Montenegro. Geografi.

Transkript

1 Montenegro Det bergiga Montenegro var minst av de sex delrepubliker som utgjorde Jugoslavien. Landet blev självständigt först 2006, då det efter en folkomröstning bröt sig ur en union med Serbien. Montenegro har kust mot Adriatiska havet och är politiskt öppet mot västra Europa som kandidat för medlemskap i EU och Nato. Geografi Montenegro (Crna gora, Svarta berget) på Balkanhalvön i sydöstra Europa var den minsta av de sex delrepubliker som ingick i före detta Jugoslavien. Det är sedan juni 2006 en självständig stat. Montenegro är som namnet antyder bergigt. Durmitor i nordväst som ingår i de Dinariska alperna har bergstoppar på över meter och här har Tarafloden samtidigt skapat Europas djupaste raviner. Landet har en knappt 20 mil lång kust utmed Adriatiska havet. Runt huvudstaden Podgorica utbreder sig ett slättlandskap. Detta sträcker sig ned mot Skadarsjön, som utgör en stor del av gränsen mot Albanien. Slätten fortsätter upp mot Kotorbukten, Europas sydligaste fjord, nära gränsen mot Kroatien. Yta km2 (2017) Tid 1/33

2 svensk Angränsande land/länder Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Serbien, Kosovo och Albanien Huvudstad med antal invånare Podgorica invånare (2015) Övriga större städer Nikšic ( invånare), Pljevlja, Bar (2015) Högsta berg Bobotov Kuk (2523 meter över havet) Viktiga floder Tara, Moraca Klimat Det inre av Montenegro har ett inlandsklimat med kalla vintrar och varma, fuktiga somrar med jämnt fördelad nederbörd. Vid kusten råder medelhavsklimat med heta, torra somrar och relativt milda vintrar. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Podgorica 26 C (juli), 5 C (jan) Medelnederbörd/månad Podgorica 18 mm (juli), 147 mm (nov) Befolkning och språk Enligt den folkräkning som genomfördes 2011 är knappt hälften av invånarna montenegriner. Det finns flera minoriteter i landet, varav serberna är den största gruppen, följda av bosniaker, albaner samt romer med flera. Befolkningen uppskattades i mitten av 2016 till cirka I samband med krigen i ex-jugoslavien på 1990-talet gav sig många invånare iväg för att undkomma militärtjänstgöring, ekonomiska svårigheter och en osäker framtid. Samtidigt fick Montenegro ta emot ett stort antal flyktingar som mest uppgick de till år 1999, ett enormt antal i det lilla Montenegro. De flesta av dessa har sedan dess återvänt hem eller flyttat till ett tredje land. Kvar i Montenegro fanns 2015 några tusen flyktingar, merparten romer från Kosovo och Bosnien-Hercegovina. Romerna saknar ofta identitetshandlingar och har svårt att få medborgarskap eller uppehållstillstånd. Dessutom saknar de flesta av dem arbete och ordentliga bostäder, och har dålig tillgång till sjukvård, skolor och annan samhällsservice. Enligt författningen från 2007 är det officiella språket i Montenegro montenegrinska, ett sydslaviskt språk. Både det kyrilliska alfabetet, som en gång infördes av den ortodoxa kyrkan, och latinsk skrift används och anses likvärdiga. Det var i samband med den montenegrinska självständighetskampen på 2000-talet som alltfler kraftfullt hävdade att montenegrinska var ett eget, från serbiska skilt språk. Språket i Montenegro ligger i uttalet många gånger närmare kroatiska än serbiska som det talas i Serbien. I grunden är dock allt samma språk, med lokala skillnader (det som under den jugoslaviska tiden kallades serbokroatiska). Albanska, som skrivs med latinska bokstäver, är viktigaste minoritetsspråk. 2/33

3 Montenegrinsk uttalsguide C = ts; Ć = tj; Č = tsch; Dž = ungefär dzj; Đ đ = dj; G och K = alltid hårt uttal som i god kaka; Š = sch; Z = tonande z; Ž = tonande zj FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 46,2 (2014) Andel invånare i städerna 64,2 procent (2016) Nativitet/födelsetal 11,5 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 10,5 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 0,1 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,7 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 50,6 procent (2014) Förväntad livslängd 77 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 79 år (2015) Förväntad livslängd för män 75 år (2015) Folkgrupper montenegriner 45 %, serber 29 %, bosniaker 9 %, albaner 5 %, övriga 12 % (folkräkning 2011) Språk montenegrinska är officiellt språk Religion 1 1. även serbiska, bosniska, albanska, kroatiska och romani talas Religionsfrihet råder och kyrkan är skild från staten. Tre fjärdedelar av montenegrinerna är ortodoxt kristna och merparten av dessa är medlemmar i den serbisk-ortodoxa kyrkan. En knapp femtedel av befolkningen är muslimer (främst sunni), däribland de flesta i den albanska minoriteten. I Sandžak i nordöst, i gränsområdet mellan Montenegro och Serbien, finns dessutom en betydande slavisk muslimsk minoritet. I landet finns också en del katoliker samt några hundratal judar. En liten del av de ortodoxa lät 1993 återupprätta den självständiga montenegrinsk-ortodoxa kyrkan, som 1920 hade upplösts och uppgått i den serbisk-ortodoxa. Ingen annan ortodox kyrka har dock erkänt den montenegrinsk-ortodoxa kyrkan. 3/33

4 Den mäktiga serbisk-ortodoxa kyrkan har stort inflytande i samhället men har en tvist med den montenegrinskortodoxa kyrkan om legitimitet och egendomsfrågor; bland annat har den anklagats för att ha konfiskerat och förändrat montenegrinska kulturarv för att stärka sin ställning. Den har också kritiserats för att uttala sig och agera politiskt; så tog den till exempel aktiv ställning mot att Montenegro och Serbien skulle skiljas åt 2006 och är en stark motståndare till ett montenegrinskt Natomedlemskap. Den serbisk-ortodoxa kyrkan har också tagit kraftfullt avstånd från regeringens förslag till ny religionslag som började diskuteras redan 2012 men vars behandling i parlamentet därefter skjutits upp flera gånger. Den skulle innebära att alla kyrkor och kloster uppförda före 1918 tillföll staten och sågs som delar i det montenegrinska kulturarvet. Dessutom skulle endast montenegrinska medborgare få undervisa i religion och religiösa samfund skulle tvingas betala skatt. Allt detta skulle främst drabba den serbisk-ortodoxa kyrkan. Ledande montenegrinska politiker har uttalat en förhoppning om att den serbisk-ortodoxa kyrkan i Montenegro ska bryta med den serbisk-ortodoxa kyrkan i Serbien, med vilken den har täta kontakter, och kanske till och med att en gemensam ortodox kyrka skulle kunna skapas i Montenegro. Det lär dock tills vidare stanna vid fromma förhoppningar eftersom den serbisk-ortodoxa kyrkan motsätter sig båda delarna. Utbildning Enligt lagen ska alla garanteras lika rätt till utbildning. En majoritet av barnen börjar vid sex års ålder i den nioåriga grundskolan, som är obligatorisk och i princip avgiftsfri, men man får ofta betala för sådant som skolböcker. Nio av tio elever går klart grundskolan. Efter denna kan eleverna välja fyraårigt gymnasium, som ger behörighet för högre studier, eller någon yrkesskola/teknisk utbildning på två till fyra år. Så gott som alla över 15 år kan läsa och skriva. Drygt fyra procent av bruttonationalprodukten (BNP) går till utbildning. Satsningar görs på eftersatta grupper som romska barn, vilka ofta hoppar av skolan, och man försöker också utöka förskoleundervisningen. Regeringen har antagit ett reformprogram som löper och som ska anpassa skolsystemet och lärarutbildningen till EU:s standard och till arbetsmarknadens krav. I praktiken saknas dock en hel del resurser, både pengar och personal. Kvaliteten på utbildningen påverkas också negativt av undermåliga skollokaler, och låga lärarlöner bidrar till korruption. Ett universitet finns sedan 1974 i Podgorica, men standarden på den högre utbildningen lider fortfarande av 1990-talets isolering och ekonomiska problem i spåren av krigen och omvärldens sanktioner. Det finns också stora brister när det gäller forskningsverksamheten. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 98,4 procent (2012) Läs- och skrivkunnighet 98,4 procent (2011) Kultur 4/33

5 Montenegrinsk och serbisk kultur är till stora delar sammanflätade, men i samband med den montenegrinska självständighetsrörelsen under 2000-talet hävdade alltfler montenegriner sin kulturella särart. De betonade att de inte bara har ett eget språk utan också en egen montenegrinsk kultur och historia skild från den serbiska. I mitten av 1800-talet fick Bergskransen det serbiska nationalepos som skrevs av Montenegros furstebiskop Petar II Petrović Njegoš stor spridning. Bland nyare montenegrinska författare kan nämnas den produktive Borislav Pekić, vars roman En livräddares försvarstal finns på svenska (2003). När läskunnigheten ännu inte var så utbredd vandrade trubadurer omkring och framförde långa dikter om dramatiska händelser till ackompanjemang av en ensträngad gusle eller en flöjt. Dagens montenegriner lyssnar gärna på sångare som Sergej Ćetković och Rambo Amadeus (båda går att höra på Spotify på nätet) den senare var för övrigt Montenegros representant 2011 i den populära Eurovision Song Contest. I de många klostren och kyrkorna hittar man vackra gamla fresker och ikoner. Nutida konstnärer, som surrealisten Dado Ðjurić och Petar Lubarda, vilken bland annat skildrar den montenegrinska historien i stora oljemålningar, kan man se på konstmuséet i den gamla huvudstaden Cetinje eller på stadsmuséet i Podgorica. Montenegrinsk film är ännu inte så välutvecklad men vid Balkanfilmfestivalen, som genomfördes på flera platser i Sverige i början av 2013, visades två montenegrinska filmer: Den lokala vampyren, en svart komedi av Branko Baletić (2011) och actionfilmen Spader äss (Drasko Ðjurovic, 2012). Massmedier Yttrande- och pressfrihet garanteras i författningen men makthavarna har ändå stort inflytande över vad som ska publiceras/sändas. Reportrar utan gränser räknar Montenegro till de europeiska länder där respekten för pressfrihet är som sämst. Det finns inga restriktioner när det gäller tillgången till elektroniska medier men det finns tecken på att myndigheterna avlyssnar många medborgare utan att ha tillstånd till detta. Montenegro var nummer 106 av 180 i organisationens pressfrihetsindex 2016, vilket trots allt var en liten förbättring jämfört med året innan. EU-kommissionen menade dock i sin rapport hösten 2016 om reformverksamheten i Montenegro att inga framsteg gjorts under året som gått när det gäller mediernas frihet. De senaste åren har en rad obekväma journalister blivit angripna och trakasserade och det har varit svårt för dem att få upprättelse i domstol. Under de stora demonstrationerna mot regeringen hösten 2015 (se Kalendarium) angreps och hotades flera journalister och ett medieföretag fick sina lokaler förstörda. Många menar också att myndigheterna låg bakom det ännu ouppklarade mordet 2004 på Duško Jovanović, chefredaktör för oppositionstidningen Dan (Dagen). Den största dagstidningen i Montenegro är Vijesti (Nyheterna). Till de större hör också den regeringstrogna Pobjeda (Segern) samt veckotidskriften Monitor. På albanska utges kulturtidskriften Koha Javore; samtliga är numera i privat ägo. Nya tidningar och tidskrifter har svårt att etablera sig (och en del gamla att hålla sig kvar) eftersom annonsmarknaden är begränsad. Det förekommer också att regeringen ekonomiskt gynnar medier som stödjer den och tvärtom straffar dem som kritiserar den, vilket bidrar till självcensur. Montenegros statsfinansierade radio/tv (Radiotelevizija Crne Gore, RTCG) har idag konkurrens från många privata kanaler. 5/33

6 FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 34,6 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 163 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 61 (2014) Äldre historia Många folk har kämpat om herraväldet i vad som idag är Montenegro, men från 1300-talet stod invånarna emot alla erövringsförsök och styrdes länge av inhemska, ortodoxa biskopar. Mellan 1910 och 1918 var landet ett kungadöme under Nikola I men kom därefter under serbiskt styre. Under andra världskriget ockuperades Montenegro av det fascistiska Italien men blev efter kriget en delrepublik i det socialistiska Jugoslavien. Under antiken befolkades det som är dagens Montenegro av illyriska stammar men området erövrades på 100- talet f Kr av romarna. Efter romarrikets delning i en västlig och en östlig del år 395 e Kr bildade olika folk i kamp med varandra och med det östromerska riket, Bysans, nya stater på Balkan av skiftande omfång och livslängd. Vid 600-talets mitt hade slaverna, som kommit invandrande från nordöst, koloniserat nästan hela Balkan. Området som idag är Montenegro kallades först Duklja, sedan Zeta och fick så småningom namnet Crna gora (Svarta berget), mer känt i sin venetianska form: Montenegro. På 1000-talet uppstod det mäktiga medeltida serbiska riket. Det erkändes av den bysantinske kejsaren 1187 och fick en egen serbisk-ortodox ärkebiskop Kyrkan blev en samlande kraft och fick stor betydelse för serbernas nationella och kulturella identitet. Montenegrinerna, som är nära släkt med serberna och liksom dessa till stor del ortodoxt kristna, stod under bysantinskt inflytande tills de blev en del av det serbiska kungariket på 1100-talet. Under 1300-talets senare hälft gjorde sig dock Montenegro oberoende av Serbien. Venedig och det osmanska (turkiska) väldet hörde till dem som försökte ockupera Montenegro men de lyckades aldrig helt. Montenegro kunde bevara sitt självstyre under ortodoxa biskopar, den så kallade vladika, en titel som från 1697 ärvdes inom släkten Petrović Njegoš. Den moderna montenegrinska staten växte fram på 1800-talet. På Berlinkongressen 1878 erkändes landet som en självständig stat av omvärlden och 1910 utropades Montenegro till kungadöme under Nikola I, vars många vackra döttrar kom att bli ingifta i en rad europeiska kungahus. I första Balkankriget stödde Montenegro Serbien och tillsammans med Bulgarien och Grekland besegrade de turkarna. Efter det andra Balkankriget 1913, då segrarna stred om bytet, delade Serbien och Montenegro på Sandžak-området mellan länderna. Under första världskriget stödde Montenegro åter Serbien men ockuperades 1916 av habsburgarna. När den habsburgska monarkin kollapsade 1918 ersattes dess trupper av serbiska. Kung Nikola tvingades abdikera och Montenegro kom att ingå i det i december 1918 utropade Serbers, kroaters och sloveners kungarike (från 1929 Kungariket Jugoslavien) under Serbiens regent Aleksandar Karađorđević. 6/33

7 Under andra världskriget införlivades större delen av Montenegro med det fascistiska Italien, som också förde samman Albanien, Kosovo och delar av Makedonien till ett Storalbanien under sitt styre. Montenegrinernas självstyre var större under italienarna än i det jugoslaviska kungadömet men de valde ändå att kämpa med de jugoslaviska partisanerna under kommunistpartiets ledare Josip Broz (Tito). Efter kriget blev Montenegro en, och den minsta, av sex delrepubliker i den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien. Som tack för sitt deltagande i partisankriget fick montenegrinerna många höga poster inom kommunistförbundet och i den jugoslaviska folkarmén (JNA). Modern historia Efter Titos död 1980 blev motsättningarna inom Jugoslavien tydliga. Montenegro slöt dock länge lojalt upp bakom Serbien under krigen och kriserna i spåren av Jugoslaviens sönderfall: först som en del i ett restjugoslavien, därefter som en del i en lösare union. Efter en folkomröstning 2006 utropade dock Montenegro sin självständighet. Jugoslaviens ekonomiska framgångar och Titos sammanhållande kraft hade dolt systemets inbyggda motsättningar. Men under 1970-talet började landet få ekonomiska problem vilka bara förvärrades under talet. Samtidigt ökade de inre motsättningarna. Författningen från 1974, som tillkommit efter ett kroatiskt uppror, gav delrepublikerna vidsträckt självstyre samtidigt som den försvagade Serbiens inflytande, då de serbiska provinserna Kosovo och Vojvodina fått långtgående självstyre. Efter Titos död 1980 började serberna arbeta för en omfördelning av makten inom den egna republiken och federationen som helhet blev Slobodan Milošević på ett kupp artat sätt ledare för det serbiska kommunistpartiet och två år senare valdes han till serbisk president. Milošević kämpade för att återupprätta serbernas betydelse och gjorde Kosovo till en symbolfråga ledde demonstrationer i Montenegro, troligen organiserade från Serbien, till att det montenegrinska kommuniststyret byttes ut mot en mer centralstyrd och Milošević-trogen ledning. Ända fram till slutet av 1990-talet kom sedan Montenegro att lojalt sluta upp bakom Serbien under alla krig och kriser. De ökade motsättningarna ledde till att Slovenien och Kroatien krävde en lösare federation, utan att få gehör för detta. De ville också se ett modernare och öppnare kommunistparti (det då enda tillåtna partiet), vilket ledde till att det jugoslaviska kommunistförbundet upplöstes Kommunisterna fanns kvar på delrepubliknivå men valde nu ofta att kalla sig socialister eller socialdemokrater. Jugoslavien faller sönder Samma år hölls för första gången flerpartival i alla de sex jugoslaviska delrepublikerna. Nationalistiska partier vann i fyra delrepubliker medan kommunisterna, som även de förde en nationalistisk politik, behöll makten i Serbien och Montenegro. Serber och montenegriner ville, till skillnad från de övriga, stärka federationen. Under 1991 fortsatte dock det politiska, och ekonomiska, sönderfallet. Den jugoslaviska federationen upphörde i praktiken att fungera och i juni 1991 utropade Slovenien och Kroatien sin självständighet. Kort därpå gick den serbdominerade jugoslaviska folkarmén till angrepp men striderna i Slovenien blåstes av efter tio dagar. Kriget i Kroatien, där bland annat montenegrinska trupper låg bakom beskjutningen av staden Dubrovnik, blev mer utdraget. Resultatlösa försök gjordes av omvärlden att lösa konflikten. I januari 1992 erkände EU Slovenien och Kroatien. 7/33

8 Våren 1992 röstade även bosnier och makedonier för att bryta sig ur Jugoslavien. I Makedonien blev övergången fredlig. I Bosnien-Hercegovina utbröt inbördeskrig sedan EU trots serbiska protester erkänt republikens självständighet i april Kort därpå antog det federala parlamentet i Belgrad en ny författning och därmed skapades Förbundsrepubliken Jugoslavien med bara två delstater: Serbien och Montenegro. Den jugoslaviska folkarmén ställde sig formellt utanför kriget i Bosnien men dess taktik att vid krigsutbrottet skicka hem de bosniska serberna i armén med vapen bidrog till att serberna på kort tid kunde lägga under sig cirka 70 procent av Bosnien-Hercegovina. I erövrade områden kördes den icke-serbiska civilbefolkningen i väg, dödades eller sattes i koncentrationsläger. Alla parter i kriget använde sig av dessa metoder men serberna satte dem i system. Sommaren 1995 vände dock krigslyckan: dels tog kroaterna tillbaka två områden i Kroatien som serberna hållit, dels ingrep USA i kriget, sedan bosnienserberna intagit och mördat cirka män i den muslimska enklaven Srebrenica i sydöstra Bosnien vilken FN lovat att skydda. De tre presidenterna Slobodan Milošević från Serbien, Franjo Tuđman från Kroatien och Alija Izetbegović från Bosnien-Hercegovina tvingades till förhandlingar på en flygbas i Dayton i Ohio i USA. Milošević hade mandat att förhandla för bosnienserberna, vars ledare inte kunde lämna sitt land utan att riskera att ställas inför krigsförbrytartribunalen i Haag. Den 21 november 1995 skrev parterna under ett fredsavtal (Daytonavtalet) och därmed hävdes större delen av de ekonomiska sanktioner mot Belgrad som EG och FN infört 1991 respektive Även om krigen aldrig kom att föras på serbisk eller montenegrinsk mark drabbades den jugoslaviska federationen hårt av omvärldens fördömanden, av FN-sanktioner, av stora flyktingströmmar och av en allmän brutalisering av samhället i krigets spår. Då krig bröt ut också i Kosovo våren 1999 försökte Montenegro hålla sig utanför. När Nato, för att få slut på kriget, inledde ett bomb angrepp mot rest-jugoslavien inriktade man sig främst på Serbien, även om ett par militära anläggningar i Montenegro också förstördes. Civilbefolkningen drabbades dock inte lika hårt som i Serbien. Inrikespolitiskt fortsatte Jugoslavien att domineras av Milošević, som 1997 blivit vald till jugoslavisk president. En svag och oenig opposition gjorde det möjligt för honom att behålla sin förhållandevis starka ställning. Så länge de ekonomiska sanktionerna var i full kraft kunde också alla problem skyllas på omvärlden. När sanktionerna till största delen upphävts utan att läget nämnvärt förbättrades, blev situationen en annan. Inför det federala parlamentsvalet 2000 försökte Milošević ändra i författningen så att han kunde bli omvald för åtta år till, något som ökade klyftan mellan Serbien och Montenegro. Den montenegrinska politiska ledningen under Milo Ðukanović kom att allt oftare ta avstånd från de beslut som fattades i det federala parlamentet. En majoritet av montenegrinerna deltog inte heller i de val till den federala presidentposten och det federala parlamentet som Milošević låtit utlysa i förtid till september 2000 och som sedan ledde till hans fall och att han utlämnades till krigsförbrytardomstolen i Haag. Unionen Serbien och Montenegro Förhållandet mellan Serbien och Montenegro blev med tiden alltmer problematiskt. I Montenegro retade sig många på storebrorsfasoner från Serbiens sida. Många montenegriner ansåg också att de orättvist fick vara med och ta på sig skulden för en konflikt som serberna satt igång. Montenegrinerna hävdade vidare att de har ett eget språk och en egen montenegrinsk kultur och historia, skild från den serbiska. Under Milo Ðukanović närmade sig Montenegro väst på egen hand. Den ekonomiska reformprocessen (med bland annat privatiseringar av företag och banker) hade hunnit längre än i Serbien. Ðukanović ville så småningom även ha en folkomröstning om självständighet och Montenegro hade antagit en egen flagga, 8/33

9 nationalsång och nationaldag. Som en kompromiss för att hålla ihop de båda länderna upprättades 2003 Unionen Serbien och Montenegro med hjälp av påtryckningar från EU. Inom EU fanns oro för att ett självständigt Montenegro skulle inspirera andra grupper på Balkan, som serberna i Bosnien och albanerna i Kosovo, att kräva suveränitet. Montenegros regering hade motvilligt gått med på att vänta tre år med att hålla en folkomröstning om självständighet; då en sådan hölls den 21 maj 2006 röstade en majoritet av Montenegros medborgare ja. I början av juni 2006 röstade först Montenegros parlament och två dagar senare Serbiens parlament för självständighet för respektive delrepublik. Det självständiga Montenegro Montenegros självständighet trädde i kraft den 3 juni Även om en majoritet av väljarna hade röstat för oberoende, hade en stor minoritet velat stanna kvar i union med Serbien. Detta hade splittrat befolkningen, där kust- och stadsbor samt de albanska och bosniakiska minoriteterna till stor del var för självständighet, medan befolkningen inne i landet och mot gränsen till Serbien mestadels var emot. Förhandlingar om hur upplösningen skulle genomföras samt tillgångar och skulder fördelas började omgående, delvis med hjälp av EU. Parlamentsvalet i september 2006 vanns av den sittande rege ringen under Ðukanović och Koalitionen för ett europeiskt Montenegro (där premiärministerns socialistparti, DPS, ingick som största parti), fick egen majoritet i parlamentet. Då det nyvalda parlamentet skulle skriva en ny författning präglades arbetet av motsättningar mellan regeringspartierna och den Serbienvänliga oppositionen, och regeringen fick kompromissa på flera punkter. Den viktigaste innebar att även om montenegrinska angavs som officiellt språk fick också serbiska, kroatiska, bosniska och albanska officiell status antogs den nya författningen av parlamentet. Strax efter valet lämnade Ðukanović sin post för att ägna sig åt affärer framgångsrikt, skulle det visa sig. Sommaren 2007 hade italienska myndigheter börjat utreda hans eventuella inblandning i den organiserade brottslighetens omfattande cigarettsmuggling. Ðukanović hade dock ett ben kvar i politiken då han kvarstod som partiledare för DPS och när hans efterträdare som premiärminister avgick av hälsoskäl i januari 2008, ombads han att åter bilda regering. Presidentval hölls i april Den sittande presidenten Filip Vujanović vann med drygt hälften av rösterna, vilket sågs som en bekräftelse på DPS popularitet bland invånarna. I december 2008 ansökte Montenegro om medlemskap i EU (se Utrikespolitik och försvar). I januari 2009 lät president Vujanović utlysa nyval i förtid till parlamentet till i mars, då parlamentet och regeringen behövde en hel fyraårig mandatperiod för att kunna uppfylla kraven för EU- och Natomedlemskap. Trots växande ekonomiska problem i den globala finanskrisens spår vann den styrande koalitionen en majoritet av mandaten i parlamentet fick Montenegro officiell status som kandidatland för EU-medlemskap. Strax efter EU:s beslut avgick premiärminister Milo Ðukanović på nytt. Det ryktades att EU hade krävt hans avgång för att godkänna Montenegro som kandidatland. Orsaken skulle vara Ðukanovićs påstådda band till organiserad brottslighet. Han efterträddes av finansminister Igor Lukšić, men satt kvar som ledare för DPS. EU-kandidat 9/33

10 För att ge Montenegro ett startdatum för medlemskapsförhandlingar krävde EU en ny vallag, som garanterade minoriteterna en viss andel av platserna i de nationella och kommunala församlingarna. Först efter en kompromiss om det serbiska språkets ställning i skolan (skolämnet kom att kallas montenegrin-serbiska, bosniska och kroatiska ) röstade parlamentet enhälligt igenom den nya vallagen. I juni 2012 beslöt EU att förhandlingar om medlemskap kunde inledas, men unionens utrikesministrar krävde samtidigt en granskning av hur Montenegro klarade kampen mot narkotikasmuggling, penningtvätt och korruption. I parlamentsvalet 2012 gick den styrande mitten-vänsterkoalitionen, bestående av DPS, Socialdemokratiska partiet (SDP) och Liberala partiet (LPCG), tillbaka något. För att nå majoritet i parlamentet, två mandat saknades, behövde regeringskoalitonen söka stöd från de etniska minoriteterna. För åttonde gången utsågs DPS-ledaren Milo Ðukanović till rege ringschef. Ðukanović förklarade att regeringens kurs låg fast när det gällde strävan mot EU-medlemskap. EU ställde dock krav på verkligt tuffa tag mot korruptionen och brottsligheten som gett Montenegro rykte som en maffiastat. Ðukanović misstänktes också själv för samröre med maffian, men hans inblandning i cigarettsmuggling hade inte kunnat bevisas av italienska myndigheter. Klart är att hans familj i samband med privatiseringar i mitten av 2000-talet fick ta över landets största bank, Prva Banka (Första banken), till en låg kostnad. Medan nästan bara offentliga medel satts in i banken hade uttag, bland annat i form av förmånliga lån, till stor del gjorts av Ðukanović-familjen och den närstående personer. Inför växande ekonomiska problem lovade Ðukanović att skapa nya jobb, vilket knappast var realistiskt. Åtgärder som höjd moms och nedskärningar inom den stora offentliga sektorn riskerade däremot att leda till nya protester bland befolkningen; då regeringen vid nyåret 2012/2013 höjde energipriserna rejält förekom demonstrationer. I presidentvalet i april 2013 ställde den populäre sittande presidenten, Filip Vujanović från DPS, upp på nytt trots att han redan suttit maximala två femårsperioder. Eftersom hans första presidentperiod påbörjats före Montenegros självständighet menade dock många att den inte borde räknas. Vujanović utropades som vinnare med 51,2 procent av rösterna men oppositionen anklagade honom för valfusk, bojkottade hans installation i parlamentet och höll protestdemonstrationer. Nya protester hölls i februari 2014 mot Ðukanović-regimen, som man anklagade för den höga arbetslösheten, vanskötsel av ekonomin och korruption. Under hösten 2015 utbröt omfattande och långvariga demonstrationer i Podgorica och andra städer med krav på att rege ringen skulle avgå. Oppositionsalliansen Demokratiska fronten (DF) stod bakom demonstranterna. Regeringen sade sig ha bevis för att dessa hade stöd från Ryssland och från nationalistiska kretsar i Serbien (den serbiska regeringen skulle dock inte vara inblandad) med syftet att förhindra ett montenegrinskt medlemskap i Nato och EU. I början av 2016 hölls, på Ðukanovićs eget initiativ, en förtroende omröstning i parlamentet om honom och hans regering. Ðukanović fick stöd av en majoritet men lät ombilda regeringen, där även oppositionen fick med några representanter, i avvaktan på fria och rättvisa val som utlovades till oktober I valet blev DPS åter största parti med dubbelt så många röster som oppositionen med DF i spetsen. Efter valsegern valde dock Ðukanović att avstå från att bilda ny rege ring till förmån för sin näre förtrogne, Duško Marković, som bland annat varit inrikesminister och chef för underrättelsetjänsten. Politiskt system Montenegro blev självständigt 2006 och är en parlamentarisk demokrati. Val till parlament och kommunala församlingar hålls vart fjärde år, presidentval vart femte. Politiken har under mer än 25 år dominerats av partiet DPS under Milo 10/33

11 Ðukanović. Montenegro är sedan juni 2006 en självständig republik. En ny författning antogs av parlamentet i oktober Statschef är presidenten, som främst har en symbolisk och ceremoniell roll. Hen väljs i allmänna val för en period på fem år och kan bara väljas om en gång. Den sistnämnda regeln ledde till politisk strid inför presidentvalet i april Trots att Filip Vujanović redan suttit på presidentposten i två mandatperioder kandiderade han i valet och vann. Vujanović och hans anhängare menade att hans första mandatperiod från 2003 inte skulle räknas eftersom den nya författningen då inte hade trätt i kraft. Den lagstiftande makten ligger hos enkammarparlamentet (Skupština Republike Crne Gore) med 81 ledamöter valda på fyra år. Montenegro är indelat i 21 lokala församlingar eller kommuner (opštine). En svag opposition har bidragit till att politiken i Montenegro under mer än ett kvarts sekel kunnat domineras av Milo Ðukanović, vars främsta mål varit Montenegros självständighet och därefter medlemskap i EU och Nato. Efter parlamentsvalet i oktober 2016, där hans parti DPS åter blev största parti, hade han kunnat tillträda för en nionde period som premiärminister sedan 1991 men valde att lämna över makten till sin förtrogne, den vice premiärministern, Duško Marković. Många menar dock att Ðukanović fortfarande är med och styr i bakgrunden och att han planerar en politisk comeback. Han kvarstår dessutom som partiledare i DPS. Politiska partier Politiken i Montenegro kretsade länge kring landets självständighet. Sedan denna uppnåtts är de hetaste och mest omdebatterade frågorna medlemskap i EU och Nato. Partipolitiskt har Montenegro i mer än ett kvarts sekel dominerats av Montenegros demokratiska socialistparti (Demokratska Partija Socijalista Crne Gore, DPS) under Milo Ðukanović. Precis som socialistpartiet SPS i Serbien uppstod DPS ur det gamla kommunistpartiet. DPS splittrades 1998 och Ðukanović ledde därefter sin del av partiet, under samma namn, på en reformvänlig och pro-västlig kurs; han arbetade redan under 1990-talet först för att ge Montenegro ökat självstyre gentemot Serbien men snart för att göra Montenegro till en självständig stat. Montenegro styrs efter parlamentsvalet hösten 2016 av en DPS-ledd koalition med det lilla Montenegros liberala parti (Liberalna Partija Crne Gore, LPCG); tillsammans fick de 36 av de 81 platserna i parlamentet. I den nya regeringen ingår dessutom Montenegros socialdemokrater (Socijaldemokrate Crne Gore, SD) med 2 platser och tre partier som representerar de bosniska, albanska och kroatiska minoriteterna (sammanlagt 4 platser): Bosniska partiet (Bošnjačka Stranka, BS, Nya demokratiska kraften (Nova Demokratska Snaga, FORCA/Forca e Re Demokratike) och Kroatiska medborgarinitiativet (Hrvatska Gradanska Inicijativa, HGI). Oppositionen är splittrad och har ombildats, vilket har gynnat den styrande koalitionen. Det finns 43 politiska partier, många med lite oklar ideologisk inriktning, och bara under 2015 bildades fyra nya partier efter avhopp från äldre partier. Inför valet 2016 ansåg sig dock den största oppositionsalliansen Demokratiska fronten (Demokratski Front, DF), tack vare demonstrationerna mot Ðukanović-regeringen (se Modern historia), ha en verklig chans att ta över makten. Det serbiskvänliga och pro-ryska DF hade skapats inför valet 2012 och fick då nästan en fjärdedel av rösterna. Nu fick dock DF endast 18 platser, delvis på grund av avhopp. Till oppositionen hör också den så kallade Nyckelkoalitionen, som består av tre mitten-vänsterpartier där det största, Demokratiska alliansen (Demokratski Savez) utgörs av avhopparna från DF. Ytterligare två oppositionspartier kom in i parlamentet: Demokratiska Montenegro (Demokratska Crna Gora, DCG, också 11/33

12 bildat efter avhopp) samt Montenegros socialdemokratiska parti (Socijaldemokratska Partija Crne Gore, SDP, en tidigare långvarig koalitionspartner till DPS som också det drabbats av avhopp). Rättsväsen Rättsväsendet är oberoende på pappret men det är uppenbart att politikerna när det passat dem har kunnat utöva påtryckningar på detta. Inför Montenegros medlemskapsförhandlingar med EU har därför unionen krävt kraftfulla åtgärder för att förbättra rättssäkerheten i landet och komma tillrätta med den utbredda korruptionen på alla nivåer liksom med den organiserade brottsligheten. Små steg har tagits, som inrättandet i början av 2016 av en antikorruptionsbyrå, och flera högt uppsatta politiker har dragits inför rätta. Vidare satte riksåklagaren på sommaren samma år upp en specialstyrka mot det väpnade våldet mellan rivaliserande narkotikagäng, bland annat i den för turismen så viktiga staden Kotor. Mycket återstår dock att göra. FAKTA POLITIK Officiellt namn Crna Gora/Montenegro Statsskick republik Statschef president Filip Vujanović (2003 ) Regeringschef premiärminister Duško Marković (2016 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Demokratiska socialistpartiet (DPS) + Montenegros liberala parti (LPCG) 36, Demokratiska fronten (DF) 18, Nyckelkoalitionen 9, Demokratiska Montenegro 8, Bosniakpartiet (BS)/Forca/Kroatiska initiativet (HGI) 4, Montenegros socialdemokratiska parti (SPD) 4, Montenegros socialdemokrater (SD) 2 (2016) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Koalitionen för ett europeiskt Montenegro 39, Demokratiska fronten 20, Socialistiska folkpartiet 9, Positiva Montenegro 7, Bosniakpartiet 3, Kroatiska medborgarinitiativet 1, Nya demokratiska kraften 1, Albanska koalitionen 1 (2012) Valdeltagande 73,2 % i parlamentsvalet 2016 Kommande val parlamentsval 2020, presidentval 2018 Aktuell politik Milo Ðukanović avstod efter parlamentsvalet 2016 från premiärministerposten till förmån för Duško Marković. Det väntades inte innebära några större förändringar av politiken eftersom Marković och Ðukanović samarbetat länge och stödde samma västinriktade politik med EU- och Natomedlemskap som främsta mål. Dessutom fanns Ðukanović kvar i kulisserna som partiordförande i det styrande DPS. För att kunna bilda regering efter parlamentsvalet i oktober 2016 måste Duško Marković ta med det lilla vänsterpartiet Socialdemokraterna (SD) samt tre små partier som representerade de bosniska, albanska och kroatiska minoriteterna. Den största etniska minoritetsgruppen, serberna, befann sig däremot i opposition och ledamöterna från oppositionspartierna bojkottade det nya parlamentet, eftersom de ansåg att det förekommit 12/33

13 röstfusk i samband med valet. Detta hade samtidigt kantats av rykten om kraftigt ryskt stöd till oppositionspartierna, som motsatt sig Ðukanovićs västvänliga politik och främst det kommande Natomedlemskapet. Valet hade därtill störts av en avvärjd terrorattack, där en grupp ledd av en före detta chef för de serbiska specialstyrkorna med ryskt stöd skulle ha planerat att ta över parlamentet och installera "ett lämpligt parti" samt gripa (och till och med döda) premiärminister Milo Ðukanović. Planen avslöjades dock och ett 20-tal personer greps dagen före valet. Oppositionen menade att det hela bara var iscensatt av regeringen för att misskreditera motståndarna och krävde en ordentlig utredning av det påstådda kuppförsöket innan de intog sina platser i parlamentet. Duško Marković och hans regering hade en rad problem att ta itu med. Händelserna kring parlamentsvalet visade på en ökad politisk osäkerhet i landet, men egentligen speglade de bara motsättningar som funnits ända sedan folkomröstningen om självständighet 2006, då en stor minoritet ville fortsätta samboendet med Serbien. Till den politiska oron kom den ekonomiska. Visserligen gick ekonomin i stort relativt bra efter mitten av 2010-talet. Skillnaderna inom landet var dock stora, där de som bodde längs kusten kunnat dra nytta av den växande turismen medan inlandsborna inte fått samma del av utvecklingen. Stora problem utgjorde också fortfarande den utbredda korruptionen och den organiserade brottsligheten. I världsarvsstaden Kotor skedde till exempel under 2016 en rad väpnade sammandrabbningar mellan rivaliserande knarkgäng, och en oro fanns för att turisterna skulle skrämmas bort. Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn Crna Gora/Montenegro Statsskick republik Statschef president Filip Vujanović (2003 ) Regeringschef premiärminister Duško Marković (2016 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Demokratiska socialistpartiet (DPS) + Montenegros liberala parti (LPCG) 36, Demokratiska fronten (DF) 18, Nyckelkoalitionen 9, Demokratiska Montenegro 8, Bosniakpartiet (BS)/Forca/Kroatiska initiativet (HGI) 4, Montenegros socialdemokratiska parti (SPD) 4, Montenegros socialdemokrater (SD) 2 (2016) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Koalitionen för ett europeiskt Montenegro 39, Demokratiska fronten 20, Socialistiska folkpartiet 9, Positiva Montenegro 7, Bosniakpartiet 3, Kroatiska medborgarinitiativet 1, Nya demokratiska kraften 1, Albanska koalitionen 1 (2012) Valdeltagande 73,2 % i parlamentsvalet 2016 Kommande val parlamentsval 2020, presidentval 2018 Utrikespolitik och försvar 13/33

14 Sedan Montenegro lämnat unionen med Serbien och utropat sin självständighet 2006 erkändes denna snabbt av de flesta länder, däribland Serbien. Eftersom Serbien automatiskt övertog alla unionens medlemskap i internationella organisationer fick Montenegro söka eget medlemskap i dessa, vilket visade sig inte vara något problem. Därefter var Montenegros främsta utrikespolitiska mål att bli medlem också i EU och Nato. Med EU pågår förhandlingar medan Natomedlemskapet blev verklighet i juni År 2008 lämnade landet in en ansökan om fullt medlemskap till EU. Ett år senare hävde EU visumkravet för medborgare från Montenegro, Serbien och Makedonien vid inresa till Schengenområdet blev Montenegro kandidatland, och 2012 fick landet klartecken att inleda förhandlingar om EU-medlemskap. EUkommissionen konstaterade i sin rapport hösten 2016 om reformverksamheten i Montenegro på vägen mot medlemskap att vissa framsteg visserligen gjorts men att krafttag måste tas mot korruptionen och den organiserade brottsligheten. Relationerna med Serbien har av och till varit rätt kyliga på grund av frågan om dubbelt medborgarskap för de många serber som bor i Montenegro (Montenegro har hittills sagt nej till ett sådant) och för att Montenegro erkänt Kosovo som en självständig stat. Den serbisk-ortodoxa kyrkans starka ställning i Montenegro har också gett upphov till kontroverser (se Religion). Ett påstått kuppförsök i samband med parlamentsvalet hösten 2016, med serbisk (och rysk) inblandning (se Aktuell politik) har ytterligare grumlat relationerna. Med andra grannländer är förhållandet i stort sett gott, även om man har små utestående gränstvister med både Bosnien-Hercegovina och Kosovo. De tidigare så vänskapliga förbindelserna med Ryssland har dock försämrats på senare år. Ryssland uppskattar inte regeringens västvänliga politik och framför allt har man varit motståndare till ett montenegrinskt Natomedlemskap (se nedan). Att Montenegro (i motsats till Serbien) ställt sig bakom EU:s sanktioner mot Ryssland efter annekteringen av Krim ses inte heller med blida ögon. Samtidigt är stora delar av oppositionen ryssvänlig, ryska pengar är inblandade i en stor del av företagsprivatiseringarna i Montenegro och ryssar utgör en överväldigande andel av de utländska turisterna i landet. I april 2012 blev landet medlem i Världshandelsorganisationen (WTO). Efter självständigheten beslutade Montenegro att avskaffa den allmänna värnplikten och upprätta en egen yrkesarmé. I slutet av 2006 kom landet med i Natosamarbetet Partnerskap för fred (PFF) och 2008 fick Montenegro en inbjudan att bli medlem sedan landet genomfört nödvändiga reformer. Montenegro godkändes som full Natomedlem 2016 varpå det enda som kvarstod var att alla Natomedlemmar också skulle ge sitt klartecken. Våren 2017 försökte den montenegrinska oppositionen förmå USA:s nya ledning att neka Montenegros medlemskap, men förgäves (se Kalendarium). I början av juni 2017 upptogs landet som Natos 29:e medlem. Redan en vecka senare gjorde Montenegro sitt första officiella framträdande, då landets ÖB, general Ljubisa Jokić, besökte de Natoledda styrkorna i Kosovo (Kfor). FAKTA FÖRSVAR Armén antal man (2015) Flottan 350 antal man (2015) Flygvapnet 230 antal man (2015) Militärutgifternas andel av BNP 14/33

15 1,6 procent (2015) Ekonomisk översikt Efter stora problem i samband med krisen i världsekonomin från 2008 och därpå eurokrisen 2012 hade den montenegrinska ekonomin börjat återhämta sig i mitten av 2010-talet. Landet kämpar dock sedan flera år tillbaka med att få kontroll över det höga budgetunderskottet och det är starkt beroende av att det kommer såväl turister som investeringar från utlandet. När Montenegro blev självständigt från Serbien 2006 fanns en oro för hur det lilla landet skulle klara sig ekonomiskt på egen hand. Samtidigt kände många montenegriner en stark optimism inför fram tiden, trots att också Montenegro drabbats hårt av Jugoslaviens sönderfall med krig och internationella sanktioner som följd. Natos bombkrig 1999 hade lett till förstörd infrastruktur men också brist på bränsle och andra varor, vilket gjorde att företeelser som smuggling och svartjobb slog rot och sedan blivit svåra att bli av med (se Modern historia). Montenegros regering hoppades på ett snabbt EU-medlemskap som en lösning på problemen och såg turism som en stor framtida inkomstkälla. Redan före kriget hade regeringen tagit kontroll över delrepublikens ekonomi och utrikeshandel, bland annat med egna skatter och tullar beslöt Montenegro att istället för den jugoslaviska dinaren införa den tyska D-marken som officiell valuta för att inte påverkas av inflationen i Serbien. Ett år senare avskaffades dinaren helt i Montenegro och sedan 2002 är euron officiell valuta, trots att landet (ännu) inte är medlem i EU och valutasamarbetet EMU. På många sätt var landet ekonomiskt självständigt långt innan unionen med Serbien bröts upp. En rad ekonomiska reformer har genomförts i Montenegro, som införande av moms redan 2003 (2006 skilde man på moms för turistsektorn på 7 procent och allmän moms på 17 procent; den senare höjdes 2013 till 19 procent) och regionens lägsta företagsskatt (9 procent). En så kallad platt skatt på 15 procent för inkomster infördes 2007 och sänktes 2009 till 9 procent. Privatiseringen av företagen har skett snabbare och med större eftertryck än i Serbien. Vid självständigheten var redan drygt 70 procent av företagen privatägda, i mitten av 2010-talet runt 85 procent. Bankerna, telekommunikationerna och oljeindustrin var helt privatiserade redan Det som återstår är främst gamla, statliga företag som är svåra att hitta lämpliga ägare till. Det självständiga Montenegro hoppades på och fick ökade utländska investeringar, framför allt inom turist-, bank- och byggbranscherna. Under flera år var den montenegrinska ekonomin en av de snabbast växan de i Europa: 2007 ökade bruttonationalprodukten (BNP) med nästan 11 procent och landet upplevde en väldig byggboom, särskilt inom turist industrin, med hjälp av främst ryska och brittiska pengar. Stabiliserings- och associeringsavtalet med EU 2007 innebar att landet kunde få krediter från Europeiska utvecklingsbanken (EBRD) som framför allt satsade på den eftersatta infrastrukturen. Den viktiga hamnen i Bar liksom den statliga järnvägen privatiserades delvis, vilket möjliggjorde en upprustning. Samtidigt blev Montenegro beroende av utländska investeringar. Den globala finanskrisen, med start hösten 2008, kom därför att drabba landet särskilt hårt när både investerare och turister uteblev. Ekonomin återhämtade sig visserligen , men återhämtningen kom av sig i och med eurokrisen Därefter har det dock åter skett en tillväxt i ekonomin, samtidigt som de utländska investeringarna per person hör till de högsta i Europa. Tillväxten har dock inte kommit alla till del; framför allt har inlandsregionerna släpat efter. 15/33

16 Ett problem under hela 2000-talet har också varit statens budgetunderskott. Orsakerna till detta är bland annat stora löneökningar till statligt anställda, underskott i sjukförsäkrings- och pensionssystemen och subventioner till statliga företag. Vissa olönsamma företag har t ex fått sänkta elpriser för att klara verksamheten och slippa säga upp personal. (Däremot har elpriserna höjts för privatpersoner, vilket lett till protester.) I sin budget för 2017 har regeringen avstått från förslag att höja momsen och inkomstskatten, allt för att undvika folkliga protester. Man vill däremot bland annat införa en skatt på bränsle och sänka lönerna för de högst betalda statstjänstemännen, däribland president och premiärminister. Den politiska oppositionen har kritiserat att regeringen inte heller bryr sig om att skära i den stora offentliga byråkratin eller kräva in stora delar av all skatt som företagen är skyldiga staten. Allt detta kommer att leda till ett ökat budgetunderskott, som väntas finansieras med lån. Privatiseringarna har fortsatt men med nedgången i världsekonomin har det blivit svårare att hitta köpare. Det gäller bland annat flygbolaget Montenegro Airlines, som dock i slutet av 2015 inledde ett samarbete med Etihad Airways från Förenade arabemiraten för att hålla kostnaderna nere. I början av 2017 inleddes ett liknande samarbete med Qatar Airways. Ett av landets största företag, aluminiumverket KAP, hade sålts till den ryske oligarken Oleg Deripaska men fick stora problem i spåren av finanskrisen 2008, då efterfrågan på aluminium sjönk. Det slutade med att montenegrinska staten, efter protester bland KAP:s personal, 2012 tvingades köpa tillbaka företaget för att det inte skulle försättas i konkurs. I slutet av 2016 stämde Deripaska den montenegrinska staten på hundratals miljoner euro som kompensation för sina förluster i KAP-affären. Även ett privatiserat stålverk i Nikšić tvingades staten köpa tillbaka, men detta har senare kunnat säljas till ett turkiskt företag. I samband med vissa privatiseringar finns misstankar om mutor och svarta pengar under bordet. Just korruptionen, liksom ryktena om kontakter i regeringen med den organiserade brottsligheten, är något som EU har ögonen på i de förhandlingar om medlemskap som påbörjades med Montenegro De styrande, menar EU, måste visa att det är demokratins och rättsstatens regler som gäller i Montenegro. Montenegro har ett underskott i såväl handels- som bytesbalans. Det senare har minskat under 2010-talet tack vare högre inkomster från turismen. FAKTA EKONOMI BNP per person 6408 US dollar (2015) Total BNP miljoner US dollar (2016) BNP-tillväxt 2,5 procent (2016) Jordbrukets andel av BNP 9,8 procent (2016) Industrins andel av BNP 20,5 procent (2016) Servicesektorns andel av BNP 69,3 procent (2016) Statsskuldens andel av BNP 67,2 procent (2015) Valuta 16/33

17 euro Bytesbalans ,6 miljoner US dollar (2015) Varuhandelns andel av BNP 60,2 procent (2015) Viktigaste exportvaror råvaror, aluminium, maskiner och transportutrustning Naturtillgångar och energi Montenegro är relativt rikt på mineraler, som bauxit, järnmalm och koppar, och är självförsörjande på kol (främst brunkol). Det har god tillgång på vattenkraft men vattenkraftsförsörjningen påverkas av och till av svår torka. Landet saknar egna oljetillgångar. Den serbisk-ortodoxa kyrkan har liksom olika miljöinriktade frivilligorganisationer protesterat, av kulturella och miljöskäl, mot flera dammbyggnadsprojekt i bland annat floden Moraca i samarbete med kinesiska och turkiska företag. Montenegro har samtidigt sagt sig vilja vara en ekologisk stat. Fortfarande är många anläggningar ineffektiva med återkommande strömavbrott. Europeiska utvecklingsbanken EBRD har satsat på stöd till Montenegro så att landet kan bygga upp moderna, miljövänliga anläggningar och till och med exportera elkraft. Ett projekt är också igång för att knyta ihop energisystemen i Montenegro med de i Serbien och Italien. Den montenegrinska staten äger lite mer än hälften i elmonopolet (EPCG), som länge varit svårt skuldsatt. Elpriserna höjdes därför (men inte så mycket som EPCG hade önskat) både i början av 2012 och 2013, med omfattande folkliga protester som följd. Efter små uppgångar i lönsamheten 2013 och 2014 noterades tillbakagångar för företaget både 2015 och Under hela 2010-talet har uppgångar och nedgångar avlöst varandra både vad gäller gruvdrift och energiproduktion. FAKTA NATURTILLGÅNGAR OCH ENERGI Utsläpp av koldioxid totalt 2 211,2 tusen ton (2014) Utsläpp av koldioxid per invånare 3,56 ton (2014) Energianvändning per person 1 538,3 kilo oljeekvivalenter (2014) Elkonsumtion per person 4612 kilowattimmar, kwh (2014) Jordbruk Jordbruket i det bergiga Montenegro är inte särskilt omfattande och förekommer främst vid kusten, där medelhavsklimatet är gynnsamt för odling av bland annat oliver, citrusfrukter, vindruvor och plommon. Potatis, majs och vete odlas också. Jordbruket är ändå en viktig näring och bidrog 2015 med drygt 10 procent till bruttonationalprodukten, samtidigt som den sysselsatte drygt 5 procent av arbetskraften. Största delen av jordbruket är i privata händer. 17/33