W / (xt * N * 2) = xs

Transkript

1 Neolitisk keramik (av Niklas Ytterberg) Inledning Keramiken var den dominerande fyndkategorin vid undersökningen av Glädjen. Av sammanlagt 1,4 kg keramik utgjordes nästan 0,8 kg, eller 783 fragment, av neolitisk keramik. All keramik var fragment från kärl. Målsättning En viktig målsättning utifrån undersökningsplanen var att keramiken från Glädjen skulle kunna bidra till en ökad kunskap om övergången från mesolitikum till tidigneolitikum i Uppland. Denna fas kännetecknas av introduktionen av keramik i regionen. Äldre keramiktraditioner fanns vid denna tid såväl i Finland som i Sydskandinavien (Hallgren 2004). Att utreda på vilket sätt den tidigneolitiska keramiktraditionen vid Glädjen och i Uppland förhåller sig till dessa områden är därför intressant, för att belysa grad av påverkan och vilken väg influenser till det första keramikhantverket tagit. En annan målsättning var också att belysa förhållandet och brytningen mellan trattbägar- och gropkeramisk tradition i regionen. Råder kontinuitet eller förändring av samhället under tidigneolitikum? Till detta kopplas frågeställningar kring hantverkets art och kärlens användning. Kan det utifrån keramiken avgöras vad för slags lokal Glädjen har varit? Keramiken i sig utgör också ett av de främsta fyndmaterialen för att spåra rumsliga strukturer på platsen. En tredje målsättning var att utröna om man utifrån keramiken kan urskilja olika aktivitetsytor eller ytor som brukats vid olika tidpunkter? Finns det till exempel ytor med dekorerad keramik som skiljer sig från ytor med odekorerad keramik? Metod Materialet har bearbetats i olika steg. Under fältarbetet basregistrerades keramiken av fältpersonalen och efteråt har en specialregistrering utförts av Niklas Ytterberg, UV GAL. Specialregistreringen följer den mall som har utarbetats för all neolitisk keramik inom UV:s del av E4-projektet. I tillägg till den mer kvantitativa registreringen har Torbjörn Brorsson gjort en teknisk analys av fem skärvor vid Keramiska forskningslaboratoriet, Lunds universitet (asvsnitt Keramik från Glädjen en teknologisk undersökning, s. 38). Denna analys är mer kvalitativ till sin karaktär och är beroende av ett urvalsförfarande. Urvalet har skett med hänsyn tagen till olika variabler som kärlstorlekar, kärltyper, gods, dekor/icke dekor och kontextuell tillhörighet. Detta har skett i samråd med Keramiska forskningslaboratoriet. Vid specialregistreringen har en metod tillämpats som utvecklats ur Birgitta Hulthéns modell (Hulthén 1974), men som modifierats i riktning mot modeller för registrering av neolitisk keramik (Bagge & Kaelas 1950; Bagge 1952; Österholm 1989; Kjellberg & Ytterberg 1996; Papmehl-Dufay 1999). Det innebär att kärlform och dekor har en framträdande plats. En viktig distinktion har gjorts mellan skärvor och fragment, vilka sammantaget benämns för kärlfragment. En skärva är ett kärlfragment om minst två cm 2 och där både in- och utsida är intakt. Fragment är övriga kärlfragment, det vill säga både sådana med en yta av mindre än två cm 2 och de som är större, men med en eller båda ursprungsytor bortspjälkade eller bortvittrade. Ett annat mått på graden av fragmentering är genomsnittlig skärvstorlek, vilken erhålls med hjälp av formeln: W / (xt * N * 2) = xs W är vikten i gram, xt är medeltjocklek i cm, N är totalt antal skärvor och xs är medelstorleken i cm 2 (Hulthén 1977). Observera att endast skärvor, inga fragment, har använts vid beräkningen av genomsnittlig skärvstorlek. Specialregistreringen är relativt omfattande med ett antal variabler och undervariabler. Variablerna är kärldel, dekor och dekorläge samt kärldelarnas form. Bottenskärvor har bedömts i variablerna form och diameter medan mynningsskärvor har bedömts i variablerna riktning, läppform, kantdekor och diameter. Diametrarna har mätts efter en mall utarbetad av Lars Löfstrand (1974:49). Viktigt att poängtera är att kärlens diametrar ska ses som grova uppskattningar, där de generella tendenserna för hela materialet har eftersökts. Godsets typ, fast eller porigt (poröst), har bedömts okulärt. Om möjligt har kärlets uppbyggnadsteknik noterats, N- eller U-teknik. Skärvtjocklek och maximal magringsstorlek har mätts med ett digitalt skjutmått. Förekomst av organisk beläggning har också noterats. Förekomst av kärlväggsgropar har behandlats separat från övrig dekor, som har bedömts med variablerna teknik, element, motiv och komposition, i upp till två separata dekorer. Slutligen har kärltyp bedömts så vitt det varit möjligt. Ur flera av de teknologiska variablerna, som magringens art, godsets sammansättning och bränningstyp samt kärlens användning, har det varit svårt att dra några långtgående slutsatser från specialregistreringen. Detta beror på att materialet är starkt fragmenterat och delvis vittrat. Därför beskrivs keramiken i dessa avseenden huvudsakligen genom de kvalitativa urvalen i analysrapporterna. Detsamma gäller ytbehandlingen, som för neolitisk keramik i hög grad 24 Glädjen Rast- och jaktplatser från tidigneolitikum till bronsålder

2 ofta är påverkad av tafonomiska omvandlingsprocesser. För de enskilda skärvorna har ytbehandlingen inte särregistrerats, utan en samlad bedömning har skett utifrån en okulär besiktning av hela materialet. Undersökningsresultat Den neolitiska keramiken är hårt fragmenterad. Totalt framkom 775,7 gram eller 783 skärvor/fragment, vilket ger en medelvikt på bara 1,0 gram/kärlfragment (tabell 2). Materialet kan trots den ringa mängden knappast beskrivas som helt homogent. Redan i fält observerades att keramiken utgjordes både av en mörk godstyp, och en ljus godstyp. Detta är troligen beroende på att den förra är bränd i reducerande atmosfär och den senare bränd i oxiderande atmosfär. Det kan finnas andra orsaker till skillnaden i godset (diskuteras nedan) men hädanefter kommer de att benämnas som reducerat och oxiderat gods. Förutom olika form av bränning har dessa båda keramiktyper flera gemensamma nämnare. Av kärlfragmenten är 53 skärvor och 730 fragment. Medelvikten för skärvor är mer än sju gånger så stor som för fragmenten, 5,2 gram jämfört med 0,7 gram. Uttryckt med andra ord utgör skärvorna endast 6,8 % av antalet kärlfragment, men 35,8 % av den totala vikten (tabell 2). Genomsnittlig skärvstorlek har uppmätts till 3,1 cm 2, men den siffran grundar sig då enbart på 51 av de mätbara skärvorna. Ytterligare två skärvor finns, men dessa har passning med andra skärvor och har därför inte räknats. I princip påträffades all keramik i det fyndförande lagret, endast 13 kärlfragment (F54, F181 och F185) framkom i tre anläggningar (A4752, A6281 och A6941). Det visar att den neolitiska keramiken har en svag koppling till anläggningarna, men mönstret med en liten andel keramik i anläggningar fanns också på den tidig- och mellanneolitiska lokalen Snåret i Vendel (Björck & Larsson i manus). Precis som i fallet med Snåret talar ändå den rumsliga korrelationen mellan keramikförekomst och anläggningar för ett samband dem emellan. Keramiken har för en jämförande studie delats upp efter skilda fyndkontexter. I princip fördelade sig keramiken över större delen av boplatsytan, men uppdelade på fyra mer eller mindre distinkta koncentrationer. De tre första koncentrationerna framkom inom område B (delvis också område C), medan den fjärde fanns inom område A (fig. 14). Koncentration I, som var störst, utgjordes av keramiken öster och sydöst om den centrala fyndtomma ytan. Ytan var Tabell 2. Neolitisk keramik, översiktlig sammanställning. Fragmenteringsgrad Antal Antalsandel Vikt (g) Viktandel Medelvikt (g) Skärvor 53 6,8 % 277,5 35,8 % 5,2 Fragment ,2 % 498,2 64,2 % 0,7 Summa ,0 % 775,7 100,0 % 1,0 / X Y A IV III C II B C X Y m I Fig. 14. Spridning av neolitisk keramik fördelat på vikt per grävenhet/anläggning/ fyndenhet (gram). Här kan också ses i vilka områden den dekorerade keramiken påträffades. Notera även indelningen i koncentration I IV. Skala 1:400. Särskild arkeologisk undersökning, SU 25

3 oregelbunden, men med en utbredning på ungefär 12 9 meter. Koncentration II utgjordes av ett mindre område, cirka 5 3 meter stort, strax väster om den fyndtomma ytan. Koncentration III utgjordes av den väl samlade keramiken närmast foten av moränkullen, norr om den fyndtomma ytan, med en diameter av omkring 4 meter. I den stenröjda svackan i moränslänten i nordväst, låg koncentration IV, med mer spridd keramik över en yta av cirka 10 4 meter. Koncentrationerna II, III och IV innehöll mellan 77 och 129 kärlfragment vardera, mot 499 i koncentration I. Fornlämningens begränsade yta och det ringa antalet kärlfragment påkallar en viss försiktighet i tolkningarna, men med det i åtanke finns trots allt ett antal tydliga skillnader koncentrationerna emellan. Fördelningen av keramiken per koncentration framgår av tabell 3. Medelvikten skiljer sig åt en del mellan dem, där medelvikten för koncentration I är 0,7 gram; II = 1,8 gram; III = 1,5 gram och IV = 1,6 gram. Detta förhållande avspeglas delvis också i andelen skärvor, räknat på totalt antal kärlfragment per koncentration: I = 3 %, II = 13 %, III = 9 % samt IV = 21 %. Vid en jämförelse mellan dekorfrekvenserna är 17 % av keramiken dekorerad i koncentration I; 38 % i II; 32 % i III och 40 % i koncentration IV (räknat per vikt, procenttal avrundade till heltal). Intressant nog finns det ett direkt samband mellan den totala medelvikten, andelen skärvor och andelen dekor för respektive koncentration, förutom en högre andel skärvor i koncentration IV. Förklaringen ligger i hur materialen har fragmenterats, vilket betyder att andelen dekor givetvis speglas bäst i relativt ofragmenterade material. Keramiken i koncentration I, öster om den fyndtomma ytan, var förhållandevis talrik och kraftigt fragmenterad (tabell 3). Med undantag för några enstaka fragment i anläggningarna A4572 och A6281 (F54 och F185), påträffades all keramik i det fyndförande lagret. Kärlfragmenten var relativt väl spridda inom området, men med några fyndtomma luckor och ett par mindre koncentrationer. En sådan mindre koncentration låg i anslutning till härden (A6281), kulturlagret (A6274) och nedgrävningen (A7150) i södra delen av område B, medan en annan låg intill nedgrävningarna A6838 och A7240 längre norrut. Ett tydligt mönster för koncentration I som helhet, är att keramiken påträffades i zonen mellan det centrala fyndtomma området och mer steniga partier mot öster och norr. Den höga fragmenteringsgraden och det rumsliga sambandet med anläggningarna tyder på att koncentrationen har haft karaktären av ett aktivitetsområde, där mekaniskt slitage i form av trampning har verkat i hög grad. En viktig notering är att huvuddelen av bronsålderskeramiken också påträffades inom detta område. Därmed finns det en risk att mindre fragment inte har typbestämts till rätt period. Detta indikeras bl.a. av att en skärva som registrerats som bronsålderskeramik har erhållit en matskorpedatering till skiftet mellanneolitikum A mellanneolitikum B (F203), medan en som registrerats som neolitisk keramik, som daterats till senneolitikum (F5) (fig. 21). Ser man till den rumsliga spridningen var dock den faktiska överlappningen mellan neolitisk- och bronsålderskeramik mycket liten. Koncentration II var minst men samtidigt mest distinkt, i så motto att den var väl sammanhållen och tydligt avgränsad från de övriga koncentrationerna. Förutom några små fragment i gropen A6941 (F181) påträffades alla kärlfragment i det fyndförande lagret. Med undantag av någon enstaka bronsåldersskärva var ytan närmast intill gropen att betrakta som helt dominerad av neolitisk keramik, vilket skulle kunna tyda på ett rumsligt samband med anläggningen. Huvuddelen av keramiken låg mellan gropen och ett par stora stenblock ett par meter norr därom. Fragmenteringsgraden var förhållandevis låg och andelen skärvor och dekorerad keramik hög (tabell 3). Det tyder på en mer kortvarig och/eller mindre utsatt del av boplatsen, kanske bara använd vid något enstaka tillfälle, en kantyta. Invid moränkullens fot låg koncentrationen III, som kännetecknades av mycket stenig och blockrik Tabell 3. Den neolitiska keramikens fördelning per koncentration. Vikt i gram. Koncentration I II III IV Summa/medelvärde Vikt (g) 327,4 139,1 187,2 122,0 775,7 Viktandel 42,2% 17,9% 24,1% 15,7% 99,9% Antal Antalsandel 63,7% 9,8% 16,5% 10,0% 100,0% Medelvikt (g) 0,7 1,8 1,5 1,6 1 Antal skärvor Antal fragment Andel skärvor/omr. 3,0% 13,0% 9,3% 20,5% 6,8% Andel frag/område 97,0% 87,0% 90,7% 79,5% 93,2% Dekorerade/antal 3,2% 18,2% 9,3% 17,9% 7,2% Dekorerade/vikt 17,0% 37,6% 32,3% 39,9% 28,1% Tabell 4. Fördelning av identifierade neolitiska formelement (kärldelar). Kärldel Antal Botten 1 Buk 36 Hals 4 Hals/buk 3 Mynning 24 Summa Glädjen Rast- och jaktplatser från tidigneolitikum till bronsålder

4 Fig. 15. Principskiss av bottenformen på kärlet utifrån skärva F211. Tecknare Christoffer Samuelsson. terräng. Här framkom en hel del keramik och andelen skärvor var relativt hög, liksom medelvikten (tabell 3). En rimlig tolkning, bland annat med tanke på den oländiga topografin, är att platsen har använts som dumpplats. Koncentration IV, synonymt med område A, kan i fråga om rumslig spridning karakteriseras som det minst väldefinierade, med enstaka nedslag av keramik. Keramiken inom koncentration IV var mycket homogen. Området var röjt på sten och beläget delvis på, delvis nedanför en svag avsats i slänten. Här påträffades också stenyxan (F244), men inga anläggningar. I koncentration IV var andelen skärvor högst och medelvikten näst högst i förhållande till hela boplatsen. Även andelen dekorerad keramik var här högst, men skillnaderna mellan koncentrationerna är dock små (tabell 3). Tolkningen är att koncentration IV har använts mer sällan eller bara under en kort fas. Formelement Det har på grund av den höga fragmenterings- och vittringsgraden inte varit möjligt att rekonstruera de enskilda kärlens utseende, med avseende på kärlformen, utan endast indikationer för vissa formelement kan ges. Placeringen på kärlet kunde bestämmas för 68 skärvor eller fragment. Tre av dessa kärlfragment är sammansatta och består av såväl hals som buk. En hals/buk-skärva kan därmed ingå i statistiken två gånger. Därför har summan uppräknats, från de faktiska 65 kärlfragmenten, till 68 (tabell 4). Efter denna uppräkning utgör bottnarna 1,4 % (en stycken) av det totala antalet bestämda kärlfragment, bukdelarna 54,9 %, halsarna 9,9 % och mynningarna 33,8 %. Botten En skärva utgörs av en rund botten (F211). Det skall påpekas att en rund bottenskärva kan vara svår att skilja från en konvex bukskärva. Den påträffades inom koncentration IV och består av reduktionsbränt gods (fig. 15). F24 F122 F122 F159 Fig. 16. Ett urval av mynningsskärvor med tillhörande mynningsprofiler: F24, F122 och F159. Skala 1:1. Tecknare Christoffer Samuelsson. Buk 36 kärlfragment utgörs av delar från buken. Dessutom finns tre stycken från hals/buk, totalt 39. Samtliga har en konvex profil. Femton av kärlfragmenten är av gods bränt i reducerande miljö, liksom alla tre från hals/buk; övriga är brända i oxiderande miljö. Särskild arkeologisk undersökning, SU 27

5 Hals Fyra kärlfragmenten kommer från halsar och tre från hals/buk (jämför Buk ovan). Samtliga är konkava. De fyra halsarna är brända i oxiderande miljö, medan de tre från hals/buk är brända i reducerande miljö. Halsarna är, såvitt bedömbart, genomgående korta. Tabell 5. Mynningsformer för neolitiska kärl. Mynningsform Uttunnad Kantig Jämnt avrundad Brätte Odefinierad Summa Rak Inåtböjd Utåtböjd Odefinierad Summa Mynning Inte mindre än 24 kärlfragment är bitar av mynningar (fig. 16, s. 27). Anledningen till att mynningar är så vanliga beror till stor del på att de i jämförelse med andra formelement är lätta att identifiera, även ifråga om mycket små fragment. Ett flertal mynningsformer har observerats. Vanligast är utåtböjda mynningar med uttunnad läpp, följt av odefinierade med kantig läpp. Nästan lika vanliga är utåtböjda respektive raka mynningar med jämnt avrundad läpp (tabell 5). De utåtböjda mynningarna är vanligast med 12 kärlfragment, jämfört med de fyra raka. Åtta mynningar har odefinierad profil, men är sannolikt till övervägande delen utåtböjda. Sju av mynningarna är brända i reducerande miljö, medan 17 är brända i oxiderande miljö. För de reduktionsbrända gäller att fem har utåtböjd profil, en har rak profil och en är obestämd. Tre har uttunnad mynningsläpp, medan två är jämnt avrundade. För de oxidationsbrända mynningarna råder en större variation. För fem av mynningsskärvorna har kärlets ursprungliga diameter varit möjligt att uppskatta. Det ringa antalet gör att man utifrån de enskilda värdena inte kan dra några vidare slutsatser om storleksfördelningar. Fyra av dem, samtliga brända i oxiderande miljö, är 10, 13, 16 och 23 cm i diameter. En mynning, bränd i reducerande miljö, avviker och kommer från ett kärl vars diameter uppskattas till 38 cm (FU F24). Ytbehandling På grund av materialets delvis vittrade och generellt höga fragmenteringsgrad har ytbehandlingen inte re- Tabell 6. Absolut och procentuell fördelning av reduktionsbränd (= red) keramik, fördelat per koncentration. Vikt i gram. Område Totalt (g) Red.bränd (g) Andel red.bränd I 327,4 60,9 18,6% II 139,1 18,3 13,1% III 187,2 67,4 36,0% IV 122,0 102,3 83,9% Summa 775,7 248,9 32,1% gistrerats genomgående. Ursprungligen har kärlen, utifrån en enkel okulär bedömning av det samlade materialet, varit enkelt avstrukna. Totalt 52 kärlfragment har dock betecknats som vittrade eller nötta. 16,5 % av den reduktionsbrända keramiken var vittrad, medan 3,9 % av de oxidationsbrända kärlfragmenten var det. Anledningen till den höga vittringsgraden är oklar, men har sannolikt delvis tafonomiska orsaker. Fördelningen mellan de olika koncentrationerna visar också ett samband med trampningseffekten, eftersom majoriteten hittades i den hårt fragmenterade koncentration I. Gods och magring Samtliga kärlfragment är av fast gods. Kärlen har genomgående varit tunnväggiga och mellanmagrade, ibland dock grovmagrade. För 41 skärvor har buktjockleken gått att mäta och de befinner sig inom intervallet 6 till 10 mm, med en tonvikt på dess övre del (fig. 17). Medelvärdet ligger på 8,5 mm, vilket får sägas vara normalt för samtida keramik. Den senare gropkeramiken är dock generellt grövre. Största magringskorn är vanligen 2 4 mm, men enstaka är 1 eller 5 mm. Medelvärdet utifrån de 73 kärlfragment, där det varit möjligt att mäta största Antal 16 Buktjocklek (n=41) Antal 35 Magringsmax (n=73) mm mm Fig. 17. Fördelning av kärlstorlekar representerat genom buktjocklek. Fig. 18. Fördelning av magringens storlek, representerat genom största uppmätta magringskorn. 28 Glädjen Rast- och jaktplatser från tidigneolitikum till bronsålder

6 magringskorn, är 2,7 mm (fig. 18). Magringen har utgjorts av krossad granit och andelen magring är 9 16 % (avsnittet Keramik från Glädjen en teknologisk undersökning). Teknologiskt skiljer sig inte den tidigneolitiska keramiken vid Glädjen nämnvärt från yngre keramiska neolitiska lokaler, möjligen med undantag för att magringen under tidigneolitikum I verkar vara något grövre än senare under mellanneolitikum II/tidigneolitikum A (Björck & Larsson, i manus). I det skånska trattbägarmaterialet kan man se en tendens från tidigneolitikum I till mellanneolitikum A där kärlen över tid blir gradvis mer finmagrade och där magringsandelen också sjunker. Samtidigt sker en förskjutning från finare till grövre keramiktyper (Stilborg 2003). Det går dock inte i nuläget att säga om samma tendens finns i Uppland. Keramiken är antingen bränd i oxiderande miljö och ljus i nyanser mellan ljusröd och rödbrun, eller bränd i reducerande miljö och mörk i nyanser mellan mörkbrun och svart. Omkring en tredjedel av den samlade keramikvikten består av reduktionsbränd keramik. Intressant nog fanns en mycket tydlig uppdelning av den reduktionsbrända och oxidationsbrända keramiken över boplatsytan. Andelen reduktionsbränd keramik steg generellt mot norr, även om den förekom i alla de fyra koncentrationerna (tabell 6). Detta tyder antingen på en funktionell uppdelning av olika former av kärl på boplatsen, eller på kronologiska faktorer i form av keramikhantverk från olika perioder. Inga teknologiskt betingade skillnader finns dock belagda i de tunnslip som utförts på två reduktionsbrända neolitiska skärvor (FU F24 och F294) i jämförelse med tre oxidationsbrända skärvor (F3, F112 och F122). Det skulle kunna tala för en samtidighet. Det kan dock konstateras att några tydliga teknologiska skillnader inte heller kunde påvisas mellan den tidigneolitiska keramiken och bronsålderskeramiken (avsnittet Keramik från Glädjen en teknologisk undersökning, s. 38). Detta tyder istället Tabell 7. Dekorerade skärvor och typ av dekor fördelat på reducerat (= red) och oxiderat (= oxid) bränt gods. Vikt i gram. Observera att ett enskilt kärlfragment kan ha flera olika dekortyper, vilket gör att summan av dekorerna blir högre än antalet kärlfragment. Dekorerade Red Oxid Summa Antal kärlfragment Andel antal 14,7% 5,1% 7,2% Vikt kärlfragment (g) 93,8 123,9 217,7 Andel vikt 37,7% 23,5% 28,1% Andel skärvor Ett ytdekorelement Två ytdekorelement Gropdekor Mynningskantdekor på ett mycket lokalt hantverk under såväl neolitikum som under bronsåldern. En annan möjlighet är att den reduktionsbrända keramiken i själva verket är sekundärt bränd och sotad av elden vid matlagning eller annan beredning över öppen eld. Det som kan tala för denna tolkning är att relativt sett fler av de reducerat brända kärlfragmenten har någon matskorpa eller sotbeläggning, i jämförelse med de som är oxidationsbrända. Dekor Totalt 56 kärlfragment är dekorerade, med en samlad vikt av 217,7 gram. Det innebär att 7,2 % av antalet och 28,1 % av vikten består av dekorerad keramik (tabell 3 och 7). Mer rättvisande är det att jämföra enbart de stora kärlfragmenten, skärvorna, och då erhålls en annan bild. Av de 53 skärvorna från hela boplatsen är inte mindre än 28 dekorerade. Det innebär att kärlen i mycket hög grad har varit dekorerade, men inte över hela kärlkroppen. Dekoren förekommer olika frekvent på olika delar av kärlen. Den enda bevarade bottnen har varit odekorerad. Av 39 bukar eller kombinerade hals/bukar har 21 dekor. Motsvarande siffror för halsar är sex av sju (inkl. hals/bukar). 13 av 24 mynningar är dekorerade och två av dessa har också dekor på insidan av mynningen. På sju av de 24 mynningarna finns dekor på läppen, i tre fall i kombination med dekor strax nedanför randen, på utsidan av mynningen. Dekor på läppen förekommer enbart på utåtböjda mynningar med uttunnad mynningsläpp. Sammanfattningsvis är kärlen till övervägande del ornerade på övre delen, främst på mynningen och halsen, men även på buken, med en dekorfrekvens av 53,8 85,7 % av de kärldelsbestämda kärlfragmenten (tabell 8). Vanligaste dekorelement är streck och linjer i kamstämpel, följt av inristade streck. Streck är kortare än tre cm medan linjer är längre. En mellanposition intar tandstämpel, medan dubbelstämplar och enkla stämplar förekommer. Ovanliga är dragna streck respektive mejselintryck (tabell 9, s. 30). Dekor på mynningsranden består i tre fall av dubbelstämplar, i tre fall av enkla punktstämplar och i ett fall av tvära intryckta streck (fig. 19, s. 30). Dekor på insidan av kärlen, strax nedanför mynningen, utgörs i ett fall av enkla stämplade punkter (F288), i ett annat av horisontellt ställd tandstämpel (F34). Tabell 8. Dekorfrekvens per formelement (kärldel). Kärldel Antal Dekorerade Dekorfrekvens Botten 1 0 0,0% Buk ,8% Hals ,7% Mynning ,2% Summa ,3% Särskild arkeologisk undersökning, SU 29

7 F22 F3 F30 F28 Fig. 19. Exempel på dekorerade skärvor, F3, F22, F28 och F30. Skala 1:1. Tecknare Christoffer Samuelsson. Tabell 9. Absolut fördelning av dekorteknik fördelat över reduktionsbränd (= red) respektive oxidationsbränd (= oxid) keramik, samt för all neolitisk keramik på boplatsen. Dekorteknik Red Oxid Summa Enkel stämpel Dubbelstämpel Draget streck Inristat streck Kamstämpel Mejselintryck Tandstämpel Summa Tabell 10. Absolut fördelning av dekormotiv fördelat över reduktionsbränd (= red) respektive oxidationsbränd (= oxid) keramik, samt för all neolitisk keramik på boplatsen. Dekormotiv Red Oxid Summa Lutande rader Horisontella rader Vertikala rader Rader, oklar riktning Vinkelrad Korsande Yttäckande Oregelbunden Summa Elementen är sammansatta i motiv (36 kärlfragment) och ibland har också en komposition gått att skönja (21 stycken). Vanligast är motiv med rader av oklar riktning. Dessa hör sannolikt till någon av grupperna vertikala rader eller horisontella rader. Yttäckande dekor är annars det näst vanligaste motivet (tabell 10). Horisontella band har bedömts vara den vanligaste dekorkompositionen på kärlen, följt av yttäckande och vertikala band. På grund av den höga fragmenteringsgraden är dock flertalet bedömningar av komposition osäkra, och den horisontellt ställda kompositionen hör huvudsakligen till band direkt under mynningen. Sammanlagt tio kärlfragment har kärlväggsgropar. Av dessa förekommer tre på buken (antagligen bukens övre del), två på både hals och buk, samt en direkt under mynningen. För övriga fyra fragment har det inte gått att avgöra groparnas läge. I fem fall är kärlväggsgroparna kombinerade med annan dekor; en buk med inristade horisontella streck i vertikalt band (F3), en mynning med randdekor av punkter och stämplade vertikala streck i horisontellt band under mynningen (F159), en buk med kamstämplade linjer i vinkel i horisontellt band (F22), samt två skärvor från hals/buk med yttäckande kamstämpellinjer (FU F30). 30 Glädjen Rast- och jaktplatser från tidigneolitikum till bronsålder

8 Vissa skillnader i dekorfrekvens mellan oxidationsoch reduktionsbränd keramik har noterats. Exempelvis förekommer inristade streck enbart på oxidationsbränd keramik, medan kamstämplar dominerar på reduktionsbränd. Tandade stämplar fördelar sig lika mellan oxidationsbränd och reduktionsbränd keramik (tabell 9). Yttäckande dekor verkar vara vanligare på reduktionsbränd keramik, medan rader med olika riktning är betydligt vanligare på keramik bränd i oxiderande miljö (tabell 10). Eftersom antalet kärlfragment är så få avspeglar dessa skillnader med största sannolikhet ett fåtal enskilda kärl. Kärltyper och kärlstorlekar Trots ett mycket litet antal iakttagbara formelement kan några hållpunkter till kärlens form och storlek ändå skisseras. Utifrån de bäst bevarade mynningarna visar fördelningen av kärlstorlekar att ett flertal olikstora kärl har funnits på platsen. De oxidationsbrända mynningarna, inom intervallet cm, utgörs av små till medelstora kärl. Den reduktionsbrända mynningen på 38 cm, hör till ett markant större kärl. Även om en stor osäkerhet råder kring mätning av mynningsdiametrar på hårt fragmenterad keramik, kan ändå storleksfördelningen avspegla ett inventarium med olikstora kärl. Ännu svårare är det att säga något om bottenformer, eftersom endast en bottenskärva är bevarad. Utifrån den kan endast antas att minst ett kärl har haft en rund botten. Samtida tidigneolitisk keramik i östra Mellansverige, traditionellt benämnd Vrå-keramik, kännetecknas av en tydligt utåtböjd mynning, kort till lång hals, ofta en utdragen s-formad profil, ibland dock i skarp vinkel, och troligen rundad botten (Graner 2003b). Denna kärlform, i kombination med dekor av intryck närmast mynningen, påminner om den tidiga trattbägarkeramiken i Sydskandinavien, känd genom Oxiegruppen och Svenstorpsgruppen i Skåne (Larsson 1984:156ff). Senare studier har dock visat att denna indelning inte håller och att det även vid större keramikmängder är mycket svårt att rekonstruera kärlform (Lagergren-Olsson 2003). Dock måste påpekas att det östmellansvenska keramikmaterialet från tidigneolitikum sammantaget är mycket litet och att inga större regionala studier ännu har publicerats. De utåtböjda mynningarna och huvuddelen av dekortyperna på Glädjen stämmer bra med Vrå-keramiken. Det mest framträdande draget bland samtida keramik i regionen är dock de små mängderna kärlfragment och den höga fragmenteringsgraden, vilket i princip omöjliggör några säkra kärlrekonstruktioner (jfr Segerberg 1999:85; Björck 2000a:12f). Så är fallet också ifråga om Glädjen. Antal kärl och användning Totalt 40 kärlfragment har någon form av organisk beläggning. Vanligen utgörs denna beläggning av ett sotigt lager från insidan av kärlen, men i enstaka fall i form av regelrätta inbrända matrester. Den sannolika tolkningen är att dessa kärl har använts i samband med matlagning eller annan beredning över öppen led, alternativt för beredning i form av jäsning. Av dessa kärlfragment är 25 från keramik bränd i oxiderande miljö (av 613) och 15 från keramik bränd i reducerande miljö (av 170). Fördelningen på formelement ger 14 kärlfragment från buk och fyra från mynning, medan övriga är odefinierade. Två av skärvorna kommer från mynningar med uppmätta diametrar, 16 respektive 23 cm (F167 resp. F159), vilket representerar medelstora kärl. Det är i detta intervall man finner matlagningskärlen. Mindre neolitiska kärl har troligen utgjort finkeramik och större har använts som förvaringskärl (Björck 1998:40f). En reduktionsbränd mynning med en beräknad diameter omkring 38 cm (FU F24) indikerar att minst ett större kärl har funnits på Glädjen. Några belägg för finkeramik finns dock inte på platsen, men två kärl har uppskattade mynningsdiametrar som närmar sig definitionen för minikärl (= max 10 cm i diameter), F151 och F122 med en diameter på tio respektive 13 cm. Något minsta antal kärl har inte kunnat beräknas, även om keramiken helt säkert motsvarar ett flertal kärl. En gissning är att keramiken motsvarar cirka 5 10 kärl, varav minst en tredjedel har varit reduktionsbrända. Datering och kulturell tillhörighet Det finns en tydlig fördelning av den oxidationsbrända respektive reduktionsbrända keramiken över boplatsytan på Glädjen. Den består i en gradvis ökad andel reduktionsbränd keramik mot norr, vilken dominerade helt inom område A (koncentration IV) (tabell 6). Detta kan tolkas som uttryck för två skilda keramiktyper, eftersom i princip inga mellanformer med flammigt gods förekommer. Tyvärr kan ingen säker bild skapas eftersom bägge typerna förekom inom koncentration III. En framkomlig väg för att utreda om keramiktyperna är samtida eller ej kan vara att korrelera bränningstypen med 14 C-dateringarna av organisk beläggning samt nivåer över havet. Fyndet av en reduktionsbränd bukskärva med kamstämpel i vinkel (F22), daterad till övergången mellan senmesolitikum och tidigneolitikum (fig. 20, s. 32), fungerar väl med den kunskap vi idag har angående strandlinjeförskjutningen. Den påträffades i västra delen av koncentration III på 45,37 meter över havet (fig. 14). Nivån och dateringen antyder att lokalen i ett tidigt skede Särskild arkeologisk undersökning, SU 31

9 Atmospheric data from Stuiver et al. (1998); OxCal v3.9 Bronk Ramsey (2003); cub r:4 sd:12 prob usp[chron] F22 (Ua-27137) 5285 ±160BP F159 (Ua-27136) 4745 ±105BP F203 (Poz-6245) 4190 ±35BP F5 (Poz-6310) 3755 ±35BP 6000 BC 5000 BC 4000 BC 3000 BC 2000 BC Kalenderår Fig. 20. Kalibreringskurva över keramik med neolitiska 14 C-dateringar vid Glädjen. har varit direkt strandbunden. Den näst äldsta dateringen ligger upp mot TN II (fig. 20) och är utförd på en oxidationsbränd utåtböjd mynning (F159) med koniska gropar och vertikala stämpelstreck, samt punktintryck på mynningsläppen (fig. 16). Skärvan framkom i östra delen av koncentration III, bara drygt två meter från F22 (fig. 19), på en nivå av 45,85 meter över havet (fig. 14). Om 2 sigma används kan en överlappning erhållas kring BC för de båda dateringarna, d.v.s. väl inom tidigneolitikum I. Utifrån denna diskussion råder störst sannolikhet för scenariot med samtida men olika kärltyper. Dock måste det påpekas att denna överlappning är minimal och att sannolikheten rent statistiskt är mycket låg. Vad gäller matskorpedateringar på keramik har Per Persson visat att det finns flera felkällor, bland annat beroende på vilken 14 C -fraktion som har daterats och även påverkan av reservoareffekten om man kan misstänka att kärlen innehållit mat härstammande från havet. Dessa påverkansfaktorer är tyvärr mycket svåra att beräkna, men det finns flera studier som visar att matskorpedateringar ibland erhåller en för ung ålder i relation till den förväntade (Persson 1999:35f). Detta skulle kunna vara en förklaring till den yngre dateringen för F159, jämfört med F22 (fig. 20). En alternativ tolkning utifrån fig. 19 vore att se den neolitiska keramiken som enstaka nedslag vid flera tillfällen under hela neolitikum, vilket förefaller mindre troligt med tanke på de ytterst små mängderna och den relativa homogeniteten ifråga om morfologi och dekor. De dateringsmässigt avvikande skärvorna F203 och F5 är odekorerade och därmed svårklassificerade. Man kunde förvänta sig att keramiken vore mer heterogen om platsen besökts vid ett antal tydligt kronologiskt skilda tillfällen. Jämför också den markanta avvikelsen gentemot bronsålderskeramikens morfologi, även om teknologin överensstämmer väl mellan dessa typer. Teknologiskt förefaller också den till TN II daterade lokalen Bålmyren överensstämma med Glädjen (Sundström & Darmark 2005), liksom TN I-lokalen Anneberg, båda i Uppland (Lindahl 1999). Förklaringen står troligen att finna i att keramiken i regionen till stor del är grundad på ett lokalt hantverk, med lokal användning av leror och magring. Eftersom dessa förhållanden till stora delar är likartade i Uppland, verkar uppenbarligen en stor teknologisk likhet råda, oavsett period (jfr avsnittet Keramik från Glädjen en teknologisk undersökning, s 38ff). Tidigneolitisk keramik i södra Mälardalen har tolkats som en lokal trattbägartradition, med platser som Mogetorp, Östra Vrå, Malmahed och Smällan. Förekommande dekortyper visar dock en rik variation och tolkningen är på intet sätt självklar (jmf Björck 2000a). Den tidigneolitiska keramiken har en bas i snör- och/eller tvärsnoddsdekor. Övriga mönster är olika former av stämplar och bukstreck, samt tandade redskap (Kihlstedt 1997). Varianter på samma keramiktradition återfinns också på alla tidigneolitiska boplatser som är samtida med Glädjen (Björck 2000a; Segerberg 1999; Apel m.fl. 1995). Från boplatsen Kallmossen i norra Västmanland finns keramik som teknologiskt väl stämmer med övrig TN I-keramik i regionen, med grovmagrade finleror och fast gods. Kärlen har endast varit dekorerade på eller strax under mynningsranden, i form av enkla intryck eller intryck med ett tandat redskap, men utan snöre/tvärsnodd (Hallgren, muntlig uppgift). Skillnaden mellan Glädjen och de flesta övriga är att kam- och tanddekoren överväger på Glädjen. Kamstämpeldekor förekommer annars också på Anneberg, Fågelbacken, Kallmossen och Östra Vrå, men i lägre grad (Segerberg 1999:88). Om man ska försöka sig på en jämförelse med Graners Vrå-typer, fungerar Glädjen möjligen med Vrå II och III, som dateras till TN I (Graner 2003b), men egentligen passar ingen av dessa typer riktigt för Glädjen. Främst utgör skillnaden den mer yttäckande dekoren på Glädjen, samt den låga frekvensen av snöre/tvärsnodd (en skärva som påträf- 32 Glädjen Rast- och jaktplatser från tidigneolitikum till bronsålder

10 fades under utredningen). Möjligen utgör Glädjen en mellanform mellan Vrå I (Kallmossen, Tjugestatorp) och Vrå II/III (Skogsmossen, Fågelbacken, Älby). Det finns samstämmiga dateringar och i övrigt teknologiska och morfologiska likheter mellan å ena sidan Glädjen och å andra sidan Västeräng i Gästrikland och Anneberg i Uppland, med undantag för förekomsten av snöre/tvärsnodd på de båda sistnämnda (Segerberg 1999; Björck 2000a). Om man lyfter blicken från den regionala kontexten och blickar söderut finner man den tidigaste trattbägarkeramiken i Oxiegruppen och Svenstorpsgruppen, eller enligt nyare terminologi de små intryckens period (Larsson 1984; Lagergren-Olsson 2003). Den traditionella synen är att keramik av liknande typ under tidigneolitikum I förekom över ett stort område i södra Skandinavien, upp till Mälardalen. Den sammankopplas med en kortvarig neolitisering över detta stora område. Vissa likheter i keramik och boplatsorganisation förekommer mellan Sydskandinavien och östra Mellansverige under tidigneolitikum I, följt av allt större skillnader under tidigneolitikum II, bland annat med megalitgravskicket i Sydskandinavien och den framväxande gropkeramiken i östra Mellansverige (Kihlstedt 1997). Samtida keramik på Åland och i Finland, den typiska kamkeramiken, eller Ka II, har övervägande kamstämpeldekor i yttäckande horisontella zoner samt kärlväggsgropar. Dessa gropar är väl inkorporerade i helhetskompositionen. Kärlen är, liksom trattbägarkeramiken, i välbränt fast gods, men har inte utåtböjd mynning (Stenbäck 2003:68f). Kamkeramiken förekommer också i en helt annan kontext än den sydskandinaviska keramiken, med total avsaknad av alla neolitiska indikationer. Även om kamkeramiken givetvis ska förstås som en del i en större överregional kontext i norra Europa, skiljer den sig från trattbägarkeramiken under tidigneolitikum i flertalet hänseenden, gropar, tvärsnodd, kamstämpel etc. Där emot har beröringspunkter mellan kamkeramiken och gropkeramiken påpekats (Werbart 1999). Hur platsar Glädjen i detta sammanhang? Ifråga om teknologi och morfologi kan Glädjen möjligen betraktas som en del av den keramiktradition som kopplas till trattbägarkeramiken, men den höga andelen kamstämpeldekor ansluter snarare till detta dekorelements totala dominans inom kamkeramikkomplexet. Den ringa mängden snör-/tvärsnoddsdekor är också utmärkande för Glädjen, liksom de relativt yttäckande dekormotiven. Det senare är ett drag som förekommer på de samtida boplatserna Bålmyren och Anneberg, och som skiljer ut dessa från andra tidigneolitikum I-boplatser i Mälardalen där keramiken i lägre grad är dekorerade. Möjligen ligger Glädjen med flera i en övergångsfas mellan Graners stilgrupper Vrå I och II/III? Sammantaget kan keramiken från Glädjen tolkas som att en östlig dekorform (Ka) har använts på kärlformer som ansluter till Sydskandinavien (trattbägar). Sannolikt ska keramiken från Glädjen ses som ett lokalt baserat hantverk, där en ny keramikteknologi uppstått i relation till de båda dominerande strömningarna, trattbägar- respektive kamkeramiken. Keramik från bronsålder (av Thomas Eriksson) Metoder Vid specialgenomgången av keramiken var den redan fyndregistrerad. Varje fynd hade fått ett fyndnummer i en löpande serie, och i vissa fall ett punktnummer med hänvisning till en specifik inmätning samt ett kontext- eller anläggningsnummer som hänvisar till den kontext keramiken påträffades i. När keramiken har delats upp i olika kärldelar och kärl har fyndet fått flera separata fyndnummer för varje enskild kärldel. Dessutom har varje identifierbart kärl fått ett eget kärlnummer i en löpande serie. Den metod som har använts för registreringen har sin bas i Birgitta Hulthéns registreringsmodell, men den har vidareutvecklats för att anpassas till databaser av författaren (Hulthén 1974). En viktig avvikelse från hennes nomenklatur är dock att begreppet fragment här står för varje keramikskärva. I stället betecknas ickebestämbara, alltför små fragment som odefinierbara och småsmul. Fynd från en och samma kontext delas upp i kärl och kärldelar. Kärldelarna registreras utifrån sin form för att om möjligt rekonstruera hela eller större delar av kärlet på papper eller genom hopklistring. Varje egenskap kan vara av vikt för bland annat dateringen. Exempelvis kan mynningens utformning vara ett viktigt klassifikationssystem för dateringen av kärl (Becker 1961; Reisborg 1997). Det primära syftet med studien var att rekonstruera de enskilda kärlen. Inget kärl har bevarats intakt utan alla är av naturliga skäl mer eller mindre fragmenterade. Vid registreringen koncentrerades intresset på att definiera kärltyp, storlek, formelement, bränning, ytbehandling, gods och magring. Undersökningsresultat Totalt har 25 fragment keramik klart kunnat dateras typologiskt till bronsålder. Det rör sig om olika typer av rabbade kärl, en ytbehandling som är typisk för perioden (tabell 11). All säker bronsålderskeramik har framkommit inom ett cirka 4 4 meter stort område på den sydöstra delen av område B. Intill detta område fanns stenröjda ytor och ett kulturlager da- Särskild arkeologisk undersökning, SU 33

11 Fig. 21. Översiktsbild med spridningen av bronsålderskeramik och möjlig bronsålderskeramik. Skala 1:400. X Y / A C B C X Y m terade till mellersta bronsåldern samt en härd från förromersk järnålder (fig. 21, s. 34). Keramik av möjlig bronåldersdatering framkom inom hela område B, dessutom påträffades enstaka fragment på anslutande delar av område A och C. Kärltyper och storlekar Endast ett kärl från Glädjen kan rekonstrueras någorlunda (kärl 2: fig. 22 och fig. 24). Det rör sig om ett medelstort kärl med cirka 20 cm mynningsdiameter. Kärlet har haft en svagt tredelad form, som snarast kan liknas med en situlaform. Kärlformen är vanlig under bronsålder och är ofta förknippad med rabbad yta, liksom fallet är med det aktuella kärlet. Övriga mynningspartier är alltför fragmentariska för att kunna utgöra grund för några rekonstruktioner (kärl 1, 3 och 5: fig. 22). Lutningsvinklarna är i samtliga fall för osäkra för att man ska kunna avgöra kärlformen. Kärl 3 och 5 skulle kunna ha samma grundform som kärl 2, men mynningarna kan även ha varit utåtlutande. Före tunnslipsanalysen uppskattades dock mynningsdiametern på kärl 5 till cirka 30 cm och kärlet skulle då betecknas som stort (fig. 22; se nedan). Ett fragmentariskt bottenparti av ett mindre kärl framkom även på område B (kärl 4: fig. 22). Bottendiametern kan uppskattas till cirka 9 centimeter och tillhör ett mindre eller möjligen medelstort kärl med starkt utåtlutande buk. Ytbehandlingen på detta kärl har inte gått att bestämma. En stor andel av keramiken från Glädjen har organiska, sannolikt förkolnade, beläggningar på kärlens insidor. Hela 18 av de 41 fyndposterna har sådana beläggningar som antingen tyder på att kärlen har varit kokkärl eller möjligen kan ha fungerat som förvaringskärl för organiska produkter. Tre av de rekonstruerbara kärlen har sådana beläggningar (kärl 1, 3 och 5). En lipidanalys har visat att kärlväggarna i kärl 1 innehåller tjära från gran/tall (F10) och en rabbad bukskärva som kan tillhöra kärl 2, 3 eller 5 har samma innehåll (F19; se bilaga 10). Ytterligare en rabbad bukskärva har i kärlväggen spår av vegetabiliska fettsyror från någon oljerik växt (F49). Ett annat mått som ger en viss fingervisning om ett keramikmaterials karaktär och spridningen av kärltyper är buktjockleken (fig. 23). På större boplatser med ett större keramikmaterial från mellersta och yngre bronsåldern brukar spridningen av olika kärltjocklekar vara stor. Allt från tunnväggigt fingods till tjockväggiga förrådskärl brukar finnas och speglar en stor differentiering i kärlfunktioner och keramikanvändning. På Glädjen är materialet litet och alltför stora växlar kanske inte kan dras utifrån avsaknaden av olika parametrar. Klart är dock att tunnväggiga kärl saknas helt bland de mätbara skärvorna. I Tabell 11. Översiktlig tabell över bronsålderskeramiken från boplatsen. Vikt (g) Ant. fragm. Medelvikt/ fragm. (g) Ant. kärl Vikt % Fragm. % Ej observerbar ,3 1 25,98 25,00 Odef. småsmul 47,7 38 1,3 0 8,10 45,24 Otterböte 75,9 4 19,0 2 12,89 4,76 Rabbig 312, ,9 2 53,04 25,00 Totalt , ,00 100,00 34 Glädjen Rast- och jaktplatser från tidigneolitikum till bronsålder

12 Fig. 22. Kärlrekonstruktioner från Glädjen. Skala 1:2. Tecknare Thomas Eriksson. stället dominerar buktjocklekar på mellan 9 och 11 mm, det vill säga tjocklekar som bör ha varit förknippade med medelstora eller stora förvarings- och/eller tillredningskärl. Finare serveringsskålar saknas i det bevarade materialet. Detta skulle kunna tolkas som att platsen har haft en speciell funktion. Om lokalen kan ses som en utkant av en boplats eller som en utmarkslokal går dock inte att säga utifrån keramikmaterialet. Ytbehandlingar Under bronsålder var ytbehandlingen av kärlväggarnas utsida viktig och utgjorde signaler om kärlets funktion och status. I stället för en fokusering på dekor, som under neolitikum, kom istället kärlens form och yta att bli meningsbärande. Den klart vanligaste ytbehandlingen under bronsåldern i Mälardalen från period II till och med period VI är den rabbade ytan. Så är också fallet i Glädjen. Med rabbning menas att man strukit en lervälling som oftast är blandad med fint krossad sten eller grov sand på kärlets utsida. I vissa fall kunde även slamman vara omagrad. Kärlet fick därigenom en grov yta som gav ett bra handgrepp och goda förvaringsförhållanden Antal poster Buktjocklek mm Fig. 23. Kärlväggstjocklekar på bronsålderskeramiken i Glädjen. Särskild arkeologisk undersökning, SU 35