En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter. Rapport 2017:12 Arkeologisk undersökning 2014

Transkript

1 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Rapport 2017:12 Arkeologisk undersökning 2014 Skåne, Landskrona kommun, Landskrona socken, Borstahusen 1:1, fornlämning Landskrona 62 Kennet Stark

2

3 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Rapport 2017:12 Arkeologisk undersökning 2014 Skåne, Landskrona kommun, Landskrona socken, Borstahusen 1:1, fornlämning Landskrona 62 Dnr Kennet Stark

4 Arkeologerna Statens historiska museer Våra kontor Linköping Lund Mölndal Stockholm Uppsala Kontakt Arkeologerna Statens historiska museer Rapport 2017:12 Upphovsrätt, där inget annat anges, enligt Creative Commons licens CC BY. Villkor på Bildredigering: Henrik Pihl Layout: Henrik Pihl Omslag framsida: Ola Kronberg dokumenterar i södra delen av undersökningsområdet. Foto: Kennet Stark. Tryck/utskrift: Arkitektkopia AB, 2017

5 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter 3 Innehåll Sammanfattning 5 Projektets bakgrund 5 Undersökningens förutsättningar 5 Målsättning 7 Metod 8 Resultat 8 Täktgropar 10 Kokgropar 11 Keramik 12 Degel 12 Flinta C-dateringar 13 Vedartsanalys 13 Osteologi 14 Makrofossil 14 Slutsatser 14 Referenser 16 Administrativa uppgifter 17 Bilaga 1. Keramikanalys 18 Bilaga 2. Osteologisk analys 30 Bilaga 3. Makrofossilanalys 32 Bilaga C-resultat 32 Äldre stenålder Yngre stenålder Yngre bronsålder Äldre bronsålder Nyare tid Efterreformatorisk tid Medeltid Vikingatid Yngre järnålder Äldre järnålder STENÅLDER BRONSÅLDER JÄRNÅLDER HISTORISK TID år

6 4 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Figur 1. Läget för undersökningen markerat på utsnitt ur Terrängkartan, blad 504 Landskrona. Skala 1:

7 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter 5 Sammanfattning Landskrona stad planerar bostadsutbyggnad inom ett område betecknat Norra Borstahusen (fig. 1 och 2). Som ett led i arbetet har arkeologiska utredningar och en förundersökning genomförts. Inom ett mindre område fanns lämningar av en karaktär som krävde ytterligare undersökningar. En begränsad slutundersökning genomfördes under våren 2014 vars resultat presenteras i denna rapport. Projektets bakgrund De två områdena med lämningar som påträffades vid utredningen inom det gamla flygplatsområdet tolkades som boplatslämningar med möjliga gravar p.g.a. förekomst av högkvalitativ keramik. Förundersökningen visade dock att ytorna består uteslutande av kokgropar liggande i stråk orienterade nord syd utmed kustlinjen, som närmast endast 250 meter från stranden. Av den östra ytan undersöktes endast en begränsad del beroende av exploateringsområdets utsträckning, men då karaktären och dateringarna på lämningarna är lika så är det sannolikt att även detta är ett nord syd orienterat stråk av kokgropar som fortsätter i fotbollsplanen Ulkavallen söderut och liksom det västra stråket norrut in på golfbanan. Vid utredningen och förundersökningen kunde ett 20-tal kokgropar konstateras inom det västra stråket och de förefaller ligga koncentrerade inom ett smalt område orienterat nord-syd. I samtliga fem kokgropar som undersöktes vid förundersökningen påträffades större mängder keramik. Flera skärvor var av finare kvalitet än vanlig brukskeramik och uppvisade ett för perioden ovanlig streckornering. 14 C dateringarna indikerar att kokgroparna i respektive stråk är någorlunda samtida. De faller inom bronsålderns period III i det västra och period IV i det östra. Undersökningens förutsättningar Det berörda området omfattar delar av en reservcamping som tidigare varit fotbollsplan och innan dess en flygplats som dock flyttades från platsen sedan ett flygplan 1973 störtade in i en husvagn som stod uppställd på den fullsatta campingen nere vid havet, väster om undersökningsområdet. I norr breder en badplats, en konferensanläggning och en golfbana ut sig. Söder om området ligger orten Borstahusen och i öster vidtar åkermark. Norr om området rinner Säbybäcken, som löper i öst-västlig riktning ut mot havet. Markerna är relativt flacka, utöver en generellt svag lutning mot havet. Enligt jordartskartan finns varierande material: sand och grus i väster och morän och moränlera i öster. Norr om Säbybäcken finns organiska jordarter och i östra änden av densamma fyllnadsmassor. Invid Erikstorpsvägen, norr om undersökningsområdet är det ungefärliga läget för en boplats inprickat (Landskrona 49). Vid

8 6 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Härslöv 26:1 Härslöv 80:1 Härslöv 147 Härslöv 150 Härslöv 50:1 2 Härslöv 77:1 Härslöv 139:1 Härslöv 149 Härslöv 148 Säby 19:1 Säby 26:1 Säby 23:1 Säby 21:1 Landskrona 30:1 Skans Landskrona 27:1 Landskrona 60 Örehög Landskrona 29:1 Landskrona 31:1 Erikstorp Landskrona 49:1 Säbybäcken Säby 22:1 Undersökningsområde Landskrona 62 Säby 20:1 Landskrona 63 Landskrona 35:1 Landskrona 28:1 Landskrona 16:1 Borstahusen Undersökningsområde Registrerad forn- och kulturlämning 500 m Figur 2. Undersökningsområdet markerat på utsnitt ur Fastighetskartan, blad 3C0c Säbyholm. Skala 1:

9 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter 7 grävningen inför avloppsledningar år 1928 gjordes flera fynd: flintor (bland annat en yxa), horn, trä och stenar. Lagret med fynd ska ha vilat på ett gruslager som var överlagrat av mossjord. Platsen ska vara söder om Erikstorp och öster om gårdsvägen. Läget som prickades in var i en sydsluttning av sank ängsmark, inte långt från Säbybäcken, där jordarterna anges som organiska. En arkeologisk utredning steg 2 genomfördes 2012 av markerna öster om Lill-Olas väg samt på ömse sidor av Säbybäckens västra del varvid man påträffades läget för en kungsgård (Landskrona 60). I ett par djupschakt nära bäcken lokaliserades torviga lagerbildningar med begränsat inslag av slagen flinta och bevarat trä. Djupschakten kunde emellertid av praktiska skäl inte grävas helt tillfredsställande, men resultaten bör ses som en indikation på bevaringsförhållanden. I närområdet i stort har ett antal undersökningar genomförts. Uppe på Hildeshögs backar genomfördes år 2010 en arkeologisk utredning (Becker 2010). Här påträffades boplatslämningar samt resterna av en gravhög. Vid den fortsatta planeringen av golfbanan anpassades de fortsatta markingreppen till resultaten, varför fortsatta arkeologiska undersökningar kunde undvikas. Längre åt nord/nordost har sträckningen av Västkustbanan berört flera boplatser på sydsidan av Glumslövs backar (Härslöv 142, 143 och 144; Strömberg & Thörn 2000). Förstnämnda rubriceras som en boplats från yngre bronsålder, vilket faller väl in med gravhögslandskapet, men vid tillfället påträffades i själva verket vissa inslag från neolitikum och järnåldern (Aspeborg 1998). Kanske är det mest anmärkningsvärda ändå, att här hittades flintföremål från den senpaleolitiska Hamburgkulturen, varför fyndlokalen hör till de med äldst datering i Skåne (Andersson & Knarrström 1999). De två andra boplatserna hade kronologisk tyngdpunkt i senneolitikum och äldre bronsålder, men åter konstaterades flera inslag från äldre och yngre järnålder samt tidigneolitikum (Strömberg & Thörn Pihl 2000). Inom delar av åkrarna väster om Hälsingborgsvägen har flera arkeologiska utredningar steg 2 genomförts (Aspeborg 2004; Hellerström 2005; Jacobsson 2007). Likaså norr, väster och söder om den så kallade Duvkolonin har lägen av förmodad arkeologisk potential utretts (Kriig 1994). Resultaten har varit starkt begränsade (bortodling) och några fortsatta antikvariska åtgärder förordades inte. Utmed väg 1156 norr om Säbyholm påträffades ett område med 23 stycken så kallade kokgropar och en grav (Säby 29; Martens 1999). Vid tidigare undersökningar hade man noterat ytterligare tre förmodade brandgravar. Lämningarna daterades till yngre bronsålder. Sydost och söder om planområdet har få arkeologiska undersökningar ägt rum, utöver stadsarkeologiska undersökningar inom den gamla stadsgränsen (Landskrona 12). Målsättning Förundersökningen visade att kokgroparna låg i ett nord-sydligt stråk vilket gav intryck av att de anlagts på ett systematiskt sätt. Ett av undersökningens syften var att fastställa huruvida lämningarna utgör ett exempel på ett s.k. reglerat kokgropsområde. Förundersökningen visade även att det som uppenbart skiljer kokgropsområdet vid Borstahusen från många andra är den uppvisar ett

10 8 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter stort keramikmaterial i den annars så påtagligt fyndfattiga lämningskategorin vilket tarvade en förklaring. Dateringarna från förundersökningen indikerade att kokgroparna i respektive stråk är samtida och sålunda nyttjade under kort tid vilket borde verifieras. Eftersom reglerade kokgropsområden förknippas med rituella aktiviteter fanns det möjligheter att finna specifika lämningar och fyndkategorier som kunde belysa detta. Metod Fornlämningarna i området var dolda under markytan. Genom att schakta bort matjorden inom en större sammanhängande yta skapades en överblick över fornlämningarnas omfattning och innehåll. Ytan metalldetekterades i samband med schaktningen. Samtliga anläggningar undersöktes och dokumenteras i plan med RTK-GPS. Dessutom dokumenterades fältarbetet och enskilda anläggningar med digitalkamera. All dokumentation lagrades och bearbetades i Intrasis. Vid undersökningen insamlades ett begränsat antal träkolsprover och jordprover avsedda för 14C-analys och makrofossilanalys. Syftet med 14C-analysen var att erhålla ett fullgott dateringsunderlag för fornlämningarna medan syftet med makrofossilanalysen var att kontrollera lämningarnas bevarandeförhållanden för fröer och deras vetenskapliga potential beträffande frågor om främst kulturlandskap och ekonomi. En vedartsanalys genomfördes innan träkol skickades för datering. Avsikten med detta var huvudsakligen att bestämma provernas egenålder. Prover för 14 C-datering skickades till Ångströmlaboratoriet vid Uppsala universitet för analys. Makrofossilanalysen utfördes av Anna Broström vid Arkeologerna i Lund medan vedartsanalysen av träkol för datering utfördes av Ulf Strucke vid Arkeologerna i Hägersten. Keramiken har analyserats av Torbjörn Brorsson vid Kontoret för Keramiska Studier (se bilaga 1) och det lilla osteologiska materialet har analyserats av Åsa Pehrson (se bilaga 2). Resultat Undersökningen visar att det på platsen fanns ett stråk av framförallt kokgropar som påvisades vid förundersökningen och att dessa innehåller avsevärda mängder keramik. Däremot förefaller de inte vara reglerade i någon rituell eller organiserad form, utan är sannolikt lämningar efter matlagning som bedrivits i anslutning till den egentliga verksamheten på platsen som varit lertäktning. Flera större system av täktgropar som inte tidigare uppmärksammats kunde undersökas (fig. 3). Det nord sydliga stråket av lämningar är troligen orsakat av en större lins av lera som ligger orienterat på detta vis i annan jordart, vilket varit avgörande för den rumsliga utbredningen av aktiviteterna. Totalt påträffades och undersöktes 40 kontexter varav fem var täktgropar eller system av sådana. Den största med en yta på 88 m 2. Den mest frekventa anläggningskategorin var kokgropar vars antal uppgick till 24. Även ett par av täktgroparna hade sekundärt använts

11 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Sektion Dike Grop Härd Kokgrop Stolphål Schakt 10 m Figur 3. Schaktplan med anläggningar. Skala 1:300.

12 10 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Figur 4. Täktgrop A960. Foto: Kennet Stark. som kokgropar. Övriga kontexter utgjordes av härdrester, stolphål och övriga gropar. Ett stort keramikmaterial tillsammans med ett mindre flintmateral kunde insamlas, både från kokgropar och täktgropar. Sannolikt kan lertäkterna kopplas samman med uppförande av hus med lerklinade väggar och den stora mängden keramik kan betraktas som hushållssopor antyder att dessa hus bör ligga i närheten. Förekomsten av en högre frekvens av anläggningar av en mer heterogen karaktär i norra delen av undersökningsschaktet kan indikera att byggnaderna funnits inne på den nuvarande golfbanan längs krönet till Säbybäckens dalgång. Tyvärr var det inte möjligt att schakta fram den allra nordligaste delen av undersökningsområdet då där låg nedgrävda kablar utmed staketet mot golfbanan som löper nära krönläget. Täktgropar Den primära aktiviteten som lämningarna på platsen härrör ifrån är täktning av lera vilket har lämnat spår i form av gropar och system av sammanhängande gropar (fig. 3 och 4). Inom undersökningsområdet fanns två gropsystem bestående av 11 respektive 13 individuella gropar som var grävda intill varandra. Att man utifrån befintliga gropar vid ett senare tillfälle grävt fram mer lera har gett gropsystemen sitt utseende. Gropsystemet A408 i norr har ett långsträckt utseende där 13 gropar har grävts i två närmast parallella rader medan gropsystem A960 i söder har i den närmaste en rund form där man sannolikt utökat en befintlig grop genom att

13 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter 11 gräva flera nya runt om. Storleken på de enskilda groparna varierade mellan ca 1 och 3 meter med oregelbunden eller oklar form i ytan. Djupet varierade från knappt 0,5 till uppemot 1,3 meter. Sektionerna som grävdes genom gropsystemen visar att de i sin helhet legat öppna då fyllnadsmaterialet uppvisade en likartad lagerbild med sotfärgad lera i botten av groparna som succesivt avtog uppåt. De övre delarna av groparna var fyllda av material med mycket liten kulturpåverkan. De övriga täktgroparna var mer ordinära rundade gropar, drygt 2 m stora med ett djup på cirka 1 meter. Undantaget var den stora täktgropen A1111 längts i söder om var i den närmaste rund i plan med en diameter på cirka 3,5 m med nästan lodräta nedgrävningskanter grävda ner till ett djup på ca 1 meter. Fyllningen i dessa gropar uppvisade ett likartat utseende som i gropsystemen, med kraftiga sotfärgade lager i botten. Att groparna legat öppna när aktiviteterna ägt rum på platsen visar även den relativt stora förekomsten av keramik som huvudsakligen påträffades på groparnas sluttande sidor. Detta visar att deponeringen skett innan igenfyllningsprocesserna påbörjats. Det sammanlagda leruttaget ur de undersökta lertäktsgroparna bör ha varit ganska stort. Det är inte helt okomplicerat att beräkna volymer i oregelbundet grävda gropar, men om man använder de beräkningsformler som användes vid analysen av gropsystem vid Fosieundersökningarna i början av 1980-talet (Björnhem & Sävestad 1993:117ff)) borde man få ett någorlunda tillförlitligt resultat. Uppskattningsvis har man tagit upp ca 15 m³ lera ur gropsystemet A408 och ungefär lika mycket i gropsystemet A960. Ur den stora lertäktsgropen A1111 har man kunnat hämta upp ca 5 m³ lera och från de små täktgroparna kan man ha hämtat dryg 1 m³ lera. Den stora mängden lera som man förefaller ha hämtat under kort tid tyder på att den använts till husbyggnation. Att bronsåldershusens väggar klinats med lera är välkänt och lertäkter på bronsåldersboplatser är vanligt förekommande liksom fynd av bränd lerklining som skapas när husen utsatts för eldsvåda. Vid Fosieundersökningen gjordes även beräkningar av leråtgången vid husbyggen vilket baserades på de huslämningar och den brända lerklining som påträffades invid lertäkterna. För att klina ett ca 40 m långt hus beräknades leråtgången till ca 5 m³ vilket innebär att leruttaget ur t.ex. täktgropen A1111 skulle vara tillräckligt för att klina ett sådant bronsåldershus. Den täktade volymen i de båda gropsystemen skulle räcka till flera långhus och möjligen representerar de mindre täktgroparna leruttag för reperationer av äldre väggar. Då lera är ett mycket tungt material att transportera så bör de lerklinande husen ha legat i närheten av täkterna. Kokgropar Av anläggningarna var kokgroparna i klar majoritet (fig. 3 och 5). Diametern varierade från ca 0,4 till ca 1,1 meter. Djupet varierade mellan 0,15 och 0,8 meter. Planformen var oftast rund eller något oval, mer sällan oregelbunden. Kokgroparna låg bitvis tätt, men var genomgående väl avskilda från varandra. De vertikala snitten genom anläggningarna visade att de som var djupast hade en kraftig skålform, medan de grundare anläggningarna kunde ha en närmast plan botten. Utmed bottnen fanns i de flesta fall kompakta lager med skörbrända stenar, blandade med sot och träkol. I vissa anläggningar

14 12 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Figur 5. Kokgrop A532. Foto: Kennet Stark. förekom stenen ända upp i ytan, medan de i andra fall överlagrades ett humösa fyllnadslager med mycket lite inblandning av sot och träkol. I det senare fallet var kokgroparna, innan de undersöktes, mycket svåra att skilja från vanliga gropar. I flera fall var det således först när man kommit ner en bit i dem som det framgick att det rörde sig om kokgropar. Ett par av kokgroparna var anlagda i gamla täktgropar, vilket gav dessa ett större djup än det gängse. Keramik Den största fyndkategorin bestod av keramik och det i en relativt stor mängd. Totalt framkom 427 skärvor med en sammanlagd vikt på 10,2 kg vilket ger en vikt per skärva på 24 g vilket är mycket högt, och det visar tydligt att man deponerat/slängt stora kärl, att skärvorna varit mycket stora samt att det inte skett någon större sekundär påverkan på platsen efter deponeringen. Keramikskärvorna härrör från grovt rabbade krukor, skålar och koppar vilka bör förknippas med matlagning och måltider. Dateringen är till bronsålder period III IV. Möjligtvis finns inslag av äldre trattbägarkeramik och någon skärva som kan vara från äldsta järnålder. Utförlig beskrivning och analys av keramiken återfinns i bilaga 1. Degel I täktgrop A960 påträffades undersökningens mest uppseendeväckande föremål. En del av en större degel (fig. 6) vilken var delvis smält med en röd beläggning som sannolikt härrör från en kopparsmälta.

15 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter 13 Figur 6. Degelfragment från täktgrop A960. Foto: Kennet Stark. Degeln har varit oval till formen vilket är ett typiskt utseende för deglar från bronsåldern. En ICP-analys visar att man använt degeln för att smälta en legering bestående av koppar, tenn, bly, fosfor och antimon (se bilaga 1). Täktgropen där degeln påträffades låg i södra delen av undersökningsområdet och keramiken i gropen bestod av ett stort antal skärvor från ett rabbat kärl som daterats till bronsålder period III, eller möjligtvis period IV. Flinta I samband med schaktning och undersökning av kontexterna tillvaratogs blott 35 fynd av flinta. Förutom en enkelt retuscherad skrapa bestod övriga fynd endast av avslag. Materialet är likartat det som samlades in vid förundersökningen, då bl.a. två enkelt retuscherade skrapor påträffades. Det hela ger ett mycket alldagligt intryck. 14 C-dateringar Från olika kontexter inom undersökningsområdet föreligger sju 14 C-dateringar varav två som gjordes i samband med förundersökningen. Dateringarna är mycket samstämmiga och spänner över ett par hundra år under bronsålderns mellersta del, ca f kr vilket motsvarar bronsålderns period III IV. Dessa naturvetenskapliga dateringar stämmer dessutom mycket väl överens med de dateringar som har gjorts utifrån keramiken som påträffats vid undersökningen. Keramiken dateras till precis samma perioder av bronsåldern (se bilaga 2). De samstämmiga dateringarna är från 4 kokgropar och 3 lertäktsgropar vilket innebär att dessa båda lämningstyper är samtida. Det stärker bilden av att de tillkommit under samma tid och därmed bör kunna förknippas med varandra. Vedartsanalys Vedartsbestämning gjordes på de träkolsprover som 14 C-daterades. Resultatet visar inget anmärkningsvärt utan förstärker den traditio-

16 14 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Atmospheric data from Reimer et al (2004);OxCal v3.10 Bronk Ramsey (2005); cub r:5 sd:12 prob usp [chron] A ±35BP A ±32BP A ±33BP A ±33BP A ±33BP A ±33BP A ±34BP 1800CalBC 1600CalBC 1400CalBC 1200CalBC 1000CalBC 800CalBC 600CalBC Calibrated date Fig. 7. Sammanställning av 14 C-dateringar. Se även bilaga 4. nella bilden av trädbestånd under mellersta bronsålder med lövträd som Ek, Bok, Alm, Ask och Hassel. I ett prov från den stora täktgropen A1111 visade dock analysen att virket av Bok var kraftigt rötat innan förbränning vilket det dock ej finns någon förklaring till. Osteologi Totalt tillvaratogs 242 g djurben fördelat på fyra arter; häst, nötkreatur, får/get och fisk (se bilaga 3). Benmaterialet påträffades i täktgroparnas fyllning. Materialet kommer från större ben som fragmenterats i samband med tillvaratagandet. Förekomsten av ben från stora kreatur som nötboskap och häst samt djur som primärt har slaktats för sitt kött, liksom märgspaltade ben, kan ses som indikation på att omfattande matberedning och konsumtion har skett i anslutning till anläggningarna. Makrofossil Makrofossilanalys av förkolnat material i prover från 16 anläggningar visar att odling av havre, korn och möjligen hirs förekom och de örter som identifierats till art indikerar öppen gräsmark där bete förekom (bilaga 4). De sädesslag som identifierats är vanligt förekommande på boplatser i Sydskandinavien daterade till bronsålder. Slutsatser Den undersökta fornlämningen som efter förundersökningen karaktäriserades som ett koksgropsområde från en kort period av mellersta bronsålder av förmodad reglerad karaktär har i och med slutundersökningen fått omvärderas i grunden. Resultaten från undersökningen visar att platsen utnyttjats som lertäktsområde sannolikt för att skaffa material till husbyggnation och att man i samband

17 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter 15 med denna verksamhet sysslat med matlagning och intagit måltider på platsen, vilket förstås var och är en självklar nödvändighet i det dagliga arbetet Att täktverksamheten bedrivits inom ett smalt stråk utmed havet beror snarare på geologiska orsaker än något annat. Här finns en större lins av lera som ligger orienterat i nord-sydlig riktning i annan jordart vilket har varit avgörande för den rumsliga utbredningen av aktiviteterna. I samband med tidigare utförda utredningsschaktningar såväl väster som öster om undersökningsytan kunde man påvisa mycket varierande jordarter, bl.a. blockig morän endast 50 m längre österut, så i detta fall är det förekomsten av täktbar lera som gett lämningarna sin reglerade karaktär. Lertäkterna är vidare en indikator på att fornlämningen är boplatsnära. Lertäktsgropar återfinns vanligtvis i nära anslutning till förhistoriska hus, då lera är ett tungt material och därför svårt att transportera. Det påträffades inga spår efter huslämningar inom undersökningsytan men det är sannolikt att dessa finns inne på den nuvarande golfbanan längs krönet till Säbybäckens dalgång eller ute på Ulkavallens fotbollsplaner. Förekomsten av en reguljär boplats förklarar den stora mängd keramik som påträffades i framförallt lertäkterna. Keramiken är av ordinär boplatskaraktär och har använts och kasserats på plats. De skärvor av ornerad finkeramik som påträffades vid förundersökningen och som då indikerade att det kunde röra sig om gravgåvor påträffades det inte fler av i samband med slutundersökningen. Den sammantagna bilden av lämningarna utifrån dess karaktär, fynd i form av keramik och flinta liksom analyserna av det osteologiska materialet, 14 C och makrofossil är att de härrör från en ordinär boplats, förvisso med inslag av bronsgjutning, som legat på platsen under flera hundra år. Alltså i det närmaste motsatsen till det förväntade resultatet som redovisades i undersökningsplanen då det planerades att undersöka ett kokgropsområde med oviss funktion. Men om man vid undersökningen inte hade påträffat lertäkterna, så hade tolkningen nog ändå kunnat ha blivit just så, vilket manar till eftertanke. Sedan 1990-talet har flera stora härdområden undersökts i Skåne (t.ex. Thörn 1993, Fendin 2005; Eliasson & Kishonti 2007). Härdområdena har på senare år varit föremål för en livlig diskussion, men trots denna och de många tolkningsförslag som genererats, kvarstår frågan om vad härdanläggningarna faktiskt använts till liksom härdområdenas samhällsmässiga betydelse. I Sverige dominerar uppfattningen att härdområdena var samlingsplatser där rituella handlingar ägt rum. Dessutom anser de flesta att flertalet härdanläggningar på dessa använts för matlagning, om än i en rituell kontext. Raimond Thörn utskilde bland härdområdena de reglerade. De av dessa som dessutom uppfyllde flera andra kriterier menade han var eldkultsplatser (Thörn 1993). Andra har förespråkat framförallt kultiska och rituella tolkningar även av oreglerade härdområden men också rent profana tolkningar förekommer. De som hävdar det senare anser att dessa först och främst bör ses som platser där man har tilllagat mat (Kaul 2002, s. 132 f). Maria Petersson sammankopplar dem med matlagnings- och viloplatser som återkommande besökts under betesdrift (Petersson 2006 s. 137).

18 16 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter En annan aspekt är att kokgropsområden inte enbart ska ses ur det rituella eller funktionella perspektivet. Henriksen, som gjort en genomgång av sex kokgropslokaliteter på Fyn, däribland Rönninge Sögård, fokuserar på hypotesen att kokgropsområdena är ett resultat av större sammankomster där förtärandet av mat kan ha varit ett integrerat inslag tillsammans med offerriter och religiösa ceremonier. Med Henriksens hypotes får de eventuella rituella handlingarna en underordnad ställning i förhållande till fornlämningskategorin. Kokgroparna är inte i första hand ett uttryck för rit utan främst för mellanmänskliga göranden och låtanden en syntes av rit och funktion. Enligt denna förklaringsmetod bör man kunna bortse från de rigida regler som formulerats för rituella härdområdens vara eller icke vara. Istället blir det intressant att diskutera de samhällsorganisatoriska sammanhang som härdområdena ingår i. Man kanske borde dra denna slutsats än längre och påstå att kokgrops/härdområdena ofta är en sekundär lämningskategori oavsett om de handlingar som bedrivits på platsen varit av sakral eller profan karaktär och det är inte alls säkert att den primära orsaken till att man vistats på platsen lämnat några spår för oss att upptäcka. Även en rumslig reglering av härd- eller kokgropar kan vara orsakade av fysiska faktorer som vi inte längre kan se. Nedgrävda kokgropar är en väldigt tydlig lämningstyp och ganska tålig mot tidens tand, t.ex. bortodlingseffekter, så sannolikt kan dessa ibland vara det enda som återstår på en plats. Oavsett vad man har utfört för handlingar så måste man äta under tiden. Referenser Andersson, M Rapport ATA. Arkeologisk utredning och slutundersökning. Skåne. Löddeköpinge sn. Löddeköpinge 14:7 m fl UV Syd rapport 1996:74. Aspeborg, H Verksamhetsområde Kronan. Härdområde, boplats, krigsskådeplats och romerskt silvermynt. Skåne, Landskona stad, Örja socken, Örja 30:2 RAÄ 38 och RAÄ 39. UV Rapport 2011:24. Björk, T Härdar på rad. Om spåren efter en kultplats från bronsåldern. Fornvännen 1998:2 Claesson, P Gravar och kokgropar vid Sunningesund. Arkeologiska undersökningar för motorvägen Lerbo-Torp. Del 2. Riksantikvarieämbetet och Bohusläns museum. Arkeologiska resultat. UV Väst Rapport 1998:3. Fendin, T Boplats och härdgropsområde från bronsåldern vid Glumslöv. Arkeologisk slutundersökning. Skåne, Glumslövs sn, Övra Glumslöv 10:5. Västkustbanan 3:3. Rapport UV Syd 1999:39. Green, F Öresundsförbindelsen, Västergård 18A-B. Malmö Kulturmiljö Rapport Nr. 33. Henriksen, M. B Bål i lange baner om brugen af kogegruber i yngre broncealder og ældre jernalder. Fynske minder Jacobsson, B Örja Väster. En boplats från romersk järnålder och ett härdområde från yngre bronsålder. Skåne, landskrona och Örja socknar, Örja 1:9 m.fl. Landskrona kommun, RAÄ 58 Landskrona och RAÄ 36 Örja. UV Syd Rapport 2010:17.

19 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter 17 Knarrström, A. & Olsson, M Boplats och Härdområde vid Bårslöv. Skåne, Välluv och Bårslöv socknar, väg 109. UV Syd Rapport 2000:61. Martens, J Kogegrupeområde med gravar og lertagningsgruber ved Säbyholm, Skåne, Säbyholm, vej 1156, Plads 1A:5. UV Syd Rapport 1999:58. Olsson, M. & Knarrström, A Hundratals kokgropar på kullen en plats för fest och rit i Bårslöv? Populär arkeologi nr 2, Svanberg, F Ett härdområde i Hofterup. Arkeologisk utredning och undersökning Skåne, Hofterups sn, Hofterup 3:14. UV Syd Rapport 1999:74. Thrane, H Hundredvis af energikilder fra yngre broncealder. Fynske minder 1974, Odense. Thörn, R Eldstadssystem fysiska spår av bronsålderskult. Ett försök att spåra kultplatser och kulturinfluenser. Seminarieuppsats, arkeologi. Lunds universitet. Thörn, R Rituella eldar. I: Religion från stenålder till medeltid. Red Engdahl, K. och Kaliff, A. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 19. Administrativa uppgifter SHMM:s dnr: (RAÄ:s dnr: ) Länsstyrelsens dnr: SHMM:s projektnr: A Intrasisprojekt: UV2014:13. Undersökningstid: april Exploateringsyta: 1500 kvadratmeter. Undersökt yta: 1380 kvadratmeter. Läge: Fastighetskartan, storblad 3C. Koordinatsystem: Sweref 99 TM. Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn: E N Höjdsystem: Rikets, RH Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 8 profilritningar i skala 1:20, samt 9 foton. Dokumentationshandlingarna lagras tillsammans med Intrasis-databasen. Fynd: F1 F58 förvaras på Arkeologerna, Statens historiska museer, Lund, i väntan på fyndfördelningsbeslut.

20 18 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Bilagor Bilaga 1. Keramikanalys Torbjörn Brorsson Keramik och bränd lera från Borstahusen 1:1, Landskrona stad, Skåne Tidigneolitikum, bronsålder, förromersk järnålder 2015

21 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter 19 Inledning Vid undersökningen i Borstahusen påträffades en relativt stor mängd keramik och bränd lera. Totalt framkom 427 keramikskärvor och dess vikt var 10,2 kg. Mängden bränd lera var betydligt mindre och det påträffades 73 g bränd lera som fördelats på 14 fragment i varierande storlek. Keramiken har fördelats på 41 fyndposter och den brända leran på fyra fyndposter. Vikten per keramikskärva var 24,0 g vilket är mycket högt, och det visar tydligt att man deponerat/slängt stora kärl, att skärvorna varit mycket stora samt att det inte skett någon större sekundär påverkan på platsen efter deponeringen. Från ett normalt keramikmaterial väger skärvorna generellt 5 10 g. Syftet med bearbetningen av keramiken och har dels varit att datera skärvorna och dels att identifiera likheter och skillnader inom platsen. Dessutom har keramikmaterialet jämförts med samtida keramik i södra Sverige. Den brända leran har primärt studerats utifrån dess funktion och i den mån det har varit möjligt har funktionen tolkats. Keramiken från förundersökningen har även studerats och kan man konstatera att materialet är mer eller mindre identiskt med keramiken från slutundersökningen. Registrering och bearbetning Registreringen har utförts i Intrasis och med hänsyn till frågeställning och platsens potential har en normal registrering utförts. Vid registreringen har följande variabler noterats; vikt, antal skärvor, kärldel, kärltyp, ytbehandling, dekor, skärvtjocklek, största bergartskorn i godset, magringstyp, skärvform samt en preliminär datering. Vid bearbetningen har det även noterats om det finns skärvor som tillhört samma kärl. Mynningarna har specialstuderats och anledningen till detta är att de mer än andra skärvor kan påvisa om de kommer från samma kärl eller ej. Mynningarna har dessutom ritats av och fotograferats. Viss tid har även lagts på att limma samman skärvor från samma kärl och anledningen har dels varit att rekonstruera kärlen och dels att försöka studera hur många kärl som deponerats i de olika kontexterna. Datering Med utgångspunkt i keramikens form, ytbehandling samt godssammansättning kan kärlen huvudsakligen dateras till bronsålder period III IV. Det finns det två mynningsskärvor (F26, F53) (plansch 2D) som kan vara tidig- eller mellanneolitiska samt en mynningsskärva (F30) (Pl. 2B) som möjligtvis är från förromersk järnålder. Trattbägarkultur I kokgrop A254 och i gropsystem A408 påträffades två mynningsskärvor (F26, F53) (plansch 2D) som kan klassificeras som trattbägare, med en trolig datering till tidigneolitikum. Dateringen bygger på mynningsskärvornas form samt avsaknaden av ornerad trattbägarkeramik på platsen. Man kan emellertid inte utesluta att skärvorna är mellanneolitiska. Kokgropen låg i den nordöstra delen av undersökningsområdet, medan gropsystemet var placerat i den nordvästra delen.

22 20 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Bronsålder, period III IV Kärlformer och kärltyper Endast två kärl har varit möjligt att rekonstruera i sin helhet (F19, F20) (fig. 1A; plansch 1A). Det ena kärlet påträffades i gropsystem A408 och det var 41 cm högt, rabbat ända upp till mynningen samt tunnformat med utåtböjt mynningsparti. Det var därmed ett mycket stort kärl och en stor del av keramiken i A408 tillhörde detta kärl. Ytterligare två stora keramikkärl (plansch 1B, 2A) (fig. 1C och D) i samma grop var av liknande form och de tre kärlen mätte mellan 18 och 34 cm i mynningsdiameter. Även i täktgropen A960 fanns ett större kärl (fig. 1B; plansch 1C) med samma form och detta hade en mynningsdiameter på 24 cm. De fyra kärlen i groparna A408 och A960 har en form som gör att de kan klassificeras enligt Rasmussen till fas 3a, och denna kärlform daterar hon till bronsålder period II fram till mellersta delen av period III (Rasmussen 1993:124 ff). Bland annat är det på boplatsen i Vadgård Nord på nordöstra Jylland som keramik av denna typ påträffats. I Vadgård Nord fanns flera typer av hus, en högrest, en anläggning som tolkats som något kultiskt samt en stor mängd olika typer av gropar. Kärlen i Borstahusen har emellertid daterats till bronsålder period III eller IV och det är inte ovanligt att dateringarna av skånsk keramik är något yngre än på Jylland. De fyra kärlen från Borstahusen liknar kärl som påträffats i Snårarp utanför Kristianstad (Svensson 2004). I Snårarp klassificerades kärlen som Grovt rabbade krukor vilket överensstämmer väl med keramiken från Borstahusen. I Snårarp var kärlen mellan 14 och 28 cm i mynningsdiameter och ett en del av kärlen hade knoppar under mynningen, vilket placerar både Snårarpskeramiken och Borstahusen i A-gruppen, som normalt dateras till period IV V (Björhem & Säfvestad 1993:48 ff). Man kan notera att de kärlprofiler som uppträdde på A-gruppens kärl på boplatsen i Fosie utanför Malmö överensstämmer väl med kärlen från Borstahusen. I sammanhanget är det viktigt att konstatera att Fosie-boplatsen dateras från bronsålder period IV, och troligtvis hade keramik från period III varit likartad med kärlen från period IV. De grova rabbade kärlen från Borstahusen har även likheter med keramikkärl från Övra Glumslöv 10:5 och Hilleshög 25:1 norr respektive nordöst om Landskrona (Stilborg 2005:fig. 3, fig. 19). Keramikmaterialen på dessa platser har daterats till yngre bronsålder och de har klassificerats som tillhörandes A-gruppen. Det andra kärlet från Borstahusen som varit möjligt att rekonstruera i sin helhet var en skål med ett öra (fig. 2; plansch 2E). Skålen fanns i grop A212 och det fanns skärvor från ytterligare en skål i lertäktsgrop A735, och de båda groparna låg i olika delar av undersökningsområdet. I Snårarp fanns en mycket stor mängd skålar och bland annat fanns det skålar av samma form (Svensson 2004:fig. 79) som den som påträffades i grop A212 i Borstahusen. De har benämnts för Skarpvinklade polerade skålar och dessa var inhemska. Man kan notera att skålar även påträffats på boplatserna i Övra Glumslöv 10:5 och i Hilleshög 25:1 (Stilborg 2005:fig. 3, fig. 19). Skärvor från flera keramikkoppar har påträffats i Borstahusen och de framkom i kokgropar A925 och A270, i täktgrop A960 samt i

23 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter 21 Fig. 1. Skärvor från Borstahusen. Keramiken har daterats till bronsålder period III IV. A) F19, F20. A408. B) F34. A960. C) F14. A408. D) F21. A408. avfallsgrop A287. Formen har inte kunnat bestämmas på kopparna från Borstahusen. Ytbehandling Keramiken från Borstahusen var antingen glättad eller rabbad. Glättningen innebär att den obrända och fuktiga kärlytan ströks av med en våt hand eller en trasa och en förhållandevis jämn yta kunde åstadkommas. Sammanlagt var 76 skärvor från perioden glättade och de framkom i flera olika kontexter. De glättade kärlen var dels ordinära hushållskärl och det fanns även skärvor som tillhört skålar och keramikkoppar. Flertalet av skärvorna från Borstahusen var emellertid rabbade (fig. 1), och av de 424 skärvorna som daterats till bronsålder var 348 rabbade. Denna ytbehandling förekom under bronsålder och äldre förromersk järnålder, men rabbningen var mycket grov och troligtvis var kärlen från äldre eller mellersta bronsålder. Flera av de grövre kärlen hade diagonal fingerdragen rabbning, vilken inte skall förväxlas med Otterbötekeramik, där rabbningen var dekorativt ordnad i mönster, utan rabbningen på keramiken från Borstahusen hade sannolikt en mera funktionelle betydelse. Man kan vidare notera att rabbningen gick ända upp till mynningskanten och detta har klassificerats som tillhörandes A-gruppen, med en datering till bronsålder period IV V (Björhem & Säfvestad 1993:48 ff). I Borstahusen framkom den rabbade keramiken i flera olika gropar och i majoriteten av dessa fanns även glättad keramik. Lägst andel rabbad keramik fanns

24 22 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Fig. 2. Del av en skål, F38, som påträffades i grop A212 i den nordöstra delen av undersökningsområdet. i undersökningsområdets nordöstra del, där det bland annat fanns flera kokgropar. Dekor Under bronsålder var ornering på keramiken ovanligt. Keramiken från Borstahusen utgör inget undantag från detta, och den enda dekortypen som identifierats på keramikkärlen vid slutundersökningen var knoppar i den grova rabbningen. Knopparna var placerade ett fåtal centimetrar från mynningskanten, vilket utgör ett av A-gruppens ledelement. Vid förundersökningen påträffades det tre skärvor med krysskraffering (F32, A676) (fig. 3). Skärvorna har tillhört ett och samma kärl och dekoren är relativt ovanlig i Skåne, men fynd av denna dekortyp har gjorts på bland annat i Snårarp utanför Kristianstad (Svensson 2004:fig. 89). Liknande dekor har även noterats på keramiken från Hallunda i Södermanland (Jaanusson 1981:117), men dekoren är inte identiska med keramiken från Borstahusen. Kärlstorlek och skärvtjocklek En viktig fråga till keramikstudien är att försöka besvara om vanlig boplatskeramik deponerats på platsen eller om materialet har en annan karaktär. Det vore givetvis bäst om det fanns hela att kärl att studera, men det har endast varit möjligt att rekonstruera två kärl i sin helhet. Det enda sättet att få en uppfattning om kärlstorlekarna i Borstahusen har varit skärvtjockleken. Normalt kan man antaga att små kärl, som inte primärt skulle användas i hushållen hade skärvtjocklekar på upp till 6 mm, kokkärlen hade mellan 6 och 10 mm, medan de grövsta kärlen, de som överstiger 10 mm var mera lämpliga som förrådskärl. I gruppen med de små kärlen återfinns även de kärl som klassificeras som finkeramik och koppar.

25 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter 23 Fig. 3. Delar från ett keramikkärl som ornerats med krysskraffering. Skärvorna påträffades vid förundersökningen. Skärvtjockleken har uppmätts på sammanlagt 18 skärvor och medelvärdet var 8,0 mm. Det fanns skärvor mellan 5 och 11 mm i skärvtjocklek och materialet innehöll därmed kärl av olika storlekar. De tunnväggigaste (< 6 mm) skärvorna fanns i tre kokgropar; A201, A270 och A903, i avfallsgrop A287 samt i täktgrop A960. Det innebär att det fanns en viss spridning av denna typ av keramik, som sannolikt utgjordes av koppar eller möjligtvis av skålar. Skärvorna med största skärvtjocklek (> 10 mm) fanns i kokgroparna A270 och A868 samt i gropsystemen A408 och A960. Man kan därmed konstatera att man deponerat/slängt tunnväggig och tjockväggig keramik i samma kokgrop och gropsystem och detta bör betyda att materialet i första hand är ett avfallsmaterial. Man kan vidare notera att den stora keramikmängden i gropsystemet A408 var förhållandevis homogen och utgjordes sannolikt av ett fåtal kärl. Mynningsdiametern har varit möjlig att rekonstruera på fem kärl, varav fyra var större förvaringskärl (fig. 1; plansch 1A C, 2A) och ett var en skål (fig. 2; plansch 2E). Skålen mätte 20 cm i mynningsdiameter, medan kärlen var stora; 18 cm, 22 cm, 24 cm samt 34 cm. De stora kärlen påträffades i de stora groparna A408 och A960 medan skålen fanns i grop A212. Kärlgods Genom att studera kärlgodset kan bland annat hantverkstradition och kärlfunktionen delvis bestämmas. Grunden för kärlfunktionen är att ett grovt gods var mera lämpligt för upprepade bränningar och därmed skulle dessa i första hand kunnat fungera som kokkärl. Finkeramiken var fint magrad och hade största bergartskorn på under 1,5 mm. Vid bearbetningen har därför en okulär bedömning av magringstyp skett samt det största mineralkornet i godsen har uppmätts med skjutmått, vilket skett på 20 skärvor. Hela materialet

26 24 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter kan fördelas i kornstorlekar inom intervallet 1,2 till 4,8 mm. Medelvärdet på det största kornet i kärlgodsen 2,7 mm, vilket är ganska normalt. Det fanns ingen relation mellan största korn i skärvorna och en specifik kontext, dvs. man har ej deponerat/slängt keramik av ett specifikt gods i en typ av anläggning. Den okulära bedömningen visar att det vanligaste keramikgodset i keramiken på Borstahusen var en lera som magrats med krossad bergart. Av de 20 studerade skärvorna hade 14 skärvor denna typ av gods, och detta var den vanligaste under hela förhistorien. Kärlen kunde ha använts som antingen kok- eller förvaringskärl och den krossade bergarten i godset var oftast en lokal granit. Denna bergart var enkel att krossa med händerna och det är mycket troligt att man använde sig av skörbrända stenar som redan varit utsatta för hetta och som var finkorniga och därmed enkla att krossa. Ett mindre antal, sex stycken skärvor, hade ett fint gods bestående av en sandmagrad eller naturligt magrad lera. Dessa kärl bör i första hand ha använts som finkärl och de var inte vidare lämpliga som kokkärl. Skärvorna påträffades i flera olika typer av gropar och man kan konstatera att skärvorna (F24, F25) i gropsystem A408 kan ha tillhört två skålar. Den övriga keramiken som var framställd av en lera som magrats med sand eller som bestod av en naturligt magrad grov lera kan däremot ha tillhört keramikkoppar. Denna keramik fanns i grop A212, gropsystem A960, avfallsgrop A287 samt i kokgrop A925. I kokgrop A270 fanns fem skärvor (F42) som bestod av en lera som magrats med krossad bergart och utifrån kärlformen har dessa tolkats tillhört en kopp. En liknande mynningsskärva som F42 har även påträffats på kv. Holländaren i Landskrona och denna har daterats till slutet av bronsåldern (Strömberg 1954:fig. 11). Kärlfunktion En viktig fråga till keramiken är att försöka tolka om kärlen använts och i så fall till vad. Kärlgodset i kombination med skärvtjockleken antyder att keramikmaterialet användes till olika funktion, såsom finkeramik, mellanstora hushållskärl samt några större förrådskärl. Keramikmaterialet förefaller vara ett ordinärt boplatsmaterial från mellersta delen av bronsåldern eller möjligtvis något tidigare. Det har inte påträffats någon sintrad eller smält keramik inom undersökningsytan, vilket tyder på att keramiken inte varit i kontakt med något metallhantverk. Man kan vidare notera att några silkärl inte påträffats. Det stora keramikmaterialet i gropsystem A408 utgörs av ett antal mellanstora och stora kok- eller förrådskärl. I gropen fanns bland annat ett stort kärl som bör ha vägt minst 6 7 kg och en stor del av skärvorna i gropen kom från detta kärl (fig. 1A; plansch 1A). Något om deponeringen Fyndomständigheterna för keramikmaterialet från Borstahusen är delvis helt annorlunda mot en vanlig västskånsk boplats. Några skärvor i härdar eller i stolphål har inte påträffats utan all keramik fanns i olika typer av gropar och denna keramik förefaller vara slängd som avfallsmaterial. Som redan noterats fanns det skärvor från ett fåtal stora kärl i grop A408. Den totala mängden keramik från hela undersökningen var 10,2 kg varav 8,4 kg påträffades i grop A408. Av den mängden till-

27 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter 25 hörde kanske 90 % tre olika kärl och utav dessa var ett mycket stort, det var 41 cm högt (fig. 1A; plansch 1A). Keramiken i denna grop samt i den andra stora gropen A960 (840 g keramik) utgjorde därmed en betydande del av den totala fyndmängden och skärvorna har sannolikt slängts som avfall och den fanns inte skärvor från hela kärl, utan det saknades bitar. De stora förrådskärlen har sannolikt slängts som avfall, men frågan är hur de finare kopparna och skålarna deponerats. I grop A212 påträffades så mycket från en skål att den var möjlig att rekonstruera och mynningsskärvor från keramikkoppar fanns i kokgropar i den nordöstra delen av undersökningsområdet, där även grop A212 låg. Detta område innehöll skärvor från flera koppar men det fanns även en lägre andel rabbad keramik här och det är tydligt att det nordöstra området hade en annorlunda funktion än de övriga områdena. Möjligtvis var matlagning som var det viktiga i detta område. I området kring grop A408 och det i söder, kring A960 var den primära funktionen sannolikt att hämta lera och därefter har man slängt skärvor från större kärl i groparna. Däremot kan grop A925, med fynd av skärvor från en kopp ha använts i samband med matlagning. Man kan konstatera att keramikmaterialet från perioden har betydande likheter med keramik från boplatserna i Övra Glumslöv 10:5 och Hilleshög 25:1 utanför Landskrona (Stilborg 2005). Framför allt Övra Glumslöv uppvisar betydande likheter med fynd av en mycket stor mängd keramik i stora gropar samt fynd av degelefragment. Förromersk järnålder En skärva (F30) i gropsystem A408 har bedömts vara från förromersk järnålder (plansch 2B). Dateringen är osäker eftersom att det inte finns något annat i keramikmaterialet som påvisar material från denna tid, men mynningsformen påminner om keramikkoppar från mellersta och yngre delen av förromersk järnålder. Skärvan, F30 från gropsystem A408 har tydliga likheter med keramik från kv. Holländaren i Landskrona (Strömberg 1954:fig. 11) och likheter har även annan skärva (F42) från en kopp i kokgrop A270. Det är emellertid viktigt att notera att keramikmaterialet från kv. Holländaren avviker från flertalet av skärvorna från Borstahusen. Det fanns exempelvis en stor andel glättad keramik på kv. Holländaren och kärlformerna antyder en datering till mycket sen bronsålder eller möjligtvis äldsta förromersk järnålder. Bränd lera från Borstahusen Den totala mängden bränd lera från slutundersökningen var endast 100 g. Leran var mycket grov och bitarna var relativt stora och antalet har beräknats till 15 st, vilket är 6,7 g per bit bränd lera. Lerpackning Det mesta av leran har troligtvis använts som någon form av lerpackning där värmen nått cirka ºC, vilket det gör i en normal härd eller i en brasa. Det finns inga spår efter något organiskt material och därmed är det mindre troligt att leran använts som lerklining. Den brända leran som bedömts vara lerpackning framkom i kokgroparna A532 och A925, samt i gropsystem A408 och i täktgrop A960.

28 26 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Plansch 1. Keramik från Borstahusen. A: F19, 20. B: F21. C: F33, 34. Skala 1:3.

29 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter 27 Plansch 2. Keramik från Borstahusen. A: F14. B: F30. C: F42. D:F53. E: F38. Skala 1:3. Degel I täktgrop A960 påträffades delar av en större degel (fig. 4). Biten var delvis smält och den hade en röd beläggning som sannolikt härrör från en kopparsmälta. Degeln var sannolikt oval till formen och den har ett typiskt utseende för deglar från bronsåldern. Täktgropen låg i södra delen av undersökningsområdet och keramiken i gropen bestod av ett stort antal skärvor från ett rabbat kärl som daterats till bronsålder period III, eller möjligtvis period IV. Analyser i form av ICP-analyser har utförts på insidan av degeln och analyserna visade att fem grundämnen avvek markant från vanliga råleror (tabell 1). Kopparhalten (Cu) var mer än 50 gånger så hög som det normala och tenn (Sn) var mer än 100 gånger så hög. Detta innebär att man smält någon form av kopparlegering i degeln. Vidare kan man notera att fosforhalten (P) var mycket hög, vilket kan ha inneburit att man använt ben som flussmedel i processen. Blyhalten (Pb) var också mycket hög vilket sannolikt är kopplat till legeringen. Slutligen kan man notera att halten antimon (Sb) också var mycket hög. Antimon användes för att göra olika legeringar hårdare. Därmed bekräftar ICP-analysen den arkeologiska tolkningen, men man kan notera att kopparlegeringen inte innehållit någon zink.

30 28 En aktivitetsyta från bronsålder Kokgropar vid lertäkter Fig. 4. Degel från täktgrop A960. Tabell 1. ICP-analys av en förmodad degel från Borstahusen samt tre referensprover rålera från Maxlab. utanför Lund. Ämnen som avviker är markerade med rött. Analysen har utförts av OMAC-laboratories, Galway, Irland. Lokal Ag Al As Ba Be Bi Ca Cd Ce Co Cr Cu Fe Ga Ge K La Li Mg Mn Mo Na ppm % ppm ppm ppm ppm % ppm ppm ppm ppm ppm % ppm ppm % ppm ppm % ppm ppm % Borstahusen 3,5 7,25 11, ,83 0,48 1,26 0,08 106,5 14,7 3, , ,22 3,28 54,8 31,4 0, ,49 2,5 Maxlab, Lund <.5 7,63 < <5 0,78 < , , , <1 0,55 Maxlab, Lund <.5 6,26 < <5 0,65 < , , ,9 362 <1 0,53 Maxlab, Lund <.5 5,38 < <5 0,52 < ,03 15 <2 1, , <1 0,55 Lokal Nb Ni P Pb Rb S Sb Sc Se Sn Sr Ta Te Th Ti Tl U V W Y Zn Zr ppm ppm ppm ppm ppm % ppm ppm ppm ppm ppm ppm ppm ppm % ppm ppm ppm ppm ppm ppm ppm Borstahusen 19,6 64, ,5 < ,2 9, ,9 < ,4 0,335 0,78 4,3 45 1,1 29, ,8 Maxlab, Lund , <.01 <5 15 <10 <5 104 <2 <5 15 0,436 <5 <5 125 < Maxlab, Lund , <.01 <5 11 <10 <5 90 <2 <5 12 0,342 <5 <5 92 < Maxlab, Lund , <.01 <5 9 <10 <5 83 <2 <5 9 0,283 <5 <5 67 <