödja ett förtydligande av gränserna mellan primärvården och den specialiserade psykiatrin [35]. Kommunerna samverkar i hög grad med andra huvudmän inom primärvård, psykiatri och tandvård. Det saknas emellertid formaliserade avtal, framför allt med psykiatrin där enbart 20 procent av kommunerna slutit avtal. Där samverkan underlättats och samarbetet ökat tycks vara inom verksamheter där psykiatrisk personal på olika sätt är integrerade t.ex. inom primärvården, vilket bl.a. visas i en studie som Socialstyrelsen gjort i norra Sverige. Det var framför allt sjuksköterskor med specialistkompetens i psykiatri som hade sin verksamhet inom primärvården [36]. 17

18 Närstående Synen på närstående till psykiskt sjuka har sedan länge präglats av en kluvenhet. Endera har man sett familjen som orsaken till den psykiskt sjukes problem genom arv eller social påverkan och att den sjuke bör skyddas från påverkan eller kontakt med familjen. Det andra synsättet är att de närstående och familjen är en stor och mycket betydelsefull resurs, ibland den enda som den enskilda har att lita till. Även om attityderna till familjen och de närstående har blivit mer positiva än förut, kan man ifrågasätta vilket bemötande, stöd och hjälp som närstående till äldre med psykisk ohälsa får i dag. Gruppen närstående till psykiskt sjuka äldre är svår att definiera, kvantifiera och därmed att nå. Först handlar det om att identifiera vilka i den äldre befolkningen som drabbats av psykisk ohälsa, sjukdom och funktionsnedsättning. Ibland inkluderar man demenssjukdomarna i begreppet psykiska sjukdomar, ibland inte. Till det kommer gruppen med flera olika sjukdomar samtidigt: multisjuka eller personer med dubbeldiagnoser, där psykisk sjukdom utgör en del av ett större sjukdomskomplex. En särskild grupp av närstående är själva äldre med barn som är drabbade av svår psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Gränsen mellan vad som är psykisk sjukdom och en reaktion på åldrandet i sig är heller inte enkel att dra, vilket naturligtvis också får konsekvenser för närstående. Ser man på vård och omsorg människor emellan ur vårdgivarens perspektiv, finns det uppgifter från ULF-studien 2002/03, som visar att ungefär en fjärdedel av den vuxna befolkningen (55 år och äldre), hjälper regelbundet någon äldre, långvarigt sjuk eller person med funktionshinder. Ett okänt antal mottagare av dessa hjälpinsatser är sannolikt äldre personer som drabbats av olika typer av psykisk ohälsa. Mot denna bakgrund kan man konstatera att kunskapen i ett befolkningsperspektiv om livsvillkoren för de närstående som stödjer och vårdar psykiskt sjuka äldre, är mycket bristfällig. Psykisk ohälsa konsekvenser för närstående Att vara närstående till en person som drabbas av psykisk ohälsa oavsett ålder får många konsekvenser. Det påverkar hälsa, social situation, ekonomi, livskvalitet och levnadsvillkor. En person som vårdar sin make eller maka med psykisk ohälsa riskerar att själv drabbas av både fysisk sjukdom och psykiska besvär. Studier har t.ex. visat att närstående som vårdar psykiskt sjuka löper en ökad risk för depression. Man har också konstaterat att närståendevårdare löper risk för att försumma sig själva med brist på fysisk aktivitet och sömn, och möjligheter att upprätthålla ett socialt umgänge. Livet i stort och smått förändras för närstående också när det gäller arbete, ekonomi och socialt umgänge med andra. Att drabbas av psykisk ohälsa beskrivs ofta som stigmatiserande. Med stigma avses den samling av negativa attityder och uppfattningar som leder 18

19 till att den breda allmänheten känner rädsla, avståndstagande, undviker och diskriminerar personer med psykisk sjukdom. Stigmatiseringen drabbar även anhöriga och närstående. Ibland används begreppet associerat stigma, för att poängtera att detta är ett särskilt problem för närstående. Många närstående har en långvarig erfarenhet av dåligt bemötande av vården och omsorgen. Man känner sig inte sedd, lyssnad till eller hörd. Möjligheterna till inflytande är ofta mycket små och ofta känner man sig inte respekterad av vårdens företrädare. Närståendes upplevelser präglas av sjukdomens prognos och förlopp, vilket gör uppgiften att hjälpa vansklig. Sjukdomen och kontakten med den sjuke kan utlösa en rad olika skiftande reaktioner, som oro, ångest, ilska och sorg. Många närstående upplever det som svårt att förstå och bemöta den sjuke och att det kan skada relationerna både med den sjuke och mellan olika familjemedlemmar. Närståendes känslomässiga reaktioner är tätt sammanvävda med de förändringar som personen med sjukdomen genomgår i de olika sjukdomsstadierna. Vissa kan hyggligt bemästra hur situationen utvecklas, andra rapporterar ökande stress och börda. Under senare år har insikten ökat om att vårdandet inte enbart upplevs som belastande, utan att många närstående samtidigt beskriver positiva och meningsfulla upplevelser. För makar kan vården och omsorgen om partnern också stärka känslan av egenvärde, liksom relationen dem emellan. Den påfrestning som det innebär att vårda en närstående är konsekvens av en mix av händelser, upplevelser och resurser som varierar avsevärt mellan närstående. Det finns mycket stora individuella skillnader i hur anhöriga upplever sin situation. Stöd till närstående Socialstyrelsen konstaterade i sin slutrapport från utvärderingen av 1995 års psykiatrireform att närståendes situation behöver uppmärksammas mer. Deras insatser är mycket omfattande och kommer sannolikt att få en större betydelse i framtiden. Situationen för närstående till psykiskt sjuka äldre berördes inte i detta sammanhang. I slutbetänkandet från Nationell psykiatrisamordning poängteras att brukar- och anhöriginflytandet behöver stärkas. Kommuner och landsting bör i högre grad uppmärksamma de närståendes situation genom att bl.a. utarbeta rutiner för information och stöd. Även här saknas dock resonemang om närstående till psykiskt sjuka äldre. Trots att stöd till närstående har varit en prioriterad fråga inom vården och omsorgen överhuvudtaget under det senaste decenniet, har utvecklingen varit trög. Det är mycket svårt att få en bild av utbudet och tillgången till stöd och hjälp för anhöriga för egen del. Kunskapstillväxten är över lag mycket blygsam eftersom det knappast finns någon forskning eller något utvecklingsarbete på området. Fokus i utvecklingen har legat på stöd till anhöriga som vårdar äldre. Mycket få utvecklingsaktiviteter och ett litet intresse har riktats till stöd för närstående [37]. Inom forskningen finns två olika traditioner när det gäller närstående och familjens roll för personer med psykisk sjukdom. Den ena inriktningen fo- 19

20 kuserar på belastning och börda hos närstående, den andra inriktningen handlar om relationer och känslomässigt klimat i familjen och hur det påverkar sjukdomsförloppet. Båda inriktningarna har lett till ökade kunskaper om de anhörigas situation och olika modeller för att stödja och påverka patientens och anhörigas situation [38]. Vissa psykiatriska diagnoser, framför allt schizofreni och bipolär sjukdom, förknippas med livslångt lidande och obotlighet. På senare år har man inom forskningen ifrågasatt dessa diagnosers kroniska karaktär och långtidsuppföljningar har kunnat visa att ca två tredjedelar av dem som fått kroniska diagnoser återhämtar sig. I perspektivet av möjligheten till återhämtning från en psykisk sjukdom anses familjen vara av avgörande betydelse [39]. Allmänt sett pågår det en tämligen snabb tillväxt av kunskaper i den internationella forskningen när det gäller effekterna av stöd till närstående, framför allt när det gäller stöd till närstående till demenssjuka. Forskning om stöd till närstående till psykiskt sjuka äldre är däremot praktiskt taget obefintlig. Det finns ett antal modeller för att arbeta med familjer och närstående till psykiskt sjuka, som ofta benämns psykoedukativa interventioner. Det handlar om insatser som kunskapsförmedling, problemlösning och inlärning av olika färdigheter, riktade till hela familjen, inklusive den sjuke. Som bakomliggande teoretiska antaganden finns stress sårbarhetsteorier för sjukdomens uppkomst. Sårbarheten innefattar både biologisk och social sårbarhet för sjukdom. Syftet med familjeinterventioner är alltså att påverka sjukdomsförloppet genom att minska risken för återfall och förbättra individens sociala funktion. Det ska förbättra livet tillsammans med sjuke, minska bördan på familjen och underlätta samarbete mellan patient, familj och samhällets vård- och stödinsatser. 20

21 Erfarenheter från reformer inom psykiatri och äldreomsorg Det har genomförts en rad olika satsningar inom både psykiatrin och äldreomsorgen vilka haft till syfte att utveckla bl.a. kompetens och samverkan. Åren fick huvudmännen ca 9 miljarder kronor för att stimulera utvecklingen inom primärvård, vård och omsorg om äldre och psykisk ohälsa inom ramen för den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården. Vid uppföljningen av den statliga satsningen skriver flera landsting att det inte gjorts någon särskild satsning för målgruppen äldre med psykisk ohälsa. Men några landsting har hänvisat till tidigare och pågående satsningar. De landsting som redovisat satsningar visar att det framför allt handlat om förstärkning av sjukskötersketjänster med specialistkompetens, demensmottagning, inventering, kompetenshöjning och psykogeriatrisk verksamhet. Slutsatsen från uppföljningen är emellertid att äldres psykiska ohälsa är det område som fått minst uppmärksamhet [34]. I slutrapporten från 2008 redovisar något fler landsting insatser riktade till äldre än under Det är en tredjedel som rapporterar om insatser i form av strukturerat arbete. Åtta landsting har svarat att man inte genomfört några särskilda satsningar för målgruppen och inte heller planerat några för Enligt slutrapporten så indikerar landstingens redovisningar att äldres psykiska hälsa fortfarande är ett eftersatt område vad gäller mer strukturerade insatser [40]. Under föregående mandatperiod presenterade regeringen en nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre (prop.2005/06:115). Utvecklingsplanen omfattar sex utvecklingsområden. Ett av målen handlar om bättre vård och omsorg om de mest sjuka äldre med demenssjukdom. Äldre med psykisk ohälsa lyfts fram i bakgrundstexten men några konkreta satsningar föreslås inte. Innan utvecklingsplanen skrevs inledde regeringen ett arbete med Kompetensstegen för att öka kompetensen inom äldreomsorgen genom verksamhetsnära aktiviteter. Vid en genomgång av de olika projekt som fått medel är en mycket liten del av kompetenssatsningarna som gjorts riktade till området äldrepsykiatri [41]. År 2003 tillsatte regeringen en nationell psykiatrisamordnare med uppgift att bl.a. ta fram en nationell strategi för utveckling av samhällets insatser till personer med psykiska sjukdomar och psykiska funktionshinder. I slutbetänkandet lyfts äldres psykiska ohälsa under ett avsnitt på fyra sidor. De förslag som samordnaren lyfte fram berörde framför allt vikten av samverkan mellan huvudmännen och att huvudmännen har ett ansvar för att tillgodose de äldres behov [3]. Vid en genomgång av den uppföljning som Socialstyrelsen gjort av de projekt som genomfördes med riktade medel inom ramen för Nationell psykiatrisamordning kan man konstatera att inget projekt är direkt riktat till äldre med psykisk ohälsa [42]. 21

22 Socialstyrelsens förslag till åtgärder Regeringen bör överväga att i högre grad beakta äldres psykiska ohälsa i statliga åtgärder som syftar till att stödja kommuner och landsting att utveckla sina insatser till äldre med psykisk ohälsa Socialstyrelsen anser att äldres psykiska ohälsa i högre grad beaktas när statliga åtgärder vidtas inom områdena äldrepolitik respektive psykiatri. Åtgärderna bör inriktas så att de stödjer huvudmännen att utveckla former för samarbete och gemensamt ansvarstagande utveckla former för integration mellan forskning, utbildning och praktik kring äldres hälsa på regional nivå utveckla personalens kompetens om psykisk ohälsa hos äldre i specialistpsykiatri, primärvård och socialtjänst/äldreomsorg utveckla och förbättra utbudet av boendestöd och särskilt boende för målgruppen. Uppföljningen av den statliga satsningen på psykiatri och socialtjänst visade att kraven på att kommuner och landsting gemensamt skulle ansöka om statsbidrag bidrog till att stärka samarbetet mellan huvudmännen. Satsningar på äldres psykiska ohälsa bör därför genomföras med en sådan inriktning, vara långsiktig och pågå under en period om minst fem år. förstärka forskning och kunskapsutveckling inom området äldres psykiska ohälsa Förutsättningarna för att garantera en utveckling av området äldre med psykisk ohälsa är att forskning och utvecklingsarbete ges ett kraftfullt stöd. Forskningen kring, och vården av, demenssjukdom kan utgöra ett gott underlag även för området äldre med annan psykisk ohälsa liksom de förslag som presenterats inom ramen för utredningen om en evidensbaserad praktik inom Socialtjänsten [43]. Socialstyrelsen har också tagit fram en nationell strategi för evidensbaserad praktik i syfte att stärka arbetet med att införa vetenskapligt utvärderade metoder i det praktiska arbetet samt för att peka ut områden där en ökad kunskapsbildning behövs. Denna strategi omfattar även äldres psykiska ohälsa [44]. 22

23 Huvudmännen bör överväga att vidta särskilda åtgärder för att säkerställa ett gemensamt ansvarstagande för vård- och stödinsatser till äldre som lider av psykisk ohälsa Äldre har ofta sammansatta behov med både somatiska och psykiatriska symtom som sällan kan särskiljas från varandra. Mot den bakgrunden är det viktigt att den äldre har tillgång till en samlad kompetens som innefattar insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Detta förutsätter enligt Socialstyrelsens uppfattning att samarbetet mellan huvudmännen formaliseras och sker på ett systematiskt sätt. Huvudmännen bör därför genom gemensamma ledningsorgan, skriftliga överenskommelser och andra samarbetsformer säkerställa ett gemensamt ansvarstagande för vård och omsorg för äldre med psykisk ohälsa. Detta kan ske genom att dessa frågor uppmärksammas i befintliga samverkansstrukturer eller genom att det skapas särskilda forum för dessa frågor. utveckla former för att på regional nivå integrera forskning, utveckling, utbildning och praktik kring äldres hälsa Socialstyrelsen kan konstatera att äldre med stigande ålder har en ökad risk för att samtidigt drabbas av somatiska sjukdomar, demenssjukdomar och annan psykisk ohälsa. Detta kräver ofta insatser från flera olika yrkesgrupper samtidigt. Socialstyrelsen bedömer därför att det kan finnas behov av regionala lösningar där kompetens om komplexa och sammansatta behov hos äldre samlas genom särskilda centrumlösningar eller på annat sätt. Av särskild vikt är att huvudmännen tar initiativ som säkrar integrationen mellan forskning, utveckling, utbildning och praktik. Beroende på regionala och lokala förutsättningar kan en sådan integration omfatta t.ex. utredning och behandling av särskilt komplicerade tillstånd, tillgång till konsultverksamhet, stöd till systematiska uppföljningar av befintlig verksamhet, implementering av evidensbaserade metoder och arbetssätt samt kompetenshöjande insatser till personal i hälso- och sjukvård och socialtjänst. I utredningen om en evidensbaserad praktik inom socialtjänsten finns förslag på en långsiktig finansiell strategi som kan stödja bl.a. en sådan utveckling [43]. säkerställa kvaliteten och kompetensen i behandlingen av äldre med psykisk ohälsa Socialstyrelsen har konstaterat att det förekommer såväl under- som överbehandling av äldre med psykisk ohälsa. Det finns både risk för polyfarmaci som kan orsaka ökad risk för biverkningar och obehandlade depressioner där farmaka skulle kunna hjälpa. Det saknas också tillgång till samtalsbehandling. Den ökade satsningen på bl.a. psykologer och kuratorer inom primärvården bör genomföras så att det även kommer äldre med psykisk ohälsa till del. Läkemedelsgenomgångar och ökad tillgång till personal med psykosocial kompetens är en viktig uppgift för huvudmännen. 23

24 säkerställa att äldre med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning har tillgång till särskilt boende med trygga och hemlika former. I uppföljningar av äldre med långvarig och svår psykisk ohälsa har det visat sig vara mer vanligt förekommande att den äldre har ett boende med mer institutionsprägel än andra. Det är viktigt att huvudmännen följer upp och säkerställer att äldre med psykisk ohälsa också får samma tillgång till hemlika och trygga boenden som andra. I det arbetet är det angeläget att huvudmännen genomför regelbundna inventeringar avseende målgruppen och dess behov som underlag för planering. Socialstyrelsen planerar att fortsätta att följa och beskriva äldres psykiska ohälsa Med hjälp av uppgifter från individstatistiken inom socialtjänsten, i kombination med andra register som Socialstyrelsen förvaltar, finns successivt ökade möjligheter att ta fram underlag och statistik som belyser äldres psykiska hälsa och ohälsa. Det kommer bl.a. ske genom specialstudier, fortsatt utveckling av socialtjänststatistiken och i Socialstyrelsens riktlinjearbete. På sikt ska resultatet också integreras i Äldreguiden inom äldreomsorgen och i arbetet med att utveckla kvalitetsindikatorer inom äldreomsorgen. ge nationellt stöd till utvecklingen Socialstyrelsen anser att en satsning på äldres psykiska hälsa förutom ökade resurser till huvudmännen också bör innehålla ett nationellt stöd till utvecklingen. Främst handlar detta om att kunskap inom området systematiskt kartläggs, samlas in och implementeras i socialtjänst och hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen har i sitt förslag till en strategi för en evidensbaserad praktik föreslagit sådana insatser generellt för psykiatriområdet. Satsningar på äldres psykiska hälsa bör integreras i en eventuell sådan satsning. ge nationellt stöd inom området samtalsbehandling vid depression och ångest hos äldre Äldre med ångest och depression saknar nästan helt tillgång till samtalsbehandling inom ramen för det offentliga åtagandet. Socialstyrelsen kommer därför inom ramen för de nationella riktlinjerna för behandling av ångest och depression bidra till en ökad kunskap om evidensbaserad behandling samt utveckla strategier för att implementera riktlinjerna. ge nationellt stöd inom området självmord hos äldre. Regeringen har i propositionen 2007/08:110 En förnyad folkhälsopolitik uttalat att man har för avsikt att ge Socialstyrelsen i uppdrag att initiera ett 24