INSTUDERINGSMATERIAL FÖR LÄKEMEDELSDELEGERING

Transkript

1 INSTUDERINGSMATERIAL FÖR LÄKEMEDELSDELEGERING

2 Inledning För att få utföra vissa arbetsuppgifter i hälso- och sjukvården krävs yrkeslegitimation. Exempel på sådana arbetsuppgifter kan vara att ge läkemedel eller utföra såromläggningar. Ibland är det mera lämpligt att den person som befinner sig närmast patienten utför dessa arbetsuppgifter. Då kan det bli aktuellt för sjuksköterskan att delegera arbetsuppgiften. Det är höga krav för att få en delegering. Kraven finns för att patienten ska känna sig trygg och få en patientsäker vård. Du som får delegeringen ska känna dig säker i att utföra de delegerade arbetsuppgifterna. En delegering för läkemedel kan du få när du: gått dina introduktionsdagar har inlogg i Procapita utfört webbutbildning Jobba säkert med läkemedel. För insulindelegering ska du även utfört delkursen Ge insulin varit på delegeringstillfälle hos sjuksköterska där du får genomföra ett skriftligt kunskapstest. Din delegering är tidsbegränsad som längst ett år. Din delegering kan återkallas om du inte utför uppgiften på ett patientsäkert sätt. Vid all läkemedelshantering ska du följa basala hygienrutiner och du ska alltid tvätta händerna och använda handskar i samband med att du ger patienten läkemedel. Regelverk När du fått din delegering och utför arbetsuppgifter på delegering har du samma skyldigheter som legitimerad sjuksköterska. Det innebär att du arbetar under Hälso- och sjukvårdslagen och Patientsäkerhetslagen och har själv ansvaret för hur du utför dina arbetsuppgifter. I hälso- och sjukvårdslagen ställs krav på att hälso- och sjukvården ska uppfylla kraven på en god vård. Det innebär att vården ska: vara av god kvalitet, ha god hygienisk standard och tillgodose patientens behov av trygghet i vård och behandling vara lätt tillgänglig bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet främja goda kontakter mellan patienten och personalen tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet Patientsäkerhetslagen säger att du som hälso- och sjukvårdspersonal måste utföra den delegerade uppgiften efter vetenskap och beprövad erfarenhet. Du blir själv ansvarig för hur du utför uppgiften. Du måste även rapportera om en patient skadats eller riskerar skadas i samband med att vi ger dem vård.

3 Även följande förskrifter och allmänna råd från Socialstyrelsen är aktuella vid delegering: Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ordination och hantering av läkemedel i hälso- och sjukvården Allt detta innebär att varje delegering ställer stora krav på gott omdöme, goda kunskaper och noggrannhet hos både dig och den som delegerar. Både den som ger en delegering och du som tar emot delegeringen måste vara säker på att du faktiskt förstår vad uppgiften innebär och klarar av att utföra uppgiften på ett säkert sätt. Ansvarsfördelning Medicinskt ansvarig sjuksköterska (MAS) MAS ansvarar för att patienterna får en säker och ändamålsenlig vård och behandling av god kvalitet i kommunen. MAS beslutar vilka hälso- och sjukvårdsuppgifter som kan delegeras och har ett övergripande ansvar för att delegeringarna sköts på ett säkert sätt. Enhetschef Enhetschef ansvarar för att det finns personal med delegering och att du har förutsättningar att utföra ditt arbete. Enhetschef ansvarar, tillsammans med dig, att du är förberedd inför delegering. Sjuksköterskans ansvar Sjuksköterskan ansvarar, planerar och följer upp alla hälso- och sjukvårdsinsatser kring patienten. Sjuksköterskan bedömer om du har tillräcklig kunskap för att få delegering och kontrollerar att du klarar av uppgiften. Ditt ansvar Att vara förberedd inför kunskapstestet som görs vid delegeringstillfälle Att arbetsuppgiften utförs på ett säkert sätt Att tala om för sjuksköterskan om du inte klarar av arbetsuppgiften Att förnya delegering i god tid Att ta reda på vilka rutiner som gäller där du arbetar och ha kunskap om dessa Meddela sjuksköterskan och chefen om något blivit fel via avvikelse Läkemedel Läkemedel kan ges på många olika sätt ex. genom munnen, via lungor, ändtarm, via huden eller som injektion. Hur lång tid det tar innan ett läkemedel börjar verka beror på det verksamma ämnet i läkemedlet och hur det ges. Du kommer märka att samma läkemedel har olika namn. Det kallas generiska/synonyma läkemedel och innehåller samma verksamma ämne. För att en behandling med läkemedel ska fungera bäst är det viktigt att läkemedlet ges på

4 rätt sätt. När en person blir äldre kan åldrandet och olika sjukdomar medföra att det blir svårare att ta sina läkemedel. Personen kan bli glömsk eller få problem med att svälja och då hjälper vi till. Vid all läkemedelshantering är handhygienen mycket viktig och basala hygienrutiner gäller har en bra webbsida med allmänna texter om läkemedel och praktiska råd om hur du ska ge läkemedel. På webbplatsen Medicininstruktioner finns instruktioner för rätt användning av läkemedel och medicinska hjälpmedel: Finns även som app. Tabletter Tabletter är den vanligaste läkemedelsformen och finns i olika sorter. Om tabletten ska sväljas ska det göras med ett halvt glas vätska i sittande ställning. Kontrollera att inga läkemedel finns kvar i munnen. Vissa tabletter är stora och kan vara besvärliga att svälja. En del tabletter och kapslar går att dela eller krossa, men det gäller inte alla, en del får absolut inte krossas. Du får aldrig dela/krossa/öppna en tablett/kapsel utan att fråga sjuksköterskan. Om patienten tycker att det är svårt att svälja kan du prova att ge dem med någon trögflytande dryck, ex. filmjölk eller nyponsoppa. Vissa tabletter ska ges enligt särskilda anvisningar, ex. i samband med måltid eller inte tillsammans med mjölkprodukter. Detta ska finnas anvisat i läkemedelslistan. Vanliga tabletter: den vanliga tabletten löser upp sig i magsäcken efter att man har svalt den. Tuggtabletter: tuggas sönder innan den sväljs. Kapsel: läkemedlet finns i en kapsel som löser upp sig i magsäcken eller längre ner i tarmen. Kapslarna ska sväljas hela. Brustabletter: löses upp i minst ett halvt glas vatten innan den tas. Sugtabletter: patienten ska suga på tabletten som löses upp långsamt i munnen. Depottabletter: löser upp sig långsamt i magsäck/tarm. Får inte delas eller krossas. Enterotabletter: är täckt med ett överdrag som tål magsäckens sura innehåll. Får inte delas eller krossas Sublinguala resoribletter: ska läggs under tungan där de snabbt smälter. Det verksamma ämnet tas upp i blodet via slemhinnan i munnen och verkar inom några minuter. Buckaltabletter: läggs under överläppen eller insidan av kinden. Det verksamma ämnet tas upp i blodet via slemhinnan i munnen. De klibbar fast vid tandköttet när de blir fuktiga och verkar så länge som den finns kvar. Det går bra att äta och dricka när patienten har tabletten inne i munnen. Ögondroppar/ögonsalvor Ögondroppar/ögonsalvor kan ges vid t.ex. starr, infektioner eller torra ögon. Hållbarhetstiden är begränsad. Använd inte samma droppflaska eller tub mer än en månad

5 efter att den öppnats. Det är viktigt att skriva datum på förpackningen när du öppnar en ny flaska med ögondroppar eller en tub med ögonsalva En del ögondroppar/ögonsalvor, i obruten förpackning förvaras i kylskåp. Om dropparna ges kalla kan de irritera ögonen. Därför ska man förvara den förpackning som används i rumstemperatur. Kontrollera alltid att rätt öga behandlas. Det finns risk för förväxling. T.ex. med höger öga menas patientens högra öga det vill säga så som patienten uppfattar det. Så här ger du ögondroppar 1. Använd rena handskar 2. Skaka flaskan lätt innan användning. 3. Be patienten luta huvudet något bakåt eller ligga ner. 4. Håll droppflaskan rakt över och tätt intill ögat. För att bakterier inte ska komma in i flaskan eller i tuben ska man undvika att röra vid ögat eller ögonfransarna med flaskmynningen. 5. Be patienten rikta blicken uppåt och dra samtidigt ner det undre ögonlocket. 6. Tryck ut en droppe i taget ur flaskan. 7. Be patienten sluta ögat och blunda en kort stund. Så här ger du ögonsalva 1. Använd rena handskar 2. Be patienten luta huvudet något bakåt eller ligga ner. 3. Håll tuben rakt över och tätt intill ögat. Undvik att nudda ögat 4. Be patienten rikta blicken uppåt och dra samtidigt ner det undre ögonlocket. 5. Tryck ut en smal sträng (ca 1 cm) salva så att den hamnar innanför det undre ögonlocket. 6. Be patienten sluta ögat och blunda en kort stund. Om du ska ge patienten olika ögondroppar i samma öga så ska du vänta mellan dropparna. Som regel i fem minuter men det kan vara längre vilket då ska framgå tydligt på särskild ordination från ögonmottagningen. Om patienten har smörjande droppar, ex Viscotears, ska dessa ges efter andra droppar. Om du ska ge både droppar och salva ska du ge dropparna först. Örondroppar Örondroppar kan användas för att mjuka upp vaxproppar, vid eksem och infektion. Be patienten ligga på sidan. Räta ut hörselgången innan läkemedlet ges genom att dra försiktigt i örats övre del. Fetvadd används för att förhindra att örondropparna rinner ur. Fetvadden kan avlägsnas efter 1 timme. Mixtur och oraladroppar Mixturer och oraladroppar är flytande läkemedel som ges i munnen. Dessa ska mätas upp innan du ger det till patienten. Eftersom det är viktigt att du ger rätt mängd läkemedel ska du alltid använda dosmått som är graderade i milliliter och inte en vanlig sked. Läkemedel i droppform förvaras i flaskor med en liten öppning så att det kommer ut droppvis så att du lättare kan räkna dropparna. I annat fall finns en tillhörande pipett. Kontrollera om flaskan ska skakas innan.

6 Salvor, kräm, gel Salva, kräm och gel kan du behöva ge om patienten har ex. utslag, svampinfektion, torr hud. Smörj på rätt ställe och om det finns ett schema så var noga med att följa det. Läkemedelsplåster Läkemedelsplåster ger en kontinuerlig tillförsel av läkemedlet genom huden ut i blodbanan. Vanligast förekommande är plåster mot smärta. Du ser på signeringslistan när plåstret ska bytas. Hos vissa patienter är det var 3:e dag och hos andra en gång i veckan. De ska placeras på skuldror, bröstkorg eller överarmen på slät, torr, ren och hårfri hudyta utan irritation. Vid byte av plåster ska det nya plåstret fästas på en annan hudyta. Hela plåstret, speciellt kanterna måste ligga an ordentligt mot huden. Läkemedelsplåster mot smärta är narkotikaklassade och ska hanteras med särskild kontroll. Om patienten får hög feber måste sjuksköterskan kontaktas eftersom effekten på plåstret ökar Så här ger du läkemedelsplåster 1. Använd rena handskar 2. Inspektera huden och avlägsna det gamla plåstret 3. Skriv datum på nya plåstret 4. Fäst plåstret på huden och tryck handflatan mot plåstret i 30 sekunder. 5. Använda plåster kasseras enligt särskilda rutiner. Inhalation Läkemedel som ska inhaleras/andas in finns i pulver-, vätska- och gasform. Det finns olika sätt att inhalera på. Läkemedlet ska komma ner i lungorna så be därför att patienten andas in ordentligt. Efter inhalation är det viktigt att låta personen skölja munnen med vatten, för att undvika svampbildning. Du måste veta hur inhalatorn fungerar innan du hjälper patienten. Vissa inhalatorer behöver fyllas på med separat läkemedelsampull som levereras tillsammans i förpackningen. Läs bruksanvisningen om du känner dig osäker. På webbplatsen Medicininstruktioner finns ytterligare instruktioner för rätt användning av läkemedel och medicinska hjälpmedel: Finns även som app. Vid fortsatta oklarheter om handhavande av inhalation kontakta sjuksköterska.

7 Granulat och pulver Granulat och pulver är finfördelat läkemedel och är oftast doserat i portionspåsar. Pulver ska lösas i vätska. Granulat kan strös på gröt eller filmjölk och bör inte tuggas. Klysma/rektal vätska Klysma/rektal vätska ges i ändtarmen. Vissa läkemedel som ska tas upp av blodet i tarmen verkar inom några minuter såsom ex. kramplösande läkemedel vid epileptiska anfall. Om läkemedlet är till för att sköta magen, ska det om möjligt verka i cirka 20 minuter innan patienten går på toaletten. 1. Använda rena handskar 2. Låt patienten ligga på sidan med benen lätt böjda. Tänk på den etiska aspekten och patientens integritet. 3. Bryt av änden på pipen. 4. Smörj eventuellt lite salva på pipen och för in hela försiktigt i ändtarmen. 5. Tryck ihop plastbehållaren så att den verkligen blir tömd. 6. Dra ut pipen med plastbehållaren fortfarande hoptryckt. Annars kan medicinen dras tillbaka in i behållaren. 7. Be patienten knipa och ligga kvar i några minuter så att medicinen inte rinner ut. Suppositorer Suppositorier kallas också stolpiller och ges i ändtarmen. De ges ex. när patienten inte kan ta medicin genom munnen. Tarmens slemhinna suger upp läkemedlet och för den vidare ut i kroppen. 1. Använd rena handskar. 2. Låt patienten ligga på sidan med benen lätt böjda. Tänk på den etiska aspekten och patientens integritet. 3. Ta av aluminium- eller plasthöljet runt suppositoriet. 4. För in suppositoriet med den platta änden först. Läkemedel vaginalt Läkemedel kan ges vaginalt genom vagitorier, vaginaltabletter, kräm och gel. De ges oftast som behandling vid svamp- eller bakterieinfektioner eller för behandling av torra och sköra slemhinnor. Läs alltid bruksanvisningen i förpackningen för att veta hur läkemedlet ska användas.

8 Spray Läkemedel kan ges i sprayform under tungan. Det verksamma ämnet tas upp i blodet via slemhinnan i munnen och ger snabb effekt. 1. Flaskan behöver inte skakas före användandet. Tag av plasthatten (figur A). 2. Innan du använder sprayen första gången ska du testspraya 2 gånger i luften. 3. Om sprayflaskan legat oanvänd mer än 14 dagar bör du upprepa test-proceduren. 4. Under sprayning - håll dosflaskan med huvudet Figur A Figur B uppåt och med munstycket så nära munnen som möjligt. 5. Spraya föreskrivet antal doser in i munnen under tungan (figur B), utan inandning. Be patienten stänga munnen direkt efter sprayningen. 6. Sätt tillbaka plasthatten efter användandet. Syrgas (O2) Om en patient har svårt att syresätta sig kan hen bli ordinerad syrgas av läkaren. Syrgas är ett läkemedel och finns i tuber eller i en syrgaskoncentrator. Ordination för mängden syrgas som ska ges mäts i liter/minut. När syrgas är aktuellt för patient ska syrgasmottagningen ge särskild information. Särskild pärm med information gällande syrgasbehandlingen ska finnas hos patienten. Syrgas är tyngre än luft och fastnar i material t.ex. i kläder, sängtextilier och gardiner som medför en ökad brandrisk. Av den anledningen får inte rökning eller öppen eld förekomma. Syrgas som fastnat i textilmaterial skakas bort t.ex. när du bäddar sängen. Tänk på att syrgasmolekylerna finns kvar även när syrgasen är avstängd. Om patient med syrgasbehandling avlider tänd då inte levande ljus i rummet. Vid högt tryck kan syrgastuber självantända och brinna explosionsartat. Vid hantering av gastuber måste utrustning och verktyg vara fria från fett. Om fett finns kring öppningen på gastuben kan det i kombination med högt tryck av syrgas vid ev. läckage öka risken för brand/explosion. Om patienten har torr hud kan salva eller kräm användas i måttliga mängder.

9 Läkemedelslistor På läkemedelslistan står det b.la. vilka läkemedel som patienten har ordinerat, aktuell dosering samt när och hur de ska ges. Det finns olika läkemedelslistor och det är viktigt att du kontrollerar att signeringslistan och läkemedelslistan stämmer överens med läkemedlet du ska ge. Du är den sista kontrollstationen i läkemedelskedjan innan patienten får läkemedlet. Läkemedelslistor och signeringslistor ska förvaras i Hemmapärmen hos patienten. Det är sjuksköterskans ansvar att kontrollera att läkemedelslista och signeringslista är korrekta och överensstämmer med varandra. Signeringslista byts ut/sätts in för en månad i taget i Hemmapärmen. Om du skulle upptäcka några fel på läkemedelslistan som inte överensstämmer med signeringslistan ska du alltid kontakta sjuksköterskan. ApoDos För att det ska vara både enkelt och säkert att hantera läkemedel brukar tabletter komma färdigförpackade i dospåse. På dospåsen står personens namn, personnummer, vilka läkemedel påsen innehåller och vid vilken tid läkemedlen ska tas. Dospåsarna kommer i en rulle från apoteket varannan vecka och räcker för två veckor. En patient kan ha flera ApoDos-påsar vid samma tillfälle. En del har det tillfälligt pga akuta läkemedelsändringar och en del har det hela tiden pga många tabletter vid samma tillfälle. Vissa tabletter går inte att lägga i dospåse, dessa förvaras i originalförpackning eller delas i dosett av sjuksköterska Utlämning av dospåsar samt receptförnyelse görs av hemtjänst enligt gällande rutin. Rutinen finns att läsa på din arbetsplats. Ibland får patienten tillfällig medicin som inte delas i ApoDos. Det kan t.ex. vara en antibiotikakur vid urinvägsinfektion. Då kommer sjuksköterskan dela antibiotikan i en dosett och lägga in det på signeringslistan. Ibland kan läkaren behöva ändra medicineringen snabbt så att vi inte kan vänta på nästa dosrulle. Då delar sjuksköterskan en tillfällig dosett. Patienter med ApoDos har en läkemedelslista från Pascal. Läkemedel som inte kan läggas i dospåse och läkemedel i originalförpackning är också med på läkemedelistan. Om patienter har vid behovsordinationer finns ordinationen också på denna läkemedelslista. När du tar tabletter ur dospåsar ska du kontrollera att antalet tabletter stämmer med läkemedelslistan som finns i Hemmapärmen. Om något är oklart kontakta sjuksköterska. Nedan ser du exempel på läkemedelslista vid Apodos.

10 Läkemedelslista för vid behovsläkemedel

11 Dosett Patienten som inte har ApoDos har sina läkemedel delat i dosett. Det är sjuksköterskans ansvar att dela dosetten. Dosetten ska vara märkt med namn och personnummer. Om patienten har två dosetter ska dessa vara uppmärkta och noterat på signeringslistan. När du tar tabletter ur dosetten ska du kontrollera att antalet tabletter stämmer med läkemedelslistan som finns i Hemmapärmen. Om något är oklart kontakta sjuksköterska. Nedan ser du exempel på läkemedelslista vid dosett. Om patienter har vid behovsordinationer finns ordinationen att läsa under Dosering.

12 Vid behov medicin (vb) Vissa mediciner behövs bara ibland. Dessa kallas för vid behovs medicin (vb), de ges någon gång emellanåt t.ex. smärtstillande läkemedel när patienten har värk. På läkemedelslistan står det om patienten har vid behovsmedicinering (se ovan). Innan patienten ges vb medicin måste sjuksköterskan kontaktas. Innan kontakt med sjuksköterska är det viktigt att kontrollera läkemedelslistan. Det kan hända att patienten redan fått medicinen eller snart kommer att få samma medicin från sin ordinarie medicindos (ex smärtstillande och lugnande läkemedel). Vid telefonkontakt med sjuksköterska beskrivs patientens symtom, därefter tar sjuksköterskan beslut om medicinen ska ges. Sjuksköterskan skriver en läkemedelsåtgärd i HSL-journalen. Delegerad personal som har gett vid behovs medicin dokumenterar i HSL-journal under ordination läkemedel. Vid vissa sjukdomstillstånd kan du ge vid behovs läkemedel innan kontakt med sjuksköterska. Dessa sjukdomstillstånd är: Känd epilepsi med kramptillstånd. Du ger ordinerad vid behovsmedicin för kramptillstånd. Därefter kontaktas tjänstgörande sjuksköterska och anteckning görs i HSL-journal under ordination läkemedel. Kända kärlkrampsbesvär. Du ger ordinerad vid behovsmedicin för kärlkrampsbesvär. Därefter kontaktas tjänstgörande sjuksköterska och anteckning görs i HSL-journal under ordination läkemedel. Blodförtunnande behandling Blodförtunnande läkemedel ges som skydd mot blodpropp och patienter med blodförtunnande läkemedel har en ökad blödningsrisk. Detta är viktigt att tänka på vid fallolycka eller sårskada. Du behöver även vara uppmärksam på blod i urinen, i avföringen, från näsan samt om patienten får blåmärken eller ändrat beteende. Då ska du alltid kontakta sjuksköterska på hemsjukvården eller vårdcentral/1177 beroende på anslutningsnivå. Om missad dos upptäcks ska alltid hemsjukvården kontaktas för ställningstagande om fortsatt hantering. Det vanligaste blodförtunnande läkemedlet är Waran/Warfarin ska ges regelbundet på kvällen och antal tabletter kan variera från kväll till kväll. Ett blodprov tas för att veta hur många tabletter som ska ges. Hur många tabletter som ges står i AVK-brevet som finns i Hemmapärmen. I AVK brevet står även när nästa blodprov ska tas. Det finns även andra blodförtunnande läkemedel som ges i samma dos varje dag och de kan då ligga i apodosen, så tänk på att alltid läsa läkemedelslistan om patienten har ramlat eller blöder av andra anledningar. Nedan ser du exempel på AVK-brev. Inringad del är senaste värdet och aktuell dosering dvs antalet tabletter som ska ligga i dosett.

13 Narkotika och förbrukningsjournal Vissa lugnade, smärtstillande och kramplösande läkemedel klassas som narkotika. Alla narkotikaklassade läkemedel som delegerad personal hanterar ska hållas inlåsta i låsbar förvaring. De läkemedel som patienten själv ansvarar för behöver inte vara inlåsta. För varje narkotiskt läkemedel ska det finnas en förbrukningsjournal där all förändring av mängden narkotika ska dokumenteras. Detta behövs inte för läkemedel i APO-dos eller läkemedel som patienten själv ansvarar för. Förbrukningsjournalerna förvaras i patientens Hemmapärm. Det finns tre situationer då förbrukningsjournalen ska användas: Tillförsel, uttag och kassation. Tillförsel innebär att läkemedel fylls på hemma hos patienten. Uttag sker när läkemedel tas från förpackning till patienten. Kassation innebär att ett läkemedel kasseras utan att patienten har fått läkemedlet. Instruktioner i punktform finns på papper som sitter i anslutning till förbrukningsjournalerna i Hemmapärmen. Sjuksköterska från hemsjukvården kontrollräknar dessa läkemedel regelbundet. Vid avvikelse i saldo ska sjuksköterska kontaktas och avvikelserapport skrivas. Förbrukade narkotiska plåster sätts på särskilt papper. Se hur de ser ut på bilderna nedan.

14

15 Överlämnande av läkemedel Det är många kontroller innan en patient får sitt läkemedel. Du är den sista som kan kontrollera att inget har gått fel i läkemedelskedjan så att det blir rätt läkemedel till rätt patient vid rätt tidpunkt. 1. Kontrollera identitet 2. Kontrollera signeringslistan 3. Rätt tid och datum 4. Rätt administreringssätt 5. Rätt antal tabletter mot rätt läkemedelslista 6. Kontrollera att patienten svalt tabletterna 7. Signera att patienten svasigner Signeringslista På signeringslistan ser du vilka tider patienten ska ha sina läkemedel. KontrolleraRätt administreringssärätt antal tabletter mot rätt läkemedelslista 1. Kontrollera Det är hemsjukvården som ansvarar för att signeringslistan är uppdaterad. Om signeringslistan inte verkar stämma ska hemsjukvården kontaktas. Delegerad personal får inte ändra på signeringslistan. Du ska alltid kontrollera signeringslistan innan du ger läkemedel så att ingen annan redan gett läkemedel. När patienten tagit sina läkemedel ska du signera med dina initialer. Om patienten inte tar läkemedlen vid ditt överlämnande finns fem siffror som kan användas tillsammans med din signatur. Se på bilden nedan.

16 Avvikelser När något går fel i läkemedelshanteringen, som kan innebära risk att patienten skadas, måste du rapportera händelsen till sjuksköterskan och dokumentera händelsen i vårt avvikelsesystem. Det kan vara händelser som att det är fel antal tabletter i dosetten, att du upptäckt att patienten inte fått sin medicin eller att patienten fått dubbel dos. Att patienten inte vill eller kan ta emot sina läkemedel är ingen avvikelse, däremot ska det noteras på signeringslista och sjuksköterska ska kontaktas. När du berättat för sjuksköterskan vad som hänt tar hen ställning till vad som ska göras. Avvikelserapportering är viktigt för att vi ska kunna vidta åtgärder och förebygga att händelsen upprepas igen. Det är den person som uppmärksammar händelsen som skriver avvikelserapporten samt dokumenterar i Procapita. Diabetes När vi människor äter stiger blodsockernivån i kroppen och då behövs insulin för att kunna reglera ner blodsockret. Det är insulinet som gör att cellerna i kroppen kan ta upp sockret i kroppen och använda det som en sorts bränsle. Diabetes innebär minskad eller ingen produktion av hormonet insulin och då påverkas blodsockernivån. Cellerna i kroppen kan då inte ta upp sockret utan det är kvar i blodet och ger högt blodsocker. Diabetes kan behandlas på olika sätt genom kost, tabletter eller insulin. Det är oavsett

17 behandlingsmetod viktigt med regelbundna måltider och att måltider intas i samband med behandlingen. Normalt blodsocker för en äldre person kan ligga mellan 5-15mmol/l. Oftast accepteras ett något högre värde hos en äldre person än hos en yngre. Ett högt blodsocker kan i längden ge komplikationer men är inte akut fara för personens liv, medans ett lågt blodsocker är viktigt att åtgärda akut. Som regel kan du alltid tänka att om en diabetiker beter sig annorlunda så är blodsockret lågt. Du ska då ge något att äta eller dricka. Vid mycket lågt blodsocker kan patienten bli medvetslös och då ska du ringa 112 och kalla på ambulans! Vid symtom på för högt eller lågt blodsocker eller förändrat hälsotillstånd såsom kräkning, diarré, feber eller om patienten äter dåligt/inte alls ska du kontrollera blodsockret och informera sjuksköterska.

18 Symtom vid förhöjt blodsocker (hyperglykemi): Sömnsvårigheter trötthet stora urinmängder muntorrhet stor törst Symtom vid för lågt blodsocker - insulinkänning (hypoglykemi): humörsvängningar huvudvärk trötthet blekhet svettningar hunger synstörningar yrsel oro förvirring ängslan

19 Du som inte ska ha delegering för insulin och innohep kan nu fortsätta till rubriken Olika typer av behandlingar Lokala rutiner vid insulinbehandling Om patienten ska ha insulin framgår detta i TES. Aktuell ordination står på blått ordinationskort i Hemmapärmen Särskild signeringslista med stickschema används Öppen insulinpenna förvaras i rumstemperatur och oöppnad förvaras i kylskåp. Skriv datum för öppnandet på pennan. I vissa fall är även kanyler inlåsta för att säkerställa att patienten inte tar insulin självständigt. Kanylavklippare (Safe-clip) ska användas. De finns att hämta på apotektet. Kanylburk ska användas. De hämtas och lämnas på apoteket. Tillvägagångssätt för insulininjektion Insulin ges som subkutan injektion, som regel i buken eller i låret. Insulin sugs upp snabbare från buk än från lår. En tumregel är att snabb- och blandinsulin ges i buken, medan långverkande insulin ges i låret. På signeringslistan finns ett stickschema som ska följas. Var alltid observant på hur personen mår innan du ger insulinet. Vid oklara symtom är det alltid motiverat att ta ett blodsocker innan insulingivning och kontakta sjuksköterska vid avvikande värde. 1. Kontrollera att det är rätt sorts insulin som personen ska ha enligt ordination och att tidpunkten är rätt. 2. Kontrollera att personen mår bra. Om inte ta blodsocker först. 3. Använd rena handskar 4. Vänd pennan fram och tillbaka 20 gånger 5. Skruva på kanylen 6. Om du tar en ny insulinpenna vrid fram ett par enheter och spruta ut med kanylen riktad rakt uppåt (en kontroll att pennan fungerar och att eventuella luftbubblor sprutas ut) 7. Kontrollera ordinationen på ordinationskortet och vrid upp rätt antal enheter insulin. 8. Lyft upp ett hudveck och stick in kanylen i graders vinkel och injicera ordinerad dos 9. Viktigt att byta injektionsställe från gång till gång för att undvika att fettkuddar bildas 10. Håll kvar kanylen och räkna till 15 innan kanylen dras ut för att undvika läckage 11. Nålen klipps av med Safe-clip, resterande del kastas i hushållssopor. 12. Signera omedelbart given dos på signeringslistan 13. Det är viktigt att personen får mat i anslutning till insulin 14. Vid stickskada: ta kontakt med sjuksköterska och enhetschef. Det finns rutiner för blodprovstagning om man sticker sig på en nål. Risk kan finnas för blodsmitta.

20 Blodsockerkontroll 1. Använd rena handskar 2. Tvätta patientens händer 3. Förbered material för blodsockerkontroll 4. Välj ring eller långfinger 5. Stasa fingret, inte mjölka. Sänkt hand ger ökat blodflöde 6. Stick med lancett på sidan av fingertoppen 7. Torka bort första droppen 8. Fyll teststickan med blod 9. Avläs resultatet 10. Dokumentera under mätvärde i Procapita. Skriv in om värdet är taget efter måltid. Innohep Innohep är ett läkemedel som används för att förhindra att blodproppar bildas i blodkärlen och för att underlätta upplösning av blodproppar. Innohep finns som förfyllda sprutor i olika styrkor och storlekar och ges som subkutan injektion. Det är viktigt att kontrollera att aktuell dos på läkemedelslistan stämmer överens med sprutan du ska ge. Läkemedlet kan ges tills vidare eller tidsbegränsat. På webbplatsen Medicininstruktioner finns en film med instruktioner för tillvägagångssätt vid Innohepinjektion. Om patienten ska ha Innohep framgår detta i TES. Särskild signeringslista används. Sticksäkra sprutan enligt anvisning i filmen. Kan sedan lämnas till apoteket. Vid stickskada: ta kontakt med sjuksköterska och enhetschef. Det finns rutiner för blodprovstagning om man sticker sig på en nål. Risk kan finnas för blodsmitta. Olika typer av behandlingar Läkemedel mot hjärt- och kärlsjukdomar Den vanligaste sorten av hjärt- och kärlläkemedel är vätskedrivande läkemedel. De används ofta om man har hjärtsvikt eftersom det kan samlas vatten i kroppen, vilket kan ge svullna ben och andfåddhet. Om effekten blir för kraftig kan det leda till vätskebrist i kroppen, vilket ger symtom som trötthet och förstoppning. Tänk på att när man givit ett vätskedrivande läkemedel behöver personen oftast gå på toaletten efter ca min. Vätskedrivande kan sänka blodtrycket som kan leda till att patienten blir yr och lättare faller omkull. Patienter med kända kärlkrampsbesvär behandlas oftast med långtidsverkande läkemedel som innehåller nitroglycerin. Vid akuta kärlkrampsbesvär kan patienten få snabbverkande nitroglycerin. Om en patient får ont i bröstet och du vet att patienten har känd kärlkramp får du ge Nitrolingualspray innan kontakt med sjuksköterskan. Kontrollera ordinationen och ge patienten spray så snart som möjligt. Be patienten sitta eller ligga ner eftersom det finns

21 risk för blodtrycksfall. Du ska alltid ringa sjuksköterskan direkt efter du gett nitroglycerinet. Tillsammans med sjuksköterskan gör ni en plan för uppföljning av patientens symtom. Hjärtmediciner är vanliga vid behandling av hjärtsvikt och vid högt blodtryck. Läkemedlen skyddar hjärtat mot stresshormoner som adrenalin och noradrenalin och minskar syrebehovet i hjärtmuskeln och sänker blodtrycket. Smärtstillande läkemedel Smärtstillande läkemedel finns som tabletter, mixtur, suppositorier, plåster och gel/salva. Många smärtstillande mediciner kan innehålla Paracetamol. Paracetamol ger sällan biverkningar, men om patienten får i sig en för hög dos kan det ge allvarliga leverskador. Därför är det viktigt att aldrig ta mer än vad som är ordinerat. NSAID-preparat t.ex. Voltaren och Ipren är mediciner som dämpar smärta, inflammationer och är febernedsättande. Hos äldre används de främst vid ledsjukdomar och förslitningar. Acetylsalicylsyra, t.ex Treo, är nära besläktat med övriga anti-inflammatoriska läkemedel. De motverkar också inflammationer, men används främst i låg dos i blodförtunnade syfte (Trombyl). Morfin ges som läkemedelsbehandling vid svåra smärtor och vid livets slutskede. En vanlig biverkan vid morfinbehandling är förstoppning och illamående. Psykofarmaka Bland psykofarmaka är det mest sömnmedel och lugnande medel som används hos äldre. Tänk på att när du ger dessa läkemedel så kan patienten bli dåsig och t.ex. få svårt med balans och lättare ramla omkull. Vissa lugnande läkemedel stannar kvar i kroppen under en lång tid vilket gör att du bör vara observant på patienten även dagen efter medicinintag. Medel mot psykos, så kallade neuroleptika, verkar genom att blockera effekten av signalsubstansen Dopamin i delar av hjärnan. Dopamin spelar en viktig roll för styrning av muskelrörelserna. Därför kan behandling med neuroleptika leda till att man får symtom som liknar Parkinsons symtom, framförallt stelhet men även förvirring och blodtrycksfall. Läkemedel mot mag- och tarmbesvär Eftersom det är vanligt att få förstoppning behöver många patienter använda laxermedel. Det ger oftast inte så besvärliga biverkningar, men man kan få problem med magknip och diarré. Det finns många olika sorters laxermedel. Ta alltid reda på hur du ska ge laxermedlet så det blir rätt. Tänk på att alltid ge extra vätska när personen står på laxerande medel. Antibiotika Antibiotika är ett samlingsbegrepp för de läkemedel som används för att behandla infektioner som beror på bakterier. Om en patient drabbas av infektioner som beror på andra mikroorganismer, som virus eller svampar, då används inte antibiotika. Antibiotika kan ge biverkningar. En biverkning är diarré eftersom antibiotikan påverkar den

22 normala bakteriefloran i tarmen. När dessa bakterier slås ut av antibiotika kan sjukdomsframkallande bakterier och svampar få fäste. Läkemedel mot epilepsi och kramper Används för att minska risken för ett epileptiskt anfall eller bryta ett pågående krampanfall. Diazepam är ett klysma som ges rektalt (via ändtarmen) för att bryta ett epileptiskt anfall. Medicin vid Parkinson sjukdom Orsaken till Parkinsons sjukdom är brist på dopamin i vissa delar av hjärnan. Dopamin är ett ämne som överför nervsignaler. Parkinsons sjukdom är en livslång sjukdom och behandlingen måste pågå hela livet. Medicinerna lindrar skakningar, muskelstelhet och svårighet att påbörja rörelser, sväljsvårigheter, svårigheter att hålla balansen. Det är mycket viktigt att ta medicin mot Parkinson vid exakta klockslag för att slippa de besvärande symtomen. Diabetesläkemedel Diabetesläkemedel ges om patienten har diabetes. Det är viktigt att du vet om att patienten har tablettbehandlad diabetes eftersom det kan påverka patienten vid ett förändrat hälsotillstånd, t.ex. en magsjuka. Avvakta alltid att ge en diabetiker medicinen om hen kräks eller har ett annat förändrat hälsotillstånd. Ta alltid kontakt med sjuksköterskan för vidare instruktioner. För att få ge injektioner med insulin behöver du en speciell delegering. Veckotablett Alenat/Alendronat är en tablett som ges för att förebygga benskörhet. Den ska du alltid ge 30 min före frukost och övriga läkemedel med ett helt glas vatten när patienten sitter upp. Dessutom ska patienten vara uppesittande/uppegående 30 min efter svald dos för att minska risken för frätskador i matstrupen. Receptfria läkemedel och naturläkemedel Ibland tar patienten receptfria läkemedel och naturläkemedel. De kan förstärka eller förminska effekten av receptbelagda läkemedel. Om du upptäcker att patienten tar sådana läkemedel ska du informera sjuksköterskan. Läkemedelsbiverkningar Det är framförallt äldre som kan få biverkningar eftersom de ibland har många olika läkemedel. En biverkan innebär oönskade effekter av läkemedlet trots att de får normala doser. En vanlig orsak till att patienten måste åka till sjukhuset är just läkemedelsbiverkningar. Ibland måste biverkningarna accepteras eftersom det är bättre än att inte ta läkemedlet alls. Huvudsaken är att läkaren vet om detta och har diskuterat det med patienten. Det är viktigt att du är observant på läkemedelsbiverkningar och rapporterar till sjuksköterskan.

23 Urinvägskateter Patienten kan ha urinvägskateter på grund av att hen har svårt att tömma urinblåsan. Kateter är en slang som förs genom urinröret upp i blåsan eller via bukväggen. Den kopplas sedan till en påse som samlar upp urinen. Uppsamlingspåsen kan fästas på benet. Låt aldrig påsen hänga fritt bredvid benet. Det är viktigt att titta på och tömma påsen regelbundet flera gånger per dag. Urinuppsamlingspåsen byts ut en gång per vecka. Urinvägskateter byts som regel var 3:e månad. Det är en sjuksköterska som får sätta in urinvägskateter. Vid vissa tillfällen kan man behöva spola katetern, exempelvis vid stopp eller grumlig urin. Kontakta sjuksköterska om det inte kommer någon urin eller om urinen är grumlig eller blodfärgad. Gastrostomi Gastrostomi betyder att man genom operation öppnat upp en kanal till magsäcken genom bukväggen. Detta utförs när en person inte kan äta som vanligt via munnen. Gastrostomisonder kan se lite olika ut, antingen har personen en slags knapp eller en slang. I en gastrostomi ges sondmat, vätska och läkemedel. Hantering av gastrostomi kräver särskild delegering. Stomi Stomi får man på grund av någon sjukdom på tarm, men det kan också bero på en olycka eller en medfödd missbildning. Stomin är den bit av tarmen som genom operation läggs ut på magen. Från stomin kommer avföring som samlas upp i en stomipåse. Stomivård kan göras med särskild delegering eller efter egenvårdsbedömning. Sår Ta för vana att kontrollera patientens hudstatus för att upptäcka eventuell skada eller kvarstående rodnad som kan vara början till sår, kontakta då alltid sjuksköterska. Såromläggning är en uppgift som kan utföras av delegerad omvårdnadspersonal och ges som särskild delegering. Om ett ytligt mindre sår uppkommer, ex ett mindre skrapsår eller rispa så kan du tvätta med flytande tvål och ljummet vatten och lägga på ett enkelt förband som inte fastnar i såret. Detta kan göras utan delegering och kontakt med sjuksköterska. Vid förändring av sårets utseende och karaktär ska sjuksköterska kontaktas. Trakeostomi Trakeostomi innebär att patienten har en öppning på halsens framsida för att skapa fri luftväg. Det är endast erfaren personal som får hantera en trakeostomi och det krävs en speciell utbildning och delegering för att hantera dem. Det kan även utföras efter egenvårdsbedömning.

24