13. Keramik krukor och serviser

Transkript

1 13. Keramik krukor och serviser Torbjörn Brorsson & Thomas Eriksson Keramiken utgjorde en betydande del av fyndmaterialet vid Nibble. Syftet med det här kapitlet är att beskriva keramikens utseende och datering samt dess fördelning över undersökningsytan för att belysa frågor kring hur olika typer av kärl har använts och i vilka typer av kontexter de deponerats (se teknisk rapport Brorsson 2008a). En viktig fråga som kommer att diskuteras är vilka skillnader det finns i deponering av keramik i profana respektive rituella kontexter. Keramiken placeras också in i ett överregionalt sammanhang och jämförs med andra samtida material från främst östra Mellansverige. är boplatsen vid Apalle i Övergran socken, där materialet i de tjocka kulturlagren var betydligt mer välbevarat. Där kan man konstatera att medelvikten på skärvorna var nästan 6 g, vilket är nästan dubbelt så mycket som vid Nibble eller på boplatser som t.ex. Snåret i Vendel socken (Eriksson 2003:85). De enda mer storskärviga materialen kommer annars från gravarna vid Alvesta i Hubbo socken och Vallby i Skerike socken i Västmanland (Eriksson 2009:69). Där påträffades också mer kompletta kärl som i vissa fall har använts som benbehållare. Det är något som annars är förhållandevis ovanligt i regionen under tidsperioden. Registrering och bearbetning Keramiken är kraftigt fragmenterad och på grund av detta har det varit svårt att rekonstruera hela kärl och kärlprofiler. På en lokal av Nibbles karaktär hade det varit önskvärt att främst studera kärlformer och kärlstorlekar, men detta har visat sig svårt. Därför har registreringen fått fokusera på de enskilda skärvorna, vilka sedan har fått utgöra basen för bearbetningen och tolkningarna. Keramiken har registrerats i IntraSis, och följande variabler har studerats: vikt, antal, ytbehandling, typ av magring, magringsandel, skärvtjocklek, största korn, dekor, skärvform, kärldel samt koppling till kontext. Skärvor som är mindre än 1 cm 2 och som saknar både in- och utsida har registrerats som fragment. Vid registreringen har dessutom skärvor från samma kärl och kontext fått samma fyndnummer. Datering Den stora förekomsten av kärl med utåtböjd mynning samt framförallt förekomsten av rabbad keramik visar att huvuddelen av den förhistoriska keramiken från Nibble hör hemma i mellersta och yngre bronsålder, från period II till och med VI. Kärlen kan utifrån kontexterna och kärlformer huvudsakligen dateras till bronsålderns period IV till och med period VI. Framförallt några av de fint polerade skålarna och kärlen med dekor hör till den yngre bronsåldern. Det finns emellertid också ett mindre inslag av yngre material vid Nibble. Troligen kan detta material dateras till förromersk och romersk järnålder, och det skulle kunna kopplas till den relativt begränsade aktiviteten under äldre järnålder som konstaterades i området. Keramiken från Nibble Sammanlagt påträffades 3667 förhistoriska skärvor och 881 fragment (fig. 13:1). Den totala vikten uppgår till drygt 11,7 kg, och därmed är medelvikten per skärva och fragment 3,2 g. Materialet får därmed anses som fragmentariskt. Detta är något som är typiskt för norra Mälardalen, under mellersta och yngre bronsålder ligger oftast medelvikten runt 3-4 g i Uppsala och Västmanlands län (Eriksson 2009:66ff) Ett undantag Kärlform Sammanlagt har 381 mynningsskärvor påträffats och dessa kan indelas i tre olika grupper (tab. I & fig. 13:2 & 13:3). Den största gruppen är kärl med utåtböjd mynning. I denna grupp finns emellertid ett större antal bukskärvor som inte har separerats från mynningspartierna, utan de har istället registrerats som en enhet i form av en fyndpost. Fyndposter är här ofta en bättre variabel att 427

2 F C E D B A Keramik Undersökningsområde Figur 13:1. Den rumsliga fördelningen av keramiken vid Nibble. Man ser tydligt att majoriteten av fynden kommer från mittimpedimentet, område E. studera än antal fragment, eftersom fyndposterna kan representera hela kärl. Kärl med inåtböjd mynning är den näst största gruppen. De olika mynningsformerna har påträffats inom i stort sett samtliga delar av undersökningsområdet. Utåtböjda mynningar dominerar inom alla områden, men det är egentligen bara område E som har ett tillräckligt stort material för att erbjuda ett någorlunda säkert statistiskt underlag. De utåtböjda mynningarna är oftast förknippade med öppna kärlformer. Det är former som är mer lämpade för servering som t.ex. i mat- och dryckesskålar. Mynningsriktning Inåtböjd Rak Utåtböjd Totalt Antal fyndposter Tabell I. Den vanligaste mynningsformen på Nibble var kärl med utåtböjd mynning. De olika mynningstyperna har vidare indelats i flera undergrupper, där exempelvis kantigt avstrukna och avrundade separerats. Dessutom har lutningen på mynningspartiet använts som underlag för indelning i olika grupper, från A till L. Den vanligaste gruppen är kärl med svagt inåtböjt och avsmalnande mynningsparti, benämnd grupp H (se fig. 13:2). Även andra typer av inåtböjda mynningar är vanliga. Denna indelning visar exempelvis att de olika silkärlen har samma typ av mynningsform. Utifrån indelningen kan man utläsa att två mynningstyper, grupp H och F, enbart påträffats inom område E. En av de vanligaste kärlformerna på Nibble är tunnformade kärl med svagt inåtböjd mynning (fig. 13:2). Detta är en kärltyp som kan dateras från bronsålderns period II till och med VI i de fall de är rabbade. Koppar med S-formad 428

3 Figur 13:2. Kärl med inåtböjd mynning från Nibble. A) F2039, F2057. B) F1624. C) F1978. D) F1880. E) F3020. F) 1809, F1810. G) H) 1213 silkärl. Skala 1:5. Teckning Torbjörn Brorsson kärlprofil och utåtböjd mynning samt låga skålar med utåtböjt mynningsparti förekommer också i mindre antal. På Snåret i Uppland var kärl med raka mynningar vanligast, följt av inåtböjda och därefter utåtböjda. Materialet avviker därmed markant från Nibblekeramiken och detta kan möjligen vara kronologiskt betingat eller bero på att det finns olikheter i platsernas funktion. Antagligen är det det senare alternativet som är det riktiga. På Ryssgärdet var inåtböjda mynningspartier vanligast, följt av raka mynningar (Eriksson 2008: 292). Även fördelningen på Ryssgärdet avviker därmed från Nibblekeramiken. På Hallunda i Södermanland dominerade inåtböjda mynningar, följt av utåtböjda och därefter raka (Jaanusson 1981:fig. 41). Även detta material avviker därmed från Nibble och här är de främsta orsakerna sannolikt att materialet från Hallunda har en större kronologisk spännvidd samt att det funnits ett större inslag av stora, rabbade kärl än vid Nibble. Man kan däremot konstatera att fördelningen av mynningsformer på Nibble är mycket likartad den vid ett gravfält från yngre bronsålder vid Tanum 539 i Bohuslän. Här dominerar kärl med utåtböjda mynningar, följt av inåtböjda och raka mynningar (Brorsson 2008b). Kärltyper Flertalet av kärlen från Nibble var öppna krukor med antingen svagt inåtböjt eller utåtböjt mynningsparti (fig. 13:2 & 13:3 samt tab. II). De flesta har varit medelstora hushållskärl och om de hade påträffats på en ordinär, renodlad boplats hade de blivit tolkade som antingen berednings- eller förvaringskärl. Vid Nibble har den här kärltypen främst varit glättad eller i några fall rabbade. Det skall också noteras att inget sådant kärl har varit möjligt att rekonstruera i sin helhet, endast delar av mynnings- och halspartierna är bevarade. En av de vanligaste kärltyperna som identifierats vid Nibble är silkärl eller så kallade perforerade kärl (tab. II). Sammanlagt har sex eller sju silkärl påträffats och de hittades huvudsakligen inom delområde E6. Kärlen har tidigare tolkats som silkärl vilka använts vid osttillverkning, men senare års studier har även kopplat samman kärltypen med introduktionen av skalkorn som behövde ångkokas (Hulthén 2000:20). I sydskandinavien kan silkärl dateras till senare delen av bronsåldern fram till och med folkvandringstid. Två fragment av silkärl från Nibble har lipidanalyserats och ett analysresultat visar på vegetabiliska rester. Detta är något som skulle kunna stödja tolkningen att vissa av silkärlen har använts vid ångkokning av till exempel skalkorn. Den andra analysen kunde dessvärre inte påvisa några rester av lipider (se bilaga 5). Sannolik kärltyp Rekonstruerat antal kärl Kopp 3 4 Kruka ca 8 Miniatyrkärl ca 3 Silkärl 6 7 Situla ca 2 Skål 3 4 Tabell II. Den vanligaste kärltypen, förutom rabbade eller glättade krukor har varit silkärl, eller s.k. perforerade kärl. I Mälardalen har silkärl tidigare främst kunnat dateras till romersk järnålder och folkvandringstid. Enstaka fynd finns dock i bronsålderskontexter från bl.a. Vrå i Knivsta socken och Apalle i Övergran socken. De fynden kommer dock från miljöer som i viss mån har varit blandade med material från äldre järnålder (Eriksson 2002a:134; 2003: 102f). Däremot saknas de på bronsåldersdelarna vid t.ex. Bredåker i Gamla Uppsala, Skämsta i Tierp och Ryssgärdet i Tensta socken (Eriksson 2002b:83ff; Eriksson 2007:167). När det gäller materialet från Ryssgärdet beror sannolikt avsaknaden delvis på att lokalen är äldre än silkärlens uppträdande under period V och framåt. Även om inget av silkärlen från Nibble har daterats, varken genom en säker kontextdatering eller med hjälp av 429

4 Figur 13:3. Keramiken från Nibble domineras av små och medelstora kärl med förhållandevis enhetliga former. A) F2241 B) F1879, F1881 C) F1953 D) F1745 E) F2022 F) F2552 G) F4376 med linjedekor (se fig. 13:7). H) F1199 med dekor av intryck på mynning I) F2379 J) F2475 K) F2271, kärl med dekor av cirkelintryck på skuldran och intryck på mynningsläppen (se även fig. 13:7) L) F1764. Skala 1:5. Teckning Torbjörn Brorsson. organiska beläggningar på själva kärlen, tyder fynd omständigheterna klart på att typen kan dras ned i yngre bronsålder i regionen. Sammanlagt har 90 mynningsskärvor från sex eller sju olika skålar/koppar identifierats i materialet (fig. 13:3:E & 13:3:L). De har antingen polerats eller glättats och dateringen ligger i mellersta och yngre bronsålder. Skålarna/kopparna framkom i några få kontexter. En kopp (F1953, kärl 39) påträffades i ett 14 C-daterat lager från stensättningen A225 (Poz-25339, se kap. 4). Dateringen av lagret ligger i period V och brända ben från graven har en 14 C-datering till period V-VI. Det stora flertalet av skärvorna framkom samlat vid kulthusen på område E. Flera av skärvorna kommer från en och samma kopp (fig. 13:3B). De har insamlats i ett stolphål respektive i en fyndenhet som låg cirka 30 m ifrån varandra. Skärvor från en annan kopp påträffades strax nordväst om det rituellt och kultiskt använda hus F inom delområde E1. Kontexten har daterats till period VI (se kap. 4, Poz ). Den tredje koppen framkom mitt i den röseliknade stensättningen A211. Den uppvisar tydliga spår efter sintring och mynningsskärvan har varit utsatt för temperaturer på omkring C. Därmed är det mycket troligt att koppen varit med på ett gravbål och att den kan kopplas till en av brandgravarna. De olika brandgravarna som har hittats under och i A211 har dateringar från bronsålderns period II och in i förromersk järnålder. Troligen kan kontexten koppen kommer från dateras till period VI. Samtliga koppar och skålar har därmed påträffats i eller i anslutning till rituella kontexter av olika slag. Slutligen påträffades resterna av en möjlig skål utanför stensättningen A10. En annan typ av kärl som är utmärkande för bronsålder och i viss mån äldre järnålder är miniatyrkärlen. Sammanlagt påträffades fem skärvor från tre miniatyrkärl (fig. 13:3:E). Två av skärvorna som tillhörde samma kärl kom från olika fyndenheter, men låg endast ca 1 m ifrån varandra. Skärvorna från de två övriga kärlen påträffades i ett lager, A128542, i skärvstenshögen A213 inom delområde E5. Skärvstenshögen har tolkats som en del av en rituell kontext kopplad till aktiviteterna i anslutning till hus H och en grupp med lågtemperaturugnar (se kap. 4 & 11). Miniatyrkärlen har varit maximalt 10 cm höga och de har sannolikt använts som någon form av rituella kärl, vilket stöds av fyndplatsen. Kontexten kan dateras till sen bronsålder. Miniatyrkärl är vanliga under mellersta bronsålder till och med förromersk järnålder och dyker upp i både grav- och boplatskontexter (Jaanusson 1981; Eriksson 2009:158ff & fig. 104). I och med att materialet från platsen är så starkt fragmenterat är tolkningen av olika kärlformer mycket osäker. Kärlformerna vid Nibble förefaller emellertid inte att på något sätt avvika från övriga lokaler i Mälardalen (Eriksson 2009; Jaanusson 1981). Däremot är fördelningen av olika kärltyper avvikande från vad som annars är normalt i regionen. Klart anmärkningsvärt är den höga andelen av dels silkärl, dels av skålar/ koppar. Dessutom är andelen rabbad keramik låg, vilket är intressant eftersom denna ytbehandling oftast förknippas med större förvarings- och beredningskärl som oftast hittas i anslutning till bosättningarna. Vid Nibble är det främst krukorna som är rabbade och de är vanligast inom område C, som mycket riktigt hyser alla de mer renodlade boplatslämningarna inom undersökningsområdet. De glättade dryckes-, mat- och serveringskärlen är vanligare vid Nibble än vad som brukar vara fallet. Även silkärlen, som antagligen här ska ses som ångkokningskärl, räknas till kärl 430

5 knutna till matlagning. Skålarna och kopparna har öppna former med en accentuerad skuldra och kort hals. De hittades främst inom område E. Typen finns i Mellansverige åtminstone från period III och fortsätter att användas fram till och med bronsålderns slut. Exemplar som är mycket snarlika de från Nibble har hittats vid Ryssgärdet, men de har daterats till period III (Eriksson 2008:307 & 2009). Vid Nibble kan kärlen med största sannolikhet placeras i yngre bronsålder, förmodligen period V-VI. En kärldel som hör samman med just skålarna och kopparna under bronsåldern är hänkeln. Det finns tre belägg för hänklar eller hänkelliknande öron vid Nibble. De kommer samtliga från område E och åtminstone två är enkelt bandformiga. Ett fragment är så pass litet att man snarare kan kalla det för ett öra. Ett annat fragment består enbart av själva fästena vid mynningen respektive skuldran. Hänklar av den här typen förekommer åtminstone från bronsålderns period III, men är vanligast under yngre bronsålder. Framförallt är de enkla bandformiga hänklarna ofta sena (Björhem & Säfvestad 1993). Kärldelen verkar försvinna ur formspråket i Mälardalen vid övergången till förromersk järnålder (Eriksson 2005). Kärlstorlek och skärvtjocklek Studien har tagit fasta på mynningsdiametern, bottendiametern, kärlhöjd samt skärvtjockleksfördelning. På ett så fragmenterat material som det från Nibble är skärvtjockleken den viktigaste variabeln för att få en uppfattning om hur stora kärlen har varit. Under bronsåldern är ofta buktjockleken linjär mot kärlstorleken och kan därför användas för att spåra funktioner. Normalt brukar man tolka kärl med en skärvtjocklek på upp till 5 6 mm som finkeramik, 6 10 mm som beredningskärl och grövre kärl som förvaringskärl. Mynningsdiametern har beräknats på 20 kärl. Det minsta kärlet har haft en diameter på 5 cm och varit 4 cm högt (fig. 13:3:E). Kärlet har klassificerats som ett miniatyrkärl. Det största kärlet, som är ett silkärl, har en inåtböjd mynning och diametern har uppmätts till 24 cm. En situlaliknande kruka med mynningsdekor och rörstämplar har haft en mynningsdiameter på cirka 22 cm och en skål har en mynningsdiameter på 10 cm (fig. 13:3:L). I övrigt kan man konstatera att flertalet av kärlen har en mynningsdiameter på omkring cm. Ser man till kärlstorlekarna utifrån rekonstruerbara mynningsdiametrar är miniatyrkärl och mindre kärl något vanligare vid Nibble än vad som är normalt i det mellansvenska materialet. Dessutom saknas riktigt stora förvaringskärl helt, något som också stöds av fördelningen av skärvtjocklekar (se fig. 13:4; Eriksson 2009: fig. 75). Det måste dock påpekas att materialet är förhållandevis litet för att avsaknad av olika variabler ska vara statistiskt säkert. Höjden har varit möjlig att fastställa på endast tre kärl, varav ett är ett miniatyrkärl med en höjd på 4 cm. De andra två kärlen är 11,5 respektive 9 cm höga (fig. 13:3:A & 13:3:B). Skärvtjockleken på bukdelar har uppmätts på sammanlagt 321 fyndposter. Det är därmed ett väl underbyggt statistiskt material och medelvärdet uppgår till 7,2 mm. Fördelningen visar att tunnväggiga och mellantjocka kärlväggar dominerar på platsen. Man kan därmed föra fram en hypotes om att keramiken från Nibble avviker från den gängse bilden i Mellansverige, eftersom mellantjocka och tjockväggiga kärl normalt dominerar. Den relativt höga förekomsten av tunnväggiga skärvor antyder att kärlen från Nibble varit förhållandevis små, vilket i förlängningen indikerar en högre frekvens av finkärl, dvs. kärl som i första hand inte varit ämnade att användas som förvarings- eller beredningskärl. Avsikten var sannolikt att de skulle användas för mat och som bordsservis vid gästabud eller i rituella sammanhang. Detta antagande stöds intressant nog av förhållandet mellan skärvtjockleken hos keramik som deponerats inom de olika områdena vid Nibble. Den tunnväggiga keramiken ligger främst inom område E, där rituella och kultiska aktiviteter har dominerat, medan område C med sin mer profana karaktär har en högre andel tjockväggig keramik (fig. 13:5). Antagandet förutsätter givetvis att keramiken har deponerats intill den aktivitet i vilken den har använts och intressant nog visar studier av avfallshanteringen på platsen att så har varit fallet (se kap. 11). Det skall även noteras att ett mycket litet antal skärvor överhuvudtaget uppvisar en tjocklek på mer än 10 mm på platsen. Därmed är tjockväggiga kärl ovanliga och till karaktären är skärvmaterialet därför att betrakta som icke-typiskt för ett renodlat boplatssammanhang. Denna slutsats överensstämmer väl med den övergripande tolkningen av lämningarna vid Nibble (se kap. 22). Man ska även komma ihåg att olika typer av kärl har olika livslängd. I etnografiska studier är det ofta beredningskärlen och dagligt använda dryckeskärl som har kortast livslängd medan större och mer stationära förvaringskärl ofta har en längre livslängd. Mer exklusiva dryckeskärl 431

6 Figur 13:4. Skärvtjockleksfördelning av keramiken från Nibble. Tunnväggiga och mellantjocka kärl dominerar. Tjockväggiga kärl är däremot ovanligare än vad som är normalt i norra Mälardalen (jfr Eriksson 2009:fig. 120). l Figur 13:5. Buktjockleksfördelning av keramik per område. Inom områden med mer rituella aktiviteter, som t. ex. område E, överväger tunnväggiga kärl. Inom område C, som hyste mer ordinära bebyggelselämningar, fanns en större andel tjockväggiga kärl. 432

7 Figur 13:6. Största bergartskorn har uppmätts på 669 skärvor. Detta visar att magringen varit finkrossad eller naturlig. har också en lång livslängd (Arnold 1988:152ff). Flertalet av dryckes- och matkärlen vid Nibble har en mellanställning i sin utformning. De tillhör inte de allra finaste, tunnväggiga och polerade kärlen i regionen. Jämförelsevis når de inte kvalitetsmässigt upp till de kärl som har påträffats i exempelvis Skrävsta i Botkyrka socken i Södermanland (SHM inv ) eller de i Apalle, Övergrans socken (Eriksson 2003). Nibbleskålarna kan i viss mån ses som ceremoniella, men något enklare och mer vardagsbetonade när det gäller utförandet, om man jämför med den övergripande bilden i regionen. Den höga andelen skålar och koppar inom område E är mer anmärkningsvärd. I synnerhet om man utifrån etnografiska exempel antar att de kan ha varit långlivade och därmed borde vara underrepresenterade i materialet. En jämförelse med keramik från t.ex. Snåret i Uppland visar att keramiken från Nibble är mera tunnväggig (Eriksson 2007:66, fig. 44). På Snåret var majoriteten av skärvorna mellan 7 9 mm tjocka medan majoriteten vid Nibble var mellan 6 7 mm. Keramiken från Ryssgärdet uppvisar samma resultat som Snåret. (Eriksson 2008:291, fig. 154). Nibblematerialet speglar således sannolikt en miljö där tunnväggiga kärl har använts i stor utsträckning. Man ska dock komma ihåg att de olika bevaringsbetingelserna på platsen kan ha påverkat resultatet något. Den förhållandevis ostörda impedimentsmarken inom område D, E och F har erbjudit bättre bevaringsförhållanden än den plöjda boplatsytan inom område C. Det tillvaratagna materialet från område C visar dock att det här har funnits en mer normal fördelning av buktjocklekar, även om materialet är litet (fig. 13:5). Kärlgods Det skall noteras att inga tunnslipsanalyser av kärlgodset har utförts, utan bedömningen har endast gjorts okulärt. Det vanligaste kärlgodset på Nibble bestod av en lera som var naturligt magrad, det vill säga där man inte behövt tillsätta någon magring. Man har kunnat använda sig av leror med rätt magringsmängd från början och därmed sluppit ett steg i keramikhantverket. Drygt hälften av kärlen hade denna typ av gods (tab. III). Den näst vanligaste magringstypen är krossad bergart. Bergarten var sannolikt av en lokal granit som var enkel att krossa med bara händerna efter det att stenen blivit skörbränd. De korn 433

8 som identifierats är kantiga, vilket sannolikt är ett resultat av krossningen. Funktionellt är det ingen skillnad mellan dessa två magringstyper, men de kan berätta något om lerans ursprung och hantverksteknologin. Magringstyp Vikt (g) Antal Krossad bergart Naturlig Tabell III. Keramiken från Nibble består antingen av icke tillsatt magring eller krossad bergart. Medelvärdet på största magringskorn i Nibblematerialet har beräknats till 1,6 mm, vilket är finkornigt. Även detta visar att man använt sig av naturligt magrade leror eller finkrossad bergart. Vidare kan man konstatera att fördelningen i materialet visar att magringskorn på upp till 1,75 mm dominerar kraftigt i materialet (fig. 13:6). Man kan även notera att kärlgodsen med naturlig magring har något mindre korn än de som har en tillsatts krossad bergart. Storleken på magringskornen i kärlgodsen tyder på att kärlen inte har varit ämnade för alltför många upprepade bränningar, eftersom magringen tillsattes för att ta upp de spänningar som bildades vid och efter själva bränningen. Det skall dock noteras att det tidigare förts fram att keramiken i regionen under mellersta och yngre bronsåldern oftast var finmagrad i jämförelse med den från äldsta bronsålder och förromersk järnålder. I Mälardalen har man anpassat magringskornens storlek efter buktjocklek och ytbehandling. Framförallt är det de rabbade, tjockväggiga kärlen som har haft en grövre magring under bronsåldern (Eriksson 2007:75; 2009:93ff). I och med att keramiken från Nibble domineras av tunnväggiga, glättade kärl är följdriktigt den finkorniga magringen i klar övervikt. Den keramik som kommer från rituella kontexter har generellt sett mindre magringskorn. I denna keramik är medelvärdet 1,39 mm, medan kornstorleken i keramiken från profana kontexter är 1,7 mm. Vidare kan man konstatera att magringskornen i keramik från gravar beräknats ha en genomsnittlig storlek på 1,56 mm, medan den från rituellt och kultiskt använda byggnaderna har en storlek på 1,39 mm. Därmed har keramiken från rituella kontexter generellt sett ett finare gods, vilket innebär att denna har varit mindre lämplig för upprepad uppvärmning. Vidare kan man konstatera att keramiken från gravarna har större spridning i kärlgodsets utseende, medan materialet från de rituellt och kultiskt använda byggnaderna till övervägande del består av finmagrat gods. Som en jämförelse kan Snåret och Hallunda nämnas. Båda lokalerna har en hög andel rabbad keramik och följaktligen en grövre magrad keramik (Eriksson 2007; Jaanusson 1981:61). Ytbehandling Den dominerande ytbehandlingen på keramiken från Nibble är glättning (tab. IV). Cirka två av tre skärvor har glättats, vilket sannolikt skett då krukan fortfarande var fuktig. Glättningen har troligen utförts med en våt hand eller med en trasa. Den här ytbehandlingsmetoden var den vanligaste under hela förhistorien, men var inte så frekvent under bronsåldern i Mälardalen. Därmed skiljer sig materialet från Nibble från den generella bilden också på denna punkt. En tredjedel av keramiken har en rabbad kärlyta. Rabbningen åstadkoms genom att man applicerade en något grövre lera eller en lerslicker uppblandad med sand eller fintkrossad magring på kärlytan. Rabbningen gjorde att kärlytan ökade, vilket sannolikt varit funktionellt betingat. Genom att öka kärlytan kunde man hålla en vätska kall i kärlet under en längre tid, eftersom rabbningen gör att avdunstningen ökar vid sol och värme. Vidare har det förts fram att rabbningen gjorde det lättare att hålla i kärlet, eftersom man fick ett bättre grepp. Lipidanalyser på keramikskärvor från Snåret i Uppland har visat att flera av de rabbade kärlen innehöll spår av tjära eller hartser (Isaksson 2007; Eriksson 2007:76). Orsaken till detta kan enligt Eriksson ha varit att man har tätat kärlen eller möjligen att man tillverkat eller av annan anledning förvarat tjära eller möjligen harts i krukorna. Den rabbade keramiken från Nibble uppvisar dock inga säkra tecken på att ha varit i kontakt med tjära. Däremot uppvisar ett av kärlen tecken på att ha fungerat som beredningskärl för vegetabilier och lipider från idisslare. Det sistnämnda kan exempelvis vara mjölkprodukter. Ytterligare ett kärl har innehållit animaliska fetter. Merparten av kärlen har emellertid fungerat som behållare för vegetabiliska produkter. Det kan röra sig om allt från gröt eller välling till öl eller mjöd. På Nibble har även 103 polerade skärvor påträffats eller knappt 4 % sett till antalet skärvor. Dessa representerar sannolikt finkärl som använts för mat och dryck och som serveringskärl. Poleringen skapades sannolikt med någon form av polersten då det obrända kärlet torkat något efter framställningen. De polerade skärvorna kan sannolikt dateras till den yngre bronsåldern. En skärva från en skål uppvisar spår efter en slamma. En slamma är en ytbehandling som 434

9 skapades på ett likartat sätt som polering. För att få en så jämn och slät yta som möjligt slammades en lera upp och alla grövre partiklar avlägsnades. Därefter applicerades den fina leran på kärlväggen. Därmed blev det även enklare att skapa jämna och mera precisa dekorer. En ytbehandling som är vanlig i östra Mellansverige under slutet av bronsåldern och ända in i romersk järnålder är gräsavstrykning eller strimmig keramik. Karaktären på avstrykningen varierar allt från lätt avstrykning till djupare intryck. Ibland rör det sig snarast om en borstad yta. Den gräsintryckta ytan kan i vissa fall likna oregelbundna linjedekorer. Vid Nibble har 45 skärvor denna ytbehandling och de har främst hittats inom område D, där de utgör ca 20 % av materialet sett till vikten. Ingen strimmig skärva har några andra dekorelement. Inom område D finns ett flertal anläggningar och lager som har 14 C-daterats till sen bronsålder och förromersk järnålder, vilket stämmer väl med den typologiska dateringen av skärvorna. Delar av ett strimmigt kärl påträffades i flera olika fyndenheter i ett skärvstenslager, A9278, inom delområde D. Själva strimmigheten liknar nästan linjedekorer och räfflorna är vertikalt applicerade. Skärvorna påträffades inom fyra ytor med upp till 3 m avstånd från varandra. Skärvornas spridning utgör därmed ett viktigt bidrag till förståelsen av vad som hänt på platsen. Den strimmiga ytbehandlingen är mycket vanlig i det finska, baltiska och ryska materialet under bronsålder och förromersk järnålder, men finns även i mindre omfattning i centraleuropeiskt material. I östra Mellansverige blir den vanlig under bronsålderns period V och fortsätter att användas ända in i äldre romersk järnålder. Den äldre strimmiga keramiken i Mellansverige har ofta också haft andra, mer östligt influerade dekorelement, men med tiden blir den här ytbehandlingen till en lokal tradition utan annan dekor (Eriksson 2009:127ff). I Nibble saknas kombinationen mellan strimmighet och exempelvis kam-, stämpel- och gropintryck. Det är annars element som ofta kombineras med ytbehandlingen i den östra traditionen. Man kan konstatera att fördelningen av ytbehandlingar på kärl från Nibble avviker från merparten av de andra lokalerna i östra Mellansverige med en datering till mellersta och yngre bronsålder (Eriksson 2007:77, fig. 59; 2009:109ff). Framförallt är det den glättade eller släta ytan som överväger sett till samtliga områden utom område C (tabell IV). Det har att göra med att det är framförallt enklare skålar och andra öppna former som överväger i den servis som har använts inom område E. Under mellersta och yngre bronsålder är nämligen ytbehandlingen ofta starkt knuten till funktion och kärltyp (Eriksson 2009:169ff). Om man delar upp keramikmaterialet från Nibble på de olika områdena framträder ett intressant mönster. Visserligen är mängden keramik alltför liten från område A, B och D för att göra några statistiska beräkningar, men mängderna från de andra områdena räcker till för att göra jämförelser. Utifrån den bevarade keramiken framstår område E och F som avvikande från resten av materialen i Mälardalen. Områdena har relativt sett höga andelar av glättad keramik (tab. IV). Område C har däremot en normal fördelning av ytbehandlingar om man jämför med merparten av lokaler från regionen. Där upptar den rabbade keramiken cirka två tredjedelar av ytbehandlingarna. Det speglar en keramikanvändning där man har använt fler rabbade kärl för förvaring och beredning. Område C har också en mer profan karaktär med bl.a. ett antal treskeppiga långhus som har 14 C-daterats till första hälften av bronsålderns period V (se kap. 8). Man kan alltså se keramiken som en klar indikator på de olika områdenas funktioner. Framförallt område E har under första hälften av bronsålderns period VI fungerat som en plats där olika rituella och kultiska aktiviteter pågått parallellt med kollektivt beredande och intagande av mat samt dryck (se kap. 11). Även i gravritualerna vid Nibble och generellt i Mälardalen är det kärl för mat- och dryckesritualer som spelar huvudrollen, snarare än de stora rabbade förvaringskärlen som många gånger finns som gravkärl eller gravgåvor i brandgravar i Sydskandinavien (Eriksson 2009:233f). I gravarna inom område D vid Nibble är det också just fragmenterade, glättade skålar som har påträffats i eller i anslutning till gravar. De stora rabbade förvarings- och beredningskärlen återfinns inte i dessa gravar utan i stället inom boplatsytan, området C. Det finns emellertid ett fåtal undantag från denna regel vid Nibble; ett antal rabbade skärvor framkom i de övre renslagren till minst två av gravarna, A225 och A230, och dessa skärvor har sannolikt tillhört själva gravläggningen eller de gravritualer som försiggått före eller efter gravsättningen. Vissa skärvor har dessutom spår av värmepåverkan som tyder på att de har varit med vid kremeringen. Fortfarande skiljer sig dock förhållandena starkt från de i sydskandinavien, där rabbad keramik som skulle kunna definieras som hushållskeramik ofta har använts som benbehållare. Ett utmärkt exempel på detta är urnegravarna vid Gualöv i Skåne (Brorsson & Hulthén 2007). 435

10 436 Tabell IV. Tabell och diagram över olika ytbehandlingar på keramiken från Nibble. Materialet från området A och B är för litet för att bilda underlag för statistik, men redovisas ändå på samma sätt som för de övriga områdena.

11 Dekor Sammanlagt har 89 skärvor från elva kärl någon form av dekor, vilket endast är 0,2 % av den totala keramikmängden från undersökningen (tab. V). Ser man hålen i silkärlen som dekor tillkommer ytterligare sex kärl om totalt 24 skärvor. Mängden är förhållandevis normal för mellersta och yngre bronsålder i Mälardalen. Till exempel var 0,8 % av skärvorna dekorerade på bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland (Eriksson 2003:85). Sett till antalet rekonstruerbara kärl är dock mängden dekorerade kärl förhållandevis hög vid Nibble. Totalt är ca 42 kärl rekonstruerbara och av dessa har 17 dekor eller är perforerade silkäl. Denna mängd är dock antagligen överskattad eftersom den odekorerade keramiken har blivit underrepresenterad vid kärlsammanställningen. Annars är den låga andelen dekor ett utmärkande drag för keramiken under brons- och järnålder i Mälardalen. Det är något som markerar ett ideologiskt traditionsbrott mot den neolitiska keramiken med sin rikedom på dekorelement. Under bronsåldern kan man dock ofta se ytbehandlingarna som dekorativa element, något som gör bronsålderskeramiken till den kanske mest dekorerade förhistoriska keramiken (Eriksson 2009:140ff). De dekortyper som identifierats vid Nibble är horisontella eller odefinierade linjer, punktintryck, grunda gropar, cirkelintryck, knopp samt linje- och fingerintryck på mynningskanten (fig. 13:7). Det finns visserligen flest skärvor med cirkelintryck, men dessa kommer från ett och samma kärl (kärl 25). De 60 skärvorna med cirkelintryck har påträffats i ett begränsat område i ett utjämningslager, L11654, inom delområde E6 (se kap. 4). Dekoren tillhör ett större glättat kärl med situlaform. För att skapa cirkelintrycken har man sannolikt använt sig av ett trä- eller benföremål. På mynningsläppen har diagonala intryck gjorts. Dekortypen är förhållandevis ovanlig under bronsåldern och har en sen prägel. Mynningsläppsdekorer i form av vågiga mynningar förekommer dock under mellersta och yngre bronsålder, men är annars vanligast under äldre förromersk järnålder (Eriksson 2003:100f; 2009:144f). En parallell med cirkelintryck finns på ett semirabbat kärl från ett gravfält i Alvesta i Hubbo socken i Västmanland. Graven torde kunna dateras till sen bronsålder (Eriksson 2009:228, fig. 125 & pl. 5:13). Fingerintryck på mynningsläppen finns på ytterligare ett kärl från Nibble, också det från område E (kärl 24). Ser man till det uppskattade antalet kärl med dekor så är den vanligaste dekortypen vid Nibble horisontella linjer, följt av odefinierade linjer. För att skapa en linjedekor har sannolikt den dåtida keramikern använt sig av en träpinne och dragit linjer i den fuktiga leran. Merparten av linjerna är sannolikt utförda som horisontella markörer eller visuella förstärkningar av övergången mellan hals och skuldra på glättade och polerade skålar samt krukor. Det är ett mycket vanligt drag under bronsåldern och återfinns bland annat vid Apalle och Vrå (Eriksson 2002:131ff & 2003:103ff). En mer ovanlig dekor är den med linjer samt grunda gropintryck (F498). Även i detta fall har dekoren få paralleller i Mälardalen, men torde kunna dateras till yngsta bronsålder eller äldre järnålder. Den äldre dateringen är mer sannolik med tanke på godsets utseende. Slutligen påträffades delar av en knopp i skärvstenslagret L som ingick i skärvstenhögen A213 inom delområde E5. Knoppen är en plastisk dekortyp som normalt kan dateras till mellersta och yngre bronsålder. Skärvstenshögen ifråga har 14 C-daterats till f. Kr. (se kap. 4). Hela kärlet är inte bevarat, men kärlytan vid knoppen är glättad. Annars brukar knoppar vara applicerade på rabbade kärl. En möjlighet skulle kunna vara att knoppen har suttit på ett semirabbat kärl med glättat mynningsparti och rabbad buk. Vid Pryssgården utanför Norrköping i Östergötland har denna typ av knopp med glättad kärlyta daterats till bronsåldern period V, medan kärl med liknande dekorelement från Skåne huvudsakligen kan dateras till bronsåldern period VI och förromersk järnålder (Stålbom 1998:114; Björhem & Säfvestad 1993:48f). Dekortyp Ant. Fragm. Vikt Ant. fyndposter Cirkelintryck / Intryck Fingerintryck Horisontella linjer 17 87,4 7 Knopp Linjer 3 14,5 3 Linjer och grunda gropintryck 1 5,5 1 Punktdekor 2 15,9 1 Totalt ,3 15 Tabell V. Antalet dekortyper och ornerade skärvor från Nibble är ytterst begränsat. Endast 0,2 % av den totala keramikmängden är därmed ornerad. Keramiken från Nibble har således en förhållandevis ordinär uppsättning av dekorer för regionen under yngre bronsålder. Den låga andelen 437

12 438 Figur 13:7. Exempel på dekorer som förekommer på keramiken från Nibble. 1) F4376 (se fig. 13:3G). 2) F ) F2475 (se fig. 13:3J). 4) F ) F ) F ) F ) F498. Foto Torbjörn. Brorsson. Separat rekonstruktion av F2271 är gjord av Thomas Eriksson.

13 dekorerade kärl är helt normalt. Vad som saknas i dekorerna är östliga drag, såsom gropdekorer samt kam- och stämpelintryck. Det är något som annars skulle kunna ha förväntats med tanke på dateringen till sen bronsålder och förekomsten av strimmig keramik. Horisontella linjer dominerar, ett drag som är typiskt för perioden. De utgör en visuell förstärkning av de låga, öppna formerna hos många av kärlen. De små intrycken av runda rörstämplar på kärl 25 (F2271) är dock ett ovanligt motiv. Det kan dateras till sen bronsålder. Kärlens funktion Formen i kombination med gods, storlek och ytbehandling kan berätta något om kärlens användning och funktion. Keramikskärvornas utseende vid Nibble visar att det funnits både finkeramik och grövre hushållskeramik på platsen. Skärvor som kan antas komma från finkärl är tunnväggiga, polerade, slammade eller glättade. De härrör från skålar, koppar samt miniatyrkärl. De grövre hushållskärlen har varit antingen strimmiga, glättade eller rabbade och har haft en skärvtjocklek som är medeltjock eller tjock. Dessutom har skärvorna från dessa kärl en grövre magring jämfört med finkärlen. Här måste det emellertid noteras att en stor del av keramiken har ett gods som antingen är naturligt magrat eller har en magring som består av en finkrossad bergart. Normalt brukar berednings- eller förvaringskärl från andra tidsperioder ha en magring med kornstorlekar på mellan 3 5 mm, men kärlen från Nibble har ett betydligt finare magringsmaterial. Fint krossad magring är förhållandevis vanlig även i större kärl i Mälardalen under bronsåldern. Magringens grovlek brukar dock öka linjärt mot kärlväggens tjocklek. Kärlen har därmed inte varit lika lämpade att utstå upprepade upphettningar vid t.ex. matlagning. Till saken hör dock att mindre kärl såsom glättade skålar och krukor är överrepresenterade i det bevarade materialet från platsen. Det gör att få stora och grovt magrade kokkärl finns representerade. För att få ytterligare viktig information om kärlens funktion har 50 lipidanalyser utförts. Lipiderna kan ge detaljerad information om vad kärlen har innehållit samt om innehållet har upphettats (se kap. 11 & 22 samt bilaga 5). Lipidanalyserna har visat att keramiken använts till många olika ändamål. Det finns spår efter t.ex. animaliska och vegetabiliska fetter samt tjära. Det har även varit möjligt att påvisa att vissa kärl har använts som beredningskärl. Det gäller tre glättade kärl, ett rabbat och ett polerat. Buktjocklekarna varierar mellan 6 och 11 mm. Samtliga uppvisar blandade lipider från animaliska och vegetabiliska produkter. Tre av dem har spår av lipider från idisslare, vilket skulle kunna innebära att det är fråga om mejeriprodukter. En källkritisk aspekt är dock att två av de glättade kärlen kommer från gravar. Det är med andra ord inte omöjligt att spåren av upphettning kan vara resultat av att kärlen har bränts på gravbålet snarare än att ha använts som kokkärl. Annars är det intressant att kärl som tunnväggiga, polerade och glättade skålar kan ha använts som kokkärl. Även en rabbad kruka hittad i skärvstenshögen A213 inom delområde E5 har brukats som kokkärl (kärl 35, F1880). Annars är det rikligt magrade, glättade krukor med medeltjocka bukväggar som traditionellt brukar ses som möjliga kokkärl. Utöver detta kan det noteras att 18 av de 50 analyserade kärlen helt saknar spår efter lipider. De kan ha använts för t.ex. förvaring av vatten eller torra vegetabilier. En annan möjlighet är givetvis att lipiderna har lakats ut med tiden. Man kan konstatera att det inte föreligger något samband mellan keramik- eller kärltyp och de olika slagen av lipider. Exempelvis uppvisar det mest tunnväggiga kärlet, F1879, spår efter vegetabilier, vilket är samma lipidinnehåll som det mest tjockväggiga, F1370, har. Det utfördes även analyser på två silkärl, F365 och F1213. Ett av dessa uppvisade spår efter vegetabilier, medan det andra var tomt på lipider. Den äldre tolkningen av silkärl som kärl för beredning av ost, får med andra ord inget stöd i analyserna från Nibble. Däremot får tolkningen av silkärlen som ångkokningskärl för skalkorn eller någon annan typ av vegetablier ett starkare stöd (Hulthén 2000:20). Ser man till resultatet av makrofossilanalyserna visar det sig att skalkornet finns i Nibble under bronsålderns period V och VI. Under dessa perioder dominerar dock nakenkornet. Däremot blir skalkornet det vanligaste sädesslaget under förromersk järnålder (se kap. 12). Det motsäger dock inte att skalkornets introduktion och vissa typer av perforerade kärl kan ha ett sammanband. Vidare kan det noteras att lipidanalyser av tre skärvor från polerade kärl, vilka normalt inte tolkas som kokkärl, visade helt olika resultat. Ett kärl uppvisade spår efter idisslare och vegetabilier, ett annat efter endast vegetabilier medan ett tredje prov visade spår efter terrestriska animalier (ej idisslare), vegetabilier samt att det använts som kokkärl. Även mynningsformer och magringstyp har studerats, men inte heller här finns det något samband mellan dessa faktorer 439

14 och lipidinnehållet. Det finns emellertid en tendens till att kärl med den finaste godstypen i första hand inte använts som beredningskärl. Sex stycken av de tio skärvorna med det finaste kärlgodset saknar helt spår av lipider. Denna tendens understryks ytterligare av att samtliga tio skärvor saknar spår efter upphettning. Den glättade, släta keramiken har den mest varierade sammansättningen av lipider. Det är endast kärl med den här typen av ytbehandling som dessutom har behandlats med tjär- eller hartsprodukter. Det sistnämnda kan ha gjorts för att täta kärlen för kunna hålla vätskor bättre. Det är en behandling som inte har gjorts på de rabbade kärlen, men antalet rabbade kärl som har analyserats är lågt. Den låga andelen tjärtätade, rabbade kärl skiljer sig därmed rejält åt från förhållandena vid Snåret, men ansluter väl till resultaten från Ryssgärdet (Eriksson 2009: 163ff.). De rabbade kärlen från Nibble har även en låg andel animaliska lipider i jämförelse med de glättade. Sett till de olika kontexterna är keramiken från gravarna förhållandevis rik på olika typer av lipider. Det bör tyda på att keramiken är återanvänd boplatskeramik som slutligen har deponerats i gravarna. En annan möjlighet är annars att man har haft matoffer i kärlen på gravbålet eller haft rituella gästabud i anslutning till eller efter gravsättningen. Eftersom kärlen i gravarna är så pass fragmenterade är det mindre sannolikt att man har ställt ned hela kärl med mat i gravarna till den döde. I stället bör det röra sig om delar av redan sönderslagna kärl som har lagts ned, antingen som representativa gravgåvor, rester från gravbålet eller som avfall från måltider runt graven (Eriksson 2009:202ff). En viktig fråga inför behandlingen av keramiken var också om det rörde sig om profant, vardagligt eller sakralt, rituellt använd keramik. Egentligen bör denna frågeställning kombineras med en definition av begreppet rituell användning. Detta kan ju faktiskt innefatta allt repetitivt mänskligt handlande (Bell 1997; Stausberg m.fl. red. 2002). I så fall skulle alla kärl kunna ses som rituella. Definitionen leder då emellertid till att begreppet blir så vitt att det är meningslöst att diskutera det vidare. Man kan istället snäva in definitionen till rituella handlingar i samband med sakral utövning. I så fall skulle rituella kärl vara specialtillverkade kärl med speciell utformning. Inom exempelvis den s.k. Lausitzkulturen finns det många kärl vars utformning och/eller dekor tyder på att de inte kan vara funktionellt betingade utan snarare är rent rituella. Det rör sig exempelvis om fågelformade kärl, sammankopplade kärl och många avancerade dekorer (Eriksson 2009:256f). Dessa typer saknas dock i dagsläget i Mälardalen. Distinktionen mellan rituella och profana kärl förefaller helt enkelt inte att vara lika klar i området. I stället finns det enklare skålliknande former, som ibland felaktigt betecknas som Lausitzskålar, i Mälardalen. Dessa har dock en så pass vid utbredning att de inte per definition kan ses som rituella kärl i betydelsen sakralt använda kärl. De har istället sannolikt använts i både sakrala och andra sociala sammankomster där mat och dryck har spelat en viktig roll. Dominansen av tunnväggiga och glättade kärl inom Nibbles rituellt och kultiskt präglade områden tyder emellertid på att de här har fyllt en viktig funktion. Samma tendens finns på exempelvis på den nordöstra kullen vid Ryssgärdet i Tensta socken. Även här finns de tillsammans med ett kulthus, gravar och rester efter festmåltider (Eriksson 2008:296ff). Dominansen av glättad keramik inom de rituellt och kultiskt präglade kontexterna vid Nibble ska ses som en tydlig indikation på att den har fyllt en viktig roll i de riter och ceremonier som ägt rum här. Däremot kan inte keramikkärlen i sig ses som utpräglade rituella eller sakrala kärl, speciellt inte i jämförelse med samtida material från kontinenten. Antal kärl Det är svårt att exakt avgöra hur många kärl som har deponerats inom undersökningsområdet vid Nibble. Den främsta orsaken är att materialet är så kraftigt fragmenterat. Delar av ett och samma kärl kan ha spritts primärt eller sekundärt över ett stort område. Det är därför förenat med många felkällor att fastställa kärlantalet med någon större säkerhet. Undersökningsmetodiken med punktinmätning av enskilda fragment gör dessutom att kärl splittras upp och rekonstruktionen kan i vissa fall försvåras. Erfarenhetsmässigt kan nämligen fragment från ett och samma kärl ligga mycket spridda. Ett sätt att få en någorlunda realistisk uppfattning av antalet ornerade kärl är emellertid att räkna antalet ornerade skärvor av olika typ som påträffats och på så sätt få fram ett minimiantal. På samma sätt kan man arbeta med dekorerade kärl, mynningsskärvor och använda sig av likheter i mynningsprofil, kärlform och gods. Framförallt är det antalet fyndposter med mynningar som kan ge en viss vägledning till det ursprungliga antalet kärl. Studien visar att det totalt har påträffats 89 ornerade skärvor och att de med mycket stor 440

15 sannolikhet kommer från elva olika kärl. Det påträffades dessutom mynningsskärvor från minst 25 kärl samt 24 skärvor från silkärl som sannolikt härrör från totalt sex olika kärl. Totalt innebär det att det finns 840 skärvor från minst 42 rekonstruerbara kärl i materialet. Den summan är dock ett minimiantal och är lågt uppskattad. Dessutom finns det 71 fyndposter med mynningsskärvor som inte har fått något kärlnummer. Flera av dessa fyndposter kan dock komma från samma kärl. Om dessa ändå antas representera kärl så kan totalt 113 stycken återfinnas i materialet. Merparten av den påträffade keramiken vid Nibble kommer från små till medelstora kärl. Medelvikten på dessa kan uppskattas till cirka 0,5 2,5 kg. Om det finns mellan 41 till 113 rekonstruerbara kärl i materialet borde den ursprungliga totalvikten på kärlen ha legat mellan cirka kg. Det innebär att bara mellan 4-58 % av den ursprungliga kärlvikten har påträffats vid undersökningen. Kanske är en uppskattning om cirka 10 % mer trolig. Om man rent hypotetiskt antar att det endast är ca 10 % av kärlen som har blivit bevarade kan upp mot 420 kärl ha använts på platsen. En ytterligare aspekt som kan fördjupa diskussionen kring hur många kärl det funnits på platsen är förhållandet mellan antalet mynningar och bottnar. Det påträffades totalt 381 mynningsskärvor med en vikt på ca 2,0 kg fördelade på 94 fyndposter, medan antalet bottenskärvor var 487 med en total vikt på ca 1,6 kg fördelade på 51 fyndposter. Det är inte helt ovanligt att endast bottnarna finns bevarade av kärl som satts ned i exempelvis gravmiljöer, varför andelen bottnar i förhållande till mynningarna kan påvisa att senare sekundär påverkan medfört att kärlen av olika orsaker gått sönder och att stora delar av dem saknas. Som vi kan se är antalet bottenskärvor större, medan vikten för mynningsskärvorna överstiger den för bottenskärvorna. Beräkningar av den här typen är mycket hypotetiska, men klart är att materialet från Nibble är mycket fragmenterat och att det representerar ett inte obetydligt antal kärl. En intressant aspekt är att materialet är så fragmenterat trots att en del keramik kommer från gravar och därför borde vara bättre bevarat. Detta gäller särskilt om man jämför med förhållanden i sydskandinavien, där gravkärlen i vissa fall kan vara mycket välbevarade, som t.ex. vid Gualöv i nordöstra Skåne (Brorsson & Hulthén 2007). Detta är något som kommer att diskuteras mer i detalj senare. Deponering av keramiken vid Nibble Som vi har sett tidigare är keramiken vid Nibble kraftigt fragmenterad, vilket sannolikt delvis beror på markkemin och andra sekundära faktorer, men också på kulturellt styrda handlingsmönster under förhistorisk tid. En stor del av keramiken vid Nibble uppvisar i övrigt inga spår av sekundär påverkan, de har varken blivit utsatta för extrema temperaturer eller längre bränningar som givit upphov till rödfärgningar eller andra förändringar i godsets utseende. Det påträffade keramikmaterialet är sannolikt till stor del bildat som avfallsmaterial efter olika aktiviteter som skett i anslutning till eller i närheten av deponeringsplatsen. Det är emellertid möjligt att en viss andel av keramiken har städats bort och deponerats sekundärt på ett visst avstånd från aktivitetsytorna (för diskussion se bl.a. Arnold 1988:152ff; Joyce & Johannessen 1996:141ff; Schiffer 1995). Som nämnts tidigare motsvarar intressant nog fördelningen av skilda ytbehandlingar inom de olika områdena den man kunde förvänta; glättad finkeramik hittades huvudsakligen inom område D, E och F där man sysslat med rituella och kultiska aktiviteter, medan den rabbade keramiken var koncentrerad till boplatsområdet inom område C. Detta stödjer hypotesen att keramiken i huvudsak har deponerats i närheten av den plats den använts. Det finns naturligtvis källkritiska aspekter som måste beaktas när man behandlar keramikens fördelning samt fragmentering inom undersökningsområdet. Skilda typer av kärl har olika livslängd beroende på kärlgodsets egenskaper och hur ofta de flyttats samt på vilket sätt de använts (Arnold 1988). Så t.ex. fragmenteras ett lågbränt gods snabbare vid mekanisk nedbrytning. Keramik på ytor som har trampats mycket eller plöjts kan på detta vis lösas upp helt och försvinna. Utifrån ett sådant resonemang borde keramiken från gravarna vid Nibble vara bättre bevarad och ha en större vikt per skärva, eftersom man kan anta att den legat mer skyddad i t.ex. stensättningarna. Det finns visserligen en tendens att skärvorna från stensättningarna och gravarna är större och väger mer, men jämfört med sydskandinaviska förhållanden är ändå bevaringsgraden generellt sett dålig i Mellansverige. Det kan naturligtvis bero på att rösen och stensättningar i regionen inte alls erbjuder lika bra bevaringsförhållanden som t.ex. de sydskandinaviska högarna eller urnegravfälten, men det är förmodligen inte hela sanningen. Istället förefaller det som om keramikkärlen i 441

16 de mellansvenska gravarna inte har haft samma funktion som de i sydskandinavien. Överhuvudtaget är det ovanligt att man hittar hela benbehållare, speciellt sådana med bevarade lock eller med skålar som fungerat som förslutning. Likaså är benmängderna mindre i Mellansverige. I ett fåtal gravar vid Nibble har ett stort antal skärvor från ett eller några enstaka kärl påträffats. I dessa fall kan man anta att intakta keramikkärl har satts ned av olika skäl. De har förmodligen utgjort förvaringskärl för någon form av organiskt material, t.ex. mat eller dryck eller använts som behållare för de brända benen. Som exempel kan nämnas ett koncentrerat fynd av ett större antal skärvor i graven i stensättningen A250 inom delområde F2, där man med största sannolikhet har lagt de brända benen i ett keramikkärl som sedan krossats eller eventuellt successivt brutits ned (se kap. 4 & 5). Symboliska nedläggningar av enstaka keramikskärvor i gravar har många paralleller i historiska källor. I Veda-skrifterna, som delvis är samtida med aktiviteterna under yngre bronsålder vid Nibble, står begreppet kapala för både skalloch kärlfragment. I de romerska ritualerna lades ofta keramikskärvor ned på och intill gravarna som offer till de döda, liksom man inom baltiskt område ännu under historisk tid utförde olika ritualer där man stoppade ned enstaka keramikfragment i gravarna som symboliska matoffer. Dessutom höll man i både antik och baltisk tradition ofta måltider på gravarna och offrade skärvor i samband med dessa (Eriksson 2009:202ff och där anförd litteratur). Det är fullt möjligt att man ska tolka vissa av de enstaka keramikfragmenten i gravarna vid Nibble som just sådana symboliska matoffer eller rester efter måltider. I gropen A öster om ett hus J inom delområde E3 och i renslager A i den röseliknande stensättningen A211 påträffades sintrade skärvor. Dessa har varit utsatta för temperaturer på omkring 1100 C, vilket är en osedvanligt hög temperatur som inte kan ha uppnåtts i exempelvis en bakugn eller i en vanlig härd. Det skulle emellertid kunna ha skett vid en kraftig eldsvåda, där det funnits god tillgång på syre. Det kan också ha skett i samband med en kremering, där keramikkärlen funnits med på bålet. Skärvorna kan ha samlats ihop tillsammans med de brända benen och deponerats tillsammans med dessa. Även detta är välkänt från framförallt många förromerska gravar i regionen och även från Lausitzområdet under samma tid. Där har delar av serviser bränts sekundärt, sannolikt vid kremeringen, för att sedan ställas ned i gravarna (Eriksson 2009:218f; 226ff; Nebelsick 1995:68ff). Sannolikt har keramiken använts som behållare för mat- och dryckesoffer som placerats med den döde på bålet. Dominansen av glättad keramik i och i anslutning till gravar kan ses som tecken på att just gästabud och inmundigandet av mat och dryck har spelat en viktig roll i regionens gravritualer. Det är möjligt att det var betydligt vanligare med olika typer av keramikoffer under förhistorisk tid än vad man hittills har antagit. Keramikoffren kan ha tagit sig olika uttryck och i vissa fall har kärlen förmodligen endast utgjort behållare för det som verkligen offrats, som t.ex. mat eller dryck. I flera fall har emellertid offernedläggelserna en sådan karaktär att det sannolikt rör sig om rena keramikoffer, där ett helt kärl eller en enstaka, symbolisk skärva har lagts ned. I de fall då en enstaka skärva har deponerats, kanske som en symbol för ett helt kärl, är det emellertid ofta svårt att med trovärdighet hävda offerbetydelsen hos den. Det är endast i de fall sammanhanget i övrigt talar för ett offer som en sådan betydelse kan knytas till skärvan som sådan. En enstaka keramikskärva i ett stolphål problematiseras oftast inte, men den kan ha lagts ned som en form av invignings- eller skyddsoffer. Det finns exempel på ett antal keramikoffer från exempelvis Uppland, där man har lagt ned stora delar av keramikkärl, men vanligare är att man hittar enstaka keramikskärvor nedstoppade i t.ex. stolphål eller gropar. Som ett exempel kan nämnas fem skärvor som stoppats ned i samma stolphål som en malsten vid Kyrsta strax norr om Uppsala (Eklund m.fl. 2007:472f). Skärvorna tolkades om ett offer. Tolkningen av enstaka skärvor utanför gravar som offer måste naturligtvis göras med stor källkritisk försiktighet. Merparten av keramiken i förhistoriska kontexter är sannolikt avfall efter sönderslagna eller kasserade kärl. Den lågbrända keramiken löses lätt upp och eftersom den inte är en sanitär eller hälsovådlig restprodukt kan den deponeras var som helst. I praktiken har dock sannolikt hanteringen även av sönderslagen eller kasserad keramik varit strängt reglerad av olika kulturella normer. Tolkning av bronsålderskeramiken Undersökningen vid Nibble gav ett intressant keramikmaterial som hade ett relativt stort inslag av skärvor från finkärl. Det fanns också en mindre andel skärvor från medelstora och stora kärl med grövre gods, men mycket talar för att materialet från Nibble karakteriseras av kärl som huvudsakligen haft sin funktion i samband med måltider förknippade med den rituella och kultiska sfären. 442

17 Att de olika typerna av kärl på platsen i första hand använts som dryckesbägare samt serverings- eller beredningskärl stöds av att en stor del av skärvorna var tunnväggiga och hade ett fint gods samt den låga andelen rabbad keramik (se kap. 22). Dessutom visar den uppskattade höjden samt mynningsdiametern att majoriteten av kärlen har varit små eller medelstora. Många av kärlen på Nibble kan ha krossats medvetet vid olika ritualer och detta har tidigare belagts vid bl.a. Ringeby i Östergötland (Kaliff 2007:114). Spår av krossade kärl eller snarare koppar som påträffats i stenpackningar eller skärvstenshögar kan utgöra lämningar efter ritualer där mat och dryck var viktiga och där koppen krossades i slutet av ceremonin (a.a.:169). Rent källkritiskt kan dock samma bild med spridda keramikfragment från olika kärl uppkomma i mer profana miljöer som ett resultat av avfallshantering. Oavsett om intentionen bakom nedläggningen av keramikfragmenten har varit ett medvetet offer eller resultatet av en mer slumpmässig kassering av kärl, bör fragmenten spegla handlingar i närheten av nedläggningsplatsen. Skillnaderna i fördelning av ytbehandlingar, skärvtjocklekar och magringsstorlekar på de olika områdena i Nibble visar detta tydligt. Områden med kulthus och gravar har en högre andel med tunnväggig, fint magrad, glättad keramik än på boplatsområdet med hus. Där överväger i stället grövre rabbade kärl. Vissa av skärvorna i framförallt de förstnämnda kontexterna kan givetvis vara medvetet offrade. Det är exempelvis ett vanligt drag i regionens gravsed under bronsålder och äldre järnålder (Eriksson 2009). I flera fall visar keramiken från gravarna att den är sekundärt upphettad. Sannolikt har den varit med på gravbålet för att sedan deponeras i graven som symboliska offer. Även detta är känt från regionen. I andra fall får man dock lov att se keramiken även på områdena med kulthus som resultat av avfallshantering. Avfallshanteringen har sannolikt varit kulturellt styrd och mycket av det påträffade materialet härrör sannolikt från aktiviteter i området (se kap. 11). De bevarade kärltyperna visar att det har varit fråga om matoch dryckesceremonier eller gästabud som har ägt rum vid gravläggningar och offerceremonier. Finkeramiken i form av polerade kärl, miniatyrkärl, koppar samt skålar har i samtliga fall påträffats inom rituellt och kultiskt tolkade områden vid Nibble. Fynden av silkärl, som normalt är att betrakta som boplatskeramik, inom framförallt delområde E6 kan betyda att mat har tillagats på platsen och att även detta kan ha ingått i ritualen. Samtidigt kan dock vår moderna distinktion mellan rituellt och profant vara delvis felaktig. Matlagningen under bronsåldern förefaller att ha haft en mer kollektiv karaktär än under järnålder och medeltid. Kokgropar, ensamma eller i grupper, kan ses som utslag för denna typ av matberedning. Framförallt intagandet och fördelningen av föda och dryck har under alla tider och i alla kulturer varit mer eller mindre ritualiserat för att manifestera och bekräfta sociala och rituella band. Att dela upp keramiken i rituella och profana kärl kan därför vara anakronistiskt. Verkligt särpräglade kärl med ett utseende som inte kan vara praktiskt betingat och som kan antas ha haft rituella och kultiska funktioner saknas i Mälardalen till skillnad från i exempelvis centraleuropa och Lausitzområdet (Eriksson 2009:256ff). Sett i ett större perspektiv är materialet från Nibble både likt och olikt det från övriga undersökningar i regionen. Totalt sett är andelen rabbad keramik förhållandevis låg på platsen. Delar man upp keramiken per område ser man dock att det mer ordinära boplatsområdet inom område C har en normal fördelning vad det gäller ytbehandlingar av kärlen. Där upptar den rabbade keramiken cirka två tredjedelar av materialet, något som är fallet på nästan samtliga andra boplatser i Uppland, Västmanland, norra Sörmland, Åland och Skåne från bronsålderns period II-III till och med bronsålderns slut (Eriksson 2009:252, fig. 137). Inom de områden vid Nibble som innehåller gravar eller lämningar tolkade som rituellt och kultiskt använda byggnader med tillhörande aktivitetsytor överväger istället den glättade keramiken. Där återfinns även silkärlen och den dekorerade keramiken. Detta gäller framförallt inom område E. Dekoren består i huvudsak av horisontella linjer av en typ som är vanlig i regionen. Dessutom förekommer rörstämplar och vågiga mynningar som inte är lika vanliga dekorelement. En annan viktig aspekt att väga in i diskussionen är att öppna skålar och koppar är vanliga i dessa områden, kärlformer som ofta är just polerade eller glättade. De öppna formerna kan även spegla bronsålderns mer kollektivistiska sätt att inta måltider (Eriksson 2009). Sannolikt är dominansen av glättade kärl en effekt av den roll som delområdena har haft för kollektiva, rituella måltider i samband med bland annat gravläggningar och andra ceremonier. Det finns ett antal lokaler från yngre bronsålder och inledningen av äldre järnålder i östra Mellansverige som också avviker genom sin dominans av glättad och i viss mån polerad keramik. Det är Ringeby (Carlsson 1995; Kaliff 1995) och Vistad (T. Larsson 1993; Larsson & Hulthén 2004) i Östergötland samt Rogsta (Knape & Ringquist 1975; Forslund 1991) och Åbrunna i Sörmland (Strucke & Holback 2006). Rogsta 443

18 och Ringeby är gravfält med datering till framförallt yngre bronsålder. De har också en hög andel av släta kärl och skålar. Dessutom kan man på dessa platser se samma fenomen med enstaka keramikskärvor i gravarna som vid Nibble (Knape 1997). Samma tendens med en stor användning av glättade kärl och skålar i gravceremonierna syns även vid ett gravfält i Tanum i Bohuslän från samma tid (Brorsson 2008b). Antagligen kan man i delar av Mälardalen och kanske även i Västsverige se ett fenomen där kollektivt drickande och ätande har spelat en viktigare roll än att använda rabbade krukor som benbehållare i gravceremonierna som i sydskandinavien. På den ovan nämnda platsen Åbrunna har också ett möjligt stolpbyggt kulthus som har vissa likheter med de vid Nibble undersökts (Strucke & Holback 2006:14, fig. 34). Den höga andelen glättad keramik kan delvis bero på platsens funktion, men sannolikt är inblandning av keramik från äldre järnålder en troligare orsak. Slutligen har vi materialet från Vistad, som också har en hög andel polerad och glättad keramik. Orsaken till dominansen av dessa ytbehandlingar har tolkats som ett tecken på att platsen har haft en mer elitistisk prägel och att keramiken kommer från Lausitzområdet (T. Larsson 1993; Larsson & Hulthén 2004). Materialet är emellertid relativt litet och likheterna med Nibble i övrigt är små. Det finns inga tecken på att keramiken vid Nibble skulle vara importerad, eftersom alla förekommande kärltyper och ytbehandlingar är vanliga i regionen. Däremot är de mer säkra kontextdateringarna av silkärl på platsen mycket intressanta. De är den första klara dateringarna av denna kärltyp till yngre bronsålder i Mälardalen. Tidigare har de daterats till tidsintervallet yngre förromersk järnålder-folkvandringstid. Lipidanalyserna av silkärl från Nibble antyder i åtminstone ett fall att de har använts som sil- eller ångkokningskärl för säd eller andra vegetabilier. Den gängse tolkningen har annars traditionellt varit att de använts som osttillverkningskärl. Inom område D vid Nibble fanns ett litet keramikmaterial som hade en relativt hög andel strimmiga skärvor. Den här typen av ytbehandling har ofta setts som ett tecken på östliga influenser. Område D har en delvis yngre datering jämfört med exempelvis område E. Flera av anläggningarna och konstruktionerna har en datering till förromersk järnålder (se kap. 4). Inga av de strimmiga skärvorna hade andra drag som tyder på östliga influenser såsom dekor med gropar, stämplar eller kamintryck, varför de med stor sannolikhet hör till denna senare period. De kan ses som ett typiskt uttryck för den period då strimmig yta på kärl har upptagits i det lokala formspråket och inte längre kan betraktas som en östlig influens. Strimmig keramik är nämligen så vanlig i Mälardalen under tidsintervallet sen bronsålder-äldre romersk järnålder att den inte längre går att se som tecken på extern påverkan. Från och med förromersk järnålder är den ett mycket vanligt inslag i området (Eriksson 2009:127ff, 251f). Slutligen måste sägas att fördelningen av olika typer av ytbehandlingar och skärvtjocklekar inom de olika områdena vid Nibble kan ses som ett utmärkt exempel på hur ett keramikmaterial kan användas för att analysera, tolka och förstå aktivitetsmönster samt funktioner på en lokal. Den glättade keramikens dominans inom ytor i anslutning till de rituellt och kultiskt präglade kontexterna samt den rabbade keramikens dominans inom de mer profant präglade ytorna visar på ett utmärkt sätt hur keramiken kan avspegla kulturella handlingar och mönster. Den efterreformatoriska keramiken vid Nibble I olika delar av undersökningsområdet framkom en mindre mängd skärvor av efterreformatorisk keramik. Framförallt var den koncentrerad till delområde F3, där lämningarna efter ett torp eller mindre gård undersöktes (se kap. 4). Keramiken bestod av yngre rödgods och av utvecklat stengods. Sammanlagt påträffades 42 skärvor efter reformatorisk keramik och den totala vikten uppgick till 286 g. Huvuddelen av keramiken bestod av drejat yngre rödgods med en blyglasyr på insidan. De kärltyper som har identifierats härrör från fat och trebensgrytor. Sammantaget kan man konstatera att dessa främst är från 1600-talet, eller absolut senast första delen av 1700-talet. Ytterligare stöd för dateringen är fyndet av ett kritpipsfragment, vilket sannolikt är från 1600-eller 1700-talet. Stengodset, som utgörs av krus från Raeren och Frechen, kan dateras till samma period. Dessa krus producerades i västra Tyskland, inte långt från Bonn. Keramikfynden består av skärvor från både bordskärl och kokkärl och kan därmed karakteriseras som ett normalt hushållsmaterial från 1600-talet. Andelen stengods uppgår till 5 %, vilket indikerar att stengods var förhållandevis ovanligt i området. Materialet representerar ett ordinärt landsbygdsmaterial utan någon indikation på högre stånd. Detta stöds även av att bordskärlen var ungefär lika många som kokkärlen. 444

19 14. Stenföremål och stenhantverk fredrik larsson I detta kapitel kommer artefakter av bergart och mineral beskrivas, analyseras och tolkas. Vid Nibble har lämningar från bronsålder till efterreformatorisk tid undersökts och stenmaterial från flera av perioderna i detta tidsspann finns representerade. Målsättningen med denna studie är att sätta in stenmaterialet i en tydlig kontext. Eftersom undersökningen har visat på flera tydliga områden med olika typer av aktiviteter finns det goda möjligheter att relatera stenmaterialet till aktivitetsområden och strukturer samt undersöka vad stenmaterialet kan bidra med i tolkningen av dessa. Då en relativt liten mängd föremål av bergart och mineral påträffades vid undersökningen kommer fokus att ligga på de områden där materialet är tillräckligt stort för att kunna dra mer hållbara slutsatser. För att lyfta materialet och platsen till den regionala nivån görs en kort jämförande studie med tidigare undersökta bronsåldersboplatser i Mälardalen. Avslutningsvis görs även ett försök att tolka stenmaterialets plats i både mer vardagliga kontexter samt dess användning i mer tydligt rituella och religiösa kontexter som varit tätt knutna till olika symbolhandlingar. En studie av råmaterialet och dess ursprung har gjorts av Daniel Andersson och Lena Grandin och presenteras i kapitel 15 samt i bilaga 6. En mer ingående analys av respektive delområde där även stenmaterialets rumsliga spridning tas upp finns i kapitel 4. Bergart och mineral Specialregistreringen och analyserna av artefakter av bergart och mineral har utförts av Karl- Fredrik Lindberg och syftar till att kunna identifiera aktivitetsområden såsom slagplatser, bearbetningsplatser och avfallsområden samt att studera hantverkets karaktär. Specialregistreringen av flinta har dels sin grund i de variabler FD Bo Knarrström använder (Knarrström 2000; 2001), dels har specialregistreringen utvecklats tillsammans med FD Helena Knutsson vid arbetet med E4-projektet. För att specialregistrera kvartsen har främst den metodologi som utvecklats av bl.a. professor Kjel Knutsson, FD Christina Lindgren och FD Erret Callahan tillämpats (Callahan m.fl. 1992). Bergarts-, skiffer- och sandstensföremål Totalt tillvaratogs ca 86 kg bergart bestående av 109 föremål, ca 0,75 kg sandsten bestående av 6 föremål och ca 0,2 kg skiffer bestående av 7 föremål. Till detta kommer även ca 0,5 kg porfyr fördelat på 5 bitar. Materialen kan delas in i 13 olika föremålstyper (se bilaga 1 & tab. 1). Nedan redovisas de påträffade artefakterna och deras rumsliga fördelning (se fig. 14:1, 14:4 & 14:5). Löpare och underliggare Löpare och underliggare fungerar som en enhet vars syfte är att mala och/eller krossa olika material. Främst kopplas de ihop med malandet av säd till mjöl, men även malande och krossande av olika nötter och andra ätliga växter har förmodligen ägt rum. De tidigaste indikationerna på användning av löpare och underliggare finns från boplatser daterade till paleolitikum och de har således en lång historia. Löparna och underliggarnas morfologi har förändrats genom årtusendena i takt med att deras funktion (vad som ska malas) och symbolik i samhället förändrats. (se bl.a. Lidström-Holmberg 2004:209ff, jmf. även Kaliff 2007:135ff för en vidare tolkning av material som kan ha krossats). Vid Nibble påträffades sammanlagt 50 hela eller delar av löpare och 4 hela eller delar av underliggare. Det ringa antalet underliggare som påträffats kan bero på en rad omständigheter. Några möjligheter som ligger nära till hands är att de deponerats utanför den undersökta ytan, deponerats på speciella ställen enligt rituella sedvänjor eller varit tillverkade i andra material (exv. trä) eller att de inte varit mobila i den meningen att man istället använt sig av stenytor på hällar och större block. Detta sista alternativ fanns spår av i form av en slipränna, A137040, belägen inom den centrala delen av område F. Även vid platser som Apalle, Vrå och Ryssgärdet var underliggarna få i förhållande till antalet löpare, endast fem 445

20 Typ Antal (st.) Vikt (gram) Löpare Gravgåvor-offer Avslag-bearbetade Brynen Knackstenar Underliggare Slipstenar 3 (13) Glättstenar Hängen 2 96 Kärna Mortelstöt Skifferring 1 2 Skålgropssten Sten för harts Sten med ränna Tabell 1. Bergart, sandsten, skiffer och porfyr på Nibble. stycken hittades vid Apalle och en vid Vrå respektive Ryssgärdet (Holm 1997:163; Lindholm 2003: 159ff; Lindberg 2008:235f). De få underliggarna eller delarna av underliggare vid Nibble påträffades i gravar (2), i en matlagningsstation (1) samt i en avfallskontext (1). De två hela underliggarna påträffades i skärvstenshögen/graven A10 inom delområde C1 samt i matlagningsstationen A19 inom delområde F1. Det går inte att dra några vidare slutsatser utifrån denna fördelning, huvudsakligen på grund av de fåtaliga fynden. Vad som ändå är tydligt är att kopplingen grav och underliggare går att göra och att underliggare åtminstone i några fall har använts vid matlagning. Löparna på Nibble påträffades främst i fyra olika typer av kontexter, nämligen i matlagningsstationer (14), som lösfynd i eller utanför olika strukturer (14), gravar (12) och i avfallskontexter (10). Av de 50 påträffade löparna var 27 stycken fragmenterade, hårt nedslitna eller defekta på annat sätt. Löparna i avfallskontexter och matlagningsstationer samt de som hittades som lösfynd har en relativt jämn fördelning mellan välbevarade och defekta artefakter. Avvikande i sammanhanget är intressant nog gravarna, där 75 % av löparna var defekta eller bara utgjordes av fragment, något som måste tolkas som att det oftast varit hårt använda löpare som deponerats i gravarna. Det ligger nära till hands att anta att dessa hårt använda löpare var något som föredrogs som gravgåvor. Kanske ansåg man att de genom sin användning fått ett annat symbolinnehåll och därför passade bättre som gravgåvor. En alternativ förklaring kan vara att de hårt använda löparna har brukats vid den rituella krossningen av människoben som exempelvis Anders Kaliff diskuterar (2007, se även kap. 11) och att de på grund av detta ansetts ha en laddning som krävde en deposition i gravarna, tillsammans med de brända benen. Glättstenar Sammantaget påträffades tre glättstenar. Glättstenarnas funktion kan t.ex. ha varit att glätta ytan på keramikkärl eller annan lera, mjukgöra skinn, ge en blank yta till textilier och valka ull. Det viktigaste har troligen varit att stenen legat bra i handen och haft en bra form för att underlätta arbetet. De tre glättstenarna från Nibble påträffades i två avfallskontexter inom område E och tolkningen av kontexterna är att de tillhört omfattande matlagningsstationer inom rituella aktivitetsytor. I eller i närheten av båda matlagningsstationerna fanns lågtemperaturugnar och det är möjligt att alla tre glättstenarna använts vid arbetet att bygga upp eller underhålla lerväggarna till dessa ugnar. Mortelstöt En ensam mortelstöt (F2684) påträffades vid Nibble (fig. 14:2). Den var långsmal, ca 84 mm lång och cirka 40 mm bred. Den har med största sannolikhet använts för att krossa något material i ett mortelliknande kärl av keramik eller trä, alternativt i en fördjupning på ett block eller häll. Den påträffades i anslutning till en avfallskontext som var knuten till delområde E2:s omfattande matlagningskomplex. Det är troligt att den kan knytas till matlagningen som pågått här (se kap. 4 & 11). Knackstenar Totalt kunde sex knackstenar identifieras i bergartsmaterialet från Nibble. De var alla något svårbedömda, vilket ofta beror på att knackstenar har varierande grader av nötning beroende på bergart och vilket material de använts på. Alla de identifierade föremålen låg dock bra i handen och hade skador i minst en av ändarna. De flesta var intakta och vägde mellan ca g. Knackstenarna påträffades främst i olika typer av matlagningsstationer (4), men även i en grav (1) samt som lösfynd (1). Endast i en matlagningsstation inom delområde D1 fanns mindre mängder slagen kvarts och flinta som kan indikera att en knacksten använts för stenbearbetning. I övriga fall saknas till största delen bearbetad sten i närheten av dem. Tolkningen är att knackstenarna i de flesta fall använts för att 446

21 Figur 14:1. Spridning av bergarts- och sandstensmaterialet samt porfyren och skiffern vid Nibble. 447

22 Figur 14:2. Mortelstöt (F2684), Steingerät mit rille (F2323) och ett bryne i glimmerskiffer (F466). Foto Staffan Hyll. knacka/knäcka ingredienser som exempelvis nötter vid matlagning. Förekomsten i en grav kan tolkas som att den delvis betraktats på samma sätt som löparna (se ovan). Slipstenar En ca 36 kg tung slipsten i bergart (F4350) som var fragmenterad i 11 delar påträffades i en av de äldre gravarna, A12316 under stensättningen A211. Kring stenen hade man strött brända människoben och därefter hade hela gravgömman täckts med en mindre stenpackning. Det fanns en mindre slipyta på stenen, men motivet till att stenen använts som slipsten är svår att förstå, då den har en klumpig form och en vikt som gjort den ytterst svår att hantera. Möjligen beror fragmenteringen på att den varit med på gravbålet, då det saknas tydliga spår av att den slagits isär medvetet. Fragmenteringen ger inte heller någon antydan om att den skulle kunna bero på frostsprängning. Att den sönderbrända slipstenen lagts ned i graven antyder att dess användning eller föremålstypen i sig har ansetts som betydelsefull. I övrigt hittades en del av en slipsten i sandsten inom delområde F3 i ett övergivet åkerparti som plöjts upp under efterreformatorisk tid, och en annan i anslutning till ett omfattande matlagningskomplex inom delområde E2. Sten med ränna En så kallad Steingerät mit Rille (fig. 14:2), påträffades inne i matlagningshuset, hus I, inom delområde E2. Typen är känd redan från mesolitiska boplatser (jmf. Ahlbeck & Isaksson 2007:50), men har även påträffats i större mängder på exempelvis bronsåldersplatsen Apalle i Uppland (Lindholm 2003:151). Deras funktion är omdiskuterad och sträcker sig från slipstenar till klubbor. Det är troligt att de representerar olika funktioner under olika tider och platser. Tolkningen att de använts skaftade på en klubba är intressant och då etnografiska studier visat att de exempelvis använts att krossa ben med (Lindholm 2003:151), kan denna funktion möjligen knytas till de benfragment som påträffats i och kring matlagningshuset (se kap. 4 & 11). 448

23 Brynen Brynen har använts för att slipa och vässa föremål under lång tid. De särskiljs från slipstenar främst genom sin storlek, men även genom att de oftast tillverkats i ett mer finkornigt material. Användningsområden för brynena kan ha växlat från exempelvis slutbearbetning av benredskap till tillformning och underhåll av bronsföremål. Totalt påträffades fem brynen i skiffer vid Nibble. De var alla defekta förutom ett bryne i glimmerskiffer (F466, se fig. 14:2) med en längd på ca 12,6 cm, en bredd på 3,4 cm och en tjocklek på 1 cm. Den relativt stora rumsliga fördelningen av skifferbrynena visar att de kan knytas till en mindre aktivitetsyta inom delområde E5, graven A225 inom delområde E3, avfallsgropen A bakom hus F inom delområde E1, utkanten av delområde D1 samt utkanten av graven A250 inom delområde F1. Totalt tre brynen i sandsten påträffades. Två av dessa låg i matlagningshuset, hus I, inom delområde E2 och utgjordes av ett fragment av ett bryne i mycket finkornig sandsten samt ett intakt bryne med en använd yta (F2330). Det sistnämnda brynet hade inga fördjupningar, vilket tyder på att det använts för att bearbeta en större yta. Det sista brynet (F1722) låg i kanten till skärvstenshögen A213 inom delområde E5, en kontext som tjänat som avfallsområde till brödbakningshuset, hus H. Brynet var avbrutet i bägge ändarna och hade en fint skålad yta. Om samtliga brynen vid Nibble analyseras sett till sina fyndplatser står det klart att sex stycken har hittats i kontexter som direkt eller indirekt kan kopplas ihop med gravar samt rituellt och kultiskt använda områden som exempelvis använts för rituell matlagning. De övriga två kan sägas tillhöra perifera aktiviteter som inte efter lämnat några större spår efter sig och därför är svåra att tolka. Svallade stenar och hängen Inom den röseliknande stensättningen A211 påträffades en ansamling av rundade, svallade stenar. Dessa har troligen placerats i en grop, A11249, som låg i utkanten av det lilla gravfält som fanns på platsen innan stensättningen anlades kring 700 f. Kr. Stenarna var 19 stycken till antalet och hade ovanliga färger i förhållande till de bergarter som förekommer naturligt i området. I samma kontext fanns även ett päronformat hänge i glimmerskiffer med ett borrat hål igenom (F1905). Troligen rör det sig om ett enkelt hänge där dess ursprungliga naturliga form inte hade bearbetats på något sätt (fig. 14:6). De övriga stenarna var även de tydligt utvalda för sin rundade form och sammantaget är det troligt att det rör sig om antingen en gravgåva till någon av personerna i de tidigaste gravarna eller möjligen ett offer av något slag. En mindre, svallad sten påträffades också i utkanten av centralgraven i stensättningen A211, A127230, och möjligen är även denna en gravgåva eller offer i anslutning till graven. Ytterligare ett hänge, men ofullbordat och tillverkat i skiffer (F467) påträffades i den södra utkanten av stensättningen A211. Det är dock svårt att avgöra om det härrör från en av de äldre gravarna under den södra delen av stensättningen eller om det hamnat där långt senare. Skifferring I graven A225 inom delområde E3 påträffades en skifferring (F1998) som spruckit i två delar (fig. 14:6). Ringen låg i den inre bengömman i lämningarna efter ett gravbål för två individer (se kap. 4 & 5) och har förmodligen fungerat som ett hänge av något slag. Den har sannolikt lagts ned som en gravgåva alternativt burits av en av de gravlagda. Liknande skifferringar finns redan under neolitikum, exempelvis inom den kamkeramiska kulturen (se bl.a. Wikström 1998). Under yngre bronsålder finns dock inga kända exempel på denna typ av föremål. Bergartsavfall och övrig bearbetad bergart Totalt påträffades 8 avslag eller delar avfallsmaterial samt en kärna i bergart. Den ca 4 kg tunga kärnan (F473), belägen i en större stenansamling inom de centrala delarna av delområde D1, kunde passas ihop med ett avslag (F472). De övriga avslagen/avfallsmaterialet påträffades i gravar (5) och i avfallskontexter (2). Även en större, ca 6 kg tung sten (F1941) med en inknackad skålgrop påträffades i en av de äldre gravarna, A12214, under stensättningen A211. Denna typ av sten med inknackad skålgrop har tidigare påträffats på både Apalle och Ryssgärdet (Lindholm 2003:185; Lindberg 2008:239). Tolkningen av dessa stenar har sträckt sig både från att det kan röra sig om kulthandlingar till att dessa stenar är enkla mothåll för exempelvis borrning (se Goldhahn 2007). Alldeles söder om hus J påträffades en ca 100 g tung sten med en flat yta där det fanns en fläck med en bubblig massa som kan vara harts (F814). Ett förslag av Henrik Runesson är att harts på stenar kan vara rester av att man hettat upp och 449

24 smält ut mindre medhavda bitar harts inför användning (Runesson 2007). Två bearbetade, men osäkra bergartsföremål påträffades också. Deras funktion är dock svårbestämd, men de kan ha utgjort delar av löpare eller slipstenar. Fördelningen av dessa kategorier av bergart antyder att de hört till två olika kategorier; antingen använda på aktivitetsytor och därefter förpassade till avfallshögen då de slitits ut, eller deponerade som gravgåvor under yngre bronsålder. Porfyren Fem föremål i porfyr påträffades. Alla hade en rödaktig färg och har endast kluvits, troligen för att kontrollera kvaliteten eller skapa en skarp egg för något mindre arbete. De får ses som något osäkra då det är svårt att med bestämdhet avgöra om de bearbetats. Två bitar påträffades i utkanten av aktivitetsytor och helt utan närhet till någon känd kontext, medan två bitar hittades i anslutning till matlagningsstationer med avfallskontexter i närheten. Kvarts och kvartsit Totalt tillvaratogs ca 5,3 kg kvarts, fördelade på 264 föremål och övrigt slaget material, samt ca 0,45 kg kvartsit fördelat på fem föremål. Fynden bestod av främst avslag, men även kärnor och splitter påträffades. Dessutom hittades en knacksten i kvartsit (se tab. 2 & bilaga 1). Nedan redovisas de påträffade artefakterna och deras rumsliga fördelning. I denna redovisning kommer endast knackstenen i kvartsit att behandlas separat från kvartsmaterialet (fig. 14:3). Typ Antal (st.) Vikt (gram) Avslag Bearbetade Kärnor Splitter 22 7 Skrapor 2 38 Knacksten Tabell 2. Kvarts och kvartsit vid Nibble. Teknologi Stora delar av kvartsmaterialet kan inte föras till någon viss teknologisk bearbetningsmetod. Totalt sett är det endast ca 2 % av avslagsmaterialet och det i övrigt bearbetade materialet som har gått att föra till bipolär metod (1 st.) respektive plattformsmetod (3 st.). Vad det gäller kvartskärnorna är förhållandet betydligt bättre; 37 % av dem har gått att bestämma närmare och 11 stycken har bearbetats med bipolär metod medan 6 stycken har bearbetats med plattformsmetod. Inget talar för att frihandsteknik skulle ha använts på något av materialet, men minst 5 kärnor har spår efter att ha bearbetats med städteknik. Sammantaget verkar den bipolära tekniken ha haft en viss övervikt på platsen. Det är dock troligt att kvartsbearbetningen som helhet varit av förhållandevis enkel natur och med utgångspunkt i detta är det tveksamt om frakturteorin går att applicera på materialet med någon större framgång. Det är troligt att kvartsbearbetningen endast vid några få tillfällen haft som syfte att framställa något mer än vassa eggar och i några få fall föremål (se nedan). På sex artefakter kunde retusch urskiljas. Två av dessa bedömdes ha använts som skrapor (F397 & F444), medan de övriga utgörs av avslag och i ett fall en kärna med bruksretusch. Den rumsliga fördelningen av dessa föremål är intressant; två av avslagen med bruksretusch påträffades i de äldre gravarna, A12214 och A129329, under stensättningen A211, förmodligen från en period innan 1000 f. Kr. En av skraporna tillsammans med en bearbetad bit kvarts samt en kärna med retusch påträffades som lösfynd inom delområde D1, i ett område som bedöms härröra från yngre bronsålder äldre järnålder. Den sista skrapan påträffades inom den norra delen av område B, en yta med enstaka stolphål och en brunn, förmodligen tillhörande en gårdslämning från järnåldern. Intressant att notera är att dessa föremål har ett kronologiskt spann på upp mot 1500 år och att man fortfarande under järnålder verkar ha tagit till kvarts som ett redskapsmaterial då man behövde en lämplig egg för att bearbeta exempelvis hudar, ben och horn. Rumslig spridning och funktion Den rumsliga spridningen av splitter, kärnor och avslagsmaterial vid Nibble visar att det endast finns två områden som har haft en mer omfattande kvartskoncentration, nämligen de centrala och delvis också östra delarna av delområde D1 samt kring den röseliknande stensättningen A211 inom delområde E1, vilka hade en kvartstäthet som var respektive 30 gånger högre än genomsnittet vid Nibble (fig. 14:4 & 14:5). Inom delområde D1 fanns 39 avslag/bearbetad kvarts, 24 kärnor samt ett splitter inom en yta på ca 300 m 2. Kvartsen låg i ett område med mycket skärvig sten samt storblockig morän, ett 450

25 l F1 F3 Flinta Kvarts Kvartsit Hus Arkeologiskt objekt Delområden Område F2 C Meter E2 E3 E1 E4 E7 E5 E6 D1 Figur 14:3. Spridning av kvarts, kvartsit och flinta vid Nibble. 451

26 l Flinta Kvarts Bergart Sten A 207 A 203 A 201 A 200 Hus Arkeologiskt objekt Delområden Område Meter Figur 14:4. Spridning av kvartsmaterialet samt bergart och flinta inom delområde D1. område som antas ha ett samband med en närbelägen grav, A200, och en offerplats, A201, från slutet av yngre bronsålder och förromersk järnålder. Förmodligen kan de placeras i tidsintervallen f. Kr. samt f. Kr. Avsaknaden av splitter och i viss mån avslagsmaterial inom delområde D1 i förhållande till mängden kärnor indikerar dock att förekomsten av kvarts i detta område inte utgör själva bearbetningsplatsen. Istället har allt material slagits eller bearbetats utanför området för att därefter föras in och dumpas där. Stensättningen A211 innehöll 45 avslag/bearbetad kvarts, två splitter, en knacksten i kvartsit och en kvartskärna. Förekomsten av ett större avslagsmaterial och bearbetad kvarts med endast en kärna och ett fåtal splitter samt en knacksten i kvartsit, tolkas som att mycket av kvartsen har haft ett annat syfte än att användas för skärande eller skrapande verksamhet. Om kvartsen i A211 analyseras vidare kan en viss kvalitetsskillnad ses. De äldre gravarna från tidsintervallet ca f. Kr. innehåller kvarts som är slagen med en något bättre teknik, medan kvartsen i de två yngre gravarna från tidsintervallen f. Kr. respektive f. Kr. i högre grad endast är krossad, förmodligen med knackstenen i kvartsit. Kvartsen i de senare gravarna har troligen fungerat som en utsmyckning, där den vita och glittrande färgen är det man sökt. Kvartsen i de äldre gravarna består av flera bitar med bra eggar och till och med ett par med en möjlig retusch (F1725 & F1937), varför de kan tolkas som gravgåvor eller offer nedlagda i eller i anslutning till gravarna. Den enda större koncentrationen av splitter (12 st.) tillsammans med en kvartskärna och ett avslag av flinta med bruksretusch påträffades nedanför skålgropsblocket T127760, RAÄ 341:1, inom delområde E2 (se kap. 9). Koncentrationen representerar förmodligen inte en enstaka slagserie från kärnan, eftersom materialet hade ett varierat utseende (se nedan för en vidare tolkning). I övrigt finns inslag av kärnor, splitter och avslag i stensättningen A225, skärvstenshögen A213 samt i matlagningsstationen A17. I dessa kontexter är det troligt att resterna av en eller ett 452

27 l A 246 A 211 Flinta Kvarts Bergart Sten Hus F Arkeologiskt objekt Delområden Område Meter Figur 14:5. Spridning av kvartsmaterialet samt bergart och flinta inom delområde E1. fåtal slagserier har deponerats. I matlagningsstationen A17 rör det sig förmodligen om ett specifikt tillfälle då ett antal avslag med skarpa eggar producerats för att användas vid matlagningen. Även i stensättningen A225 rör det sig förmodligen om ett enstaka tillfälle där dock syftet varit ett annat än i A17. I skärvstenshögen A213 inom delområde E5 fanns ett större kvartsmaterial, deponerat på olika nivåer i kontexten. Troligen rör det sig om material från flera separata slagserier deponerade vid flera olika tillfällen, möjligen separerade med årtionden emellan. Producenterna av och avnämarna för materialet hittar vi sannolikt i det närbelägna ugnsområdet samt vid en mindre aktivitetsyta öster om skärvstenshögen (se kap. 4 & 11). Kvartsen har mest troligt använts för att bearbeta ingredienser till mat eller tillverka/reparera köksredskap. Den övriga kvartsen vid Nibble utgörs huvudsakligen av enstaka avslag, splitter eller kärnor som påträffades i grav- hus- eller matlagningskontexter eller helt fristående från ett större sammanhang. Dessa 34 artefakter bestod av kärnor (8 st.) samt avslag/splitter/bearbetad kvarts och av kvartsit (26 st.). Det är högst sannolikt att denna kvarts representerar enstaka händelser där man har haft ett behov av exempelvis en skarp egg, en gravgåva, husoffer eller en utsmyckning av något slag. Sammanfattningsvis har kvartsen och kvartsiten vid Nibble använts och/eller deponerats i främst två olika övergripande sammanhang, nämligen till 55 % i gravar/rituella platser och till 40 % i matlagningsstationer/matlagningshus/avfallskontexter. Intressant nog kan flera av matlagningsstationerna och matlagningshusen även de knytas till en rituell och kultisk verksamhet (se kapitel 11), vilket medför att ca 75 % av all kvarts på något sätt kan knytas till en aktivitet som inte kan beskrivas som vardaglig eller profan. Flinta Totalt tillvaratogs 50 g flinta bestående av 27 olika föremål/bitar fördelade på 7 olika föremålstyper (se tab. 3 & bilaga 1). Nedan redovisas de 453

28 Typ Antal (st.) Vikt (gram) Avslag/avfall 20 25,3 Pilspetsar 3 2,9 Borr 1 0,9 Eldslagningsflinta 1 3,6 Kombinationsredskap 1 17 Skrapa 1 0,9 Tabell 3. Flintan på Nibble. påträffade artefakterna och deras rumsliga fördelning (fig. 14:3, 14:4 & 14:5). Pilspetsar Inom delområde E5 i stolphålet A11661, där det förmodligen stått en stor träpåle, påträffades en pilspets (F1730) tillverkad av ett avslag (fig. 14:6). Den var ca 2,2 cm lång, 1,3 cm bred och hade en tjocklek på 0,2-0,3 cm. Den har tillverkats genom att man tryckt av små avslag från bägge sidor. Med andra ord hade den inte tillverkats med bifacial teknik, något som tyder på att den förmodligen är lokalt tillverkad. Tillsammans med pilspetsen hade man lagt ned brända delar av ett spel-/spådomsset av språngben från får och nöt, s.k. tali eller astralagus (se kap. 7, 14 & 22). Stolphålet A11661 var beläget i direkt anslutning till matlagningshuset, hus H, samt ett ugnsområde där man sysslat med rituell bakning och matlagning, vilket innebär att sannolikheten är hög för att pilspetsen tillsammans med de brända språngbenen har lagts ned som ett initiationsoffer då träpålen restes under tidsintervallet f. Kr (se kap. 4). Precis intill stolphålet framkom dessutom en offergrop, A11682, som innehöll ett matoffer av något slag, vilket ytterligare understödjer denna tolkning. Den andra pilspetsen (F1878) påträffades i utkanten av stensättningen A230 inom delområde F2. Pilspetsen var ca 3,9 cm lång, 1,7 cm bred och 0,3 cm tjock. Den hade en urnupen bas där en av tångarna brutits av. Pilspetsen var inte bifacialt bearbetad utan tryckt från sidorna (fig. 14:6). Troligen har pilspetsen tillverkats från ett avslag och den använda tekniken kan peka mot att den i likhet med F1730 är lokalt tillverkad. Dess fyndkontext antyder att det kan röra sig om en gravgåva eller offer nedlagd i stensättningen A230 under tidsintervallet f. Kr. (se kap. 4 & 5). Den tredje pilspetsen (F2900) påträffades i en koncentration av brända människoben som tolkats som gravgömman i stensättningen A230. Pilspetsen var bränd och ca 1,9 cm lång, 1,2 cm bred och 0,3 cm tjock. Basen saknas och yttersta delen av spetsen har förlorats. Pilspetsen är tryckt på sidorna och har inte bearbetats bifacialt (fig. 14:6). Troligen rör det sig om en avbruten pilspets som tillverkats av ett avslag. Att den är bränd och defekt tyder på att den varit med på gravbålet tillsammans med den döde. Förmodligen har den lagts ned som en gravgåva efter kremeringen. Graven har 14 C-daterats till tidsintervallet f. Kr. Övriga föremål De fyra övriga föremålen i flinta bestod av ett kombinationsverktyg, en borr, en eldslagningsflinta och en skrapa. Kombinationsverktyget (F457) utgjordes av en större bit med bevarad krusta samt bruksretusch på två sidor. Biten har inte bearbetats vidare efter tillslagning och har förmodligen slagits fram ur ett större råämne med krusta. Bruksretuschen på de två sidorna sammanstrålar i en kant med spår av användning i form av mycket små retuscher. Förmodligen har redskapet främst använts för skärande verksamhet. Borren (F1709) utgörs av en liten svårtolkad bit flinta som upplevs som en restprodukt från bearbetningen av en större bit flinta med krusta. Den utgörs av en del av ett gångjärnsstopp (se nedan) och har en möjlig retusch längs ena kanten ned mot och över en trubbig spets som har spår av att ha bränts. Det är troligt att biten kan ha fungerat som ett borr eller möjligen som ett ristredskap och förmodligen har den varit skaftad i ett trä- eller benskaft. En mindre bit flinta (F1708) med en väl tilltagen retusch längs ena kanten tolkas som ett fragment av en skrapa. En mindre bruksretusch i en motstående kant till den äldre retuschen antyder att den lilla oformliga biten kan ha använts för en kortare skärande verksamhet efter det att skrapan gått sönder. En rundad bit flinta (F2650), där endast ena änden återstår, har flera inslag av retusch längs den rundade kanten, vilket kan tolkas som att den använts som eldslagningsflinta. Föremålens rumsliga spridning är intressant. Borren och fragmentet av skrapan påträffades i en av gravarna, A12214, under stensättningen A211, som kan dateras till tiden runt 1100 f.kr. (se kap. 4 & 5). Kombinationsverktyget påträffades i skärvstenshögen A213 som fungerat som en avfallskontext för matlagningshuset, hus H, och ugnsområdet inom delområde E5 under tidsintervallet f. Kr. Eldslagningsflintan påträffades i ett förmodat stenlyft inom delområde E1, vilket kan ha rymt ett större stenblock som använts för att försegla avfallsgropen A301127, som låg precis söder om det rituellt och kultiskt använda hus F. Stenlyftet har troligen successivt 454

29 Figur 14:6. Tre pilspetsar i flinta (F1730, F1878, F2900), ett hänge i obearbetad glimmerskiffer (F1905) och en skifferring (F1998) från Nibble. Foto Staffan Hyll. fyllts igen med avfallsmaterial från demonteringen av hus F. Sammantaget kan således de flesta av föremålen antingen knytas till en funktion som gravgåvor under mellersta bronsålder eller till aktiviteterna kring kult- och matlagningshusen på Nibble under slutet av yngre bronsålder, f. Kr. Avslag och avfallsmaterial Totalt påträffades 20 bitar övrig slagen flinta. Nitton av dessa avslag och bearbetade bitar flinta hade spår av flera olika teknologiska och andra yttre påverkande faktorer. Totalt 8 stycken var slagna med hård teknik och 3 stycken hade gångjärnsstopp, något som är vanligt då materialet bearbetats bipolärt med städsten (se t.ex. Knarrström 2000:73). Det fanns även 3 stycken bitar med tryckretuscher eller direkta spår av att avslaget tryckts. Även retuscher och bruksretuscher finns representerade i två fall och ett fall av plattformspreparering. Två bitar hade spår av att de bränts. En något avvikande flintartefakt utgjordes av en proximaldel av ett mikrospån (F1710), bedömt utifrån att det fanns två parallella ryggar på ovansidan av spånet. Detta mikrospån är dock med största sannolikhet inte tillverkat med tanken att det skulle vara användbart för tillverkning av sammansatta benspetsar liknande de som tillverkades under mesolitikum, utan är förmodligen resultatet av en tillverkning/renslagning av ett annat föremål. Spånet påträffade i samma grav, A12214, som den ovan nämnda borren och skrapfragmentet, vilket innebär att det troligen lagts ned som gravgåva. Den rumsliga spridningen av flintavfallet visar att detta främst kan knytas till två övergripande 455

30 kontexter; delområde E5 kring matlagningshuset, hus H, ugnsområdet och skärvstenshögen A213 samt delområde E1 i och kring den röseliknande stensättningen A211. Utöver dessa kontexter finns även enstaka artefakter spridda inom område D och E. Ett avslag med tydlig bruksretusch (F720), förmodligen använt som kniv, påträffades i den tidigare nämnda koncentrationen av kvartssplitter nedanför skålgropsblocket T127760, RAÄ 341:1 (se ovan). Allt flintavfall förutom enstaka bitar härrör förmodligen från tidsintervallet f. Kr. och utgör troligen spridda lämningar av aktiviteter främst bedrivna i anslutning till rituella aktivitetsytor invid och i matlagningshus och gravar. Inget av flintavfallet kan knytas till mer vardagliga aktiviteter som boende eller matlagning bedriven i boningshusens närhet. Nibble i ljuset av Ryssgärdet, Apalle och Snåret Att kort jämföra Nibble med tre andra platser från bronsålder i Uppland är tänkt att ge ett perspektiv på användningen av stenföremål på platsen under yngre bronsålder. Ryssgärdet, Apalle och Snåret är platser som till viss del har haft en annan typ av funktion (tab. 4). En utblick Ryssgärdet har tolkats som en större kultplats med en mindre boplats i anslutning. Kultplatsen har förmodligen varit avsedd för en större mängd människor i ett regionalt uppsamlingsområde (Östling m.fl. 2008:505ff), eller med andra ord en kultplats för en eller flera bygder. På platsen har det funnits en bofast befolkning som på något sätt har varit knutna till kultplatsen. Stenhantverket innehåller också flera drag av både profan, alldaglig tillverkning och användning av stenredskap tillsammans med deponering av använda eller oanvända föremål på speciella platser. Lämningarna vid Apalle (Ullén red. 2003) har istället drag av en centralplats i regionen, strategiskt placerad i förhållande till Hågakomplexet samt vattenvägarna som lett dit. Vid Apalle har det funnits en omfattande boplats med ett mycket omfattande hantverk. Platsens rituella inslag är dock färre, möjligen beroende på att det främst är de centrala delarna av boplatsytan som undersökts, men kanske också på grund av att dessa aktiviteter bedrivits på andra platser i landskapet. Stenhantverket har en tydlig övervikt mot Material Apalle Snåret Ryssgärdet Nibble Kvarts och kvartsit Flinta Bergart/sandsten m fl Artefakter Brynen Glättstenar Knackstenar (8) 7 Löpare (227) Slipstenar Skålgropsstenar Sten med ränna Underliggare Yxor Tabell 4. En jämförelse mellan sten- och mineralmaterialet och vissa artefakter vid Nibble och Apalle, Ryssgärdet samt Snåret. Antalet artefakter är ungefärligt då det i fyndmaterialen från flera av platserna även finns inslag av aktiviteter och fynd från både senneolitikum och äldre järnålder. Värden inom parentes indikerar antalet mer tveksamma artefakter. redskap i bergart och sandsten och aktiviteter som inbegripit malande, krossande och huggande verksamheter dominerar. Tyvärr har platsen inte bearbetats vidare vad det gäller olika hantverksaktiviteter och rumsliga samband. Snåret är en mindre plats med ett begränsat inslag av bebyggelse, begravningar och rituella aktiviteter men med ett omfattande hantverksområde (Björck & Larsson 2007). Undersökningen berörde läget för en ensamliggande gård eller möjligen två gårdslägen som tillsammans utgjort en fristående enhet inom en bygd. De rituella lämningarna koncentreras till begravningar samt till en enstaka offerplats och möjligen ett mindre kulthus. Lämningarna härrör förmodligen från en privatkult begränsad till platsen (jmf. Östling m. fl. 2008:503). Spår efter stenhantverket finns antingen i direkt anslutning till boplatsen med hantverksområde eller som gravgåvor i gravarna. Anmärkningsvärt är att platsen trots sin begränsade storlek har flera underliggare och att dessa i många fall ligger kvar på aktivitetsytorna tillsammans med löpare. Jämförelser Generellt sett har det påträffats mer kvarts och kvartsit vid Nibble jämfört med alla de andra platserna tillsammans. Vid Nibble kan kvartsen och kvartsiten till mer än 75 % knytas till vad som bedömts vara rituella kontexter. Vid Snåret fanns endast mycket små mängder kvarts och 456

31 kvartsit, främst koncentrerat till hantverksområdet. Fynden av kvarts- och kvartsitförekomsten vid Ryssgärdet var främst koncentrerad till en hantverksyta på en av kullarna samt till boplatsytan. Vid Apalle kunde huvuddelen av kvartsoch kvartsitmaterialet knytas till ett hantverk, möjligen slakt och skinnberedning då det fanns en tydlig övervikt på avslag slagna med plattformsmetod, vilket genererar något större avslag (Lindholm 2003:180). Flintmaterialet från Nibble är litet i jämförelse med både Ryssgärdet och Apalle, men i samma storleksordning som det som påträffades vid Snåret. Skillnaden kan delvis förklaras med storleken på platserna. Avvikande i sammanhanget är emellertid att flintan vid Nibble, som i huvudsak var knuten till ceremoniella aktiviteter av olika slag såsom nedläggning i gravar eller matlagning i de rituella matlagningshusen. På Snåret var flintan istället nästan uteslutande knuten till boplatsytan eller hantverksområdet. På Ryssgärdet var fördelningen av flintan sådan att den påträffades både i rena hantverkskontexter samt i anslutning till kulthuset på toppen av den östra kullen. Den rumsliga spridningen av flintan vid Apalle går inte att bestämma närmare, men materialet har en hög andel retuscher eller utgörs av tydliga redskap, något som indikerar både en hård brukandegrad av den tillgängliga flintan samt ett behov av skärande eggar. Intressant att notera är att den bifaciala bearbetningen, som vid Nibble helt lyser med sin frånvaro, finns både vid Ryssgärdet och Apalle i form av redskap tillverkade i denna teknik, medan den saknas helt vid Snåret. Istället har exempelvis pilspetsarna på Nibble tillverkats av avslag, där en enkel tryckteknik applicerats på kanterna för tillformningen. Denna teknik indikerar en lokal tillverkning, medan den bifaciala tillverkningen vid Ryssgärdet och Apalle istället antyder en sydskandinavisk eller norrländsk kontakt. Bergartsfynd samt fynd i sandsten och andra material var relativt rikliga vid Nibble. Löpare och i mindre utsträckning brynen, knackstenar samt underliggare utgjorde 70% av de påträffade artefakterna medan yxor helt saknades. Den rumsliga spridningen av artefakterna innebär att cirka 50 % av föremålen, som exempelvis löpare, brynen, knackstenar, slipstenar, avslag, underliggare och en skålgropssten hade lagts ned som gravgåvor i gravarna eller använts i anslutning till de rituella matlagningshusen inom område E. De övriga föremålen av samma typ kunde istället knytas till en mer vardaglig matlagning eller hantverk bedrivet inom olika delar av Nibble. På Snåret fanns en lägre procentuell andel löpare, brynen, knackstenar och underliggare (mindre än 40 %). I övrigt liknade mängden artefakter i gravar eller rituellt tolkade kontexter den som fanns vid Nibble. Fyndmaterialet från Ryssgärdet har en lägre andel löpare och underliggare medan antalet brynen och knackstenar liknar den som fanns vid Nibble. Redskapen har huvudsakligen använts inom ett hantverksområde på den västra kullen samt i anslutning till bebyggelsen. Endast ett mindre antal redskap fanns representerade inom kulthusområdet på den östra kullen vid Ryssgärdet. Vid Apalle har löparna en total dominans i antal och tillsammans med brynen, knackstenar och underliggare representerar de 65 % av artefakterna, en siffra i paritet med den vid Nibble. Rumsligt går det inte att utifrån rapportmaterialet avgöra hur stor del av materialet som kan knytas till rituella kontexter, dock är det med hänsyn tagen till platsens övergripande funktion som boplats sannolikt att de flesta föremålen använts i ett omfattande hantverk bedrivet på speciella aktivitetsytor eller invid boningshusen. Slutledning I en övergripande jämförelse mellan de fyra platserna kan Nibble sägas ha ett delvis jämförbart material med de övriga platserna. Emellertid finns det några intressanta och värdefulla slutsatser som kan dras om det som skiljer platsen från de övriga: Nibble har i jämförelser med de övriga platserna en stor förekomst av föremål och avfallsmaterial i kvarts och kvartsit. Den rikliga förekomsten av dessa material kan till sin helhet förklaras med att kvartsen och kvartsiten använts i rituella kontexter och i gravar. Om materialet i dessa undantas är mängden kvarts och kvartsit till stor del lika stor som den som fanns på de övriga platserna, där den främst använts inom hantverk. Flintan vid Nibble har även den huvudsakligen använts ceremoniellt/rituellt och endast sällan använts för profana sysslor. Vid Ryssgärdet kunde man se en antydan till ett liknande mönster, men generellt sett avviker Nibbles flintmaterial gentemot de övriga platserna där flintan främst använts i det vardagliga livet. Flinthantverket vid Nibble har inte, i motsats till Ryssgärdet och Apalle, inbegripit bifacial bearbetning, något som tyder på en lägre kontaktgrad ut mot områden utanför östra Mellansverige. 457

32 Bergartsföremål och föremål av liknande material vid Nibble var till antalet fullt likvärdigt, med hänsyn tagen till storlek på platserna och intensiteten i bebyggelsen. Vid Nibble liksom vid Apalle fanns dock en övervikt för löpare som inte fanns på de andra platserna. Yxor saknades helt vid Nibble, något som får betraktas som i högsta grad avvikande. Den rumsliga spridningen av bergartsföremål samt föremål av liknande material vid Nibble antyder att hälften av föremålen haft en rituell användning i gravar och inom den rituella matlagningen. Sett till gravar överensstämmer det med materialet vid Snåret, men endast i liten grad med Ryssgärdet och inte alls med Apalle, där inga gravar framkom. Slutsatsen måste bli att Nibble verkar ha varit en plats där en stor del av bergarts- och mineralmaterialet har ingått som en viktig del i en religiös och symbolisk världsbild. Detta är något som man även kan se antydningar om vid Ryssgärdet och Snåret, men som där inte är alls lika tydligt. Kontakterna med världen utanför östra Mellansverige kan under någon period ha varit begränsade i Nibbleområdet, i varje fall om man utgår från stenmaterialets utseende och jämför med exempelvis Ryssgärdet och Apalle. Andelen löpare och underliggare vid Nibble är stor och närmast att jämföra med de hantverksfyllda aktivitetsytorna vid Apalle. Vid Nibble har föremålstyperna istället en tydlig rituell anknytning och kan möjligen kopplas till behovet av att krossa benmaterial i vissa rituella kontexter (se kap. 11 & 22). Den helgade stenen en fallstudie Att föremål i sten inkluderats i den förhistoriska människans symbolvärld och världsbild är något som framhållits flera gånger tidigare (jmf. Lindberg 2008a:169ff; Lindberg 2008b:252). Vissa redskapstyper eller speciellt tillverkade föremål har inkluderats i ritualer eller offer och vissa föremål har förts bort för att deponeras på andra ställen. Vidare har också material med avvikande färger placerats på gravar eller i andra speciella kontexter, förmodligen både för att pryda platsen samt för att dessa färger varit betydelsefulla i den symbolvärld som varit förhärskande. Alla dessa exempel kan sägas vara representerade vid Nibble; löparnas anknytning till gravar och rituell matlagning, pilspetsarnas nedläggning i gravar och som initiationsoffer, avsaknaden av underliggare samt den krossade kvartsen i den röseliknande stensättningen A211 på toppen av mittimpedimentet. Alla dessa företeelser finns i större eller mindre utsträckning även på andra platser från bronsåldern i regionen, och Nibble utgör främst ett mycket tydligt och sammanhållet exempel på hur stenen vävts in i den rituella sfären. En företeelse är dock specifik för platsen och innebär att vi faktiskt kan nå en unik insikt i en hett omdiskuterad del av bronsålderkulten, nämligen relationen skålgropar och offerkult år av älvkvarnskult Inom den nordvästra delen av delområde E2 påträffades ett ca 2x1,7 m stort block i röd granit. Blocket hade släpats på plats på en berghäll och pallats upp med flera mindre stenar. Därefter hade 53 skålgropar med 3 korta rännor knackats in på dess övre yta (fig. 14:7, kap. 9, fig. 9:10 samt omslag på framsidan av rapporten). Förmodligen ägde detta rum under tidsintervallet f. Kr. Blocket låg i en svag sydvästsluttning, ensamt på kanten ned mot den flacka dalgången norr om impedimentet. Invid blocket påträffades flera intressanta föremål vid undersökningen (fig. 14:8). Fem mynt från tidsintervallet 1644 till 1953 låg i en oregelbunden linje alldeles nedanför blocket. Ett mynt från 1923 låg placerat i en av skålgroparna och visar förmodligen var de andra mynten har legat tidigare. I samma område som mynten påträffades en mindre bit järnslagg, ett bleck i kopparlegering med ett hål samt 8 kvartssplitter. En och en halv till två meter sydväst och söder om blocket påträffades ytterligare fyra kvartssplitter samt en mindre kärna i kvarts och ett flintavslag med bruksretusch. Föremålens placering antyder att de kan knytas till skålgropsblocket och dess funktion, inte minst då det i övrigt saknas några mer omfattande inslag av fynd i dess närhet. Fyndens kronologiska hemvist är möjlig att resonera kring. Kvartsen och flintan liknar det övriga materialet från Nibble som knutits huvudsakligen till yngre bronsålder. Kopparblecket är möjligen en mindre sönderklippt del av en amulettring eller ett miniatyrföremål, exempelvis en kortlie med en datering till yngre järnålder (se exempelvis SHM 8310:1 föremål , eller för alternativ, Petré 1984:272, 294, 298; Bratt 2008:280). Järnslaggen är en reduktionsslagg som kan vara från samma tidsperiod eller senare. Mynten härrör i ett fall från 1644, men har sin huvudtyngdpunkt i 1800-tal med inslag från 1900-tal (se fig. 14:8 & kap. 9, tab. 1). 458

33 l ") ( ( (( ( ( ( ( ( (( ( ( (( ( (( ( ( ( ( ( (( ( (( ( (( (( ((( ( ( ( ( ") (( ( (( ( ( ( ( (( Kvartssplitter ") Kopparbleck GF Kvartskärna ") Järnslagg ( Skålgrop Mynt Flinta 0 0,5 1 1,5 Meter GF Figur 14:7. Skålgropsblocket med de påträffade fyndmaterialen. Att de flesta fynden påträffades nedanför blocket i dess lutningsriktning tyder på att de antingen sopats bort från blocket eller att de genom naturliga processer som regn, is, vind och djuraktiviteter förts ner på marken. Fördelningen av fyndmaterialet antyder även att det inte rör sig om ett tappat material eller, för stenmaterialets del, att det varit en vanlig slagplats. Istället är det mycket sannolikt att allt material som hittades intill blocket en gång har legat i någon av skålgroparna och efter en tid antingen förts bort av naturlig eller mänsklig hand. Med detta sagt står tolkningen klar; materialet utgör offerfynd som placerats i skålgropar under yngre bronsålder, ca f. Kr., yngre järnålder samt efterreformatorisk/modern tid. Hur denna tradition med offernedläggelser i skålgropar sett ut under modern tid finns flera uppteckningar om från 1600-talet och framåt (se Grundberg 2000 och där anförd litteratur). Man har smörjt skålgroparna med fett eller smör och däri lagt ned knappnålar, mynt, enbuskknoppar och hopvirade tygstycken mm. Det är tydligt att inte bara de bevarade mynten från skålgropsblocket på Nibble är det enda som offrats här under modern tid, utan det kan också ha funnits en stor del organiskt offermaterial som det idag helt saknas spår efter. Med ledning från detta är det möjligt att begrunda tanken att de tre tidssekvenser vi idag ser spår av på platsen, yngre bronsålder, yngre järnålder och efterreformatorisk/modern tid, möjligen endast representerar de tre perioder då oorganiskt material offrades här. Det är fullt möjligt att blocket använts även under vissa mellanliggande perioder, men att man då nöjt sig med att offra t.ex. fett eller annat organiskt material. Till frågan om vem det var som offrade på en sådan här plats kan vi återigen vända oss till det etnografiska materialet. Här är det tydligt att det under efterreformatorisk och modern tid oftast varit äldre kvinnor, eller som man också uttryckte det, kloka kvinnor/gummor som haft tillgång till och stått för riterna kring skålgroparna. Detta visar att offerritualerna haft sina egna specialister. Om vi för tillbaka detta mönster med 459

34 Figur 14:8. Fyndmaterialet som framkom nedanför skålgropsblocket. Flintavslag, kvartskärna, kvartssplitter, kopparbleck med hål, järnslagg och mynt. Foto Staffan Hyll. rituella specialister till förhistorien, finner vi exempelvis Joakim Goldhahns förklaring till vilka bronsålderns kultutövare i anslutning till hällristningarna har varit (Goldhahn 2007). Han ser den tidens rituella specialister som smeder för brons och kvarts, smeder som sammanförde stenhantverket och stenmaterialen med yngre bronsålderns kosmologi (2007:329ff). Han beskriver även hur stenmaterialet, främst i form av flinta och kvarts, som kan kopplas till exempelvis skålgropar och övriga ristningar kan ha varit tänkta att: framställa sensoriska upplevelser där ljud-, lukt- och ljusfenomen bidrog till att gestalta bronsålderns ceremonier och ritualer med ett audiovisuellt performativt innehåll. (Goldhahn 2007:201). Även den yngre järnålderns rituella specialister har föreslagits vara smeden, men i detta fall en järnsmed som inte bara tillverkade föremål utan också styrde över kremeringar och andra mer schamanistiska sysslor (Østigård 2007). Det är tänkbart att slaggen och den sönderklippta delen av bronsföremålet är spår av denna rituella specialist som förrättat ett offer i skålgroparna, ett offer som haft en anknytning till hans verksamhet. De offrade materialen är naturligtvis intressanta även som avspeglingar av den aktuella tidens materiella kultur. Det är talande att några av den yngre bronsålderns kanske mest använda rituella material, kvartsen och flintan, också är de material som hamnat i skålgroparna. Det är mycket troligt att det i dessa material har funnits en stark symbolisk laddning, sett till företeelser som t.ex. färg, formbarhet och transformation. Man skall inte heller underskatta möjligheten att blandningen av dessa två material i olika offerritualer, flintan som var ett material utifrån och kvartsen som var ett lokalt material, kan ha setts som viktigt, inte minst med hänsyn till de långväga kontakter som tycks ha spelat en viktig roll i bronsålderssamhället (se kap. 21 & 22). 460

35 15. Stenmaterialet tillgång på råvaror Daniel Andersson & Lena Grandin Flera olika bergarter och mineral finns företrädda bland stenfynden från Nibble. För att kunna diskutera frågan om ett lokalt tillgängligt råmaterial för stenhantverket har inte bara fynden granskats. Det gjordes även en detaljerad studie av befintliga geologiska kartor och en geologisk fältinventering. En detaljerad granskning och bergartsbestämning genomfördes för totalt 444 fyndposter. Ett urval av dessa analyserades även mer detaljerat. Resultaten finns utförligt presenterade i bilaga 6. I detta kapitel lägger vi fram en sammanfattning av de mest framträdande bergartstyperna och fynden, och diskuterar vilka av dem som funnits naturligt tillgängliga lokalt samt vilka som kan ha införts till platsen med människans hjälp. står att finna förhållandevis långt norrut fanns att tillgå naturligt på något närmare avstånd. Huruvida import av material av bergarter eller mineral har skett genom människans eller genom inlandsisens påverkan kan ibland vara svårt att avgöra. Att en del material inte hämtats från det lokala fasta berget är uppenbart. Däremot kan det vara svårare att bedöma hur stor del av materialet som fanns tillgängligt som relativt närbeläget åsmaterial och om man utnyttjat denna källa. Mineral och bergarter bland fynden Fynd av granitoider och dioriter Geologisk fältinventering Vid tidpunkten för den geologiska fältinventeringen vid Nibble var impedimentsytorna avbanade och berghällen blottad. Berggrunden visade sig bestå av en medel- till grovkornig tonalit. Mindre inneslutningar av en svart finkornig bergart med kvartsdioritisk sammansättning förekom relativt frekvent. Enstaka kvarts- och fältspatförande ådror kunde också noteras i hällarna. På det mittersta impedimentet närmast en skogsridå i söder förekom ett antal decimeterbreda gångar av en rosa finkornig sockrig granitisk bergart (aplit). Block och stenar av varierande storlek förekom rikligt på de avbanade ytorna och ett urval av dessa studerades också. Detta material gav en indikation om sammansättningen på det naturligt avsatta istransporterade materialet på platsen. Ett femtiotal meter söder om undersökningsområdet löper en ändmorän i ungefär öst-västlig riktning (se kap. 2). Ett antal stenar och block från detta moränmaterial undersöktes också. Isräfflor förekommer i berghällarna vid det mittersta impedimentet och stryker i ungefärlig nord-sydlig riktning. Samma riktning har Enköpingsåsen och Badelundaåsen, två rullstensåsar vilka har sina norra ändar i Gävlebukten respektive Siljansområdet i Dalarna. Nibbles läge mellan dessa två åsar gör att material vars proveniens De analyserade fynden av mineral och bergarter domineras av kvarts, därefter följer granitoider (dvs. graniter, granodioriter och tonaliter) av varierande sammansättning. Dessa bergarter är relativt grovkorniga, fint medelkorniga till grovkorniga, gråa till röda i färgen och massformiga eller folierade. Bland dessa finns de flesta av löparna och en malsten. Kartbladen över den lokala berggrunden, med tillhörande beskrivningar, tillsammans med informationen från den utförda fältinventeringen av den lokala moränen gör att man kan fastslå att dessa bergarter, liksom gnejser, dioriter och kvartsdioriter vilka också noterades bland löparna, fanns att tillgå i direkt anslutning till Nibble och bör sannolikt ha varit lätt tillgängliga utan några direkta eftersökningar. Fynd av metasedimentära bergarter Relativt stora massiv av metasedimentära bergarter förekommer endast ett fåtal kilometer söder om Nibble och gör att det är möjligt att kvartsiter, glimmerskiffrar och skiffrar hämtats från hällar eller större block i detta område. Ett tiotal av de undersökta fynden, t.ex. några av löparna, utgörs av kvartsiter. Glimmerskiffer är noterat endast i två fynd. Ett av dem är ett bryne (fig. 15:1). Bland brynena i övrigt är det skiffer (fig. 15:2) som är den dominerande bergarten. 461

36 Figur 15:1. Bryne av glimmerskiffer. Fnr 466. Figur 15:2. Bryne av skiffer Fnr

37 För att med större säkerhet avgöra om skifferfynden kommer från närliggande förekomster gjordes en röntgendiffraktionsanalys (XRD-analys) av några skifferfynd. Förutom den ursprungliga mineralsammansättningen kan man med hjälp av XRD-analys få information om vilken metamorfos bergarten genomgått. Detta är vid studier av svenska skiffrar mycket användbart eftersom det i huvudsak förekommer tre generationer av sedimentära bergarter med olika geologiska åldrar i landet. De äldsta skiffrarna förekommer i fast klyft i stora delar av mellersta och norra Sverige medan de något yngre och de allra yngsta är mindre vanliga och uppträder endast inom relativt väl avgränsade områden. Något förenklat kan man säga att omvandlingsgraden stiger med ökad ålder hos dessa bergarter. Resultaten från de fyra analyserade proverna, som alla är brynen, tyder på ett dessa fynd inte tillhör de äldsta skiffrarna och därmed inte härstammar från de metasedimentära bergarterna söder om Nibble. Som nämnts ovan förekommer bara avsättningar av jotniska (näst äldsta generationens skiffrar) och kambriska (yngsta generationens skiffrar) sediment enbart på betydande avstånd från Nibble. Enköpingsåsen och Badelundaåsen kan dock ha agerat som källområde för dessa bergarter. Det kan emellertid inte uteslutas att mer långväga utbyte skett med områden där dessa bergarter förekommer i fast klyft och därmed rikligare, t.ex. i Dalarna och Hälsingland. Fynd av sandstenar Två olika grupper av sandstenar har identifierats i fyndmaterialet; jotniska och kambriska sandstenar. De jotniska är röda till rödbruna, finsandiga till grovsandiga, oftast tydligt omkristalliserade. Jotniska avsättningar förekommer framförallt i Dalarna (Dalasandsten), men mellan Gävle och Sandviken finns en mindre kil av dessa sediment (Gävlesandsten) vilken fortsätter ut i Bottenhavet. Beiga till bruna, måttligt omkristalliserade eller lösa, siltiga till finsandiga sandstenar har bestämts till kambriska. Likåldriga sediment utgör delar av havsbottens berggrund i Bottenhavet. Båda dessa grupper av sandstenar är noterade för två av glättstenarna och två av slipstenarna. Tre brynen av sandsten hör dock till de kambriska. på att de har eroderats genom omfattande isälvstransport. Vulkaniter, åtminstone de med hög kiselhalt, är motståndskraftiga bergarter vilka står emot erosion bra. Bergarterna kommer troligen ursprungligen från leptit-kalkstensområdet i Salatrakten och kan ha förts till Nibble av isen och avsatts som moräner. Sammansättningen på det moränmaterial som undersöktes vid fältinventeringen visar å andra sidan att det inte förekommer några större mängder av vulkaniter, men det är möjligt att halten vulkaniter är högre i åsmaterialet. För fynd bestående av porfyrer och porfyriter, noterade bland löpare och knackstenar, gäller liknande förhållanden mellan källområde och möjliga naturliga transportmöjligheter. Vi kan dock lägga till de omfattande områdena i norra Dalarna och angränsande delar av Hälsingland som ursprung för dessa bergarter. Fynd av flinta Fynden, vilka utgörs av sydvästskånsk och Kristianstadflinta, är de enda bergarterna vilka man med säkerhet kan säga inte hamnat på platsen genom naturliga processer. Flinttypernas sydliga utbredning innebär att det måste ha förekommit utbyte med dessa områden. Frågan huruvida denna kontakt varit direkt eller skett genom stegvis transport norrut är inte lätt att besvara. Materialval till föremålen Bland några av fyndkategorierna ser vi en enhetlighet i bergartstyp medan andra uppvisar en större variation. Till de senare hör vid en första anblick löpare, som är en stor fyndgrupp. Bland dessa återfinns graniter, granodioriter, tonaliter, gnejser, vulkaniter, kvartsiter och porfyriter. Den dominerande bergarten, eller bergartsgruppen är dock granitoiderna, dvs. granit, granodiorit och tonalit som förekommer i 35 fynd. Dessa tre bergarter är likartade i utseende och uppbyggnad och troligen därmed också funktionellt jämförbara. Endast enstaka slipstenar och glättstenar finns i materialet och bland dessa är sandstenar vanligast. Sandstenar förekommer också bland brynen, men vissa är också tillverkade av skiffer och i ett fall av glimmerskiffer. Fynd av vulkaniter, porfyrer och porfyriter Fynd som har klassats som vulkaniter, bland annat ett fåtal löpare, har en rundad form som tyder Råvara lokal och importerad Stora delar av det analyserade fyndmaterialet av mineral och bergart går således att finna i det lokala moräntäcket eller i fast klyft. Till denna 463

38 kategori hör fynd av kvarts, granitoider, gnejser, dioriter och kvartsdioriter samt möjligen en del av de metasedimentära bergarterna. En annan kategori är de fynd som utgörs av bergarter vilka inte finns lokalt i fast klyft eller i särskilt höga halter i den lokala moränen. Dessa kan ha förts till platsen av människan, men kan också ha istransporterats och avsatts i närbelägna rullstensåsar. Till denna kategori hör fynd av de metasedimentära bergarterna, skiffrar och sandstenar, samt vulkaniter, porfyrer och porfyriter. Den sista kategorin består av fynd av flinta, vilken inte förekommer lokalt och inte kan ha transporterats till platsen naturligt utan människans försorg. Dessa fynd visar således att det förekommit kontakter och utbyte med andra regioner. 464

39 16. Bronsföremål typologi och kronologi Leif karlenby På grund av att hela undersökningsytan avsöktes med metalldetektor, påträffades en stor mängd metaller vid Nibble. Den absolut övervägande delen av fynden var emellertid av järn och de flesta av dessa fynd var sentida och har förmodligen hamnat i åkern i samband med att man spritt avfall över åkrarna i syfte att gödsla dem. Därmed saknar de flesta metallfynden intresse för oss. I några fall var dock metallfynden intressanta. I ett par av gravarna kom bronsföremål fram, eller för att vara mer exakt bör de kallas Cu-legeringar (se bilaga 6). I ett antal gravar under den röseliknande stensättningen A211 fanns två pincetter samt delar av en kniv, och i begravningen i skärvstenshögen A10 fanns ett litet bleck av Culegering. I ett stolphål i kulthuset, hus M, inom delområde F1 på det västra impedimentet, påträffades en bronspryl och i graven A230 inom delområde F2 fanns en liten spiralhuvudnål. Intressanta bronsfynd framkom också i andra konstruktioner än gravar. En bronsten, ett råämne, framkom i en ränna i hus I och ett bronsfragment hittades i den stenpackning som låg utanför hus F, kulthuset väster om stensättningen A211. Alla bronsföremål har inte samma informationsvärde. Bronstenen, till exempel, har intresse genom sin kemiska sammansättning, men utöver detta har den inte mycket att ge. En intressant fråga är vad ett råämne gör på matlagningsplatsen inom delområde E2. Utifrån fynd av deglar och gjutformar vet vi att man ägnat sig åt gjuteriverksamhet vid Nibble och möjligen utgör tenen ett råämne som skulle användas vid gjutning (se kap. 17). Det närmaste gjutformsfyndet kommer från avfallsgropen söder om hus F inom delområde E1. Tre fragment av deglar kommer från område E, inget dock från själva matlagningsplatsen. Ett av degelfragmenten kommer från stensättningen A211. Frågan är om man faktiskt har ägnat sig åt gjuteriverksamhet på matlagningsplatsen? Det förefaller direkt olämpligt, då bronsgjutning släpper ut många och mycket gifta gaser och ämnen. Möjligen har aktiviteterna inte utförts samtidigt. Det lilla blecket från graven i skärvstenshögen A10 är med största sannolikt nedlagd som en gravgåva till den döda kvinnan, men vad det egentligen varit från början är inte möjligt att uttala sig om. Gåvan har förmodligen haft sin betydelse i att man i graven nedlagt ett stycke metall, det var inte så viktigt vad det var. Ett fragment fick representera det hela föremålet, kanske rent av den funktion det haft och den verksamhet ägaren bedrivit. Detta gäller förmodligen fragmentet i A10, men också den fragmentariska kniven i graven A500 under stensättningen A211. Nedan följer en genomgång av de bronsfynd och Cu-legeringar som har mest information att ge. Fynden av pincetter i två gravar under stensättningen A211 är naturligtvis särskilt intressanta, liksom den kraftigt skadade kniven från samma område. En noggrann utredning om prylar och sylar visade sig också vara nödvändig. Även spiralhuvudnålen har givit ny kunskap. Bronserna i gravar under stensättningen A211 Pincetterna I gravarna A och A påträffades vardera en pincett (figur 16:1a-e). Pincetten i A var av en långsmal modell med svagt utåtsvängda sidor (F1605). Pincetten var 35 mm lång och utifrån rekonstruktionen kan man anta att dess eggbredd har varit cirka 15 mm. Den andra pincetten (F1606) från grav A var kortare, 30 mm lång. Den hade däremot samma bredd, 15 mm. Baudous typindelning av pincetterna från Nordischen Kreis är inte särskilt omfattande. I princip har han identifierat åtta typer, förutom den avvikande s.k. Hallstatt-typen, som uppträder i nordisk period VI (1960:39ff). De båda pincetterna från Nibble måste, trots avsevärda olikheter, föras till Baudous första grupp, XII A, odekorerade pincetter, eftersom de inte uppvisar några spår av dekor. Den långa smala pincetten (F1605) bör kunna dateras till period IV och hör då hemma i Baudous typsystem. Emellertid finner vi de mest 465

40 närliggande parallellerna till den korta, breda pincetten (F1606) under äldre bronsålder. I Oldeberg (1974) finns åtta stycken pincetter som liknar F1606 från Nibble. Sex av dessa kommer från Skåne, en från Småland och en från Öland. Två av pincetterna är särskilt lika den från Nibble. Den ena pincetten kommer från ett höggravfält mellan Ramlösa brunn och Raus by (Oldeberg 1974:44; nr 290:III, sekundärbegravning 9). I graven fanns dessutom en dubbelknapp i brons och en avbruten kniv eller modifierad sickel. Graven är daterad till övergången mellan period III och IV (a.a.:44). Den andra pincetten kommer från någonstans i Skåne, men saknar närmare fyndort. Dateringen är enligt Oldeberg dock äldre bronsålder (a.a.:158; nr 1145). Denna lilla grupp av pincetter bildar en typ med tydlig förankring i äldre bronsålder och då sannolikt period III. En av pincetterna har emellertid påträffas i en grav som daterats till övergången mellan period III och IV, något som antyder att typen kan sträcka sig in i den senare perioden. Man kan inte heller utesluta att föremål använts under lång tid och att typen egentligen hör hemma i period III, men av och till kan förekomma i period IV. Pincetten från Nibble har påträffats i en grav, A129360, som har 14 C- daterats till tidsintervallet f. Kr., och Figur 16:1a-e. a) Pincetten från grav A (F1605) före konservering och b) efter konservering. c) Ett rekonstruktionsförslag för pincetten F1605. Rekonstruktionen gjord i Photoshop utifrån foto av orginalföremålet. d) Pincetten från grav A (F1606) före och e) efter konservering. Samtliga skalstockar i millimeter. a b 466

41 c d e 467

42 detta skulle i så fall kunna vara ett exempel på långvarig brukningstid. När det gäller den lite större pincetten i A finner vi de flesta av dess paralleller under yngre bronsålder. Baudou menar att de odekorerade pincetterna av den här typen har funnits under hela den yngre bronsåldern, men att de blir ovanligare under period V (1960:40). Typindelningen är dock lite otydlig, det är uppenbart att formen på pincetterna också måste tas hänsyn till och det finns flera av de dekorerade exemplaren som liknar pincetten från Nibble. Den relativt smala pincetten med raka till svagt utåtbuktande sidor bör närmast placeras i period IV, vilket skulle kunna stämma med den statigrafiska placeringen av graven (se kap. 4 & 5). Det finns få exempel i Baudous bok, men bland figurerna i slutet av boken redovisas flera pincetter som ser ut som F1605 i Nibble. Tyvärr är det näst intill omöjligt att utröna varifrån dessa kommer, men dateringsmässigt rör det sig om period IV (Baudou 1960:Taf. XXII-XXIII). En annan källa som kan uppvisa ett flertal odekorerade pincetter från svenskt område är den digitala Tillväxten som SHM har gjort tillgänglig på Internet. Där finns ett flertal pincetter som verkar vara nyfynd sedan Baudous sammanställning, som visar ytterst få fynd av pincetter från området norr om Skåne. Baudou redovisar i sina kartor över pincetter sex stycken på Gotland, fyra från Västergötland och två från Mälardalen (1960:25f). I Tillväxten finns ett större antal pincetter från detta område och ett flertal pincetter på Gotland, alla odekorerade eller med endast diminutivt mönster längst upp vid fjädringsanordningen. Period IV verkar vara den period som de flesta av dessa har tillverkats. En så påtaglig förekomst av odekorerade pincetter på Gotland kanske antyder en geografisk, snarare än en kronologisk aspekt på förekomsten. Båda pincetterna från Nibble verkar kunna dateras till period IV. Intressant är att den kemiska analysen av Cu-legeringarnas sammansättning visar att båda pincetterna i princip är tillverkade av identiskt material (se kap. 17). De fynd som är tillgängliga i den digitala versionen av Tillväxten utgör endast en del av de befintliga fynden. För Uppland redovisas enbart en pincett, en av de två från Hågahögen. Två pincetter som är av särskilt intresse för Nibble, är de som kom fram vid undersökningarna i Ål, Vårfrukyrka socken (Magnusson 1973; Oldeberg 1974:372f, nr 2860). Dessa finns inte med i Tillväxten. Som redan tidigare påpekats finns det inte bara en geografisk koppling mellan platserna utan också en mycket påtaglig gravfältsmorfologisk likhet som är betydelsefull för förståelsen av denna typ av platser, sådana de framträder i Mälardalen. De två pincetterna är mycket olika varandra och kommer från två olika anläggningar. Den ena, med smala skänklar och breda läppar, är dekorerad med längsgående linjer. Den andra är en enklare typ, odekorerad och med raka skänklar och smala läppar (Oldeberg 1974:372). Dateringen av de båda gravarna bygger helt på föremålen. Den enkla odekorerade pincetten hittades tillsammans med en rakkniv med hästhuvud och dateras till period III (Magnusson 1973:7). Den svängda pincetten placeras i mellersta bronsålder (a.a.), så en någotsånär samtida nedläggning är fullt möjlig. Däremot är fynden något äldre än pincetterna från Nibble. Susanne Thedéen har i sin avhandling definierat vad hon kallar rakknivsuppsättningar (2004:119f). Dessa ska bestå av rakkniv, pincett, dubbelknapp, dolk eller knivblad och ibland kan också syl eller nål förekomma. Hon hänför också fynd som innehåller minst två av ovan nämnda föremål till rakknivsuppsättningarna även sådana som saknar rakkniv () (2004:119). I enlighet med denna tolkning skulle fynden i Nibblegraven kunna räknas som en rakknivsuppsättning. Problemet är att de tre fynden (pincett 1 och 2, samt krumkniven, se nedan) inte kommer i samma gravnedläggelse. Man skulle också kunna anta en friare tolkning än den Thedéen har föreslagit, genom att acceptera att en av dessa föremålstyper räcker. Som representant för en speciell uppsättning föremål, skulle t ex en pincett kunna hänvisa till att personen haft en speciell ställning i samhället, innehaft ett särskilt ämbete. Kristian Kristiansen menar att rakkniv och pincett är insignier för en religiös ledarfigur, den sakrala av samhällets två ledare, den andre är krigaren (Kristiansen & Larsson 2005:271ff). Intressant i sammanhanget är den omständigheten, som Thedéen påvisar i sin avhandling, att påfallande många av de döda med rakknivsuppsättningar har haft en späd konstitution (2004:121f). Osteologen Claesson, som bedömde benen från Hågahögen, hävdade att inget motsade att benen kom från en kvinna (Almgren 1905). Thedéen visar att 6 av 10 osteologiskt könsbedömda individer med koppling till rakknivsuppsättningar, kommer från kvinnor (2004:120). I Nibble har Agneta Ohlsson noterat för den ena av pincettgravarna (A129329; F1605) att personen är spensligt byggd och satt bedömningen: Kvinna? (se kap. 20). Oavsett om det rört sig om en man eller kvinna har personen varit spenslig. Thedéen testar hypotesen att det kan ha funnits ett drag av androgynitet hos dessa individer (2004:121f). Personligen är 468

43 Figur 16:2. Den mycket fragmentariska kniven (F1607) från graven A500 före konservering. Tecknad linje anger tolkningsförslag. Skala 2:1. jag av den uppfattningen att det har rört sig om en person med en speciell funktion i samhället, säkerligen med religiösa/rituella uppgifter. Man skulle kunna lockas att säga shaman, men den speciella associationen detta ord ger till tungusierna i Sibirien anses inte vara lämplig att okritiskt överföra till andra samhällen, avlägsna i tid och/eller geografi eller kulturens struktur. Emellertid anger begreppet en över hela världen och genom historien allmänt förekommande företeelse i form av en deltidsspecialist på magi och helande. Ofta var de kunniga i allehanda magiska och övernaturliga ämnen, de verkade mot svart magi och förbannelser, de helade och hjälpte skadade och sjuka. De kunde också då det var påkallat bege sig till andra världar, kanske för att avlägsna en förbannelse eller slåss mot onda andar. I övrigt fungerade de som vanliga samhällsmedborgare, verkade som bönder eller boskapsskötare, som alla andra. Det var bara i sin roll som shaman som de stod ut mot resten av befolkningen. Vissa av dessa shamaner kunde skaffa sig gott rykte om att vara duktiga och kunniga inom många områden, andra hade mindre krafter och begränsat rykte. (Steadman 2009: 57ff). Kanske motsvaras dessa ryktbara personer av Goldhahns brons-/stensmed (2007). Rollen kunde mycket väl innehålla också rent magiska delar. Kanske var det dessa personer som begravdes i stensättningar som A211. Krumkniven av brons I graven A500 som låg under stensättningen A211 (se kap. 4 & 5), påträffades ett litet stycke brons, av allt att döma en del av ett eggverktyg (F1607). Biten var mycket hårt åtgången av erosion, men det är också högst sannolikt att föremålet redan under bronsålder hade åldrats och gått sönder. Det var 35 mm långt och som mest 11 mm brett. Tjockleken varierade mellan 1-2 mm. Längs den ena flatsidan kunde man före konserveringen se en svag åsrygg och i den ena änden förefaller biten ha övergått till en slags tånge. Tolkningen av föremålet måste bli att det rör sig om någon slags kniv (figur 16:2). Den svaga åsryggen beskrev en svagt böjd linje och vid en jämförelse med knivar från bronsåldern kan man ganska säkert identifiera föremålet som en del av en kniv med böjt blad och konkav egg. Typen är vanlig och omnämns av Oldeberg (1974) som antingen Bronzerahmengriffmesser, i de fall där skaftet är genombrutet eller helt enkelt som Bronzemesser, när kniven är utrustad med en tånge. Egentligen borde det vara det krumma bladet med den konkava eggen som fungerar definierande (se fig. 16:2). Formen antyder en speciell funktion och därför föreslås att dessa knivar namnges efter formen, dvs. krumkniv. Typen förekommer regelbundet i äldre bronsålderns gravar och förefaller ha varit särskilt allmän under period II och III, men har förekommit in i period IV (Larsson 1986:44f). Enligt 14 C-dateringen av graven vid Nibble bör kniven ha lagts i jorden kring f. Kr. (Poz-26561) (se kap. 4). Såvitt jag kunnat utröna av Oldebergs sammanställning finns i Sverige 128 stycken knivar, hela eller i delar (1974). Några ytterligare fragment finns också som möjligen kan höra till denna typ. Thomas B. Larsson redovisar 147 stycken i sin avhandling (1986:44). Av Oldebergs 128 exemplar finns 70 stycken i Skåne, 14 i Halland, 9 i Småland, 5 på Öland och 10 på Gotland. Längre upp i Sverige blir typen mer ovanlig: 3 stycken i Östergötland, 5 i Västergötland, 1 i Bohuslän och 2 i Uppland. Ytterligare 10 stycken finns som helt saknar lokalisering (uppgifter ur Oldeberg 1974). Dessutom har en krumkniv påträffats i den centrala stensättningen vid Odensala prästgård (Olausson 1995:69f). På samma sätt som vid Nibble fanns i den södra delen av stensättningen flera äldre gravar och i en av dessa framkom fragment av krumknivar, varav en i det närmaste komplett. Den har typdaterats till period III, men harts från gravanläggningen har 14 C-daterats till period V-VI (a.a.:69). Det finns alltså två typer av krumknivar, dels en typ med ett genombrutet skaft, dels en med tånge, troligen ursprungligen försedd med trä-, ben- eller hornhandtag. Någon funktionell skillnad verkar utformningen av skaftet inte ha haft, 469

44 skillnaden kan helt enkelt bero på en fråga om tycke och smak. Knivtypen förekommer påfallande ofta i gravsammanhang och då inte sällan i samband med toalettartiklar som rakkniv och pincett. I Skåne saknar endast 15 av de gravfunna knivarna sällskap av toalettartiklar mot de 25 stycken som har påträffats med rakkniv och/eller pincett. Knivarna är relativt små och har möjligen i första hand inte använts som verktyg (Larsson 1986:44). Det är också anmärkningsvärt även om ingen verkar ha reflekterat över detta tidigare att knivarna har böjda blad och att eggen sitter på insidan, att den är konkav. Detta antyder att det rör sig om en kniv med speciell funktion. Men vad kan den ha använts till? Har kniven hört till rakknivsuppsättningen, en rakkniv och en pincett, ibland en nål (tatuernål?) och en krumkniv. Har kniven också något med kroppsvård att göra? Eller är det fråga om mer rituella ingrepp, till exempel omskärelse? Knivens svagt konkava egg skulle passa till detta. Eller varför inte kastrering? En intressant tanke är annars att den skulle kunna komplettera rakkniven, då det ena redskapet har en konkav egg och det andra en konvex. Prylen På det västra impedimentet i anslutning till hus M påträffades en pryl av brons (F999, se figur 16:3a-b). Fyndet gjordes vid den yttäckande avsökningen med metalldetektor. Vid efterföljande undersökning visade det sig att fyndet förmodligen legat i ett stolphål, A132346, som ingick i hus M, vilket tolkats som kulthus (se kap. 4 & 7). Prylen var 102 mm lång (dock har ett par millimeter av spetsen lossnat) och 10 mm bred. Tvärsnittet var runt både i den bakre tången och i spetsen. Mitt på fanns en utvidgning där det bredaste partiet bildade ett par motstående spetsar. På vardera flatsidan fanns en insänkt yta med utdragen, rombisk form. Hela prylen var något böjd. a Figur 16:3a-b. Prylen (F999) a) före och b) efter konservering. Skalstock i millimeter och centimeter. b 470

45 Figur 16:4. Sammanställning av de från Sverige kända prylarna av Nibbletyp. Numreringen hänvisar till Oldeberg (1974). Se också tabell 1. Skala 1:2. Oldeberg (1974) redovisar 18 stycken prylar av samma typ (se fig. 16:4 & tabell 1). Till dessa skall läggas en pryl av ben som påträffats på Ryssgärdet (Amaya 2008). Storlek, form och även utvidgningen på mitten går igen i denna pryl. Sammanlagt finns det alltså 20 prylar. En av prylarna har endast svaga likheter med de övriga (Oldeberg nr 1587) och skulle lika gärna kunnat uteslutas. Efter noggrann avvägning har jag ändå beslutat att ta med den. Här rör det sig om en modell som kanske närmast ska beskrivas som slankt spolformad, men det utvidgade partiet på mitten ansluter prylen till de övriga. Det finns en variation bland prylarna som visar att den bakre delen av prylen, själva skaftet, kan ha olika utformning. Dels kan prylarna delas upp i två grupper beroende på om de har en kort (A) eller lång (B) tånge. De centrerar kring en längd runt 80 mm respektive strax över 100 mm. Ett par kortare prylar finns också 50 respektive 65 mm långa. Bredden har ingen tydlig uppdelning, den förefaller snarare följa prylens längd. Det är inte möjligt att avgöra om det finns någon funktionell förklaring till prylarnas olika längd, men möjligen kan storleken vara beroende av brukarens händer, ju större händer desto större pryl. Längden på prylarna varierar mellan 50 mm och 125 mm. Tre av prylarna är avbrutna och kan inte tas med i detta sammanhang. Bredden på det tillplattade mittpartiet varierar mellan 4 mm och upp till 12 mm. Prylarna kan också delas upp i tre grupper utifrån tvärsnittet på tången. De kan ha ett rektangulärt tvärsnitt, ett runt och ett platt tvärsnitt. Det framgår inte av Oldeberg om alla prylar är böjda eller om några är raka. Det är dock troligt att om de vore böjda skulle det kommenteras i varje enskilt fall. Som det nu är kan tre stycken bestämmas som böjda, förutom Nibbleprylen. Av de 20 prylarna inklusive den från Nibble har nio påträffats i gravsammanhang, nio är lösfynd och en är ett depå- eller offerfynd (se tabell 1). Nibbleprylen kommer från ett kulthus, hus M, som har ett mycket nära samband med en skärvstensgrav/skärvstenshög med grav A250 (se kap. 4, 5 & 7. Lö s fynden kan förmodas vara antingen gravfynd eller boplatsfynd, men ett eller annat depåfynd kan också finnas bland dem. Den lilla benprylen från Ryssgärdet Tensta socken, Onslunda kan också räknas till denna typ av pryl, även om den är avsevärt mindre än de övriga (60 mm lång). Mittpartiet är utvidgat på samma sätt och spetsen är rund och något trubbig. Till skillnad från de övriga förefaller det som också spetsen på tången har använts, båda ändarna är rundnötta (Amaya 2008:264). Prylen kommer från den östra kullen vid Ryssgärdet och har därmed en tydlig koppling till en sakral och 471

46 Oldeberg nr 39 kommer från Ruuthsbo i Bjäresjö socken och är ett lösfynd. På samma plats har grävts ett större antal gravar på ett antal gravfält, bl. a. finns flera högar. Det är sannolikt att också prylen nr 39 har kommit ur en grav. Dateringen av gravarna i övrigt hamnar i äldre bronsålder. Nummer 169 kommer från en grav i en hög, platsen är Fuglie socken, Stegarp. Högen undersöktes 1886 och innehöll flera begravningar. Dessa gravar pekar på en datering till äldsta bronsålder. Prylen påträffades på bröstet av en av de begravda. I graven fanns också fem stycken flintpilspetsar. Någon könsbestämning verkar inte ha gjorts. Instressant är läget för prylen, då vissa forskare har hävdat att det rör sig om dräktnålar. De två nästa prylarna från Skåne (nr 551a och b) kommer båda från samma grav. I Norrvidinge undersöktes redan 1816 en gravhög på Bosgården. I denna fanns stora mängder brons, armringar, halskragar och tutuli, en spjutspets och delar av en bronskam. Tillsammans med dessa fanns en hel och en bruten pryl, båda har från början varit identiska. Den sista av de skånska prylarna har också hittats i en grav (nr 745). I Stora Herrestad och Stora Köpinge grävdes en förstörd grav ut I denna fanns ett par bronsarmringar, två dubbelknappar och en rakkniv av brons. I graven fanns delar av två prylar, den ena var bevarad till hälften, men man kan se att den har haft en utvidgning vid mitten, som de övriga. Dateringen av graven hamnar i period II. Det halländska fyndet kommer från Hasslöv och är ett lösfynd. Närmare fyndomständigheter är inte kända. Dateringen torde dock vara äldre bronsålder (Oldeberg nr 1587). Typen avviker från övriga, men den något spolformade formen antyder att den kan ha utvecklats ur de äldre formerna med bred midja. Kan vara period III. Från Småland finns en pryl. Denna har påträffats i ett depåfynd med talrika andra bronser (nr 1790). Platsen var Torpa utanför Jönköping och bland fynden finns en halskrage, tre tutuli, en bronsring, ett antal små, tutuliliknande beslag, samt ett par armringar och en del bronsskrot. Två bronsskäror fanns också med i fyndet. Utifrån stilen på föremålen kan fyndet dateras till period II. Från Öland finns en pryl (nr 2069). Den saknar närmare fyndort och därför får den betraktas som ett lösfynd. Kan ej dateras. Avviker från flertalet av de övriga (förutom nr 2118 och 2323; se nedan) genom den synnerligen vassa spetsen. Båda dessa prylar hör till den kortare typen och kan möjligen indikera att denna har en annan funktion än den långa typen. Båda prylarna har liksom nr 2118 särskilt markerade spetsar på det breda mittpartiet. Från Gotland finns fyra prylar, varav tre är lösfynd och alltså inte har kunnat dateras (nr 2111, 2118, 2129). Två har en form som nära ansluter till de flesta övriga prylar, med spetsigt utvidgat mittparti. Den tredje (2118) har nästan som korta armar, så att en korsliknande form bildas. Likväl avviker formen inte avsevärt från övriga så det finns ingen anledning att se denna (och möjligen nr 2069 och nr 2323) som en särskild typ. Den fjärde prylen (nr 2176 från Uggarde rojr i Rone socken) är fragmentarisk och varken spetsen eller nacken finns bevarad. Det är därför inte möjligt att närmare bestämma typ (lång/kort). Det råder dock ingen tvekan om att det rör sig om en pryl med utvidgat mittparti. Den platta delen finns bevarad och har i likhet med prylen från Nibble en insänkt rombisk fördjupning. Dateringen av fyndet måste bygga på en bedömning av det lilla spännet som påträffades tillsammans med prylen. De spiralformade ändarna antyder en datering till period II. Den första av de två prylarna från Östergötland kommer från Alanäs i Skeppsås (2299). Den har påträffats i en hällkista tillsammans med fynd av senneolitisk karaktär. En datering till bronsålderns period I är naturligtvis också möjlig. Spetsen har förmodligen brutits av. Den andra kommer från Vreta Kloster, Sjögestad (nr 2323). Prylen kommer från en sekundär, bronsålderstida begravning i en hällkista från senneolitikum. Troligen har begravningen skett under bronsålderns period I. Prylens bredare mittparti är utdragna till spetsar, något den har gemensamt med nr 2069 från Öland och 2118 från Gotland. Från Västergötland finns ett lösfynd, nr 2467, en förhållandevis liksidig pryl med ett rombiskt mittparti. Tången har ett rektangulärt tvärsnitt och en rak avslutning i änden. Spetsen är grov och trubbig med ett runt tvärsnitt. Inga närmare fyndomständigheter är kända och föremålet kan inte dateras. Den andra spetsen från Västergötland har påträffats vid Varnhems kloster (nr 2515). Den har en platt, rektangulär tånge med ett utvidgat mittparti. Spetsen är rund och påfallande smal. Funnen i en tämligen förstörd grav tillsammans med delar av ett svärd, en grepptungedolk, en bronshalskrage, en armring, en halsring och en bronsfibula med timglasformat nålhuvud. Dateringen skulle möjligen kunna placeras i period II, då fragmenten av halskragen var dekorerade med inristade spiraler. Från Uppland finns förutom den nu påträffade prylen i Nibble ytterligare en pryl. Denna kommer från Simtuna, endast någon mil norr om Nibble (nr 2812). Det rör sig om ett lösfynd och kan inte dateras. Den är dock formad som de andra med en rektangulär och platt tånge, rund spets och ett utvidgat mittparti. Ytterligare en bronspryl finns av den aktuella typen, men den saknar alla geografiska bestämningar och kan heller inte dateras (2964). Tabell 1. Sammanställning av kända prylar av s.k. Nibbletyp. Numrereingen hänvisar till Oldeberg (1974). Se också fig 16:4. 472

47 kultisk miljö. En förmodad datering ligger i äldre bronsålder, möjligen period I-II. Gravfynden finns tillsammans med gravgåvor som antyder både manliga och kvinnliga begravningar. Bland de övriga föremålen märks bältesplattor och halskragar, tutuli och armringar som främst kan betraktas som kvinnliga och rakknivar, spjutspetsar och pilspetsar som vanligen förs till den manliga sfären. Möjligen har prylen haft en funktion i någon form av hantverk som både män och kvinnor varit delaktiga i. Möjligen kan den ha använts vid läderarbeten. Dateringen på de prylar som har kunnat förses med en sådan, hamnar med ett undantag i period I och II av bronsåldern. En pryl sägs vara funnen tillsammans med föremål av senneolitisk karaktär. Emellertid torde det vara fullt möjligt att räkna med att dessa föremål likaväl kan höra hemma i äldre bronsålder. En 14 C-datering från förundersökningen vid Nibble, alldeles i närheten av prylfyndet, har gett en datering till f.kr., d v s bronsålderns period IB och period II (Larsson & Seiler 2005:64). Ytterligare två dateringar från denna tidsperiod kommer från två anläggningar undersökta vid slutundersökningen ett skärvstensflak ( f. Kr.) och en kokgrop ( f. Kr.). Efter period II förefaller prylmodellen att försvinna. Det finns i övrigt ytterst få prylar i andra modeller överhuvudtaget, men om dessa har med läderarbeten att göra är det inte troligt att föremålstypen skulle försvinna helt. Möjligen har redskapen i fortsättningen liksom de säkert har gjort tidigare tillverkats av ben eller horn. Företeelsen med bronsprylar kan möjligen tillskrivas en kombination av intresse för att framställa prestigevaror av brons och bristande tillgång på råmaterialet. Då är det särskilt lämpligt att göra små föremål. Emellertid är flera av prylarna funna i sammanhang där överdådigheten av brons är just det som är kännetecknande för fyndet, ta till exempel det enorma depå/offerfyndet från Torpa i Jönköping (1790) eller det rika gravfyndet från Norrvidinge i Skåne (551). En direkt parallell till Nibbleprylen finns också från en bronsåldersgrav i Oberwerschen, Landkreis Weißenfels i Tyskland (Genz & Schwarz 2008:164). Förutom denna pryl finns där en kortare pryl/syl samt två dräktnålar. Fyndet är tolkat som en hantverkares grav, utöver prylarna finns också två dräktnålar som mycket väl skulle kunna fungera som prylar. Detta fyndsammanhang visar att det kan vara svårt att avgöra om prylar är dräktnålar eller om dräktnålarna är prylar. Mannen från Trindhøj i Danmark hade en överdådig hövdingautrustning med svärd och dubbelknappar, spännen, pincett och en pryl/syl av näst intill exakt utformning som Nibbleprylen (Glob 1971:67). Förekomsten av pincett och något som skulle kunna vara en krumkniv antyder att mannen inte bara varit hövding utan kan ha haft en rituell funktion. I Borum Eshøj hade den yngre mannen med sig en nål eller syl i graven, också här med i övrigt rika gravgåvor (a.a.:30). Placeringen av nålen som framgår av avbildningen av gravläggningen, där nålen sitter instucken i tyget talar här främst om en funktion som dräktnål. Placeringen kunde i och för sig också fungera som ett enkelt och praktiskt sätt att förvara prylen. Anmärkningsvärt är att benprylen från Ryssgärdet har en liknande form som de övriga bronsprylarna. Möjligen kan den ursprungliga formen hos föremålstypen gå tillbaka på rent anatomiska förutsättningar hos benet. Ifråga om redskapet är en pryl eller en syl torde begreppsförvirringen vara total. Citat ur SAOL angående syl: om ett med handtag försett nålformat (rakt l. böjt) verktyg använt (i sht av skomakare o. sadelmakare) för att göra l. vidga hål i hårdare material (i sht läder); jfr PRYL. På följande sätt beskrivs pryl: benämning på (till utseende o. användning ngt skiftande) mer l. mindre spetsiga smärre redskap av trä l. ben l. metall; dels om redskap med skarp spets som företrädesvis användes till att sticka l. borra hål med, dels om redskap med trubbigare spets (vanl. av mer l. mindre konliknande form) som användes för att vidga ett hål i tyg l. läder o. göra det mera regel bundet; särsk. om ett av skomakare förr (bl. a. för uppborrning o. vidgande av snörhål) använt (metall)redskap liknande en grov, i spetsen av trubbad syl. Bertha Amaya har i en artikel kring nålar och sylar från Ryssgärdet diskuterat redskapets funktion och pekar också på svårigheten att skilja på nålar och sylar. I princip kan man säga att hon menar att de flesta benredskap av denna typ är nålar och att sylar är kraftiga redskap för håltagning. Den enda syl/pryl som hon menar har påträffats vid Ryssgärdet är en kraftig spets av fårben med en triangulär form (Amaya 2008:268, fig. 129). Benprylen från Ryssgärdet har Amaya valt att definiera som en nål (2008:262ff, fig. 128b). Personligen har jag svårt att förstå hur den skulle kunna användas för sömnad, med det breda mittpartiet och avsaknaden av hål. Det skulle möjligen kunna vara någon form av nätredskap, men formmässigt sammanfaller den allt för mycket med övriga, samtida prylar och med moderna motsvarigheter. Utifrån detta torde det vara möjligt att hävda att en pryl är en grövre syl, ofta med en något trubbigare spets. De bronsålderstida föremålen som 473

48 beskrivs här har både spetsiga och trubbiga uddar, så möjligen rör det sig om både sylar och prylar och att de alltså haft något olika funktion. Det rör sig dock i båda fallen om skinnbearbetningsredskap. Sex av redskapen har uppenbart spetsig udd och torde räknas som sylar. Nio av redskapen har trubbig spets, men av dessa är det flera där udden är avbruten och det är alltså omöjligt att avgöra om den varit spetsig eller trubbig från början. Nibblespetsen är avbruten, men det förefaller vara en så liten bit som lossnat att det med stor sannolikhet har rört sig om en trubbig spets från början och att det alltså rör sig om en pryl. Den geografiska spridningen sammanfaller med den allmäna spridningen av bronser i södra Sverige. Fem prylar från Skåne, en från vardera Halland, Småland och Öland. På Gotland har man funnit fyra stycken, i Östergötland två, liksom i Västergötland. Från Uppland finns nu tre stycken prylar, varav två av brons. Intressant nog hittades den andra bronsprylen i Simtuna, endast någon mil norr om Nibble. En pryl saknar helt uppgifter om geografisk proveniens. Spiralhuvudnålen Spiralhuvudnålen (F777) som kom i en brandgrav, A230, är av Baudous typ C1; spiralhuvudnål med insvängt skaft (Baudou 1960:80f). Den är 34 mm lång och tillverkad av en ten/tråd med 2 mm tvärsnitt. Nålen har en liten spiral med två varv. Tenen är avsmalnande inåt. Dess skaft är avbrutet och endast bevarat några centimeter. Nålen från Nibble var kraftigt eroderad, men hade ett fyrkantigt tvärsnitt i spiraltråden och rundat i skaftet (fig. 16:5a-b). Tråden i själva spiralen är alltid fyrkantig på den här typen av nålar. Vanligtvis har nålarnas skaft ett runt tvärsnitt, men ibland har också de ett fyrkantigt tvärsnitt (1960:80). Två typer av nålar förekommer, dels en mindre nål, till vilken Nibblenålen ska räknas och en större, med flera varv spirallindning. Dateringen av typen ligger huvudsakligen i period IV och V utifrån daterbara fynd på Jylland. Från Danmark känner man 50 nålar av denna typ varav 30 påträffats på Jylland. I Sverige kände man 1960 fem nålar (a.a.:80). De svenska nålarna har inte påträffats under sådana omständigheter att de kunnat dateras. Det finns emellertid ett antal större nålar som daterats till järnålderns första period (a.a.:81). 14 C-dateringen till f. Kr. av graven vid Nibble hamnar i period V och VI. Detta stämmer då ganska väl med typdateringen av nålen. Gjuttappen med vidhängande föremålsfragment På boplatsytan, strax söder om skärvstensgraven/skärvstenshögen med grav A10 påträffades med hjälp av metalldetektor en gjuttapp av brons (se fig. 16:6). En del av det föremål som gjutits satt kvar vid tappen, men hade brutits av cirka 4 cm nedanför denna. Föremålet hade en tenform med runt tvärsnitt, cirka 2 cm långt. Därefter breddades föremålet något och en markerad åsrygg fanns på den ena sidan. Undertill var föremålet platt. Längs ena sidan löpte ett svagt streck, möjligen kan detta vara någon form av dekor. De föremål som mest liknar föremålet i Oldeberg är två pilspetsar (Oldeberg 1974: nr 223, nr 592). Emellertid torde vårt föremål inte vara en pilspets, då den asymetriska formen med en åsrygg enbart på den ena sidan allvarligt skulle störa pilens bana. Möjligen rör det sig om en liten kniv som efter gjutningen skulle kallhärdas genom att bankas ut. Det skulle ge möjlighet att arbeta upp eggpartier, antingen på den ena eller båda långsidorna. Vi vet ju att flera av de andra föremålen har drivits ut till sin slutliga form och att eggar kallhärdats med hamring. Detta gäller t.ex. de båda pincetterna (se kap. 17). Gjuttappen är för övrigt i samma sega och mjuka koppar/tenn-blandning som pincetterna. Den lite hårdare koppar som använts till knivar har alltså inte kommit ifråga i det gjutna föremålet, och det är därför inte troligt att det rör sig om ett eggverktyg (se bilaga 6). Bronsföremålen och den lokala produktionen Bronshantverk och bronsgjutning har skett regelbundet på de flesta kända bronsålderstida boplatserna i Mälardalen (se kap. 22). Den mest kända bronsgjutningsplatsen torde Skälby i Vårfrukyrka socken strax norr om Enköping utgöra (Oldeberg 1960). Skälby ligger enbart några kilometer öster om Nibble och det är förmodligen så att en del av de bronser som konsumerades här har tillverkats i Skälby. Fragment av gjutformar och deglar har visserligen hittats vid Nibble som på många andra bronsåldersboplatser men det har då rört sig om mindre, enkla vardagsföremål. I Skälby fanns gjutformsrester efter både vapen, som svärd och spjut, samt prydnadsföremål som nålar, spännen och bältesplattor. Platsen har daterats till yngre bronsålder och några av gjutformarna för skivhuvudnålar (a.a.: 19), daterbara till bronsålderns period V-VI, är i 474

49 a b Figur 16:5a-b. Spiralhuvudnålen (F777) a) före konservering, och b) efter konservering. Skalstock i millimeter. Figur 16:6. Gjuttappen (F707) med vidhängande föremålsfragment. 475

50 stort samtida med en av huvudfaserna vid Nibble (se kap. 4 & 22). Av detta kan man dra slutsatsen att bronsgjutning och metallhantverk förekom i mindre skala på alla eller i alla fall på de flesta boplatser. I enskilda fall har hantverket antagit mer omfattande proportioner och det är möjligt att en del av gjuteriverksamheten bedrivits av vandrande smeder, som likt senare tiders knallar och knivslipare reste runt i bygderna och göt föremål på beställning. Det är komplicerat att gjuta brons och kräver goda kunskaper, även när det gäller små föremål. Därför får man förmoda att detta sköttes av specialister. Däremot behöver dessa inte ha kommit från avlägsna platser utan boplatser som Skälby visar att kunnandet och tekniken funnits på nära håll. Flera av föremålen som påträffats vid Nibble har påfallande lika kemisk sammansättning. Det beror säkert till delar på att de har tillverkats med en specifik funktion i sinnet (se kap. 17), men det kan också bero på att de har tillverkats av samma person, eller i alla fall samma verkstad. Tyvärr är de kemiska analyserna av Skälbymaterialet få och knapphändigt redovisade (Oldeberg 1960:41). Tillsvidare är det alltså inte möjligt att avgöra om det är från verkstaden i Skälby bronserna i Nibble kommer. 476

51 17. Bronsföremål och bronsgjutning Lena Grandin & Annika Willim Vid den arkeologiska undersökningen vid Nibble framträdde en komplex gravfälts- och boplatsmiljö från huvudsakligen yngre bronsålder. Inom undersökningsområdet påträffades ett antal metallföremål och avfall från metallhantverk i form av metallklipp och metallsmältor samt fragment av deglar och gjutformar. Avfallsmaterialet tyder på att ett metallhantverk har bedrivits på platsen. För att få bättre kunskap om hantverket och se om det finns samhörighet mellan fynd från gravar och hantverkets avfall undersöktes och analyserades ett urval av metallfynden samt deglarna och gjutformarna. Några specifika frågeställningar som vi velat belysa är vilka tekniker som har använts i föremålstillverkningen, om det finns tecken på såväl gjutning som smide, samt om flera metaller använts i hantverket för prydnad eller funktion. Metallens sammansättning kan också ge information om råvarans eller råvarornas ursprung, såväl geologiskt som geografiskt (bilaga 6). Utöver metallerna ger den tekniska keramiken i form av deglar och gjutformar väsentlig information för att kunna bygga upp en större förståelse för metallhantverket. Form, utseende och materialsammansättning speglar bland annat vilken typ av föremål som har tillverkats. Minst lika viktigt är degeln och gjutformen i sig eftersom det material som använts i dessa, och hur det har behandlats, visar vilka metoder och tekniker som använts vid tillverkningen av dem. Resultaten från dessa analyser har varit en bas i de diskussioner som vi för kring hantverket på platsen, råvarornas ursprung, och möjlighet till kontinuitet i kontaktnät. Vi gör också en utblick och jämför med några andra bronsåldersmiljöer. Det arkeometallurgiska materialet Material som kan knytas till det metallhantverk som har bedrivits under bronsåldern vid Nibble är föremål, klipp, smältor och en gjuttapp. Materialet har en spridning över större delar av undersökningsområdet (fig. 17:1). Både lösfynd, till stor del påträffade vid metalldetektering, och fynd från anläggningar förekommer. Dessutom finns metallhantverket representerat i enstaka fragment av gjutformar och deglar. Kopparlegeringar Kopparlegeringarna är den största gruppen av de förhistoriska metallerna. I denna finns föremål men även avfall från gjutning representerade. Flera av legeringarna är dåligt bevarade och mycket porösa. När det gäller föremålen kan dessa grupperas som artefakter hemmahörande i en bronsålders kontext samt en grupp av fynd som är av en mer recent karaktär. Föremålen som kan dateras till bronsålder består bl.a. av två pincetter (fig. 17:2 & 17:3), en kniv (fig. 17:4), en spiralhuvudnål (fig. 17:5), och en pryl (fig. 17:6). Dessa beskrivs och diskuteras mer utförligt i kapitel 16. De yngre fynden utgörs av knappar, söljor, mynt m.m., men dessa har inte analyserats eftersom de hör hemma i en annan tid. Bland avfallsmaterialet finns ett par smältor, enstaka klipp, tenar (fig. 17:7) och en gjuttapp (fig. 17:8) där delar av ett föremål, troligtvis en kniv, sitter kvar. Den förmodade kniven är dekorerad med tunna ränder. Deglar och gjutformar Endast ett fåtal fragment av deglar och gjutformar finns som tecken på en lokal bronsgjutning. Ett urval av dessa har analyserats mer detaljerat av Ole Stilborg vid Keramiska forskningslaboratoriet (se bilaga 6). Såväl gjutform som degel är tillverkade av gods som kan klassas som teknisk keramik. Ett tydligt degelfragment samt ett par mer diffusa kunde noteras. Samtliga har brända och smälta ytor i varierande grad. Det mest tydliga av dessa, F1646, består av en bit med en tydlig kant av en degel med brottytor på två sidor. Biten har en sida som har blivit mer värmepåverkad och därmed är mer smält. Leran i denna del är blåsig och porös och har ett mindre område där leran blivit röd (fig. 17:9). Fragmentet utgör en del av mynningen från en öppen degel. De övriga 477

52 Figur 17:1. De olika delområdena inom undersökningsytan i Nibble med olika kategorier av metallfynd markerade. bitarna består av mer otydliga fragment. Två av dessa har skiktningar i leran där den växlar mellan brända och smälta partier. Fyra möjliga gjutformsfragment kunde noteras i fyndmaterialet. Fragmenten består av en fin röd- och delvis gråbränd lera. Samtliga bitar har kanter och kontakter som avslöjar att leran medvetet blivit formad. Inga tydliga spår efter vilka eventuella föremål som gjutits i formarna kan dock med säkerhet noteras. Tre av fynden (F871, F950 & F2050) är tveksamma eller möjliga gjutformar. Analyser av F950 (se bilaga 6) visar att detta fynd saknar drag som är typiska för bronsålderns gjutformar och dess datering är oklar. F871 är påträffad i samma delområde och möjligen hör ingen av dessa två hemma i bronsåldersmiljön. Gjutformsfragmentet F2325 har dock en tydligare koppling till bronsåldern såväl vad gäller fyndomständigheter som godstyp. Detta fragment har ett längsgående hål rakt igenom biten (fig. 17:10). Vid de detaljerade keramiska analyserna (se bilaga 6) upptäcktes förkolnade rester i hålet. Dessa kommer från en vidja som stabiliserade gjutformen vid konstruktionen. Gjutformsfragment med liknande konstruktion finns från undersökningarna i samband med Citytunneln i Malmö från området Kristineberg Syd (Grandin m.fl. 2007). Analyserna visade också att gjutformen hade bränts till temperaturer mellan 600 och 700ºC innan den togs i användning. Analyser av kopparlegeringar vad, hur och varför De kemiska analyserna av kopparlegeringarna omfattar tre olika fyndtyper; föremål, klipp och smältor. Indelningen är gjord med utgångspunkt i registreringsresultaten men en del av dem, framförallt klippen kan diskuteras. Bland klippen kan 478

53 Figur 17:2. F1605. Konserverad bronspincett. Skalstock i millimeter. Figur 17:3. F1606. Konserverad bronspincett. Skalstock i millimeter. Figur 17:4. F1607. Konserverad kniv. Skalstock i millimeter. Figur 17:5. F777. Spiralhuvudnål av brons, konserverad. Skalstock i millimeter. Figur 17:6. F999. Konserverad pryl av brons. Skalstock i millimeter. Figur 17:7. F810. Föremål eller ämne av brons där den huvudsakliga legeringen är antimon. Skalstock i millimeter. Figur 17:8. F707. Konserverad gjuttapp med rest av föremål, troligen en kniv. Är gjord av brons där legeringen består av koppar och tenn. Skalstock i millimeter. Figur 17:9. Mynningsskärva från en öppen degel, F1646. Skalstock i millimeter. 479

54 Figur 17:10. F2325. Gjutformsfragment. Skalstock i milli meter och centimeter. det finnas alltifrån kasserade, trasiga föremål till medvetet klippta bitar som var planerade för återanvändning som råvara i omsmältning och gjutning. Samtliga fynd som är utvalda för kemiska analyser har undersökts i mikroskop (metallografisk analys) där vi fått en första inblick i fyndens sammansättning, hur mycket metall/legering som är bevarad och hur de är tillverkade/bearbetade. Vid gjutning får legeringen en speciell struktur i mikroskala (fig. 17:11) och vid bearbetning (hamring) en annan (fig. 17:12). Förekomst av hålrum avslöjar om legeringen inte har fyllt ut gjutformen ordentligt. Dessa strukturer och texturer framträder i vissa fall tydligare vid kvantitativa kemiska analyser med elektronmikrosond, i andra fall mindre tydligt, beroende på hur förekomsten av olika Figur 17:11. F2658. Tvärsnittet av bronstenen har en kärna av metall som domineras av två ljusröda faser och en ljust grå i mindre mängd. I ytterkanten, nere till höger i bild, finns en nästan lika stor korroderad yta längs ena långsidan. Korrosionen är selektiv och avslöjar en findendritisk textur där den ljust grå fasen är intakt. Foto från mikroskopet. Figur 17:12. F1606. Denna pincett uppvisar snarlikt utseende som pincett 1605 med homogen mellanmassa av brons som har korroderat längs kornkontakter och ytterkanter. Foto från mikroskopet. Figur 17:13. F777. Spiralhuvudnål. I mikroskopet kan en homogent, ljust gul fas urskiljas. Fyndet är korroderat i ytterkant och längs kornkontakter (grått). Figur 17:14. F777. Spiralhuvudnålen fotograferad vid analyserna i elektronmikrosonden. Här framträder tydligt bly i form av ljusa droppar. 480

55 ämnen är fördelad. Vid stora skillnader i ämnenas atomvikt är det lättast att skilja dem från varandra i mikrosonden. Som exempel är det betydligt enklare att urskilja de tunga blydropparna i mikrosonden, där de syns som ljusa prickar, än i mikroskopet (fig. 17:13 & 17:14). I några fall har deras förekomst varit tveksam vid mikroskoperingen men har bekräftats eller omvärderats vid analyserna. Motsvarande gäller förekomsten av olika faser i legeringen, där det är enklare att skilja ut faser där det är större skillnad mellan t.ex. tenn- och kopparinnehåll. I mikroskopet är dessa nästan omöjliga att se, men en stor vägledning får man av korrosionen eftersom de olika faserna korroderar efter hand. Dessa detaljer och skillnader behandlas mer utförligt i bilaga 6 där alla undersökta och analyserade fynd beskrivs. Främst framgår det i foton från mikroskopet respektive mikrosonden. I bilagan finns också samtliga analysresultat. I följande text har vi valt ut några viktiga aspekter för att kunna diskutera föremålen och hantverket. Därför åskådliggörs analysresultaten istället med hjälp av diagram. Fnr Koppar Brons Mässing 46 Smälta 93 Smälta 116 Smälta 158 Klipp/bleck 173 Klipp/tråd 203 Bleck 247 Föremål? 256 Klipp? 262 Smälta 677 Bleck 707 Gjuttapp med föremål 718 Smälta 777 Spiralhuvudnål 810 Föremål/Ämne? 829 Föremål/klipp 838 Föremål/klipp 999 Pryl 1605 Pincett 1606 Pincett 1607 Kniv 2123 Bleck 2658 Ten Tabell 1. Sammanställning av de analyserade metallfynden från Nibble Zink (Zn) Koppar (Cu) Nibble Analyser av Cu-leg F46 F93 F116 F158 F173 F203 F247 F256 F262 F677 F707 F718 F777 F810 F829 F838 F999 F1605 F1606 F1607 F2123 F Tenn (Sn) Figur 17:15. Diagram där fynden av kopparlegering presenteras med avseende på relativa halter av huvudkomponenterna koppar, tenn och zink. Kopparfynd återfinns i övre hörnet, bronsfynd längs den högra linjen och fynd av mässing längs den vänstra linjen. Fynd som klassificerats som föremål är lila, de som registrerats som smältor har markerats i orange, medan fynd som är gröna registrerades som klipp. 481

56 Bronser och andra kopparlegeringar Koppar, brons och mässing I fynden av kopparlegeringar som har analyserats kan vi se att det huvudsakligen finns tre grupper vad gäller sammansättningen (tabell 1). I den ena återfinns de som är koppar, i den andra de som kan definieras som brons, dvs. en blandning av koppar och tenn. I den tredje gruppen hittar vi de legeringar som kan klassificeras som mässing, dvs. blandning mellan koppar och zink, eller i enstaka fall rödmetall, där koppar är blandat med både tenn och zink. Denna gruppering, som framgår av de kemiska analysresultaten, åskådliggörs enklast med hjälp av ett diagram (fig. 17:15) där huvudkomponenterna koppar, tenn och zink visas. I det triangelformade diagrammet presenteras de relativa halterna av koppar (Cu), tenn (Sn) och zink (Zn) oberoende av om det finns andra ämnen i fynden. Som redan har noterats i resultaten för varje prov är bly och antimon ämnen som är vanligt förekommande i ett stort antal fynd, men inledningsvis är det viktigt att urskilja de tre huvudgrupperna. Koppar De fynd som vi ser i den övre spetsen av diagrammet (fig. 17:15) är de som innehåller endast, eller huvudsakligen, koppar. Här finns föremål, klipp och smältor. En del av kopparfynden kommer från de östligaste delarna av undersökningsområdet, område A (fig. 17:1), och kan inte kopplas till någon anläggning eller aktivitet. Bland dem finns smältor (F46 & F116) (fig. 17:7) och klipp (F173 & F256). Dessa är genomgående mycket rena i sammansättning, t.ex. saknas sulfidförekomster och spårämnen. I F173 finns, utöver koppar och blydroppar, kopparoxid, vilket kan vara antingen rest efter en kopparoxidmalm eller en sekundärt bildad kopparoxid (ärgbildning). Med tanke på deras renhet i kombination med den kontext de förekommer i (se även texten om mässingsfynden nedan) är det sannolikt att de inte hör hemma i bronsåldersmiljön. Kopparfynd förekommer även från andra delar av det undersökta området, t.ex. F829 från område F och F838 från område C (fig. 17:1), som båda är föremål/klipp. För F829 ser vi samma rena kopparsammansättning som i smältorna och klippen från område A och därmed en liknande tolkning. Däremot uppvisar F838 från de norra delarna av område C en mer komplex sammansättning med Figur 17:16. F116. Smälta bestående av koppar. Skalstock i millimeter. innehåll av tenn och spårhalter av silver, antimon, nickel och arsenik, som också finns i bronserna som vi diskuterar mer ingående längre fram. Av alla analyserade kopparfynd är det därför endast ett kvar, F838, som vi kan behandla vidare i den aktuella bronsåldersmiljön. Brons Längs den högra linjen i diagrammet (fig. 17:15), som binder samman hörnen för koppar respektive tenn, återfinner vi föremål och klipp, men inga smältor, av brons. Dessa fynd återkommer vi till med mer ingående jämförelser och diskussioner. Mässing Linjen mellan koppar och zink i diagrammet, dvs. den som representerar mässing (fig. 17:15), visar att det finns både smältor och klipp som är tillverkade av mässing. I de flesta fall är zinkhalterna höga eller mycket höga. Mässing kan visserligen ha framställts under bronsåldern genom att blanda galmeja (zinkmalmer med zinksilikat- eller zinkkarbonatmineral) med metallisk koppar, men framträder tydligare under järnåldern. Zinkupptaget i koppar i denna process är dock begränsat till ca 28 % (Bayley 1990), så för att nå högre halter krävs att metallisk zink blandas med koppar. Mer nyligen genomförda analyser på material i museer från äldre utgrävningar, har också visat att frekvensen av mässingsföremål från bronsålder kan vara högre än man tidigare trott (Thornton 2007; Thornton & Ehlers 2003). Fynd från sydvästra Asien eller Främre Orienten har tolkats vara medvetet tillverkade mässingsprodukter med höga zinkhalter. Halterna som observerats vid analyserna når i vissa fall upp till ca 19 % zink, men vanligen ca %, vilket ligger inom gränserna för vad som kan åstadkommas 482

57 med zinkmalmer, inte metallisk zink, och halterna är betydligt lägre än de som finns i föremålen från Nibble. Frågan om när metallisk zink är känd för första gången debatteras ibland flitigt och lösningen är säkerligen inte känd ännu. De första beläggen för metallisk zink, importerad från Indien till Europa, är först från 1500-talet AD (Craddock 1995). I Indien framställdes dock metallisk zink redan under århundradena före Kristus (Craddock 1995). Bland fynden från Nibble som är av mässing har alla tre från område A (F93, F247 & F262), och klippet från norra kanten av område B (F203), utan tydlig kontext, zinkhalter kring 28% och över, två av dem till och med över 35 %. Dessa fyra kan vi därmed inte knyta till bronsålderskontexten. F677 från område C1 och smältan F718 från östra delen av område F, har dock lägre zinkhalter, i storleksordningen 10 % som mest. Dessa innehåller dock andra ämnen, t.ex. tenn, vilket gör att de bör klassificeras som rödmetaller, dvs. en kopparlegering med både zink och tenn. Med tanke på denna blandning tyder det på att fynden är tillverkade genom omsmältning, där tidigare brons- och mässingsföremål har blandats, och det är tveksamt om dessa ska räknas till bronsåldershantverket på platsen. Bronsfynden vid Nibble Många av bronsföremålen som har analyserats kommer från tydliga kontexter som t.ex. gravar med en datering till bronsålder. Bland bronsfynden finns också några klipp/bleck, som möjligen kan omdefinieras till föremål. Däremot saknas smältor bland bronserna. Det enda fyndet som indikerar gjutning på platsen är F707 (fig. 17:8 & 17:17), en del av ett föremål med gjuttappen kvar. För att utvärdera analysresultaten för bronsfynden ytterligare kan vi gå vidare och undersöka innehåll av ytterligare ämnen. Utöver koppar och tenn, som är huvudkomponenterna, förekommer vanligen också bly och antimon. Det sistnämnda förekommer till och med i högre halt än tenn i t.ex. F810 (föremål/ämne). Bronsfyndens innehåll av tenn, antimon och bly Tenn, antimon och bly förekommer i de flesta bronsfynden men inte alla. Blydroppar har i flera fall, t.ex. i pincetterna F1605 och F1606, observerats i både mikroskop och mikrosond, men de är så små och få att de inte ger utslag i en kemisk analys (se resultattabellen i bilaga 6). Proportionerna mellan tenn, antimon och bly varierar också från fynd till fynd. Detta förtydligas i triangeldiagrammet (fig. 17:18) där dessa tre ämnen ingår. De flesta fynden bildar egna grupperingar, utan tydlig överensstämmelse med de andra. Några av fynden uppvisar dock mer likheter, t.ex. gjuttappen F707 och prylen F999 med liten andel bly och antimon jämfört med tenn. Liknande, men något högre andel antimon återfinns i spiralhuvudnålen F777. Blecket F2123 och tenen F2658 uppvisar sinsemellan proportioner på liknade nivå. I diagrammet ser vi också att de fynd som har analyserats på flera ytor och punkter uppvisar en spridning i sammansättning. Detta speglar att analyserna är gjorda över flerfasiga legeringar och där framförallt blydropparna inte är jämnt fördelade, vilket resulterar i ett varierande blyinnehåll. För att ytterligare jämföra de olika proverna går vi därför också vidare till de absoluta halterna av tenn och antimon. Bronsfynd med och utan antimon i relation till form Såväl tenn som antimon förekommer i de flesta bronsfynden även om några undantag finns. De skillnader och likheter som finns bland fynden presenteras i diagram (fig. 17:19 & 17:20), där flera grupper med olika förhållanden mellan tenn och antimon kan separeras. I de båda pincetterna F1605 och F1606 från gravar inom delområde E1 (fig. 17:2 & 17:3), liksom i prylen F999 från kulthuset, hus M inom delområde F1 (fig. 17:6), saknas antimon. I F707, föremålet med gjuttapp från område C är antimonhalterna på samma nivå som detektionsgränsen för antimon, så det är osäkert om det finns i detta fynd, men i så fall i mycket låga halter. Dessa fyra fynd har tennhalter på liknande nivå. De båda pincetterna har ett tenninnehåll på strax över respektive under 10 %, med enbart små och få blydroppar. De är också lika på så sätt att de är homogena i sin textur, som också visar tecken på mekanisk bearbetning. Prylen F999 uppvisar samma homogena textur (fig. 17:21), men en något lägre tennhalt (ca 7 8 %). I F707, framträder däremot en tydlig dendritisk gjuttextur (fig. 17:17) med flera bronsfaser med tennhalt inom intervallet 7 11 %. Vid analys av varje enskild fas i F707 ser man att den med högst tennhalt når upp till 27 % tenn och att antimon är koncentrerad till denna fas och visar en halt på ca 0,7 %. I denna hög-tennfas finns också spår av nickel, arsenik och silver (några tiondels viktsprocent vardera). Liknande nivåer av arsenik och nickel, men inte silver, har noterats i F999, F1605 och F

58 I sammanfattning kan vi se att dessa tre uppvisar sinsemellan stora likheter i såväl sammansättning, utan antimon, som textur, men de avviker något från föremålet med gjuttapp, F707. Spiralhuvudnålen F777 från graven A230 inom delområde F2 (fig. 17:5), har en tennhalt i samma storleksordning som de ovanstående fyra föremålen, ca 8 9 %. Även spårelementen silver, arsenik och nickel uppvisar liknande mönster med några tiondels viktsprocent vardera, men spiralhuvudnålen innehåller dessutom antimon, även om halterna inte är högre än 0,4 0,5 %. Klippet/blecket F158 från område A längst i öster har också antimonhalter på ca 0,4 0,5 %, åtminstone i den del som utgörs av brons. I detta fynd är dock tennhalten nästan dubbelt så hög som i något annat av de analyserade fynden. Till skillnad mot flera andra av fynden saknas silver och nickel, eller förekommer i nivå med detektionsnivåerna, men arsenik förekommer i några tiondels viktsprocent. F158 skiljer sig vad gäller sammansättning tydligt från de övriga bronserna med låga eller inga antimonhalter. Med tanke på den höga tennhalten i kombination med dess fyndomständigheter i område A längst i öster, där mässingsfynd med mycket höga zinkhalter också förekommer, kan det diskuteras om det alls hör hemma i bronsåldersmiljön. Om vi går vidare och studerar bronserna med högre antimoninnehåll kommer vi till F810 (fig. 17:7), ett föremål(?) och kniven F1607 (fig. 17:4), båda från delområde E1. I F810 saknas tenn, Figur 17:17. Föremål med gjuttapp. Den ena figuren visar prov från eggen av föremålet, den andra från gjuttappen. Den senare är mer korroderad (grå färger). Legeringen är i båda fall en brons med flera urskiljbara faser med dendritisk textur. Foto från mikroskopet. 0 1 Antimon (Sb) Bly (Pb) 0.4 Nibble Analyser av brons F158 F707 F777 F810 F999 F1605 F1606 F1607 F2123 F Tenn (Sn) Figur 17:18. Diagram där bronsfyndens innehåll av tenn, antimon och bly jämförs. Summan av de tre ämnena har normaliserats till hundra vilket medför att proportionerna mellan dem kan jämföras. Fynd som klassificerats som föremål är lila, medan fynd som är gröna registrerades som klipp. 484

59 Tenn, Sn (vikts%) Nibble Analyser av brons F158 F707 F777 F810 F999 F1605 F1606 F1607 F2123 F Antimon, Sb (vikts%) Figur 17:19. Bronsfyndens innehåll av tenn jämfört med antimon. Några olika grupperingar kan urskiljas; det finns fynd med höga tennhalter som har lågt eller inget antimoninnehåll. Andra fynd har låga tennhalter men högre antimoninnehåll. Ytterligare andra fynd har såväl tenn som antimon i tämligen höga halter. Fynd som klassificerats som föremål är lila, medan fynd som är gröna registrerades som klipp. 1 Koppar, Cu/ Antimon (Sb) Tenn (Sn) Nibble Analyser av brons F158 F707 F777 F810 F999 F1605 F1606 F1607 F2123 F2658 Figur 17:20. Bronsfyndens relativa halter av koppar, tenn och antimon. Kopparhalten har delats med 10 för att det lägre innehållet av tenn och antimon tydligare ska framgå i diagrammet. Flera grupperingar med olika förhållande mellan ämnena kan urskiljas. Fynd 0 som klassificerats som föremål är lila, medan fynd som är gröna registrerades som klipp. 485

60 Det fynd som har hög halt av både tenn och antimon är F2658 (fig. 17:23), som har tolkats som en möjlig ten, med antimon över 2 % och tenn på ca 10 %. Dessutom innehåller fyndet nickel, arsenik och silver, vilka framförallt är anrikade i den minst förekommande fasen med högst antimon- och tenninnehåll. Spårämnen i bronserna som ursprungsindikatorer Figur 17:21. F999. Pryl. Endast en fas kan urskiljas, ljust gul, av en homogen brons. I ytterkanterna framträder en grå textur i korroderade ytor som visar ett mönster av kornkontakter. Foto från mikroskopet. men i F1607 förekommer tenn i halter mellan 2 och 5 %. Antimonhalten varierar i båda från knappt 1 % till drygt 2 %, i F1607 till ca 2,5 %. I övrigt uppvisar de skilda texturer med en tydlig dendritisk gjuttextur i F810, men en homogenare textur i F1607. Den komplexa gjuttexturen i F810 innebär att det finns faser med extremt hög antimonhalt där också andra ämnen som arsenik, silver, nickel och tenn finns koncentrerade. Arsenik, silver och nickel förekommer i låga halter även i kniven F1607. Antimoninnehåll på drygt 1 % förekommer också i bronsblecket F2123 (fig. 17:22) från A10 inom område C1. Tennhalten i detta fynd är ca 6 %, dvs. mer än dubbelt så hög som i F1607, men något lägre än i t.ex. prylen F999. I F2123 är dock förekomsten av framförallt silver och arsenik, men även nickel, något högre än de flesta andra analyserade fynden, även om halterna är i storleksordningen en halv viktsprocent vardera. När vi har jämfört föremålens innehåll av tenn och antimon har vi flera gånger också nämnt spårämnen som nickel, arsenik och silver. Alla tre förekommer tillsammans i flera av fynden, i några fall har endast två av dem detekterats (se även analystabellerna i bilaga 6). När dessa förekommer är det genomgående i låga halter, åtminstone om vi ser till föremålens totala innehåll, och de har ingen nämnvärd effekt på föremålens egenskaper eller tillverkningsprocessen. Däremot är de av betydelse för att jämföra legeringarnas ursprung vad gäller malmer. Alla dessa tre spårämnen är karaktäristiska för kopparsulfidmalmer och också i kombination med antimonförekomst i malmen. I samtliga bronser med antimon har vi noterat just dessa spårämnen vilket tyder på ett likartat malmursprung. Ett fynd som totalt sett har antimon i mycket låga halter är gjuttappen F707, men i den fas i fyndet som har högst tenninnehåll kunde vi också notera förekomst av antimon, nickel, arsenik och silver, varför ett snarlikt ursprung kan antas även för detta fynd. Ett likartat ursprung är svårare att avgöra för de båda pincetterna eftersom dessa dels saknar antimon, dels är homogena i sin textur och saknar de höglegeringsfaser där vi eventuellt skulle ha kunnat bekräfta förekomsten av spårämnena. I de totalanalyser som har gjorts har emellertid nickel, och eventuellt arsenik, kunnat detekteras. Även pincetterna har därmed sannolikt sitt ursprung i kopparsulfidmalmer, dock inte antimonförande sådana. Figur 17:22. F2123. Bleck gjutet i brons. Skalstock i milli meter. Figur 17:23. F2658. Ten av brons. Skalstock i millimeter. 486

61 Bronsfynden i ett större perspektiv Bronsfynden har vid närmare och detaljerad granskning uppvisat en del skillnader i sammansättning. En del är dock lika vad gäller textur och innehåll av huvudämnen såväl som spårelement, varför ett gemensamt ursprung är troligt. Det gäller framförallt de båda pincetterna F1605 och F1606 samt prylen F999. Ett av de få tecknen på gjutning under bronsålder på den undersökta platsen är föremålet där delar av gjuttappen är bevarad, F707. Gjuttappen uppvisar snarlika halter av de flesta ämnena och därför kan vi troligen även gruppera detta fynd med pincetterna och prylen. Även om antimoninnehållet i F777, en spiralhuvudnål, inte är högt (fig. 17:19), så skiljer det sig markant från den avsaknad av antimon som observerats i F1605, F1606, F999 och F707 och det kan vara fråga om material med annat ursprung. Innehållet av spårämnen antyder dock att det rör sig om en liknande malmtyp, men inte identisk. De fyra fynden med betydligt högre antimonhalter, F810, F1607, F2123 och F2658, uppvisar varierande tennhalter och kan därmed inte heller klassas som speciellt lika. F810, utan tenn, kan inte sammanföras med de övriga. De tre andra, F2123, F2658 och F1607 har dock samma komponenter om än i skilda proportioner. Vad dessa skillnader och likheter innebär diskuterar vi vidare i följande text. hos legeringen sänks och denna flyter lättare och fyller ut gjutformen (Pike m.fl. 1996). Resultatet blir hårdare, utan att bli sprött om halterna håller sig på rimliga nivåer och sammansättningen motsvarar vad som i modernt material är lämpligt för fjädrar (Schumann 1983). Innehåll av tenn och antimon ökar också korrosionsbeständigheten hos legeringen. Dessutom sänker antimon oxidationen (Oldeberg 1942) under smältningen och eventuell omsmältning, dvs. antimon bevarar legeringshalten bättre vid upprepade omsmältningar än vad tenn gör. Anledningen till innehållet av såväl tenn som antimon i bronserna kan också vara en effekt av råvarornas ursprung och sammansättning. I teorin finns det några olika möjligheter för detta, exempelvis att koppar har blandats med tenn och antimon, dvs. från tre separata malmer. Ett andra alternativ är att tenn och antimon förekommer tillsammans i en malm som har blandats med koppar från en annan malm. En tredje lösning är att koppar och antimon har förekommit i samma malm och att dessa har blandats med en tenn från en annan malm. Ytterligare ett alternativ är att alla dessa huvudelement förekommer tillsammans i en malm. Med hjälp av bronsernas innehåll av dessa och de spårämnen i form av silver, nickel och arsenik som också har detekterats ska vi försöka komma fram till vilka rimliga tolkningar som kan göras. Varför antimon i bronserna? Funktion eller råvara? Vi har kunnat konstatera att flera av bronsföremålen vid Nibble förutom koppar, innehåller både tenn och antimon. Frågan är naturligtvis varför koppar har legerats med båda ämnena och inte endast med ett av dem. Det är vid Nibble följaktligen inte fråga om en ersättning med antimon istället för tenn på samma sätt som skett i andra områden. Bland annat var antimonbronser under vissa perioder, och i vissa regioner, vanliga, främst för att det funnits lokala förutsättningar med antimonhaltiga malmer, t.ex. i Orienten eller i områden i Centraleuropa, bl.a. Hallstatt-området där tillgången på malm för tennbronser har sinat och man övergått till att tillverka antimonbrons (Oldeberg 1942). Att båda ämnena förekommer skulle också kunna vara på grund av specifikt eftertraktade materialegenskaper, men såväl tenn som antimon har gynnsamma effekter på egenskaper vid gjutning och på produktens funktion och ur den aspekten skulle det kunna räcka med det ena. Båda ämnena bidrar till att smälttemperaturen Bronsernas råvara och ursprung Vi har redan berört frågan om det är en eller flera malmer som har använts för att bilda bronserna. Vi har tre huvudkomponenter att ta hänsyn till; koppar, tenn och antimon. Dessutom tillkommer flera spårämnen, framförallt nickel, silver och arsenik. Ytterligare indikationer på vilka malmtyper det handlar om får vi från de enstaka sulfidrester som finns i några av fynden. Kopparmalmer finns i en mängd varianter, alltifrån gedigen metallisk koppar till karbonat-, oxid- och komplexa sulfidmalmer. Fyndigheterna är många så länge man inte kan specificera deras sammansättning ytterligare. Detta kan göras genom att se till möjligheterna med förekomst av antimon tillsammans med koppar som finns i så kallade fahlerz-malmer. Termen används vanligen för kombinationer av sulfidmineral bestående av koppar, arsenik och/eller antimon och vanligen också med innehåll av silver, bly, nickel, vismut etc. Sådana malmer är troliga råvarukällor. Antimonfahlerz förekommer t.ex. i Harzområdet i norra/centrala Tyskland, Erzgebirge (malmbergen) på gränsen mellan Tyskland och Tjeckien, 487

62 Cornwall i Storbritanninen, Alpområdet och på Balkan (Oldeberg 1942; Tylecote 1976; Pike m. fl. 1996; Dungworth m.fl. 2004; Kresten 2005). I Erzgebirge fanns också fördelen med att ha tennmalmen på inte alltför stora avstånd till kopparmalmen. Oldeberg (1942) beskriver också platser från äldre bronsålder i mellersta och norra Tyskland där föremålen har antimonhalter på upp till 6 % och ser ett successivt förlopp framåt i tid och norrut genom Danmark och in i Sverige, där han nämner en del föremål från yngre bronsålder med några viktsprocent antimon. De tyska bronsföremålen kopplar han också till Thüringen i centrala Tyskland, där malmerna också är rika på silver och arsenik och i viss mån även nickel. En övergång till att använda fahlerz-malmer som ger antimonförande bronser har noterats även i andra regioner, bl.a. i föremål och tackor från depåfynd i Slovenien. Exakt vilka fyndigheter det rör sig om i det fallet är inte fastställt, men det finns möjligheter med närliggande slovenska malmer såväl som flera områden i Alperna och i centrala Italien (Trampuž Orel m.fl. 1998). Bland bronsföremålen från Nibble har spårämnena silver, nickel och arsenik detekterats, även om inte alla tre förekommer i samtliga. Spårämnena uppträder även i de fynd som saknar antimon eller har låga halter av antimon, men är högre i de fynd som innehåller mer antimon. Enligt resonemanget ovan är det rimligt att knyta samman bronsfynden i Nibble med fahlerz-malmer. Ursprunget för tenn är inte entydigt. Som vi noterat, kan det förekomma i fahlerz-malmerna, men troligen har vi ett annat ursprung i andra fyndigheter för denna komponent. De föremål som saknar antimon eller har låga antimonhalter kan ändå ha samma typ av ursprung för koppar som de antimonförande, dvs. fahlerz-malmer, men inte nödvändigtvis från identiska fyndorter. Flera centraleuropeiska fyndorter är därmed lämpliga kandidater för råvarorna till bronserna från Nibble. Bronsföremål med liknande sammansättning på andra platser Antimonförekomst i brons är inte det som vanligen omnämns i bronsålderns föremål och det finns flera anledningar till detta. En är naturligtvis att bronserna inte innehåller antimon, en annan att bronserna inte alls är analyserade. Det senare gäller dessvärre flertalet av de platser som har undersökts och där bronsföremål har påträffats, även på senare tid. Även om analyser har gjorts är det inte säkert att dessa är heltäckande, dvs. de omfattar inte alla element utan man har valt att leta efter de mest förväntade. En av de större sammanställningarna av analyserade bronsfynd från Sverige är gjord av Oldeberg (1942) som också kompletterat med ytterligare analysdata senare (1976). Sammanställningen täcker många föremålskategorier från flera landskap och spänner över en längre tid, där såväl äldre som yngre bronsålder finns rikligt representerade. Data omfattar huvudelementen koppar, tenn och bly som anges i absoluta halter av varierande noggrannhet. Det finns dock goda förutsättningar att få en överblick i vilken storleksordning ett ämne förekommer, men i flera fall anges bl.a. tennhalten som ca 10 %, eller blyinnehållet som >1 % eller >6 %. Andra ämnen har i analystabellen angivits med vilket innebär att det inte har detekterats eller + om det finns lite eller ++ om halten är lite högre. För andra ämnen anges spår, dvs. att de förekommer i spårhalter. Dessa kvalitativa resultat är svåra att jämföra med kvantitativa data och dessvärre är det denna typ av uppgift som gäller för just antimon, men det är till stor hjälp att med +-tecknens hjälp se om det har detekterats i de analyserade fynden. I ett fåtal fall i den äldre sammanställningen finns dock mer exakta angivelser för antimoninnehållet. Bland dessa finns framförallt olika yxtyper från Skåne, Öland och Halland med en datering till senneolitikum och äldre bronsålder (Oldeberg 1942). En rakkniv från Skivarps sn i Skåne och flera föremål från Åsle sn i Västergötland, samtliga från yngre bronsålder, har noterats ha lite antimon i bronser med ca 10 % tenn. Samma typ av resultat har noterats i bland annat en svanhalsnål och ett spiralhalsband från Härnevi sn i Uppland, i närheten av Nibble. Men antimon är inte detekterat i ett hängkärl och en hamrad skål från samma fynd (Oldeberg 1942). Två mer nyligen undersökta platser varifrån ett urval av de påträffade bronsfynden har analyserats är Ryssgärdet i Onslunda sn, Uppland (Eriksson & Grandin 2007) och Kristineberg i Oxie sn, Skåne (Grandin m.fl. 2007). Från Ryssgärdet undersöktes såväl smältor och klipp som föremål. Innehållet av tenn och antimon varierar något i dessa; tenn mellan drygt 1 och drygt 7 viktsprocent, och antimon mellan drygt 1 och drygt 2 viktsprocent. I flera kunde också spårämnen som nickel, silver och arsenik noteras. Två grupper kunde urskiljas i materialet, där den ena har ett något högre tenninnehåll och omfattar smältor och sylar, den andra, med lägre tenn- och något högre antimoninnehåll finns bland gruppen med knivar och bleck/klipp (Eriksson & Grandin 2007). Bland fynden från den yngre bronsåldersmiljön i Kristineberg fanns några föremål, en gjuttapp och metalldroppar i deglar. I tre av de fyra bronsföremålen fanns, förutom koppar och 488

63 tenn, också antimon och bly i noterbara halter. De innehöll också spårämnen som arsenik, silver och nickel. Bland de tre antimonhaltiga föremålen fanns en kniv med något lägre tennhalt (ca 2 3 %) och högre antimonhalt (ca 1 2 %) än de båda andra (Grandin m.fl. 2007). Det finns också andra enstaka fynd att jämföra med, bland annat två holkyxor av syd- och mellanskandinavisk typ, daterade till f.kr., från Tensta respektive Vaksala socknar i Uppland. Yxorna innehåller både tenn och antimon i halter på liknande nivå som fynden från Ryssgärdet (Kresten 2005). Skillnader och likheter i materialtillgång Vi har jämfört våra resultat från fynden vid Nibble med de från framförallt Ryssgärdet och Kristineberg där analyserna har gjorts på samma sätt. Även de två uppländska yxorna är analyserade med samma metod (Kresten 2005). Till att börja med kan vi se en stor likhet i bronserna med förekomst av tenn och antimon tillsammans med spårämnena silver, nickel och arsenik. Denna kombination indikerar starkt ett snarlikt ursprung vad gäller malmtyp som fahlerz-malm vilket i sin tur leder till ett troligt centraleuropeiskt ursprung. Inom denna enhet är det dock möjligt att urskilja flera grupper. Återigen kan vi ta några diagram till hjälp för att åskådliggöra detta. Därför har vi fyllt på diagrammet där de relativa halterna av koppar, tenn och antimon jämfördes för fynden från Nibble med fynd från de andra tre platserna (fig. 17:24). I motsvarande utvärdering för fynden från Ryssgärdet kunde två grupper separeras, där knivar och platta föremål utgjorde en av dem. Kniven från Nibble, liksom kniven från Kristineberg, har likartade proportioner mellan dessa tre ämnen och kan grupperas med dessa. Den andra gruppen som kunde urskiljas bland fynden från Ryssgärdet var smältor och sylar, med lägre antimon- och högre tennhalt. Ett bleck (F2123) och en ten (F2658) från Nibble passar in i denna grupp, tillsammans med åtminstone en av yxorna från Uppland. Intressant att notera är att fyndet F810 från Nibble, med hög antimonhalt utan tenninnehåll inte har någon motsvarighet i fynden från Ryssgärdet. Inte heller de utan antimon som pincetterna, prylen och gjuttappen korresponderar mot fynd från Ryssgärdet. Däremot kan några föremål från Kristineberg jämföras med spiralhuvudnålen F777 från Nibble med låga antimonhalter. Materialet som analyserats från Ryssgärdet förefaller vara mer enhetligt i sin sammansättning, även om två olika grupper kan urskiljas, som i bronserna från Nibble. De senare följer delvis samma indelning som vid Ryssgärdet, men uppvisar åtminstone två olika grupperingar ytterligare. 80 Cu/ Tenn (Sn) Analys av brons från Nibble och referensmaterial Nibble F158 Nibble F707 Nibble F777 Nibble F810 Nibble F999 Nibble F1605 Nibble F1606 Nibble F1607 Nibble F2123 Nibble F2658 Ryssgärdet Knivar Ryssgärdet Smältor Ryssgärdet Syl Uppland Yxor Kristineberg Gjuttapp Kristineberg Rakkniv Kristineberg Övr föremål Antimon (Sb) 0 Figur 17:24. Bronsfyndens relativa halter av koppar, tenn och antimon som i tidigare figur. Här har också referensdata inkluderats (se text för referenser). En intressant detalj är knivar från de olika platserna grupperar sig i diagrammet. 489

64 Lokalt hantverk? De olika materialgrupperna leder oss in på frågan vad som har tillverkats på plats och vilken införsel av material som har skett till Nibble, och delvis också om det skett vid ett eller vid upprepade tillfällen. En viktig aspekt är att det är väldigt få spår av ett bronshantverk som framkommit. Egentligen är det endast gjuttappen F707 som tydligt visar ett aktivt hantverk, tillsammans med de få fragmenten av deglar och gjutformar som också påträffats. Vid Ryssgärdet var gjutningen mer markant och en tolkning var att man gjutit åtminstone sylar och pincetter eftersom deras sammansättning återfanns bland smältorna (Eriksson & Grandin 2007). Någon pincett från Ryssgärdet ingick visserligen inte i den övergripande jämförelsen eftersom nästan ingen metall fanns bevarad, men pincetten tolkades vara lik sylarna. Med motsvarande tolkningssätt av materialet från Nibble är det endast pincetterna, prylen och spiralhuvudnålen som har gjutits lokalt eftersom de motsvarar gjuttappens kemi. Spåren efter gjuteriavfall är visserligen få, men förutsättningar för ytterligare tillverkning har funnits. I det sammanhanget är det intressant att också titta närmare på F810, som till skillnad från resten av materialet saknar tenn. Är detta fynd en del av ett föremål eller är det i själva verket någon form av ämne (ten/tacka/barr) som har utgjort råvara i gjutningen? Om det skulle handla om ett ämne så kan denna sammansättning blandas med bronser utan antimon och vi har möjlighet att komponera legeringar med innehåll av såväl antimon som tenn, dvs. flera av dem som vi har observerat. Det innebär också att det fanns förutsättningar att tillverka t.ex. kniven lokalt. Knivar sammansättning och funktion Kniven, F1607, från Nibble är spännande ur många synvinklar. Till att börja med liknar den knivar från såväl Ryssgärdet som Kristineberg vad gäller kemisk sammansättning. Dessa tillsammans leder oss in på frågan om funktion i relation till sammansättning, dvs. om just knivar har tillverkats av speciella proportioner metall. Den lägre legeringsgrad som knivarna har lämpar sig bättre för bearbetning genom kallhamring än en högre, men vi kunde också se att såväl pincetterna som prylen var bearbetade. Kniven är också intressant ur det perspektivet att knivar av typen rakknivar vanligen har kopplats samman med pincetter. De båda fyndtyperna har påträffats tillsammans i gravar och tolkats vara använda som toalettföremål. Samhörigheten mellan de båda föremålstyperna kan också illustreras av en gjutform i täljsten, från Varvs socken i Västergötland (Oldeberg 1943) kombinerad för en rakkniv och en pincett. I den kombinerade gjutformen är det rimligt att anta att de båda föremålen göts av samma brons. Också i Skälby, Vårfrukyrka socken i Uppland (Oldeberg 1960) påträffades dessa föremål tillsammans. Vid Nibble fann man de båda pincetterna och kniven i närheten av varandra, om än inte i samma kontext. Men vare sig vid Nibble eller Ryssgärdet är pincetter och kniv av samma kemiska sammansättning utan tillverkade av brons med olika sammansättning. Funktionen för kniven från Nibble har diskuterats utifrån typologi i kapitel 16 och ger inte stöd för en sådan samhörighet med pincetterna. Detta medför att vi inte heller bör förvänta oss identisk kemisk sammansättning för kniv och pincett i detta fall. Tid och rum Även tidsaspekten bör beröras. Prylen F999 från område F1 är daterad till bronsålderns period I-II, pincetterna från delområde E1 till period IV och spiralhuvudnålen F777 från delområde F2 till period V-VI (se kap. 16). Trots denna kronologiska skillnad är dessa föremål mycket lika vad det gäller metallsammansättningen. Handlar det om återanvändning av samma ursprungliga råvara under denna tidsperiod eller en kontinuerlig tillförsel av nytt material från samma plats med ett bibehållet kontaktnät? Skillnaden i materialsammansättning kan också diskuteras ur ett tidsperspektiv där aspekter som eventuella förändringar av kontaktvägar och införsel har ändrats över tid eller om samma, men varierade, kontaktnät har funnits under en längre tidsperiod. Om denna kontakt har varit direkt med råvaruleverantörerna eller via andra platser med mer omfattande handel eller tillverkning av metaller och legeringar kan inte enbart analysresultaten svara på. Däremot skulle det vara värdefullt att analysera bronsmaterialet från flera platser i Uppland, t.ex. ytterligare några fynd av bl.a. en ryggtappskära och del av gjuttapp från det sedan länge kända depåfyndet i Härnevi socken (Ekholm 1921; 55ff) samt gjuteriverksamheten i Skälby i Vårfrukyrka socken (Oldeberg 1960). Också det nyligen undersökta bronsgjuteriet i Bredåker i Uppsala socken (Schütz & Frölund 2007) är av intresse för analyser för att få en bättre kunskap om gjutverksamhet och materialtillgång i detta område. 490

65 18. En förgylld silverfibula Lena Grandin & Torbjörn J. Holback Under slutundersökningen av lokalen vid Nibble genomfördes en omfattande metalldetektering av de olika delarna av undersökningsområdet (se kap. 1). I samband med ett av dessa detekteringssvep hittades en fragmenterad silverfibula inom delområde C1 (se kap. 4), ett föremål som varken hör hemma i en bronsåldersmiljö eller bland de övriga metallfynden från området. Fibulan är emellertid intressant ur ett hantverksperspektiv, eftersom den visar prov på ett fint arbete där flera moment har utförts och flera metallblandningar har behövts för att den skulle nå sin slutliga utformning. Var någonstans detta hantverk har skett kan föremålet i sig inte avslöja för oss. Det finns inga andra tecken i vårt fyndmaterial som visar att man arbetat med ädlare metaller vid Nibble. I detta kapitel kommer vi att diskutera fibulan från ett antal olika synvinklar. Vi kommer att analysera dess utformning och dekor samt i vilken utsträckning dessa är vägledande för att kunna placera den mer exakt till tidsperiod och tillverkningsplats. Vi kommer även att belysa den kemiska sammansättningen och tillverkningstekniken (se bilaga 6). Tillverkning Fibulan är gjuten i en legering som domineras av silver. Den innehåller också en del koppar. Dess genomsnittssammansättning är silver (ca 80 %), koppar (ca %) och guld (ca 1,5 %). Dessutom innehåller den spårhalter av tenn. Som jämförelse kan vi nämna en annan typ av spänne, ett reliefspänne från folkvandringstid funnet i Uppåkra sn, Skåne (Kresten m.fl. 2001). Det är också gjutet i en silverlegering, men med lägre silverhalt (ca 65 %) och högre kopparhalt (ca 23 %). Fibulan från Nibble har dessutom en högre silverhalt i ett ytterskikt, ca 89 % och följaktligen en lägre kopparhalt, ca 5 %. Detta ytterskikt är knappt 100 mikrometer tjockt och följer som en successiv övergång från den inre gjuttexturen. Spännet från Uppåkra har också en högre silverhalt i ett ytterskikt, ca 150 mikrometer tjockt, som är tydligt avgränsat mot föremålets kärna. Inför gjutningen har man tillverkat en gjutform av lera som modellerats kring en förlaga i vax. I samband med att gjutformen härdas inför gjutningen, smälter vaxet och hälls ur gjutformen. Denna procedur har gett denna teknik sitt namn; à cire perdue eller förlorat vax. Allmän beskrivning Fibulan är 25 mm lång, som mest 14 mm bred, och har en godstjocklek på mellan 1,5 och 3 mm (fig. 18:1a-b). Nålfästet är 2,5 3 mm tjockt och därefter ökar bredden på fibulan så att den uppnår sin största bredd, ca 14 mm, i vad som troligtvis är bygelns mitt. Nålfästet är ca 5 mm långt, 6 mm brett och 2,5 3 mm tjockt. I nålfästets mitt finns ett ca 2 mm stort hål avsett för nålen. I och kring nålhålet finns järnkorrosion och kvarvarande järnrester. Fibulan uppvisar en hög bågform och är tämligen bred över bygeln. Sedd ovanifrån är den i sitt nuvarande skick närmast päronformad. Fibulan är avbruten på sin bredaste del, där bågen troligen övergått i den del nålhållaren varit placerad, den s.k. foten. Efterbearbetning Ovansidan på fibulan har efter gjutningen putsats så att man fått en jämn yta. Undersidan uppvisar fortfarande en oslipad, men trots det förhållandevis jämn yta, vilket talar för att gjutformen hållit en hög kvalitet. Metallspår på det främre nålfästet tyder på att fibulan har varit försedd med en järnnål. Det går däremot inte att se om fibulan har varit försedd med ytterligare detaljer, exempelvis nålfjädring, bågar etc. Efter putsningen har fibulan dekorerats med två kantföljande linjer, en på vardera sidan, som följer bygelns kant från det främre nålfästet och bak till foten. Strax intill det främre nålfästet och vinkelrätt från kantlinjerna, har man skapat en krage bestående av en punsad pärlbandsdekor. 491

66 a b Figur 18:1. a) Foto av den förgyllda silverfibulan (Fnr 666) efter konservering. Skalstock i milli meter. b) Förslag till rekonstruktion av fibulan. Skala 1:1. Figur 18:2. Husbyspänne (Från Nerman 1969:taf. 1, fig. 3). Skala 1:1. Figur 18:3. Armborstfibula daterad till period VI:2 (från Nerman 1935, tafel 37, fig. 372). Skala 1:1. 492

67 Från kragen utgår två punsade pärlbandslinjer som sammanstrålar till en triangelform mitt på bygeln. Triangelytans insida har punsats med en mönsterpuns som har en hästskoform med upphöjda punkter. Slutligen har fibulan brännförgyllts detta moment återkommer vi till lite senare i texten. Det finns delar av ett liknande dekorelement strax innanför brottet, vilket skulle kunna tyda på att fibulan har haft en symmetrisk dekor (se fig. 18:1b). Datering av fibulan Fibulan från Nibble ställer upp ett antal frågeställningar framför allt när det gäller dateringen. Tre argumentationslinjer har följts som ger en datering till övergångstiden folkvandringstidvendeltid; en som grundar sig på fibulans form, en som grundar sig på dekorelementen och en som är grundad på metallsammansättning och dekorationsteknik. Form Fibulor från äldre järnålder folkvandringstid kan ha samma välvning på bygeln, men de verkar generellt sett vara tämligen jämnbreda till skillnad från Nibblefibulan, som är mer päronformad. De närmaste paralleller vi kan finna som har just den formen är de s.k. Husbyspännena från period VII:1, ca e.kr, (fig. 18:2) (Nerman 1969: taf.1, fig. 3; 1975: 9; Björn Ambrosiani, muntlig uppgift). Dekor En dekor som består av stämplar med upphöjda detaljer är, enligt Björn Ambrosiani, typisk för övergången mellan folkvandringstid och vendeltid. Men, menar han, dekoren är inte karakteristisk för just Husby typen, då denna huvudsakligen har dekorerats med fåror och streck. En parallell till Nibblefibulans hästskoformade stämpeldekor kan där emot ses på tafel 37:1, fig. 372 i Nermans Die Völkerwanderungszeit Gotlands från 1935 (fig. 18:3). På ändknopparna till en arm borstfibula från period VI:2 kan man tydligt se en hästskoformad stämpeldekor med fyra punkter. Denna dekortyp är enligt Nerman typisk för period VI:2 och är troligtvis inte äldre (Nerman 1935: 69). Brännförgyllning Fibulans förgyllning är inte heltäckande utan bildar ett mönster. I tvärsnitt (fig. 18:4) framkommer detta också som skillnader i tjocklek på guldskiktet. Guldhalten är drygt 70 %, silverhalten är knappt 10 %, kopparinnehållet ca 1 % och kvicksilverhalten så hög som % (se bilaga 6). Kvicksilverinnehållet är dock det som är det utmärkande draget för förgyllningen och som visar att guldet har blivit påfört med hjälp av kvicksilver eller amalgam. Detta kan mekaniskt göras på några olika sätt, men det gemensamma draget för de olika metoderna är att man hettar upp föremålet (se t.ex. Theophilus 1979:110ff; Serning 1987:90). Vid upphettningen avgår kvicksilver och bildar farliga ångor vilket gör att metoden inte används idag och guldet blir kvar. Vid en sådan brännförgyllning är det dock vanligt att inte allt kvicksilver förångas utan en del blir kvar i guldet. I fibulan från Nibble är kvicksilverhalten så hög som %. Kvicksilverhalter på något lägre nivå, som mest ca 16 %, noterades i förgyllningen av en av de tre figurinerna från folkvandringstid-vendeltid som påträffades i Lunda, Strängnäs sn, Södermanland (Grandin 2003; Andersson m.fl. 2004). Ett silverspänne från Uppåkra har allra ytterst en förgyllning med en guldhalt på ca 84 %, silver 6 %, spår av koppar samt kvicksilver på drygt 7 %. Dessa ämnen har vi noterat också i fibulan från Nibble, men i andra proportioner. Kvicksilver i halter kring % har också observerats i brännförgyllda föremål av kopparlegeringar från Uppåkra sn (Kresten m.fl. 2001). De föremål med brännförgyllning med hjälp av kvicksilver som vi refererat till ovan är från folkvandringstid och vendeltid, där folkvandringstiden bl.a. representeras av det förgyllda silverspännet från Uppåkra. På denna plats har det funnits ett omfattande metallhantverk med en stor produktion av föremål. Tekniken att brännförgylla finns också bekräftad från denna tidsperiod i övriga Norden. Det har sannolikt blivit en vanlig förgyllningsmetod under 300-talet e. Kr. (Anheuser 1997: Spall 2006). Frågor kring silvret En faktor som möjligen kan komplicera dateringen av fibulan från Nibble är att den är tillverkad av silver. Detta bryter mot det generella mönstret för perioden, då flertalet föremål av detta slag är tillverkade av en kopparlegering. Det har länge ansetts att silvret börjar bli dominerande först 493

68 under 700-talet e. Kr., men det är tämligen frekvent också under folkvandringstid (Oldeberg 1943:109ff). Silver var dock i omlopp redan under yngre romersk järnålder, inte bara i form av föremål utan också råämnen i form av tackor har påträffats. Oldeberg (1943) nämner ett exempel från Västergötland som förutom silver också innehåller koppar, liksom fibulan från Nibble. Figur 18:4. I ett tvärsnitt av fibulan framträder en silverlegering med tydlig gjuttextur där en mörkare grå fas formar ett grövre dendritiskt mönster i en ljus mellanmassa. Längs kanten, i de mindre skålformade försänkningar som framträder som orneringen på ytan, förekommer en tunn, gul, zon av annan metall eller legering. I kontakten mellan fyndets kärna och den avvikande ytterkanten finns dessutom en tunn zon med en svagt rosa färg. Foto från mikroskopet. Sammanfattning Det är tydligt att fibulan från Nibble inte är en dussinartikel. Spåren på spännets insida visar att gjutformen har hållit en mycket hög kvalitet, vilket tyder på att fibulan är tillverkad på en plats med ett specialiserat hantverk, som t.ex. Helgö (Lamm 2008:28ff) eller Uppåkra. Baserat på observationerna kring form, dekor och brännförgyllning, så tyder allt på att vi bör förlägga tillverkningstiden för fibulan till övergångsperioden folkvandringstid vendeltid. Att den är tillverkad av silver påverkar inte dateringen på något sätt utan är snarare en fingervisning om att den traditionella uppfattningen om tillgången på metallen kan behöva revideras. 494

69 19. Ugnar för brödbakning och matlagning annika willim Vid Nibble har två områden med lämningar efter ugnar påträffats inom undersökningsytan. De verkar bl.a. ha fyllt en funktion som matlagnings- och brödbakningsugnar. Lämningarna efter dem finns dels på den östra sidan av mittimpedimentet inom delområde E5, där ett ugnsområde kunde urskiljas några meter sydöst om hus H (fig. 19:1a-b), dels inom delområde E1, där en ugn framkom i anslutning till ett kulthus, hus F (se kap. 4 & 7). Detaljerade beskrivningar av anläggningarna som hör till ugnarna finns i bilaga 6. Där presenteras även resultaten från de analyser av ler- och stenprover från ugnarna som gjorts för att belysa frågor om ugnarnas upphettningsgrad, konstruktionsdetaljer m.m. Jämförande studier av liknande anläggningar tillsammans med resultaten av analyserna gör det även möjligt att jämföra de två ugnsområdena, men också sätta dem i relation till liknade undersökta ugnar på andra platser. Olika ugnstyper Ole Stilborg använder sig av begreppet lågtemperaturugnar och detta är ett samlingsnamn för ugnar som värmts upp till högst ca 600ºC 700ºC. Fynd av lågtemperaturugnar har kunnat dateras från yngre bronsålder fram till vikingatid. Sannolikt har de använts för bakning, stekning, torkning och rökning till skillnad från ugnar som använts vid högre temperaturer och som kan kopplas samman med metallhantverk och från me deltiden och framåt bränning av keramik. När någon typ av ugnskonstruktion som inte kan kopplas till keramiktillverkning eller järnframställning påträffas vid arkeologiska undersökningar placeras dessa vanligen i kategorin bakugnar. Men vad definierar egentligen en bakugn? När det gäller forskning kring förhistoriska bakugnar och bröd är Liselotte Bergströms avhandling en viktig källa till kunskap (Bergström 2007). Hon redogör bl.a. för olika typer av ugnskonstruktioner. Generellt kan en uppdelning göras av ugnar som är lerbyggda och de som är stenbyggda. Lerugnar Lerugnar kan delas in i kupolugnar och ugnsklockor. Lerugnar har bestått av flätade grenar och lera. De har haft ett runt golv eller en platta som även kan ha varit nedsänkt i marken (Stilborg 2002:144). Lämningarna efter lerugnar består oftast av en rund, grund grop med en kant av bränd lera. I gropen påträffas ofta träkol och bränd lera i olika skikt och emellanåt även värmepåverkade stenar, vilka kan ha fungerat som någon typ av beläggning eller fundament till ugnen. Till de lerbyggda ugnstyperna kan även ugnsklockorna räknas. En ugnsklocka är en enkel ugnsvariant som har placerats ovanpå en härd eller härdplatta. Det har med andra ord varit en portabel bakugn. Konstruktionen kan liknas vid en upp-och-nedvänd kruka och är i princip en mindre kopia av en lerugn (Bergström 2007:156). Detta är en ugnstyp som av naturliga skäl inte lämnar särskilt många spår efter sig. Den brända leran från denna typ av konstruktion är dessutom mycket svår att skilja från vanlig bränd keramik, varför de kan ha varit vanligare än vad man tidigare har trott. Stenugnar Beläggen för stenugnar från förhistorisk tid är få i jämförelse med de lerbyggda. Belägg finns dock för att sådana har använts vid Helgö och Vallhagar (Bergström 2007:160). De verkar oftast ha varit placerade längs en husvägg och har i dessa fall varit stenbyggda med en fogning av lera. Ugnskomplexet inom delområde E5 Den centrala konstruktionen i ugnskomplexet inom delområde E5 utgjordes av ugn A med tillhörande bakhäll/lerplatta A (fig. 19:1a-b). I bakhällen fanns en större, flat värmepåverkad sten som klätts med lera, vilken förmodligen utgjort ett värmemagasin för ugnen. Under bakhällen togs ett makroprov som analyserades 495

70 a Meter Hus H Figur 19:1a-b. a) Plan över delområde E5 med hus H samt ugnskomplexet. b) Detaljplan av ugnskomplexet. Skala 1:200 respektive 1:50. De gröna fyllda cirklarna A A :200 Fundament Grop Härd Kulturlager Ränna Stenrad Stolphål Syllstensrad Ugnsvägg Ugn Skärvstensförekomst/Lager Stenpackning Skärvstenshög Sten/Berghäll och den fyllda röda fyrkanten markerar läget för skålgropar respektive ett hällristningsskepp. av Jens Heimdahl. I provet framkom rester av bränt bröd alternativt gröt, vilket ytterligare stärker teorin om att ugnen varit avsedd för bakning eller matlagning. Analyser gjordes även av leran till bakhällen/lerplattan. Dessa utfördes av Ole Stilborg vid Keramiska Forskningslaboratoriet i Lund. Resultaten visar att den är gjord av en siltoch finsandrik mellanlera som är glimmerrik. Leran har magrats med krossad, glimmerrik granit. En termisk analys av visar också att godset har utsatts för en maximal temperatur av ºC. För mer detaljerade resultat och diskussion se bilaga 6. I direkt anslutning till A fanns flera anläggningar som kan tolkas som en del av ugnsområdet. Dessa har tolkats som olika typer av aktivitetsytor och avställningsytor. En av dessa var A Denna anläggning tolkades inledningsvis som en ränna belägen under A som låg runt lerplattan. Efter undersökning fick rännan mer karaktären av en plan, utbredd yta och kan ha haft en funktion som aktivitetsyta som kan ha samband med ugn A Den ursprungliga marknivån kan ha fått karaktären av en ränna när man rört sig och arbetat runt ugnen. Även stenpackningen A12626 kan tolkas som en konstruktion som hört till ugn A Anläggningen kan ha fungerat som en avställningsyta i anslutning till ugnen, eftersom den låg i direkt anslutning till konstruktionen. Det är möjligt att man har placerat det färdiga brödet eller keramikkärl med gröt på den upphöjda stenpackningen. Inom området i anslutning till ugnen fanns det indikationer på att det funnits fler bakhällar eller liknande konstruktioner, som t.ex. A Den har tolkats som delarna av en bottenplatta/fundament av samma typ som den påträffade i ugn A

71 A :50 A m Fundament Kulturlager Ränna Stolphål Syllstensrad Ugnsvägg Ugn Stenpackning Skärvstenshög Sten b Tolkning A12188, ugnsbotten/grop Anläggning låg i nära anslutning till ugn A och kan eventuellt tolkas som tillhörande denna anläggning (fig. 19:2). A12188 skulle kunna ha fungerat som värmekälla till ugnen A129048, dvs. anläggningen har hettats upp genom att man eldat i den och värmen har letts in i ugnsdelen genom en kanal. Mest sannolikt är dock att A12188 fungerat som en egen separat ugn och att den avlöst A när denna tagits ur bruk. Geotermometriska analyser gjordes av stenarna, P13574 och P13575, som fanns placerade vid öppningen i anläggningen och båda har varit utsatta för värme men inte i samma omfattning (se bilaga 6 ). Prov har under en viss tid utsatts för temperaturer som överstigit 500 C, men dessa förhållanden har troligen inte rått under någon längre tid. Analyserna av stenens inre delar indikerar istället så låga temperaturer som C. Någon övre temperaturgräns för de yttre delarna av stenen går dock inte att bestämma, eftersom denna bedömning endast bygger på de okulära studierna. En bedömd upphettningstemperatur för hela prov ligger något över de temperaturer som de inre delarna av prov varit utsatta för. Den närmar sig 500 C, vilket är mer jämförbart med de yttre delarna av prov De två stenarna har alltså båda varit utsatta för ungefär samma maxtemperatur, runt 500 C men prov har inte utsatts för dessa förhållanden under någon längre tid. Skillnaden kan bero på att prov har lagts dit efter prov 13574, eller att prov ursprungligen har varit större och de yttre delarna, som skulle ha varit mer värmepåverkade, nu är bortvittrade. Prov kan också ha varit mer exponerad mot värmekällan på grund av dess läge. Alternativt har prov varit täckt av något värmeisolerande skikt, t.ex. lera. 497

72 Figur 19:2. Ugn A12188, undersökt och snittad. Till höger i bild syns träkolsrester i infyrningsgropen. Jämför figur 19:3 för en mer välbevarad lämning. Foto Annika Willim. Tolkning A13145, stenkrets med bottenplatta Anläggning kan vara delarna av någon typ av bottenplatta eller ett fundament till en ugn. Denna tolkning är dock något osäker då de påträffade stenarna inte visade spår efter att ha utsatts för värme. Detta kan emellertid bero på att stenarna har legat skyddade av lera. Anläggningens närhet till och likhet med de två övriga ugnskonstruktionerna i området gör det dessutom rimligt att anta att den verkligen har fungerat som en ugn. I anslutning till bottenplattan framkom även mörkfärgningen A13496 som har tolkats som ett utrensningslager från A Sammanfattande tolkning av ugnskomplexet inom delområde E5 I området strax sydöst om det rituellt och kultiskt använda, hus H, har man anlagt en komplex aktivitetsyta som bl.a. omfattat tre lågtemperaturugnar samt andra typer av anläggningar som t.ex. avställningsytor, vilka på olika sätt ingått i verksamheten. Ugnarna har troligen inte varit i bruk samtidigt, utan avlöst varandra. Ugnskomplexet har förmodligen använts under en relativt lång tid, kanske 1-2 generationer eller år. 14 C-dateringarna från delområde E5 är samstämmiga och placerar aktiviteterna kring kulthuset och ugnarna i tidsintervallet ca f. Kr. Utifrån den stratigrafiska tolkningen kan man förmoda att tyngdpunkten i verksamheten ligger i intervallet f. Kr. (se kap. 4). Ugn A kan ses som resterna av en mindre, relativt välbevarad lågtemperaturugn. Också A12188 samt A13145 kan med stor sannolikhet tolkas som mindre ugnskonstruktioner pga likheter med A Denna konstruktion har haft en lerplatta i botten som varit ca 0,4 meter i diameter. Storleken på denna konstruktionsdetalj avslöjar att den inte varit avsedd för större brödkakor eller annan typ utrymmeskrävande matlagning. Vad har då ugnarna använts till? Det brända bröd- eller grötfragment som framkom under lerplattan i A leder onekligen tolkningen i riktning mot någon typ av brödbakning eller eventuellt matlagning. Kanske har ugnen varit avsedd för en särskild typ av brödbakning med koppling till de ritualer som varit knutna till gravarna och kulthusen inom område E (se kap. 7 & 22)? 498

73 Figur 19:3. Ugn A20505 vid undersökning. Inuti ugnsdelen till vänster i bild syns ett upp till 20 centimeter tjockt siltlager. Genom färgskiftningen i silten syns att delar av den har varit kraftigt upphettad. Till höger en välbevarad infyrningsgrop med en kraftig stenskoning mot ugnen. Foto Leif Karlenby. Ugn A20505 i hus F Ugnen A20505 påträffades i direkt anslutning till den sydvästra långsidan av hus F inom delområde E1 (fig. 19:3). Den avviker från de ovan tolkade ugnarna inom delområde E5 genom att den ligger helt ensam och inte ingår i ett komplex av anläggningar och aktivitetsytor. I konstruktionen, som kan delas in i en ugnsgrop och en intilliggande mindre grop som kan vara en typ av härdgrop eller infyrningsgrop, saknas också den tydliga bakhäll/lerplatta som framkom i ugn A Inte heller framkom rester efter bränt bröd eller gröt som i ugn A Däremot påträffades bitar av bränd lera i anläggningen samt lager med silt, A20159 och A20177, som var värmepåverkade. Ugn A20505 var betydligt bättre bevarad i den bemärkelsen att en djupare ugnsgrop påträffades samt en tydligt lagd stenkrets som avgränsar anläggningen. En intressant konstruktionsdetalj att notera är att ugn A20505 hade vad som kan tolkas som en öppning i konstruktionen som in sin tur låg i anslutning till en mindre grop fylld med träkol och en förkolnad träbit. Eventuellt kan denna ha fungerat som någon typ av värmekälla eller infyrningsgrop till ugnen. En liknande konstruktion framkom i anslutning till ugn A Även denna bestod av en grop med en stor mängd träkol samt resterna efter en större förkolnad träbit. De likheter som finns mellan ugnarna gör det möjligt att ugn A20505 och de inom ugnskomplexet är om inte identiska, så åtminstone av en likartad typ. Det är dock tveksamt om A20505 har använts för bakning eller matlagning. Det är möjligt att den istället bör tolkas som en värmekälla och/eller rökalstrare i hus F (se kap. 7). Paralleller till ugnarna vid Nibble Ett liknande fynd av en bakhäll/lerplatta som den ovan diskuterade ugn A12948 undersöktes vid seminarieundersökningar i Håga, Uppsala, Uppland, våren Där påträffades vad som har tolkats vara en bakhäll med en intilliggande härd, samt en mindre anläggning som var uppbyggd av 499

74 bränd lera och som ingått i en bakugnskonstruktion (Forsberg & Hjärthner-Holdar 1985). Konstruktionen påträffades i botten av ett kulturlager som daterades till mellersta bronsålder. Om man jämför ugnen från Håga med de inom ugnskomplexet inom delområde E5 vid Nibble finns vissa likheter. I Håga var bakhällen ca 0,5 0,4 m stor och var klart påverkad av värme. Den intilliggande leran var även den värmepåverkad. Vid Nibble påträffades i ugn A12948 en större, flat värmepåverkad sten som klätts med lera, vilka tillsammans utgjort bakhällen. Bakhällen var nästintill rund och ca 0,4 meter i diameter. Marken runt hällen var även den värmepåverkad. Utöver dessa likheter fanns det intill ugnskonstruktionen i Håga precis som vid Nibble en härdanläggning i direkt anslutning till bakhällen. Härden vid Håga var ca 0,8 m i diameter med en ca 0,2 m djup och 0,4 m stor härdgrop. En betydligt senare parallell finns från boplatsområdet i Kallerstad, Linköping (Räf 2009). Där påträffades en lågtemperaturugn i en öppning till ett hus. Anläggningen kan dateras till tidsspannet yngre romersk järnålder-folkvandringstid. I ugnen gjordes ett makrofossilfynd av sädesslaget korn och konstruktionen kan med största sannolikhet kopplas till matlagning eller brödbakning. Som man ser av exemplen från Nibble och de ovan diskuterade konstruktionerna tycks lågtemperaturugnar ha använts för brödbakning och matlagning under lång tid, i varje fall från mellersta bronsålder och framåt. Framtida fynd kommer säkerligen att ytterligare fördjupa vår kunskap om denna typ av ugnskonstruktioner och deras användningsområden. Det är då viktigt att naturvetenskapliga analyser av konstruktionsdetaljer, bränningstemperaturer och makrofossil kan komplettera den arkeologiska undersökningen för att utvinna maximalt med kunskap. 500

75 20. Osteologi agneta ohlsson En stor del av det fyndmaterial som framkom vid undersökningen vid Nibble utgjordes av brända människoben. Den största mängden kommer från gravar av olika typ. Brända människoben hittades emellertid även i mindre mängder i stolphål, gropar och huskonstruktioner. I åkermarken, mellan impedimenten, återfanns förhållandevis lite brända ben. Gravarna, som i huvudsak var belägna på impedimenten i blockrik terräng, har bevarats bättre än boplatslämningarna i åkermarken nedanför. Brända djurben förekommer även i det identifierade materialet, men endast i ett fall uppträdde de i en grav; i A under den röseliknande stensättningen A211 hittades fragment av hund (Canis familiaris). I det lager som täckte hela stensättningen återfanns dessutom ett fragment av får/get (Ovis aries/capra hircus). I övrigt förekom de brända djurbenen i andra anläggningar såsom stolphål, härdar och kulturlager. De arter som återfanns här var främst får/get (Ovis aries/capra hircus), nöt (Bos taurus) och svin (Sus domestica). Den relativt begränsade mängden obrända ben utgjordes uteslutande av djurben och har i många fall hittats ytligt vid rensning av olika anläggningar. Sannolikheten för att materialet från dessa anläggningar skulle kunna komma från Ben Oidentifierat (g) Identifierat (g) Bränt 3924, Obränt 122,5 97,3 Summa: 4046,9 1196,3 Tabell 1. Vikt för identifierat och oidentifierat material Art Bränt (g) Obränt (g) Människa 902,8 Får/Get 25,5 Hund 4,3 Nöt 93,1 79,7 Svin 1,2 11,4 Häst 6,2 Summa 1026,9 97,3 Tabell 2. Identifierat material, vikt och art. sentida aktiviteter i området är därför stor. Det obrända material som hittades i t.ex. skärvstenshögen A10 (se tab. 8) kan emellertid med stor sannolikhet hänföras till aktiviteter under yngre bronsålder, eftersom de låg låsta djupare ned i konstruktionen. Förmodligen utgör de matavfall som deponerats avsiktligt (se kap. 5 och 11). I boplatssammanhang brukar ben från nöt, får/get, svin, häst och hund förekomma under bronsåldern. Obränt ben från nöt (Bos taurus), svin (Sus domestica) och häst (Equus caballus) har identifierats inom boplatsområdet, område C vid Nibble. Det är främst tänder som återfunnits, vilka bevaras väl eftersom det består av skelettets hårdaste material, tandemalj. Totalt framkom 5243,2 g bränt och obränt ben vid Nibble, varav 1196,3 g kunde identifieras. Det obrända materialet utgjorde 219,8 gram varav 97,3 gram var i ett sådant tillstånd att det kunde identifieras till art och benslag (se tab. 1-8). Kremeringsprocessen och källkritiska faktorer Brända ben bevaras bättre än obrända eftersom upphettningen förändrar den kemiska sammansättningen i vävnaden. Benvävnaden består av både organiska och oorganiska substanser och vid förbränningen försvinner det mesta av det organiska materialet kollagen. Det vatten som finns i benvävnaden avdunstar. Det oorganiska materialet, calciumfosfat och calciumcarbonat, förbränns däremot inte utan utsätts för en kemisk reaktion som gör att materialet blir hårt och inte kan dra åt sig vatten. Tack vare denna kemiska reaktion blir brända ben mycket tåligare än obrända. Främst kommer de inte att vara lika känsliga för våta eller fuktiga miljöer. De brända benen förblir dock mjuka och formbara tills dess de svalnat helt. Under processen då vattnet försvinner kommer benvävnaden även att krympa och spricka upp. Sprickbildningen ser olika ut för olika benslag beroende på benets uppbyggnad. Längs dessa sprickor kommer benet naturligt att ha sina svaga punkter och utsätts det för tryck eller belastning kommer det lätt att brytas 501

76 sönder, framförallt innan det har svalnat helt. Om man dessutom slänger vatten på elden efter en kremering för att få bålet att svalna fortare, förhindrar man att benen blir hårda och istället spricker de sönder och blir smuliga. Likadant ger en ofullständig förbränning av benmaterialet en lägre hårdhet. Det går lätt att se om benen är väl förbrända eller inte, eftersom en ofullständig förbränning ofta ger dem en blåaktig eller svart färg. Ibland kan man se denna blåfärgning på skalltaksfragment, vilket tyder på att dessa delar haft en dålig syretillförsel vid bränningen. Detta kan bero på att den döde lagts direkt på marken, vilket talar för att bålet inte haft någon mer omfattande underbyggnad. Alla kroppsdelar kommer på detta sätt inte att utsättas för elden i lika hög grad. En fullständig förbränning ger en vit färg. Brända ben kan dock, liksom obrända ben, färgas av jorden de ligger i, liksom de även kan färgas av sot och träkol från bålet. Mängden ben som man återfinner i brandgravar varierar stort. Benmaterialet kan variera från något gram till flera kilo. Mängden kan naturligtvis bero på hur många individer som gravlagts i en och samma grav. Hör det till traditionen att bränna djur tillsammans med människor på bålet påverkas mängden ytterligare. En förklaring till varför benmängden varierar och bevaras olika i brandgravar kan vara att man har behandlat gravbålen på olika sätt vilket lett till att förbränningsgraden varierat. Skelettet hos ett barn är dessutom mycket bräckligare än hos en vuxen individ, vilket leder till att det mindre och tunnare skelettet förbränns lättare, fragmenterar i mindre bitar och lättare löses upp. Vad som i övrigt kan ha påverkat mängden är hur omsorgsfull man varit när man plockat ut benen från bålplatsen. Av stor betydelse har även varit om man valt att endast plocka ut vissa benslag för att placera i graven. Ämnet har diskuterats tidigare och otvivelaktigt är det så att inte alla ben från den kremerade individen hamnar i graven (se bl.a. Sigvallius 1994; Kaliff 1997; 2007). Eftersom vikten på de brända benen efter en vuxen individ uppgår till ca 2-2,5 kg, framstår det klart att endast en bråkdel har hamnat i bronsålderns brandgravar. Trots att andra faktorer som bevaringsgrad, hantering av gravbålet samt uppsamling efter kremering påverkar resultatet, blir inte förlusten av ben tillfredsställande klargjord. Sannolikt har brända människoben även använts i andra rituella sammanhang, alternativt deponerats eller spritts i andra miljöer än den typiska gravplatsen (se kap. 5 & 11). Många har diskuterat om brända ben har krossats efter kremeringen (se bl.a. Gejvall 1948; Sigvallius 1994; Kaliff 1997; 2007). Storleken på benfragmenten är naturligtvis ett förhållande som inverkar på hur väl ett material bevaras och ben som placeras i en behållare eller ett keramikkärl bevaras bättre än de ben som ligger spridda i ett lager. Undersökningsmetod och hantering vid undersökningen har också en stor betydelse för vad som kommer att bli möjligt att analysera efter framprepareringen. Många faktorer påverkar således hur ett material ser ut och vilka förutsättningar det har för att kunna återfinnas under arkeologiska undersökningar. Om man har tillgång till osteologisk sakkunskap under själva framprepareringen i fält kan man på ett bättre sätt ha kontroll över hur stor del av fragmenteringen som skett vid undersökningstillfället. Vid nedläggningen har benfragmenten förmodligen i många fall varit minst 5 10 cm stora, men bl.a. påverkan från tyngden av en eventuell stenpackning har försvagat materialet och i många fall har dessutom benfragmenten gått av i mycket mindre bitar vid framprepareringen. Detta leder fram till en situation där en majoritet av benen utgörs av 1 2 cm stora fragment när de till slut hamnar på osteologens analysbord. Fragmenten under luppen Vid förbränning spricker olika benslag på olika sätt. Tack vare den kunskapen, kan man vid analys även identifiera mycket små fragment som inte uppvisar några tydliga morfologiska särdrag. Främst identifieras skalltak och delar från kranium, underkäke, tandrötter, lårben och skenben. Ofta hittas också delar från ryggrad, skulderblad, händer och fötter. Utöver dessa delar brukar ett analyserat material också innehålla rörbensfragment. Det är delar från armar och ben som på grund av storlek, morfologisk karaktär, sprickbildning och vridning eller avsaknad av sprickor, inte går att särskilja från varandra. Skalltaksfragment har genom sitt speciella utseende en tendens att dominera bland de identifierade fragmenten. Dessutom kommer identifieringen till större del att bestå av de fragment som bevaras bäst, den kompakta benvävnaden. De spongiösa, (svampaktiga) porösa delarna av skelettet, som t.ex. kotor, bäckenben samt ledändar, kommer att hittas i mindre utsträckning. En osteologisk analys av en grav återspeglar både vilka delar av den förhistoriska människan man har valt att placera i graven och vilka fragment som är osteologiskt möjligt att identifiera. Det är inte uteslutande kvantiteten som är avgörande för hur mycket information man kan utvinna ur ett benmaterial. Avgörande för en analys är att återfinna de rätta fragmenten. 502

77 Grav Id vikt (g) Total vikt bränt (g) Ålder (år) Kön Antal Djur A10 44,6 146, Kvinna? 1 A20/ ,9 628, A21 0,2 27, A200 19,6 29, A211:500 4,7 33, A211: ,2 79, A211: ,2 129, Man 2 A211: ,05 817, Kvinna? 1 A211: ,75 454, Man 1 A211: ,5 29, Kvinna? 1 A211: , Man 1 Hund A221 7,5 24, A225 61, A230 27,9 215, A252 15,7 78, Kvinna?? 1 Summa 756,6 3693, Tabell 3. Identifierad vikt, total vikt, ålder- och könsbedömning av benmaterialet i gravar. Spår av kremerade människor i stensättningar och skärvstenshögar Sammanlagt har ben från människa hittats i 15 anläggningar och lager som kan tolkas som regelrätta gravar. I dessa har totalt 17 individer identifierats. Två av gravarna, A12316 och A225, innehöll dubbelbegravningar. Totalt har 7 av de 17 individerna kunnat könsbestämmas; 4 kvinnor (3 med viss reservation) och 3 män. En ung vuxen (15-20 år) återfanns, men inga säkert identifierade barn fanns i materialet (se tab. 3). De brända benen i gravarna låg i många fall spridda i olika lager. Förutom i två fall, A225 och A252, gick det inte att urskilja någon korrekt anatomisk spridning bland dessa, utan fragment från kroppens alla delar låg blandade med varandra. I A225 och A252 kunde man däremot se att en del av de brända benen låg i anatomiskt riktigt läge med kraniedelar på ett ställe och rörben fördelade över en förhållandevis större yta, vilket skulle kunna motsvara resterna efter en kropp som kremerats i utsträckt läge (jmf Arcini 2007:175ff för liknande exempel). Skalltaksfragment utgjorde den största delen av de identifierade fragmenten i gravarna, medan förhållandevis få fragment av lårben, skenben, fingrar och tår hittades. De 15 anläggningar och lager som tolkats som gravar har antingen täckts av eller grävts ned i olika typer av stensättningar eller skärvstenskonstruktioner (se kap. 5). I flera fall är det emellertid svårt att definiera dessa konstruktioner eftersom deras uppbyggnad och materialet som ingår varierar. Så t.ex. finns det flera exempel på stensättningar som täckts med skärvsten och som därför karakteriserats som skärvstenshögar vid en första bedömning (se kap. 5 för diskussion). Följaktligen kan det ibland vara svårt att avgöra om en skärvstenshög endast är en skärvstenshög eller om det kanske är en stensättning med skärvstenshögsliknande utseende. Tolkningsalternativen är många och frågan är hur meningsfull en kategorisering av denna lämningstyp egentligen är. Den klassiska tolkningen av skärvstenshögar är att det rör sig om avfallshögar på eller i utkanten av boplatser. Att avgöra vilken typ en skärvstenshög hör till kan endast uppnås genom att man undersöker den. Problematiken är dock djupare än så, som framgår av diskussionen i kapitel 5 och 12. Vid Nibble undersöktes tre konstruktioner som hade likheter med skärvstenshögar, A10, A20/A250 och A21, men som innehöll gravar med brända ben. Anders Kaliff (1995) menar att skärvstenshögar skulle kunna vara uppbyggda av skärvsten från bålfundament. Han menar även att den skärviga och sönderbrända sten som ofta finns på gravfält kan vara rester av bålplatser som blivit bortröjda för nästkommande kremering. Gravarnas utseende och innehåll A10 Skärvstensgraven/skärvstenshögen med grav var belägen inom område C strax väster om mittimpedimentet, område E. Den låg på plan lermark, och hade en kantkedja samt en inre, spiralliknande 503

78 stenkonstruktion. Denna täcktes av åtminstone två lager skärvsten av olika karaktär (se kap. 5). De brända människobenen hade grävts ned i konstruktionens västra del och placerats relativt ytligt i en grop. Bengömman innehöll 146,8 g brända ben, varav 44,6 g kunde identifieras. Benen kommer från en vuxen kvinna?, år gammal. Brända ben från graven har 14 C-daterats till tidsintervallet f. Kr. A20/A250 Skärvstensgraven/skärvstenshögen med grav var belägen inom den nordvästra delen av område F, delområde F1. I mitten av konstruktionen fanns ett fragmenterat keramikkärl. Brända ben fanns både i anslutning till detta och spridda runt omkring i fyllningslagret. I den södra delen av konstruktionen, under stenkonstruktionen och skärvstenslagret framkom ett svart lager, A140408, som förmodligen utgör lämningarna efter gravbålet. Gravgömman innehöll 628,25 g brända ben, varav 109,9 g kunde identifieras. Benen kommer från en vuxen individ, år gammal. Könet var obestämbart. Brända ben från graven har 14 C-daterats till tidsintervallet f. Kr. A21 Skärvstensgraven/skärvstenshögen med grav var belägen inom område F, delområde F1, i en nordlig sluttning i anslutning till kal berghäll. Den har blivit skadad av sentida ingrepp i den centrala delen. Brända djurben förekom spritt i ett mycket svart och sotigt lager som huvudsakligen låg över den södra och västra delen av skärvstenspackningen. Detta kan troligen vara lämningar efter gravbålet. Fragment av människa har identifierats från högens södra del. Den totala vikten på de brända benen var 27,8 g, varav 0,2 g kunde identifieras. Benen kommer från en vuxen individ, år gammal. Kön var obestämbart. Graven har 14 C- daterats till f. Kr. A200 Blockgrav med kantkedja och en stenpackning lagd söder om ett stenblock. Graven var belägen inom den östra delen av område D och utgjorde den enda tydliga gravkonstruktionen på detta impediment. Graven innehöll 29,7 g brända varav 19,6 g kunde identifieras. Benen kommer från en vuxen individ (35-89 år) som inte har gått att könsbestämma. En 14 C-datering av brända ben placerar graven i tidsintervallet f. Kr. A211 Den stora, röseliknande stensättningen A211 som dominerade krönet av mittimpedimentet, område E, innehöll i sin övre del två tydliga och välavgränsade gravgömmor med en individ i varje; en vuxen man, år i A127230, samt en ung vuxen kvinna?, år i A (se tab. 3 & 4). De har 14 C-daterats till f. Kr. respektive f. Kr. Sjukliga förändringar och förslitning kan ses hos mannen i A genom benpålagring på lårbenets skaft samt benminskning vid en alveol i underkäken, troligen på grund av inflammation. Tolkningen av stensättningen A211 som helhet är dock betydligt mer komplex (se kap. 4 & 5). Redan när torven lyftes bort och en första rensning genomfördes, började brända ben att dyka upp (fig. 20:1). Efter ytterligare rensning visade det sig att brända ben låg spridda över stensättningen, utan någon riktigt tydlig avgränsning. En förtätning av benmaterialet kunde emellertid ses vid den mellersta och södra delen av konstruktionen. Benen visade sig vara spridda både över och mellan den småstenpackning som fyllde hela stensättningen (tab. 3, 4 & 5). Under stensättningen kunde ytterligare fyra tydliga koncentrationer med brända ben urskiljas, A12316, A12214, A och A (se tab. 3). De tre förstnämnda skulle utifrån sin utformning, fyllning och benförekomst kunna tolkas som gravbålsrester med gravar i anslutning. I tillägg till de fyra gravarna kommer ett benlager, A500, som identifierades vid den efterföljande arkeologiska analysen. Detta var endast ett löst sammanhållet benlager och inga spår av bålrester kunde iakttas. Intressant nog kan man utifrån 14 C-dateringar, fynd och inbördes placering se att de fem gravarna under stensättningen har anlagts med början från öster med A500 som grundargrav. Därefter har man anlagt en grav ungefär vart hundrade år och placerat dem så att en halvcirkel som löper åt väster bildats (se kap. 4 & 5). Detta har skett under tidsintervallet f. Kr. Stensättningen A211 har anlagts först kring 700 f. Kr. och då utgjort markering för mannen i centralgraven A Man har således utnyttjat ett känt gravläge där förfäderna har begravts långt tidigare (se kap. 22). Anläggning A A Individ Man år Kvinna? år Tabell 4. Tydligt avgränsade gravnedläggningar i övre delen av stenpackningen i A

79 Graven A500 innehöll 33,9 g brända ben varav 4,7 g kunde identifieras. Benen kommer från en vuxen individ, år gammal. Kön var obestämbart. En gravgåva i form av en krumkniv (F1607) hade lagts ned med den döde. Krumkniven kan typologiskt dateras till bronsålderns period II-III, vilket överenstämmer med 14 C-dateringen av brända människoben till tidsintervallet f. Kr (se kap. 4 & 16). Nästa begravning utgjordes av A12316, som innehöll 129,2 g brända ben varav 18,2 g kunde identifieras. Graven innehöll lämningarna efter två personer, respektive år gamla. Den sistnämnde kunde bestämmas som man. En 14 C-datering av brända ben placerar graven i tidsintervallet f. Kr. Under tidsintervallet f. Kr. anlägger man en brandgrav, A12214, precis väster om A I denna framkom 79,3 g brända ben varav 7,2 g kunde identifieras. Graven innehöll lämningarna efter en år gammal individ, kön obestämbart. Nästa grav i ordningen var A129329, vilken innehöll 29,8 g brända ben varav 5,5 g kunde identifieras. Benen kommer från en år gammal kvinna?. Graven innehöll en bronspincett (F1605) som typologiskt kan placeras i bronsålderns period III-IV (se kap. 16). Slutligen anläggs graven A12360 längst i väster. Den innehöll 638 g brända ben, varav 65,1 g kunde identifieras. Benen kommer från en vuxen man, år gammal. Dessutom fanns det brända benfragment av en hund (Canis familiaris). Detta är det enda exemplet på att man begravt ett djur tillsammans med en människa vid Nibble. Förutom hunden har man bl.a. lagt ned en bronspincett (F1606) som typologiskt kan dateras till bronsålderns period IV. Detta överensstämmer väl med 14 C-dateringen gjord på brända ben till tidsintervallet f. Kr. (se kap. 16) Stensättningen förefaller efter en sammanfattande osteologisk och arkeologisk bedömning innehålla eller täcka begravningar av åtta personer gravlagda i sju åtskilda konstruktioner (se tab. 3). I en grav, A12316, fanns lämningar efter Anläggning A A A12316 A12214 A500 Individ Kvinna år Man år Man år + ung vuxen Vuxen år Vuxen år Tabell 5. Anläggningar identifierade under den röseliknande stensättningen A211. två personer. Gravarna har konstruerats under en period på cirka 1000 år, från f. Kr. Den långa tid som passerat från den första begravningen till den sista gör det troligt att vi i gravarna kan se exempel på förändringar i gravskick. Den stora mängden benfragment i den röseliknande stensättningen som till stora delar förblev oidentifierade utgör ett intressant problem i sammanhanget. Frågan är om de utgör de spridda resterna av de redan identifierade individerna eller om det rör sig om ben från ytterligare individer utan klart definierad grav- eller bålplats, som har spritts ut över stensättningen. Strax norr om A211 fanns en rektangulär stenplattform, A246, som var fylld med ett tjockt lager bålmönja. Det är troligt att en eller kanske flera av de kremerade döda i närområdet har bränts på denna plats. Genom sitt läge antyder i alla fall anläggningen att mannen i den centrala graven A har bränts där (se kap. 4 & 5). A221 Urnegraven A221 var belägen inom den norra delen av område E, delområde E7, strax norr om den grotta som bildats naturligt av ett antal stora flyttblock (se kap. 4 & 5). På berghällen norr och nordöst om graven hade man ristat in bl.a. ett skepp, en fotsula samt ett större antal skålgropar (se kap. 9). Troligen har man krossat ett keramikkärl med brända ben och spritt ut detta i den naturliga moränen mellan stenar och block. Graven innehöll totalt 24,7 g brända ben varav 7,5 g kunde identifieras. Benen kom från en år gammal individ vars kön inte gick att bestämma. En 14 C-datering av de brända benen placerar graven i tidsintervallet f. Kr. A225 Den skeppsformade stensättningen A225 var belägen inom den norra delen av område E, delområde E3, på en sluttning ned mot kal berghäll. Liksom för den ovan beskrivna röseliknande stensättningen A211 framkom brända ben mycket ytligt vid den första rensningen. De brända benen var spridda över hela konstruktionen, dock med en viss koncentration till den nordöstra delen. Någon riktigt tydlig bengömma gick emellertid inte att identifiera. Graven innehöll 361 g brända ben, varav 61,7 g gick att identifiera. Benen kommer från två vuxna individer, år gamla som inte har gått att könsbestämma. Troligtvis har man bränt de två individerna samtidigt på ett gravbål som byggts upp på plats. Efter kremeringen har man troligtvis plockat ut vissa av de brända benen och placerat dem i den nordöstra delen av gravbålet, för 505

80 att sedan täcka allt med den skeppsformade stensättningen. Gravgåvorna har bestått av bl.a. en ring av skiffer (F1998) och ett skifferbryne (se kap. 14 & 15). En 14 C-datering av brända ben placerar graven i tidsintervallet f. Kr. A230 Stensättningen var belägen i ett krönläge på det västra impedimentet, delområde F2. Även i denna stensättning hittades de brända benen spridda i ett lager, men här var de dock till största delen koncentrerade inom en inre halvcirkelformad kantkedja, fylld med skärvig sten. Graven innehöll brända ben från en vuxen individ (18-89 år), kön obestämt. I ett tidigt skede vid rensningen av stensättningen framkom en spiralnål av brons (fnr. 777), som kan dateras till bronsålderns period V-VI (se kap. 16). Nordöst om kantkedjan hittades en grop, A4094, med en svart, sotig fyllning i anslutning till en sprucken, relativt flack sten. Gropen kan utgöra resterna efter luftgropen i ett gravbål (se diskussion hos Arcini 2007; Arcini m.fl. 2007). A252 Graven var belägen inom område E, delområde E6, strax öster om stensättningen A211. I denna blockgrav med stenpackning låg benen spridda i ett lager vid stenblockets norra sida. En anatomisk riktig fördelning kunde urskiljas bland de brända ben som låg spridda i lagret, varför detta måste vara bålplatsen. Delar från skalltak och kranium låg i den västra delen av stenpackningen och fragment av rörben låg i den östra delen. Graven innehöll 78,5 g brända ben varav 15,7 g kunde identifieras. Benen kommer från en vuxen individ, år, som med stor osäkerhet har bedömts till kvinna. Brända ben från graven har 14 C-daterats till tidsintervallet f. Kr. och den är därmed ungefär samtida med den sista begravningen i den intilliggande stensättningen A211. Deponering av brända ben i kulthus/dödshus och inom aktivitetsytor Inom flera aktivitetsytor och i flera av de rituellt och kultiskt använda byggnaderna fanns det deponeringar eller nedläggelser av brända människo- och djurben (se kap. 11). Strax väster om den röseliknande stensättningen A211 påträffades vad som tolkats som ett kulthus/dödshus, hus F (se kap. 7). Innanför ytterväggen i öster samt i ett stolphål och en grop återfanns brända fragment av människa (se kap. 4). Fragmenten utgörs av delar från kranium. I anläggningarna hittades även djurben. Övervägande delen av fragmenten var eroderade och smuliga. Både brända och obrända djurben förekom. Bland det brända materialet som med säkerhet kan knytas till hus F fanns endast fragment av får/get. Inom delområde E5 gjordes ett anmärkningsvärt fynd bestående av en offernedläggelse i det stora stolphålet A11661 som låg precis intill hus H. Nedläggelsen innehöll bl.a. brända djurben och en pilspets i flinta (F1730) (se kap. 7 & 14). Endast ett benslag hade valts ut för att offras, språngbenet (talus) som utgör ett av fotledsbenen i de bakre extremiteterna (tab. 6, 7 & 8). Alla fragment var väl förbrända och vita. Språngbenen hade valts ut från två arter, nötboskap (Bos taurus) och får/get (Ovis aries/capra hircus). Benslaget är mycket lika för dessa arter, men minst 5-6 gånger större hos nötkreatur. Språngbenen var fragmenterade men gick att sätta ihop. Benen hade inte krossats innan nedläggning utan har fragmenterats av andra, yttre faktorer. Minst sex och möjligen så många som åtta stycken Art Benslag Fragment Får/get 1:a halskotan 1 Får/Get Bäckenben 3 Får/Get Mellanhandsben 1 Får/Get Språngben 13 Får/Get Mellanfotsben 3 Gris Hälben 1 Hund Tänder 2 Hund Underkäke 1 Hund Svanskota 4 Hund Fotledsben 1 Hund Mellanfotsben 1 Hund Tåben 3 Nöt Tänder 1 Nöt Horn 3 Nöt Revben 1 Nöt Språngben 31 Nöt Mellanfotsben 3 Tabell 6. Brända djurben i materialet. Art Benslag Fragment Får/Get Tänder 1 Gris Tänder 10 Gris Underkäke 6 Häst Tänder 1 Nöt Tänder 61 Nöt Underkäke 12 Nöt Revben 1 Tabell 7. Obrända djurben i materialet. 506

81 Lager/ Fnr Bränd Art Benslag Kontext Anläggning A ja Får/get 1:a halskotan 1 hel (atlas) Nöt Tänder 8 fr. (dens, talonger) Nöt Underkäke 11 fr. (mandibula) Nöt Tänder 2 fr. (dentes) Nöt Tänder 8 fr. (dentes talonger) Nöt Tand 1 fr. (dens) Gris Underkäke 5 fr. (mandibula) Gris Tänder 7 fr. (dentes: P-5 st, M- 1 st, C-1 st.) Nöt Revben 1 fr. (costa) Nöt Tand 1 fr. (dens rot) Nöt Tand 1 fr. (dens talong) Nöt Tand 1 fr. (dens talong) Nöt Tand 17 fr. (dentes talong) Gris Underkäke 1fr. (mandibula) Gris Tänder 3 fr. (dentes: P-2 st,i- 1 st.) Hus B Ja Nöt Tand 1 fr. (talong) A Får/Get Tand 1 fr. (dens, M2 sin) A Ja Får/Get Bäckenben 3 fr. (coxae, ilium) A Ja Får/Get Språngben 1 fr. (talus) Ja Får/Get Mellanfotsben 1 fr. (metapodium distal ledrulle) A Ja Hund Underkäke 1 fr. (caput mandibulae) Ja Hund Tänder 2 fr. (dentes) Ja Hund Svanskota 3 fr. (vertebrae caudalis) Ja Hund Fotledsben 1 fr. (carpal, cr+ci) Ja Hund Mellanfotsben 3 fr. (metapodium caput) Ja Hund Tåben 3 fr. (phalanx I 1 fr, phalanx II 2 fr.) Ja Hund Svanskota 1 fr. (vertebra caudalis) Ja Får/Get Mellanfotsben 1 fr. (metapodium distal, condyl) A Ja Nöt Mellanfotsben 1 fr. (metacarpal proximal ledyta) A Nöt/får/get Tand 8 fr. (dens talonger) Ja Får/Get Mellanfotsben 1fr. (metapodium distal ledyta) A Nöt Tand 8 fr. (dens talong molar) Häst Tand 1 fr. (P/M del av krona) Nöt Tand 6 fr. (dens talong molar) Nöt Tand 17 fr. (dens talong molar) Nöt Tand 4 fr. (dens talong) A Nöt Tand 5 fr. (dens talonger) Ja Får/Get Språngben 2 fr. (talus sin 1 fr, talus dx 1 fr.) Ja Nöt Språngben 10 fr. (talus sin 1 fr, talus sin/ dx 9 fr.) Ja Får/Get Språngben 10 fr. (talus sin 2 fr, talus dx 8 fr.) Ja Nöt Språngben 20 fr. (talus sin 10 fr, talus dx 3 fr, talus sin/ dx 7 fr.) Ja Gris Hälben 1 fr. (calcaneus dx) Ja Nöt Horn 1 fr Ja Nöt Horn 1 fr Ja Nöt Horn 1 fr Nöt Tand 1 fr. (talong) Ja Får/Get Mellanhandsben 1 fr. (metacarpal diafys) Ja Nöt Språngben 1 fr. (talus dx 1fr, sin/dx 6 fr.) Ja Nöt Revben 1 fr. (costa) Nöt Underkäke 1 fr. (mandibula vid främre premolar) Tabell 8. Benslag och djur i kontexter, anläggningar och lager. 507

82 språngben från får/get och minst två från nötboskap har hittats i stolphålet. Språngbenen kommer följaktligen från åtminstone 4 fyra stycken får eller getter (12 fragment från både höger och vänster sida) samt från åtminstone ett nötdjur (30 fragment från både höger och vänster sida). Intressant nog fanns ett liknande fynd i rännan A som låg kring ugnen A12188, också inom delområde E5, där man placerat språngben (talus) från nötkreatur och mellanfotsben (mc, från främre extremitet) av får/get. Det innebär att fynden av talusben ligger koncentrerade till ett litet område inom samma aktivitetsyta som det rituellt och kultiskt använda hus H och lågtemperaturugnarna (se kap. 4, 7, 11 & 19). Med största säkerhet har benelementen valts ut för sin speciella form och sannolikt haft en rituell funktion. En trolig tolkning är att språngbenen, även kallade astragalus av grekerna och talus av romarna, använts som spelbrickor. I Dictionary of Greek and Roman Antiqueties (1875) finns beskrivet att en uppsättning av dessa spelbrickor bestod av fyra eller fem ben, beroende på vilket syfte spelet hade. En variant var att kasta upp benen i luften och se i vilket läge de hamnade när de landade. Beroende på vilken sida benen hamnade fick man olika poäng. I vissa fall kunde varje sida dessutom vara markerad med en symbol eller en siffra. Man kan alltså beskriva leken som en föregångare till tärningsspel, men det finns även beskrivet att benen kunde användas för spåkonst. Det är intressant att se att man vid det närbelägna Apalle har hittat ett språngben med streck på benets olika sidor. På en av sidorna finns dessutom en fisk avbildad (Ullén 2005: 207, fig. 131). Gravbålens placering och konstruktion Frånvaron, eller snarare den faktiska närvaron av bålplatser på gravfält från yngre bronsålder, har nyligen diskuterats av bl.a. Caroline Arcini (2007), som med hjälp av ett välbevarat material från Gualöv i nordöstra Skåne kunnat studera detta problem närmare. Arcini menar att man vid undersökningen vid Gualöv har funnit svaret på hur och var man brände sina döda under yngre bronsålder. På gravfältet vid Gualöv har man funnit lämningar som tyder på att varje individ kremerades på en individuell bålplats och att gravnedsättningen i de flesta fall har gjorts i eller i direkt anslutning till bålplatsen (Arcini m.fl. 2007). Anders Kaliff (1997) har också diskuterat frågan kring var bålplatserna har varit belägna och hur de har varit konstruerade. Han menar att kremeringarna på respektive gravfält kan ha utförts på en gemensam bålplats som använts upprepade gånger. Vid rapporteringen av gravfältet i Ringeby i Östergötland (1995) beskrivs två sådana konstruktioner som kan tolkas som lämningar efter gemensamma bålplatser. Naturligtvis är det svårt att göra generella tolkningar av hur och var kremeringarna har utförts och hur gravläggningarna har gått till under yngre bronsålder i Skandinavien. Det har med största säkerhet funnits en variation mellan olika delar av området och dessutom kanske också mellan olika åldersklasser, kön och sociala grupper. Det är emellertid tydligt att det vid Nibble finns minst åtta gravnedsättningar som har lämningar efter gravbål i nära anslutning; A12316, A12214, A placerade under stensättningen A211 samt A20/A250, A21, A225, A230 och A252. Möjligheterna att hitta dessa bålplatser är till stor utsträckning beroende av hur terrängen och bevaringsförhållanden ser ut vid respektive gravsättning eller gravfält. Dessutom är naturligtvis möjligheterna att identifiera lämningar efter gravbål beroende av hur dessa har varit konstruerade. Om det har rört sig om individuella bålplatser som endast bestått av enkla träkonstruktioner som placerats direkt på marken och inte haft någon luftgrop, så blir det inte så mycket kvar efter en tid, speciellt inte om den lämnats exponerad för vind och regn under en längre tidsperiod. Detta gäller i synnerhet om gravnedläggningen och uppförandet av en eventuell överbyggnad av något slag inte gjorts inom samma område som kremeringen ägt rum. Spår efter gemensamma bålplatser finns endast i ett fall vid Nibble. Det rör sig om en stenkonstruktion, A246, som har anlagts direkt intill den norra delen av den röseliknande stensättningen A211 (se kap. 4 & 5). Här har förmodligen åtminstone mannen i centralgraven i denna stensättning kremerats. Djur i grav och/eller på bål Under bronsåldern figurerar djur mycket sparsamt i brandgravsammanhang och i de flesta fall tycks människorna ha bränts ensamma på gravbålet. I de fall då det finns djurben i gravgömman så är får eller get vanligast, men i sällsynta fall finns det även hundben (se bl.a. Arcini 2007). I förekommande fall är det främst mindre delar av djuren som hittas och ofta bara några enstaka fragment. Vid Nibble har brända ben av hund hittats tillsammans med ben från en vuxen man i graven A129360, som låg under stensättningen 508

83 Figur 20:1. Arbetsbild från undersökningen av den röseliknande stensättningen A211. Avtorvningen har avslutats och de första fynden av brända ben har gjorts. Foto Anna Östling. A211. De fragment som identifierats av hunden kommer från underkäken, tänder, svanskotor, fotledsben, mellanfotsben och tåben (se tab. 6 & 8). Det rör sig följaktligen om fler fragment och benslag än vad som brukar vara vanligt. Fragmenten representerar dock inte delar från djurets alla kroppsregioner, men däremot utgör de delar av benslag som är kompakta och därmed bevaras bättre. Dessutom har fragmenten en morfologi som gör dem lätta att känna igen och därmed att identifiera och plocka ur bålet. I det lager som täckte hela stensättningen återfanns dessutom ett bränt fragment av får/get (Ovis aries/capra hircus) samt ett fragment av hund (Canis familiaris). Sammanfattning av begravningsritualen vid Nibble I flera fall har man bränt de döda på ett gravbål som uppförts endast för en kremering. Det är dessutom tydligt att man bara har samlat ihop en viss mängd av de brända benen efter kremeringen och grävt ned dem antingen i eller i nära anslutning till gravbålet. I enstaka fall har man istället placerat de brända benen i en koncentration på ytan av gravbålet. Detta är fallet i gravbålet under stensättningen A225 inom delområde E3. Det enda exemplet på ett tydligt uppbyggt fundament för ett gravbål är en stenplattform, A246, som uppförts i direkt anslutning till den röseliknande stensättningen A211 (se kap. 4 & 5). På denna plattform har man med stor sannolikhet bränt den man som sedan har gravlagts centralt i stensättningen. Urvalet av ben efter kremeringen tycks ha skett på ett sätt som i mycket påminner om hur man gjort på många andra gravfält i östra Mellansverige under bronsåldern. Kraniedelar tycks vara överrepresenterade, men detta kan i och för sig bero på att dessa är lättare att identifiera vid en osteologisk analys. Endast i ett fåtal fall har man plockat ur större mängder av de brända benen från gravbålet. Oftast har man nöjt sig med att deponera en mindre mängd i själva gravgömman. I de flesta fall har de utplockade brända benen bara lagts i en liten koncentration eller grop, men i ett fåtal fall har man placerat dem i ett 509

84 keramikkärl. Keramikkärlen var samtliga starkt fragmenterade, vilket skulle kunna vara en efterdepositionell effekt av naturpåverkan under lång tid. Mycket tyder emellertid på att man krossat keramikkärlen vid gravnedsättningen, kanske som en del av begravningsritualen. Vad det gäller gravgåvor så förekommer det sparsamt vid Nibble. Oftast rör det sig om enstaka keramikskärvor, stenföremål eller bronsföremål. Djurben förekommer endast i undantagsfall i gravgömman och i det enda fall då sådana har kunnat identifieras vid Nibble rör det sig om brända ben från en hund. Detta är en bild som överensstämmer väl med hur det ser ut i andra liknande material från östra Mellansverige. I de flesta fall har man uppfört någon form av markering eller gravmonument över bålplatsen och gravgömman. Oftast har man byggt en stensättning eller skärvstenshögsliknade konstruktion, men undantag finns (se kap. 5). I enstaka fall har man möjligen markerat graven med en rest träpåle. Endast i undantagsfall har man lämnat graven helt utan någon form av markering. 510

85 21. Norra Mälardalen under bronsåldern En landskapsarkeologisk analys Jonathan Lindström Syftet med detta kapitel är att skissera en bild av bronsålderssamhällets förändring och utveckling i norra Mälardalen. I första hand behandlas Uppland samt Västmanland, men utblickar görs också mot Södermanland och Närke för helhetens skull. Viktiga frågor som tas upp är hur bebyggelsen och samhället i Mälardalen har varit organiserat och hur detta har förändrats över tiden. Dessutom diskuteras hur lokalsamhället i området kring Nibble kan sättas in i detta sammanhang och hur Mälardalen förhåller sig till andra närliggande regioner i norra Europa. Topografi, strandförskjutning och kommunikationsleder Många av den nordiska bronsålderskulturens centralområden präglas av ett kustnära läge, vilket har underlättat sjökommunikationer och långväga kontakter över stora avstånd. Norra Mälardalen är inget undantag i detta hänseende. Eftersom Mälardalen har genomgått stora förändringar pga landhöjningen parallellt med att havsnivån varierat, är det viktigt att ha en god bild av områdets fysiska utveckling. Genom en metod utvecklad vid SGU (muntlig uppgift Leif Andersson, SGU) finns nu strandnivåkartor tillgängliga som tar hänsyn till strandförskjutningens olika hastighet i olika delar av området. Två strandnivåstudier som är giltiga för norra Mälardalen finns nu tillgängliga; dels en för den senare hälften av period II, dvs f. Kr., dels en för den tidigare hälften av period V, dvs f. Kr. De gör det möjligt att med större säkerhet än tidigare studera fördelningen av land och vatten och kommunikationsledernas utveckling under bronsåldern. Området kan övergripande delas in i två delar med olika topografiska och naturgeografiska förutsättningar (fig. 21:1). En fastlandsdel sträcker sig från det inre av Mälarviken och österut mot Ålands hav. På breda, flikiga uddar längs med denna fastlandskust finner vi bronsålderns centralzon på en sträcka av ca 120 km, uppdelad på fem storbygder (se nedan). Storbygderna koncentreras från väster till öster i områdena kring Köping, Västerås, Enköping, Uppsala och Lena. Perifert, ca 40 km norr om Uppsala och Lena, ligger dessutom en storbygd kring Tierp, som hade sin sjötransportled längs en havsvik som sträckte sig i nordlig riktning. Den mynnade ut vid Upplands nordkust ett drygt tiotal kilometer mot norr. Den bygd Nibble ligger inom har utgjort en del av storbygden kring Enköping. En analys av fördelningen av fornlämningar av olika typ visar att den legat i den västra delen av storbygden, vid en nord-sydgående fjärd som under äldre bronsålder har lett upp mot en bygd vid Sparrsätra (se kap. 3). Fjärden har successivt grundats upp pga landhöjningen och den har förmodligen förlorat sin betydelse som viktig kommunikationsled under slutet av yngre bronsålder. Utanför centralzonens östra del ligger i sydost den s.k. skärgårdszonen, som ytmässigt är jämförbar med centralzonen (fig. 21:1). Skärgårdszonen genomkorsas av vattenleder och består av större och mindre öar. Bronsålderns storbygder är här mer otydligt markerade. Större öppna vattenytor i närområdet utgörs dels av Mälarvikens inre, där inom ett större område endast mindre öar finns, dels av Östersjön och Ålands hav i öster. Det som emellertid karakteriserar området i första hand är de många, långa och smala vattenleder som följer Mälardalens sprickdalar. Det har varit möjligt att ta sig fram många tiotals kilometer längs fjärdar som ofta bara varit några hundratal meter breda. Här har man varit väl skyddad för väder, vind och vågor. För den som skulle ta sig in till bronsålderns centralbygder var det mycket viktigt att skaffa sig lokalkännedom om detta virrvarr av sjöleder och att undvika att få lokalbefolkningen till fiender. Några av vattenlederna kan nämnas särskilt och har här, med undantag för Långhundraleden och en tidig version i Victor 2002, namngivits för första gången (fig. 21:2). Fastlandsleden har sträckt sig längs med hela centralzonens södra del. I väster fram till Enköping har den legat öppen för vindar och vågor från Mälarviken, men från Enköping och vidare mot Uppsala och Lena har farleden varit skyddad 511

86 c GF Nibble Bronskoncentration Rösekoncentration Sörmländsk bebyggelse Tierp Centralzonen Enköping Uppsala Lena Håga Predikstolen Västerås Fellingsbro Köping Kilometer GF Boglösa Granhammar Veda Skärgårdszonen Figur 21:1. Översiktskarta över norra Mälardalen med zonindelning och storbygder utsatta, samt med några moderna tätorter som vägledning. Gult = bronsrika bygder, rött = rösetäta områden, grönt = bygder i Södermanland. Underlagskarta med strandlinje på 20 m.ö.h. vilket motsvarar situationen kring 1300 f. Kr. av skärgård. Efter en trång passage strax söder om Lenatrakten öppnar sig farleden till en bredare fjärd med en mängd småöar, vilken mynnar ut mot Ålands hav. Den självklara farleden österut bör ha gått genom den åländska skärgården över till sydvästra Finland, vilket styrks av förekomsten av skandinaviska bronsfynd i det sistnämnda området. Möjligen blir farleden söder om Lena i stort sett ofarbar under den yngre bronsåldern genom strandförskjutningen. Skärgårdszonen genomkorsas av flera vattenleder från havet in mot den centrala zonen. Den s.k. Söderby-Karlleden går in mot Lena och grundar upp eller blir svårforcerad under bronsålderns lopp. Norrtäljeleden går i krokar in i skärgårdszonens centrum och vidare in mot Uppsala. Möjligen bryts den på ett ställe under bronsålderns lopp. Långhundraleden gick in från Åkersberga och anslöt till Norrtäljeleden. Ytterligare vattenleder gick in från trakten av Täby-Vallentuna-Sollentuna (Edsviken) och ledde också den in mot Uppsalatrakten. Stockholmsleden gick via stockholmstrakten in i Mälaren och närmast vidare upp mot Enköping, där den mötte öppna vattenytor i söder. Söder om Mälarviken fanns två viktiga vattenleder. Södertäljeleden är under hela bronsåldern den viktigaste leden mot söder. Den mynnar på södra sidan av Mälarviken och mittemot ligger Håbolandet på norra sidan. Leden via Strängnäs mynnar knappt 30 km mot väster, men den har en tröskel på mellan m.ö.h. och sluts därför redan under den äldre bronsåldern. I den västligaste utkanten av Mälardalen, in mot den nuvarande Hjälmaren, ligger Fellingsbro vid en fjärd som grundar upp vid bronsålderns mitt. Slutligen har vi Tierps storbygd, som nås från norra Upplandskusten längs en drygt 20 km lång vik, Tierpsleden, som hastigt grundar upp under bronsåldern (se bl.a. Renck 2007). Ett intressant faktum är att de flesta av dessa vattenleder har inlopp som är markerade med tydliga rösekoncentrationer och i flera fall finns det också olika typer av markeringar längs med ledernas sträckningar. Det är alltså uppenbart att 512

87 c GF Nibble Bronskoncentration Rösekoncentration Sörmländsk bebyggelse Fastlandsleden Söderby-Karlleden Norrtäljeleden GF Fastlandsleden Edsviken Långhundraleden Stockholmsleden Kilometer Strängnäsleden Södertäljeleden Figur 21:2. Strandnivåerna i norra Mälardalen kring 1300 f. Kr. med storbygder och troliga farleder utsatta. vattenlederna har varit i bruk som kommunikationsvägar, vilket redan framgår av att centralzonens befolkning med nödvändighet har måst passera en eller flera av dessa vattenleder för att ta sig österut mot Åland-Finland eller söderut längs ostkusten. Det är också tydligt att strandförskjutningen under bronsålderns lopp har försvårat eller förhindrat framkomligheten i flera av dessa leder, vilket innebär att omvägar på tiotals kilometer har uppkommit på vissa sträckor, om man inte har kunnat dra båtar över torra land. Vattenlederna i Mälarområdet, omgivna av rösen, har uppenbarligen motsvarat sydskandinaviens vägsträckningar på land, kantade av högar (se bl.a. Artursson m.fl. 2005; Artursson & Björk 2007). Materialpresentation Några av de viktigaste fynd- och fornlämningstyperna ska här kommenteras enskilt, för att senare ingå i mer övergripande beskrivningar och landskapsarkeologiska tolkningar. Rösen och röseliknande stensättningar Rösen förekommer under större delen av bronsåldern, men det finns en tendens att många av dem har etablerats under period III och sedan används och byggs ut under följande perioder av bronsåldern (Damell 1985; Thedéen 2004). De förekommer både i krönläge ovanför boplatserna och på uddar och öar vid farleder. Placeringen intill farlederna (se bl.a. Wigren 1987) bör sannolikt tolkas i samma sociala sammanhang som högar längs vägsträckningar och kuster i södra Skandinavien. Förmodligen återspeglar detta en vilja att visa upp monumenten för omvärlden och markera närvaro i landskapet (Säfvestad 1993; Artursson & Björk 2007). Rösena uppvisar i förhållande till övriga bronsålderslämningar en tydlig koncentration till norra Mälardalens skärgårdszon, där de bildar ansamlingar med ca 20 km diameter kring de större farledernas inlopp. Centralzonen är däremot relativt rösefattig. Fördelningen av rösen på olika nivåer visar att det är sällsynt att de anläggs under 15-metersnivån i centrala och östra 513

88 Uppland, dvs. efter bronsålderns slut i området, men att de är mycket vanligt förekommande på lägre nivåer i norra Uppland, trots att strandförskjutningen där varit kraftigare (se tabell 1). Detta visar att rösetraditionen fortsätter in i järnåldern i norra Uppland, men till stor del upphör söder därom. Det finns alltså tydliga kronologiska skillnader i bruket av rösen inom norra Mälarområdets olika delar, en bild som man kan se även i andra områden av Skandinavien, exempelvis Västergötland (Artelius 2005). Fördelning av rösen på olika nivåer över havet enligt FMR 1999 i Uppland. Nivå m. ö. h 5-14 m m 20m - Centrala Uppland 54 (9,4%) Norra Uppland 92 (26,8%) Nordöstra Uppland 51 (10,2%) Östra Uppland 35 (12,7%) 37 (6,5%) 51 (14,9%) 27 (5,4%) 14 (5,1%) 482 (84,1%) 200 (58,3%) 422 (84,4%) 227 (82,2%) Centrala Uppland: kommunerna Enköping, Håbo, Uppsala Norra Uppland: kommunerna Tierp, Älvkarleby, Östhammar Nordöstra Uppland: Norrtälje kommun Östra Uppland: kommunerna Upplands-Bro, Sigtuna, Vallentuna, Österåker, Upplands-Väsby, Sollentuna, Täby, Järfälla, Ekerö, Danderyd, Värmdö, Lidingö, Vaxholm Tabell 1. Tabell med procentsiffror hämtade från FMR Ensamliggande, röseliknande stensättningar har en jämnare utbredning i området och är dessutom svårare att avgränsa kronologiskt framåt i tiden, varför de är svårare att använda i denna studie. Det finns emellertid en tydlig tendens till att gravtypen blir vanlig under den senare delen av yngre bronsålder, varför det är viktigt att ta hänsyn till dem när man behandlar bronsålderns period V-VI, dvs. tidsperioden f. Kr. Skålgropar och hällristningar Trots källkritiska problem kring inventeringen av hällristningar i olika områden (se kap. 1, 3 & 9), är det uppenbart att Boglösa sn utanför Enköping utgör ett hällristningscentrum som saknar motsvarighet i hela övriga Mälardalen. De stora och komplexa hällristningspanelerna är unika för området, vilket är viktigt att ta hänsyn till i en landskapsarkeologisk analys. Skålgropslokaler finns däremot relativt jämnt utbredda i hela det område som varit bebyggt under bronsåldern. Ristningsytor med ett fåtal skeppsristningar och andra enkla symboler har en något snävare utbredning, men förekommer enstaka spridda över hela området. Särskilt figurrika är lokalerna med människo- och djurfigurer i Boglösa sn och dessa koncentrerar sig med få undantag till ett några km 2 stort område, kommunikativt centralt beläget i Mälardalen i anslutning till vattenleder. En enkel jämförande kvantitativ analys visar att av 30 lokaler i Boglösa sn med mer än 10 figurer har 14 % djur- och människofigurer, medan 211 mindre och mer spridda ristningslokaler med upp till 9 figurer enbart har 6 % (Kjellén 1976). Medan skålgroparna kan tolkas som spår av en förhållandevis enkel kult i anslutning till enskilda gårdar och byar, ger den ovanligare mellangruppen med enstaka skepp, hjul eller fotsulor intryck av att vara symboler på rituella samlingsplatser inom enskilda bygder. De stora figurristningarna i Boglösa sn är exempel på berättande scener med mytiskt innehåll, och har sannolikt ristats i anslutning till platser där regelbundet återkommande, omfattande samlingar ägt rum. Förmodligen har man rest båtledes till platsen från olika håll i Mälardalen. Enligt min mening har man inte tagit tillräcklig hänsyn till att skeppsristningarna i detta område utgör ett dominerande inslag och att lokalerna ofta är belägna intill vatten (Ling 2008). Hällristningarna har sin tyngdpunkt i slutet av äldre bronsålder och kring bronsålderns mitt (muntlig uppgift Leif Karlenby). Huvuddelen av de större figurristningarna i Boglösa tillhör sannolikt period III (muntlig uppgift Johan Ling). En kvantitativt grundad analys av samtliga av John Coles (2000) avbildade uppländska hällristningsscener med minst en människofigur visar ett tydligt och relativt lätttolkat mönster av betydelse för hällristningarnas sociala bakgrund (Lindström manus c). I scener med enstaka människofigurer ingår skepp med i genomsnitt inga, enstaka eller många bemanningsstreck. Det finns alltså i dessa fall ingen tydlig korrelation mellan antalet människofigurer och bemanningsstreckens antal. När antalet människofigurer är 4-11, vanligen 7-8 stycken, brukar dock antalet bemanningsstreck på skeppen som ingår i scenen i genomsnitt också vara 7-8 stycken. Människofigurerna i grupp förekommer således grovt sett i samma antal som bemanningsstrecken på skeppen i samma scener, vilket talar för att de fristående människofigurerna ska uppfattas som besättningen utan skeppet. Detta styrks också av att det enda kända uppländska 514

89 skeppet med tydlig avbildad besättning, det s.k. Brandskogsskeppet, utöver figuren som håller i kölen består av sex man inkluderande en något större styrman i aktern. I människofigurerna i grupp, som antingen står uppställda som för ett gruppfoto utan rekvisita eller ingår i scener med djur, skepp och andra föremål, brukar genomgående en människofigur vara betydligt större och försedd med svärd och i enstaka fall fallos. Någon gång kan en av de mindre, mer anonyma figurerna också vara försedd med svärd. Den större svärdbäraren är uppenbarligen styrmannen och de mindre figurerna ingår i besättningen. Troligen återger hällristningarna myter kring en båtbesättning under ledning av en svärdbärande styrman. Vi ser dem schablonmässigt avbildade som skepp med bemanningsstreck eller uppställda rakt upp och ner eller inblandade i olika händelser och äventyr. Det är uppenbart att resan med skepp är en grundförutsättning eller ram för berättelsen. Gruppstorleken 7-8 personer har jämförts med familjens, men kontexten talar för att båtbesättningen eller skeppslaget har varit den bärande sociala bakgrunden, även om det inte utesluter att också nära släktskap har förekommit mellan figurerna. Myterna kretsar också i hög grad kring relationen människa och djur, där särskilt ett motiv som jag kallar det hängande djuret är slående. Ett återkommande motiv är en människofigur med ett djur vid sin sida som hänger eller svävar ovan marken. Dessutom förekommer djurflockar med samma antal som besättningarna. Sammantaget talar detta för att en viktig del av myterna har varit berättelser om djur med kosmologisk och symbolisk betydelse, där relationen till djur och förekomsten av s.k. djurhamnar kan antas ha varit viktig. Detta är ett vanligt inslag i myter världen över. I den mån det finns ett släktskap med den fornnordiska mytvärden är det tydligt att hällristningarna i Uppland uppvisar likheter med mytkomplexet kring Frej, där fallos, svärd, båt, svin, kärlekspar samt plöjning ingår. Det finns också likheter med mytkomplexet kring Njord, där havet och fötter/fotsulor utgör viktiga ingredienser (Lindström manus c). Hällristningarnas sammanhang med samhällsstrukturen och deras sociala roll diskuteras längre fram, liksom hur hällristningsmyterna tycks vara återgivna och upprepas även i andra källmaterial. Den svärdbärande styrmannen och hans sex-sju man starka besättning tycks vara en grundläggande social enhet, vilket kommer att behandlas vidare längre fram i artikeln. Brons och annan metall Bronserna, liksom ett fåtal guldfynd, kommenteras mer utförligt längre fram i kapitlet. Det kan här konstateras att det återstår att genomföra en mängd intressanta detaljstudier av bronsföremålen i området, både vad gäller deras utbredning, fyndomständigheter och bruksspår. Värdefullt vore också moderna, detaljerade sammanställningar av bronsernas periodfördelning i olika landskap och områden, samt en analys där detta kopplas till fyndomständigheter och nivå över havet. Skärvstenshögar Att skärvsten samlades i skärvstenshögar är främst en östsvensk företeelse med ett kvantitativt centrum i centrala Uppland (Victor 2007b). De har en vid datering, även om huvuddelen kan räknas till bronsåldern (Thedéen 2004). Innehåll och kontext varierar för skärvstenhögarna och de har säkerligen en varierad bakgrund och ursprung (se kap. 5). Vad som vore önskvärt är att man utförde ett mer omfattande forskningsarbete för att studera samvariationen mellan innehåll och kontext. Hur skiljer sig exempelvis skärvstenshögar intill kulthus från skärvstenshögar intill bostadshus? Kulthus I anslutning till gravplatserna uppfördes under äldre bronsålder s.k. stengrundshus, som enligt vissa forskare saknade tak och vars inre utnyttjades sparsamt, medan offer skedde framförallt i väggarna. De har tolkats som de dödas boning och har troligen uppförts vid ledande gårdars gravplatser (Victor 2002). Jag instämmer till viss del med Helena Victors tolkning, men vill tillägga ett par spekulativa idéer. Det ena är att även om stengrundshusen kan ses som de dödas boningshus året runt, är det sannolikt i samband med högtiderna, då de levandes hus förvandlas till tillfälliga gästabudshallar, långt innan särskilda byggnader uppförs för det ändamålet, som stengrundshusen uppmärksammas och då just som gästabudshallar, men för de döda. Vi ska alltså enligt det här sättet att resonera tänka oss att man till exempel vid vinterblotet föreställde sig att de döda samlades för firande i stengrundshuset och att man offrade till de döda i konstruktionens väggar. De döda deltagarna behöver då inte bara ha bestått av familjemedlemmar och nära släktingar, utan av alla de döda som ingått i hushållet och hövdingens följe. Det skulle ge en 515

90 mer konkret förklaring till stengrundshusens varierande storlek, eftersom de knappast återspeglar variationen i den närmaste familjens storlek, utan snarare storleken på familjens kontaktnät och inflytande. Den yngre bronsålderns kulthus av olika typ placerades ofta i anslutning till gravarna. Här kan som exempel nämnas flera av dem som har påträffats vid Nibble med omfattande spår av rituell användning och indelade i yttre och inre utrymmen med begränsad tillgänglighet till vissa delar. De har uppenbarligen fungerat annorlunda än de äldre stengrundshusen och kan inte betraktas som senare ersättningar. Man kan också se att det finns en variation i hur olika typer av kulthus användes under yngre bronsålder, något som är tydligt vid Nibble (se kap. 7). De äldre stengrundshusen förekommer parallellt med fokuseringen på stora boningshus för de levande under äldre bronsålder (se bl.a. Artursson 2005a; 2009), och bör i det sammanhanget ses som de dödas motsvarighet, medan de yngre kulthusen används av de levande som kultlokal, bl.a. med det sociala syftet att dela in samhällets invånare i de som har och de som inte har tillträde. Skeppssättningar Skeppssättningen som företeelse kan inte oproblematiskt betraktas som en enskild persons, förslagsvis en framstående sjöfarares grav. På den yngre järnålderns gravfält i Mälardalen förekommer skeppssättningarna påfallande ofta enstaka och gärna i det sydöstra hörnet av gravfältet (Karlsson & Åman 1980). Även om en enskild persons död har lett till skeppssättningsbygget, är det uppenbart att gravformen har fungerat som en symbolisk avbildning av en farkost och en resa som har varit giltig för flera på gravfältet, på samma sätt som enstaka treuddar kan ha fungerat som världsträdssymboler. Närmast till hands ligger naturligtvis tanken på de dödas resa till dödsriket. Liknande föreställningar bör ha varit giltiga även för bronsålderns skeppssättningar, men som en parallell till tolkningen av stengrundshusen är det tänkbart att skeppssättningen har återspeglat en större gemenskap än den närmaste familjen, knuten till skeppslaget där någon från ledargården var styrman. Detta hypotetiska skeppslag eller båtlag, som har omfattat folk från flera gårdar i bygden (se nedan), kan på mer framstående ledargårdar ha utvecklats till följen. Vi får här en parallell till stengrundshuset, där gemenskapen hos båtlaget under styrmannens ledning representeras av skeppssättningen, medan den landstigna besättningen omvandlad till ett följe, tillsammans med hushållet i övrigt, representeras av stengrundshuset. I anslutning till exempelvis Kiviksröset i sydöstra Skåne representeras dessa två till stor del gemensamma enheter i båda fallen av överdimensionerade stengrundshus och skeppssättningar, i paritet med Kivikshövdingagårdens betydelse. Även vid Hågakomplexet i Uppland finns ett osedvanligt stort stengrundshus, men skeppssättningen saknas här. På mindre framträdande ledargårdar har både stengrundshus och skeppssättningar sannolikt haft en mer blygsam storlek. Sammanfattningsvis bör alltså stengrundshusens och skeppssättningarnas betydelse som sociala markörer av en gemenskap som omfattar fler än ledarfamiljen lyftas fram och åtminstone stengrundshusens anknytning till högtider som omfattar både levande och döda. Skeppssättningarna kan också med denna tolkning knytas tydligare till hällristningsskeppen. Boplatser, fornborgar och offerplatser I det följande kommer även boplatser, höjdboplatser och fornborgar användas i analysen. Däremot har inte de alltför dåligt utforskade våtmarksofferplatserna behandlats. De är emellertid värda en mer ingående analys, exempelvis avseende människooffer, hästoffer, förekomsten av plattformar etc. (Lundholm 1947). En annan fornlämningstyp som inte tas upp här är de parallella, långsträckta rader av eldstäder som ibland har påträffats och daterats främst till bronsålder. Bebyggelsestruktur rumslig analys av fynd och fornlämningar Gårdar och byar Magnus Artursson (2005a-b; 2009) har sammanställt och utvärderat ett stort antal boplatsundersökningar från södra och mellersta Skandinavien, inklusive östra Mellansverige. Den organisatoriska grundenheten tycks generellt vara den enskilda gården som har bestått av ett långhus och ibland en eller flera ekonomibyggnader. Långhuset har förmodligen fungerat som bostad för en familj, eventuellt utökad med ett fåtal individer. Hövdingarnas och stormannafamiljernas gårdar har dock varit större och haft en mer komplex social struktur, där flera kategorier som t.ex. olika typer 516

91 Figur 21:3. Översikt över bebyggelsefas 3 vid Apalle, Uppland. Fasen kan dateras till yngre bronsålder. Från Ullén 2003:64. fig. 36. av specialister och kanske ofri arbetskraft har ingått (Artursson 2005a:77; Kristiansen 2006). Bebyggelsestrukturens täthet och komplexitet har varierat, både inom och mellan regioner. I områden med god tillgång på råvaror av olika slag och som haft bra kommunikationer samt bra förutsättningar för jordbruk och boskapsskötsel, kan alltifrån koncentrerade, täta byar till ensamliggande gårdar ha funnits, medan mer perifera områden har haft mer utspridda byar och ett större antal ensamliggande gårdar (Artursson 2005b:129). Med koncentrerade, täta byar avses här en bebyggelseorganisation som liknar den som finns i historiska byar, där avståndet mellan gårdarna oftast har varit mindre än ett hundratal meter, medan utspridda byar har avstånd från ett par hundra meter upp till flera hundra meter mellan gårdarna. Den bäst kända täta byn från Mälardalen är Apalle i Uppland, där det under en stor del av den yngre bronsåldern har funnits åtminstone långhus som ingått i samtida gårdar (Ullén 2003:60ff; Artursson 2005a:127) (fig. 21:3). För norra Mälardalens del framstår det som troligast att täta byar främst förekommer i den fynd- och fornlämningsrika centralzonen och dess omedelbara närhet, medan skärgårdszonen sannolikt har en större andel spridda byar. Ensamliggande gårdar har sannolikt förekommit i båda zonerna, men har troligen varit fler i skärgårdszonen relativt sett. Bygd Om vi lämnar gårds- och bynivån framgår det av utbredningskartor över bronsålderslämningar, i detta fall bl. a. skärvstenshögar i Enköpingsstorbygden (fig. 21:4), att bebyggelsen samlar sig i vad som här kallas bygder, som har haft en storlek på ca 2-5 km i diameter. Denna struktur är sedan tidigare uppmärksammad och framträder även på fornlämningskartor för Stockholms län (Ambrosiani 1989; Jensen 1989; Lindström 1998). Bygderna samlar sig ofta kring skyddade fjärdavsnitt eller vikar. Strukturen passar även väl in på Nibble med omnejd (se kap. 3, 8 & 22). Även i bl.a. nordöstra och västra Skåne finns liknande bygdestrukturer (Artursson m.fl. 2005; Artursson & Björk 2007:329). 517

92 Figur 21:4. Enköpings-, Uppsala- och Lenastorbygden med fornlämningskoncentrationer från bronsåldern som markerar bygder. Underlagskarta med strandnivå på ca 20 m.ö.h vilket motsvarar situationen kring 1300 f. Kr. Hur har då bygden varit rumsligt organiserad? Översiktliga kvantitativa studier av fördelningen av olika typer av fornlämningar på bygdenivå i östra Mellansverige är få. En viss betydelse för uppfattningen om östsvenska förhållanden har Thomas B. Larssons studie av rösen och röseliknande stensättningars fördelning kring boplatskoncentrationer på Vikbolandet haft (Larsson 1983; 1986). Studien har dock uppenbara metodiska brister. Gravarna uppges tydligt koncentrera sig till gränsområdena mellan boplatserna, men detta bygger på ett par statistiska missgrepp. Kring boplatserna har antalet gravar räknats i koncentriska cirkelsegment, från 0-1 km, 1-2 km, 2-3 km etc. Det konstateras att antalet gravar ökar med ökande avstånd, men då förbises att också ytan på cirkelsegmenten ökar hastigt. Även om gravarna vore helt jämnt utspridda så borde vi alltså påträffa 7 gånger fler gravar mellan 3-4 km från en boplats än mellan 0-1 km. Dessa siffror redovisas sedan av oklar anledning i ett kumulativt diagram, där de inre cirkelsegmentens andel gravar läggs till de yttres andelar, med resultat att ökningen utåt omotiverat framstår som mycket kraftig. Den av Larsson hävdade koncentrationen av gravar till gränsområdena är alltså resultatet av en tveksam statistisk analys och utan verklighetsbakgrund. En möjlighet att göra en förhållandevis objektiv indelning i områden nära och längre från en boplats är att studera fornlämningsfördelningen i en skärgårdsmiljö, där öarna utgör naturgivna indelningar. Mälarkommunen Ekerö bestod vid bronsålderns slut, då havet stod ca 15 m över nuvarande nivå, av ett stort antal större och mindre öar. Redovisningen av fornlämningar av bronsålderskaraktär visar att samtliga skärvstenshögar, skålgropslokaler och gravfält finns på öar större än 1 km i diameter, dvs. med en yta större än 0,8 km 2, medan ensamliggande gravar påträffas på både större och mindre öar (Bratt 1988). Detta kan tolkas som att skålgropskulten och gravfälten har knutits till de mer stadigvarande boplatserna, kännetecknade av skärvstenshögar, medan 518

93 ensamliggande gravar dels har placerats på boplatsöarna, men också på kringliggande småöar. Med större undersökningsområden och hänsyn till kronologiska problem borde det vara möjligt att bekräfta och fördjupa denna bild. Också studierna av gravars exponeringsriktningar är värda att utöka och fördjupa (se bl.a. Petré 1984). Gravar tycks ha lagts så att de exponerar in mot inägor och boplatser, men också ut mot farleder. Här borde fortsatta kvantitativa studier kunna ge intressanta resultat. Ett enstaka väldokumenterat exempel är en röseliknande stensättning i Skederids socken, daterad till Kr. f., som tydligt exponerar mot en boplats av samma ålder (Lindström 1998). Fördelningen av olika typer av fornlämningar i ett bygdeperspektiv har hittills bäst studerats i enskilda fall (Jensen 1989; Äijä 1994). Skärvstenshögar antas ligga på eller i direkt anslutning till boplatsen. Skålgropslokaler anknyter direkt till boplatsen (Ullén 1998) eller till betes- och åkermark, medan hällristningarna ligger mer perifert, gärna i anslutning till stranden i kommunikativt goda lägen. Ensamliggande gravar ligger på krön eller i lätt neddraget krönläge på höjder och holmar i boplatsens omgivningar. Eftersom avståndet till närmaste höjd och holme kan vara betydande uppvisar gravarna ofta stor spridning, vilket också kan vara ett resultat av att boplatserna har flyttats med jämna mellanrum. Gravarna exponerar mot inägor och boplatser eller mot vatten och farleder. Större rösen ligger gärna centralt, väl synligt från bygden och farleden, inte sällan på en udde eller holme. Nedanför och i anslutning till de större gravarna ansluter gravfält med mer diskreta stensättningar, ofta osynliga före undersökning. På högre organisatorisk nivå storbygd och zon framgår det att fornlämningar av olika typ och fynd har en mycket ojämn spridning, vilket också låter sig anas på bygdenivå. Ett par grannbygder kan ha en mycket ojämn fördelning av exempelvis skärvstenshögar och bronser, vilket givetvis i vissa fall kan ha att göra med en ojämn inventerings- och bevaringsgrad, men det finns för framtiden också anledning att försöka precisera ursprungliga skillnader mellan bygder och kanske också en slags typindelning av bygder. Det finns exempelvis en antydan om att vissa bygder är rikare på skärvstenshögar, ristningar och bronsföremål, men till exempel saknar ett större centralt röse. En sådan skillnad finns bland annat mellan Håtuna och Västra Ryds socknar i Uppland, vilka utifrån fornlämningsfördelningen tydligt motsvarar varsin bronsåldersbygd. Medan Håtuna kännetecknas av stor andel skärvstenshögar, skålgropar och, relativt sett många bronsfynd, utmärker sig Västra Ryd med ett större röse av en typ som ofta hittas vid farleder. Den tidigare diskuterade bronsåldersbyn vid Apalle visar att vi kan räkna med att det funnits åtminstone tiotalet samtida hushåll i en relativt liten bygd (se bl.a. Artursson 2005a:127), oavsett om de ligger samlade i en by eller mer utspridda som ensamgårdar (se t.ex. Strucke 1998). Befolkningen i en typisk bygd kan därför gissningsvis ha uppgått till minst individer som rimligen har haft täta släktband och delat mycket av vardagsarbetet. Bygdens storlek visar att den kan genomfaras på någon timme. Huvuddelen av bebyggelsen ligger samlad inom samma kustavsnitt, men delar av bygden kan också bestå av fristående öar, vilka har krävt båttransport. Storbygd Översiktskartor av utbredningen av röseliknande stensättningar, skärvstenshögar och framförallt bronsföremål visar koncentrationer med ett centrumavstånd på omkring 25 km (Jensen 1987), vilka här kallas storbygder. De är särskilt framträdande i en sydvästlig-nordöstlig zon som sträcker sig genom centrala Västmanland och Uppland, i det som vi här kallar centralzonen (se fig. 21:1). Storbygder av liknande storlek framträder även i andra områden, exempelvis Skåne (Artursson m. fl. 2005; Artursson & Björk 2007:328), Södermanland (Wigren 1987), Östergötland (Larsson 1986) och Gotland (Hallin Lawergren 1999). Det finns också kontinentala motsvarigheter till dessa centralbildningar (se Kristiansen 1998). Även om geografin har betydelse är det uppenbart att storbygden är en grundläggande social enhet och bör alltså tolkas i ett socialt och ideologiskt sammanhang. Det betyder också att dess rumsliga utbredning även kan variera över tid, på ett sätt som en geografiskt mer fastlåst bygd inte gör (jmf även Apel m.fl. 2007). En storbygd har bestått av tiotalet bygder, vilket skulle motsvara en total befolkning i varje storbygd på kanske personer. Storbygden kan genomkorsas på en dag, men kräver båttransport. Invånarna har sannolikt inte alltid vardaglig kontakt, men har årligen återkommande gemensamma samlingar av rituell och praktisk art. Troligen har invånarna upplevt ett släktskap, men av mer mytisk karaktär än i de enskilda bygderna. De relativt glesbebyggda och mindre utnyttjade områdena mellan storbygdernas centra, gränszonerna, kan delvis ses som resultatet av 519

94 geografiska förhållanden, men bör i första hand tolkas som buffertzoner mellan storbygderna, uppkomna av sociala skäl och ett ekonomiskt utnyttjade som skiljt sig från det i den centrala storbygden. Storbygdsgrupp Bronsålderns fynd och fornlämningar uppvisar en rumslig fördelning som tydligt visar att Mälardalen och särskilt dess norra del utgör ett bebyggelsemässigt sammanhållet område. Under yngre bronsålder visar förekomsten av den uppländska holkyxan dessutom på något slags grupptillhörighet i ungefär samma område (Baudou 1960). Detta område kallas här storbygdsgrupp och är ca km stort i diameter. Gruppen kan indelas i ett antal zoner (jmf Jensen 1987), som åtskiljs genom olika förekomst av fornlämningar och fynd samt olikheter i naturgeografi och topografi. Centralzonen är mycket rik på bronsfynd, hällristningar och skärvstenhögar, och som vi har sett tidigare kan man här urskilja fem tydliga storbygder i en sydväst-nordostlig rad där fastlandet möter skärgården (fig. 21:1). I Västmanland finns en storbygd som ansluter till Köping och en till Västerås. I Uppland finns norra Mälardalens två dominerande storbygder som ansluter till Enköping och Uppsala. Nordost om Uppsala finns en mindre storbygd med centrum i Lena socken. Dessa storbygder är belägna på breda uddar som skjuter ut mot sydost från fastlandet och åtskiljs av djupt inträngande fjärdar och vikar. Möjligen kan inlandet innanför centralzonen räknas som en separat zon, inlandszonen. Skärgårdszonen är rikare på rösen än centralzonen, men i övrigt fattigare på fornlämningar och fynd. Den omfattar östra Upplands stora och små öar, där ansamlingar av bronser och rösen antyder storbygder, men de olika fornlämningarna och fynden uppvisar inte samma enhetliga och tydliga fördelning som i centralzonen. Delvis beror detta sannolikt på att antalet bronsfynd och skärvstenshögar är relativt litet. Storbygden i Tierpstrakten ligger för sig själv i norr och framträder tydligast genom material från äldre bronsålder (jfr Renck 2007). Region Mälardalen tillsammans med Östergötland bildar en nordostlig region av den nordiska bronsålderskulturen. Samhörigheten framgår exempelvis av en gemensam typ av holkyxor, en hög andel svin bland hällristningsfigurerna (Malmer 1981), många skärvstenshögar (Victor 2007b) samt frånvaron av mer exceptionella metallföremål, som lurar, sköldar, guldskålar, bronsstatyetter etc., liksom åtminstone delvis avvikande bronsgjutningsteknik och sparsam förekomst av kultyxor och edsringar. Regionen har trots sina särdrag dock en tydlig kulturell samhörighet med sydskandinavien under hela tidsperioden. Ekonomi och befolkningsstorlek En sammanställning av indikationer på åkerbruk och boskapshållning samt jakt och fiske från främst yngre bronsåldersboplatser i Mälardalen, talar för existensen av en väletablerad jordbruksekonomi med ett inslag av fiske och förhållandevis liten förekomst av jakt (Welinder 1998). Den samlade bilden av isotopanalyser av skelett från senneolitiska hällkistor, äldre bronsåldersgravar och ett enstaka yngre bronsåldersfynd i södra Skandinavien bekräftar bilden av en dominerande andel terrestriskt kött och en viss andel vegetabilisk föda, medan den marina delen knappt syns. Det gäller även uttalade kustbefolkningar. I Tröndelag har man till exempel trots näringsbrist till stor del ratat havets resurser, vilket talar för att vi här har samma situation som i den gropkeramiska kulturen fast omvänd (Fyllingen 2003; muntlig uppgift Elin Fornander). Bronsålderns människor kan därmed sägas ha varit kulturellt fast i självbilden som jordbrukare och boskapsskötare, trots vissa uppenbara praktiska och näringsmässiga nackdelar. Utbredningen av bebyggelselämningar, jordbruksekonomin och exemplet Apalle, en by med åtminstone 10 samtida gårdar, talar för att en befolkningstäthet inom de bebyggda områdena på 3 5 invånare/km 2 är rimlig, vilket är i samma storleksordning som i södra Skandinavien (se bl.a. Artursson & Björk 2007). I jämförelse med den uppskattade befolkningstätheten i Mälardalen under slutet av mellanneolitikum (Lindström 2006 och där anförd litteratur) är det en mångdubbling. Troligen har tillväxtfasen legat framförallt under senneolitikum. En beräkning motsvarande den Artursson & Björk (2007) genomför för ett centralområde i nordöstra Skåne, Vætland, kan i någon mån visa hur rimlig befolkningssiffran är. Utbredningskartorna över rösen i Mälardalens skärgårdszon visar på rösekoncentrationer med knappt 20 km utsträckning längs farledernas inlopp. Rimligtvis återspeglar dessa rösekoncentrationer det som 520

95 ovan har betecknats som storbygder, men här i skärgårdszonen något blygsammare än de i centralzonen. Kanske omfattar de vardera 5-10 bygder med invånare vardera, dvs. totalt ca invånare. Storbygdens storlek kan sättas till ca 20x10 km, vilket innebär 3-5 invånare/ km 2. Antalet rösen i storbygden är ca 60, av vilka vissa kan tillhöra andra perioder än bronsåldern, men samtidigt får vi räkna med ett visst bortfall genom förstörda eller ej registrerade rösen. Antar vi nu att rösen etableras och brukas under perioderna II-III fram till åtminstone ett stycke in i period V, innebär det en brukstid av 600 år eller 20 generationer. Om vi med hänvisning till förhållandena i sydskandinaviska högar, där primära och sekundära begravningar tenderar att bevaras bättre än i rösen, antar att ett röse har innehållit i storleksordningen sex begravningar, betyder det att totalt 360 begravningar har skett i rösen i en storbygd, vilket betyder 12 begravningar per generation, att jämföra med en total folkmängd på totalt ca per generation. Resultatet är naturligtvis osäkert på många sätt, men det tycks stå klart att bara en liten del av befolkningen, kanske bara ett par procent, har begravts i rösen. En möjlig tolkning är att rösebegravning bara har kommit i fråga för en individ eller högst ett par individer per generation i varje bygd. Kanske rör det sig då om någon från bygdens ledande gård, dvs. den främsta av ca tio gårdar, en individ som innehaft eller stod på tur för någon rituell eller social särställning. Detta framstår också som troligare utifrån osteologiska analyser (Thedéen 2004), eftersom nästan enbart vuxna förekommer i rösebegravningarna. Det talar för att röset inte har varit en familjegrav för ledargården (se kap. 5 & 22). Kommunikationer och kontakter Kontakter, resor och handel Fjärdsystemet inom norra Mälardalens bebyggelseområde innebar att man under bronsåldern internt hade möjlighet till täta kontakter både med person- och lasttransporter ombord på båtar och kanoter. Från områdets centrum var det inte mer än en eller möjligen högst två dagsresor till periferin. Samtidigt var fjärdsystemet sådant att det krävde mycket god lokalkännedom, vilket försvårade fientliga angrepp. Det visserligen begränsade inslaget av fisk och säl i boplatsmaterialen visar att befolkningen i vardagslag hade anledning att röra sig på vattnet, liksom naturligtvis vid släktbesök, ting, varuutbyten och omfördelning av överskottsprodukter. Granhammarsmannen, från tidig period V och påträffad i skärgårdszonen, har troligen varit arbetsklädd vid sin död (Lindström 2009). Han har burit elva redskap på sig, varav fyra helt eller delvis har bestått av flinta eller brons, som alltså har förts in utifrån, sannolikt närmast från södra Skandinavien. Föremålen har varit vardagliga redskap och Granhammarsmannen tycks inte utmärka sig socialt. Han har dock genom en isotopanalys kunnat visas vara inrest från östra Skåne kort före sin död, vilket innebär att han inte återspeglar brons- och flintatillgången lokalt i Mälardalen. Boplats- och depåfynden av brons och flinta i Mälardalen är dock så omfattande, att införseln till området under den yngre bronsåldern av åtminstone brons varit av en sådan omfattning att det inte bara kan röra sig om enstaka bytesgåvor utan om ett regelrätt handelsutbyte. Importföremålen från avlägsna orter har spridits till breda skikt i samhället där de har brukats och förbrukats, inte bara i rituella utan också i vardagliga sammanhang. Detta förutsätter en tämligen regelbunden och omfattande trafik från framförallt södra Skandinavien till Mälardalen med vidare spridning internt. Huvuddelen av de hundratals finländska bronsfynden från bronsåldern är av sydskandinavisk karaktär, i vissa fall av Mälardalstyp, och rimligen har huvuddelen av den finska importen gått via leder som har passerat genom och i nära anslutning till Mälarområdet (Meinander 1954). Österifrån har man i området i sin tur mottagit bland annat s.k. Mälardalsyxor (Baudou 1960), och i slutet av bronsåldern är det östliga inflytandet tydligt, särskilt i fråga om keramiken (Hjärthner-Holdar 1993; Eriksson 2009). Enstaka yxor av nordskandinavisk typ talar också för nordliga eller nordöstliga kontakter (Ekholm 1921). Inte bara föremål och idéer, utan också människor tycks ha besökt och kanske flyttat in i området. Under period I finns vissa indikationer på detta i form av ett fynd av en skifferspets och en slagplats för kvarts av norrländsk typ från Sommaränge skog, nära Lena. Fynden skulle kunna betyda att en person från Norrland har besökt platsen (Forsman & Victor 2007). Ett gravfynd från Tierp med en förhållandevis rik uppsättning smycken och dräkttillbehör från period II kan mest logiskt tolkas som ett tecken på att en kvinna av sydskandinaviskt ursprung, närmast skånskt, har flyttat in (Ekholm 1921; Bergerbrant 2005), och detta till en även för Mälardalen perifert belägen storbygd. Hågahögen från 521

96 period IV uppvisar drag i både yttre och inre gravskick som pekar tydligt mot södra Skandinavien och någon form av personlig kontakt, även om det också finns en viss lokal anpassning (Almgren 1905). En särskild typ av resor som har föreslagits förekomma under bronsåldern är de långresor som företogs av män. Dessa resor har förmodligen givit erfarenheter och dessutom status vid hemkomsten. Kristiansen & Larsson (2005) har tänkt sig att även hövdingar har företagit dessa resor, medan Berntsson (2005) har tänkt sig att man reste högst i sällskap om ett par män. Här har emellertid Bergerbrant (2005) ett mer realistiskt förslag. Hon anser att det inte har rört sig om hövdingar eftersom de i sin frånvaro skulle riskera sin position i hemområdet, utan om yngre män som rest ut med avsikt att skaffa sig en högre position vid hemkomsten. Inte heller är det troligt att de har rest i litet antal, som Berntsson föreslår, eftersom det skulle ha varit alltför riskfyllt. Resesällskapet bör snarare ha bestått av en större grupp, där medlemmarna kan ha haft olika rang och uppgift (se bl.a. Ling 2008). Det betyder att andelen män i en bygd som deltagit i långresor inte behöver vara obetydlig och deras erfarenheter har kunnat spridas i samhället. Antagandet att dessa resor har förekommit är naturligtvis hypotetiskt, men mycket rimligt, och Bergerbrant (2005) har noterat att männens klädedräkt ger intryck av att vara mindre lokal än kvinnornas, vilket skulle kunna tala för en större geografisk rörlighet. De tydligaste externa kontaktvägarna från Mälardalsområdet har alltså gått österut mot Finland, men framförallt söderut längs östkusten ner mot södra Skandinavien. Hällristningsstudier liksom studier av bronsföremålen (Malmer 1981; Baudou 1960) visar att ostkusten har varit en viktig förmedlingslänk. En motsvarande kommunikationszon har funnits från Danmark upp längst svenska västkusten till södra Norge. Mälardalen tycks också ha haft andra kontaktvägar, även om de inte är lika tydliga, mot norr och mot väster. I det förra fallet kan bronser i de norrländska kusttrakterna och en svärdsdepå i finska Lappland vara tecken på existensen av ett sådant kontaktnät. I det senare fallet ger Mälardalsyxan och näraliggande typer intryck av öst-västliga kontakter, medan kontakter med Gotland och vidare ner mot kontinenten snarast kan räknas in i ostkustleden. Av allt att döma har trafiken till och från Mälardalen liksom inom området varit livlig och har fyllt en mängd olika funktioner. En mer detaljerad analys av bronsföremålen skulle kunna ge en tydligare bild av kontakternas karaktär. Metallfördelning och bronsinförsel Inom norra Mälardalen har bronser deponerats i hundratal, men inte jämnt fördelat vare sig geografiskt eller över tid. Denna variation är av stor betydelse för att förstå utvecklingen i området. Bronserna har sannolikt nått Mälardalen på olika vägar och sedan omfördelats på olika sätt inom området. Föremåls- och råvaruimporten framförallt från bronsålderns mitt kan inte ha inskränkt sig till ett gåvoutbyte av exotiska föremål. Spår efter bronshantverk visar dessutom att framställning av bruksföremål kan ha skett åtminstone ner i anslutning till bygdernas ledargårdar (se bl.a. Ullén m. fl. 2003). Vapen och större smycken har också framställts, men på relativt sett färre platser (se kap. 3, 16 & 17). Det finns anledning att tro att bronserna gradvis och senast vid bronsålderns mitt har blivit allmängods, framförallt under period IV och V. Om norra Mälardalens befolkningstal antas ha varit totalt ca individer under tidsperioden, och att hälften av dessa har varit vuxna samt att varje vuxen individ har konsumerat 1 kg brons under en genomsnittlig livsperiod av ca 20 år, betyder det ett årligt behov av ca 375 kg brons i området. Vi kan också göra en hypotetisk uppskattning av behovet av brons utifrån antagandet att vi bara har återfunnit en bråkdel av alla bronsföremål som har deponerats under tusen år, från f. Kr. Antalet återfunna föremål kan med stor sannolikhet antagas utgöra en mycket liten del av den mängd som en gång var i cirkulation och som slutligen deponerades på ett sätt som gör det möjligt för oss att hitta dem idag. Detta innebär att den totala mängden metall och metallföremål som fanns under en viss tidsperiod i Mälardalen utan problem kan uppskattas till flera tusen kilo och att behovet av metall per år måste ha uppgått till flera hundra kilo. Om det antas att en båtlast, som teoretiskt skulle kunna ha uppgått till ca kg, endast omfattar ca kg kilo av praktiska skäl, betyder det ändå att några tiotal båttransporter årligen har varit tillräckligt för att förse området med metallråvara. Denna uppskattning kan dock vara något i överkant, dels eftersom många föremål antagligen har gjutits om istället för att kasseras, dels då redskap snarare har kallhamrats och finslipats vilket har inneburit små materialförluster jämfört med enbart omslipning. Till detta kommer införseln av flinta, som av naturliga skäl har en kortare livslängd när den bearbetas till redskap. Om man hypotetiskt sätter den årliga förbrukningen bland vuxna till ca 522

97 200 gram, ungefär motsvarande en eldslagningsflinta, motsvarar det utifrån ovanstående befolkningssiffror ett behov av ca 1500 kg årligen. Slipytor på bronsålderns flintartefakter tyder dock på att en del av dem också kan vara omarbetade lokala fynd av föremål införda under neolitikum, varför behovet kan vara mindre Hur osäkra dessa uppskattningar än är visar de åtminstone att det inte finns något kvantitativt tvingande skäl att räkna med en omfattande import. Detta betyder att det teoretiskt är möjligt att någon enstaka omfattande resa i en hövdings regi eller flera mindre expeditioner i självständiga bygders regi har kunnat tillgodose behovet av metall och flinta. Vid sidan av enskilt införda statusföremål i samband med gåvoutbyten, plundring etc., måste det alltså också ha funnits ett jämnare inflöde av brons som hade karaktären av gåvoutbyte och handel, och som sedan omfördelades lokalt. Till det kommer cirkulationen av äldre bronser som göts om. Införseln har bevisligen skett söderifrån, från sydskandinavien och södra Östersjökusten, samt österifrån där bl.a. Mälardalsyxorna har sitt ursprung. Eventuellt har också en mindre införsel av vissa råvaror norrifrån skett, medan införsel från väster hittills saknar säkra belägg. Om metall för bronslegeringen har framställts lokalt, eventuellt ur införd metallråvara, är ännu en öppen fråga, men eftersom järnframställning är belagd från period IV och framåt är detta inte omöjligt (se bl.a. Hjärthner-Holdar 1993). Hur har då metallen förts in till området? Till att börja med har vi exceptionella fynd, som smyckuppesättningen i Torslunda i Tierp, vilken kan ha följt med en inflyttande kvinna från sydskandinavien eller Nordtyskland under period II, eller föremålen i Hågagraven från period IV med ett förmodat själländskt ursprung. Denna typ av föremål återspeglar inte det allmänna flödet särskilt väl, utan återspeglar sannolikt specifika händelser i en elitmiljö, även om också de kan utgöra toppen på ett isberg. Från den yngre bronsåldern finns större mängder föremål, främst holkyxor, som bättre speglar det bredare utbytet med föremål som var åtkomliga även på mer ordinära gårdar. Holkyxorna i södra och mellersta Skandinavien kan grovt indelas i två distinkta storleksgrupper, med en som haft en längd kring 6 cm och en på ca 10 cm. Det finns emellertid dessutom en mängd mer eller mindre lokalt tillverkade typer. Det har hittills inte kunnat visas att bruksspåren skiljer sig åt mellan olika storleksgrupper eller typer. Distributionen av skilda typer av holkyxor visar på ett komplext nät av kontakter, som både förbinder och utesluter olika områden, vilket framgår av Baudous (1960) utbredningskartor. Uppländska holkyxor från period V-VI finns i första hand i centralzonen, där de uppenbarligen har tillverkats i en eller flera verkstäder. Endast något enstaka exemplar har påträffats i skärgårdszonen, trots närheten, vilket visar att skärgårdszonen inte automatiskt har ingått i centralzonens distributionsnät. Däremot har Upplandsyxan spridits mer långväga, med ett par fynd i Gästrikland och vidare uppför Dalälven till Siljansbygden där ett fynd har gjorts. Ytterligare ett fynd finns i västra Östergötland, men sedan finns ett glapp ner till östra Skåne, där två exemplar är påträffade. I det sistnämnda fallet måste det röra sig om en direktkontakt mellan centralzonen och östra Skåne, något som framgår tydligt också av fördelningen av en vanlig östskånsk yxtyp från samma tid (Baudou typ VII C 1 b), även om den har en mer spridd produktion. Inte heller den tycks vara vanlig i skärgårdszonen. Ytterligare ett belägg för direktkontakten är den tidigare diskuterade Granhammarsmannens färd från östra Skåne till Mälardalen under tidig period V (Lindström 2009). Skärgårdszonen har inte enbart varit utesluten från vissa kontakter med centralzonen, utan har också odlat sina egna externa kontakter, exempelvis med Gotland. Holkyxan av gotländsk typ från period V förekommer i Mälarområdets skärgårdsområden, men saknas i centralzonen. Mälardalsyxan uppvisar en betydligt jämnare fördelning, men kan med sitt exotiska ursprung i öster och sin storlek antas ha tillhört ett särskilt socialt skikt, delvis oberoende av andra sociala gränser och grupperingar. Vad holkyxorna visar, och som kan vara giltigt även för varor i andra material, är alltså relativt stabila men riktade kontakter mellan olika områden, som både liknar och skiljer sig från externa kontakter belagda i Mälardalen redan under mellanneolitikum (Lindström 2003). Medan de mellanneolitiska kontakterna har en mer diffusionistisk karaktär, med avtagande frekvens från ursprunget, visar bronsålderns fördelning på riktade kontakter med avlägsna orter. Detta gäller inte bara enstaka exotiska föremål utan också massproducerade föremål, vilket talar för att vi nu kan tala om gåvoutbyten och prestigeskapande resor, men också handel. Intressant nog gäller då sannolikt samma förhållanden som för handel fram till sen historisk tid, nämligen att det till stor del har rört sig om lyxvaror, dvs. varor som inte var livsnödvändiga men som ändå eftertraktades och uppfattades som nödvändiga pga. att de ingick i de sociala behoven. 523

98 Utöver brons och flinta har förmodligen också nu osynliga varor som t.ex. pälsar och trälar ingått i utbytet. Ytterligare en indikation på att i varje fall delar av utbytet haft karaktär av handel är de viktsystem som vissa forskare har hävdat var i bruk i sydskandinavien under den här tiden (Malmer 1992). Detta leder i sin tur till att vi måste förutsätta existensen av etablerade mötesplatser och mötestidpunkter, i likhet med de kombinerade marknads-, tings- och kulthögtider som är belagda i slutet av förhistorien. Det är knappast troligt att handelsexpeditioner rustades och gav sig av på måfå till mer eller mindre avlägsna orter på vinst och förlust, utan med största sannolikhet har det funnits förutbestämda platser och marknader att besöka. Sådana platser i Mälardalen, som rimligen har haft ett stort upptagningsområde är dels Boglösaområdet, som har legat kommunikativt väl till, liksom Hågaområdet, vars infartsled från söder skyddades av den stora fornborgen Predikstolen. I båda fallen ligger de i centralzonen. Dessa platser kan alltså ha besökts vid vissa förutbestämda tidpunkter av både invånare från olika delar av Mälardalen och av utifrån kommande hövdingar och handelsmän. Den fortsatta interna distributionen och redistributionen av bronserna och andra varor har, att döma av den tydliga rumsliga struktur som framträder på storbygdsnivå (se Jensen 1987), skett just på storbygdsnivå och mer lokalt även på bygdenivå. Det finns en intressant samvariation mellan bra hamnlägen och bronsrikedom. Enköpingsområdet är länge dominerande med sitt kommunikativt väl belägna samlingsområde och hällristningscentrum i Boglösa. Storbygderna Tierp i norr och Fellingsbro i väster har under den äldre bronsåldern långsträckta anslutande vikar, som genom strandförskjutningen grundas upp och försvinner vid bronsålderns mitt. Parallellt minskar bronsinflödet tydligt till respektive område. Givetvis borde i praktiken landtransporter ha kunnat ersätta sjöförbindelserna, men detta har uppenbarligen inte varit socialt eller ideologiskt möjligt. Det är således tydligt att transporterna har skett med båt. I praktiken kan det ha gått till så att bygdeledare anordnade långfärder för handel och gåvoutbyte som gav de enskilda gårdarna tillgång till bronser, men att dessa expeditioner även kunde ingå i storbygdsnivån och ännu högre nivåer. Omfördelningen av bronser skedde i form av byten, gåvor och tributer inom bygden, vid storbygdssammankomster och på högre nivå. Deponeringen av bronser, som i de flesta fall har varit rituella, mer sällan i form av skrotförråd eller förlorade föremål, kan antas grovt återspegla den lokala bronstillgången, även om bakgrunden är ett komplex av sociala behov av uppvisning, krissituationer etc., vilket skillnader mellan olika typer av bronsers fördelning visar. Bronsfördelning I tabell 2 nedan redovisas antalet fyndplatser för bronser, efter Ekholm (1921) och Nordström (1992). Valet av fyndplatser framför antalet föremål beror på att enstaka föremålsrika fynd skulle få oproportionellt stort inflytande eftersom det totala antalet fynd i området är litet. Valet av Ekholms katalog som underlag beror på att föremålen är perioddaterade och enkelt kan sammanställas, även om period V och VI här för säkerhets skull har lagts ihop. En annan fördel är att de mer ojämnt fördelade exploateringsfynden, främst från senare delen av 1900-talet, skulle riskera att ge en skev bild. Dessa kan förväntas vara enkla småföremål i högre grad än tidigare, då bönderna i första hand tillvaratog och inlämnade större, uppseendeväckande föremål till museerna under och 1900-talet. Uppgifterna från Nordström inkluderar endast fyndplatser för lösfynd och depåer, inte gravar och boplatser, för att göra dem jämförbara med Ekholms uppgifter. Trots det gör nyfynd från 1920-talet och framåt att Nordströms uppgifter är något för höga och bör minskas med omkring en sjättedel för att mer rättvist kunna jämföras med Ekholm. Dessa korrigerade siffror finns inom parentes. Tveksamhet om periodtillhörighet gör att halva antal förekommer i tabellen. Av tabellen framgår att period III allmänt sett är en nedgångsperiod, att Enköping håller sig på en jämförelsevis hög stabil nivå genom hela bronsåldern, men att Uppsala efter en svacka i mitten av bronsåldern kommer i kapp med råge under den yngre bronsåldern. Skärgården tar också fart under den yngre bronsåldern, men här rör det sig om de samlade fyndplatserna för ett geografiskt mycket stort område jämfört med centralzonens storbygder. Lena följer Uppsala om än i lägre takt. Tierp avviker från de övriga områdena genom att inte återhämta sig efter nedgången under period III. Med undantag för det tynande Tierp uppvisar områdena den jämnaste bronsfördelningen under den yngre bronsåldern. Det kan tilläggas att om enskilda föremål istället för fyndplatser skulle räknas skulle Tierp sticka ut under äldre bronsålder och Enköping under yngre bronsålder, beroende på enstaka rika fynd. 524

99 Period Område I II III IV V/VI Enköping Uppsala Lena Tierp Skärgård Västerås 4,5 (3,7) Köping 6,5 (5,4) 5,5 (4,6) 0,5 (0,4) Fellingsbro 1 (0,8) 1 (0,8) Summa 43 (41,9) Omräknat i procent 22 (20,8) 3 (2,5) Det är inte helt oproblematiskt att tolka frekvensvariationerna betydelse, även med hänsyn till slumpens inverkan. Dateringsmetoden kan i viss mån bidra till att vissa perioder får få eller många fynd, men det har ingen betydelse för skillnaderna mellan områdena. Ett rimligt antagande är att variationerna återspeglar tillgången på brons i de olika områdena, även om givetvis lokala deponeringstraditioner kan ha spelat in. Bronssvärden 2 (1,7) 0 (0) 1,5 (1,2) 2 (1,7) 15 (14,2) 17 (14,1) 8 (6,6) 0(0) 0 (0) 32,5 (31,9) 91 (86,7) Område I II III IV V/VI Enköping 28,6 33,7 35,2 31,3 19,6 Uppsala 28,6 9,6 21,1 18,8 23,1 Lena 7,2 9,6 7,0 15,7 9,2 Tierp 7,2 9,6 7,0 0 3,5 Skärgård 4,3 9,6 0 25,1 20,8 Västerås 8,8 22,1 17,6 5,3 16,3 Köping 12,9 1,9 0 3,8 7,6 Fellingsbro 1,9 3,8 12,0 0 0 Tabell 2. Fynd av bronsföremål i olika storbygder i Mälardalsområdet. Trots det mycket begränsade materialet är bronssvärdens geografiska fördelning i Mälardalen av visst intresse, eftersom de på grund av sin relativa storlek och vikt, sitt användningsområde och sin symboliska betydelse kan antas ha haft en särskild innebörd (se tabell 3). Här har Ekholm (1921) kompletterats med enstaka senare fynd (Baudou 1960). Återigen redovisas antalet fyndplatser, inte antalet föremål. Från Västmanland finns svärdsfragment i Fellingsbro och Köping, som inte är möjliga att datera. En doppsko till en svärdskida har räknats som svärd bland de två fynden från Enköping under period III. Period Område I II III IV V/VI Enköping 2 1 Uppsala 1 1 Lena 3 Tierp Skärgård 3 Västerås Köping Fellingsbro Tabell 3. Bronssvärdens fördelning i Mälardalen. Fördelningen av bronssvärden i Mälardalen är tydligt ojämn, även med hänsyn tagen till de låga absoluta talen. Under period I och II är fynden få, men sedan sker deponeringar under period III i Enköpingsområdet, under period IV i grannområdena Uppsala och Lena och under period V i skärgårdsområdet, dock med ett undantag i Enköping, där undantaget dessutom är atypiskt och inget renodlat vapenfynd. De flesta av svärdsfynden kan, med undantag av det gravfunna svärdet i Hågahögen, uppfattas som möjliga krigsbytesoffer (Kristiansen 2002), särskilt när flera vapen är deponerade tillsammans, men en sådan generell tolkning leder till problem. Det finns anledning att anta att vi bara har funnit en bråkdel av alla deponerade bronsålderssvärd, vilket betyder att kanske minst tio gånger så många en gång deponerades. Det är orealistiskt att föreställa sig att ett så stort antal strider har koncentrerat sig till enskilda storbygder under hela perioder, i synnerhet om det rör sig om mindre skärmytslingar och dueller. Om vi nu antar att exempelvis minst trettio svärd (10x3 svärd) deponerades i Lenastorbygden under period IV, dvs. under 200 år, talar det för att det kan ha rört sig om en återkommande tradition, exempelvis ledd av någon framstående person i varje bygd i varje generation. Svårigheten då blir att förklara varför en så etablerad tradition så tydligt byter område under varje period. Här kanske en mer realistisk tolkning är att deponeringarna inte har skett kontinuerligt, utan under vissa korta perioder i direkt anslutning till övergripande händelser med i storleksordningen ett par sekels mellanrum. I så fall kan det röra sig om simultana krigsbytesoffer eller liknande på flera platser efter en enskild större strid. Att deponeringarna ändå sker relativt samlat antyder antingen att man bara deponerar i närheten av striden eller att deltagarna på ena sidan har kommit från samma område. Vi kan föreställa oss att fienden antingen har varit från en annan del av 525

100 Mälardalen, exempelvis en expanderande centralmakt, eller utgjorts av en yttre fiende. En mindre öppet våldsam tolkning är att svärdsdeponeringarna återspeglar någon form av social spänning eller kris, med anknytning till makt och våld, som har drabbat områdena ett i taget. I ett allmänt samhällsevolutionistiskt perspektiv skulle de olika områdena isolerade var för sig ha kunnat genomgå någon form av mer eller mindre lagbunden svärdsdeponeringsfas, men det är givetvis troligare att deponeringarna har skett i ett konkret historiskt förlopp som inbegriper alla områdena. Återigen är en expanderande centralmakt lokalt i Mälardalen en möjlig förklaring. I det sammanhanget är det intressant att deponeringen av det exceptionella svärdet i Hågagraven sammanfaller med svärdsdeponeringarna i Lena i närheten. Ytterligare en möjlighet är att framförallt de våtmarksdeponerade svärden kan ha offrats inför krigståg och sjöfärder, vilket kan sammanjämkas med att den mytologiska figuren som framträder som styrman på hällristningarna bär svärd. Naturligtvis kan varierande orsaker ligga bakom deponeringarna, men eftersom det finns övergripande mönster framstår ändå en generell förklaring som nödvändig för huvuddelen av deponeringarna. Guld Guldfynden från bronsåldern är få och oansenliga, men kan trots det ge vissa antydningar om bakomliggande samhälleliga förhållanden. I Skåne och Mälarlandskapen fördelar sig fynden på följande sätt över perioderna (se tabell 4). I II III IV V VI Uppland Västmanland Närke 1 Södermanland 1 Skåne 2 5,5 13, Tabell 4. Guldfynd i undersökningsområdet. Data från Eriksson Osäkert daterade fynd har fördelats på två perioder. I Sverige som helhet dominerar period IV, tätt följd av period V. Lokala variationer förekommer dock, vilket framgår av koncentrationen av guld i Skåne till period III. I Mälarområdet finns det trots låga absoluta tal en tydlig koncentration till Uppland under period IV. Fördelningen är troligen inte slumpmässig. Guldet uppvisar ingen samvariation med bronsförekomsterna, vilket antyder att det inte finns någon enkel koppling till allmän metallrikedom. Guldet är också så sällsynt att det har krävts ett särskilt kontaktnät för spridningen. Guldet tycks således återspegla en separat distribution, och eftersom Hågahögen kännetecknas av en relativt sett stor guldrikedom finns det anledning att knyta guldförekomsterna i området till ett gåvosystem med Hågakomplexet eller en liknande exklusiv enhet som centrum. Religion och tideräkning Det finns en tydlig tendens att låta tolkningen av den sydskandinaviska bronsåldern färga den populärvetenskapliga bilden av Mälardalens bronsålder. Det gäller inte minst bilden av bronsåldern som en period av exotisk religion, som jag tror inte bara ger en skev bild av Mälardalens bronsålder utan också av sydskandinaviens. I inflytelserika danska arbeten (se t.ex. Kaul 1998; 2004; Jensen 2002) återkommer helt eller delvis flera grundläggande teman, av vilka tre närmast är axiom; bronsålderns religion var en solreligion, bronsålderns gudar utvecklades till mer antropomorfa och konkreta gestalter med tiden, bronsålderns religion och kosmologi var i allt väsentligt annorlunda än järnålderns religion. Min uppfattning är att dessa påståenden är dåligt underbyggda. Det är troligen korrekt att Trundholmsvagnen och flera motiv på rakknivar och hällristningar föreställer den hästdragna solen, vilket jag kunde bekräfta vid en sammanställning av motiven som visar att ekipagen med enstaka undantag rör sig medsols (Lindström 1995). Med delvis annat material har Kaul (1998) kommit till liknande resultat. Tolkningen stärks också av att föreställningen finns skriftligt belagd senare hos både Tacitus och Snorre. Slående är att så gott som ingen av dessa statistiskt säkerställda motiv har en cirkelfigur i form av ett hjulkors. På Trundholmsvagnen tillhör ju de ekerförsedda hjulen inte själva motivet utan ingår i underredet på vagnen. Det betyder att det inte finns något bindande skäl att uppfatta hjulkorset som en solsymbol. Snarare har vi anledning att tro att det inte är en solsymbol, utan någonting annat. Överhuvudtaget har vi inte möjlighet att peka ut hjulkors eller andra cirkelfigurer som solsymboler i den omfattning som brukar ske. Likvärdiga, för att inte säga troliga alternativ är att de föreställer hjul, som i sin tur symboliserar vagnar tillhörande olika gudomar av olika slag, eller kanske månen. När en cirkelfigur förekommer över en scen med människofigurer m.m. är det rimligt att det handlar om fullmånen, med tanke 526

101 på att man i fornnordisk tradition och på många håll i världen, även bland germanerna enligt Tacitus, samlades för ritualer och återskapande av myter i samband med fullmånen. Det kan också vara värt att i det här sammanhanget påminna om att det heliga bröllopet, det av Frej framtvingade mötet med Gerd, skedde i en lund nattetid. Jag ska återkomma till månens roll nedan och ytterligare möjliga betydelser hos hjulkorset. Den av Fleming Kaul (2004:251, fig. 67) föreslagna solresan med olika hjälpdjur är fascinerande och fantasirik, men i likhet med Kristiansens variant (Kristiansen & Larsson 2005:294ff), ytterst hypotetisk. Den bygger på ett ogrundat antagande om solens stora betydelse under bronsåldern. Att solen har spelat en roll i mytologin och att myter har knutits till dess uppkomst och historia är självklart, men så var fallet även under vikingatiden utan att solen då kan sägas ha spelat en framträdande roll. Att kalla bronsålderns religion en solreligion är uppenbarligen en feltolkning, som bygger på en vidareutveckling av äldre förlegade idéer om bronsåldersreligionens karaktär. Även föreställningen att bronsålderns religion har utvecklats över tid bygger på föråldrade religionshistoriska, evolutionära idéer. Vi kan utgå ifrån att den tidiga bronsålderns religion, för att inte säga stenålderns religion, var lika komplex och rik som den sena bronsålderns, med myter, mytologiska gestalter och ritualer, trots att de sociala förutsättningarna kan ha skiftat. Detsamma gäller de samtida fångst- och jägarfolkens religioner. Vad det gäller bronsålderns och järnålderns religion i Skandinavien, så finns det betydligt större likheter än skillnader, där solhästen är ett gott exempel och där bland annat de i sydskandinavien centrala och ständigt återkommande djuren fågel, häst, orm och fisk återfinns i den fornnordiska religionen som viktiga s.k. djurhamnar (Lindström manus b). En genomgång av ritualer visar samma kontinuitet. Givetvis har förändringar skett och skillnader uppkommit, för att inte tala om den variation som fanns mellan olika geografiska områden och sociala grupper redan under bronsåldern, men i det stora hela är det enligt min mening uppenbart att det är likheterna som dominerar. Bronsålderns religion är inte exotiskt främmande och obegriplig, även om inte alla detaljer är åtkomliga. Vi kan också förmoda att den i sin tur har likheter med den sena stenålderns religion och att betydelsen av impulserna exempelvis från kontinenten varken ska underskattas eller överdrivas. Tideräkningen En struktur som kan uppfattas som särskilt seg över tiden är själva tideräkningen. Den har utifrån folklig tradition och skriftliga källor kunnat rekonstrueras i stor detalj för forntidens slut i Nordeuropa (Nordberg 2006), och det är värt att påminna om att förvanskade rester av den levde kvar in på 1900-talet. Som exempel kan nämnas att man betraktade den 14 oktober som första vinterdag och 14 april som första sommardag, vilket ursprungligen motsvarade höstblotet och vårblotet. Grundprincipen var en lunisolar kalender, det vill säga en variant på en tämligen självklar kombination av månens faser och solens gång under året. Året bestod av tolv månmånader, som inte fullt fyllde ett solår, vilket innebar att man ungefär vart tredje år lade till en skottmånad. Året delades in i fyra kvartal med högtider knutna till var tredje fullmåne. Vid första fullmånen efter första nymånen efter vintersolståndet inföll vinterblotet, vanligtvis omkring 21 januari, plus minus ett par veckor. Tre månmånader senare inföll vårblotet omkring 21 april, ett sommarblot omkring 21 juli och höstblotet omkring 21 oktober. Tiden från höstblotet till vårblotet räknades som vinterhalvåret och sommarhalvåret från vårblotet till höstblotet. Förskjutningen i förhållande till de astronomiska hållpunkterna, dvs. solstånden och dagjämningarna, var en praktisk anpassning till klimatet. Vintern var exempelvis som kallast vid midvinter i slutet av januari mitt i vinterhalvåret, inte vid vintersolståndet 21 december. En liknande uppdelning av året med fyra förskjutna högtider fanns även i den gamla keltiska kalendern. Det är mycket sannolikt att grunddragen i en sådan kalender var mycket konservativa och de går faktiskt att följa tillbaka åtminstone till 300-talet e. Kr. i skriftligt material från norra Europa. Att dessa grunddrag är betydligt äldre än så framgår också av medelriktningarna på gravar från vikingatiden och bakåt i tid till neolitikums början, som uppvisar förskjutningar från kardinalriktningarna norr, öster, söder och väster som motsvarar förskjutningarna i kalendern. Exempelvis ligger riktningen på gånggrifternas ingångar samlade kring soluppgångsriktningen i östsydöst vid höstblotet, liksom riktningen på de senneolitiska hällkistorna på Jylland. Liknande förskjutningar finns också under bronsåldern, som exempelvis att gravgömmor ofta placeras i den sydsydvästra delen av gravkonstruktionerna. Först med den kristna missionen från 900-talet e. Kr. och framåt infördes nya orienteringstraditioner med anknytning till soluppgången vid påsk i östnordöst. Det ska understrykas att 527

102 det hela tiden handlar om mycket grova, symboliska orienteringar i de enskilda fallen och att olika varianter kan ha förekommit. Det viktiga är att vi utifrån antagandet om tideräkningens konservatism, fornlämningsorienteringarnas antydningar och den uppenbara bristen på möjliga alternativ, kan utgå från att månen har spelat en central roll i tideräkningen under bronsåldern. Att följa månadernas gång erbjöd inga svårigheter, medan behovet av skottmånader måste ha dirigerats av ledare i samband med olika kulthögtider. Men hur höll man praktiskt reda på dagarnas förlopp under månmånaden från nymåne över fullmåne till nymåne? Den gamla väl spridda beteckningen på månaden var ny och nedan och visar att man räknade månaden från nymåne till nymåne även om högtiderna inföll i anslutning till fullmåne. Att räkna hur många dagar som har gått sedan nymåne eller återstod till fullmåne skedde inte i första hand genom att bedöma fasen, dvs. hur skäran såg ut, vilket är svårt även för den med perfekt syn. Istället fanns en enkel och tillförlitlig metod som är belagd redan på 1600-talet e. Kr. i anslutning till distingsmarknaden i Uppsala, som då var en av de sista resterna av en månbunden kalender (Rudbeck 1939). Genom att sträcka ut armen och spreta med tumme och pekfinger kunde man måtta antalet hanefjät mellan månen och solen under dagtid (fig. 21:5g). Detta är möjligt pga att månen är synlig under dagtid betydligt oftare än vad moderna människor föreställer sig, ja, i stort sett någon gång varje dygn och oftast under många timmar. Antalet hanefjät, som har en vinkelbredd på ca 13, anger hur många dagar månen är från nymåne. Metoden är mycket effektiv och samtidigt enkel. Troligen har den varit i allmänt bruk under lång tid och visar att kalenderräkning inte krävde någon speciell utrustning eller anläggningar. Månen har alltså med stor sannolikhet varit av central betydelse för tideräkningen och ritualerna även under bronsåldern och man kan fråga sig i vilken omfattning den har avbildats i bronsålderns rika bildvärld? Några realistiska avbildningar av månens fläckar tycks man inte ha gjort, men det är inte heller att förvänta. Däremot borde det inte vara så svårt att knacka in en månskära på en häll, men med undantag för enstaka tveksamma exempel tycks de saknas helt på hällristningarna. Däremot är det sedan länge bekant att s.k. glasögonspännen från framförallt period IV och i mer stiliserad form från period V och VI ofta är försedda med månskäror. Oldeberg, som förhåller sig neutral kallar dem månskäreliknande (Oldeberg 1933), och Kaul, som i första hand letar solsymboler, medger ändå att de troligen föreställer månen (Kaul 2004). Särskilt ett guldbelagt spänne från Skåne kan uppenbarligen associeras till månen, med månskäror i ytterkanten på båda skivorna, vända från varandra (fig. 21:5a). Den allmännordiska och väl spridda benämningen på månmånaden var ny och nedan, åsyftande månen i sin växande och försvinnande fas, just så som den avbildas på spännet. Vi ser därmed månen symboliskt avbildad i sin kalendariska funktion på föremålet. Baksidorna på spännenas skivor innehåller också ofta figurer av olika slag (fig. 21:5b). Dels förekommer hjulkors, eller åtminstone de fyra ekrarna, dels s.k. triskelar, dvs. slingrande linjer med tre spetsar likt rötter eller en orm eller trädfigurer, vilka samtliga kan tolkas som möjliga kosmologiska symboler för exempelvis världsträdet. Det vanligaste och tydligaste motivet är dock det i bronsålderssammanhang välkända handtecknet, som föreställer en hand med spretande tumme och ofta ett stycke av underarmen som på vissa glasögonspännen sträcker sig in från kanten upp mot skivans kupade baksida. Händerna varierar i utformningen, men ett genomgående drag är att tummen spretar kraftigt utåt, ja, nästan bakåt i vissa fall och bildar ett tydligt mellanrum till det utsträckta pekfingret. De övriga tre fingrarna är ofta också utsträckta, men det är uppenbart att de spelar en underordnad roll. Handen tolkas vanligen lite svävande som ett skyddstecken, särskilt som det har legat dolt på spännets baksida, men hittills har ingen rimlig förklaring lämnats till varför tummen spretar så kraftigt. Handställningen får en mycket enkel förklaring om vi jämför den med tekniken att mäta månens position på himlen, det tidigare nämnda s.k. hanefjätet. Denna handställning måste ha uppfattats som mycket karakteristisk för tidmätningen och därmed tillskrivits ett symbolvärde. Tolkningen har också fördelen att den förklarar månsymboliken på glasögonspännets framsida, ny och nedan. Vi hittar också kopplingen mellan spännet och handtecknet i Grevensvængefyndet från Själland, där den spretande tummen förekommer dels på de hjälm- och yxförsedda knäsittande bronsfigurerna, men framförallt på den stående, numera förlorade figuren (Jensen 2002:477ff) (fig. 21:5f). Övriga figurer i fyndet och så vitt jag vet även övriga kända bronsfigurer från sydskandinavien saknar spretande tumme. Den stående figuren i Grevensvængefyndet avbildades och beskrevs vid ett par tillfällen på 1700-talet innan den gick förlorad (Djupedal & Broholm 1953). Teckningarna är valhänta, men 528

103 a b c d e f g Figur 21:5. Olika motiv på bronsföremål och hällristningar samt bronsfiguriner som kan ha med begreppet hanefjät att göra (se text). a) Glasögonspänne från Skåne med förmodade stiliserade månskäror. b) Motiv på baksidan av gotländskt glasögonspänne. c) Ristad sten vid kulthuset vid Sandagergård i Danmark. d) Hällristningsfigur från Bohuslän. e) Hällristningsfigur vid Aspeberget i Bohuslän. f) Decimeterhög bronsfigur från Grevensvængefyndet. Avtecknad på 1700-talet, förlorad. g) Himmelsmätande bonde från 1600-talets Uppland. (Från Lindström 2009:401). uppenbarligen pålitliga i detaljerna. Det är uppenbarligen ett glasögonspänne figuren har på bröstet och höger arm är karakteristiskt utåt- och uppåtsträckt. Handen är oproportionerligt stor, tummen spretar så att mellanrummet mellan tumme och pekfinger tydliggörs, medan övriga fingrar inte har markerats särskilt. Närmast till hands ligger enligt min mening att tolka figuren som en tidmätande, mytisk person. Broholm ville tolka figuren som en kvinnofigur, men det finns lika goda skäl att uppfatta den som en mansfigur med svebiskliknande hårknut mm. Det är dessutom möjligt att det knäsittande gudaparets kultyxor ska tolkas som stiliserade månsymboler. 529

104 På hällristningarna går också tecknet igen, bland annat på de fyra stenarna invid kulthuset i Sandagergård (Kaul 2006). Stenen tillåter inte fina detaljer, vilket gör att alla fingrar spretar, men tummen uppvisar sin karakteristiska bakåtböjda position på alla fyra ristningarna (fig. 21:5c). Dessutom pekar handen uppåt. De fyra tvärstrecken över handen har getts en mängd olika tolkningsförslag, men de kan med stor sannolikhet ges en kalendarisk betydelse. De kan markera årets fyra högtider som inföll vid fullmåne, då man hade anledning att besöka kulthuset. En mer komplex tolkning är att de syftar på en skottregel som inbegriper fyra dagar i anslutning till vintersolståndet. Även Kaul har mer intuitivt föreslagit att de skulle kunna knytas till tidens gång, exempelvis årstiderna, eller en gud med tiden i sin hand (Kaul 2004). Utöver dessa mer stereotypa handtecken finns också udda figurer bland hällristningarna som kan tolkas i enhetlighet med detta förslag. Ett exempel är en figur från Tanum i Bohuslän, som har en kapad arm och höjer den andra med spretande fingrar mot en samling av 29 prydligt uppradade skålgropar (Kaul 2004:259, fig. 74) (fig. 21:5e). Antalet har tidigare associerats till antalet dygn på en månmånad och tolkningen stärks naturligtvis av den uppsträckta handens innebörd i andra sammanhang. Om vi blickar framåt till den fornnordiska mytologin kan vi också hitta anknytningar som anspelar på detta motiv, som åter visar att bronsåldern inte ska betraktas som exotisk och främmande. Det finns en självklar association från handen och den kapade armen till Tyr, som bland annat hade en funktion som himmelsgud och som förlorade sin hand i gapet på Fenrisulven när denne skulle fjättras. Vid Ragnarök kommer dock Fenrisulven lös och slukar både solen och månen. I övrigt finns en utvecklad mytologi kring sol och måne, natt och dag med både kvinnliga och manliga väsen, och månen benämns bland annat hjulet och årtäljaren. Möjligen kan vi bakom mytkomplexet ana föreställningen om en gudom som upprätthöll världen och tidens gång, kanske också med anknytning till divination, dvs. spådomskonst, som innebär ett slags kontroll av tiden och framtiden. Huvuddelen av källmaterialet för rekonstruktionen av kalendern och tidmätningen är hämtad från sydskandinavien, men både gravorienteringen och lokalt tillverkade glasögonspännen visar att resultaten är giltiga även i Mälardalen under bronsåldern. Uppenbarligen har man haft en lunisolar kalender, som i mycket har liknat den som var i bruk i stora delar av norra Europa något årtusende senare, med månmånader och troligen fyra högtider under året som inföll vid fullmåne omkring en månad efter dagjämningar och solstånd. Troligen ordnades också marknader, ting och kultmöten även vid andra fullmånar, vilket också skett senare ända fram till modern tid. En fördel med tekniken med den utspärrade handen är att den är enkel och självklar för att hålla reda på dagarnas gång och förutsäga framtida mötesdagar. Den behövde bara kompletteras med iakttagandet av när vintersolståndet inföll, vilket enklast skedde genom att avgöra när solen vände sin upp- eller nedgångsriktning. Ingen avancerad astronomi, inga exakta instrument eller komplexa monument krävs för detta. Forntidens astronomi i Skandinavien imponerar inte genom avancerad teknik eller komplexa observationer, utan genom sin enkelhet och funktionalitet. Vi kan dessutom se förekomsten av glasögonspännen som en indikation på att bärarna av dessa har haft en särskild roll för upprätthållandet av tideräkningen, dels som bevarare av tiden och världen, dels som sammankallande och organisatör av mötena vid fullmåne. Det var också denna person som påbjöd skottår. Även om Hågahövdingens spänne saknar tydlig månsymbolik, kan vi anta att dessa uppgifter hörde till hans plikter som överhövding och kultledare. Glasögonspännena tillåter dessutom en fördjupad tolkning av hjulkorsmotivet. Handen som sträcker sig upp från kanten på den kupade spänneskivans insida antyder att den kan liknas vid himmelskupan på vars utsida vi finner månen. Från kanten sträcker sig också trädliknande figurer, dels granliknande, dels slingrande stammar som slutar i tre spetsar. En triskele kan också förekomma och den kan uppfattas som en symbol för världsträdets tre rötter. Sammantaget kan det här röra sig om en symbolvärld som kretsar kring världsträdet och förhoppningen att det ska fortsätta stå så att inte världen rasar samman. Ett inte ovanligt motiv är också hjulkorset i form av fyra ekrar som sträcker sig ut mot skivans kant. De kan symbolisera en indelning av himlavalvet i de fyra väderstrecken. Ekrarna kan dessutom vara rotliknande förgrenade i tre närmast kanten. Här kan det åter vara frågan om en variant på världsträdet. Samtidigt kan ekrarna återge årets uppdelning på fyra högtider och kvartal (jfr de fyra strecken över handtecknen), där tredelningen kan knytas till att högtiderna åtminstone under slutet av forntiden brukade omfatta tre dagar. Vi får alltså en kombination av rums- och tidsindelning, inte orimlig med tanke på högtidernas koppling till himlakropparnas 530

105 varierande upp- och nedgångsriktningar. Allt detta är givetvis spekulationer, men det visar att vi i hjulkorset inte alls behöver se ett solmotiv. Det finns många andra minst lika trovärdiga alternativ. Det gäller även andra utpekade solsymboler, exempelvis den danska solhållaren i bärnsten och brons (Kaul 2004:358, fig. 155), som i mitt tycke uppvisar viss likhet med en hjulkorsförsedd spänneskiva med bygel. Sociala konflikter och våld Våldets roll Särskilt i Kristian Kristiansens modeller av stamoch hövdingasamhällena i bronsålderns Skandinavien spelar vapen, krigare, strider, plundring och våld en stor roll för samhällsutvecklingen (se bl.a. Kristiansen 1998; 2006). En viss kritik har riktats mot denna bild av bronsåldern, men som jag har förstått det vänder sig kritiken inte i första hand mot påståendet att våld och krig har förekommit, utan mer mot att bilden är ensidig och att andra samhällsfenomen kan ha varit lika framträdande. Likaså kan de olika typerna av vapen ha haft andra, parallella rituella och ideologiska betydelser (se t.ex. Thedéen 2004 för diskussion). Även om det på sina håll finns en vilja att tona ner våldets betydelse under tidsperioden, en tradition som har sina rötter i samhällsdebatten efter andra världskrigets slut, så finns det en allmän tendens bland arkeologer som arbetar med bronsåldern att återigen diskutera våldets och krigets betydelse för samhällets utveckling och förändring (se bl.a. Vandkilde 2006a-b). Att krig, boskapsräder och våld i allmänhet har varit ett relativt vanligt inslag i stam- och hövdingasamhällen, både i förhistorisk och historisk tid, framstår idag som väl belagt. Män i den här typen av samhällen tycks som regel ha varit inblandade i våldskonflikter vid flera tillfällen under sina liv och en relativt betydande andel av befolkningen, omkring en halv procent om året, dödades i våldsamheter (se bl.a. Keeley 1996). Detta motsäger dock inte att bronsålderssamhället i Skandinavien har varit tillräckligt fredligt för att jordbruksarbete, hantverk, husbyggen och traditioner har kunnat fortleva, inte heller att våldsnivån har fluktuerat mellan regioner och över tid. Vad det gäller den traditionella vapenuppsättningen i Mälardalsområdet och dess förändring över tiden, finns det bl.a. flintdolkar och enkla skafthålsyxor i olika stenmaterial från senneolitikum och den tidigaste delen av bronsåldern. Från större delen av bronsåldern finns det också flathuggna flintpilspetsar och mer elegant utformade stenyxor. Vad det gäller vapen i brons så finns det yxor, spjut- och lansspetsar samt svärd från och med bronsålderns inledning och framåt. Det kan naturligtvis hävdas att flera av dessa vapen har haft en rituell och symbolisk funktion, till och med utan anknytning till vapenbruket, men mängden vapen i kombination med användningsspår talar mot detta. Bland ett litet urval svärd från Mälardalen har bruksspår konstaterats i något fall (Johnsen & Welinder 1993), men en större genomgång tyder preliminärt på att bruksspåren på svärd från området har varit vanliga (muntlig uppgift Inga Ullén). Denna bild överensstämmer väl med den från södra Skandinavien, där omfattande studier av bruksspår på svärd tydligt visar att de använts i strid (Kristiansen 1983). Bland holkyxor är det möjligt att skilja på hårt brukade och nerslipade eggar och skarpa men ibland hackförsedda eggar (muntlig uppgift Eva Hjärthner-Holdar). Vissa yxtyper, som Mälardalsyxan, framstår också som vapen i första hand genom sin påkostade men funktionella utformning. Andra typer, exempelvis yxor med lerkärna, är uppenbara kultföremål. En närmare granskning av ett litet antal holkyxor från Uppland tyder på att yxor av olika storlek har haft en allroundanvändning, både som arbetsyxor och vapen likaväl som de kan ha deponerats oanvända. Enklast är att tänka sig att holkyxan har tillhört den personliga utrustning som bars och användes i det dagliga arbetet, men som i vissa situationer har fungerat som vapen. Storleken och typen av yxa har då i första hand varit en social markör och inte funktionellt betingad (Lindström manus c). Kristiansen har tolkat vapendeponeringar som ett slags krigsbytesoffer (2002), vilket andra har argumenterat emot (Thedéen 2004). Min uppfattning är att vapendeponeringarna, framförallt svärdsdeponeringarna, kan ha skilda orsaker, men att de sannolikt oftast återspeglar situationer med anknytning till våld, krig, sociala spänningar och statusmarkeringar i association med krigarvärderingar. Något som talar för att de kan knytas till speciella politiska situationer där krig ingår, är att de uppvisar tydliga geografiska förändringar över tiden (se tabell 3). Vapenavbildningar i naturlig storlek eller större är sällsynta på Mälardalens hällristningar jämfört med exempelvis Östergötland. Ett mindre antal holkyxor av Mälardalstyp med en ungefärlig datering till period IV har avbildats i Boglösa, Uppland, liksom en unik grupp spjut i 531

106 Bälinge, Uppland, som dock är svårdaterade. I något fall finns en scen med en individ som höjer en yxa eller eventuellt en lur mot en annan individ. Ett större antal människofigurer som kan tolkas som styrmän och ledare för en grupp om ca 7-8 individer (Lindström manus c) bär svärd, men i skidan, aldrig dragna. I många fall tillhör svärdsmännen scener som kan dateras till period III (muntlig uppgift Johan Ling). De uppländska och västmanländska ristningarna ger överlag ett mindre krigiskt intryck jämfört med de bohuslänska, där människofigurer i flera fall höjer vapen mot varandra. Avbildningar av runda sköldar tycks också förekomma på hällristningarna i form av s.k. cirkelfigurer, även om tolkningen är något osäker. På ett par, tre ställen finns cirkelfigurer, i ett tydligt fall försedd med huvud, ben och ett svärd i skidan. På en lokal finns ca 25 cirkelfigurer med ben och i tre fall också med svärd. Cirklarna har ungefär samma relativa storlek som bronssköldarna från Fröslunda och Nackhälle, vilka kan ha haft praktiska motsvarigheter i annat material, och som har täckt överkroppen från gren till hals. Proportionen svärdförsedda figurer är sådan, att det går en svärdförsedd på sju icke svärdbärande figurer, vilket väl motsvarar de sociala grupper jag kommer att diskutera senare. Det finns även mer osäkra indikationer på förekomst av sköldar i form av uthuggna cirkelfigurer i handen på några figurer. De tolkas som små sköldar, kanske 0,3 m i diameter, som i så fall har varit enkla parerskydd avsedda för närkamp eller duellsituationer. Konstruktioner och anläggningar som ytterligare stärker bilden av att våld och krig spelat en viktig roll i norra Mälardalen under bronsåldern finns på vissa platser. Upplands största fornborg från bronsåldern är Predikstolen i centralzonen, strax söder om Hågahögen. Även om status, symboliskt tänkande och rituella behov kan ha varit pådrivande vid bygget, är det uppenbart att borgen har varit genomtänkt ur försvarssynpunkt och fungerat militärt och inte bara för rituella sammankomster. Dess storlek talar också för att bemanningsunderlaget har kunnat räknas i hundratal, vilket har krävt ett befolkningsunderlag motsvarande minst en storbygd, och ger därmed en antydan om nivån på vissa konflikter. Borgen har byggts under period III och förmodligen bränts ner, för att återigen byggas upp och åter brännas under period V. Michael Olausson tolkar de upprepade nedbränningarna som tecken på fientliga handlingar (Olausson 1995). Ytterligare ett exempel på en vallanläggning som kan ha fungerat militärt, om än i mindre skala och som har bränts under period V finns vid Veda i Angarn i skärgårdszonen (Olausson 1995). Från slutet av bronsåldern, ca 700 f. Kr., etableras också ett mindre antal höjdbosättningar intill farleder i skärgårdszonen. De kan ha haft en viss militär funktion, även om de saknar befästningar (Olausson 1995). Fler tecken på stridigheter finns också vid Hågahögen, där lämningarna av ett kulthus som tycks ha förstörts avsiktligt under period III har undersökts. Det är tydligt att det inte handlar om en rituell, pietetsfull nedmontering utan om en våldsam förstörelse. Intressant nog uppför man därefter ett större kulthus på platsen (muntlig uppgift Helena Victor). Dessutom finns spår efter nedbrunna långhus på boplatsen vid Apalle, men det kan inte göras troligt att det rör sig om fientliga handlingar, snarare vådaeld (Ullén m.fl. 2003). Rent fysiska bevis på att våld mot enskilda individer har utövats finns i området. I Upplands- Bro i Granhammar, dvs. i den inre delen av skärgårdszonen, har lämningarna efter en man påträffats, som enligt analysresultat har hamnat i strid ansikte mot ansikte med en fiende som har utdelat upprepade yxhugg mot hans vänsterarm och vänstersida av huvudet, varefter mannen har fallit eller kastats i vattnet och sjunkit till botten av en fjärd. Händelsen kan dateras till tidsintervallet f. Kr., dvs. den tidigare hälften av period V (Lindström 2009). Ytterligare en möjlig våldsindikation, om än svåridentifierad, är spår av plundring. Det brukar i arkeologiska sammanhang antas att deponerade exotiska föremål har nått trakten genom handel och utbyte, åtminstone för perioder före den yngre järnåldern, men historiska uppgifter visar att exotiska föremål även kan vara plundringsbyten (Keeley 1996). Vad som kan uppfattas som plundringsbyte måste avgöras från fall till fall, men möjligheten att göra en arkeologisk identifikation trolig minskar om det rör sig om ett enkelt föremål som förekommer i större antal, exempelvis holkyxor, eller av ett föremål från en orealistiskt avlägsen ort, exempelvis Balkåkratrumman från Skåne. Ett möjligt exempel på ett plundringsbyte eller ett krigsbytesoffer, vilket spelar i sammanhanget inte någon större roll, är en depå i Sodankylä, Finska Lappland av fyra svärd med en datering till period V och med en viss koppling till Mälardalen. Fyndet kan antyda att nordligare fångst- och jägarfolk likaväl som de sydliga bondebefolkningarna var indragna i väpnade konflikter. Enligt flera studier har låg befolkningstäthet ingen större betydelse för våldsfrekvensen (Keeley 1996). 532

107 Sammantaget finns det alltså gott om indikationer på våld och sociala spänningssituationer med våld i bakgrunden. Varje enskild indikation kan förklaras bort som undantag eller med en annan betydelse, men det framstår som osannolikt att samtliga skulle kunna bortförklaras, särskilt med tanke på att den generella bilden av stam- och hövdingasamhällen talar för att det existerat ett reellt inslag av våld. Öppet våld och hot om våld har alltså med all sannolikhet varit en politisk och social verklighet i norra Mälardalen, både på individuell och kollektiv nivå. Sammanfattar vi den bild de olika källorna ger av vapenbruket tycks yxan, under den yngre bronsåldern holkyxan, ha varit ett allmänt förekommande vapen i Mälarområdet. Holkyxan har emellertid också fungerat som ett arbetsredskap. Svärdet har varit ett framstående statusvapen som med största sannolikhet har varit förbehållet ledarna i samhället. Att ha ett svärd hängande vid sidan har varit en viktig symbol, men svärdet har också använts i strid. Vad det gäller spjut- och lansspetsar så tycks de inta någon form av mellanposition i statushänseende. Svärdet tycks ha en något nedtonad roll i Mälardalen, framförallt jämfört med sydskandinavien, medan yxan är av större betydelse. Det framgår av proportionen svärd-yxor, att yxor men inte svärd förekommer i naturlig storlek bland hällristningarna i Mälardalen, medan svärd förekommer i Östergötland. Det är dessutom intressant att det enda kända våldsoffret från området, Granhammarsmannen, sannolikt har bragts om livet med en holkyxa (Lindström 2009). Från sydskandinavien upp mot Mälardalen och över till Finland och Baltikum har andelen svärd en fallande frekvens och förekommer så gott som inte alls som vapen i Ryssland (Meinander 1954). Ett visst östligt inflytande på vapenuppsättningen tycks alltså finnas i Mälardalen, tydligt framträdande genom importen av Mälardalsyxor under period IV, då samtidigt svärd av sydskandinavisk karaktär endast förekommer i Hågahögen och närbelägna depåer. Ytterligare en möjlig skillnad är att den tvåhjuliga stridsvagnen, trots många avbildade ekerhjul på hällristningarna, har varit betydligt mer sällsynt i Mälardalen än i Skåne och Danmark. I Mälardalens kuperade och fjärdgenomkorsade landskap kan den knappast ha varit i praktiskt bruk, utan har i de fall den alls har förekommit enbart fyllt en social och rituell funktion. En eller möjligen två tvåhjuliga vagnar med förare och förspända hästar finns avbildade i det centrala hällristningsområdet, medan vagnsristningen i Örsta, Angarn, ute i skärgårdszonen vid sidan av hästarna är minst sagt abstrakt. Att strids-/kultvagnen ändå har varit representerad här är rimligt och Helena Victor har visat på ett intressant samband mellan möjliga vägsträckningar, hamnlägen och hällristningar (Victor 2007a). Försöker vi sammanfatta våldsindikationerna över tid är de under äldre bronsålder osäkra, spridda och uppvisar ingen samlad bild. Om vi bortser från ett bakgrundsbrus av lokala konflikter och stridigheter som kan tänkas förekomma över hela området genom hela bronsåldern tycks alltså mer intensiva konflikter och sociala spänningar på mer övergripande nivå ha förekommit i Enköpingsområdet, men framförallt i Uppsalaområdet med Hågakomplexet med början under period III och Uppsala-Lenaområdet under period IV. De har spridits ut i skärgårdszonen under period V. Under hela bronsåldern framstår den västra delen av centralzonen med Köping- och Västeråsområdet som relativt stillsam. I första hand är det alltså områdets östliga delar belägna närmare det öppna havet som är oroligare. Samhällsmodell Den tidigare analysen av bebyggelsestrukturen (se också kap. 3, 8 & 22) kan bilda underlag för en modell av samhällsstrukturen, där försök kan göras att integrera andra fornlämningstyper och fynd, som skärvstenshögar, kulthus av stengrundstyp samt stolpbyggda konstruktioner, rösen, röseliknande stensättningar, gravfält, gravföremål, hällristningar och bronsoffer. För tydlighetens skull skall jag först skissera modellen, innan jag argumenterar för den. Gården Den minsta enheten är gården eller hushållet som i normalfallet rymmer familjen eller storfamiljen, ca 6-10 invånare, där invånarna har haft olika roller beroende på bland annat kön och ålder (se bl.a. Artursson & Björk 2007:328f). Det kan ha funnits ett litet inslag av ofria, särbehandlade individer, dvs. slavliknande arbetskraft, men de syns inte tydligt i källmaterialet. Gården kan ha omfattat ett par km 2, men av detta har sannolikt mycket ingått i bygdens kollektiv. Åkerarealen knuten till gården kan ha varit ett par hektar. Vissa av invånarna har vid dödsfall kremerats och begravts på gravfält som kan ha varit gårdsanknutna eller gemensamma för flera hushåll, och i så fall kan hushållen ha utnyttjat separata delar av gravfältet. Gravarna har normalt inte varit iögonenfallande. Spår av gårdsanknutna ritualer 533

108 finns i form av skålgropar invid gård och betesmarker samt eventuellt holkyxeoffer. I centralzonen kan skärvstenshögar ha legat i anslutning till den enskilda gården. I spetsen för hushållet har bonden och bondhustrun stått. Bonden har utöver sina uppgifter i familjen och på gården varit krigare och medlem i bygdens båtlag. Bondhustrun har haft andra roller, men dessa är otydligare eller har i alla fall inte lämnat genusspecifika spår. Byn, bygden och ledargården Gårdarna har bildat bygder med olika storlek och befolkningstäthet beroende på naturgeografiska och topografiska förutsättningar. Bygderna har beroende på lokala förutsättningar bestått av ett varierande antal gårdar, allt mellan 5-15 stycken. Varje bygd har haft en befolkning på ungefär invånare och en geografisk utsträckning av ca 3-5 km i diameter. Bygden har legat i anslutning till en vik eller fjärd. Gårdarna har antingen legat ensamma eller parvis, eller alternativt samlats i spridda eller täta byar. Bygden definierades dels av geografiska avgränsningar, men också av ett socialt nätverk baserat på släktskap, arbetsgemenskap och andra lojalitetsband. I centrum för nätverket har stått en större gård som kan kallas ledargården. Det är möjligt att den i första hand har varit belägen i en by snarare än ensamliggande. Den kan utmärka sig genom att ha ett boningshus av större format, särskilt under den äldre bronsåldern, men detta är ännu inte tydligt belagt i Mälardalen. Ledargårdens invånare kan vara fler än på en normalgård, kanske i tjänsteställning, eventuellt kombinerat med ofria. Ledargårdens bonde och bondhustru har antingen begravts i ett kontinuerligt använt och påbyggt röse, vilket varit vanligast i skärgårdszonen, eller i en skärvstenshög med t.ex. stencirklar eller stenspiral, vilket varit vanligt i centralzonen (se kap. 5). Troligen har ett par ur varje generation begravts på detta sätt, men på vissa gravfält tycks begravningarna ha varit betydligt färre än så, vilket talar för att inte ens en ur varje generation har begravts på ett monumentalt sätt. Detta är fallet vid Nibble (se kap. 5, 7 & 22) Röset eller skärvstenshögen har ofta varit belägen på ett impediment eller en höjd i anslutning till bebyggelsen. I anslutning kan också ett eller flera kulthus finnas, med åtminstone ett yttre och ett inre utrymme för olika aktiviteter. I de flesta fall har man kunnat konstatera att det funnits ett intilliggande matlagningsområde samt ett deponeringsområde för skärvsten, sot, träkol, brända ben och förstörda dryckesserviser samt matlagningskärl, vilket inte minst är tydligt vid Nibble (se kap. 7, 11 & 13). Kultplatsen har antagligen varit ett rituellt centrum för bygdens befolkning, och kulthandlingarna har förmodligen letts av individer från ledargården. Hur fördelningen av kulten mellan man och kvinna har sett ut är oklart, men det är möjligt att fynden av brända och offrade s.k. språngben eller astralagus i ett stort, ensamliggande stolphål inom delområde E5 vid Nibble ska sättas i samband med divination, dvs. spådom, vilket under yngre järnålder främst var en kvinnlig syssla (se kap. 7, 20 & 22). De så kallade bygdedepåerna med rikare bronsfynd kan också ha ingått i offerritualer som leddes av individer från bygdens ledargård (se Thedéen 2004:72; Wigren 1987), men ibland snarare av ledare med inflytande på storbygdsnivå. I många fall är det möjligt att bedöma de gravlagdas status utifrån gravmonumentens storlek, utformning och placering samt gravgåvornas antal och karaktär. Att döma av en sammanställning av fynd från osteologiskt könsbestämda gravar i Mälardalen har gravgåvor i form av s.k. rakknivsuppsättningar bestående av rakkniv, pincett, syl och dubbelknapp eller endast delar därav, förekommit tillsammans med både män och kvinnor (Thedéen 2004). Det är en intressant iakttagelse, pga. att den bryter mot den allmänna uppfattningen grundad på sydskandinaviskt material, att rakknivsuppsättningen är typisk för mansgravar med hög social status (för diskussion se bl.a. Kristiansen 1998:68f; Artursson 2009:226f). Denna avvikelse innebär att man måste vara mycket noggrann och säkert belägga Mälardalens förmodade särart vad det gäller denna aspekt. Ett problem är nämligen att könsbestämningarna där kvinnor förekommer med rakknivsuppsättningar i Mälardalen enbart kommer från äldre undersökningar, medan yngre och förmodat noggrannare osteologiska bestämningar inte visar en sådan tendens. Dessutom kan Thedéens definition av vad som ska räknas som en rakknivsuppsättning diskuteras, eftersom rakknivar ibland saknas i de mer eller mindre fullständiga uppsättningarna (Thedéen 2004:116). Även om rakknivsuppsättningens anknytning till kvinnor är diskutabel är Thedéens problematisering av dess användning viktig. Hon vill koppla den till personer inom familjen eller släkten som hade esoteriska kunskaper och använde uppsättningen vid passageritualer. Thedéen tänker sig att rakkniven kan ha använts även vid andra passageriter, som t.ex. att skära av navelsträngar, raka av kroppsbehåring, omskärelse, rengöring av lik etc. Thrane har istället föreslagit 534

109 att rakkniven gavs till pojkar som initierades till män (Thrane 1987), och i detta sammanhang kan traditionen att spara romerska ynglingars först avrakade skägg nämnas som en intressant möjlig parallell. Rakknivsuppsättningens betydelse är således ännu inte klart utredd. Andra möjliga tolkningar är hygienisk kroppsvård, medicin och syredskap för finare läder- och skinnhantverk. Skeppets roll i samhällsstrukturens uppbyggnad Till skillnad från skålgroparna uppvisar figurristningarna en ojämnare och mer begränsad utbredning. Troligen är det individer från ledargårdarna som har varit hällristare. Även om figurristningarna har haft ett varierat symboliskt innehåll som sannolikt kan kopplas till fruktbarhet, döden etc., är det viktigt att också tolka deras sociala bakgrund. Johan Ling (2008) har understrukit skeppsristningarnas realistiska bakgrund i Bohuslän, där bemanningsstrecken i många fall motsvarar en besättning på 7-8 individer, varav en ofta är särskilt markerad som styrman i aktern. Med hänvisning till att skeppsmotivet är det utan jämförelse vanligaste motivet samt att majoriteten av hällristningslokalerna ligger i direkt anslutning till den dåtida stranden, gärna nära lämpliga samlingsplatser, understryker Ling att den maritima kulturen och dess olika yttringar måste vara central för hällristningskulturen och även för samhället som helhet, vilket inte motsägs av enstaka ofta uppmärksammade scener med jordbruksanknytning. I stora drag kan detsamma sägas om de uppländska hällristningarna. Skeppsmotivet dominerar, figurristningarna ligger ofta i strandnära lägen och landskapet genomkorsas av fjärdar på ett sätt som gör att skeppet måste ha dominerat all kommunikation. Besättningens storlek ligger också här i många fall i storleksordningen 7-8 stycken, ibland med en dominerande styrman. Tydligast är det s.k. Brandskogsskeppet med sex besättningsmän varav den i aktern är styrmannen i något större format (se fig. 21:10). Till detta kommer också den aparta skeppsbäraren under kölen. I det här sammanhanget anser jag att det finns en intressant kvantitativ och strukturell likhet mellan besättningarna och bygdernas storlek och organisation. Utöver enklare fiske- och transportbåtar knutna till enskilda gårdar är det rimligt att bygden i likhet med historiskt kända kustbefolkningar har haft åtminstone någon större, praktfullt utformad kanot, som har använts i sociala sammanhang och för längre resor. För detta talar att bygdestrukturen med 5-15 gårdar inklusive en ledargård går igen i hällristningsmotivets 7-8 besättningsmän och en styrman. Principen kan vara att varje gård bidrog med en man och ledargården med en styrman till den gemensamma kanoten. Innan jag går in på hällristningarnas mer övergripande sociala sammanhang och stöd för tolkningen, kan det på bygdenivå sammanfattas med att företrädesvis den manliga delen av bygdens befolkning har varit involverad i underhållet, användningen av och ritualerna kring en gemensam kanot, där en man från ledargården har varit rituell ledare och styrman. Figurristningarna har i många sammanhang varit knutna till dessa ritualer, vanligen placerad ett stycke från byn nära stranden. Det hindrar inte att figurristningar och även skeppssymboliken har kommit till användning också i anslutning till gravar och kulthus, som t.ex. vid Nibble (se kap. 5, 7 & 9). Bronsoffer och holkyxor på bygdenivå På bygdenivå kan också bronsoffer ha ägt rum under ledning av ledargårdens invånare, sannolikt med invånare från de övriga gårdarna närvarande, eftersom ett syfte med offren bör ha varit att stärka sammanhållning och givna roller i gruppen. Den vanligaste typen av bronsoffer under den yngre bronsåldern är nedläggningar av enstaka holkyxor. Att döma av den allmänna utbredningen av bronser är det troligt att centralzonen generellt sett har varit rikare på bronser än skärgårdszonen. Det är därför intressant att se att det också finns en skillnad i offertraditionen mellan de två områdena, så att andelen små holkyxor är mindre i skärgårdszonen, som nästan helt domineras av större yxor. Enligt min mening är den rimligaste förklaringen till detta förhållande att större yxor av typen Mälardalsyxor har varit knutna till invånarna på ledargårdarna i båda zonerna, som har varit förmögna nog att offra dem. Mindre yxor har förmodligen till större delen offrats av individer från enskilda bondgårdar, framförallt inom centralzonen, medan motsvarande sociala skikt i skärgårdszonen av tradition och ekonomiska orsaker inte gjorde detta i samma utsträckning. Detta passar väl ihop med att den uppländska holkyxan, som har ett litet format, kan räknas som en lokal typ knuten till centralzonen, medan Mälardalsyxan som är en mer statusbetonad yxa, är mer spridd men då antagligen i ett socialt ledande skikt av samhället. En översiktlig kontroll av eggskador och kvalitet på ett urval holkyxor i SHM:s magasin funna i Uppland talar för att både små och stora 535

110 holkyxor har kommit till användning både som arbetsredskap och vapen, liksom att de i båda fallen kan ha offrats också i det närmaste helt oanvända. Skillnaderna i storlek framhäver kanske därför i första hand ekonomiska möjligheter och skillnader i status som inte är direkt knutna till funktionen. Storbygden och ledargårdar på olika nivå Utifrån de exempel som diskuterats tidigare är det sannolikt att anta att ett tiotal bygder tillsammans har bildat en storbygd med kanske invånare, som bör ha haft någon form av gemensam organisation. Bygderna inom storbygden har varierat i storlek, vilket innebär att ledargårdar kan ha dominerat ett varierande antal gårdar, från några enstaka till många tiotals. Detta återspeglas också i bemanningsstreckens antal, som i Bohuslän huvudsakligen ligger kring 5-15, men en mindre grupp håller sig kring (Ling 2008). Liknande siffror tycks gälla också för Uppland. Undersökta lokaler tyder dessutom på en viss spridning av ledargårdarnas förmågor och sociala position, där t.ex. kultlokalerna har varierande omfattning och komplexitet. Dessutom kan man se att bronsvapentillverkning inte förekommer på alla platser och att bronsoffren i vissa områden är i särklass. Frågan är om det har rört sig om distinkta sociala och politiska kategorier av ledargårdar eller om det funnits en glidande skala med många positionsförändringar över tid? Här är jag benägen att tro mer på en blandning, men med tyngdpunkten på det senare förhållandet. Ledarskiktet har både byggt på tradition och en viss social rörlighet, men skillnaderna i ett givet sammanhang mellan ledarna i båda ändar av skalan har varit så stora att de har varit tydligt åtskiljbara, och det kan vara så att de har stått i något hierarkiskt beroendeförhållande till varandra. De mer inflytelserika ledarna har därigenom kunnat konkurrera och samarbeta om att vara hövdingar för hela eller stora delar av storbygden. Att en centraliserad styrning har förekommit på denna nivå framgår av att storbygderna tydligast utmärks av bronsfyndens fördelning och först i andra hand av boplatslämningar och gravar. Bronserna återspeglar därför på ett bättre sätt sociala skillnader och visar genom sin tydligare uppdelning i storbygdsområden att sådana skillnader har funnits. Bronserna bör därmed ha ingått i någon form av redistributivt system på storbygdsnivå. Förekomsten av tydliga ledare och både synliga samt underförstådda hierarkier behöver inte övertolkas; det förutsätter inte någon absolut makt hos elitskiktet. Det kollektiva draget i samhällsstrukturen kan också behöva framhållas. Ledarens position i bygden kan ha byggt på samförstånd, tradition, indoktrinering och yttre hot, och hans inflytande kan mycket väl ha baserats på en viss frivillighet och sociala plikter. Kanske har den hierarkiska strukturen bara varit riktigt tydlig i vissa situationer, som vid rituella högtider, yttre våldshot samt kontakter och konkurrenssituationer utanför bygden. På samma sätt kan det ha varit för ledarna på storbygdsnivå. En skillnad mot neolitikum är dels att dessa positioner sannolikt var ärftliga i högre grad och att den allmänna specialiseringen i bronsålderssamhället på olika hantverk också kan ha inneburit en särskiljande uppfostran in i ledarens och krigarens roll, vilka därmed låste fast individer i livslånga samhällspositioner. Utan att dra parallellen för långt kan kanske godeinstitutionen på Island under landnamatiden jämföras med bygdens ledare i Mälardalen under bronsåldern. Goden är bäst känd på Island, men åtminstone till namnet även på flera håll i Skandinavien vid forntidens slut. Namnets innebörd är gudstjänare. Goden var styresman för en grupp människor som i antal motsvarar den som har skisserats för bronsålderns bygd. Goden hade en mängd funktioner av juridisk, politisk, administrativ och inte minst prästerlig art, i vilken ingick att ansvara för kulten vid bygdens tempel, hålla tempelbyggnaden i stånd och anskaffa det som behövdes vid bloten. Han uppbar en skatt för detta av dem som anslutit sig till honom. Mellan godarna fanns också en konkurrenssituation, där man tävlade om ett övergripande inflytande och att knyta bönder och andra till sig. Det är högst intressant att trots den tydliga formaliseringen av godens uppgifter vid vikingatidens slut, så kvarstod den principiella frivilligheten att ansluta sig till eller bryta med en gode. Denna organisationsform framstår som grundläggande i ett fördemokratiskt, förstatligt samhälle och understryker rimligheten i den samhällstruktur som här föreslås för Mälardalens bygder under bronsåldern. Jag måste trots detta ändå understryka att modellen är en förenkling, där ett antal olika specialfunktioner som kan ha funnits på gårdar i bygden inte framträder tydligt. Denna förenkling kan också göra att en del smärre skillnader mot den sociala strukturen i exempelvis nordöstra Skåne enbart är skenbar (jmf Artursson & Björk 2007). 536

111 Politiska strukturer och ledare över storbygdsnivå Det finns några indikationer på politiska strukturer som har omfattat mer än enskilda storbygder. Den uppländska holkyxan är ett sådant exempel. Den har ett enkelt, bronssnålt utförande och ger intryck av att ha varit i allmänt bruk både som arbetsredskap, vapen och för offer. Genom sin specifika utformning och koncentration till centralzonen ger den intryck av att återspegla någon form av grupptänkande som omfattar den sammanhållna bebyggelsen norr om Mälardalen. Upplandsyxan från period V är den första tydliga lokala föremålstypen under bronsåldern i området. De tydliga kvalitativa och kvantitativa skillnaderna mellan centralzonen och skärgårdszonen understryks här i slutet av bronsåldern. Möjligheten finns att en övergripande struktur har bidragit till att förstärka gruppidentiteterna. En centralplats av speciell karaktär är hällristningsområdet i Boglösa socken i södra utkanten av Enköpingsstorbygden. Framförallt koncentrationen av rika figurristningar är unik i Mälardalen. Dessutom är läget mycket centralt, det utgör mittpunkten för sammanlöpande vattenleder från alla håll. Den medeltida tingsplatsen för Trögds härad var belägen på höjden Enhälja, den heliga ön, som redan under den äldre järnåldern upphörde att vara ö genom strandförskjutningen (Calissendorff 1986). Hällristningscentrumet finns bara 5 km väster om denna ö. Att området var lämpat som samlingsplats är uppenbart och kanske har någon form av kontinuitet funnits från bronsåldern in i historisk tid. Under den äldre bronsåldern är Enköpingsstorbygden belägen centralt i den bronsrika centralzonen och de centrala stora hällristningarna tycks i första hand tillhöra period III. Ett rimligt antagande är att ledare i Enköpingsstorbygden har intagit en särskild position i Mälardalen under denna tid. De har deponerat sina bronser närmare storbygdens centrum, medan Boglösa i södra utkanten inte alls utmärker sig annat än genom hällristningarna. I Boglösa kan man alltså föreställa sig att folk från storbygden årligen har samlats och mött besökare från andra storbygder i norra Mälardalen och kanske ännu mer långväga gäster. Läget intill Mälarviken och de dominerande skeppsmotiven talar för att folk har mötts båtledes, för ting, rituella fester, statusuppvisning av olika bygdekanoter etc. En lämplig tid för ett årligt möte är under våren, i inledningen av den isfria säsongen. Utöver det praktiska argumentet för en sådan tidpunkt då man kunde planera säsongens aktiviteter, vädret var hyggligt och isen gått upp, finns endast osäkra indikationer, exempelvis att det enda årstidsbundna hällristningsmotivet, ärjning, tillhör våren och att det medvetna utnyttjandet av vattenöversipprade hällar fungerar bäst mellan snösmältningen och sommartorkan. Under sen förhistorisk tid samlades man också omkring slutet av april för vårblotet, då man blotade för seger, men en än mer lämplig tid för en samling sjöledes var senare delen av maj, efter sådden, för övrigt den tid då ledungen samlades under tidig medeltid. Ett rimligt centralt uppsamlingsområde är det som utmärks av skeppsristningar med några tiotals kilometers utsträckning, dvs. ett område som täcker in inte bara Enköpingsstorbygden utan även mer avlägsna storbygder. Om man antar att man kunde färdas med en hastighet på ca 5 knop i timmen (ca 9,3 km) i genomsnitt, en hastighet som anses vara realistisk för den något senare Hjortspringsbåten (Vinner 2003), kan avstånd på ca km avverkas på en dag, vilket ringar in de flesta storbygderna i norra Mälardalen. Med en kanot från varje bygd med i genomsnitt 7-8 paddlare blir det ca 150 besökare per storbygd och alltså totalt uppemot tusen besökare som representerar en förhållandevis stor del av centrala, norra Mälardalen, ett fullt rimligt antal för en större tings-, kult- och marknadssamling. Rimligen finns det ett samband mellan de förmodade mötena i Boglösa och spridningen av skeppsristningarna. Vid mitten av bronsåldern grundar Strängnäsleden upp och förskjuter Mälardalens kommunikativa centrum österut. Ännu har ingen systematisk datering av skeppsristningarna skett, men det finns en tendens till att skeppsristningarna i skärgårdszonen är yngre än de i centralzonen. Kanske har Boglösa som samlingsplats fortlevt även om Enköpingsstorbygdens ledare har fått en försvagad position gentemot Håga i nordöst. Det ensamma Brandskogsskeppet från period V framstår som ett resultat av ett mer aristokratiskt hantverk än de myllrande rika hällristningarna från period III. Kanske ska det uppfattas som att en äldre fas med en mer lokalt förankrad, men utåtriktad hällristningskonst kompletteras med enstaka yngre storslagna ristningar av besökande ristare i högre samhällelig tjänst, exempelvis från Hågaområdet. Hågakomplexet i Uppsalaområdet är på många sätt enastående och måste rimligen indikera en ledande social position bland storbygdernas hövdingar och bygdernas ledare. Från period I och II saknas indikationer på annat än en lokal ledargård vid Håga. Under period III förstörs ett äldre, måttligt stort kulthus i området och ett arkaiskt kulthus byggs som hör till de största i 537

112 Skandinavien. Fornborgen Predikstolen, Upplands största fornborg, uppförs strax söder om Hågakomplexet under period III, vid den nordsydgående fjärd som leder upp mot centralområdet. Troligen har den bränts ned under tidsperioden, vilket tyder på att den anfallits och förstörts. Under period IV uppförs den monumentala Hågahögen, som är Mälardalens hittills enda kända större bronsåldersgravhög, ca 8 m hög och 48 m i diameter. Den är uppförd i arkaisk stil både vad det gäller yttre och inre gravskick och med en tydlig anknytning till Danmark. Under period V bränns fornborgen vid Predikstolen återigen (Almgren 1905; Victor 2002; Olausson 1995; muntlig uppgift Helena Victor). Predikstolen har som samlingsplats tillfälligt kunnat rymma tusentals besökare. Flintavslag, troligen bland annat efter tillverkning av pilspetsar av bronsålderstyp, rabbig keramik, härdar och kokgropar visar på ett tidvis intensivt utnyttjande. Däremot finns det ännu inga spår efter byggnader. Ur försvarssynpunkt har borgen med beräkningsmetoder som bygger på äldre militära principer, exempelvis en man per varannan löpmeter mur, krävt hundratals mäns besättning för att effektivt kunna försvaras, nära eller strax över gränsen för antalet vuxna, stridsdugliga män i Uppsalastorbygden. Detta kan dock vara en överskattning och en annan betydligt lägre skattning hamnar i storleksordningen 50 man (muntlig uppgift Michael Olausson). Från borgen har man kunnat övervaka farleden från söder in mot Hågakomplexet. De upprepade nedbränningarna talar för ett praktiskt militärt bruk, men oavsett detta är borgens symboliska värde av stor betydelse. Den utgör dels ett enormt byggnadsverk, med ställvis 11 meter breda och 1,5 m höga murar till vilket träkonstruktioner kommer som inringar ett större område, vilket i sig signalerar status och inflytandet över stora grupper människor. Den utgör Upplands största fornborg, oavsett tidsperiod. Den utgör också det hittills äldsta kända exemplet på borgidén i regionen, vilket signalerar byggherrens förmåga att inlemma, avgränsa, utestänga, skydda och försvara (Olausson 1995). Vedaborgen i Angarns socken i skärgårdszonen har daterats till period V och visar att borgen som idé har spridits, om än i mindre format. Till den yngre bronsåldern kan också ett stort antal gravhägnader föras, främst placerade i skärgårdszonen. Dessa har enbart haft en symboliskt avgränsande funktion. Här är det emellertid lockande att tro att inspirationen för denna symbolik har kommit från äldre borgar som t.ex. Predikstolen, och att föreställningar har vuxit fram som kan tänkas vara besläktade med senare mytiska berättelser om världsomslutande murar i den fornnordiska mytologin. Avgränsningen mellan heligt och profant behöver inte vara något nytt, men den har förstärkts och knutits till borgliknande vallanläggningar på höjder. Den lika symboliskt laddade Hågahögen rymmer åtskilliga tusen kubikmeter sten och grästorv, vilket har krävt ett stort antal dagsverken att föra samman och en större arbetsstyrka om det skulle ske på högst några månader, vilket är sannolikt. Grästorven har också hämtats från en större yta av betesmark, som dock inte ska betraktas som förstörd eftersom den kunde användas för åkerbruk istället. Det var ju inte möjligt att bryta sönder grästorv med årder utan den måste grävas upp, varför arbetet kan ses som en förberedelse för odling av marken. Som jämförelse kan nämnas att Mälardalens större rösen med ca 25 m:s diameter och 3 m:s höjd endast har en tiondel av Hågahögens volym, och dessa, som representerar ledarfamiljen i bygden, har dessutom antagligen ett betydligt mer utdraget tillkomstförlopp. Hågahögen markerar därmed en unik social nivå i likhet med Predikstolen, men här ligger tyngdpunkten istället på konsumtion av arbete, brons, guld, djur och möjligen människor (Lindström 2009:312ff). Det finns också en uppenbar likhet i begravningsritualen och de centrala motiven på hällristningarna i Boglösatrakten. Den döde i högens centrum är försedd med ett praktfullt, delvis förgyllt svärd och kan liknas vid den framträdande, svärdbärande, resliga styrmannen på hällristningarna. I grästorvlagren som omger högens kärnröse finns ben efter offrade människor, nötkreatur, svin, får, hund, häst, rådjur, fågel och fisk mm. Det är påfallande att arturvalet, antalet arter och i vissa fall antalet individer per art visar stora likheter med offersammansättningen i större människo- och djuroffer från forntidens slut i Norden. Likaså finns det en kosmologisk dimension och dessutom stora likheter med figurförekomsterna på hällristningarna som knappast är en tillfällighet. De påkostade offerritualer som har ägt rum i anslutning till Hågahövdingens begravning har uppenbarligen återgivit centrala myter kring den svärdbärande mytologiska figuren på hällristningar som den döde dessutom har liknats vid. Fullt möjligt är att den döde i livet hade lett kulten i Håga av den svärdbärande mytiska gestalten. Mängden människoffer och djurarter saknar vad jag vet hittills motstycke bland andra undersökta gravhögar från nordisk bronsålder, och understryker ytterligare Hågas särställning. Vanligen förekommer som mest två, tre djurarter i gravarna. 538

113 Även det närliggande kulthuset, den s.k. Hågakyrkan, som konstrueras under period III, är av enastående dimensioner. Liksom Hågahögen är den lätt arkaisk och kan symbolisera ett behov av tillbakablickande, dvs. att framhäva förfäder och anor och därmed legitimera ett maktinnehav som vuxit utöver det vanliga. Det är svårt att undvika slutsatsen att det rör sig om etableringen och vidmakthållandet av en plats för en s.k. paramount chief, dvs. en överhövding med inflytande över ledare i mer än en storbygd från omkring 1200 f. Kr. fram till 800 f. Kr. Dessa överhövdingar har genom uppförandet av monumentala konstruktioner som Predikstolen och Hågahögen framhävt förmågan att genomföra stora byggnadsprojekt, samt visat på viljan att skydda och avgränsa liksom att omfördela och konsumera produktionsöverskott från området. Termen paramount chief infördes av den brittiska kolonialmakten för att undvika att använda den egna regentens kungatitel om koloniernas ledande personer. I princip kan vi alltså här tala om en funktionell kung, vilket också kan vara den riktiga termen ur språkhistorisk synpunkt. Ur antropologisk synvinkel skulle organisationsformen kunna liknas vid ett komplext hövdingadöme med en överhövding. Ytterligare ett tecken på sociala strukturer som verkar över storbygdsnivå är deponeringen av svärd i området. Under den äldre bronsåldern sker deponeringarna till synes regellöst i olika storbygder, med en viss koncentration till Enköpingsstorbygden under period III. Under period IV uppkommer plötsligt en koncentration i Uppsala- och framförallt Lenastorbygderna. Under period V/VI sker deponeringarna istället i skärgårdszonen, med ett undantag i Enköpingsstorbygden. Fördelningen är knappast slumpmässig. Inte heller framstår en evolutionär tolkning eller en koppling till strandförskjutningen som rimlig. Vad som återstår som förklaring är istället en historisk händelse- eller snarare indiciekedja som med en viss trovärdighet kan låta sig rekonstrueras. Svärdsnedläggelserna kan tyda på sociala konfliktsituationer, om inte direkta strider, som har skiftat geografiskt fokus. Näraliggande är att se dem i ljuset av etableringen av centralplatsen vid Håga, som först skapar oro i den närmaste trakten mot nordost och därefter söderut mot skärgårdszonen. En annan möjlighet är att söka en extern orsak, där trycket över havet mot norra Mälardalens östra delar har växlat, men varit intensivare än i de västra delarna. Från Västmanland finns bara uppgifter om ett enda odaterat svärd som offrats. Detta yttre tryck kan också ses som en bakomliggande orsak till att Hågakomplexet utvecklas, vilket innebär att Hågaexpansionen och ett yttre tryck inte står i motsatsställning vid förklaringen av svärdsdepåerna. Helena Victor har understrukit Broby sockens särställning när det gäller antalet skärvstenshögar, som är ca 400 (2007b). Även grannsocknarna har ett antal som ligger omkring 200 stycken. Koncentrationen kan tolkas som att det här har förekommit ritualer som gett upphov till skärvsten i högre grad än på annat håll, exempelvis i samband med begravningar eller något hantverk. En möjlig hypotes som kan testas är att skapandet av skärvstenshögar här började tidigare och/eller pågick under längre tid och att det fungerade som ett innovationscentrum. Brobys skärvstenscentrum är dock inte så koncentrerat och unikt att det kan jämställas med Hågakomplexet eller Boglösas hällristningscentrum. De båda senare är framstående genom deras kommunikativt goda läge eller rikedom. Även om det troligen har funnits en lokal storman på plats och Broby liksom överhövdingen kan ha varit inspirerande vad gäller skärvstenshögstraditionen, har den alltså inte haft samma dignitet ur offentlig ekonomisk och politisk synvinkel. Den kan dock ha haft betydelse för markeringen av grupptillhörigheten i området. På en nivå över storbygdernas ledarskikt med hövdingar och krigare finns det således dels mer eller mindre kollektiva sammankomster och ett formaliserat samarbete, men också en mer individuell, hierarkiskt bestämd ledarnivå, motsvarande en paramount chief eller överhövding. Genus, rituella specialister, krigare och trälar En viktig fråga är hur olika aktiviteter på gårds-, bygde- och storbygdsnivå har fördelats på olika aktörer, speciellt ur ett socialt och genusrelaterat perspektiv som t.ex. man-kvinna, yngre-äldre etc. Överhuvudtaget är det intressant att diskutera hur dessa roller skall definieras och bedömas under tidsperioden. Som har nämnts tidigare så finns det en viss kritik mot att de samhällsmodeller som tidigare har skisserats för bronsåldern i Skandinavien och som idag dominerar (se bl.a. Kristiansen 1998; Kristiansen & Larsson 2005; Larsson 2006), har en viss slagsida mot maktrelationer, krig, hövdingar och män. En mer nyanserad bild, där andra faktorer och även genus- samt ålderskategorier beaktas i högre grad har efterlysts (se bl. a. Thedéen 2004; Hauptman Wahlgren 2002; Thrane 2008). Jag har fått intrycket 539

114 att det inte i första hand är det traditionella perspektivet och dess resultat som ifrågasätts så mycket som att andra perspektiv borde tillkomma och ge en rikare, mer nyanserad och flerdimensionell bild av bronsålderssamhället och dess historia (se bl.a. Artursson 2009:26ff för diskussion). Nya perspektiv kan också leda till att nya, mer grundläggande upptäckter görs, som också kan påverka övergripande tolkningar. Män och kvinnor En första grov indelning av de vuxna individerna på män och kvinnor både med tanke på biologi och könsroller kan anses motiverad utifrån generella, antropologiska mönster och det sydskandinaviska gravmaterialet. Källmaterialet från Mälardalen är tyvärr svårt att använda för självständiga slutsatser, det måste istället tolkas utifrån material från andra, mer fullständiga bilder företrädesvis från södra Skandinavien. Vi kommer inte heller åt hela befolkningen i samma omfattning, utan i första hand ser vi lämningar efter ledarskiktet. Det är tydligt att det på en rad punkter är lätt att specifikt peka ut mansdominerade områden, medan andra framstår som ej könsspecifika, vilka skulle kunna vara gemensamma eller tillhöra den kvinnliga domänen. De uppländska hällristningarna är nästan helt mansdominerade, i första hand genom att skeppen och det maritima temat traditionellt kan tolkas som manligt. Enbart klädesplagg identifierbara som manskläder finns avbildade på hällarna. Flertalet människofigurer är utan könsbestämda attribut, men förekommer de är de manliga, som t.ex. fallos och svärd. Som exempel kan nämnas Brandskogsskeppets besättning, som är tydligt manlig. Ett undantag är de samlagsscener eller bröllop som finns avbildade på vissa hällar, som innehåller en kvinnlig partner, markerad med hästsvans. Hästsvans antas ofta vara ett kvinnligt attribut, men den enda tydliga hästsvansfiguren har faktiskt fallos. Sammantaget finns det således anledning att uppfatta figurristningarna som inte bara innehållsmässigt manliga, utan tillkomna i ett sammanhang med maritim anknytning där män har dominerat. Eftersom bilder har stor genomslagskraft för vår uppfattning av en forntida epok, kan mansdominansen bland hällristningarna lätt sätta den manliga sfären i förgrunden. Emellertid har skålgropslokalerna i vissa sammanhang förmodats ha kvinnliga förtecken. Åtminstone har de utnyttjats av kvinnor ända fram i modern tid för olika ritualer (se kap. 9 & 14), men någon riktigt tydlig genusrelaterad tillhörighet under förhistorien kan inte utpekas. I gravar förekommer både män och kvinnor på till synes likartade villkor och i offerfynd förekommer både manliga och kvinnliga föremål. I ingendera fallen framgår det om män eller kvinnor har utfört begravnings- och offerritualerna. I och i anslutning till kulthusen har dryckesserviser använts och kasserats (se kap. 13), begravningsritualer, bronsgjutning, matlagning och brödbak förekommit, liksom mer svårfångade ritualer kopplade till skärvsten, träkol och sot. Tärningsliknande språngben, s.k. astragalus nedlagda som offer i ett stort, ensamliggande stolphål vid Nibble kan möjligen knytas till divination, dvs. spådomskonst, i varje fall om man antar att de utnyttjades på samma sätt som i det antika Grekland och Rom (se kap. 7, 20 & 22). Flera av aktiviteterna i anslutning till kulthusen skulle kunna räknas till den kvinnliga sfären vid en jämförelse med förhållanden under senare delen av forntiden, men man måste också räkna med ett visst manligt inslag. Vid sidan av de mer renodlat rituella aktiviteterna motsäger inte källmaterialet den historiskt traditionella bilden av uppdelningen av sysslor på gården, där kvinnorna ofta arbetar närmare hemmet än mannen. Här har vi än så länge bara fragmentariska indikationer från vitt skilda platser, till exempel att män, inte kvinnor, bär elddon i gravarna, vilket kan tolkas så att männen hade behov av att göra upp eld längre från hemmet. Dessutom har de människofigurer som går bakom årder på vissa hällristningar nästan undantagslöst fallos, vilket måste ses som en tydlig könsmarkering. Vad det gäller organisatoriska frågor kring hur släktskapsrelationer fungerade och byggdes upp i bronsålderssamhället så är osäkerheten stor. Från mellanneolitikum B och senneolitikum finns vissa osäkra indikationer på att en patrilinjär virilokalitet har dominerat i Mälardalen (Apel 2001; Lindström 2006), dvs. att kvinnan vid giftermål har flyttat till mannens släkt eller gård. Från bronsåldern saknas tydliga indikationer, med möjligt undantag för kvinnograven i Tierp från äldre bronsålder, som innehåller en främmande smyckeuppsättning med ursprung i sydskandinavien, vilket skulle kunna visa att en kvinna med hög social status har gifts bort till en man i norra Mälardalen. I ett försök att sammanfatta manligt och kvinnligt på ledarnivå, föreslår jag att arbetsfördelningen har varit mer eller mindre traditionell och lik den i senare tider, med kvinnligt fokus närmare hemmet och manligt längre bort. Vad det gäller mer officiella och rituella plikter har mannen dominerat eller kanske snarare dominerats av det 540

115 maritima, inkluderande hällristningar, skötseln och bruket av större bygdekanoter och sammankomster längre bort från hemmet, liksom konflikter och krig. Kvinnan kan ha dominerat i samband med skålgropsframställning och åtminstone i delar av ritualerna vid kulthusen, exempelvis divination eller spådom (se kap. 9 & 14). En binär uppdelning på skeppet-mannen och kvinnankulthuset kan var lockande, men verkligheten har antagligen inte varit så enkel. Kulthusaktiviterna har sannolikt varit uppdelade mellan könen, med tydligt fördelade roller. Krigaren och den rituella specialisten Ledaren för en storbygd i Mälardalsområdet kan, liksom för sydskandinavien, antas ha haft en hövdingaliknande position (se fig. 21:6). Beskrivningen av de lokala ledarna precis under hövdingarna som krigare och att de ingått i en krigararistokrati, samt antagandet att de har funnits på ungefär en femtedel av gårdarna i södra Skandinavien (Kristiansen 1998; 2006; Kristiansen & Larsson 2005; Artursson & Björk 2007) framstår emellertid inte som helt rättvisande för Mälardalens del. Den manlige ledaren i en bygd i Mälardalen var troligtvis administrativ och juridisk ledare på en grundläggande, organisatorisk nivå, rituell ledare vid kulthusen och vid hällristandet samt styrman på bygdekanoten och dessutom lokal ledare vid krig. Makten var antagligen ärftlig och knuten till en gård, men den var inte självklar och byggde på en delvis frivillig acceptans från de kringboende, som kunde stå mer eller mindre självständiga och knyta kontakt med andra ledare. Det finns förmodligen vissa likheter med det big-man-system man har antagit existerade i Mälardalen under mellanneolitikum, förutom att ärftligheten i strukturen var betydligt mer uttalad under bronsåldern (Lindström 2003, jfr också diskussion hos Edenmo 2008). I krigssituationer blev ledarens roll som krigare viktigare, men i de sammanhangen var männen från alla gårdarna krigare, om än underordnade den lokale ledaren. Den mytiska motsvarigheten till denna sociala ordning hittar vi på figurscenerna i Boglösa socken, där den storvuxne styrmannen avbildas omgiven av ett halvdussin mer anonyma besättningsmän. Styrmannen bär svärd, men det är aldrig draget utan mer en ledar- än krigarsymbol, även om det i verkligheten säkerligen kom till användning. Att vissa individer har haft som främsta roll att vara krigare är troligt, men det är inte alltid den funktionen som i praktiken har varit den viktigaste. Istället för att kalla bygdeledaren för krigare, vilket ger en alltför snäv beskrivning av rollen, kan det mer neutrala ledare användas. Vill man söka en historisk beteckning är det den redan tidigare omnämnda västnordiska beteckningen gode, som trots vissa anakronismer inte är helt olämpligt. En intressant fråga är vem personen bakom den rituella specialisten egentligen har varit, något som diskuterats under senare tid av Joakim Goldhahn (2007). Han anser att så skilda områden som esoterisk kunskap, bronsgjutning, kvartsbrytning, hällristning och kremering kan antas ha förenats i en och samma person. Jag kan till detta också föra tideräkningen utifrån min egen diskussion. Resonemanget ovan innebär att också styrmannens uppgifter och krigsledaren ska läggas till detta. Flera av uppgifterna kan naturligtvis skötas av en enda person och i stort sett vilken medlem som helst i det gamla bondesamhället hade långtgående kunskaper inom många olika hantverk. Ändå är det svårt att tro att tiden har räckt till för allt detta medan andra har uteslutits från dessa uppgifter. Det gäller inte minst bronshantverket. Här kan bland annat diskussionen om sociala roller beroende av ålder spela in. En medlem av ledarfamiljen kan under livets lopp lägga tyngdpunkten på olika områden, exempelvis långväga expeditioner och krigarrollen i ungdomen samt hällristande och kulthusaktiviteter som äldre. Detta kan ses som en arbetsfördelning mellan förälder och vuxet barn, men beroende på fallenhet kan också en uppdelning ha skett mellan äldre och yngre syskon. Hur tydligt dessa aktiviteter har avgränsats gentemot invånarna på gårdarna utanför ledargården är tills vidare inte tillräckligt utrett. I vilken omfattning har till exempel bronsgjutningen förekommit på ordinära gårdar i området (se kap. 3, 16 & 17)? Slutligen finns ingen tydlig positiv indikation i materialet från Mälardalen på att en föreställning om tvillinggudar eller gudabröder har haft ett dominerande inflytande, eller att ett delat ledarskap mellan krigaren och en rituell ledare har funnits, något som Kristian Kristiansen anser har existerat i sydskandinavien (se bl.a. Kristiansen 1998:271ff). På hällristningarna förekommer visserligen ibland parvisa figurer, men inte systematiskt eller tydligt oftare än ensamma figurer eller i grupper om tre eller fler. Parvis nedlagda kultyxor som t.ex. Skogstorpsyxorna i Södermanland skulle möjligtvis kunna vara ett belägg för att denna eller en liknande föreställning har existerat i området. De är visserligen importerade föremål, men kan ändå indikera att de i sydskandinavisk religion välbelagda tvillinggudarna kan ha uppmärksammats även i Mälarområdet. 541

116 Överhövding/paramount chief Knuten till Hågakomplexet och har tydlig makt över minst ett par storbygder och nominell makt över ett betydligt större områdes invånare, kanske upp mot Många attribut gemensamma med hövdingar men har inflytande över ett större område. Har förmodligen knutit hövdingar till sig genom gåvor i form av t.ex. guldföremål och giftermålsallianser. Har lett större tings- och kultsammankomster och har möjligen haft ett krigarfölje som stod fritt från organisationen kring bygdernas båtlag. Glasögonfibulan kan ha varit hans personliga symbol. Håga med fornborgen Predikstolen: centralplats underställd Hågahövdingen. Hällristningarna i Boglösa: ting, kult- och samlingsplats av betydelse för hela regionen och långväga besök. Hövding Ledare, krigare och transformatör med nästan bara nominell makt över en hel storbygd, ca invånare. Lokal ledare/gode Lokal ledare, krigare, transformatör. Ledargård i en by och/eller bygd med totalt ca 5 15 gårdar, ca invånare. Organisationen har varit baserad på släktskap. Har lett kulten vid stenhusgrunder, kulthus och hägnader. Har begravts i röse, röseliknande stensättning eller skärvstensgrav/skärvstenshög med grav, ibland med en s.k. rakknivsuppsättning. Position som styrman på bygdekanoten och ledare för båtlaget. Har organiserat bronsgjutning och hällristande. Beväpnad med större holkyxa (11 cm) samt har burit olika typer av bronssmycken. Bonde Har varit husbonde på en gård tillsammans med sin husfru, där totalt ca 6-10 personer bott. Har haft position som besättningsman på bygdekanoten och varit beväpnad med en mindre holkyxa (ca 5-7 cm). Hushållet har knackat in skålgropar i närheten av gården. Har begravts i enklare gravtyper på gravfält eller gravlagts på annat sätt som inte lämnat några tydliga spår efter sig. Ofria Har troligen funnits i större antal på hövdinga- och ledargårdar än på ordinära gårdar. 542

117 Figur 21:6. Förslag till sammanfattande modell av samhällsstrukturen, huvudsakligen den manliga sidan, under Hågakomplexets storhetstid f. Kr. Den skisserade strukturen och relationerna är i första hand vertikala. Vi måste emellertid också räkna med grupperingar på horisontell nivå, utöver kön och ålder också yrkesmässiga kontakter mellan speciella hantverkare, krigare och handelsmän, som fortfarande var knutna till enskilda gårdar, men som genom att inte vara huvudbrukare hade möjlighet och kanske ett tvång att söka alternativa försörjningsoch levnadssätt. Framförallt kan man tänka sig att söner som inte ärvt gården har varit aktiva i de här rollerna. Trälar En vanligtvis arkeologiskt osynlig grupp är trälar, även om deras förekomst under bronsåldern ibland har diskuteras (se bl.a. Kristiansen 2006; Artursson & Björk 2007). Utifrån skriftliga källor och analogier kan det antas att trälen var en väl etablerad institution under den yngre järnåldern i Norden, särskilt på stormannagårdar och i mindre antal på ordinära gårdar. En rimlig siffra är att ca 20% av befolkningen var ofri, men trots det är de arkeologiska säkra spåren efter dem mycket få. Från bronsåldern finns snarast fler arkeologiska fynd, exempelvis det brända barnet i tygbyltet vid Egtvedskvinnans fötter, som talar för deras existens. Några av barnets skallben låg i en ask tillsammans med ett hårnät och en kam vid kvinnans huvud. Fyndomständigheterna talar för att det rör sig om en offrad slavflicka, kanske en liten kammarpiga som fick följa sin husmor i graven. Andra liknande danska exempel skulle kunna nämnas, liksom människooffren vid Håga kan komma på tal, men dessutom talar den sociala och politiska organisationen av bronsålderns samhälle i övrigt för att trälar med största sannolikhet var en betydelsefull del av samhället. Därför måste vi räkna med att trälarna ingick i handelssystemet och utgjorde en icke-neglierbar social kategori i samhällsstrukturen, som möjligen skulle kunna vara urskiljbar i byggnadstradition, bebyggelsestruktur och grav- samt offermaterial. sett ut under bronsåldern, men inledningsvis nämna något om föregående perioder och i slutet dessutom dra upp linjerna framåt i tiden, in i förromersk järnålder. Framställningen bygger på ett material med stora källkritiska brister, varför det naturligtvis finns begränsningar i hur nära den verkliga utvecklingen vi kan komma. Den bild som målas upp är emellertid enligt min mening en sannolik tolkning av det nuvarande kunskapsläget. Om vi vill försöka historisera tidsperioden för att göra den mer konkret och möjlig att diskutera måste vi acceptera dessa förutsättningar. Andra tolkningar är naturligtvis möjliga att göra utifrån samma material. Senare hälften av mellanneolitikum B f. Kr.: trådar bakåt i tiden Redan under mellanneolitikum B finns det en tydlig skillnad i fyndrikedom mellan centralzonen och skärgårdszonen som talar för att det funnits skillnader i befolkningsmängden, då i ännu högre grad än senare beroende på strandförskjutningen. Stridsyxekulturen har troligen dominerat området upp till Dalälven, men ännu finns det gropkeramiska lokaler kvar i strand- och kustnära lägen. Befolkningstätheten har varit låg, kanske 0,1-0,2 invånare/ km 2, och ännu har möjligheten att välja levnadsförhållanden inte begränsats av materiella förutsättningar och befolkningstryck i någon större utsträckning. Sociala territorier, storbygder med en längdutsträckning längs kusterna på ca km är urskiljbara, kanske med tusentalet invånare i varje. Dessa har i sin tur varit indelade i mindre bygder. Täta långväga, men förmodligen bräckliga kontakter har upprätthållits bland annat med Åland och sydvästra Finland. Det finns inga tydliga materiella tecken på uttalad social stratifiering och troligast är att ledarna har haft en bigman-liknande position med mycket begränsade ärftliga inslag (Lindström 2006; se även Edenmo 2008). Översikt av samhällsutvecklingen från andra hälften av mellanneolitikum B till förromersk järnålder, f. Kr. Ovan har jag skisserat en möjlig samhällsmodell och diskuterat olika enskilda fenomen. Här ska jag försöka ge en kronologisk översikt över hur samhällsutvecklingen i norra Mälardalen kan ha Senneolitikum f. Kr.: tillväxt och etablering Under slutet av mellanneolitikum B tonas skillnaden mellan stridsyxekultur och gropkeramisk kultur successivt ner och den senneolitiska kulturen, med huvudsakligt ursprung i stridsyxekulturen blir dominerande. Jag tror ändå att någon form av grupptillhörighetskänsla har fortlevt eller omvandlats och nybildats genom senneolitikum och in i bronsåldern, vilket kommit till uttryck i skillnaderna mellan centralzonen och 543

118 skärgårdszonen. Under senneolitikum har en omfattande befolkningstillväxt skett, som vid periodens slut eller vid mitten av den äldre bronsåldern har lett till en mer än tiofaldig ökning i de bebodda delarna. Befolkningstätheten ligger då på omkring 3-5 invånare/km 2. Den årliga befolkningsökningen under ett halvt årtusende skulle då ligga på omkring en halv procent. Oavsett orsakssammanhangen i övrigt har ökningen betytt att man successivt har låst fast sig i en jordbruksekonomi och ett bondesamhälle, vilket betydde att de neolitiska, mångkulturella variationerna med ekonomiska särdrag inte längre var praktiskt möjliga. I ett annat sammanhang kommer jag att argumentera för att denna befolkningsökning ger oss möjlighet att tidsfästa dominansen för den indoeuropeisk språkstammen i Mälardalen till senast ca 2000 f. Kr., trots att strandförskjutningsdaterade ortnamn av indoeuropeisk karaktär inte kan visas gå längre tillbaka än till yngre bronsålder. Det är nämligen svårt att kombinera den senare befolkningstätheten och ianspråktagandet av landskapet av en huvudsakligen ickeindoeuropeisktalande befolkning med frånvaron av icke-indoueropeiska substrat i ortnamnen i Mälardalen och övriga södra Skandinavien (Lindström manus a). De sociala enheterna är ännu inte tydligt utredda för senneolitikum i området. Relationen mellan centralzonen och skärgårdszonen påminner om bronsålderns, med tydlig fyndmässig dominans för centralzonen, men det kan vara intressant att konstatera att flintdolkarnas fördelning bättre överensstämmer med den yngre bronsålderns fördelning och inte med de tidiga metallföremålens spridning från äldsta bronsåldern. Dessa är i jämförelse med flintföremålen överrepresenterade i centralzonen, vilket visar metallens exklusivitet vid övergången mellan senneolitikum och bronsålder, ca 1700 f. Kr., samt att centralzonen tydligt dominerade över skärgårdszonen när det gäller exklusiv import, inte bara kvantitativt utan också relativt andra importföremål. Flintdolkar av olika typer uppvisar inte något regelbundet varierat fördelningsmönster över tid i centralzonen, att döma av Jan Apels översiktskartor (Apel 2001). Hur bebyggelsestrukturen har sett ut i detalj vore värt att studera närmare. En lokal analys av enkla skafthålsyxors spridning i Närke (Lekberg 2002) talar snarast för ett avstånd mellan enheterna som påminner om dem som var aktuella under mellanneolitikum, men här måste noggrannare studier av förhållandena i centralzonen göras. Hällkistorna ger intryck av att utgöra förelöpare till bygdeledarnas röseanläggningar och kontinuiteten i deras användning talar för att de återspeglar en motsvarande kontinuitet i ledarpositionen, vilket skulle innebära att den big-man-baserade samhällsorganisationen successivt har omvandlats till en hövdingadömebaserad struktur med ärftlig maktöverföring under senneolitikums inledning (för diskussion se bl.a. Lindström 2003; Nordquist 2001; Apel 2001; Lekberg 2002; Artursson 2005b; 2009; Edenmo 2008). Bronsålderns period I-II, f. Kr.: hövdingar och Boglösa hällristningskomplex Bronsålderns period I och II utgör en egen fas i den fortsatta utvecklingen. Bronsfördelningen koncentrerar sig till en början mer till centralzonen än till skärgårdszonen, men jämnas successivt ut i förhållande till mängden övriga fynd. Initialt har alltså centralzonen dominerat införseln av metall. I övrigt ger fördelningen av olika typer av bronser intrycket att de olika storbygderna inom centralzonen har haft relativt jämlika förhållanden, även om Enköpings- och därefter Uppsalastorbygden dominerar i egenskap av centralt belägna områden. I Tierpsstorbygden finns spår av en inflyttad sydskandinavisk kvinna med påkostad dräktutstyrsel och Lenastorbygden söder därom har besökts av någon som har behärskat norrländsk slagteknik. Detta indikerar att norra Mälardalens alla delar och storbygder har haft möjlighet till långväga kontakter och utbyten. Under denna period är eller blir bronsålderns samhällsstruktur såsom den tidigare har skisserats fullt utvecklad på gårds-, bygde- och storbygdsnivå. Strukturerna ovanför denna nivå är svårare att definiera. Det visar sig att det redan nu finns en viss övergripande struktur knuten till ett blivande hällristningscentrum i Enköpingsstorbygdens södra del med ett kommunikativt fördelaktigt läge med tillfarter via Strängnäs- och Södertäljlederna i söder och Fastlandsleden från nordost. Redan nu kan hällristningsområdet vid Boglösa ha fungerat som samlingsplats, där hundratals båtburna individer från norra Mälardalen och mer avlägsna trakter har samlats för ting, kult, utbyte och marknad, prestigekamp och sociala kontakter. Samlingarna kan ha ägt rum regelbundet, kanske årligen och då förmodligen under våren eller försommaren. Hur större träffar har samordnats diskuteras sällan, men det är tämligen självklart att vi måste räkna med någon form av gemensam tideräkning och kalender (se diskussion ovan). Av senare historiskt kända 544

119 Figur 21:7. Situationen i Mälardalsområdet vid Hågakomplexets etablering under bronsålderns period III, f. Kr. nordeuropeiska traditioner att döma kan vi räkna med att möten av detta slag ägde rum främst dagarna kring fullmåne. Det är troligt att viktiga ideologiska och materiella förändringar inträffade under denna fas, samtidigt som traditionerna bakåt åtminstone till övergången mellanneolitikum B och senneolitikum inte får undervärderas. Så är t.ex. svärdet en nyhet, men samtidigt ett prestigevapen i sig som tidigare stridsyxor och flintdolkar. Husidén i form av stengrundshus med rituell funktion är ny, men själva husidén kopplad till döda hittar vi redan i dödshus under mellanneolitikum B och hällkistor under senneolitikum (Lindström 2006). Också de långväga utbytena av prestigeföremål har lång kontinuitet trots en förändrad föremålsuppsättning över tiden. Bronsålderns period III, f. Kr.: Hågakomplexet etableras Under period III sker en tydlig förändring av den övergripande samhällstrukturen som ger sig till känna på flera områden och blir ytterligare accentuerad under den följande perioden. Främst handlar det om ett tydliggörande av en ledarkategori över storbygdsledarnas nivå, hövdingarna, och den tidigare diskuterade paramount chief, överhövdingen (fig 21:6 & 21:7). Flera utlösande orsaker för detta kan finnas och de har förmodligen samverkat. Den mest svårgripbara och grundläggande orsaken är förmodligen en ideologisk förändring som kommer utifrån och som delvis kan spåras i det arkeologiska materialet. Samtidigt har det skett en inre omvandling av samhället, som delvis kan bero på en befolkningstillväxt som lett fram till ett relativt tättbebyggt bondesamhälle som har nått en jämviktspunkt eller en kritisk massa. Dessutom finns det tecken på en nedgång i bronsfynd under period III som kan tolkas som en kris i bronstillförseln, vilken har kunnat utnyttjas för att centralisera maktutövningen i området ytterligare. De stora figurristningarna i Boglösa har en tyngdpunkt i period III. Här har man fäst berättelserna kring den mytiska styrmannen och hans 545

120 besättnings äventyrliga resor om och om igen på hällarna, i anslutning till platsen för de regelbundet återkommande samlingarna av sjöfarande från ett större område. Rimligen rör det sig om guda- och hjälteberättelser som har vissa likheter med de långt senare fornnordiska myterna, bl.a. kring Frej och Njord, men i detta sammanhang är det de sociala mönstren som är av intresse. Den utlösande orsaken till att myterna återges på hällarna kan vara att systemet på något sätt är hotat eller utsatt för en förändring. Styrmannen och hans besättning är också kärnan i det gamla samhällssystemet, motsvarande bygdeledaren och bönderna från bygdens gårdar. Samtidigt kan samma sociala struktur lyftas upp ett steg och användas för att befästa en överhövdings position gentemot andra ledare. Periodens enda två svärd är båda deponerade i Enköpingsstorbygden, också detta ett tecken på sociala spänningar i området (se fig. 21:7). Under samma tid uppförs ett stort antal rösen i skärgårdszonen i anslutning till farledernas inlopp, vilket kan kopplas till en markering av revir med anknytning till vattenlederna, återigen möjligt att se som en reaktion på förändringar. Just vid denna tid etableras också komplexet vid Håga, där ett ordinärt stengrundshus förstörs och ett mycket stort och arkaiskt stengrundshus byggs i närheten. En mycket stor fornborg, Predikstolen, med multipel funktion som symbol, samlingsplats och försvarsanläggning uppförs, men blir också förstörd under samma period. Denna borg är lokalt utformad, men har sannolikt som idé förts in utifrån, oklart varifrån. I sig kan denna sedan ha varit en inspirationskälla för senare borgbyggen i Mälarområdet, liksom för idén om avgränsande vallar på höjder i rent rituella sammanhang under den yngre bronsåldern. Enklast låter sig denna utveckling förklaras med att en dynasti av överhövdingar har etablerat sig med Håga som centralplats i konkurrens med, men kanske också med visst samarbete med inflytelserika ledare i Enköpingsområdet, där en äldre, relativt sett mer kollektiv organisation kan antas leva vidare. En förskjutning av makten mot nordöst och till en enskild släkt med maktambitioner har således påbörjats. Kanske ska också fenomenet att ledarna i mer perifera områden som skärgårdszonen markerar sin närvaro med rösen invid farlederna in mot centralbygden ses som delvis orsakat av detta. Det är fullt möjligt att överhövdingainstitutionen går tillbaka till en tid före period III, men att den då har varit en mindre påtaglig maktfaktor med andra förutsättningar, och att den först från period III har manifesterats så tydligt att den blir synlig rent materiellt. Period IV f. Kr.: Hågaväldets uppgång Under perioden uppförs Hågahögen som ett unikum i Mälardalen, där två saker kännetecknar både det yttre och inre gravskicket; dels anknytningen till södra Skandinavien, dels ett tillbakablickande arkaiskt drag. Den kulturella orienteringen mot söder kan också i sig uppfattas som arkaisk, eftersom en orientering av kontakterna mot öster nu blir allt tydligare, framförallt genom införseln av Mälardalsyxor. I båda fallen kan det ses som reaktioner mot den föregående periodens bronsbrist, liksom en eventuellt påbörjad lokal metallframställning vid sidan av en fortsatt införsel av metall. Samtidigt finns det anledning att anta att begravningsritualen återspeglar lokala myter och föreställningar som har släktskap med dem som kom till uttryck på hällristningarna. I Hågahögen finner vi den svärdbärande styrmannen, eller snarare ledaren eftersom vi saknar skeppet, omgiven av offrade människor och flera halvdussin djurarter med en uppenbar kosmologisk symbolik och till större delen med motsvarigheter på hällristningarna i Boglösa. Spåren av offerritualen i Hågahögen, med flera individer av dryga halvdussinet arter, har ytliga likheter med stora, långt senare offerritualer av central betydelse och det är inte långsökt att tänka sig att Håga har varit platsen för regelbundet återkommande offerritualer och annan kult, ting samt marknad, både i konkurrens och i samarbete med de arkaiska, mer kollektivt präglade mötena i Boglösa. Ledare för dessa sammankomster och ritualer har förmodligen Hågahövdingarna varit och det guldbelagda glasögonspännet i Hågagraven, den tidigare diskuterade allmänskandinaviska månoch tidssymbolen, visar hövdingens roll som sammankallande, den som råder över kalendern och tidens ordning. Hågahövdingen stod som garant för att samlingar skulle äga rum kommande år vid en given tidpunkt, vilket både närboende och långväga besökare kunde förlita sig på. Manifestationen av överhövdingaskapet i Hågaområdet betyder också en ökad politisk kontroll av omgivande områden och bronsinförseln, vilket i Lenastorbygden leder till spänningar och flera svärdsnedläggelser (se fig. 21:8). Vid bronsålderns mitt har också Strängnäsleden grundat upp, vilket gör att den östligare Södertäljeleden blir huvudled från söder, vilket ger Uppsalastorbygden en mer central position jämfört med tidigare. Samtidigt förlängs resvägen till Boglösa söderifrån. Uppsala-, Enköpings- och Lenastorbygderna bildar nu ett kärnområde för överhövdingens 546

121 Figur 21:8. Hågaväldets uppgång. Situationen i Mälardalsområdet under bronsålderns period IV, f. Kr. maktutövandet, medan skärgårdszonen och sannolikt de västmanländska områdena har en lösare anknytning. I samtliga dessa områden sker ett uppsving i bronsdeponeringarna och en utjämning av fördelningen. Guldet i Hågahögen och de övriga guldfyndens tydliga ansamling till Uppland och tidsmässigt till period IV kan också ses som tecken på en tydligare knytning till överhövdingens maktutövning, eller mer konkret som gåvor till betrodda ledare. De östliga kontakternas betydelse framträder genom införseln och deponeringen av Mälardalsyxor från period IV och framåt. Dessa yxor, i genomsnitt en dryg decimeter långa och med exotisk bakgrund, har sannolikt haft högre status än de normalstora yxorna med en längd på omkring 5 7 cm, och kan sannolikt i högre grad ses som ledaryxor, deponerade både av ledare i bygderna längs skärgårdszonens farleder och i centralzonen. Orienteringen mot öster kan delvis ha orsakats av en eventuell bronsbrist under period III och får dessutom som följd att Mälardalens östliga delar får en ökad betydelse. Tierpstorbygden kommer däremot nu att mer eller mindre utestängas från bronscirkulationen och kommer framöver att ha en nordlig orientering vad det gäller kulturimpulser, bland annat genom att rösegravskicket till skillnad mot i söder fortsätter långt in i järnåldern. Orsaken är dels att storbygden hamnar utanför de av Hågakomplexet dominerade externa kontakterna, dels att strandförskjutningen hastigt grundar upp farleden mot norr så att Tierp förlorar den omedelbara havskontakten. Vattenleden från Upplands nordkust in till centralzonen förlängs med tiotals kilometer genom uppgrundningen vid fastlandsledens inlopp vid Ålands hav. På liknande sätt råkar också Fellingsbro, i den västliga delen av Mälaren, ut för en liknande tydlig bronsnedgång vid bronsålderns mitt samtidigt med en uppgrundning av vattenvägarna. Att strandförskjutningen bidrar till förändringar i bronsimport och storbygdernas status ska inte uppfattas som naturdeterministisk historieskrivning. Det är minst lika mycket ideologiska orsaker som ligger bakom. Transporterna av brons 547

122 kunde mycket väl ske landvägen några extra kilometer, men man lade uppenbarligen vikt vid hamnlägen, båttransporter och mytiska samt sociala dimensioner kring skeppets roll och maritima praktiker (se bla. Ling 2008). Period V-VI 900 f. Kr 500 f. Kr.: Hågaväldets fall I detta tidsavsnitt har materialet från period V och VI lagts samman på grund av osäkerheten i perioddateringen av bronsartefakterna i vissa fall. När exaktare dateringar är möjliga anges detta särskilt. Hågaväldet når sin höjdpunkt kring övergången mellan period IV och V, dvs. 900 f. Kr. Överhövdingens försök till maktexpansion syns som ringar på vattnet, där svärdsnedläggelser förekommer i Enköpingstrakten under period III, i Uppsala och Lena under period IV och främst i skärgårdszonen under period V/VI (se fig. 21:9). I första hand är det ledarna inom de olika områdena som antingen knyts närmare eller motsätter sig centralmakten. Den uppländska holkyxan antyder att det fortfarande är skillnader mellan centralzonens och skärgårdszonens befolkningar vad det gäller grupptillhörighet, men att identiteten har stärkts i centralzonen, sannolikt som följd av överhövdingens expansion. Ideologin som har spridits från Håga till lokala ledare har inkluderat borgidén, som under bronsålderns slut kommer till uttryck både i militära borgar, höjdboplatser vid farleder och hägnade rituella platser på höjder, inte minst i skärgårdszonen. Till överhövdingens uppgifter kan ha ingått att inkräva symboliska tributer, kontrollera redistribution av viktiga varor och föremål, att direkt eller indirekt leda handels- och plundringsfärder, försvar, större årliga ritualer och viss jurisdiktion. Inflytandet och makten har säkerligen varit begränsad, men har ändå gradvis implementerats i ett allt större område och i olika former beroende på avstånd och lokala förhållanden. Överhövdingen har alltså inte haft någon reell makt i ett större område utanför centrala Mälardalen, men vi får anta att han har haft en tydlig status ryktesvägen, som har nått även sydskandinavien. Det har också funnits etablerade kontakter med avlägsna platser i olika väderstreck, bland annat mot norr och öster, men bäst känner vi den sydliga kontakten med östra Skåne. Kontakterna har förmodligen bestått i gästande och giftermål mellan ledande familjer, där huset som institution och mental symbol har varit betydelsefull (se bl.a. Artursson 2009), men också gåvoutbyten och handelsresor har varit viktiga. Som exempel kan nämnas de regelbundna samlingarna vid Boglösa och Hågakomplexet som troligen har besökts av långväga gäster med olika social bakgrund. Direktkontakten med östra Skåne avslöjas dels av fördelningen av ett par holkyxtyper, dels av Granhammarsmannens resa från Skåne till Mälardalen någon gång under tidsintervallet f. Kr (Lindström 2009). Vissa inslag i kulthuskonstruktioner, gravritualer och keramik kan också tolkas som tecken på en direktkontakt (muntlig information Helena Victor och Thomas Eriksson). Under period V/VI fortsätter Tierp och Fellingsbro att vara perifera områden som till stor del legat utanför bronscirkulationen. I övrigt sker dock en utjämning av bronserna inom ett större område och med det en ökning i perifera områden. Särskilt skärgårdszonen växer nu fram med förhållandevis många bronser, om än fortfarande med en lägre täthet än centralzonen. Man har också separata, externa kontakter i de två zonerna. Centralzonen har täta förbindelser med bland annat östra Skåne medan skärgårdszonens kontakter koncentreras till bland annat Gotland. Den antydda koncentrationen av svärdsnedläggelser till skärgårdszonen visar att området kan ha varit under någon form av stress. Närmast till hands ligger att tolka det som en kombination av att landtillskottet genom strandförskjutningen har ökat befolkningsunderlaget och framförallt att det stärkta ledarskiktet har knutits hårdare till eller konfronterats med centralmakten, fortfarande fokuserad kring Hågakomplexet och Uppsalastorbygden. Ett exempel på en framträdande ledarlokal i skärgårdszonen är Angarn i Vallentuna, belägen i en bygd kring en sydgående vik till Långhundraleden (se fig. 21:2). Här kan den eleganta Örstaristningen, en vagnsristning med två hästar och ett större skepp knytas till period V. Dessutom finns det en borganläggning vid Veda som eldhärjas under samma period. Vedaborgens öde indikerar orostider och intressant nog förstörs borgen vid Predikstolen samtidigt som Håga överges under samma tid. Under första hälften av period V dödas också Granhammarsmannen i en strid som utkämpas med holkyxor, troligtvis i gränsområdet mellan centralzonen och skärgårdszonen (Lindström 2009). Baserat på isotopanalyser kan man förmoda att han kan ha ingått i en handelsexpedition på väg från östra Skåne till Boglösa eller Håga i centralzonen. Alla dessa orostecken har sannolikt flera orsaker, men tillsammans talar de för att perioden kan ha varit orolig, och då kan det finnas anledning att söka övergripande orsaker. Två orsaker, som 548

123 Figur 21:9. Hågaväldets fall. Situationen i Mälardalsområdet under bronsålderns period V-VI, f. Kr. inte utesluter utan lika gärna kan förstärka varandra, är möjliga förklaringsgrunder. Å ena sidan kan det röra sig om intensivare östliga kontakter av både fredlig och fientlig art, som bland annat framgår av östligt inspirerad och importerad keramik, eventuellt i samband med giftermålsförbindelser och inflyttningar (muntlig uppgift Thomas Eriksson). Detta stärks av att orosindikationerna koncentrerar sig till norra Mälardalens östra del. Å andra sidan kan ett försök till ett tydligare inlemmande av skärgårdszonen ha skett från överhövdingens sida. Detta kommer dels till uttryck genom borgbyggen och genom att gravhägnader samt liknande vallanläggningar på höjder blir vanliga framförallt i skärgårdszonen. I detta sammanhang har också höjdboplatser grundats i anslutning till skärgårdszonens farleder in till centralzonen. De saknar visserligen vallar, men placeringen på höjdlägen intill farleder förråder ett strategiskt försvarstänkande i kombination med ett möjligt rituellt tänkande kring höjdeernas betydelse hos de lokala ledarna. Relationen mellan centralzonens och skärgårdszonens ledare har inte nödvändigtvis betytt ett fullständigt uppgående i en övergripande enhet. Under period V skvallrar holkyxan av uppländsk typ, den första med säkerhet lokalt formgivna föremålstypen under bronsåldern i området, om att centralzonens och skärgårdszonens befolkningar inte hade helt sammansmälta utbytessystem. Den lilla, lokalt tillverkade Upplandsyxan tycks sällan ha spridits utanför centralzonens område, i jämförelse med till exempel större holkyxor av ledartyp. Trots det är det rimligt att tänka sig att större delen av norra Mälardalen har haft någon form av gruppidentitet, som på ett både positivt och negativt sätt har stärkts av överhövdingadömets strävanden. Mot slutet av perioden sker ytterligare en orientering österut och mot sydöst av handelsoch utbyteskontakterna, när bronsåldern avvecklas i sydväst (se Baudou 1960). Om vi försöker sammansmälta de olika indikationerna under period V till en helhet, skulle det kunna röra sig om en situation där Hågaväldet, som växte fram under tidigare perioder, nu har nått sitt maximum och helt dominerar centralzonen. Detta kommer dels till uttryck i den gruppindikerande uppländska 549

124 holkyxan, dels i att perifera områden i Mälarområdet mot norr och väster mer eller mindre har snörts av från bronscirkulationen, medan bronsfördelningen blir jämnare inom Hågas intressesfär. Skärgårdszonen har dock vuxit till sig kvantitativt och odlar dessutom andra externa kontakter än centralzonen. Skärgårdszonens hövdingar kommer därmed att kunna pendla mellan samarbete och en alltmer tilltagande konkurrens och konflikt med överhövdingen vid Håga och centralzonens hövdingar. Det kommer allmänt till uttryck i form av svärdsnedläggelser, skilda externa kontakter, centralzonens gruppmarkering, och i enskilda händelser som nedbränningen av Vedaborgen samt den besökande Granhammarsmannens död. Ett avbrott för Hågakomplexets välde är nedbränningen av borganläggningen vid Predikstolen, vilket leder till att Hågakomplexet slutligen överges. Belägringen och nedbränningen av borgen förutsätter planläggning och en styrka på gissningsvis minst ett antal hundra man. Det är tänkbart att vi här ser spåren av en koalition mellan hövdingar från skärgårdszonen och en extern person eller styrka från exempelvis sydskandinavien eller östra Östersjökusten. Hågaväldets sammanbrott kan naturligtvis ses som en inledning av den allmänna undergången för bronsålderns elit baserad på bronscirkulationen och har givetvis inneburit slutet för Hågakomplexets särställning, men samtidigt är det troligt att överhövdingarollen har levt vidare på annat håll i Uppland, men då kanske i blygsammare form. Uppdelningen mellan centralzonen och skärgårdszonen kan tolkas på liknande sätt. I minst ett par sekel efter 800 f. Kr. fortsatte bronsdistributionen att spela en central roll i Mälardalen, trots järnets ökande närvaro (Hjärthner-Holdar 1993). Det finns både likheter och skillnader mellan Hågaväldet i Mälardalen och hövdingasätena på exempelvis Fyn, Själland och i Skåne. De sydskandinaviska hövdingasätena tycks vara betydligt rikare och antagligen mer innovativa än sin motsvarighet i östra Mellansverige, vilket troligen också har inneburit en skarpare inbördes konkurrens inom sydskandinavien. Att avgöra rangordningen mellan dem är inte helt lätt, men södra Fyn eller södra Själland kan ha intagit tätpositioner, medan Kivik i sydöstra Skåne efter en lysande inledning under den äldre bronsåldern, kan ha hamnat i bakvattnet under den yngre bronsåldern. Hågakomplexet framstår däremot i sin omgivning som den främsta under hela sin existens, något som till en del kan bero på det utmärkta läget, där man kan anta att t.ex. distributionen av pälsvaror från Norrland och östliga bronser sammanstrålade vid kuststräckan ned mot sydskandinavien. Förromersk järnålder och framåt Frågan är vad som egentligen sker vid övergången till förromersk järnålder i området? Den gamla tanken om fimbulvintern och en drastisk befolkningsnedgång är sedan länge akterseglad. Klimatförändringen tycks ha haft en relativt liten betydelse. Givetvis kan några tätt återkommande missväxtår leda till kris och politisk oro, men Mälardalens befolkning har bott nära havets resurser och det är svårt att tro att en mindre klimatförsämring långsiktigt skulle leda till en varaktig befolkningsnedgång. Ännu kan man dock se att en sådan föreställning om drastiska samhällsförändringar dröjer kvar hos vissa författare. Jag är dock benägen att tro att det rör sig om en kontinuitet i grunden, trots vissa anslående materiella förändringar. Om man ser på utvecklingen under förromersk järnålder kan man se att bebyggelsen och den jordbruksbaserade ekonomin inte uppvisar några större förändringar. Gravskick och rituella lämningar uppvisar kontinuitet under århundraden framåt, även om det har föreslagits att en viss förskjutning från boskap till spannmål kan anas i offerritualerna (Olausson 1995), vilket för övrigt i så fall kan tänkas motsäga en kris för jordbruket pga av en klimatförsämring. Att brons fick en drastiskt minskande betydelse i varucirkulationen kan ytligt sett ses som en större förändring och kan även ha uppfattats så när minskningen skedde. Det är möjligt att ledarna förlorade i inflytande och prestige när omställningen till järn skedde, men det återstår att visa att det var en större förlust för ledarskiktet. I den mån de lokala ledarna höll i bronssmidets hemligheter var det uppenbarligen de som satt inne med kunskaperna när järnframställningen och järnsmidet utvecklades. Även om råvarorna för järnframställning var mer lättillgängliga och rumsligt mer jämnt fördelade kunde ledargårdarna sannolikt fortfarande ha viss kontroll över smidet, framförallt ur teknisk och resursmässig synpunkt. Hällristningarnas motiv med grupper om 7-8 män bestående av en styrman och besättningsmän, som ju tycks återspegla bronsåldersbygdens grundläggande samhällstruktur med ungefär lika många gårdar och en ledargård, skymtar också under yngre järnåldern på run- och bildstenar från Mälardalen och andra delar av Sverige. Som har diskuterats tidigare så fanns det ju 550

125 Figur 21:10. Detalj ur ristningen Boglösa RAÄ 109, Uppland med det s.k. Brandskogsskeppet som centralt motiv. Ristningen kan antas illustrera skeppets och skeppslagets roll i samhällsorganisationen under senare delen av yngre bronsålder (utsnitt från Coles 2000, volym 2, fig. 36). faktiskt en någorlunda likartad samhällsorganisation i det senvikingatida godesystemet. Detta skulle kunna betyda att samhällsstrukturen under förromersk järnålder har haft ungefär samma utseende som under yngre bronsålder. På samma sätt har förmodligen överhövdingainstitutionen varit svår att utplåna både i praktiken och som idé när den väl formerats och utvecklats under bronsåldern. Hågadynastin tycks ha gått under omkring år 800 f. Kr. dvs. flera sekler före bronsålderns slut. Det är för övrigt ungefär samtidigt som den sista begravningen sker i Kiviksröset i sydöstra Skåne (Goldhahn 2005) och det kan röra sig om en allmänskandinavisk trend, där de gamla överhövdingarna får vika för nya makthavare (jfr resonemang i Högberg 2009). Ingenting motsäger dock att institutionen överlevde Hågadynastin på någon annan plats i området, men givetvis har det kollapsande utbytessystemet för bronser inneburit maktförskjutningar och omorienteringar i bl.a. de långväga kontakterna. Det är därför sannolikt ingen slump att det finns stora, måhända ytliga, likheter mellan bronsålderns och den yngre järnålderns överhövdingar, hövdingar och lokala ledare. Symbolspråket är likartat, skeppet, svärdet och gravhögen går igen (för diskussion se bl.a. Kristiansen 2007). Det är till och med möjligt att myterna som omgärdade Uppsalakungarna har vissa likheter med dem som kommer till uttryck på bronsålderns hällristningar, framförallt anknytningen till Frej/ Njordkomplexet och inriktningen på relationen människa-djur. Likaså kan paralleller dras mellan de rika och varierade djuroffren och människooffren vid Håga och skildringen av djur- och människooffer vid Gamla Uppsala. Trots strandförskjutningen finns också en geografisk överensstämmelse, där som exempel kan nämnas närheten mellan Hågahögen och Uppsala högar liksom 551

126 Angarn/Veda och Sjökullarna vid Vada och Långhundraleden. Så som bronsålderssamhället har skisserats här har det således många principiella likheter med den sena järnålderns samhälle. Det är naturligtvis inte min mening att dölja de stora skillnader i förutsättningar som faktiskt har funnits mellan bronsålderns och järnålderns samhällen i Mälardalen. Romarrikets, Frankerrikets och kristendomens inflytande har på många sätt haft en avgörande betydelse både materiellt och för föreställningsvärlden. Bronsåldern måste förstås på sina egna villkor, men det är ändå mitt intryck att en omotiverat stor åtskillnad görs mellan bronsåldern och järnåldern både i vetenskapliga och populärvetenskapliga sammanhang. Bronsåldern framstår ofta som en gyllene, exotisk period och man får ibland känslan av att historien avbryts och börjar på nytt under för romersk järnålder. Därför är det enligt min mening viktigt att istället lyfta fram likheterna, vad än orsakerna till kontinuiteten är. Kanhända handlar det om allmänmänskligt beteende, naturliga förutsättningar, sega traditioner och ett tillbakablickande. Bronsålderssamhället blir på så sätt mer begripligt, om än inte lika lockande sympatiskt eller öppet för drömmen om det exotiskt annorlunda. 552

127 22. Sammanfattning och slutsats Magnus Artursson, Leif Karlenby & Fredrik Larsson Undersökningen vid Nibble har gett oss ytterligare ett antal pusselbitar som på flera sätt förbättrat förståelsen av samhällets uppbyggnad och förändring i östra Mellansverige under framförallt yngre bronsålder och första hälften av förromersk järnålder, ca f. Kr. Tillsammans med resultaten från en rad andra platser som undersökts i området under de senaste åren har undersökningen vid Nibble ökat informationsmängden så att det blivit möjligt att konstruera ett antal tolkningsmodeller som gjort att bilden av den aktuella tidsperioden blivit tydligare och mer detaljerad. Samtidigt har variationen i de olika materialen ökat, vilket ger en mer dynamisk dimension till den övergripande samhällsstrukturen. Undersökningen vid Nibble berörde de allra nordligaste delarna av ett omfattande bebyggelse- och gravkomplex som huvudsakligen kan dateras till yngre bronsålder och förromersk järnålder. Vad som döljer sig söder om undersökningsområdet kan man bara spekulera om, men utifrån de yttäckande inventeringar som har gjorts i området vet vi emellertid att det finns ett stort antal potentiella lägen för bl.a. gårdar, ensamliggande gravar och gravfält (se kap. 4, Område G). De miljöer vi fann här vid de olika inventeringstillfällena har stora likheter med dem som fanns inom undersökningsområdet innan avbaningen, varför man kan vara förhållandevis säker på att lämningarna är likartade. Utifrån nivån över havet och läget är det dessutom mycket troligt att det söder om undersökningsområdet finns mer omfattande lämningar från äldre bronsålder, vilket skulle kunna förklara förekomsten av de mer sparsamma och svårtolkade lämningarna från denna tidsperiod som framkom inom undersökningsområdet (se kap. 4, tab. 1). Om man ser på en översiktskarta med skärvstenshögar och hällristningar utsatta samt en strandlinje runt ca 20 m.ö.h., vilket motsvarar situationen under inledningen av bronsålderns period III, 1300 f. Kr., så kan man urskilja läget för ett antal troliga bebyggelseenheter och bygder i området (se kap. 3, fig. 3:3 & kap. 21). Undersökningsområdet vid Nibble ligger i anslutning till en sådan koncentration av skärvstenshögar och hällristningar. Vi vet nu att dessa koncentrationer representerar både bebyggelse och gravar samt rituella lämningar som är samtida med varandra. Därför är det mycket sannolikt att alla andra liknande ansamlingar av fornlämningar med samma utseende och karaktär i området representerar liknande bebyggelsenheter, men av olika storlek och komplexitet. Eftersom vi endast kunde fånga ett gårdsläge från yngre bronsålder-förromersk järnålder inom undersökningsområdet vid Nibble vet vi emellertid inte hur stora dessa bebyggelseenheter egentligen har varit eller hur många samtida gårdslägen det har funnits i närområdet. Dock kan man med största sannolikhet räkna med en variation i bebyggelseenheternas storlek och antalet samtida gårdar i området, vilket skulle antyda existensen av någon form av bebyggelsehierarki. Det är tyvärr inte möjligt att utifrån dagens kunskapsläge rekonstruera denna bebyggelsestruktur i området kring Nibble, men undersökningar på det närliggande Håbolandet ca 27 km öster om Enköpingsområdet, visar att komplexiteten i bebyggelsen har varit relativt stor. Detta gäller åtminstone från början av yngre bronsålder, 1100 f. Kr., då man säkert har kunnat belägga existensen av allt från täta byar, utspridda byliknande lämningar och ensamliggande gårdar i området (Ullén 2003). Bilden av Nibble i dess lokala kontext Genom att totalavbana i stort sett hela undersökningsområdet vid Nibble fick vi en mycket bra översikt och en detaljerad förståelse av vad som har hänt i området. Framförallt visade sig totalavbaningen av impedimenten vara viktig, eftersom vi här upptäckte komplexa lämningar som inte alls hade varit synliga i ytan innan avbaning. Sammanhangen och den stora komplexiteten framstod tydligt och tolkningen av aktiviteterna blev mycket mer fullständig. Om man endast hade undersökt enskilda konstruktioner och gravmonument som var synliga i ytan innan avbaning hade bilden blivit helt annorlunda och till 553

128 stor del saknat den komplexitet och det djup vi nu har kunnat identifiera. Som vi har sett så har undersökningen vid Nibble visat att de koncentrationer av fornlämningar som finns i området endast är toppen på ett isberg och att det efter avbaning är möjligt att få en förhållandevis god bild av vilka aktiviteter som försigått på platsen. Inom undersökningsområdet vid Nibble finns det boplatslämningar, gravar, gravfält, rituellt och kultiskt tolkade lämningar i form av byggnader, aktivitetsytor med härdar, kokgropar och ugnar, stenhägnader och skålgropsförekomster samt hällristningar av olika slag. Lämningarna kan huvudsakligen knytas till tidsintervallet 1700 f. Kr. 600 e. Kr. med en tydlig tyngdpunkt i perioden f. Kr. Dessutom finns det spridda lämningar efter aktiviteter under efterreformatorisk tid, e. Kr., bl.a. efter en torplämning eller en mindre gård (se Övergripande fasindelning av lämningarna vid Nibble nedan för en mer detaljerad beskrivning). De aktiviteter och funktioner som finns representerade visar på en allt mer komplex bild över tiden, vilket till en del förmodligen kan förklaras med att undersökningsområdets läge i landskapet har förändrats på ett genomgripande sätt pga. ständiga havsnivåförändringar och en relativt stor landhöjning över tiden (se kap. 2 & 3). Från att ha legat i ett havsnära läge i en mellanskärgård under äldre bronsålder har området fått ett alltmer accentuerat inlandsläge under yngre bronsålder och äldre järnålder. Under hela denna tidsperiod har det emellertid funnits farbara vattenvägar öster om undersökningsområdet, vilka knutit bebyggelsen i Nibbleområdet till storbygden kring Enköping och bygdekoncentrationer i norr, upp mot t.ex. Sparrsätra (se kap. 3 & 21). På den andra sidan av den nord-sydgående fjärden i öster, vid Ullbro, finns ytterligare gravar och boplatslämningar från bronsåldern (Fredman & Price 1993) och strax i närheten, vid Ullunda, finns flera stora ansamlingar av skärvstenshögar som med säkerhet reflekterar ett omfattande bebyggelseläge. Där finns inte många hällristningar, men detta beror säkert på att en riktad specialinventering ännu inte genomförts (se kap. 9). Indikationer på närvaron av en förromersk bebyggelse finns både inom undersökningsområdet och närmare den nord-sydgående fjärden i öster, som vid det här laget förmodligen till största delen har förvandlats till en farbar å eller mindre flod. Vid Hovdesta har man nämligen undersökt en förmodad förromersk bebyggelseenhet som legat på en halvö direkt vid den ständigt krympande fjärdens strand (Price 1995). Lämningarna från bronsålder vid Nibble kan utifrån det nuvarande kunskapsläget, trots vissa källkritiska problem, ses som en del av en bygd i den västra delen av Enköpingsstorbygden (se kap. 21, fig. 21:1). Frågan är emellertid vad lämningarna egentligen representerar? Handlar det om ett ordinärt, lokalt gravfält med intilliggande bebyggelse som har bestått av kanske 2-4 samtida gårdar, eller rör det sig om en lokal centralplats där en lokal ledare har haft sitt residens och där befolkningen från flera, mer omfattande bebyggelseenheter som innefattat ett större antal gårdar har utfört rituella och kultiska handlingar av olika slag? Svaret på denna fråga är inte på något sätt självklart och är till stor del beroende av vilket perspektiv man har på samhällets komplexitet och graden av hierarkisk struktur. Vi har i denna rapport anlagt ett hierarkiskt präglat tolkningsperspektiv eftersom vi anser att materialet från södra och mellersta Skandinavien generellt sett stödjer en sådan samhällsmodell, men med ett annat perspektiv kan man konstruera mer egalitärt eller heterarkiskt präglade modeller. Inom det nu undersökta området finns det inget i varken fynd- eller boplatsmaterialet som talar för närvaron av ett högre socialt skikt på platsen. Däremot kan de komplexa grav- och huskomplexen som tolkats som förfadersmonument tala för att det funnits personer eller familjer med en speciell position i närområdet (se kap. 7). Kanske finns det lämningar efter en större, mer komplex gård utanför undersökningsområdet, där en rituell specialist eller lokal ledare har residerat. Om man utgår från storleken på den potentiella boplatsytan som finns utanför det nu undersökta området vid Nibble, så är det fullt möjligt att det har funnits flera samtida gårdar som bildat någon form av social och arbetsmässig enhet, dvs. en byliknande struktur (se kap. 4, Område G). Lyfter man blicken något och betraktar de mönster och strukturer som fornlämningarna bildar, framträder ett antal liknande enheter av olika storlek och intensitet kring fjärdarna i området (se kap. 3). Det troliga är att de representerar liknande enheter som den vid Nibble och detta skulle innebära att de nu undersökta lämningarna inte är unika, utan snarare visar hur den generella bilden ser ut i området. Detta skulle innebära att det till flera av de mer centrala bebyggelseenheterna har hört ett gravfält med andra rituellt och kultiskt använda lämningar som t.ex. kulthus, skålgropar och hällristningar. Det är sannolikt att det finns en variation i dessa enheters storlek och sociala komplexitet, 554

129 så att de mindre anhopningarna av fornlämningar representerar ensamliggande gårdar samt spridda, byliknande bildningar och de större anhopningarna mer koncentrerade, byliknande bildningar. Det skulle innebära att det finns en hierarkisk dimension i materialet som manifesteras i denna variation. Kanske kan dessutom någon av de större koncentrationerna av fornlämningar representera en lokal centralplats i en bygd, där människorna från flera bebyggelseenheter har samlats med en viss regelbundenhet för större sociala begivenheter och rituella samt kultiska aktiviteter (för diskussion se bl.a. Östling m.fl. 2008:503f). Oavsett vilket av de ovanstående tolkningsalternativen som väljs är lämningarna vid Nibble med största sannolikhet inte alls unika. Förmodligen finns den här typen av konstruktioner och monument på flera platser i östra Mellansverige och kanske är det just så här många av de mer centrala gravfälten i de enskilda bygderna har sett ut under den senare delen av yngre bronsålder, ca f. Kr. Kring 600 f. Kr. tycks det emellertid ske en förändring av aktiviteterna vid Nibble, något som också kan iakttagas på andra platser i östra Mellansverige. Någon form av omstrukturering sker i området och det gäller både bebyggelse och gravfält. Hur omfattande och genomgripande förändringen har varit och vad den berott på är emellertid fortfarande omstritt (se bl.a Eriksson 2009:263ff för diskussion). Övergripande fasindelning av lämningarna vid Nibble Inom undersökningsområdet har ett antal övergripande faser (A-G) kunnat identifieras (se tabell 1). Under vissa av dessa faser har det funnits gravar inom undersökningområdet, vilka kronologiskt kan delas in i fyra gravfaser (1-4). Övergripande faser för undersökningsområdet Fas A Gravfaser Kronologi baserat på 14 C-dateringar och fynd f. Kr. Fas B Fas f. Kr. Fas C Fas f. Kr. Fas D Fas f. Kr. Fas E Fas f. Kr. Fas F e. Kr. Fas G e. Kr. Tabell 1. Förhållandet mellan övergripande faser och gravfaser inom undersökningsområdet och deras respektive datering baserat på 14 C-dateringar och fynd. Övergripande fas A ( f. Kr.) Under inledningen av bronsåldern runt 1700 f. Kr. har landskapet kring Nibble fortfarande varit präglat av det havsnära läget. I norr har det funnits en mindre, grund havsvik och i öster en nordsydgående fjärd som givit goda möjligheter till kontakter, dels ut i Mälarviken och vidare söderut mot den öppna Östersjön, dels norrut upp mot Sparrsätra. I den västra delen av undersökningsområdet har det förmodligen funnits en mindre, grund sjö som avsnörts från havet under den senare delen av senneolitikum. Sjön har troligen haft sin avrinning åt öster i form av en bäck som mynnat ut i den grunda havsviken (se fig. 22:1). De spridda aktivitetsytorna och boplatslämningarna inom undersökningsområdet härrör förmodligen huvudsakligen från gårdslägen som legat söder om havsviken, men det har med största sannolikhet också funnits gårdslägen norr om denna. Under bronsålderns period I och första hälften av bronsålderns period II, f. Kr., finns det tecken på att olika typer av extensiva, svårtolkade aktiviteter ägt rum inom vissa delområden (se fig. 22:1). Så finns det t.ex. inom den nordvästra delen av det västra impedimentet, delområde F1, en matlagningsstation med skärvstensförekomst, A19, och en skärvstensförekomst, A18, med härdar och gropar samt ett diffust kulturlager. Inom delområde F3 framkom en svårtolkad skärvstensförekomst, A1679, som möjligen kan vara lämningar efter boplatsaktiviteter i närområdet (se kap. 4 & 5). Övergripande fas B ( f. Kr.) Under tidsperioden sker det en relativt snabb landhöjning i området och den lilla havsviken i norr förvandlas till en strandäng som utgjort utmärkt betesmark. Troligen har det här fortfarande funnits en bäck med avrinning från den mindre sjön i den västra delen av undersökningsområdet. I kombination med moränkällan i den norra delen av mittimpedimentet, inom delområde E4, har vattentillgången varit god i området, vilket förmodligen har varit gynnsamt för boskapshållning. Under andra hälften av bronsålderns period II, f. Kr., börjar man anlägga brandgravar, möjligen markerade med mindre stensättningar och resta träpålar, på krönet av mittimpedimentet, delområde E1 (se fig. 22:2). Gravarna har placerats i en halvcirkel med grundargraven A500 längst i öster. Totalt anläggs fem brandgravar under uppskattningsvis ca 500 år. Den sista graven anläggs någon gång under tidsperioden 555

130 f. Kr. I åtminstone tre fall har man gravlagt den döde i eller i direkt anslutning till individuella gravbål (se kap. 4, 5 & 20). Strax norr om de två yngsta gravarna har man gjort en offernedläggelse av ett antal speciella stenföremål (se kap. 14), vilket visar att man med stor sannolikhet ägnat sig åt någon form av förfaderskult på gravfältet. I anslutning till gravarna på krönet har man förmodligen dessutom knackat in skålgropar under den här fasen, framförallt på hällmarken i öster, där det finns en tydlig koncentration. Intressant nog fanns det också en mindre skålgropssten i en av gravarna på krönet, A12214, som har 14 C-daterats till tidsintervallet f. Kr. Det visar att man använt detta uttrycksmedel på olika sätt och att betydelsen kanske har varierat beroende på var skålgroparna placerades. Förutom skålgropar har man gjort en skeppsristning på den norra delen av impedimentet, inom delområde E7, som typologiskt kan dateras till bronsålderns period II och som därför möjligen skulle kunna knytas till den första begravningen i området, A500 (se kap. 4 & 9). Strax söder om denna ristningsyta, inom delområde E5, har man gjort ytterligare en ristning på en häll innehållande ett hällristningsskepp och tre skålgropar. Skeppet kan typologiskt dateras till bronsålderns period IV, dvs f. Kr. och den skulle därför möjligen kunna kopplas till någon av de senare gravarna på krönet (se kap. 4 & 9). Vad det gäller bebyggelselämningar så framkom det inom delområde C1 en mindre byggnad, hus B, som möjligen har haft en ekonomifunktion inom ett gårdsläge som till största delen ligger söder om undersökningsområdet. Byggnaden har 14 C-daterats till tidsavsnittet f. Kr. Inom delområde F2 har man under tidsintervallet f. Kr. anlagt en större matlagningsstation, A17, som med tiden producerat stora mängder skärvsten, vilken har deponerats i området. Det är osäkert vad denna verksamhet kan kopplas till, men troligen har det funnits ett gårdsläge som legat söder om undersökningsområdet strax i närheten, som anlagt en specialiserad matlagningsstation inom delområdet. Något liknande finns också inom delområde D1 i den östra delen av undersökningsområdet. Här har det funnits ytterligare en matlagningsstation med anslutande skärvstensförekomst, A207, under tidsintervallet f. Kr. (se kap. 4 & 5). Matlagningsstationen kan inte knytas till någon annan verksamhet i närområdet, men skulle möjligen utifrån sin datering och placering kunna ses som en perifer aktivitetsyta kopplad till gravarna på krönet inom delområde E1. Övergripande fas C ( f. Kr.) Under tidsperioden har landhöjningen fortsatt och därmed har strandängarna blivit större i områdets östra del, ned mot den allt smalare och grundare nord-sydgående fjärden. Den avsnörda sjön i väster har förmodligen förvandlats till en mindre våtmark vid det här laget, men det lilla vattendraget med avrinning åt öster har troligen fortfarande funnits kvar. Någon gång under inledningen av detta tidsavsnitt placerar man en gård på lermarken mellan mittimpedimentet och det västra impedimentet, delområde C1. På gården fanns det förmodligen endast en byggnad, hus C, som var ett mindre, trapetsoidformat långhus. Byggnaden har använts under kanske år (se fig. 22:3). Efter det att hus C rivits uppför man ett nytt långhus, hus E, precis sydöst om det gamla. När en vuxen kvinna på gården därefter dör någon gång kring 850 f. Kr. uppför man ett gravmonument i form av en skärvstensgrav/skärvstenshög med grav, A10, med en inre spiralformad stenkonstruktion och kantkedja. Hus E har förmodligen stått kvar på platsen och använts som begravnings-/dödshus, som efter begravningen troligen har omvandlats till kulthus/dödshus och använts i ritualen kring den döda i gravkonstruktionen (se kap. 5 & 7). Kopplat till gårdsläget där hus C och E har utgjort mångfunktionella huvudbyggnader har det funnits en mindre, grophusliknande konstruktion, hus N, som har grävts in i den västra sluttningen inom område E. Byggnaden har 14 C- daterats till f. Kr. och har troligen använts för matlagning (se kap. 8). Strax väster om gårdsläget, inom den centrala delen av delområde F2, har man inom samma tidsavsnitt anlagt en skärvstenshög, A16, som dock inte med säkerhet kan kopplas till aktiviteterna inom det aktuella gårdsläget, utan istället kan höra till ett gårdsläge i söder, utanför undersökningsområdet. Skärvstenshögen har 14 C-daterats till tidsintervallet f. Kr. (se kap. 5). På den östra sidan av impedimentet, inom delområde E5, har man anlagt två mindre matlagningsstationer, varav den norra har placerats precis intill en häll med ett hällristningsskepp och tre skålgropar. Skeppet kan typologiskt dateras till bronsålderns period IV, dvs f. Kr., varför aktivitetsytan troligen är senare än ristningarna (se kap. 4 & 9). Något senare, förmodligen i tidsintervallet f. Kr., uppför man ett kulthus/dödshus, hus M, på den nordvästra delen av det västra impedimentet, inom delområde F1 (se kap. 7). Byggnaden används under kanske år och 556

131 l A19 A18 A1679 Konstruktion Meter Figur 22:1. Översikt över anläggningar och konstruktioner inom undersökningområdet som kan dateras till övergripande fas A, f. Kr. Aktuell havsnivå i området har markerats. l Ristning Skålgrop Konstruktion Hus A17 A234 A232 ")")")") ") ") Hus B A Gravfält A Meter Figur 22:2. Översikt över anläggningar och konstruktioner inom undersökningområdet som kan dateras till övergripande fas B, f. Kr. Aktuell vattennivå har markerats. l A248 ")") Ristning Skålgrop Konstruktion Hus A22 A21 ")")")")") A Hus M A A250 A A A Hus C A A230 A16 A10 A Hus E A A Hus N A Meter Figur 22:3. Översikt över anläggningar och konstruktioner inom undersökningområdet som kan dateras till övergripande fas C, f. Kr. Aktuell vattennivå i området har markerats. 557

132 l Ristning Skålgrop Konstruktion Hus Boplats A6208 A225 ")")")") Utkant av boplats Hus J ") ") A221 Hus I A29 ") Hus H A246 A211 Hus F A240 A203 A200 Utkant av boplats a Meter Figur 22:4a-c. a) Översikt över anläggningar och konstruktioner inom undersökningområdet som kan dateras till övergripande fas D, f. Kr. Aktuell vattennivå har markerats. b) Detalj av område E med anläggningar och konstruktioner tillhörande tidsspannet f. Kr. Skala 1:500. c) Detalj av område E med anläggningar och konstruktioner tillhörande tidsspannet f. Kr. Skala 1:500. har eventuellt fungerat som förvaringsplats för en avliden person under den senare delen av tidsspannet. När begravningsritualerna i byggnaden har varit avklarade, har man rivit byggnaden och bränt den döde på ett gravbål som placerats precis öster om den plats där byggnaden stått. Efter det att de brända benen har plockats ur gravbålet har man byggt en skärvstensgrav/skärvstenshög med grav, A250, med en inre stencirkel och kantkedja över bålplatsen. De brända benen efter den döde har placerats i ett keramikkärl som satts ned centralt i gravkonstruktionen (se kap. 5). Troligen har man ungefär samtidigt uppfört ytterligare en gravkonstruktion inom delområde F1, skärvstensgraven/skärvstenshögen med grav A21, som låg strax nordväst om A250. Den har plundrats, varför det endast återstår fragment av gravgömman. Strax intill har man börjat uppföra en skärvstenshög med mittblock, A22. Förmodligen har man inte slutfört arbetet, utan lämnat konstruktionen halvfärdig. Inom delområdet finns det också två hägnadssystem som knyter samman flera av monumenten och dessutom avgränsar delområdet år öster och väster (se kap. 4 & 6). Koncentrerat till delområdets ytterkanter och till området kring A21 fanns det dessutom ett relativt stort antal skålgropar som sannolikt har haft med rituella och kultiska aktiviteter att göra, och som dessutom kan ha haft en symbolisk, avgränsande funktion tillsammans med hägnaderna (se kap. 9). Under den senare delen av fasen har man inom delområde F2 anlagt en stensättning, A230, i vilken man gravlagt en förmodad kvinna som fått med sig en spiralhuvudnål som gravgåva (se kap. 5, 16 & 20). Förmodligen har man i samband med att stensättningen anlagts uppfört ett antal stenhägnader inom delområdet, vilka knutit samman denna med skärvstenshögen A16 och matlagningsstationen med skärvstensförekomst, A17. Samtidigt har man förmodligen knackat in ett antal skålgropar på block inom delområdet. Dateringen av dessa är dock osäker. Längst i väster, inom område H, har man under den här tidsperioden ristat ett hällristningsskepp på en nordvänd, slät sida på ett ca 4,7x4,3 m stort, markfast block. Skeppet har ett utseende som sannolikt typologiskt kan föras till bronsålderns period V. Strax intill hittades också en skålgrop (se kap. 9). Bredvid blocket, på dess östra sida, framkom en mindre, rund stenpackning som var ca 0,8 m i diameter (se kap. 4). Det framkom inga fynd i denna, varför funktion och datering är okänd. Det är emellertid sannolikt att den kan kopplas till aktiviteter knutna till hällristningsskeppet och skålgropen. Övergripande fas D ( f. Kr.) Vid det här laget har landhöjningen förvandlat landskapet till en mer inlandspräglad och skyddad miljö som dock fortfarande har haft nära 558

133 l E4 C1 Begravning ") ") ")") ") A13591 ") Ristning Skålgrop A17683 Matlagning/bakning Brunn Skärvstenshög Skärvstensförekomst ")") ") Hus I E2 A12793 E3 A6602 A A A2304 E1 ") Hus F Offer A211 E7 Begravning A221 ") ") Hus H E5 A213 A A Nodsten Stenhägnad Hus E6 A240 Sten/berghäll b l Område Meter ")") ") Begravning Hus J A225 E3 Offer ") A ") ") ") ")") ") ") ") A13591 A17683 A12793 A2304 A211 A ") Ristning Skålgrop Matlagning Nodsten Stenhägnader A A A A c Sten/berghäll Område Meter A

134 Figur 22:5a-b. a) Rekonstruktion av de centrala delarna av undersökningsområdet och omgivande landskap under den första hälften av övergripande fas D, f. Kr. I förgrunden syns mittimpedimentet, område E, med de omfattande aktiviteterna centrerade kring den röseliknande stensättningen A211 och hus F. På ömse sidor om detta komplex ses hus H och I med respektive aktivitesytor. b) Detalj av område E under den första hälften av övergripande fas D, f. Kr. Digitala bilder Maria Ytterberg. kontakt med den forna nord-sydgående havsfjärden i öster, som nu omvandlats till en farbar å. De forna strandängarna har förvandlats till torrare ängsmark, men har fortfarande givit ett gott bete. Vattenföringen från våtmarken i väster har minskat i och med att den successivt har torkat ut, men det har förmodligen fortfarande funnits gott om vatten för boskapshållning i området, inte minst i moränkällan inom delområde E4 (se kap. 10). Under den första hälften av bronsålderns period VI, f. Kr., sker det en betydande intensifiering av aktiviteterna inom vissa delar undersökningsområdet och det tycks samtidigt ske en radikal omstrukturering av markanvändningen, framförallt på mittimpedimentet, dvs. inom område E (se fig. 22:4a-c, 22:5a-b). Man utför omfattande markarbeten på krönet av impedimentet och förstör därmed stora delar av de små stensättningarna och eventuella andra markeringar av de äldre brandgravarna i området. Man uppför en stenplattform, A246, som förmodligen har fungerat som underlag för en kremering av en vuxen man, och precis söder om denna konstruktion bygger man en röseliknande stensättning, A211, direkt över de äldre gravarna i området (se fig. 22:4b). I den centrala delen av stensättningen placerar man de brända benen efter mannen. 560

135 Strax sydväst om den röseliknande stensättningen A211 uppför man samtidigt ett megaronliknande kulthus/dödshus, hus F (se kap. 7). I anslutning till byggnaden anlägger man dessutom en stenlagd gårdsplan avgränsad med stenrader på vilken man har placerat ett antal kokgropar och en härd. Förutom denna matlagningsstation har man anlagt ytterligare ett antal aktivitetsytor för matlagning på den västra delen av impedimentet, inom delområde E2, vilka också avgränsas mot omgivningen med hjälp av stenrader (se kap. 4, 6 & 11). Stenraderna i anslutning till hus F bildar en triangulär, öppen yta med en ingång i sin västra del. Hus F har legat centralt placerat inom denna yta och har tillsammans med den röseliknande stensättningen A211 i bakgrunden utgjort ett naturligt blickfång när man närmat sig impedimentets krön från boplatsområdet i väster. I anslutning till ingången till den öppna, stenlagda gårdsplanen har det legat ett större flyttblock, runt vilket det bl.a. anlagts kokgropar som använts för matlagning. Samtidigt som detta sker anlägger man ett stort antal andra konstruktioner och aktivitetsytor för bl.a. matlagning och bakning som framförallt kan kopplas till begravningen i A211, men möjligen också till begravningen inom delområde E7, urnegraven A221. I anslutning till den norra, mer omfattande matlagningsytan inom delområde E2 har man grävt två brunnar, A6602, och dessutom uppfört en D-formad byggnad, hus I. Byggnaden har använts för matlagning och tillagning av större köttstycken och även för rituella aktiviteter. Bara några meter norr om denna byggnad har man dessutom placerat en större skålgropssten med 53 skålgropar och tre mindre rännor (se kap. 9). I området söder om hus I har man anlagt en omfattande matlagningsyta, där man tillrett olika typer av maträtter i kokgropar och en härd. Dessutom finns det ett antal gropar i området som förmodligen 561

136 använts för avfallsdepositioner. Avfall har dessutom deponerats inom vissa ytor där det successivt bildats lager eller avfallshögar (se kap. 11). På den östra sidan av område E, inom delområde E5, finns det ytterligare ett samtida komplex som kan kopplas till rituella och kultiska aktiviteter samt matlagning, bakning och möjligen öltillverkning. En D-formad byggnad, hus H, har uppförts och strax söder om dess helt eller delvis öppna sydsida har man anlagt ett antal lågtemperaturugnar som förmodligen använts för bakning och/eller rostning av säd (se kap. 19). Indikationer på jäsningsprocesser i samband med bakning och/eller öltillverkning finns intressant nog i fyra keramikskärvor från tre gravar inom område E (se tabell 2). Nyligen gjorda specialanalyser vid Arkeologiska Forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet av keramik från bl.a. bronsåldern i östra Mellansverige har visat på förekomsten av s.k. ergosterol i keramik, vilket anses vara en markör för jäsningsprocesser (Isaksson m.fl. 2010). Ett intressant mönster framträder när man studerar spridningen av keramikskärvor med detta spårämne vid Nibble; det visar sig nämligen att alla fyra har hittats i gravar med en datering till fas 3, dvs f. Kr, och att det i samtliga fall rör sig om glättade kärl. Den glättade ytbehandlingen förknippas ofta med skålar och finkärl, vilket skulle kunna innebära att keramikskärvorna i gravarna vid Nibble kommer från en servis som använts vid dryckesceremonier i samband med begravningar eller förfadersdyrkan. Skärvorna är emellertid för små för att man säkert skall kunna uttala sig om detta. I delområde E5, kring byggnaden och ugnarna, hittades stora mängder brända och rostade sädeskorn i makroproven samt ett antal små brända fragment av bröd eller gröt, vilket visar att aktiviteterna har varit omfattande (se kap. 11 & 12). I sluttningen ned mot lermarken, precis öster om hus H, har man rest en ensamstående, större träpåle i ett djupt stolphål, A11661, som dessutom varit stensatt. I stolphålet har man deponerat olika offer som t.ex. brända, tärningsliknande språngben från får och nöt, s.k. astragali, samt en flathuggen pilspets i flinta. Offernedläggelserna i stolphålet har kompletterats med ett matoffer av något slag som placerats i en grop, A11682, som låg precis intill. Kanske har de tillsammans utgjort ett initieringsoffer när hus H och akti vi tetsytan togs i bruk. Den resta träpålen i kombination med en nord-sydlig stenrad placerad i den östra delen av delområdet, kan ses som tydliga avgränsande markeringar mot den lägre liggande lermarken i öster (se kap. 4 & 6). Träpålens rituella betydelse har förmodligen understrukits ytterligare genom att man försett den med utskurna symboler och figurer som kanske dessutom har målats i starka färger för att synas på långt håll (se kap. 7, fig. 7:26 för tolkningsförslag). Sydväst om aktivitetsytan med tillhörande byggnad fanns det en skärvstenshög, A213, med en komplex tillkomsthistoria (se kap. 5). Sammanfattningsvis kan man säga att skärvstenshögen innehåller material i form av bl.a. skärvsten, keramik, brända djur- och människoben samt löpare som kan antas komma från både profana och rituella aktiviteter i närområdet, framförallt från aktivitetsytan vid hus H och lågtemperaturugnarna. När ytan har tagits ur bruk har man rivit hus H och den sist använda lågtemperaturugnen samt förseglat ugnsområdet med hjälp av en noggrant lagd, rundad stensättningsliknande konstruktion, A212. Delar av byggnaden och lågtemperaturugnen har förmodligen deponerats i skärvstenshögen. Därmed kan man säga att vi lyckats identifiera tydliga spår efter hela kedjan av aktiviteter och handlingar i området, från konstruktion och initieringsoffer till användning och avslut samt försegling. På den sydöstra delen av impedimentet, inom delområde E6, har det funnits en mindre aktivitetsyta, A240, som primärt använts för matlagning under tidsavsnittet f. Kr (se kap. 4 & 5). Ytan har använts för att förbereda och möjligen också konsumera och/eller förvara mat bestående av kött, säd och örter. Området överges förmodligen vid några tillfällen, men man återkommer regelbundet till platsen. Efter en tid Provnummer (se bilaga 5) Fyndnummer Kontext Lager/ Anläggning Datering A211 A f. Kr A211 A f. Kr A225 A f. Kr A221 A f. Kr. Tabell 2. Översikt av de keramikskärvor som innehåller indikationer på jäsningsprocesser, ergosterol, vid Nibble. För närmare beskrivning se Isaksson m.fl

137 har man även börjat tillaga mat i området. Till slut överges aktivitetsytan och försluts med minst fem stycken ca 2-3,5 ton tunga stenblock och tonvis med silt. I och med detta övergår man till att deponera avfall i området, som förmodligen kommer från en matlagningsstation som etableras i delområdets västra del. På denna plats tillagas mat under en kortare tid innan aktiviteten här upphör helt. Ytterligare en brandgrav, A221, har placerats perifert i förhållande till de övriga aktiviteterna inom område E. Den ligger på den norra delen av mittimpedimentet, inom delområde E7. Graven har placerats strax norr om den genomgående, grottliknande bildning som uppstått genom att ett antal stora flyttblock hamnat precis intill varandra. På ett mindre block vid den norra öppningen i grottan har man huggit in två skålgropar och en mindre ränna. Det finns dessutom en koncentration av skålgropar och hällristningar precis nordnordöst om A221, som mycket väl kan ha något med brandgraven att göra (se kap. 5 & 9). En av ristningarna, ett skepp har först ristats med endast en skrovlinje och kan utifrån sin utseende förmodligen dateras till bronsålderns period II. Det skulle mycket väl kunna ha ristats när den första graven, A500, anläggs på krönet av impedimentet, inom delområde E1. Någon gång under period V har man lagt till en skrovlinje och på så sätt omformat skeppet till en för perioden typisk form. Det är mycket sannolikt att denna omgestaltning av skeppet skett när den röseliknande stensättningen A211 och hus F samt brandgraven A221 anläggs kring 700 f. Kr. Detta visar att man aktivt har inkorporerat skålgroparna och hällristningarna i ritualerna och kulten kring gravarna (se kap. 9). Område E har förmodligen helt eller delvis inhägnats med hjälp av stenrader under detta tidsavsnitt. Vid undersökningen fanns fullständiga stenrader bevarade endast inom delar av impedimentet, men fragment av ytterligare möjliga stenhägnader fanns i vissa partier. Stenhägnaderna kan också ha kompletterats med omplockade, naturliga moränbildningar i den norra delen av område E, inom delområde E4 och E7. Här finns det ett antal moränsträngar som sträcker sig från moränkällan söderut och vidare upp mot ett stort flyttblock inom delområde E7. Område E kan därför liknas vid de s.k. inhägnade heliga berg som bl.a. Joakim Goldhahn har diskuterat (2007). Dessutom kan de skålgropsförekomster och hällristningar som fanns inom område E utifrån sin placering på stenblock och hällar möjligen ses som en mer symbolisk form av avgränsning. Det fanns nämligen en tendens till att de hade placerats i två cirkelformade zoner, en inre och en yttre, som omgav lämningarna på impedimentet. Noder bestående av block med skålgropar och mindre rännor kombinerat med omplockade, naturliga moränbildningar på den norra delen av impedimentet, inom delområde E4 och E7, har ytterligare förstärkt avgränsningen mot omkringliggande lermark (se kap. 6). På ett block i anslutning till moränkällan inom delområde E4, som låg precis på gränsen mellan impedimentet och lermarken, har man knackat i ett större antal skålgropar som tydligt markerar platsen för det framsipprande vattnet. Eftersom markeringen är så tydlig är det möjligt att källan använts redan under yngre bronsålder och att den ingått i de rituella och kultiska aktiviteterna på mittimpedimentet. 14 C-dateringarna från källan ligger emellertid i vendel-vikingatid, men det kan bero på att man rensat den med jämna mellanrum och därmed förstört äldre lagerbildningar (se kap. 10). Efter uppskattningsvis två generationer har man kring 650 f. Kr. gjort en omdisponering av aktiviteterna inom område E (se fig. 22:4c). När matlagnings- och bakningsytorna inom delområde E2 respektive E5 varit i bruk under ca 50 år har man rivit byggnaderna och konstruktionerna samt i vissa fall begravt eller förseglat delar av dem på olika sätt (se kap. 4, 7 & 11). Man river dessutom samtidigt kulthuset, hus F, och bygger om samt breddar några av de stenrader som tidigare hade anlagts i anslutning till byggnaden och aktivitetsytorna väster om stensättningen A211. Delar av hus F läggs ned i en stor avfallsgrop, A301127, som ligger söder om den forna platsen för byggnaden. Avfallsgropen har därefter täcks med ett stort, ca 5-6 ton tungt stenblock som försetts med tre skålgropar. Dessutom har man spritt ut bränd lerklining eller lera från byggnaden över stensättningen A211, vilket också det kan ses som en form av symboliskt laddad begravning av huset. När man byggt om en av stenraderna, A2304, i anslutning till hus F och utvidgat den till en bredare stenvall (se kap. 6) har man förmodligen till viss del använt sten från stensättningen, vilket lett till att den störts i framförallt sin västra del. I anslutning till den västra kanten av stensättningen bygger man dessutom en mycket bred och massiv stenvall, A104655, som delvis överlagrar det nu rivna kulthuset, hus F. Intressant nog tycks man således ha behållit och ytterligare markerat den triangulära, öppna yta som anlades redan kring 700 f. Kr. Kulthuset, hus F finns alltså inte kvar längre, men den massiva stenvallen i anslutning 563

138 till den västra kanten av stensättningen har givit ett imponerande intryck åt konstruktionen när man närmat sig impedimentets krön från väster. Höjdskillnaden mellan den öppna ytan och stensättningen i bakgrunden har varit ca 1,5 m, vilket förmodligen givit ett mäktigt intryck åt monumentet. Därmed har man återigen omvandlat områdets utseende. Det tycks emellertid inte finnas några mer omfattande spår efter matlagning eller offernedläggelser inom område E som kan knytas till denna fas, varför det är ovisst vilken funktion området haft. Samtidigt som den omfattande omvandlingen inom delområde E1 äger rum sker det en rad förändringar norr om delområde E2. Den sist använda av brunnarna har fyllts igen och precis norr om den har man därefter uppfört ytterligare ett gravläggnings- och matlagningskomplex som placerats inom delområde E3. Komplexet har delvis uppförts på en relativt omfattande terrassering som byggts ut åt norr. Eventuellt har man helt och hållet övergett matlagningsytan inom delområde E2 och flyttat samtliga aktiviteter till delområde E3, men detta går inte att avgöra säkert. Komplexet inom delområde E3 har bestått av ett kulthus/dödshus, hus J, en stenramskonstruktion, A29, och en skeppsformad stensättning, A225, med bålplats och en brandgrav innehållande två icke könsbestämda, vuxna individer. I anslutning till hus J:s helt eller delvis öppna östsida har man sysslat med matlagning och gjort offernedläggelser (se kap. 4 & 7). Inom delområdet har således åtminstone en kremering och gravsättning med tillhörande ritualer ägt rum, och området måste ses som en kontextuell och funktionell enhet. En möjlig tolkning är att det rör sig om ett nytt förfadersmonument som helt eller delvis ersatt den röseliknande stensättningen A211 med hus F inom delområde E1 (se kap. 7 & 11). Utifrån ovanstående beskrivning kan aktiviteterna inom område E under den senare delen av bronsåldern, f. Kr., sammanfattas i följande översiktliga tidsschema: Tidsspannet f. Kr.; aktiviteter inom delområde E1 E2 E4 E5 E6 E7 utgör delar av den första förfadersbegravningen/- monumentet där den röseliknande stensättningen A211 och hus F samt anknytande verksamheter har utgjort de centrala delarna. Tidsspannet f.kr.; omstrukturering av stora delar av område E och övergivande samt försegling av monument och konstruktioner samtidigt som aktiviteter inom delområde E3 påbörjas, vilka ingår i den andra förfadersbegravningen/monumentet. I denna har ingått stenramskonstruktionen A29, hus J och den skeppsformade stensättningen A225 med anknytande konstruktioner och verksamheter som centrala delar. I övrigt förekommer det relativt begränsade aktiviteter inom undersökningsområdet. Inom delområde D1 anläggs emellertid två begravningar under tidsintervallet; dels mittblocksgraven A200, dels stensättningen A203. Den sistnämnda saknar dock helt fynd, varför tolkningen som grav är osäker, men konstruktionens utseende stödjer gravhypotesen. Dessutom anlägger man ett antal stenhägnader inom delområdet, men deras funktion har inte varit möjlig att exakt klarlägga (se kap. 6). Det är emellertid troligt att de delat in impedimentet i två ytor som haft olika funktion. Övergripande fas E ( f. Kr). Vid den här tiden har området fått en mer utpräglad inlandskaraktär och vattendraget i norr har förmodligen haft en begränsad vattenföring pga att våtmarken i väster helt eller delvis torkat ut. Inom område E sker det en omstrukturering under denna tidsperiod, framförallt inom delområde E1 (se fig. 22:6). En sekundärbegravning, A126069, görs någon gång under tidsperioden f. Kr. i den röseliknande stensättningen A211, där en kvinna gravläggs precis öster om centralgraven. Dessutom anlägger man en grav, A252, i ett område strax öster om stensättningen, inom delområde E6 (se kap. 5). Parallellt äger det rum någon form av offeraktivitet inom delområde D1; en mittblocksgravliknande konstruktion, A201, uppförs och utifrån fyndmaterialets sammansättning är det troligt att den haft någon form av offerfunktion. Inom delområde C1 har man under samma tidsspann anlagt ett mindre, mångfunktionellt långhus, hus D, precis i anslutning till det äldre gårdsläget med en datering till övergripande fas C (se ovan). Övergripande fas F ( e. Kr.) Under folkvandringstid har våtmarken och det lilla vattendraget förmodligen helt torkat ut. Området har nu helt och hållet fått karaktären av ängs- och betesmark. Inom delområde C1 har man placerat en gård och inom gårdsläget har det funnits ett mångfunktionellt långhus, hus A, samt två mindre byggnader, hus K och L på den 564

139 l Hus D Utkant av boplats Konstruktion A211 A A252 A201 Utkant av boplats Hus Meter Figur 22:6. Översikt över anläggningar och konstruktioner inom undersökningområdet som kan dateras till övergripande fas E, f. Kr. Aktuell vattennivå har markerats. l Hus A Hus K Hus L Utkant av boplats Utkant av boplats Hus Meter Figur 22:7. Översikt över anläggningar och konstruktioner inom undersökningområdet som kan dateras till övergripande fas F, e. Kr. l Hus P Hus O Odling Betesmark och odling Betesmark och odling Hus Meter Figur 22:8. Översikt över anläggningar och konstruktioner inom undersökningområdet som kan dateras till övergripande fas G, e. Kr. 565

140 västra sluttningen av mittimpedimentet, inom delområde E2 (se fig. 22:7). Förmodligen har hus K och L haft en funktion som ekonomibyggnader inom gårdsläget. Förutom långhuset och ekonomibyggnaderna finns det också spår efter olika aktiviteter inom gårdsläget i form av olika typer av anläggningar som stolphål, härdar, kokgropar, gropar och ett vattenhål. En del av stolphålen ligger placerade på ett sätt som gör det troligt att de har ingått i ett hägnadssystem som avgränsat gårdsläget från omkringliggande områden. Övergripande fas G ( e. Kr.) Efter ett långt uppehåll återkommer man till området och förmodligen röjer man ny betesoch odlingsmark. Inom delområde F3 framkom lämningarna efter ett efterreformatorisk gårdsläge som troligen kan dateras till 1600-talet (se fig. 22:8). Huvudbyggnaden, hus O, markeras av en rektangulär formation av större block och stenar, som antas ha utgjort en syllstenskonstruktion samt en källargrop (se kap. 8). Det finns dessutom vissa rester av husets spisröse bevarat. Innanför syllstenskonstruktionen och strax utanför hittades en mindre mängd föremål, bl.a. keramik som daterar byggnaden till 1600-talet (se kap. 13). Strax intill huvudbyggnaden fanns rester efter ytterligare en byggnad, hus P, i form av en syllstenskonstruktion. Det rör sig förmodligen om en ekonomibyggnad. I anslutning till gårdsläget fanns lämningarna efter ett ca 700 m 2 stort åkersystem i form av en stenröjd yta med röjningsrösen och möjliga hägnadsrester. Sammanfattning Detta är de övergripande faser som har gått att urskilja inom det undersökta området. Eftersom det finns omfattande, synliga lämningar både söder och norr om undersökningsområdet är det emellertid mycket sannolikt att verksamheten varit mycket mer omfattande i närområdet, både vad det gäller bebyggelse, gravläggningar och rituella samt kultiska aktiviteter. Det undersökta området kan därför bara ses som ett litet utsnitt ur en mycket mer komplex bild. Det är därför mycket troligt att det finns en kontinuitet i användningen av det område som vår undersökningsyta endast är en liten del av, en användning som åtminstone sträcker sig från inledningen av bronsåldern 1700 f. Kr. och fram till våra dagar. Gravar och gravfält som delar av en helhet Som vi har sett finns det ett antal olika tidshorisonter representerade vid Nibble, där de olika typerna av gravar, gravfält och andra rituellt och kultiskt använda anläggningar och konstruktioner tycks ge uttryck för en något varierande syn på död och begravningsritual (se tabell 1). Gravfas 1 ( f. Kr) Fem gravar placeras i en halvcirkel på krönet av mittimpedimentet, delområde E1. Gravläggningarna har skett successivt under en lång tidsperiod, ca 500 år, vilket innebär att endast vissa utvalda individer har gravlagts här. I åtminstone tre fall finns det spår efter bålplatsen i direkt anslutning till själva gravläggningen. Gravarna har troligen markerats med mindre stensättningar eller möjligen träpålar i vissa fall. I anslutning till två av de senare gravarna har man gjort en offernedläggelse, vilket kan tolkas som tecken på förfaderskult (se kap. 5). Dessutom har man förmodligen knackat in ett antal skålgropar i hällen precis öster om gravfältet. Dateringen av dem är visserligen osäker, men utifrån sin placering är det sannolikt att i varje fall några av dem har knackats in i hällen samtidigt som gravfältet varit i bruk. Det är dessutom troligt att ett hällristningsskepp ristats in i en häll inom delområde E7 under samma tidsperiod. Hällristningsskeppet har typologiskt daterats till bronsålderns period II, vilket innebär att det kan vara samtida med den äldsta graven inom gravfältet, A500 (se kap. 9). Gravfas 2 ( f. Kr.) Kring 850 f. Kr. tycks det ske en förändring av begravningsseden i området. Gravfältet på krönet av impedimentet överges och man börjar anlägga gravkonstruktioner med olika typer av byggnader i anslutning (se kap. 5 & 7). Ett gravmonument bestående av en skärvstensgrav/skärvstenshög med grav, A10, uppförs inom delområde C1 i direkt anslutning till ett trapetsoidsformat långhus, hus E. Gravmonumentet har placerats precis väster om byggnadens västra gavel och de har med största sannolikhet utgjort ett samlat förfadersmonument. Långhuset har förmodligen omvandlats till ett begravnings-/dödshus som på olika sätt använts under begravningsritualen. Efter det att begravningen har avslutats är det sannolikt att byggnaden har stått kvar under en tid och då fungerat som kulthus/förfadershus (se kap. 7). 566

141 Knappt ett halvt sekel senare har man inom delområde F1 anlagt ytterligare ett gravmonument där det ingått en byggnad och en gravkonstruktion, nämligen hus M och skärvstensgraven/skärvstenshögen med grav A250. Här har byggnaden förmodligen uppförts först och då fungerat som ett kulthus, innan det omvandlats till ett begravnings-/dödshus i samband med begravningen av en vuxen person i A250. Förmodligen har den döde förvarats inne i byggnaden en tid under förberedelserna inför kremeringen. Eventuellt har man behandlat kroppen med rök och/eller värme för att förhindra nedbrytningen (se kap. 7). Därefter har man rivit byggnaden och uppfört ett gravbål bara några meter öster om platsen för denna. Som avslutning har man plockat ur vissa av benen ur gravbålet och uppfört en skärvstensgrav/skärvstenshög med grav över bålplatsen. De brända benen har därefter lagts i ett keramikkärl som placerats centralt i gravkonstruktionen Det är ovisst om den intilliggande skärvstensgraven/skärvstenshögen med grav A21 också kan kopplas till detta gravmonument. Det är möjligt att hus M under sin tidigare fas, innan A250 uppfördes, har fungerat som begravnings-/dödshus även under begravningsceremonin när A21 uppförs. Tyvärr är 14 C-dateringarna av brända ben från de två gravgömmorna svåra att använda för att avgöra vilken av gravarna som är tidigast, men det finns en tendens i dateringsresultaten som talar för att A21 kan vara äldst. Gravfas 3 ( f. Kr.) Introduktionen av gravmonument bestående av en gravkonstruktion och en byggnad av något slag under föregående fas får sin fortsättning med det stora gravkomplexet som anläggs inom område E kring 700 f. Kr. Inom området sker det en tydlig intensifiering av aktiviteterna; en stenkonstruktion, A246, som förmodligen fungerat som plattform för gravbålet där en vuxen man bränts, anläggs i den norra delen av delområde E1 och precis söder om denna konstruerar man en röseliknade stensättningen, A211, i vars centrala delar mannen gravläggs. Direkt väster om stensättningen bygger man en megaronliknande byggnad, hus F, som förmodligen använts som begravnings-/dödshus primärt, men som sedan troligen omvandlats till kulthus/förfadershus efter begravningen. I anslutning till hus F anläggs en matlagningsstation och förmodligen har man utfört olika typer av offer av mat inne i byggnaden, i synnerhet i anslutning till ett stenaltare och en härd. Dessutom har man anlagt ytterligare aktivitetsytor med D-formade specialbyggnader, hus I och H, samt härdar, kokgropar och lågtemperaturugnar för matlagning, bakning och eventuellt ölbryggning inom delområde E2 och E5. Ytorna har i flera fall avgränsats med stenrader, som i kombination med skålgropar och olika typer av hällristningar har avgränsat och delat in impedimentet (se kap. 6 & 9). Med stor sannolikhet har rituellt festande och olika typer av offeraktiviteter ägt rum i anslutning till stensättningen och de rituellt samt kultiskt använda byggnaderna. Det är troligt att dessa aktiviteter kan kopplas till förfaderskult och möjligen också någon form av fruktbarhetskult (se kap. 11 & 12). Efter uppskattningsvis två generationer, kring 650 f. Kr., har man gjort en omorganisation av hela område E. Flera av de rituellt och kultiskt använda byggnaderna samt andra konstruktioner rivs och delar av dem begravs eller täcks över, samtidigt som aktivitetsytorna helt eller delvis överges. Dessutom sker det en omstrukturering av hägnadssystemen. Alla dessa aktiviteter kan ses som delar av en försegling och ett rituellt avslut. Istället uppför man ett gravmonument bestående av ett begravnings-/dödshus, hus J, med anslutande matlagnings- och offeryta, en stenramskonstruktion, A29, samt en stensättning med en dubbelgrav, A225, inom delområde E3. Lämningarna kan ses som spåren efter en mer rumsligt koncentrerad förfaderskult med inslag av rituellt festande och offerhandlingar. Troligen upphör aktiviteterna här kring 600 f. Kr. Parallellt har man inom delområde D1 anlagt två begravningar under tidsintervallet; dels mittblocksgraven A200, dels stensättningen A203. Tolkningen av A203 som grav är dock osäker, eftersom den helt saknar fynd, men konstruktionens utseende stödjer gravhypotesen. Dessutom anlägger man ett antal stenhägnader inom delområde D. Deras exakta funktion har inte varit möjlig att fastställa (se kap. 6), med det är troligt att de delat in impedimentet i två ytor som haft olika funktion. Gravfas 4 ( f. Kr). Efter ett uppehåll på ca år sker det ett begränsat återvändande till område E och den röseliknande stensättningen A211. Man anlägger en sekundärbegravning, A126069, i anslutning till centralgraven i A211 och strax öster om denna, inom delområde E6, placerar man ytterligare en grav, A252. Förutom begravningarna 567

142 finns det emellertid inget som talar för att man utfört några rituellt eller kultiskt präglade handlingar inom område E under denna gravfas. Däremot finns det en mittblockskonstruktion, A201 inom delområde D1 som möjligen kan ha fungerat som någon form av offeraltare under tidsintervallet. Begravningsceremonier och rituella samt kultiska handlingsmönster En övergripande tolkning av de gravar och gravfält som har undersökts vid Nibble visar således hur komplext uppbyggda de i många fall har varit och hur varje liten del på ett intrikat sätt ingår i en helhet. Det finns visserligen en variation i komplexitet och intensitet i aktiviteterna kring gravarna, men i stort kan man säga att det finns belägg för en utvecklad rituell och kultisk aktivitet under stora delar av tidsperioden f. Kr. inom undersökningsområdet. Tidsintervallet f. Kr. uppvisar emellertid en exceptionell grad av komplexitet och aktivitet. Inom område E uppför man då ett system av gravar, rituellt och kultiskt använda byggnader av olika slag, aktivitetsytor för matlagning, bakning, ölbryggning och rituellt festande, samtidigt som man anlägger skålgrops- och hällristningsområden samt stenhägnader i avgränsande syfte. Gravarna vid Nibble visar generellt sett på en intressant selektivitet i begravningsseden. Med stor sannolikhet har endast en viss kategori människor begravts i de gravmonument som vi har undersökt och detta tycks gälla för hela tidsperioden f. Kr. Utifrån dateringarna är det tydligt att man i genomsnitt har gravlagt endast en person var andra eller tredje generation, vilket innebär att denna person på något sätt har fått representera hela befolkningsgruppen i området. I det här sammanhanget är det intressant att se att det endast är vuxna personer som har gravlagts, vilket visar att det rör sig om individer som har uppnått en viss ålder och med stor sannolikhet haft en speciell position i lokalsamhället, kanske som ledare eller rituella specialister. Var alla de andra människorna har begravts är ovisst. Kanske har man kremerat dem och sedan deponerat benen i det fria, eventuellt i vattendrag, sjöar eller till havs. På grund av detta har de brända benen från dessa individer inte bevarats, vilket får till följd att vi endast hittar spår efter en liten minoritet som med stor sannolikhet har tillhört den övre delen av samhällshierarkin. Om man ser på gravarna i sig, så kan man se att själva gravgömmorna i flera fall ligger placerade i eller i nära anslutning till gravbålen (se kap. 5 & 20). Det verkar således vara relativt vanligt att man har anlagt ett separat gravbål för varje begravning. Det finns inget säkert exempel på gravbål som har använts flera gånger, men i ett fall har man faktiskt byggt en massiv stenkonstruktion som med största säkerhet har fungerat som fundament för åtminstone ett mer omfattande gravbål. Det rör sig om konstruktionen A246 som ligger precis norr om den röseliknande stensättningen A211 (se kap. 5). Troligen har man här bränt den vuxne mannen som sedan placerades i centralgraven i stensättningen. Något som talar för att denna hypotes stämmer är att stenkonstruktionen har byggts precis i kanten av stensättningen och att de på så sätt bildar en rumslig och funktionell enhet. Det är möjligt att A246 har använts vid flera kremationer, eftersom lagret med förmodad bålmönja är relativt tjockt. Vad det gäller gravgåvor så tycks det som om de äldre gravarna från gravfas 1 ( f. Kr.) har varit rikare utrustade, i varje fall om man ser till antalet bronsföremål som lagts ned med de döda. En krumkniv och två pincetter i brons kan knytas till de äldre gravarna på krönet av mittimpedimentet, och de har dessutom varit utrustade med ett antal andra föremål i andra material (se kap. 5, 14 & 16). De senare gravarna från gravfas 2-3 är betydligt fattigare, men flera av dem har å andra sidan haft rituellt och kultiskt använda byggnader i nära anslutning och dessutom omfattande aktivitetsytor för matlagning och bakning samt möjligen ölbryggning. Inom dessa aktivitetsytor har man dessutom ägnat sig åt bl.a. rituellt festande och olika typer av offerhandlingar, vilket talar för en intensifiering av förfaderskulten. Gravarna har i de flesta fall markerats med stensättningar eller andra stenkonstruktioner av olika slag och storlek, som i vissa fall innehållit skärvsten i varierande omfattning. Vissa av dem har stora likheter med skärvstenshögar (för diskussion se kap. 5). Två av de äldre gravarna på krönet av område E kan ha haft markeringar i form av resta träpålar. Ett intressant drag är att flera gravläggningar innefattar byggnader av olika typ som på skilda sätt ingått i begravningsritualen. Det finns exempel på byggnader som på ett mycket nära sätt har använts både före, under och efter begravningen. Förmodligen har de på ett naturligt sätt varit inkorporerade i förberedande ritualer (begravnings-/dödshus), gravsättningsritualer (kulthus) och efterföljande förfadersritualer 568

143 (kulthus/förfadershus). De har tillsammans med de olika typerna av gravkonstruktioner bildat förfadersmonument som avlöst varandra successivt på platsen (se kap. 7 för diskussion). Det är intressant att se att de olika typerna av rituellt och kultiskt använda byggnader inom undersökningsområdet vid Nibble enbart är knutna till begravningsfas 2 ( f. Kr.) och 3 ( f. Kr.) (se kap. 4 & 7). Det kan naturligtvis även finnas liknande byggnader som varit knutna till begravningsfas 1 ( f. Kr.), men de ligger i så fall söder om undersökningsområdet och har inte gått att identifiera vid den översiktliga inventeringen i detta område (se kap. 4, Område G). Det är tydligt att samtliga rituellt och kultiskt använda byggnader vid Nibble, frånsett hus E som från början var ett vanligt långhus, har haft en konstruktion som helt eller delvis varit baserad på syllstensburna väggar. Detta är intressant eftersom inga samtida profana byggnader har haft en sådan konstruktion utan varit helt baserad på en stolpburen konstruktion (se t.ex. Artursson 2005a; 2009 för diskussion). Detta måste tolkas som en medveten distinktion mellan profant och sakralt använda byggnader och de bägge konstruktionstyperna har sannolikt varit betydelsebärande för dåtidens människor. Samtliga rituellt och kultiskt använda byggnader vid Nibble, utom hus E, kan på ett övergripande plan inordnas i kategorin mindre kulthus stolphus och stengolvshus, men de är ännu mer varierande i utseende, storlek och funktion om man jämför med vad t.ex. Helena Victor beskriver i sin avhandling (se Victor 2002:67). Hus F vid Nibble, som har en megaronliknande grundplan, avviker emellertid på ett flertal sätt från de byggnader som brukar inordnas i denna grupp, varför den traditionella kategoriindelningen med stor sannolikhet inte går att upprätthålla. Knutna till komplexen med gravar och olika typer av byggnader har det också, som vi har sett tidigare, funnits aktivitetsområden där matlagning och bakning samt möjligen också öltillverkning har ägt rum. Även här har man uppfört byggnader, hus H och I, som haft specialiserade uppgifter i dessa mer praktiska aktiviteter. Intressant nog har båda byggnaderna haft en D-formad grundplan, vilket kanske har varit förknippat med just matlagnings- och bakningsaktiviteter (se kap. 7). Också i detta fall är det sannolikt att det funnits en speciell innebörd i byggnadernas konstruktion och grundplan som varit väl förankrad i de rituella och kultiska föreställningarna. Aktiviteterna har förmodligen ägt rum både i anslutning till själva begravningsceremonierna och de efterföljande förfaders- samt fruktbarhetsritualerna. Troligen har man haft säsongsstyrda möten, där större eller mindre grupper av människor har träffats för rituellt festande. Även olika typer av offer som lagts ned i eller invid gravmarkeringarna samt i byggnaderna verkar ha spelat en viktig roll under dessa efterföljande möten, vilket med största sannolikhet kan kopplas till förfadersdyrkan och någon form av fruktbarhetskult (se kap. 12 & bilaga 4). Intressant nog kan också vissa av skärvstensförekomsterna och skärvstenshögarna i området kopplas till aktiviteterna i samband med gravläggningar där matlagning, bakning och möjligen öltillverkning, tycks ha ingått och rituellt festande samt olika former av offernedläggelser utgjort en viktig del. Skärvstenen har emellertid med all säkerhet olika bakgrund och ursprung och den har även deponerats på olika sätt, vilket förmodligen kan förklaras med en varierande symbolisk betydelse beroende på dess ursprung (se kap. 5, 11 & 12 för diskussion). Också skålgroparna och hällristningarna kan med största säkerhet kopplas till olika verksamheter i samband med gravläggnings- och offerritualer. Ett spektakulärt inslag på platsen är det skålgropsblock som har placerats på hällmark inom delområde E2, bara några meter norr om hus I. I skålgroparna har man troligen placerat offergåvor i form av kvarts- och flintfragment under yngre bronsålder, en del av ett metallföremål och slagg under järnålder samt mynt under efterreformatorisk och modern tid (se kap. 4, 9, 11 & 14). Detta tyder på en lång användning av skålgropsblocket för offerritualer, även om det kanske inte skett kontinuerligt under hela denna långa tidsperiod Inom område E kan man dessutom tolka placeringen av skålgropar och hällristningar som ett tecken på att de har ingått i två ringformade zoner, en yttre och en inre, vilka avskärmar gravoch ritualområdet från omgivningen. I kombination med de stenhägnader av olika typ som fanns i skilda lägen, har de inhägnat de rituella aktiviteterna som symboliska och verkliga gränser mot de profana aktiviteterna i omgivningen (se kap. 6). Det är intressant att se att hällristningsskeppet på den norra delen av område E, inom delområde E7, som knackats in i en berghäll som vetter ut mot betesmarken i norr, från början varit ristat med en skrovlinje och att det sedan huggits om så att det fått två skrovlinjer. Den första fasen i hällristningsskeppets utveckling kan utifrån typologiska drag dateras till bronsålderns 569

144 period II och omristningen kan med samma metod dateras till period V (se kap. 9). Det innebär att omristningen har gjorts många hundra år efter den första ristningen, vilket måste innebära att skeppet legat öppet för allas blickar under lång tid och kanske också målats i med jämna mellanrum för att synas. När sedan omristningen görs långt senare har man lagt till en djup skålgrop med omgivande cirkel till kompositionen, vilka ofta tolkas som en solsymbol i dessa sammanhang. Detta visar att hällristningarna använts aktivt i de ritualer som försigått på impedimentet. Skålgroparna har förmodligen tillkommit successivt och med tiden förstärkt den ovan diskuterade symboliska hägnadsfunktionen (se kap. 6 & 9). Den första fasen i ristandet av hällristningsskeppet sammanfaller intressant nog tidsmässigt med anläggandet av den första graven, A500, som placeras på krönet av mittimpedimentet inom delområde E1, och omristningen av skeppet sammanfaller ungefärligen med anläggandet av stensättningen A211 och centralgraven A Det skulle sålunda kunna finnas ett direkt samband mellan gravläggningarna och ristandet av skeppen samt skålgroparna i området kring gravarna och stensättningen. I det här sammanhanget är det tankeväckande att se att man lagt ned en ca 6 kg tung sten med en skålgrop i graven A12214 (se kap. 9 & 14), vilken tillhör de äldre gravläggningarna på krönet av mittimpedimentet. Man kan fråga sig vad kopplingen är mellan skålgropsstenen i graven och den döde och hur ristningen ingått i begravningsritualen? Hur skall man egentligen tolka skillnaden i placering mellan skålgropsstenen i graven och de omgivande skålgroparna på hällar och block? Finns det en betydelseskillnad eller är det bara olika yttringar av samma tankesystem eller ideologi? Mittimpedimentet, område E, har som tidigare nämnts, inhägnats med olika typer av stenhägnader och vissa av delområdena har dessutom separerande stenhägnader som skapat mindre rum. De mer tydliga hägnadssystemen har förmodligen kompletterats med omplockade moränbildningar som utgjort omfattande begränsningar i den norra delen av område E. Flera av stenhägnaderna har anslutit till stora stenblock, vilka vid en första anblick verkade vara markfasta flyttblock som fraktats hit med inlandsisen. Ett inte föraktligt antal av dessa har emellertid flyttats på plats av människor och överlagrade i flera fall anläggningar samt mer eller mindre omfattande kulturlager (se kap. 4, 5 & 6). De kan ses som noder och förbindelselänkar i hägnadssystemen och har i flera fall försetts med skålgropar och mindre ristningar i form av rännor. Det fanns också exempel på andra stora, ca 2-6 ton tunga stenblock som har förflyttats av människor. De låg utplacerade ensamma eller i små grupper och tycks ha förstärkt den monumentala bilden av framförallt område E. En möjlig tolkning är att stenblocken betraktats som boningar för de döda förfäderna, en inte ovanlig föreställning som dokumenterats i antropologiska studier. Det stämmer till eftertanke att se att stenhägnaderna vid Nibble har vissa likheter med de s.k. gravhägnaderna vid t.ex. Odensala och andra liknande platser (Olausson 1995:199ff). Det centrala monumentet vid Nibble under gravfas 3 ( f. Kr.), som bestod av den röseliknande stensättningen A211 och hus F samt anslutande aktivitetsytor med D-formade byggnader, har omgetts och inhägnats med stenrader. Vid Odensala har man emellertid uppfört ett monument som haft dubbla stenvallar och i anslutning till samt innanför dessa fanns stensättningar av olika typ, varav vissa innehöll brandgravar. Kanske är inte den rumsliga organisationen speciellt lik den vid Nibble, men idén om förfadersmonumentet som sådana tycks i varje fall finnas på båda platserna. Företeelsen förfadersmonument som etablerad idé tycks också finnas på en plats som Gualöv, Gualöv sn i nordöstra Skåne (Arcini m. fl. 2007; Svanberg 2007). Här har man uppfört ett antal förfadersmonument av olika typ, där bl.a. s.k. aristokratiska husgravar har ingått som en variant. Förfadersmonumenten på platsen utgörs antingen av mindre högar, en hög med symbolisk husmarkering i full skala samt husliknande gravmonument, samtliga med urnegravar. De uppförs under tidsintervallet ca f. Kr. och avlöser successivt varandra över tiden. Lämningarna har tolkats som ett gravfält för en gård som haft en relativt hög status i området. Intressant nog finns det strax väster om detta ytterligare ett gravfält, men här dominerar enklare urnegravar totalt. Pga detta har det tolkats som ett gravfält kopplat till en mer ordinär gård. Det är intressant att se att man har begravt barn och unga vuxna i vissa av urnegravarna inom båda gravfälten, något som i stort sett helt saknas vid Nibble. Vid Gualöv finns det alltså en tydlig åldersmässig och social spännvidd i gravmaterialet, något som i stort sett saknas vid Nibble. Här tycks man endast ha begravt vissa speciella, vuxna individer med stort avstånd över tid mellan begravningstillfällena. 570

145 Den rituella och religiösa kontexten Om man ser på gravfälten, gravarna och de övriga rituellt och kultiskt tolkade lämningarna vid Nibble och försöker urskilja en övergripande struktur och ett mer generellt handlingsmönster vad det gäller rituella föreställningar och religion, så framstår det som tydligt att man haft någon form av förfaderskult med vissa inslag av fruktbarhetskult. Mycket tyder på att man trott att förfäderna fortfarande har funnits på platsen, kanske närvarande inne i de stora stenblocken som man placerat ut i vissa områden eller inne i berghällarna. Det är också möjligt att man ansett att stensättningarna av olika slag har hyst förfäderna eller att de bott inne i vissa av kulthusen/ förfadershusen. Placeringen av de rituellt och kultiskt använda byggnaderna och de intilliggande ytorna för rituellt festande i nära anslutning till gravsättningarna under gravfas 3 ( f. Kr.), visar att den fysiska närheten till förfäderna har ansetts som viktig. Också offer av föremål, matoffer och eldoffer av olika typ som gjorts vid eller på gravarna under stora delar av tidsspannet f. Kr. visar sannolikt att man trott att förfäderna på något sätt har varit närvarande på platsen. Offernedläggningarna kan i vissa fall också ses som gåvor till gudar med olika funktion, vilket visar att det förmodligen också har funnits vissa inslag av fruktbarhetskult, något som är mycket vanligt i traditionella, jordbruksbaserade ekonomier (se kap. 12 & bilaga 4). Det är intressant att se att kopplingen mellan förfäders- och fruktbarhetskult ofta är tydlig i den här typen av jordbruksbaserade kulturer. Så har t.ex. det traditionella keltisk-germanska firandet av slutet på sommaren och skördesäsongen runt övergången mellan oktober och november klara inslag av båda typerna av kult. Dels firar man minnet av de döda, dels firar man skörden och tackar för vad som givits (se kap. 21). Man skulle kunna se detta som en kombination av livs- och dödsritualer som på många sätt har suddat ut gränser mellan olika existentiella sfärer som för oss framstår som tydligt åtskilda. Den eventuella förekomsten av s.k. endokannibalism i samband med det rituella festandet, som troligen innefattat förtäring av små mängder brända ben från döda anförvanter och som blandats i maten, visar att förfäderna spelat en viktig roll (för diskussion se kap. 11). Förutom sin religiösa betydelse så har det rituella festandet och offerhandlingarna i anslutning till gravar och kulthus-/förfädershus tjänat som socialt förenande aktiviteter och handlingarna har stärkt den lokala gruppens sammanhållning och identitet. I det här sammanhanget är det intressant att se de nedläggningar av s.k. astralagusben, dvs. tärningsliknande språngben (se bl.a. Holmgren 2004) som har deponerats i bl.a. ett stort ensamliggande stolphål bredvid hus H inom delområde E5 (se kap. 4, 7 & 20). Strax öster om denna byggnad har man rest en ensamstående, större träpåle i ett djupt, stensatt stolphål, A Strax innan har man deponerat olika typer av offer i botten av nedgrävningen, som t.ex. brända språngben från får/get och nötkreatur, s.k. astragali, samt en pilspets i flinta. Förutom offernedläggelserna i denna anläggning har man troligen även utfört ett matoffer av något slag i en grop, A11682, som låg precis intill. Den resta pålen kan ses som en avgränsande markering mot lermarken i öster och dessutom markeras aktivitetsytans östra begränsning med en nord-sydlig stenrad (se kap. 4 & 6). I stenraden finns en öppning som möjligen indikerar läget för en stig eller mindre väg som sträckt sig från lermarken och upp mot hus H. Ytan här är dessutom stenröjd, vilket ytterligare stödjer denna teori. Vilken symbolisk och rituell betydelse man skall ge offernedläggelserna av s.k. astralagi i det stora stolphålet strax intill hus H är svårt att säga säkert, men utifrån antika skriftliga källor och etnografiska studier kan man i varje fall skapa sig en föreställning om deras betydelse (Holmgren 2004:217ff). Förmodligen finns det inslag av ödestro som har samband med astralagitärningarnas spelfunktion, där ödet har bestämt utslaget vid varje kast. Det kan också finnas inslag av spådomskonst, där astralagitärningarna har använts för att spå människors framtid. Därmed har de uppfattats som kraftfulla och laddade föremål som varit meningsfulla att offra till makterna. Sammanfattningsvis kan man säga att de komplex av gravar, byggnader av olika slag, aktivitetsytor för matlagning, bakning och öltillverkning samt spår efter rituellt festande troligen kan ses som spår efter försök att rationalisera döden och integrera de döda förfäderna i de levandes värld. Framtida studier med sin grund i religionspsykologiska förklaringsmodeller är därför viktiga för att förstå bakgrunden till lämningarna vid Nibble och deras utformning samt användning. 571

146 Landskap och samhällsorganisation i östra Mellansverige under senneolitikum och bronsålder De brett upplagda studier som gjorts av olika material från senneolitikum och bronsålder i södra och mellersta Skandinavien under senare år har förbättrat kunskapen om samhällsstrukturens utseende och förändring över tid. Studierna har bl.a. berört samhällsorganisation och bebyggelsestruktur (se bl.a. Nordqvist 2000; Apel 2001; Lekberg 2002, Gröhn 2004; Artursson 2009; Artursson & Björk 2007), gravläggningstraditioner samt rituella och kultiska praktiker (se bl.a. Stensköld 2004; Kaliff 2007; Ling 2008; Eriksson 2009) samt sociala och genderrelaterade strukturer (se bl.a. Hauptmann Wahlgren 2002; Thedéen 2004) vilket har gjort bilden tydligare, men samtidigt allt mer varierad och komplex. Genom att konstruera olika typer av samhällsmodeller utifrån resultaten har man fått större möjligheter att rekonstruera möjliga händelseförlopp, både i mikro- och makroskala. Det har även lett till att man påbörjat en form av historisering av tidsperioden, för att bättre kunna förstå och diskutera möjliga alternativa utvecklingsförlopp (se bl.a. Kristiansen & Larsson 2005; Kristiansen 2006; Artursson 2009; Lindström 2009). Under senneolitikum och inledningen av bronsåldern, f. Kr., kan man se tydliga tecken på en successivt tilltagande social och ekonomisk differentiering i södra och mellersta Skandinavien. Detta har efter hand lett fram till en större social spännvidd i samhället. Mycket talar för att det sociala spektrumet till slut omfattade allt från ärftligt överförda hövdingapositioner i toppen till ofria människor, dvs. slavar i botten. Den här utvecklingen är relativt lätt att identifiera i centrala regioner i södra och mellersta Skandinavien, medan bilden i mer perifera regioner kan vara svårtolkad. Den regionala variationen i bebyggelse och samhällsstruktur är därför viktig att ta hänsyn till, eftersom bilden av samhällsutvecklingen på så sätt blir mer mångtydig och dynamisk. Variationen i den sociala organisationens komplexitet mellan olika delar av södra och mellersta Skandinavien kan således ha varit relativt stor under senneolitikum och bronsålder. I centrala regioner har man företrädesvis haft ärftliga hövdingadömen som grund för samhällsorganisationen, medan man i mer perifera delar har haft en organisation som troligen har varit baserad på en bigmanliknande struktur, eller alternativt baserad på ett aggrandizer- eller entreprenörliknande system (se bl.a. Ling 2008 för diskussion). Denna regionala och interregionala variation skulle kunna förklara materialets något varierande utseende, exempelvis vad det gäller bebyggelsestrukturens utseende och grav- samt offertraditioner. Man får inte heller bortse från att det mycket väl kan ha funnits alternativa maktstrukturer som kompletterat de horisontella, hierarkiska maktförhållandena. Flera forskare har analyserat materialet utifrån ett heterarkiskt perspektiv och anser sig kunna identifiera alternativa organisationsformer som på olika sätt har varit en del av den övergripande samhällsstrukturen (för diskussion se bl.a. Hjärthner-Holdar 1993; Levy 1995). Generellt sett kan samhällsorganisationen i södra och mellersta Skandinavien under senneolitikum och äldre bronsålder karakteriseras som en relativt småskalig, flerkärnig och decentraliserad maktstruktur baserad på sociala nätverk snarare än permanent etablerade institutioner (se bl.a. Kristiansen 2006; Artursson 2009). Den dominerande organisationsformen i framförallt södra Skandinavien har varit relativt instabila, små- och mellanstora hövdingadömen, där makten cirkulerat mellan mäktiga familjer och grupper som befunnit sig i en ständig konkurrenssituation med varandra (se bl.a. Kristiansen 2006; Artursson 2009). Sett i ett kortare tidsperspektiv har maktöverföringen i de enskilda hövdingadömena varit ärftlig, men pga. den ständiga interna och externa konkurrensen har ärftligheten i systemet sannolikt inte kunnat upprätthållas under längre tidsperioder (för diskussion se bl.a. Earle 1991:13; Levy 1995:48). Upprepade maktskiften med mer eller mindre genomgripande maktstrider har förmodligen karakteriserat samhällsorganisationen under framförallt senneolitikum och äldre bronsålder, medan man kan se en utveckling mot en något mer stabil situation och framväxten av större politiska enheter i vissa delar av området under yngre bronsålder. De större politiska enheterna har emellertid inte kunnat upprätthålla sin lokala dominans under längre tidsperioder, utan de har brutits ned när arvskiften skett och den interna samt externa maktkampen plötsligt tilltagit. Möjligen har det existerat embryon till större, mer komplexa hövdingadömen i vissa delar av södra och mellersta Skandinavien, som t.ex. i Uppsalaområdet med Hågakomplexet som centralpunkt, men de har relativt snabbt dukat under i den skiftande, turbulenta politiska och militära situationen (se kap. 21). Den situation som vi kan se utvecklas under yngre bronsålder bär emellertid på embryot till den mer stabila maktstruktur som etableras under senare delen av förromersk järnålder och som blommar ut fullt under romersk järnålder. 572

147 Figur 22:9. En översikt av skålgropsförekomster (vita) och ristningslokaler (röda) kring Trögden med omnejd, ungefärligen motsvarande Enköpingsstorbygden (se kap. 21). Havsnivån som markeras med svart linje ligger på ca 30 m.ö.h., vilket motsvarar situationen under sen mellanneolitisk tid. Havsnivån som markeras med blå yta ligger ca 20 m.ö.h., vilket motsvarar situationen kring 1300 f. Kr. Centrala bygder med anhopningar av skålgropar och hällristningar har markerats med namn (från Ling i tryck). Bebyggelsens struktur centrum och periferi Materialet från Uppland visar att det redan under mellanneolitikum växer fram tydliga bebyggelsekoncentrationer som benämnts storbygder av Jonathan Lindström (se bl.a. Lindström 2003; 2006; 2009, se också kap. 21). Dessa storbygder får successivt en allt tydligare definition samtidigt som de i viss mån växer till i storlek. Under inledningen av äldre bronsålder framträder en bild som sedan tycks permanentas och råda under lång tid. Under mellersta bronsålder och vidare in i yngre bronsålder finns det emellertid tecken på att det sker en koncentration och centralisering av makten till området vid det s.k. Hågakomplexet. Stora delar av östra Uppland tycks hamna under en politisk och social institution som närmast skulle kunna liknas vid en s.k. paramount chief eller överhövding (se kap. 21 för diskussion). Denna utveckling har paralleller i södra Skandinavien, där större politiska enheter med centralplatser växer fram samtidigt i bl.a. Kiviksområdet i Skåne, på Själland samt på Fyn (se bl.a. Kristiansen 2006; Artursson 2009 för diskussion). Utifrån skillnader i bebyggelsens täthet och förekomsten av t.ex. metallhantverk och mer avancerat keramikhantverk, vilket med stor sannolikhet kan ses som indikationer på centralplatser, kan man rekonstruera en bebyggelsehierarki i Uppland. En plats som Apalle, belägen ca 27 km öster om Nibble, kan med sin täta bebyggelse och sitt relativt omfattande metall- och keramikhantverk ses som en av flera centralplatser i en storbygd under mellersta och yngre bronsålder (Ullén 2003) (se fig. 22:9). Apalle ligger vid en nord-sydgående fjärd som leder upp mot Uppsalastorbygden och Hågakomplexet i norr, där 573

148 det finns en ännu större mängd centralplatsindikerande lämningar (se kap. 21). Det geografiska läget har förmodligen haft stor betydelse för tillgången på metallråvara och kunskap om ett mer avancerat metall- och keramikhantverk vid Apalle. Placeringen i landskapet kan således utifrån detta exempel antas ha haft en stor betydelse för var de mer centrala delarna av bebyggelsen har etablerats. Enköpingsstorbygden och hällristningsområdet vid Trögden ligger också i ett kommunikativt bra läge, i varje fall under äldre bronsålder, i den norra förlängningen av Strängnäsleden (se kap. 21, fig. 21:2). Denna har dock grundats upp så mycket under loppet av äldre bronsålder att det inte längre har varit möjligt att använda den, medan Södertäljeleden har varit farbar under hela bronsåldern och långt in i järnåldern. Det är möjligt att denna förskjutning österut av den viktigaste kommunikationsleden in i Mälarviken söderifrån har lett till att Enköpingsstorbygden förlorat något i centralitet från mellersta bronsålder och framåt, och att Uppsalastorbygden med Hågakomplexet då tagit över som centralt maktcentra i området. Jämfört med de mer centrala delarna av Enköpingsstorbygden kring Trögden framtonar den mer spridda bebyggelsen i området kring Nibble som mindre komplex. Inom undersökningsområdet vid Nibble finns det endast ett fåtal indikationer på metallhantverk och keramikhantverket är betydligt enklare. Utifrån detta sätt att resonera kan det i förstone synas som att området kring Nibble har utgjort en relativt sett perifer del av Enköpingsstorbygden, men detta är förmodligen inte hela sanningen. Jonathans Lindströms resonemang i kapitel 21 om det närliggande Trögdenområdet som hällristningscentrum och maktcentra inom storbygden under främst äldre bronsålder är med största sannolikhet riktigt. I närområdet kring Nibble finns det emellertid flera andra platser med centralplatskaraktär och ett antal av dessa har rikliga fynd av lämningar efter bronshantverk. Metallhantverket vid Apalleboplatsen framstår därför inte som lika imponerande om man jämför med fynden från t.ex. Skälby strax norr om Enköping (Oldeberg 1960). Denna plats ligger bara ca 5 km från Nibble. Dessutom finns det vid Härnevi, ca 10 km norr om Enköping, ett depåfynd med skrotbronser som förmodligen skulle gjutas om och i en närbelägen skärvstenshög som undersöktes 1994 fanns det gjutformsrester, bl.a. för tillverkning av s.k. hängkärl (Karlenby 1998: 26). Detta leder fram till slutsatsen att även om fyndmaterialet från den nu undersökta lokalen vid Nibble inte uppvisar några drag som skulle kunna förknippas med en centralplats, så har det trots allt funnits sådana i närområdet. Än så länge vet vi således relativt lite om vilken typ av plats Nibble egentligen har varit och än mindre om vilken position Nibble/Ullunda/ Ullbro-komplexet har haft inom Enköpingsstorbygden under bronsåldern (se kap. 3). Nibbles plats i ett samhällsorganisatoriskt perspektiv är därför svår att exakt karakterisera. Boplats- och fyndmaterialet framstår som ordinärt, men gravmonumenten med rituellt och kultiskt använda byggnader samt de rituellt präglade matlagningsoch festplatserna vid Nibble ger platsen en speciell karaktär och den här typen av lämningar är förmodligen inte alldeles vanliga i området (se kap. 7). Det antyder att platsen haft en speciell funktion i bygden. Om man dessutom försöker se Nibble/Ullunda/Ullbro-komplexet som ett sammanhängande bebyggelseområde, så måste kanske området utifrån mängden skärvstenshögar och skålgropsförekomster bedömas som central, i varje fall inom den västra delen av Enköpingsstorbygden. Dessutom är läget vid en smal vik, som ledde upp till den rika bronsåldersbygden kring Sparrsätra och Härnevi, geografiskt mycket strategiskt och säkerligen inte ett verk av slumpen. Fyndmaterialets utseende och karaktär vid Nibble visar emellertid att platsen inte har tillhört den högre kategorin av centralplatser, det är betydligt enklare än det vid t.ex. Härnevi och Skälby, i varje fall vad det gäller metallfynden och metallhantverket (se kap. 16 & 17). Vad det gäller keramiken vid Nibble så är också den huvudsakligen av ett enklare slag. Det finns emellertid en skillnad i den rumsliga fördelningen av olika typer av kärl, skålar och koppar som understödjer tolkningen av vissa områden som huvudsakligen profana alternativt sakrala. Så är t. ex. andelen glättade kärl och finkeramik av olika typ större i de konstruktioner och delområden som tolkats som rituellt och kultiskt använda, vilket styrker tolkningen av dem som skilda från den profana verksamheten (se kap. 13). Relativt mycket av keramiken som hittades inom de rituellt och kultiskt använda delområdena har utgjorts av skålar för uppläggning och presentation av olika typer av mat vid t.ex. rituellt festande och förfaderskult samt små koppar som förmodligen har använts vid dryckesceremonier. I det här sammanhanget är det intressant att se de tidigare diskuterade indikationerna på öltillverkning vid Nibble (se tabell 2), som uteslutande kan knytas till glättade kärl funna i gravar från gravfas 3, dvs f. Kr. (för diskussion se Isaksson m.fl. 2010). 574

149 Inom boplatsområdet är andelen kärl med rabbad yta större, vilket överenstämmer med den generella tolkningen av denna typ av keramikkärl som knutna till hushållsaktiviteter (se bl.a. Eriksson 2009 för diskussion). Genom att utföra lipidanalyser på keramikskärvor har man kunnat konstatera att det finns fler kärl med eventuella mjölkfetter i kontexter som är mer eller mindre uttalat rituella (se bilaga 5). Detta kan möjligen visa på tamboskapens och mejeriprodukternas symboliska betydelse i ritualer och i kultiska sammanhang. Detta finner även visst stöd i tidigare gjorda analyser av kärlanvändningen vid Ryssgärdet (Karlsson 2009), där man hade en stor andel kärl med indikationer på potentiella idisslare i och omkring byggnaderna som haft en rituell och kultisk användning. Stenmaterialet tycks ha spelat en relativt begränsad roll på platsen. Kvarts-, flint och bergartsföremål finns i mindre antal och man tycks dessutom ha bearbetat kvarts inom åtminstone tre delområden under bronsåldern; vid matlagningsstationen med skärvstensförekomst A17 inom delområde F2, i anslutning till skärvstenshögen A213 inom delområde E5 och vid den skeppsformade stensättningen A225 inom delområde E3 (se kap. 14). I flera fall har man placerat sönderslagen kvarts på stensättningar och andra gravkonstruktioner, något som inte är ovanligt under tidsperioden (se Goldhahn 2007 för diskussion). Dessutom har man deponerat ett relativt stort antal löpare samt ett fåtal underliggare i vissa av gravarna och skärvstenskonstruktionerna. De kan troligen kopplas till användningen av olika sädesprodukter på platsen, men kanske också till malning av brända ben (se kap. 11 & 12 för diskussion). Ekonomin tycks huvudsakligen ha varit baserad på husdjurshållning och odling. Benmaterialet visar att får/get och nötkreatur har varit viktigast, men det finns också spår efter svin och häst (se kap. 20). Olika typer av ben från husdjur, i synnerhet s.k. språngben eller astralagus från får/ get och nötkreatur, har dessutom använts i rituella och kultiska sammanhang, både som tärningsliknande föremål och som offerdepositioner i bl.a. det stora stolphålet A11661 och i en av lågtemperaturugnarna i anslutning till hus H inom delområde E5 (se kap. 4 & 7). Detta visar på husdjurens betydelse inom den rituella och kultiska sfären. Inslaget av jakt och fiske tycks däremot ha varit minimalt om man skall döma av benmaterialets sammansättning vid Nibble, detta trots närheten till havet och de goda möjligheter till fiske och jakt på t.ex. säl som måste ha funnits i närområdet. Odlingen av säd har också utgjort en viktig del av basfödan och sädesprodukter i olika former tycks dessutom ha haft en viktig funktion i rituella och kultiska sammanhang vid Nibble (se kap. 12 & bilaga 4). Man har dels gjort offerdepositioner i form av små mängder säd som lagts ned i samband med s.k. eldoffer på olika typer av stensättningar och andra gravkonstruktioner samt i anslutning till dessa (se kap. 12 & bilaga 4), dels har man bakat bröd och tillagat gröt samt eventuellt också tillverkat öl, främst inom delområde E5. Brödet har troligen haft en speciell betydelse inom förfaderskulten på platsen och brända fragment av bröd eller gröt har hittats i flera olika kontexter. Bebyggelsens utseende vid Nibble har, som tidigare nämnts, visat att det inte finns några indikationer på närvaron av ett högre socialt skikt på platsen (se kap. 8), i varje fall om man utgår från långhusens och gårdarnas storlek samt karaktär. De långhus som undersöktes vid Nibble med en datering till yngre bronsålder och förromersk järnålder är av en tämligen blygsam storlek och de kan närmast anses tillhöra den minsta storlekskategorin av denna byggnadstyp. Inte heller gårdsstrukturen visar på något speciellt (för jämförelser se bl.a. Artursson 2009). Vad som finns utanför undersökningsområdet är emellertid svårt att uttala sig om. Det skulle mycket väl kunna finnas en gård med högre social position inom den möjliga boplatsyta som identifierats söder om undersökningsområdet och som är en direkt fortsättning på boplatsområdet inom delområde C1. Det är därför inte möjligt att helt utesluta att det funnits en rituell specialist eller lokal storman i närområdet. Bilden av det skandinaviska långhuset som en enfamiljsbostad måste betraktas som den mest troliga tolkningen av denna byggnadstyp (Artursson 2005a; 2009). Det finns inget i deras rums- och funktionsindelning som talar för en annan tolkning. Dessutom utgör uppdelningen av samtida långhus på olika storlekskategorier ett argument för att enfamiljsteorin är riktig. Om samtliga långhus hade hyst flera familjer enligt ett känt mönster från antropologiska studier av s.k. long-houses i andra delar av världen, borde inte variationen i storlek för samtida långhus i Skandinavien ha varit så stor som den är. Frågan är om inte existensen av de allra minsta, ca m långa långhusen med en total inneryta på ca m 2, rent generellt kan betraktas som ett av de bästa beläggen för att det verkligen har rört sig om enfamiljsbostäder, eftersom det borde ha varit svårt att få in flera familjer i så små byggnader. 575

150 Studier under senare år har visat att det finns tydliga tecken på att det existerat en storleksuppdelning av samtida långhus och gårdar under senneolitikum och bronsålder, och att detta kan tolkas som en indikation på förekomsten av en social stratifiering i samhället. De stora gårdarna med de stora och mycket stora långhusen har förmodligen i grunden varit baserade på en hövdinga- eller krigarfamilj, men till denna grupp har det lagts till mer avlägsna släktingar och specialister av olika slag, som t.ex. professionella krigare och hantverkare, men även slavar. S.k. corporate groups har förmodligen varit den organisatoriska enheten på de här kategorierna av gårdar, och de har utgjort den grundläggande sociala gruppen för de aristokratiska hövdingafamiljerna och deras närmaste släktingar samt krigarfamiljerna. Organisationsformen i de här storlekskategorierna av långhus skulle närmast kunna liknas vid de hus som bildar grunden i s.k. house-based societies (se bl.a. Carsten & Hugh-Jones 1995). De här husen har förmodligen haft en viktig roll i omvandlingen av samhällsstrukturen mot en mer hierarkisk organisation med ärftlig maktöverföring (för diskussion se Artursson 2007; 2009). Metallhantverk på boplatser i östra Mellansverige Bronshantverk och bronsgjutning har skett regelbundet på de flesta, kända bronsåldersboplatserna i östra Mellansverige, men i en mycket varierande omfattning. Den mest kända bronsgjutningsplatsen är förmodligen Skälby i Vårfrukyrka sn strax norr om Enköping (Oldeberg 1960). Där påträffades i två skärvstenshögar mängder av gjuteriavfall i form av gjutformar, deglar och slaggprodukter. Från gjutformarna har man kunnat få en bild av en rikhaltig och varierad produktion, där både luxuösa smycken och dräktdetaljer samt vapen ingår (a.a.:13ff). Bl.a. har man tillverkat svärd och spjutspetsar samt nålar, spännen och bältesplattor. Platsen har daterats till yngre bronsålder och några av gjutformarna för skivhuvudnålar (a.a.:19), daterbara till bronsålderns period V-VI, är i stort samtida med en av huvudfaserna vid Nibble (se kap. 4). Skälby ligger enbart några kilometer öster om Nibble och det är förmodligen så att en del av de bronser som konsumerades där har tillverkats vid Skälby. Fragment av gjutformar har visserligen hittats vid Nibble som på många andra bronsåldersboplatser men det har då rört sig om gjutformar som med största sannolikhet använts för tillverkning av mindre, enkla vardagsföremål. Ca 10 km norrut från Skälby och Nibble påträffades 1902 ett stort skattfynd i Lilla Härnevi (Hjärthner-Holdar 1993:164f). Detta har tolkats som ett s.k. skrotfynd pga föremålens dåliga skick, dvs. att de lagts ned som ett slags råvaruförråd. I närheten av detta fynd undersöktes 1994 en skärvstenshög där bl. a. gjutformsrester efter ett hängkärl liknande det i Härnevifyndet påträffades (Karlenby 1998:26f). En boplats som intar en särställning i östra Mellansverige under mellersta och yngre bronsålder är, som nämnts tidigare, Apalle (Eriksson 2003:129ff). Fragmenten av gjutformar härifrån visar att man tillverkat bl.a. tenar, ringar, halsringar och holkyxor samt förmodligen också större, mer komplexa föremål. En större boplats som undersöktes ungefär samtidigt som Apalle är Vrå i Knivsta sn (Göthberg m. fl. 2002). Där påträffades en del gjutformar och degelfragment, men inte i så stora mängder att man kan förmoda att det förekommit ett bronshantverk i storlek med Apalle eller Skälby. Väldigt få av fragmenten hade avtryck som kunde avslöja vilka föremål som tillverkats (a.a.:37). Dessutom har under senare år platser som t.ex. Ryssgärdet i Tensta sn (Eriksson & Grandin 2008) och Bredåker i Gamla Uppsala sn (Eriksson 2007b:170ff) gett fynd av gjutformar och annat avfall från bronshantverk. En plats av särskilt intresse i detta sammanhang är Hällby i Litslena sn. Där påträffades en boplats med omfattande metallarbete från 1100-talet f. Kr. och framåt (Hjärthner-Holdar 1993). Där rörde det sig emellertid om framställning av järn. Så i tillägg till en omfattande produktion av bronsföremål under yngre bronsålder har en begynnande produktion av järn tagit fart i östra Mellansverige vid denna tid. Sammanfattningsvis kan man utifrån det idag kända materialet dra slutsatsen att bronsgjutning och metallhantverk har förekommit i mindre skala på alla eller i alla fall på de flesta boplatser i området. I enskilda fall har hantverket antagit mer omfattande proportioner. Det kan i så fall gälla större boplatser, som t.ex. Apalle, eller boplatser som till yta och omfattning inte är anmärkningsvärt stora, men där själva hantverket utgör en specialiserad aktivitet, som t.ex. vid Skälby. På vanliga boplatser utgör materialet lämningar efter en produktion av vad som närmast kan beskrivas som vardagsföremål, medan det specialiserade hantverket visar på tillverkning av lyxprodukter och större föremål som t.ex. vapen. En fråga som inställer sig i detta sammanhang är om det är samma smeder som rört sig mellan boplatserna och de större tillverkningsplatserna, kanske en slags resande hantverkare, 576

151 eller om det är så att man lite till mans kunde hantera enklare bronsgjutning ute på boplatserna. Det går tyvärr inte att svara på den frågan enbart utifrån det arkeologiska materialet. Joakim Goldhahn har emellertid fört ett längre hypotetiskt resonemang kring bronssmeden som en specialist med särställning i samhället (Goldhahn 2007) och det mesta tyder på att i varje fall större, mer komplexa föremål måste ha framställts av specialister. Detta behöver emellertid inte innebära att bronssmederna har kommit från avlägsna platser. Boplatser som den vid Skälby visar att kunnandet och tekniken funnits på nära håll. Flera av föremålen som påträffades vid Nibble har en nästan identisk kemisk sammansättning och det beror säkert till viss del på att de har tillverkats med en specifik funktion i sikte (se kap. 17). Det kan emellertid också bero på att de har tillverkats av samma person eller i alla fall samma verkstad som använt samma typ av legering under lång tid. Tyvärr är de kemiska analyserna av Skälbymaterialet få och knapphändigt redovisade (Oldeberg 1960:41), varför det tillsvidare inte är möjligt att avgöra om bronserna från Nibble kommer härifrån. Metallhantverk, långväga kontakter och innovationsvägar Det finns tydliga indikationer på att östra Mellansverige var i kontakt med områden österut under yngre bronsålder. Som exempel kan nämnas den kända boplatsen i Darsgärde, där stora mängder av östligt influerad keramik påträffats (se bl.a. Reisborg 1989). De s.k. Mälardalsyxorna visar också tydligt på östliga kontakter (för översikt se bl.a. Pydyn 2000:227ff; se även Hjärthner-Holdar & Risberg 2002:473). Vid mitten av bronsåldern finns det vissa indikationer på att inflödet av brons söderifrån sinar, i varje fall inom vissa områden i södra och mellersta Skandinavien (Kristiansen 2006). Möjligen kan en eventuell bronsbrist i östra Mellansverige ha lösts genom en bronsimport österifrån. Förutom direkta föremål som Mälardalsyxorna finns dock inga säkra belägg för detta. Eva Hjärthner-Holdar har dock övertygande kunnat visa på att en tidig järnteknologi har importerats österifrån till området (Hjärthner-Holdar 1993). Att en sådan teknikinnovation skulle kunna ha sitt ursprung i en föregående bronsimport österifrån är högst sannolikt. Den äldsta dateringen av järnframställning i östra Mellansverige, från Hällby, ligger i 1100-talet f. Kr. Det är vid samma tid som det första järnet dyker upp i den antika världen och lika tidigt som hettiterna börjar tillverka järn. Möjligen har järnet introducerats från samma område i trakten kring Uralbergen och Ananinokulturen och spritts både åt väster och söder samtidigt. Diskussionen kring kommunikationer och kontaktvägar har länge varit omfattande inom skandinavisk bronsåldersforskning och har ofta fått bilda utgångspunkt för resonemang kring olika innovationsprocesser, både vad det gäller materiell kultur, ideologi och religion. Nätverkslandskapet, dvs. hur man skall förstå människornas rörelser i landskapet och få en klarare bild av utnyttjandet av livsrum och den rådande omvärldsuppfattningen, kan på många sätt förklara hur människor har förhållit sig till kontakter med olika områden (Victor 2007a). Mycket talar för att sjökommunikationer haft en stor betydelse under tidsperioden, inte minst i ett så vattenpräglat område som östra Mellansverige. Utifrån det begränsade material som finns tillgängligt är det högst sannolikt att det funnits en betydligt större variation och komplexitet i uppsättningen av olika typer av sjö- och havsgående farkoster än vad man vanligen brukar anta. Materialet i form av bl.a. hällristningar, avbildningar på metallföremål och skeppssättningar från tiden berättar om en rik flora av kanoter och skeppsliknande farkoster av olika typ och storlek. Det är emellertid troligt att man i de flesta fall endast har avbildat specialiserade stridskanoter och rituellt använda kanoter av i vissa fall imponerande storlek på hällristningarna och metallföremålen och att man endast i undantagsfall har ristat de mer vardagliga farkosterna avsedda för t.ex. frakt, fiske och långfärder (se bl.a. Artursson 2009:223 för diskussion och referenser). Vissa av skeppen på hällristningarna har dessutom något som kan tolkas som avbildningar av rigg-, mast- och segelliknande konstruktioner, vilket skulle kunna innebära att uppsättningen av farkoster verkligen har varit mycket större än vad man kunnat ana. Denna hypotes stöds av skeppssättningarnas utseende, eftersom det finns en tydlig variation i längd-breddförhållandet hos dessa. Vissa är långa och smala med ett längd-breddförhållande på upp till 1:10, medan andra är kortare och bredare med ett förhållande ända ned till 1:2. Om man utgår från att skeppssättningarna med en datering till bronsåldern avbildar verkliga farkoster från tidsperioden skulle detta innebära att det funnits olika typer som varit optimerade för olika slag av framdrivning och funktion; de långa och smala kanoterna skulle i så fall ha framdrivits med paddlar eller åror och främst varit anpassade för färder inomskärs och längs 577

152 kusterna, medan de korta och breda skulle ha framdrivits med åror och/eller segel och varit lämpliga för svårare förhållanden till havs. Om man ser på de framställningar som har gjorts av möjliga kommunikationsleder till sjöss i östra Mellansverige så öppnar sig intressanta perspektiv. Kartor över förmodade vattenvägar i Mälardalen under bronsåldern visar på den mångfald av leder som måste ha funnits och vilka möjligheter till långväga kontakter som erbjudits och som måste ha inneburit att de sociala nätverken kan ha sträckt sig även bortom Mälarvikens stränder (Victor 2002:81, fig. 28; Lindström 2009, se också kap. 21, fig. 21:2). Inte minst visar dessa kartor Hågakomplexets centrala placering vid lokala vattenvägar som sträckt sig både söderut och österut (Victor 2002:153, fig. 81). Omfattningen av fornlämningarna på Hågaön kan därför inte ur detta perspektiv ses som en slump (Victor 2002:156, fig. 84). Också diskussionen om existensen av olika typer av landvägar i området under tidsperioden visar på ett perspektiv som annars sällan tas upp. Enligt Helena Victor (2007a:147) skulle man kunna se dessa landburna kommunikationsleder som delar i ett övergripande system där olika typer av vägar har ingått: a) små, lokala vägar b) större, lokala och regionala vägar c) upplevelsemanipulerande, symboliska och rituella vägar. Ligger ofta vid gravfält, hällristningar, bygdegränser och vadställen. De skulle kunna vara delar av liminala områden som har ingått i den rituella och kultiska sfären. Dragby och Broby kan ses som exempel på gravfält och rituella miljöer med vägar i nära anslutning (Victor 2007a:161ff). Bevisen för dessa vägars existens är emellertid enligt flera forskare svaga, men indikationer i form av resta stenar längs med troliga kommunikationsleder förekommer redan under bronsåldern (Ericsson 2005:210; Victor 2007a:148) och dessutom kan placeringen av högar samt andra typer av gravmonument i linjära formationer i landskapet stödja resonemanget (se bl.a. Strömberg 2005; Artursson & Björk 2007 för diskussion). Att det funnits omfattande vägsystem under bronsålder i södra och mellersta Skandinavien framstår emellertid inte längre som speciellt kontroversiellt, då ett komplext tidigneolitiskt vägsystem med betydande inslag av rituella och kultiska konstruktioner, bl.a. i form av dösar och resta stenar, nyligen har undersökts vid Döserygg i sydvästra Skåne (se bl.a. Andersson & Nilsson 2009). Lämningarna kan huvudsakligen placeras i tidsintervallet f. Kr., varför vägar som generell företeelse sannolikt inte kan ha varit okända i östra Mellansverige under perioden. Dessutom kan fynd av vagnsdelar och avbildningar av vagnar av olika typ på hällristningar och metallföremål på ett övertygande sätt stödja denna hypotes (Victor 2007a:154ff; Artursson 2009). Avbildningarna visar att det måste ha funnits både två- och fyrhjuliga vagnar i området och det finns faktiskt bevis för att man verkligen har kört med vagnar i sydvästra Skåne under yngre bronsålder, där ett stensatt vägavsnitt med tydliga vagnsspår har undersökts strax utanför Malmö (Ekerow & Ingwald 2002:24ff). Vetenskaplig potential Den vetenskapliga potentialen hos den undersökta lokalen vid Nibble måste anses som mycket stor, eftersom vi undersökt en rad välbevarade boplats- och gravlämningar från framförallt bronsålder. Tyngdpunkten i materialet ligger i de olika typerna av gravkonstruktioner och de rituellt och kultiskt använda anläggningar samt konstruktioner som framkom i nära anslutning till dessa. Framförallt har vi kunnat visa på komplexa rumsliga och funktionella samband mellan lämningarna. Det har dessutom varit möjligt att påvisa tydliga tecken på förekomsten av förfaderskult, bl.a. i form av komplexa monument bestående av gravar kopplade till rituellt och kultiskt använda byggnader samt offerhandlingar utförda i anslutning till dessa. Gravarna med anslutande byggnader kan ses som tydliga monument uppförda för att inordna vissa utvalda förfäder i de levandes värld och för att rationalisera de levandes förhållande till de döda. Kring monumenten har man anlagt aktivitetsytor för matlagning, bakning och möjligen också öltillverkning och i anslutning till dessa ytor har man uppfört speciella, D-formade byggnader. Flera av ytorna har avgränsats med olika typer av stenhägnader som kompletterats med mer subtila avgränsningar i form skålgropar och hällristningar, bl.a. skepp. Förmodligen har man här ägnat sig åt rituellt festande, förfaderskult och troligen någon form av fruktbarhetskult. Således är det sannolikt att olika former av döds- och livsritualer har utförts på samma plats, i varje fall under den senare delen av yngre bronsålder. Utifrån detta material kan mycket ny kunskap utvinnas om framförallt den yngre bronsålderns rituella och kultiska värld och de då rådande ideologiska samt religiösa föreställningarna. 578

153 Fördjupade studier utifrån det nu publicerade materialet kan ha flera olika angreppsvinklar utifrån ett makro- eller mikroperspektiv, allt från mer övergripande landskapsarkeologiska behandlingar till mer detaljerade studier av t.ex. begravningsseder, offerhandlingar och avfallshantering i samband med rituella och kultiska aktiviteter. Materialet från Nibble är redan nu integrerat i ett antal forskningsstudier som bl.a. utgår från några av de ovan nämnda problemområdena. Forskare vid Riksantikvarieämbetet UV och Uppsala samt Göteborgs universitet samt Linnéuniversitetet i Kalmar och Växjö har initierat ett forskningsprojekt där ett samlat grepp kring den yngre bronsålderns religiösa föreställningar och ideologi kommer att tas. Projektet kommer att resultera i en engelskspråkig publikation där ett antal artiklar som behandlar olika aspekter inom dessa problemområden kommer att publiceras. Anslaget kommer att vara brett och inriktas mot att försöka identifiera och konkretisera den yngre bronsålderns samhällsstruktur och föreställningsvärld. Som ett led i detta arbete har Leif Karlenby (2011) lagt fram en avhandling vid Uppsala universitet som till stora delar är baserad på resultaten från Nibble. 579

154 Tekniska uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: Länsstyrelsens dnr: Projektnummer: Intrasisprojekt: U2007:001 Undersökningstid: Uppdragsgivare: Vägverket Projektgrupp: Projektledare Magnus Artursson Biträdande projektledare Leif Karlenby Fältledare Niclas Björck, Fredrik Larsson, Torbjörn J. Holback, Karl-Fredrik Lindberg, Anna Östling Personal Bertha Amaya, Jenny Andersson, Kristina Anfält, Anna Arnberg, Annelie Blom, Martin Edlund, Mia Englund, Veronica Ericsson, Louise Evanni, Svante Forsenius, Christian Gatti, Cecilia Grusmark, Conleth Hanlon, Andreas Jansson, Hanna Larsson, Hans Lindfors, Örjan Mattson, Andreas Nordberg, Kristina Nordström, Annica Ramström, Thomas Westberg, Annika Westerholm, Ann Winberg, Kalle Thorsberg Specialister i fält Anders Biwall och Mia Carlsson (mät- och GISansvariga) Jens Heimdahl (paleobotaniker/kvartärgeolog) Magnus Hellqvist (kvartärgeolog) Annika Willim (metallurgi och teknisk keramik) Maria Lingström och Håkan Svensson (metalldetektering) Agneta Ohlsson (osteologi) Underkonsulter: Avis, Hägglunds maskiner AB, Poznan Radiocarbon Laboratory, Ångströmslaboratoriet i Uppsala, Ramirent, Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet Exploateringsyta: m 2 Undersökt yta: m 2 Läge: Ekonomiska kartan, blad 12H 2d Tillinge Koordinatsystem: RT90 2,5 GON V Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn: X , Y Höjdsystem: RH 70 Dokumentation: Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet, RAÄ, Stockholm: 313 sektionsritningar i skala 1:20 samt i vissa fall 1:10. 9 planritningar i skala 1: digitala foton med Unr 4459: Fynd: Fynd med fnr förvaras på Riksantikvarieämbetet UV Mitt, Uppsala i väntan på fyndfördelningsbeslut. 580

155 referenser Tryckt Aas, E., Apel, J., Dock, B., Gamrell, Å., Lekberg, P., Notelid, M. & Reisborg, S Undersökningar för Mälarbanans sträckning. Fältsäsongen Tor 1993, Vol. 25. Ahlbeck, M & Isaksson, M Riksväg 73. Slutundersökningar. RAÄ 661, 663, 664, 665, 666, Ösmo sn, Södermanland. Rapporter från Arkeologikonsult 2007:37. Almgren, O Kung Björns hög och andra fornlämningar vid Håga. KVHAA. Monografier 1. Stockholm. Almgren, O En uppländsk bronsåldershydda. Fornvännen 7, Almgren, B Die Datierung bronzezeitlicher Felszeichnungen in Westschweden. Acta Musei Antiquitatum Septentrionalium Regiæ Universitatis Upsaliensis VI. Uppsala. Amaya, B De glömda materialen. Ben- och hornföremål från Ryssgärdet. I: Hjärthner-Holdar; Eriksson, T. & Östling, A (red.). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldglänsande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Arkeologi E4 i Uppland, volym 5. Uppsala. Ambrosiani, B The Bronze Age in the Mälaren valley. Bronze Age Studies. Statens historiska museum. Stockholm. Andersson, M Tranarpshögen. En gravhög från yngre bronsålder. I: Karsten, P. (red.). Carpe Scainiam. Axplock ur Skånes förflutna. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter Nr. 22. Stockholm. Andersson, G., Beronius Jörpeland, L., Dunér, J. & Skyllberg, E Att föra gudarnas talan figurinerna från Lunda. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar Skrifter Nr 55. Stockholm. Andersson, M. & Nilsson, B Döserygg och Skegriedösarna. Megalitgravar på Söderslätt i ny belysning. Ale 2009:4. Anheuser, K The practice and characterization of historic fire gilding techniques. Journal of the Minerals, Metals and Material Society. Vol 49. Apel, J Daggers knowledge & power. The social aspects of flint-dagger technology in Scandinavia cal BC. Coast to coast-book no. 3. Uppsala. Apel, J., Darmark, K. & Victor, H Norra Mälardalen under senneolitikum och bronsålder. I: Hjärthner-Holdar; E., Ranheden, H. & Seiler, A. (red.). Land och samhälle i förändring. Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. Vol. 4. Arkeologi E4 Uppland studier. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Appelgren, K. & Renck, M Vad är en grav? I: Notelid, M. (red.). Att nå den andra sidan. Om begravning och ritual i Uppland. Arkeologi E4 Uppland studier. Volym 2. Uppsala. Arcini, C Elden utplånar inte allt. Brandgravar och bålplatser vid Gualöv. I: Artursson, M. (red). Vägar till Vætland. En bronsåldersbygd i nordöstra Skåne f Kr.Riksantikvarieämbetet & Regionmuseet Kristianstad. Landsantkvarien i Skåne. Stockholm. Arcini, C., Höst, E. & Svanberg, F Gravar, bålplatser och två bronsåldersfamiljer i Gualöv. Studier av en gravmiljö. I: Artursson, M. (red.). Vägar till Vætland. En bronsåldersbygd i nordöstra Skåne f. Kr. Riksantivarieämbetet & Regionmuseet i Kristianstad, Landsantikvarien i Skåne. Stockholm. 581

156 582 Arnold, D. E Ceramic theory and cultural process. New studies in archaeology. Cambridge Artelius, T Bronsåldersbygden som sprack om rösemonumentens ålder i södra Västergötlands inland. I: Goldhahn, J. (red.). Mellan sten och järn. Rapport från det 9:e nordiska bronsåldersymposiet, Göteborg /12. Del II. Gotarc Serie C. Arkeologiska Skrifter No 59. Göteborg. Artelius, T Akropolis bortom världens ände. I: Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T. & Östling, A. (red.). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Arkeologi E4 Uppland studier. Volym 5. Uppsala. Artelius, T Akropolis bortom världens ände? Variationer i människans återgivelser av den heliga verkligheten. I: Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T. & Östling, A. (red.). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Arkeologi E4 Uppland - studier. Volym 5. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Artelius, T. & Lindqvist, M Döda minnen. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter No 70. Stockholm. Artursson, M Geologi, topografi och naturmiljö. I: Artursson, M. (red.). Bollbacken - en sen gropkeramisk boplats och ett gravfält från äldre järnålder. RAÄ 258, Tortuna sn, Västmanland. Slutundersökningsrapport. Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, Nr. 16. Artursson, M. 2005a. Byggnadstradition. I: Lagerås, P. & Strömberg, B. (red.). Bronsåldersbygd f. Kr. Skånska spår arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Artursson, M. 2005b. Gårds- och bebyggelsestruktur. I: Lagerås, P. & Strömberg, B. (red.). Bronsåldersbygd f. Kr. Skånska spår arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Artursson, M. 2005c. Böndernas hus. I: Carlie, A. (red.). Järnålder vid Öresund. Specialstudier och syntes. Skånska spår arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Artursson, M Kult- och dödshus inom den gropkeramiska kulturen. I: Anglert, M., Artursson, M. & Svanberg, M. (red.). Kulthus och dödshus. Det ritualiserade rummets teori och praktik. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Artursson, M Bott har man väl alltid gjort? Aspekter på bebyggelsens struktur och sociala hierarkier under senneolitikum och bronsålder. I: Artursson, M. (red.). Vägar till Vætland. En bronsåldersbygd i nordöstra Skåne f.kr. Riksantikvarieämbetet. Regionmuseet Kristianstad & Landsantikvarien i Skåne. Stockholm. Artursson, M Bebyggelse och samhällsstruktur. Södra och mellersta Skandinavien under senneolitikum och bronsålder f. Kr. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar, Skrifter No 73 & Göteborg University. GOTARC Serie B. Gothenburg Archaeological Thesis No 52. Stockholm & Göteborg. Artursson, M. (red.) Bollbacken - en sen gropkeramisk boplats och ett gravfält från äldre järnålder. RAÄ 258, Tortuna sn, Västmanland. Slutundersökningsrapport. Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, Nr. 16. Artursson, M., Blidmo, R., Gamrell, Å., Price, N., Reisborg, S., Stark. K., Sundelin, G. & Wikborg, J Lundbacken: ett gravfält från romersk järnålder. Del 1: gravar norr om järnvägen. Mälby 1:15, Tillinge sn, Uppland, RAÄ 297. Slutundersökningsrapport. Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, nr. 11. Artursson, M., Bäckström, Y., Nicklasson, P. & Price, N Lundbacken: ett gravfält från romersk järnålder. Del 2: gravar söder om järnvägen : Mälby 1:15, Tillinge sn, Uppland, RAÄ 297:3. Slutundersökningsrapport. Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, nr. 17. Artursson, M., Karsten, P. & Strömberg, B Aspekter på samhällsutveckling. I: Lagerås. P. & Strömberg, B. (red.). Bronsåldersbygd f. Kr. Riksantikvarieämbetet. Skånska spår arkeologi längs Västkustbanan. Stockholm.

157 Artursson, M. & Björk, T Vætland ett vattenrike. Tankar kring en bronsåldersbygd f. Kr. I: Artursson, M. (red.). Vägar till Vætland. En bronsåldersbygd i nordöstra Skåne f. Kr. Riksantikvarieämbetet & Regionmuseet i Kristianstad. Landsantikvarien i Skåne. Stockholm. Aspeborg, H Den arkeologiska undersökningen i Västra Skälby. I: Ström, K. (red.). Om forntid och medeltid i Västmanland. Västmanlands läns Museum. Aspeborg, H The dead in the hills. Reflections on the cult of the dead in the Late Bronze Age and Early Iron Age. I: Artelius, T. & Svanberg, F. (red.). Dealing with the dead. Archaeological perspectives on prehistoric Scandinavian burial ritual. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter No 65. Stockholm. Baudou, E Die regionale und chronologische Einteilung der jüngeren Bronzezeit im Nordischen Kreis. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North- European Archeology 1. Stockholm. Bayley, J The production of brass in antiquity with particular reference to Roman Britain. I: Craddock, P.T. (red.) years of zinc and brass. British Museum Occasional Paper No 50. London. s Beck, M. & Hill, M Rubbish, Relatives, and Residence: The Family Use of Middens. Journal of Archaeological Method and Theory vol. 11, nr. 1. Bell, C Ritual: Perspectives and Dimensions. New York & Oxford. Bellander, E Bålrösen Offerrösen. Kulturhistoriska studier tillägnade Nils Åberg 24/ Stockholm. Bergerbrant, S Bronze Age Identities: Costume, Conflict and Contact in Northern Europe BC. Stockholm Studies in Archaeology no 43. Stockholm. Bergström, L Gräddat. Brödkultur under järnåldern i östra Mälardalen. Doctoral Thesis in Archaeological Science. Stockholm University. Stockholm. Berntsson, A Fiske och resor ett nytt sätt att se på kommunikation. I: Goldhahn, J. (red.). Mellan sten och järn. Rapport från det 9:e nordiska bronsåldersymposiet, Göteborg /12. Del I. GOTARC Serie C. Arkeologiska Skrifter No 59. Göteborg. Björck, N Stenhus och djurandar. Neolitiska diskurser i ideologisk argumentation. I: Notelid, M (red). Att nå den andra sidan. Om begravning och ritual i Uppland. Volym 2. Arkeologi E4 Uppland studier. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. SAU, UM. Uppsala. Björck, N., Guinard, M., Häringe Frisberg, K. & Seiler, A E18 Enköping-Sagån. Uppland och Västmanland; Björksta, Kungsåra, Tillinge och Vårfrukyrka sn. Kompletterande arkeologisk utredning etapp 2 och specialinventering. Riksantikvarieämbetet & SAU. UV GAL Rapport 2005:3. Björck, N. & Larsson, F Snåret. Aspekter på sten-, brons- och järnålder i Vendel. Väg E4, sträckan Uppsala-Mehedeby. Uppland, Vendels sn, Fallsboda 1:2, Karby 29:5, RAÄ 291. Arkeologisk förundersökning och undersökning. Riksantikvarieämbetet. UV GAL. Rapport 2005:14. Björhem, N. & Säfvestad, U Fosie IV. Bebyggelsen under brons- och järnålder. Malmöfynd 6. Malmö Museer. Malmö. Blehr, B Working, moving, visiting. On the quality of everyday rituals. Journal of Nordic Archaeological Science 16. Stockholm University. Archaeological Research Laboratory. Stockholm. Bolin, H Kulturlandskapets korsvägar. Mellersta Norrland under de två sista årtusendena f. Kr. Stockholm Studies in Archaeology 19. Stockholm. Borna-Ahlkvist, H Hällristarnas hem. Gårdsbebyggelse och struktur i Pryssgården under bronsålder. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr. 42. Stockholm. Bratt, P Makt uttryckt i jord och sten. Stora högar och maktstrukturer i Mälardalen under järnålder. Stockholms Universitet. Stockholm Studies in Archaeology 46. Stockholm. Brorsson, T. 2008a. Keramiken från Nibble, Tillinge sn, Enköping. Skärvor med rituell betydelse från slutet av bronsåldern. Kontoret för Keramiska Studier. Rapport

158 584 Brorsson, T. 2008b. Rituell keramik - Godsanalys av keramik från Tanum 539, Bohuslän. Kontoret för Keramiska Studier. Rapport Nr 39. Brorsson, T. & Hulthén, B Leran och elden. En studie av keramiken från Vætland. I: Artursson, M. (red.). Vägar till Vætland. En bronsåldersbygd i nordöstra Skåne f.kr. Riksantikvarieämbetet & Regionmuseet Kristianstad. Landsantikvarien i Skåne. Stockholm. Broström, S-G. & Ihrestam, K Hällristningar vid nya E18-Nibble. Redogörelse över specialinventering av hällristningar inom lokal 16 utmed väg E18:as nya sträckning nordväst om Nibble gård i Tillinge sn, Uppland. BOTARK-Rapport 2005:24. Broström, S-G. & Ihrestam, K Rapport över dokumentation av nyupptäckta hällristningar på Jäders holme, Arboga sn, Västmanland. BOTARK-Rapport 2006:4. Broström, S-G. & Ihrestam, K Hällristningar vid nya E18-Nibble etapp 3. Redogörelse över kompletterande specialinventering av hällristningar inom undersökningsområdet nordväst om Nibble gård i Tillinge sn, Uppland. BOTARK-Rapport 2007:15. Broström, S-G. & Ihrestam, K Nyupptäckta hällristningar i Tillinge socken, Uppland. Redogörelse över specialinventering av hällristningar väster om Ullbro, Tillinge sn, Uppland. BOTARK-Rapport 2008:13. Bratt, P Mälaröarna: kulturhistoriska miljöer. Stockholm. Calissendorff, K Ortnamn i Uppland. Stockholm. Callahan, E, Forsberg, L, Knutsson, K & Lindgren, C Frakturbilder. Kulturhistoriska kommentarer till kvarts säregna sönderfall vid bearbetning. Tor 24. Carlie, A Forntida byggnadskult. Tradition och regionalitet i södra Skandinavien. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar, Skrifter No 57. Carlie, A. & Artursson, M Böndernas gårdar. I: Carlie, A. (red.). Järnålder vid Öresund. Specialstudier och syntes. Skånska spår arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Carlsson, T, Bearbetning av keramikmaterialet. I: Kaliff, A. Ringeby. En kultoch gravplats från yngre bronsålder. Arkeologisk undersökning, RAÄ 6, Kvillinge socken, Norrköpings kommun, Östergötland. Riksantikvarieämbetet. UV Linköping Rapport 1995:51. Carsten, J. & Hugh-Jones, S Introduction: About the House Levi-Strauss and Beyond. I: Carsten, J. & Hugh-Jones, S. (red.). About the House Levi-Strauss and Beyond. Cambridge. Coles, J Patterns in a Rocky Land: Rock Carvings in South-West Uppland, Sweden. AUN 27. Uppsala. Damell, D Bronsålder i Södermanland. Södermanlands museum. Rapport 7. Craddock, P.T Early Metal Mining and Production. Edinburgh. Dietler, M. & Hayden, B. (red.) Feasts. Archaeological and ethnographical perspectives on food, politics, and power. Washington. Djupedal, R. & Broholm, H. C Marcus Schnabel og fundet fra Grevensvaenge. Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie. Douglas, M. 1966/2002. Purity and danger. An analysis of concept of pollution and taboo. New York. Douglas, M & Wildavsky, A Risk and culture. An essay on the selection of technological and environmental dangers. Berkeley & Los Angeles. Dunér, J. & Evanni, L Aktivitetsytor och gravar i Galtbacken; spår efter återkommande mänskligt nyttjande av en plats under 2500 år. Västerleden, Södermanland, Fors socken, Lagersberg 1:3, RAÄ 199 och RAÄ 469. Dnr Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, Dokumentation av fältarbetsfasen (DAFF) 2002:2. Dungworth, D. & Nicholas, M Caldarium? An antimony bronze used for medieval and post-medieval cast domestic vessels. The Journal of the Historical Metallurgy Society 38.

159 Earle, T The Evolution of Chiefdoms. I: Earle, T. (red.). Chiefdoms: Power, Economy and Ideology. Cambridge. Edenmo, R Prestigeekonomi under yngre stenåldern: gåvoutbyten och regionala identiteter i den svenska båtyxekulturen. OPIA 43. Uppsala. Ekerow, H. & Ingwald, J Öresundsförbindelsen. Robotskjutfältet 14A-B. Malmö Kulturmiljö. Rapport nr 26. Ekholm, G Studier i Upplands bebyggelsehistoria II. Bronsåldern. Uppsala universitets årsskrift Filosofi, språkvetenskap och historiska vetenskaper 3. Uppsala. Ekerow, H. & Ingwald, J Öresundsförbindelsen. Robotskjutfältet 14A-B. Rapport nr 26. Malmö Kulturmiljö. Ekholm, G Studier i Upplands bebyggelsehistoria. 2. Bronsåldern. Uppsala. Eklund, S., Hennius, A. & Pettersson, E Att hålla det ondas fot borta från en mans hus. I: Notelid, M. (red.). Att nå den andra sidan. Volym 2. Arkeologi E4 Uppland studier. Uppsala. Ericsson, A Fossilt odlingslandskap i Närke. I: Ericsson, A. (red). Odlingslandskap och uppdragsarkeologi. Artiklar från Nätverket för arkeologisk agrarhistoria. Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, Skrifter 29. Linköping. Ericsson, A Fallos och resande. I: Goldhahn, J. (red.). Mellan sten och järn. Rapport från det 9:e nordiska bronsålderssymposiet, Göteborg /12. Del I. GOTARC Serie C. Arkeologiska Skrifter No 59. Göteborg. Ericson, P., Kjellberg, A-S., Åkerman K, & Wigh, B Osteologisk analys av djurbensmaterialet. I: Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:64. Eriksson, L Barkanvägen Stenvretens industriområde. Enköpings stad, Uppland. RAÄ Dnr 5191/90. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1994:1. Eriksson, T. 2002a. Keramik. I: Frölund, P. & Larsson, L-I. (red.). Skämsta. Bosättning och gravar i norra Uppland. Arkeologisk undersökning, fornlämning 203 och 442, Skämsta, Tierps socken, Uppland. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:67. Eriksson, T. 2002b. Lerklining och bränd lera från Vrå, Knivsta. Keramiken. I: Göthberg, H., Forenius, S. & Karlenby, L. (red.). I en liten Vrå av världen. Arkeologisk undersökning för Alsike stad, RAÄ 16 och 178, Vrå, Knivsta socken, Uppland. Del 2. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:66. Eriksson, T Dekorerad keramik i Apalle. I: Ullén, I (red.). Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:64. Eriksson, T. 2005a Human bones in the Bronze Age of Uppland. I: Artelius, T. & Svanberg, F. (red.). Dealing with the dead. Archaeological perspectives on prehistoric Scandinavian burial ritual. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter No 65. Stockholm. Eriksson, T. 2005b. För förvaring eller för förtäring. Keramik under järnålder i Köpingstrakten. I: Karlenby, L. (red.). Tidens resenärer. Arkeologiska händelser längs vägen mellan Köping och Kolsva. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Eriksson, T. 2007a. Bronsålderskeramik. I: Björck, N. & Larsson, F. (red.). Snåret. Aspekter på sten-, brons- och järnålder i Vendel. Riksantikvarieämbetet. UV GAL. Rapport 2005:14. Eriksson, T. 2007b. Specialregistrering av keramik och gjuterifynd. I: Frölund, P. & Schütz, B. (red.). Bebyggelse och bronsgjutare i Bredåker och Gamla Uppsala. Undersökningar för E4. Arkeologisk undersökning. Fornlämning 134, 596 & 599, Uppsala socken, Uppland. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Upplandsmuseet Rapport 2007:03. Eriksson, T. 2008a. Guld som glimmar. I: Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T. & Östling, A. (red.). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Arkeologi E4 Uppland studier. Volym 5. Uppsala. 585

160 586 Eriksson, T. 2008b. Gravar och människoben. I: Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T. & Östling, A. (red). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet - en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Arkeologi E4 Uppland studier volym 5. Uppsala. Eriksson, T. 2008c. Krukor och serviser. I: Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T. & Östling, A.(red.) Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Volym 5, Arkeologi E4 Uppland studier. Uppsala Eriksson, T Kärl och social gestik. Keramik i Mälardalen 1500 BC-400 AD. Aun 41. Uppsala universitet & Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter No 76. Uppsala & Stockholm. Eriksson, T. & Grandin, L Brons den gyllene metallen. I: Hjärtner-Holdar, E, Eriksson, T. & Östling, A. (red.). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Arkeologi E4 Uppland studier. Vol. 5. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Eriksson, T. & Östling, A Ryssgärdet i Onslunda - ett fornlämningskomplex från senneolitikum till och med 1700-talet med tyngdpunkt i bronsålder. Väg E4, sträckan Uppsala-Mehedeby Uppland, Tensta socken, Onslunda 5:1 och 3:1, RAÄ 435. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. UV GAL. Dokumentation av fältarbetsfasen (DAFF) 2004:4. Erixon, S., Om brunnar. Fataburen. Fagerlund, D. 1994a.. Stenvreten Annelund, Stenvreten 8:222, Vårfrukyrka socken, Enköpings kommun, Uppland. Arkeologisk undersökning av boplatsrester. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1994:39. Fagerlund, D. 1994b. Österleden etapp 1 - alternativ C, Stenvreten 8:2-3 och 8:22, Enköpings stad, Uppland. Arkeologisk utredning. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1994:34. Fagerlund, D Skärvstenshögar i Sneden en långvarig historia - på sidan om: arkeologisk undersökning för järnvägen Mälarbanan, delen Grillby-Enköping, RAÄ 328, Snedens allmänning, Littslena socken, Uppland. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:48. Fagerlund, D. & Hamilton, J. (red.) Arkeologi på väg - undersökningar för E18 Annelund - en hällkista och bebyggelse från senneolitikum och bronsålder. RAÄ 17 och 84, Stenvreten 8:22 och 8:3, Enköpings stad, Uppland. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1995:13. Fagerlund, D. & Karlenby, L Perstorpslokalen. I: Fagerlund, D. & Hamilton, J. (red.). Arkeologi på väg - undersökningar för E18 Annelund - en hällkista och bebyggelse från senneolitikum och bronsålder : RAÄ 17 och 84, Stenvreten 8:22 och 8:3, Enköpings stad, Uppland. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1995:13. Fallgren, J.-H The Concept of the Village in Swedish Archaeology. Current Swedish Archaeology 1. Fallgren, J.-H Hus och gård på Öland. Bebyggelsehistorisk Tidskrift 33 (1997). Fallgren, J.H Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland e. Kr. AUN 35. Uppsala. Fendin, T De rituella fälten på Glumslövs backar. I: Lagerås, P. & Strömberg, B. (red.). Bronsåldersbygd f. Kr. Skånska spår - arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Forsberg, L. & Hjärthner-Holdar, E Ett titthål med mersmak vårens seminariegrävning i Håga. Fjölnir. Medlemstidning för arkeologiska föreningen Fjölnir, Uppsala. Årgång 4. Häfte 1. Forslund, K Boplatskeramik - gravkeramik. En jämförande studie av bronsålderskeramik från Södermanland. Uppsats i påbyggnadskurs C. Stockholm. Stencil. Forsman, C. & Victor, H Sommaränge skog. Begravningar, ritualer och bebyggelse från senneolitikum, bronsålder och folkvandringstid. Rapport del 1: de förhistoriska lämningarna vid Sommaränge skog. RAÄ 211, Viksta sn., Uppland. Arkeologi E4. Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU). Skrifter 18.

161 Fredman, P.-O. & Price, N Förundersökningsområde III:6, Tärby 14:1, 8:28, Ullunda 1:4, 1:14. Ullunda/Ullbroskogen, Vårfrukyrka sn. Enköpings kommun, Uppland. Arkeologikonsult. Arkeologisk förundersökningsrapport. Frykman, J. & Löfgren, O Den kultiverade människan. (10:e upplagan). Malmö. Fyllingen, H Society and Violence in the Early Bronze Age: An Analysis of Human Skeletons from Nord-Trondelag, Norway. Norwegian Archaeological Review, Vol. 36. No. 1. Gedda, B Gravar, träkol och en brunn. En paleoekologisk studie av ett bronsålderslandskap. I: Artursson, M. (red.). Vägar till Vætland. En bronsåldersbygd i nordöstra Skåne f. Kr. Riksantikvarieämbetet & Regionmuseet Kristianstad. Landsantikvarien i Skåne. Stockholm. Genz, H. & Schwarz, R (2004). Von häuptlichen und anderen oberhäuptern reich ausgestattete gräber in der frühbronzezeit. I: Meller, H. (red.). Der geschmiedete Himmel: die weite Welt im Herzen Europas vor 3600 Jahren. Stuttgart. Glob, P. V Högarnas folk. Bronsålderns människor bevarade i 3000 år. Stockholm. Goldhahn, J Bredarör i Kivik. Nya analyser och dateringar av människoben. Fornvännen 2005/2. Goldhahn, J Hällbildsstudier i norra Europa trender och tradition under det nya millenniet. Göteborgs universitet. GOTARC Serie C, Arkeologiska Skrifter No 64. Göteborg. Goldhahn, J Dödens hand en essä om brons- och hällsmed. I: Goldhahn, J. & Østigård, T. (red.). Rituelle spesialister i bronse- og jernealderen. GOTARC Serie C. Arkeologiska skrifter No 65. Institutionen för arkeologi och antikens kultur. Göteborgs universitet. Göteborg. Goldhahn, J Smeden som kosmolog och kosmograf några tankar om bronsålderns hantverk och produktion. I: Lund, J. & Melheim, L. (red.). Håndverk og produksjon. Et møte mellom ulike perspektiver. Oslo Arkeologiske Serie (OAS) nr. 12. Oslo. Grandin, L Tre gudastatyetter från Lunda. Kemiska analyser. RAÄ 266, Strängnäs sn, Södermanland. Geoarkeologiskt Laboratorium. Analysrapport Grandin, L., Andersson, D. & Willim, A. med bidrag av Stilborg, O. & Grönberg, E Ett mångfacetterat metallhantverk i Södra Kristineberg och Svängedammshagen. Arkeometallurgiska analyser av brons, järn, slagg, malm och teknisk keramik från yngre bronsålder och järnålder. Malmö stad, Oxie sn, Skåne. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport 9, Grundberg, L Älvkvarnskult och offerkällor. Om fornminnen, forskare och samtiden några exempel från Uppland och Västmanland. I: Ersgård (red). Människors platser tretton arkeologiska studier från UV. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska Undersökningar. Skrifter No 31. Stockholm. Grusmark, C Stensträngar, odling och boplatslämningar på RAÄ 91. Norrortsleden, Uppland, Fresta socken, Stora Alby 1:75, RAÄ 91:2 3, 91:5. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, dokumentation av fältarbetsfasen (DAFF) 2005:8. Gröhn, A Positioning the Bronze Age in social theory and research context. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8, No 47. Stockholm. Grøn, O. & Kuznetsov, O Ethno-archaeology among Evenkian forest hunters. Preliminary results and a different approach to reality. I: Larsson, L., Kindgren, H., Knutson, K., Loeffler, D. & Åkerlund, A. (red). Mesolithic on the Move. Papers presented at the Sixth International Conference on the Mesolithic in Europe, Stockholm Stockholm. Gurstad-Nilsson, H Hövdingar över vad? Gemenskaper och nätverk kring Kalmarsund f. Kr. I: Magnusson, G. (red.). Möre - historien om ett småland. E22-projektet. Kalmar Läns Museum. Kalmar. Gustawsson, K. A Kokstenshögar. Fornvännen årg. 44. Günther, H Problem med schamanistiska tolkningar av de nordfennoskandiska hällbilderna. Fornvännen 104:22 587

162 588 Göthberg, H., Forenius, S. & Karlenby, K. (red.) I en liten Vrå av världen. Del 2. Arkeologiska undersökningar. Vrå, Knivsta socken, Uppland. Alsike stad. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:66. Göthberg, H., Forenius, S. & Karlenby, L. (red.) I en liten Vrå av världen. Del 2. Arkeologisk undersökning 1991 för Alsike stad. RAÄ 16, 178 och 261, Vrå, Knivsta socken, Uppland. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:66. Göthberg, H (red.). Hus och bebyggelse i Uppland. Delar av förhistoriska sammanhang. Arkeologi E4 Uppland studier. Volym 3. Upplandsmuseet, Riksantikvarieämbetet & SAU. Uppsala. Hallin Lawergren, G Kummel, skepp och koksten. Ett snitt ur Gotlands bronsålder. I: Olausson, M. (red.). Spiralens Öga. Tjugo artiklar kring aktuell bronsåldersforskning. Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 25. Stockholm. Hansson, A.-M Analys av fossilt växtmaterial från RAÄ 235, Odenssala Prästgård, Odenssala socken. I: Olausson, M. Det inneslutna rummet om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f. Kr. till Kristi födelse. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 9. Stockholm. Hansson, A.-M Vegetabilier som gravgåva. Rapport av växmakrofossilanalys av två brandgravar, A1 och A2 samt sotfläck A10 under A2, RAÄ 26, Up, Vendel an, Vendel. I: Arrhenius, B. & Eriksson, G., (red.). SIV Svealand in Vendel- och Vinkingatid. Rapport från utgrävningarna i Vendel. Archaeological Research Laboratory. Stockholm. Hansson, A.-M. & Bergström, L Archaeobotany in prehistoric graves - concepts and methods. Journal of Nordic archaeological science. Stockholm. Stockholm University, Hauptman Wahlgren, K Bilder av betydelse. Bronsålderns hällristningslandskap i nordöstra Östergötland. Stockholm Studies in Archaeology 23. Stockholm. Heimdahl, J Bolmörtens roll inom magi och medicin i svensk förhistoria fram till Fornvännen 104. Hjärthner-Holdar, E Järnets och järnmetallurgins introduktion i Sverige. AUN 16. Uppsala. Hjärthner-Holdar, E. & Risberg, C Interaction between Different Regions of Europe and Russia during the Late Bronze Age in the Light of the Introduction of Iron Technology. I; Jones-Bley, K. & Zdanovich, D.G. (red.). Complex Societies of Central Eurasia from the 3rd to the 1st Millennium BC. Regional Specifics in the Light of Global Models. Volume II. Journal of Indo-Europeans Studies. Monograph Series no 46. Washington & Chelyabinsk. Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T. & Östling, A Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Volym 5. Arkeologi E4 Uppland studier. Riksantikvarieämbetet. Uppsala. Hodder, I Symbols in Action. Ethnoarchaeological studies of material culture. Cambridge. Holback, T Agrara lämningar och en stensättning vid Lilla Sylta. Norrortsleden, Uppland, Fresta socken, Stora Alby 1:1, RAÄ 131 och RAÄ 131/A504. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt. Dokumentation av fältarbetsfasen (DAFF) 2005:4. Holback T. J Skålgropar och boplatslämningar i Stenvreten. Uppland, Enköpings socken, Stenvreten 5:64, RAÄ 11:1, RAÄ 88:1 och RAÄ 88:2. Arkeologisk utredning. Riksantikvarieämbetet. UV GAL. Rapport 2006:5. Holm, J Sten och andra fyndkategorier. I: Göthberg, H, Forenius, S & Karlenby, L (red.). I en liten Vrå av världen. Arkeologiska undersökningar Vrå, Knivsta socken, Uppland. Del 2. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:66. Holmgren, R Money on the hoof. The astralagus bone religion, gaming and primitive money. I: Santillo Frizell, B (red.). Pecus. Man and animal in antiquity. Proceedings of the conference at the Swedish Institute in Rome, September 9-12, The Swedish Institute in Rome. Projects and Seminars 1. Rom.

163 Hornstrup, K.M Brandgrave fra yngre bronzealder. Muligheder og perspektiver. Kuml Hult, A Tro och Kult. I: Håkan, S. (red.). Källor i Sverige. Källakademin. AB Svensk Byggtjänst. Stockholm. Hulthén, B Keramikhantverket under sen bronsålder tidig järnålder i Grevie socken, Skåne. Del 2. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. UV Syd. Rapport 2000:31. Hultman, K Utan sammanhang? En kontextualisering av bronsålderns klangstenar i Mellansverige. C-uppsats. Uppsala Universitet. Instituitionen för arkeologi och antikens historia. Hyenstrand, Å Igelsta i Östertälje. Fornvännen, årgång 61. Hyenstrand, Å Skärvstenshögar och bronsåldersmiljöer. Tor vol. XII Häringe Frisberg, K E18. Planerad nydragning, delen Sagån-Enköping. Uppland och Västmanland. Enköpings och Västerås kommuner. Vårfrukyrka, Tillinge, Björksta och Kungsåra sn. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997: 14. Häringe Frisberg, K Skålgropar. I: Göthberg, H., Forenius, S. & Karlenby, L. (red.). I en liten Vrå av världen. Arkeologisk undersökning 1991 för Alsike stad RAÄ 16, 178 och 261, Vrå, Knivsta socken, Uppland, del 2. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:66. Högberg, A Lithics in the Scandinavian Late Bronze Age. Sociotechnical change and persistence. BAR International. Oxford. Isaksson, S Analys av organiska lämningar i keramik. Bilaga 9, CD. I: Björck, N. & Larsson, F. (red.). Snåret. Aspekter på sten-, brons- och järnålder i Vendel. Riksantikvarieämbetet. UV GAL. Rapport 2005:14. Isaksson, S., Karlsson, C. & Eriksson, T Ergosterol (5, 7, 22-ergostatrien-3β-ol) as a potential biomarker for alcohol fermentation in lipid residues from prehistoric pottery. Journal of Archaeological Science ( Jaanusson, H Hallunda. A Study of Pottery from a Bronze Age Settlement in Central Sweden. Stockholm Jennbert, K Changing Customs. Reflections on Grave Gifts, Burial Practices and Burial Rituals during Period III of the Bronze Age in Southeast Scania. Meddelanden från Lunds universitets historiska museum Jensen, J Danmarks Oldtid. Bronzealder f. Kr. Köpenhamn. Jensen, R Bronze Age Settlement Patterns a Chorological Approach. I: Burenhult, G., Carlsson, A., Hyenstrand, Å. & Sjövold, T. (red.). Theoretical Approaches to Artefacts, Settlement and Society. Studies in honour of Mats P. Malmer. Part II. BAR International Series 366 (II). Oxford. Jensen, R Bronze Age settlement patterns in the Mälaren basin ecological and social relationship. Bronze Age Studies. Statens historiska museum. Stockholm. Johnsen, B. & Welinder, S Hågahögen. I: Kärnhuset och Riksäpplet. Upplands fornminnesförening och hembygdsförbunds årsbok. Joyce, A. A. & Johannessen, S (1993). Abandonment and the production of archaeological variability at domestic sites. I: Cameron, C. M. & Tomka, S. A. (red.). Abandonment of settlements and regions. Ethnoarchaeological and archaeological approaches. New directions in Archaeology. Cambridge. Kaliff, A Ringeby - en kult- och gravplats från yngre bronsåldern. Arkeologisk undersökning RAÄ 6, Kvillinge socken, Norrköpings kommun, Östergötland. Riksantikvarieämbetet. UV Linköping. Rapport 1995:51. Kaliff, A Grav och kultplats. Eskatologiska föreställningar under yngre bronsålder och äldre järnålder i Östergötland. AUN 24. Uppsala. Kaliff, A Objekt och tanke speglingar av bronsålderns föreställningsvärld. I: Olausson, M. (red.): Spiralens öga. Tjugo artiklar kring aktuell bronsåldersforskning. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 25. Stockholm. 589

164 590 Kaliff, A Gravhus, kulthus eller tempel? I: Anglert, M., Artursson, M. & Svanberg, F. (red.). Kulthus och dödshus. Det ritualiserade rummets teori och praktik. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Kaliff, A Fire, Water, Heaven and Earth. Ritual Practice and Cosmology in Ancient Scandinavia: An Indoeuropean Perspective. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Kaliff, A Skapelse och transformation. Skärvstenshögarna som rituella redskap. I: Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T. & Östling, A. (red.). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Arkeologi E4 Uppland studier. Volym 5. Uppsala. Karlenby, L. 1987a. Gruppering av hällristningar. Definition av grupper och en preliminär studie. Tor 21. Karlenby, L. 1987b. Hällristningar i Hällby. Fjölnir 1987:3. Karlenby, L The Bronze Age house in central Sweden. An evaluation of two recent excavations. Tor 26. Karlenby, L. 1996a. Arkeologisk förundersökning Österleden - etapp II, Sneden 1:1, Litslena socken, Uppland. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1996:48. Karlenby, L. 1996b. Österleden etapp 1 - alternativ C, Stenvreten 8:22, Enköpings stad, Uppland. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1996:49. Karlenby, L. 1996c. Ullevi - en boplats under 4000 år. Arkeologiska undersökningar, RAÄ 161, RAÄ 322, Kvarteret Glasrutan 2, Linköpings kommun, Östergötland. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1996:53. Karlenby, L Strandlinjeförändringar under yngre holocen i östra Svealand. En utvärdering av 14 C-dateringar från boplatser i Uppland och Västmanland, BP. I: Frölund, P & Trybom, B. (red.). Boplatser i Uppsala och Västmanland del II. Rapport över ett FoU-projekt. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:23. Karlenby, L Ett arkeologiskt återbesök i Lilla Härnevi: arkeologisk slutundersökning, Lilla Härnevi 1:5, RAÄ 35, Härnevi socken, Enköpings kommun, Uppland. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:41. Karlenby, L Deposition i skärvstenshögar. En studie kring avfallshantering och religion under äldre och yngre bronsåldern i sydvästra Uppland. I: Olausson, M (red.). Spiralens öga. Tjugo artiklar kring aktuell bronsåldersforskning. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 25. Stockholm. Karlenby, L Bronsyxan som ting och tanke i skandinavisk senneolitikum och äldre bronsålder. OPIA 32. Uppsala Universitet & Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter no. 44. Uppsala. Karlenby, L. 2007a. Senneolitisk boplats och hällristningar från bronsåldern. Även små undersökningar kan ge bra resultat. Blick för Bergslagen. Årsbok för UV Bergslagen Karlenby, L. 2007b. Kolonisation, kontinuitet och kulturlandskapsutveckling på Håbolandet. I: Anund, J. (red). Gården, tingen, graven. Arkeologiska perspektiv på Mälardalen. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar Skrifter nr 71. Stockholm. Karlenby, L. 2008a. Senneolitikum och äldre bronsålder i Skandinavien eller? I: Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T. & Östling, A. (red.). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Arkeologi E4 i Uppland studier. Volym 5. Uppsala. Karlenby, L. 2008b. Hus och hem. Bebyggelsen på Ryssgärdet. I: Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T. & Östling, A. (red.). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Arkeologi E4 Uppland - studier. Volym 5. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Karlenby, L Stenbärarna. Kult och rituell praktik i skandinavisk bronsålder. OPIA 55. Uppsala Universitet. Uppsala. Karlenby, L. (red.) I en liten Vrå av världen. Arkeologisk undersökning för Alsike stad, RAÄ 16 och 178. Vrå, Knivsta socken, Uppland. Del 1. Arkeologiska

165 undersökningar. Vrå, Knivsta socken, Uppland. Alsike stad. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:43. Karlenby, L., Graner, G. & Johannessen, A.-C Hem till stenåldersbyn en boplats från övergången mellan senneolitikum och äldre bronsålder vid Eriksborg och Persbo, Västmanland, Skerike socken, Brottberga 6:12, Brottberga 6:13, RAÄ 645:3. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. UV Bergslagen. Rapport 2004:18. Karlsson, E. & Åhman, E Skepp och himlaljus. C-uppsats. Arkeologiska institutionen, Stockholms universitet. Karlsson, R. & Hansbo, S., Jordarters indelning och benämning. Rudolf Karlsson och Sven Hansbo i samarbete med Svenska geotekniska föreningens (SGF) laboratoriekommitté. Geotekniska laboratorieanvisningar, del 2. Byggforskningsrådet. Stockholm. Kaul, F Sandagergård. A Late Bronze Age Cultic Building with Rock Engravings and Menhirs from Northern Sealand, Denmark. Acta Archaeologica 56, Kaul, F Ships on Bronzes. A Study in Bronze Age Religion and Iconography. PNM Studies in Archaeology and History 3:1/2. Köpenhamn. Kaul, F Bronzealderens religion. Studier af den nordiske bronzealderens ikonografi. Nordiske Fortidsminder. Serie B, Bind 22. Köpenhamn. Kaul, F Kulthuset vid Sandagergård og andra kulthuse - betydning og tolkning. I: Anglert, M., Artursson, M. & Svanberg, F. (red.). Kulthus och dödshus. Det ritualiserade rummets teori och praktik. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Keeley, L War before civilization. The myth of the peaceful savage. New York & Oxford. Kent, S The relationship between Mobility Strategies and Site Structure. The interpretation of Archaeological Spatial Patterning. I: Kroll & Price (red.). Interdiciplinary Contributions to Archaeology. New York. Kjellén, E Upplands hällristningar. Katalog. Med bidrag av Bernt Einerstam och Åke Hyenstrand. I samarbete med Riksantikvarieämbetet. KVHAA Monografier. Stockholm. Kjellén, E. & Hyenstrand, Å Hällristningar och bronsålderssamhälle i sydvästra Uppland. Upplands fornminnesförenings tidskrift 49. Knape, A Lämna sin skärv. Ett retrospektivt exempel från bronsålderns slutskede. I: Åkerlund, A., Berg, S., Nordblad, J. & Taffinder, J. (red.). Till Gunborg: arkeologiska samtal. SAR Stockholm Archaeological Reports, Nr 33, Stockholm Knape, A & Ringquist, P.-O Arkeologisk undersökning 1970 fornlämning 78, ett gravfält Rogsta, Tystberga sn, Södermanland. Riksantikvarieämbetet. Rapport UV B1975:15. Knarrström, B Flinta i sydvästra skåne. En diakron studie av råmaterial, produktion och funktion med fokus på boplatsteknologi och metalltida flintutnyttjande. Lunds Universitet. Acta Archaeologica Lundensia. Series IN 8, No. 33. Lund. Knarrström, B Flint. A Scanian Hardware. Skånska spår Arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Knutsson, G Olika typer av källor. I: Källor i Sverige. Källakademin. AB Svensk Byggtjänst. Stockholm. Kresten, P Analyses of LBA Celts from the collections of the Museum of Nordic Antiquities, Uppsala University. I: Forenius, S. (red.). Acivity Report Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. UV GAL. Kresten, P., Hjärthner-Holdar, E. & Harryson, H Metallurgin i Uppåkra. Ickejärnmetaller under tusen år, LUHM 31000, Uppåkra sn, Skåne. Geoarkeologiskt Laboratorium, Analysrapport Kristiansen, K Kriger og høvding i Danmarks bronzealder. Et bidrag til bronzealdersværdets kulturhistorie. I: Stjernqvist, B. (red.). Struktur och förändring i bronsålderns samhälle. Report Series No 17. University of Lund. Kristiansen, K Europe before history. Cambridge. 591

166 592 Kristiansen, K The Tale of the Sword Swords and Swordsfighters in Bronze Age Europe. Oxford Journal of Archaeology 21(4). Kristiansen, K Cosmology, economy and long-term change in the Bronze Age of Northern Europe. I: Sjögren, K.-G. (red.). Ecology and Economy in Stone Age and Bronze Age Scania. Skånska spår arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Kristiansen, K The rules of the game. Decentralised complexity and power structures. I: Kohring; S. & Wynne-Jones, S. (red.). Socialising Complexity. Structure, Interaction and Power in Archaeological Discourse. Oxford. Kristiansen, K. & Larsson, T. B The Rise of Bronze Age Society. Travels, Transmission and Transformations. Cambridge. Larsson, F Släng skräpet där vi brukar Aspekter på hanteringen av avfall på kustbundna lokaler i östra Mellansverige under tidig- och mellanneolitikum. I: Stenbäck (red). Stenåldern i Uppland. Volym 1. Arkeologi E4 Uppland studier. Riksantikvarieämbetet UV Uppsala. SAU, UM. Uppsala. Larsson, F. & Seiler, A Lokal 16 och 17 vid Nibble. Ett fornlämningskomplex från bronsålder och förromersk järnålder. Förundersökning. E18, sträckan Sagån Enköping, Uppland, Tillinge socken, Tillinge-Nibble 1:9, Tillinge-Mälby 5:1. Riksantikvarieämbetet. UV GAL. Rapport 2005:10. Larsson, T. B Samhällsförändring bronsålder järnålder. En strukturanalys med utgångspunkt från Östergötland II. Struktur och förändring i bronsålderns samhälle. Report Series No. 17. University of Lund. Lund. Larsson, T. B The Bronze Age metalwork in southern Sweden. Aspects of social and spatial organization B.C. Archaeology and Environment 6. Umeå. Larsson, T. B Vistad. Kring en befäst gård i Östergötland och Östersjökontakter under yngre bronsålder. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 4. Umeå. Larsson, T. B. & Hulthén, B Vistad 88 revisited. Ceramological Analyses and Lusatian Connections. Including independent contributions by Monica Carlsson, Eva Hjärthner-Holdar and Lars Karris. Archaeology and Environment 17. Umeå. Larsson, Å. M Breaking and making bodies and pots. Material and ritual practices in Sweden in the third millennium BC. AUN 40. Uppsala. Lekberg, P Hagby s:2 och 8:1, Tillinge sn, Uppland. Slutundersökningsrapport. Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, nr. 8. Lekberg, P Yxors liv, människors landskap. Institutionen för arkeologi och antik historia. Kust till Kust till Kust 5. Uppsala. Levy, E Heterarchy in Bronze Age Denmark: Settlement pattern, Gender and Ritual. I: Ehrenreich, R. M., Crumley, C. L. & Levy, J. E. (red.). Heterarchy and the Analysis of Complex Societies. Archaeological Papers of the American Anthropological Association 6. Lidström-Holmberg, C Saddle querns and gendered dynamics of the early Neolithic in mid central Sweden. I: Knutsson, H (red.). Coast to coast - arrival : results and reflections : proceedings of the final Coast to Coast Conference, 1-5 October 2002 in Falköping, Sweden. Kust till Kust 10. Uppsala Universitet. Uppsala. Lindberg, K-F. 2008a. Spår från hantverk på en tidigneolitisk boplats i östra Mellansverige. I: Björck & Hjärthner-Holdar (red). Mellan hav och skog. Högmossen, en stenåldersmiljö vid en skimrande strand i norra Uppland. Volym 6. Arkeologi E4 Uppland studier. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. SAU, UM. Uppsala Lindberg, K-F. 2008b. Slaget och slipat i sten. I: Östling, Eriksson & Hjärthner-Holdar (red). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Volym 5. Arkeologi E4 Uppland studier. Riksantikvarieämbetet UV Uppsala. SAU, UM. Uppsala Lindfors, H., Amaya, B. & Eriksson, T Eldens lämningar. Skärvstenar, kokgropar och härdar. I: Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T. & Östling, A. (red). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Arkeologi E4 Uppland studier. Volym 5. Riksantikvarieämbetet. Uppsala.

167 Lindholm, P Stenmaterialet i Apalle. I: Ullén, I. (red.). Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland. Arkeologi på väg undersökningar för E18. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:64. Lindkvist, A Eld och sten i skog: arkeologiska förundersökningar av RAÄ 330 (lokal 36), 329 (lokal 37) och 328 (lokal 39) i Tillinge socken samt RAÄ 103 och 104 (lokal 19/41) i Enköping, Uppland. SAU Rapport 2005:28. Lindroth, H Härnevi: ett bidrag till frågan om beröringen mellan svensk och finsk mytologi. Uppsala. Lindström, H., Pollenanalys från kulturlager på den gropkeramiska boplatsen. I: Lindström, J Kosmisk hembygd hur uppfattade forntidens nordbo världsalltet? Bygd och natur nr 2/95. Lindström, J The Orientation of Ancient Monuments in Sweden. A Critique of Archaeoastronomy and an Alternative Interpretation. Current Swedish Archaeology. Vol. 5. Lindström, J En röseliknande stensättning med boplatsexponering. RAÄ nr 189, Västra Ledinge, Skederid socken, Uppland. E18 - genom forntiden i Skederid. Rapport 1997:8. Stockholms läns museum. Lindström, J Under utredning - ett besinningslöst mord utanför Stockholm lär oss mycket om bronsåldern. Bygd och natur 1/1999. Lindström, J Long Distance Distribution of Battle Axes in Northern Europe some aspects of the contacts between Denmark, Sweden and Finland BC. I: Samuelsson, C. & Ytterberg, N. (red.). Uniting Sea. Stone Age Societies in the Baltic Sea Region. Proceedings from the First Uniting Sea Workshop at Uppsala University, Sweden, January 26-27, Uppsala. Lindström, J Påsk, höstblot och jul. Sambandet mellan årliga högtider och forntida gravars orientering. Fornvännen. Lindström, J Samhälle, rit och myt i östra Södermanland 2400 f. Kr. en fördjupad tolkning av dödshuset i Turinge. I: Anglert, M., Artursson, M. & Svanberg, F. (red.) Kulthus och dödshus. Det ritualiserade rummets teori och praktik. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Lindström, J Bronsåldersmordet. Om arkeologi och ond bråd död. Stockholm. Lindström, J. manus a. Indoeuropeiseringen av Mälarområdet. Lindström, J. manus b. Moon, Sun, Hand and Time in Bronze Age Northern Europe. Lindström, J. manus c. Styrmannen och besättningen social och mytisk bakgrund till Upplands hällristningar. Ling, J Elevated rock art. Towards a maritime understanding of rock art in northern Bohuslän, Sweden. GOTARC Serie B. Gothenburg Archaeological Thesis 49. Göteborg. Ling, J. I tryck. Rock art, landscape and chronology in Uppland. Lomborg, E En Højgruppe ved Ballermosen, Jægerspris. Aarbøger for nordisk Oldkyndighed og Historie Lundholm, B Abstammung und Domestikation des Hauspferdes. Zoologiska bidrag från Uppsala 27. Lundqvist, L Undersökta skärvstenshögar i Västsverige. Arkeologi i Sverige, ny följd 1. Stockholm Magnusson, G Arkeologisk undersökning Fornlämning 225, Ål 1:3, Vårfrukyrka sn, Uppland. Riksantikvarieämbetet. Rapport 1973 B9. Malmer, M. P A Chorological study of North European Rock art. Antakvariska serien 32. Stockholm. Malmer, M. P Weight Systems in the Scandinavian Bronze Age. Antiquity 66. Mattes, J Frühe Kultbauten - Fakt oder Fiktion? Studien zur Archäologie sakraler Plätze in Südskandinavien. AUN 38. Uppsala Meinander, C. F Die Bronzezeit in Finnland. SMYA 54. Helsinki. Merrifield, R The Archaeology of Ritual and Magic. London. Miller, U Shore displacement and coastal dwelling in the Stockholm region during the past 5000 years. Acad. Sci. Fennicae series A, 3. Helsingfors. 593

168 594 Myrdal, J Det svenska jordbrukets historia. Band 2. Jordbruket under feodalismen: Stockholm. Møbjerg, T The spatial organization of an Inuit winterhouse in Greenland. An ethnoarchaeological study of Social Space.. I: Grøn, O. Engelstad, E. & Lindblom, I. (red). Human Spatial Behaviour in Dwellings and Settlements. Odense University Studies in history and Social Sciences vol Odense. Möller, H Beskrivning till Jordartskartan Enköping SV. Sveriges Geologiska Undersökning, Serie Ae, Nr. 28. Uppsala. Nebelsick, L. D Der dobbelte Abschied. Überlegungen zum Hallstattzeitlichen Bestattungsritual auf dem Gräberfeld Niederkaina, Lkr. Bautzen. Archäologie Aktuell im Freistaat Sachsen. 3/1995. Nerman, B Die Völkerwanderungszeit Gotlands. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets akademien. Stockholm. Nerman, B Var låg centrum i Fjädrundalands småkonungadöme? Fornvännen 58. Nerman, B Die Vendelzeit Gotlands. II. Tafeln. Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets akademien. Stockholm. Noge, A.-S Skärvstenshögar med människoben i norra Mälarområdet. Magisteruppsats. Institutionen för arkeologi och antik historia. Uppsala universitet. Nordberg, A Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden. Uppsala. Nordberg, A Vertikalt placerade vapen i vikingatida gravar. Fornvännen 2002:1. Nordberg, A Krigarna i Odins sal. Dödsföreställningar och krigarkult i fornnordisk religion. Stockholms universitet. Stockholm. Nordberg, A Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden. Uppsala. Nordby Jensen, A. & Simonsen, J Kulturanlæg ved Over Tastum. I: Hvass, S. (red.). Vor skjulte kulturarv. Till Hendes Majestæt Dronning Margrethe II 16. april Köpenhamn. Nordström, M Västmanlands bronsålder en rumslig studie. Uppsats C/20p. Institutionen för arkeologi, Uppsala universitet, VT Nordström, P Arkeologiska undersökningar invid hällristningar. Analys av 16 utgrävningar invid hällristningar i Sverige och Norge. Uppsats i påbyggnadskurs i arkeologi vid Stockholms universitet. Notelid, M Tillinge-Nibble 1:9 och 1:2, Tillinge sn, Uppland. Arkeologikonsult AB. Arkeologisk slutundersökningsrapport nr 7. Näsström, B.-M Blot, tro och offer i det förkristna Norden. Stockholm. Olausson, M Det inneslutna rummet. Om kultiska hägnader, fornborgar och befästa gårdar i Uppland från 1300 f. Kr. till Kristi födelse. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr. 9. Stockholm. Oldeberg, A Det nordiska bronsåldersspännets historia. Stockholm. Oldeberg, A Metallteknik under förhistorisk tid. Del I. Lund & Leipzig. Oldeberg, A Metallteknik under förhistorisk tid. Del II. Lund & Leipzig. Oldeberg, A Skälbyfyndet. En boplatslämning från den yngre bronsåldern. Antikvariskt Arkiv 15. Stockholm. Oldeberg. A Die ältere Metallzeit in Schweden 1. Kungliga Vitterhets-, historieoch antikvitetsakademien. Monografier 53. Stockholm. Olsson, K. & Vilhelmson, B Geografiska begrepp och termer. Stockholm. Oestigaard, T. & Goldhahn, J From the Dead to the Living: Death as Transactions and Renegotiations. Norwegian Archaeological Review., Vol. 29, No. 1, Pike, A.W.G., Cowell, M.R. & Curtis, J.E The use of antimony bronze in the Koban culture. The Journal of the Historical Metallurgy Society 30. Petré, B. 1984a. Arkeologiska undersökningar på Lovö, del 4. Bebyggelsearkeologisk analys. Acta universitatis stockholmiensis. Studies in North-European Archaeology 10. Stockholm. Petre, B. 1984b. Arkeologiska undersökningar på Lovö. Del 2. Fornlämning RAÄ 27, Lunda. Stockholms universitet. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North European Archaeology 8. Stockholm.

169 Pettersson, O.; Knabe, E. & Karlenby, L Fridhem. Boplats från övergången mellan senneolitikum och äldre bronsålder. Västmanland, Kungsåra sn, Karleby 2:8, RAÄ 228. Riksantikvarieämbetet. UV Bergslagen. Rapport 2008:6. Price, N. S Hovdesta 2:6. RAÄ 304, Tillinge sn, Uppland, Uppsala län, Enköping kommun. A Votive offering site, occupation area and cemetery from the early pre-roman Iron Age. Tryckta rapporter från Arkeologikonsult AB, nr. 12. Pydyn, A Value and exchange of bronzes in the Baltic area and in North-East Europe. I: Pare, C. F. E. (red.). Metals make the world go round. The supply and circulation of metals in Bronze Age Europe. Proceedings of a conference held at the University of Birmingham in June Oxford. Påhlsson, I. & Olofsson, A., Pollen- och makrofossilanalys. I: Andersson, K., Biwall, A., Frölund, P., Holm, J., Rosborg, B, Waks, G. & Wrang, L. (red.). Arkeologi på väg. Undersökningar för E18, Tibble: bebyggelse och gravar i norra Trögden. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1994:52. Ramström, A. & Karlenby, L Utanför byn. Från bergslag och bondebygd 2007(57). Rathje, W & Murphy, C Rubbish The Archaeology of Garbage. New York. Regnell, M Växtoffer. En förbisedd fyndkategori i huslämningar. I: Karsten, P. (red.). Carpe Scaniam. Axplock ur Skånes förflutna. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter No. 22. Stockholm. Regnell, M. & Sjögren, K-G Introduction and development of agriculture. I: Sjögren, K-G. (red.). Ecology and Economy in the Stone Age and Bronze Age Scania. Skånska spår arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Reisborg, S Die keramik der Darsgärde-Siedlung, Skederid, Uppland. I: Ambrosiani, B. (red.). Die Bronzezeit im Ostseegebiet. Ein Rapport der Kgl. Schwedischen Akademie der Literatur Geschichte unde Altertumsforschung über das Julita-Symposium KVHAA Konferenser 22. Stockholm. Renck, A. M Bronsålder i Tierpsbygden. I: Hjärthner-Holdar, E., Ranheden, H. & Seiler, A. (red.). Land och samhälle i förändring. Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. Arkeologi E4 Uppland studier. Vol. 4. Uppsala. Rentzhog, S Om skärvsten och skärvstensrösen. Tor vol. XI Rudbeck, O Atlantica 2. Uppsala Stockholm. Runcis, J Den mytiska geografin. Reflektioner kring skärvstenshögar, mytologi och landskapsrum i Södermanland under bronsålder. I: Olausson, M. (red.). Spiralens öga. Tjugo artiklar kring aktuell bronsåldersforskning. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 25. Stockholm. Runesson, H Harts på olika sätt. I: Gustafsson & Spång (red.). Stenålderns stationer. Arkeologi i Botniabanans spår. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt & Länsmuseet Västernorrland Räf, E Kallerstad: en gård som många andra. Östergötlands Länsmuseum. Östergötland fakta 9. Sabatini, S House Urns. A European Late Bronze Age Trans-cultural Phenomenon. GOTARC Series B. Gothenburg Archaeological Theses No. 47. Göteborg. Schumann, H Metallographie (11. Aufl.). - VEB Deutscher Verlag für Grundstoffindustrie. Leipzig. Schütz, B. & Frölund, P Bronsålder i Samnans dalgång. I: Hjärthner-Holdar, E., Ranheden, H. & Seiler, A. (red.). Land och samhälle i förändring. Uppländska bygder i ett långtidsperspektiv. Arkeologi E4 Uppland studier. Volym 4. Schönbäck, B Bronsåldershus i Uppland. Tor Seegers, H ,300 years old well is the world s oldest wooden building. I: European water pollution control. Official publication of the European Water Pollution Control Association (EWPCA). Amsterdam. Sernander, R., De Växtlämningsförande Aflagringarna på Rullstensåsen vid Enköping. Sveriges Geologiska Undersökning, Serie C., N:o 28. Stockholm. Serning, I Malm Metall Föremål. Kompendium i arkeometallurgi. Med bidrag av Ulf Qvarfort. Arkekometallurgiska Institutet, Stockholms Universitet. 595

170 596 Sigvallius, B Funeral Pyres. Iron Age Cremation in North Spånga. Thesis and papers in Osteology 1. Stockholm. Spall, C.A All that glitters: the case for goldworking at the early medieval monastery at Portmahomack. Historical Metallurgy 40(1). Stausberg, M., Sundqvist O. & Svalaskog. A. L. (red) Riter och ritteorier: religionshistoriska diskussioner och teoretiska ansatser. Religionshistoriska forskningsrapporter från Uppsala Nr. 18. Nora. Steadman, S. R Archaeology of Religion. Cultures and their beliefs in worldwide context. Walnut Grove. Stensköld, E Att berätta en senneolitisk historia. Sten och metall i södra Sverige f. Kr. Stocholm Studies in Archaeology 34. Stockholm. Stilborg, O Lågtemperaturugnar. I: Keramik i Sydsverige. En handbok för arkeologer. Riksantikvarieämbetet. Lund. Strucke, U Skålgropar och boplatser vid Ribby. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt. Rapport 1998:43. Strucke, U & Holback T. J Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna. Väg 73, sträckan Jordbro-Fors, Södermanland, Österhaninge socken, Åbrunna 1.1, RAÄ 201. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt. Rapport 2006:9. Strömberg, B Gestaltning av bronsålderslandskap. I: Lagerås, P. & Strömberg, B. (red.). Bronsåldersbygd f. Kr. Skånska spår arkeologi längs Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Stålbom, U Klinga - ett gravfält. Slutundersökning av ett gravfält och bebyggelselämningar från bronsålder och äldre järnålder. Östergötland, Norrköpings kommun, Borgs socken, Klinga, STÄ 6352, fornlämning 210. Riksantikvarieämbetet. UV Linköping. Rapport 1994:11. Stålbom, U Waste or What? Rubbish Pits or Ceremonial Deposits at the Pryssgården site in the Late Bronze Age. Lund Archaeological Review 3. Arkeologiska institutionen. Lunds Universitet. Stålbom, U Fynden från Pryssgården. I: Borna-Ahlkvist, H., Lindgren-Hertz, L. & Stålbom, U. (red.). Pryssgården. Från stenålder till medeltid. Riksantikvarieämbetet. UV Linköping. Rapport 1998:13. Svanberg, F I de mystiska kulthusens mörka inre. I: Anglert, M., Artursson, M. & Svanberg, F. (red.). Kulthus och dödshus. Det ritualiserade rummets teori och praktik. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Svanberg, F Aristokratiska husgravar under bronsåldern. Hierararki ända in i döden. I: Artursson, M. (red.). Vägar till Vætland. En bronsåldersbygd i nordöstra Skåne f. Kr. Regionmuseet i Kristianstad & Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Säfvestad, U Högen och bygden territoriell organisation i skånsk bronsålder. I: Larsson, L. (red.). Bronsålderns gravhögar. Rapport från ett symposium i Lund 15.XI-16.XI University of Lund, Institute of Archaeology, Report series 48. Tanner, A Spatial organization in social formation and symbolic action: Fijian and Canadian examples. Social Space. I: Grøn, O., Engelstad, E. & Lindblom, I. (red.). Human Spatial Behaviour in Dwellings and Settlements. Odense University Studies in History and Social Sciences vol Odense. Tesch, S Houses, farmsteads and long-term change. A regional study of prehistoric settlements in the Köpinge Area, in Scania, Southern Sweden. Uppsala. Thedéen, S Gränser i livet gränser i landskapet. Generationsrelationer och rituella praktiker i södermanländska bronsålderslandskap. Stockholm Studies in Archeology 33. Stockholm. Theophilus On Divers Arts. The foremost medieval treatise on painting, glassmaking and metalwork. Translated from the Latin with introduction and notes by John G. Hawthorne and Cyril Stanley Smith

171 Thornton, Ch. P Of brass and bronze in prehistoric Southwest Asia. I: La Niece, S, Hook, D & Craddock, P. (red.). Metals and Mines. Studies in Archaeometallurgy. British Museum. Thornton, Ch. P. & Ehlers, Ch.B Early brass in the ancient Near East. IAMS Journal 23. Thrane, H Swords and Other Weapons in the Nordic Bronze Age. Technology, Treatment, and Contexts. I: Otto, T., Thrane, H. & Vandkilde, H. (red.). Warfare and Society. Archaeological and Social Anthropological Perspectives. Aarhus. Thrane, H Chiefs & Chiefdoms Hövdinge og hövdingedömmer. I: Goldhahn, J. Gropar & Monument. En vänbok till Dag Widholm. Kalmar. Thörn, R Det ideologiska landskapet. Öresundsförbindelsen och arkeologin. Malmöfynd Nr 12. Malmö Kulturmiljö Malmö. Trampuž Orel, N., Heath, D.J. & Hudnik, V Chemical analyses of Slovenian Bronzes from the Late Bronze Age. I: Mordant, C., Pernot, M. & Rychner, V. (red.). L atelier du bronzier en Europe du xx e au VIII e siécle avant notre ére. Paris. Turcan, R The Cults of the Roman Empire. Oxford. Tylecote, R.F A history of metallurgy. The Metals Society. London. Ullén, I Om skålgroparnas tradition. I: Åkerlund, A., Bergh, S., Nordbladh, J. & Taffinder, J. (red.). Till Gunborg. Arkeologiska samtal. Stockholm Archaeological Reports, nr 33. Stockholm University. Stockholm. Ullén, I., Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland. Arkeologi på väg undersökningar för E18. Med bidrag av Ericsson, P., Eriksson, T., Kjellberg, A-S., Lindholm, P., Wigh, B. & Åkermark Kraft, A. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala. Rapport 1997:64. Vandkilde, H. 2006a. Archaeology and War: presentations of Warriors and Peasants in Archaeological Interpretations. I: Otto, T., Thrane, H. & Vandkilde, H. (red.).warfare and Society. Archaeological and Social Anthropological Perspectives. Aarhus. Vandkilde, H. 2006b. Warfare and Gender According to Homer: An Archaeology of an Aristocratic Warrior Culture. I: Otto, T., Thrane, H. & Vandkilde, H. (red.). Warfare and Society. Archaeological and Social Anthropological Perspectives. Aarhus. Victor, H Med graven som granne. Om bronsålderns kulthus. AUN 30. Uppsala. Victor, H Bronsålderns kulthus - ett dateringsproblem i en komplex miljö. I: Anglert, M., Artursson, M. & Svanberg, F. (red.). Kulthus och dödshus. Det ritualiserade rummets teori och praktik. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Victor, H., 2007a. Vägen till den andra sidan. Med vagn genom bronsåldern i Mellansverige. I: Notelid, M. (red.). Att nå den andra sidan. Om begravning och ritual i Uppland. Arkeologi E4 Uppland studier. Volym 2. Uppsala. Victor, H., 2007b. Skärvstensbruk och skärvstenskult-ett uttryck för regionalitet och kosmologi. I: Notelid, M. (red.). Att nå den andra sidan. Om begravning och ritual i Uppland. Volym 2. Arkeologi E4 Uppland-studier. Uppsala. Viklund, K Cereals, Weeds and Crop Processing in Iron Age Sweden. Methodological and interpretive aspects of archaeobotanical evidence. Archaeology and Environment. Umeå universitet. Umeå. Vikstrand, P Gudarnas platser. Förkristna sakrala ortnamn i Mälarlandskapen. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 77. Studier till en svensk ortnamnsatlas, 17. Uppsala. Vinner, M Sea Trials. I: Crumlin-Pedersen, O. & Trakadas, A. (red.). Hjortspring. A Pre-Roman Iron Age Warship in Context. Ships and Boats of the North. Volume 5. Roskilde Weiberg, E Thinking the Bronze Age. Life and Death in Early Helladic Greece. Acta Universitatis Upsaliensis. Boreas. Uppsala Studies in Ancient Mediterranean and Near Eastern Civilizations 29. Uppsala. 597

172 Welinder, S Litteraturöversikt. Strandförskjutningslitteratur och stenålderskronologi. Fornvännen Welinder, S Kulturlandskapet i Mälarområdet. University of Lund. Department of Quaternary Geology. Report 5 & 6. Welinder, S Människor och artefaktmönster. OPIA 5. Arkeologiska institutionen. Uppsala universitet. Uppsala. Welinder, S. Pedersen, E. A. & Widgren, M Jordbrukets första femtusen år. Stockholm. Werner, K The Megaron During the Aegean and Anatolian Bronze Age. A Study of Occurrence, Shape, Architectural Adaption and Function. Studies in Mediterranean Archaeology, Vol. CVIII. Jonsered. Whittle, A., Bayliss, A. & Healy, F The timing and tempo of change: examples from the fourth millennium ca. BC in southern England. Cambridge Archaeological Journal 2008, 18:1. Widholm, D Rösen, ristningar och riter. Acta Archaeologica Lundensia. Series Prima in quarto 23. Lund. Widholm, D Bronsålder kring Kalmarsund. I: Magnusson, G. (red.). Möre - historien om ett småland. E22-projektet. Kalmar Läns Museum. Kalmar. Wiedengren, G., Religionens värld Religionsfenomenologiska studier. Stockholm Wienberg, J Arkæologi, pseudoarkæologi og sakral topografi. Meta medeltidsarkeologisk tidskrift 2001:4. Wigren, S Sörmländsk bronsåldersbygd. En studie av tidiga centrumbildningar daterade med termoluminescens. Thesis and Papers in North European Arcaheology 16. Stockholms universitet. Stockholm. Wikström, C Kamkeramikerna vid Lillberget. Populär Arkeologi 1998:2. Wilson, L E18. Delen Sagån-Enköping. Uppland och Västmanland. Enköping och Västerås kommuner. Tillinge, Vårfrukyrka och Björksta sn. Arkeologisk utredning. RAÄ dnr 665/93. Riksantikvarieämbetet. UV Uppsala Åse, L-E. & Bergström, E., The Ancient Shorelines of the Enköping Esker, Mälar Valley, Southern Sweden. Geografiska Annaler. Vol. 66, Ser. A Stockholm. Åmark, M När de sista älvkvarnarna smordes. Rig Äijä, K Skärgårdsstad. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt. Rapport 1994:35. Østigård, T Transformatøren. Ildens mester i jernalderen. I: Goldhahn, J. & Østigård, T. (red.). Rituelle spesialister i bronse- og jernalderen. Göteborgs universitet. Institutionen för arkeologi och antikens kultur. GOTARC. Serie C. Arkeologiska skrifter no 65. Göteborg. Östling, A, Eriksson, T & Hjärthner-Holdar, E. (red.) Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Volym 5. Arkeologi E4 Uppland studier. Riksantikvarieämbetet UV Uppsala. SAU, UM. Uppsala. Östling, A., Eriksson, T. & Hjärthner-Holdar, E Mellan himmel och jord. En avslutande diskussion. I: Hjärthner-Holdar, E., Eriksson, T. & Östling, A. (red.). Mellan himmel och jord. Ryssgärdet, en guldskimrande bronsåldersmiljö i centrala Uppland. Arkeologi E4 Uppland studier. Volym 5. Riksantikvarieämbetet. Stockholm. Otryckt Heimdahl, J Makroskopisk analys av jordprover från gravfält RAÄ 114, Herresta Teknisk rapport. Lindström, H., Paleobotaniska undersökningar. I: Lekberg, P. (red.) Fågelbacken ett fornlämningskomplex i östra Västmanland, Del I: Lämningar från tidigneolitikum, mellanneolitikum och järnålder undersökta Rapport till länsstyrelsen från Arkeologikonsult AB. Arkeologikonsult. Opublicerad rapport. 598

173 Övriga källor Jordartskommitén, Jordartsnomenklatur utarbetad av representanter för Kongl. Skogshögskolan, Statens Geotekniska institut, Statens Väginstitut och Sveriges Geologiska Undersökning i juni Opublicerat protokoll. Kvartärgeologiska institutionen, Kompendium i jordartsanalys laboratorieanvisningar (4:e upplagan). Stockholm. Källakademin, Källor i Sverige. Del 1 Källorna och naturen; Kap. 2. Vad är en källa? av Redaktionskommittén. Källakademin. AB Svensk Byggtjänst. Stockholm. SGF, se Karlsson & Hansbo 1984 ovan. SGU, Metodik och jordartsindelning tillämpad vid Geologisk kartläggning i skala 1: Sveriges Geologiska Undersökning, Särtryck ur SGU serie Ae, tredje omarbetade upplagan. Uppsala. SGU, Jordartskartan 11H Enköping SV. Sveriges Geologiska Undersökning. Jordartsgeologiska kartblad skala 1:50 000, serie Ae nr 28. Stockholm. SMHI, Sänkta och torrlagda sjöar. Svenskt Vattenarkiv, Nr. 62. SMHI, Hydrologi. Norrköping. SNA, Berg och jord. Sverigens Nationalatlas. SNA. Muntliga uppgifter Björn Ambrosiani, Birkaprojektet Leif Andersson, SGU Magnus Artursson, Riksantikvarieämbetet, UV Syd, Lund Thomas Eriksson, Riksantikvarieämbetet, UV Mitt, Uppsala Elin Fornander, Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms universitet Eva Hjärthner-Holdar, UV GAL, Uppsala A. Hult, Källakademin Anders Högberg, Sydsvensk Arkeologi AB Leif Karlenby, Riksantikvarieämbetet, UV Mitt, Örebro Johan Ling, Göteborgs universitet Michael Olausson, Länsstyrelsens kulturmiljöenhet, Stockholm Inga Ullén, SHM, Stockholm Helena Victor, Arkeologiska institutionen, Uppsala universitet 599

174 600

175 Vid Nibble undersöktes en intressant bronsåldersmiljö med välbevarade boplats- och gravlämningar. Tyngdpunkten i materialet ligger i de olika typerna av gravar och de rituellt och kultiskt använda anläggningar samt konstruktioner som framkom i anslutning till dem. Framförallt har vi kunnat visa på komplexa rumsliga och funktionella samband mellan lämningarna. Gravarna med anslutande kultbyggnader kan ses som monument uppförda för att inordna vissa utvalda förfäder i de levandes värld och för att rationalisera de levandes förhållande till de döda. Kring monumenten har man haft områden för matlagning, bakning och öltillverkning och på dessa har man uppfört speciella, D-formade byggnader. Flera av ytorna har avgränsats med olika typer av stenhägnader som kompletterats med mer subtila avgränsningar i form av skålgropar och hällristningar. Här har man ägnat sig åt rituellt festande, förfaderskult och någon form av fruktbarhetskult. Olika former av döds- och livsritualer har således utförts på samma plats, i varje fall under den senare delen av yngre bronsålder. Utifrån detta material har mycket ny kunskap kunnat utvinnas om framförallt den yngre bronsålderns rituella och kultiska värld och de då rådande ideologiska samt religiösa föreställningarna.