musiken Det brukar bli så när man träffas för nära hemmet, skrattar han.

Transkript

1 Lever för musiken utmaningen och Det är tisdag morgon och jag träffar multimusikern Markus Sjöberg på ett kafé i hjärtat av Södermalm i Stockholm. Han bor bara ett stenkast bort och ursäktar sig för att han är några minuter sen. Det brukar bli så när man träffas för nära hemmet, skrattar han.

2 Markus är född i München och levde därefter sina tidiga barnaår i Esbo. När han var tio år gammal flyttade familjen till Vasa. I tonåren grundade han sitt första band tillsammans med kompisen Marcus Söderström och kort därefter blev musiken hans levebröd. Som 20-åring grundade han jazzklubben DooBop Club i Vasa tillsammans med ett gäng unga och ivriga Vasamusiker. Markus blev också klubbens första ordförande. Vi hade spelat på jazzklubben Fasching i Stockholm och blev inspirerade att starta något eget i Vasa. Jag är oerhört stolt över att DooBop fortfarande finns i dag och att klubben snurrar enligt samma koncept som för nästan 20 år sedan. Vid millennieskiftet bestämde sig Markus för att det var dags att lämna Vasa och pröva på något nytt. Vasa hade och har fortfarande ett jättebra musikliv, men när man har hållit på ett tag på samma ställe så blir man mätt. Jag ville komma ut i större sammanhang och få testa på den typ av produktioner som inte är möjliga att genomföra på en mindre ort. Läs mer om Markus i Kuriren nr 10-11! Text och foto: Fredrik Furu

3 Njutning för mun och öga på Aroma bageri och konditori Då man kommer in i konditoriet ser man inte bara bord och stolar som man gör i de flesta konditorier, utan här får man ta del av en hel bageriverksamhet då man sitter och avnjuter sitt kaffe. Det dagsfärska brödet som säljs här kommer direkt från ugnen och man nästan kan se hur smöret kommer att smälta på de ugnsvarma brödskivorna. I vitrinskåpet finns moussekakor,

4 småbröd och bakelser som väcker sötsuget. Man kan inte tänka sig att gå ut tomhänt ur detta konditori. På luciadagen för två år sedan öppnade Maria Vestergård dörrarna till bageri Aroma i Kvevlax. Öppningen i just Kvevlax var ingen självklar planering från början, men det ena ledde till det andra då Maria skulle förverkliga sin dröm. Maria Vestergård är kvinnan bakom idén till bageriet men det hela började från en helt annan utgångspunkt. Jag hade tidigare byggt upp Wasa konditori i saluhallen i Vasa men hade redan under den tiden många idéer som jag önskade förverkliga. Men vissa idéer krävde mera resurser och planering är vad som gick att förverkliga just då. Jag hade även drömmar om att producera egna produkter, berättar Maria. Då det blev dags att ta ett steg vidare och testa nya idéer sålde hon konditoriet vidare åt Monica Asplund, som fortfarande driver verksamheten. Maria är en kvinna som sprudlar av nya idéer och hon medger att hennes stora passion är att starta upp nya projekt. Ett rum och kök När hon började fila på Aroma-idén så tog den sin start i Vasa i affären Pentik. Jag var på besök i affären och såg genast en företagsidé ta form. Hur skulle det vara att öppna ett kafé i en inredningsaffär? Efter diskussioner med Pentiks affärsföreståndare och ledningen i Helsingfors började man planera och inreda enligt Marias vision. Slutresultatet blev ett kafé som döptes till Ett Rum och Kök och tog sin form på andra våningen i affären. Problemet var bara att produktions-

5 utrymmet inte var tillräckligt stort i lokalen. Jag började se mig omkring och till slut hittade jag det perfekta stället i Kvevlax. Där fanns stora lokaler att hyra och efter planering och ritningar bildades bageriet Aroma. I samma veva tillkom ett konditori i samband med bageriet. Maria hittade också två samarbetspartner till kaféet i Vasa, Fredrik Ohls och Staffan Rönn. Bageriet Aroma är Maria ensam ägare till. Nu har hon sålt sin andel i Ett Rum och Kök till en tredje person, på grund av ändrade familjeförhållanden. Maria och hennes man fick nämligen sitt första barn i juni 2012 och det innebar nya prioriteringar. Läs mer i Kuriren nummer 9! Text och foto: Maria Norrlin-Asplund Från Kökar ut i världen

6 För Ulla-Lena Lundberg är Kökar en klangbotten för upplevelser i olika skeden av livet. Det var där hon bodde sina två första år, och det är dit hon återvänder ibland i sina böcker, alltid i verkliga livet. Ula-Lena Lundberg härstammar från nyländska bönder på mödernet och åländska bondeskeppare på fädernet. Fadern Pehr Lundberg växte upp i Esbo men hade sina rötter i Granboda i Lemland och flyttade till prästgården på Kökar tillsammans med frun Maj strax efter krigsslutet. Han var kyrkoherde, och dog då UllaLena bara var ett och ett halvt år gammal. Mor Maj flyttade med barnen till fastlandet kort efter faderns död. Familjen återkom till Kökar något år senare som sommargäster, och sedan dess har Ulla-Lena ständigt återvänt till ön. Det är en plats på jorden där allt under fötterna är bekant. Jag har ingen släkt på Kökar och är därför en utanför stående, något som jag tror är utmärkande för alla konstnärer. Men jag är glad att min mor hade modet att skaffa sommarstuga på Kökar så att vi fick ha kvar platsen och människorna, som jag tyckte så mycket om, konstaterar Ulla-Lena. Inte är det som Kökar

7 Kökar finns ofta med på ett eller annat sätt i Ulla-Lena Lundbergs böcker. Ibland som en konkret plats, men oftast som en sorts referensram, ett inre landskap att relatera till. I allt jag skriver finns en ort, som bara i vissa böcker är Kökar. Men Kökar står ändå alltid på något sätt för platsens betydelse i mitt sätt att strukturera en berättelse. Ulla-Lena understryker att det handlar om intuitiva och undermedvetna saker som inte ska konkretiseras. Att relatera till Kökar i olika sammanhang är inget som sker medvetet, även om hon ibland stått i någon europeisk magnifik katedral och kommit på sig själv med att tänka inte är det som Kökar, i bemärkelsen urkyrka och första jämförelseobjekt. Vi präglas alla av våra ursprungsmiljöer eftersom det är som barn vi får våra allra starkaste upplevelser. Kökar blev min klangbotten för senare erfarenheter. Personer från barndomen har också gett Ulla-Lena inspiration för olika litterära gestalter. Hennes talföra och munviga farfar Algot blev förebilden för Leonard i den omtyckta sjötrilogin (Leo, 1989, Stora världen, 1991, och Allt man kan önska sig, 1995). Utan den talande släkten hade jag gått miste om mycket av mitt farsarv. Läs mer i Kuriren nummer 8! Text och foto: Johanna Boholm-Saarinen

8 Krista drömmar förverkligar sina Krista Siegfrids har det senaste året blivit ett välkänt ansikte runtom i Finland. Hon har lyckats med något som få finlandssvenskar lyckas med: att bli kändis både för svenskoch finskspråkiga. Ända sedan hon var liten har hon drömt om en karriär inom musik och det senaste året har flera drömmar gått i uppfyllelse. Det känns som att jag äntligen har landat. Jag är redo för det här nu, säger hon. Det senaste året har fört med sig flera förändringar för Krista och hon har äntligen fått sitt efterlängtade genombrott inom musiken. Förra våren deltog hon i The Voice of Finland där hon gick till final, men inte tog hem segern. Då tänkte jag att jag ska nog komma igen, det här är inte slutet utan jag ska visa alla ännu! säger hon.

9 Det löftet höll hon när hon i vinter vann Finlands version av Melodifestivalen, UMK och i samma veva fick sitt första skivkontrakt på en skiva som släpps i vår den 10 maj. Det har alltid varit två stora drömmar för mig: att få skivkontrakt och att få representera Finland i Eurovision Song Contest. Nu när jag har uppnått dem så har jag så klart andra mål som jag satsar på. Man behöver hela tiden hitta nya drömmar att sträva efter. I vintras vann Krista musiktävlingen UMK med låten Marry Hon säger att tanken på att delta har funnits länge orsaken till att hon gjorde det just i år var för att kände att låten var glad och positiv och att det gick bygga en show kring den. Me. och hon att Att skapa show är viktigt för mig och vi lade ner mycket tid på koreografin och övade massor. Samtidigt gällde det att träna vanlig kondition för det krävs flås för att sjunga och dansa samtidigt. Hon ser fram emot ESC, samtidigt nervositeten hela tiden finns där. som hon säger att Jag älskar att tävla men det är helt klart jobbigt att leva med spänningen. Den släpper aldrig och innan UMK-finalen sov jag jättedåligt i flera veckor. Nu har jag kunnat pusta ut lite, men jag vet att nervositeten kommer att vara lika stark igen inför ESC i Malmö. Sedan vet jag också att så fort jag kommer upp på scenen släpper allt och jag kör bara på. Hon tror att hon kan vinna tack vare att hon har en bra låt som fastnar på hjärnan och som har ett kul tema. Jag har ett härligt team brudar med mig på scenen och det syns att vi har kul och njuter av showen. Då blir det också äkta och går genom rutan, så att tittarna känner det. Vi är helt enkelt crazy och vi tänker charma hela Europa, säger hon

10 och ler. Läs mer om Krista i Kuriren nummer 7! Text och foto: Evelina Knipström Kittens klädkammare

11 Mathilda Store har alltid varit kreativ och vågat gå sin egen väg. När hon hittade en bild av en vintagebrudklänning i en tidning vaknade intresset för äldre klädmode på allvar. Nu utbildar hon sig till sömmerska på Optima i Jakobstad, och drömmer om att få sy upp kläder i vintage-stil. Men det var inte sömmerska Mathilda, som ursprungligen kommer från Nedervetil, hade tänkt bli från början. Först gick hon en ettårig fotolinje på Västra Nylands folkhögskola och fortsatte sedan till England där hon studerade grafisk formgivning i två år. Efter utbildningen jobbade hon kvar i England i ett år, men bestämde sig för att söka sig hem till Österbotten. Hon landade i Jakobstad där hon fick jobb på hem- och husgerådsavdelningen på en stormarknad. Hon kunde ändå inte skaka av sig tanken att hon ville något mer. Vändpunkten kom när hon träffade en sömmerska som berättade att det fanns jobb i branschen för den som är utbildad. Snart befann sig Mathilda i studievärlden igen, denna gång som vuxenstuderande och med jobb vid sidan av. Hon driver även en blogg, Kittens kläd-kammare, där hon får chansen att visa upp loppisfynd och egna alster. Bloggen är ett intressant forum. Förutom att jag kan dela

12 mitt intresse med andra så har jag fått kontakt med flera likasinnade. Det finns inte så många här i Österbotten som gillar vintagemode på samma sätt som jag, så det har varit roligt att via bloggen lära känna andra med samma hobby. Det var också glädjande att märka att det faktiskt finns de som klär sig i retrokläder till vardags, vilket förstås inspirerade henne att våga göra likadant. Men annars trivs jag bra med att leva under 2000-talet, säger Mathilda och påpekar att kvinnornas ställning var en helt annan förr och att hon absolut inte vill leva efter många av de värderingar som var rådande då. Favoritårtionden är och 50-talet, men också andra tidsepoker fascinerar. Det är främst individualiteten som lockar. Dessutom är kläderna vackra att se på. Vissa plagg är nästan som små konstverk. Man har lagt ner tid på både små detaljer och helheten, säger Mathilda. Läs mer om Mathilda i Kuriren nummer 6! Text och foto: Åsa Tast

13 Birgitta Weiner har över 500 äggkoppar Jag har varit en samlare hela livet! Då jag var barn var det tändsticksetiketter, bilder av Hagasessorna och glamourösa

14 filmstjärnor, glansbilder med mera, berättar Birgitta Weiner då vi får stiga in i hennes hem för att titta på hennes största samling äggkoppar. Biggi jagar inte nya koppar utan säger att det snarare är så att kopparna har en tendens att komma till henne. Många saker har jag hört att människor samlar på men att samla på äggkoppar låter ganska ovanligt, åtminstone i mina öron. Birgitta Biggi Weiner i Vasa berättar för mig att det inte alls är en ovanlig hobby. Hon vet att det finns många samlare. Det var efter föräldrarnas död på 1980-talet som Biggi och hennes syskon sinsemellan delade upp föremål från sitt barndomshem och det hela började. Min bror, Håkan Ekholm, hade hittat en serie äggkoppar i nickel från mitt föräldrahem och jag bad att få med mig en av dem de symboliserade på något sätt barndomen för mig. Och visst, jag fick en äggkopp. Litet senare hade brodern varit på en resa i Israel och hämtat med sig en äggkopp hem som souvenir. Han sa att du, Birgitta, samlar ju på äggkoppar, så här får du en från Israel. Och ännu litet senare fick jag också en äggkopp i trä från Ryssland med posten det lustiga var ju att jag inte alls samlade på äggkoppar. Nu hade Biggi således tre udda äggkoppar och började fundera närmare på saken: Jag tänkte att ja, äggkoppar är ju visserligen trevliga och ett, tu, tre hade Håkan lyckats styra in mig på att börja samla äggkoppar, skrattar hon. Läs mer om Biggis äggkoppar i Kuriren nummer 5! Text: Lilian Westerlund

15 Foto: Laura Pukkinen Orientalisk kroppen dans stärker Sedan februari ordnas det nybörjarkurser i orientalisk dans i

16 Vasa. Bakom kurserna står 26-åriga Ida Björkqvist som försöker få fler att intressera sig för den här typen av dans. Det finns många fördomar mot orientalisk dans, eller magdans som det kallas i folkmun, men i grunden är dansen ett konstnärligt uttryck som stärker både kroppen och själen. Ida började dansa orientalisk dans 2006 på Layali Orientaliska Dansakademi, då hon bodde i Stockholm. Orientalisk dans är en bra träningsform men tyngdpunkten ligger på ett helt annat plan. Orientalisk dans är väldigt stärkande för både kroppen och själen samtidigt som dansen ökar självmedvetenheten. Just nu är kvinnoidealen väldigt förvirrande och dansen gör att man blir tryggare i sin egen kropp och lär känna sina egna behov. Dansen är precis som musiken ett konstnärligt uttryck men det är ju även bra träning för kroppen, berättar Ida. Kurserna i orientalisk dans riktas främst till flickor och kvinnor i åldern 14 år och uppåt men även män är välkomna. Intresset har nog varit ganska stort men det tar lite tid att etablera sig då man är ny. Man måste jobba hårt så att folk ska få upp ögonen för de här kurserna som jag ordnar. Hittills är det bara kvinnor som deltar och en del av dem har dansat tidigare, medan andra är helt nya och tycker att dansen

17 är intressant. Även män har hört av sig och visat intresse för att lära sig dansen. Läs mer om Ida och orientalisk dans i Kuriren nummer 4! Text och foto: Carl-Magnus Långkvist Johan ser möjligheter hellre än problem

18 Johan Kullas är småbarnsfar, företagare, politiker och väldigt nöjd med livet. Trots att han har en medfödd muskelsjukdom låter han inte den hindra sig från att uppnå mål och njuta av livet. Jag träffar Johan Kullas på hans kontor vid Universitetsstranden i Vasa. Genom fönstret ser man över vattnet till både Sandö och Vasklot. Johan är vd för itföretaget Neotide som han grundade tillsammans med Patrik Simons i början på 2000-talet. I början var det också tufft eftersom den så kallade it-bubblan sprack samtidigt. Egentligen var det sämsta möjliga tidpunkt att starta ett eget it-företag vid den här tiden. Det första året arbetade vi utan lön men vi tvivlade aldrig på företaget, säger Johan. I dag har företaget nio anställda och en av grundstenarna är att alla ska har roligt på arbetsplatsen. Johan har en medfödd muskelsjukdom vilket gör att han sitter i rullstol. Sjukdomen är stabil vilket betyder att han varken blir starkare eller svagare. Johan försöker själv ignorera sitt handikapp så långt det går men ska han till exempel på möten hör det till att i förväg kontrollera att han kommer fram med rullstol.

19 Det blir bättre hela tiden för en rullstolsburen att ta sig fram men Vasa stad har fortfarande stora problem. Det att man inte kan röra sig på alla allmänna platser är inte okej. Det känns som att vanliga personer tar det här på allvar, men det fastnar i den byråkratiska processen där det blir en ansvarsfråga av oproportionella mått. Man behöver inte satsa på dyra hissar. Det finns massor med små trappsteg som man kan åtgärda med små medel. Städer och kommuner borde föregå med gott exempel, säger Johan. Läs mer om Johan Kullas i Kuriren nummer 3! Text och foto: Carl-Magnus Långqvist Skratt och humor hör till

20 deras vardag Flera av våra läsare har redan hunnit bekanta sig med Kurirens nya seriestripp Al och Sal, de tokroliga och trevliga männen som lagar mat men alltid misslyckas. Al är lite girig och fin av sig. Sal är inte precis någon mästerkock. En gång då Al ville smaka på den legendariska franska smörgåsen croque monsieur, klädde Sal ut en krokodil i kostym.vad visste han om smörgåsar med fina och krångliga utländska namn? I Al och Sal får vi släppa loss ordentligt och ha roligt, säger tvillingbröderna Janne och Johnny Ramstedt, serietecknarna som skapar Al och Sal.

21 Bröderna Ramstedt är hemma från Jakobstad, men båda två bor numera i Åbo. Idén till Al och Sal föddes i köket hemma hos Janne. Bröderna stod i köket och kokade pasta och skämtade om den månne var al dente. Vem är egentligen al dente? undrade de, humorn flödade där i köket den dagen och det ena skämtet födde det andra. Plötsligt skrattade de åt ordet salmonella, och där någonstans på vägen föddes idén till en seriestripp om matlagning. Läs mer om bröderna Ramstedt i Kuriren nummer 2! Här finns allt för vana och

22 mindre vana handarbetare Marlene och Kaj Björk demonstrerar sina specialområden inom handarbete. År 1974 öppnade Gretel Björk handarbetsaffär i Vörå. Den affären finns ännu kvar och ägs i dag av Gretels barn Kaj och Birgitta Björk. På kundernas begäran öppnade Kaj Björk en handarbetsaffär även i Vasa år Kunderna tyckte det behövdes en bra handarbetsaffär i Vasa och jag ångrar inte alls beslutet att öppna affären här i Vasa, säger Kaj och ser ut över affären där han jobbar tillsammans med hustrun Marléne Björk. Inne i affären pryds väggarna av hyllor med olika sorters garn i alla tänkbara färger, och broderier finns upphängda och ger inspiration till den som stiger in genom dörren. Stämningen i affären är varm och hemtrevlig, och när Marléne och Kaj Björk börjar berätta om sina specialiteter märks det att de verkligen trivs med sin livsstil. Jag håller mest på med stickning och virkning medan Kaj är bättre på att sy och brodera, berättar Marléne.

23 Läs mer om Vörå handarbetsaffär och Kaj och Marlene Björk i Kuriren nummer 1! Text och foto: Emelie Jakobsson