Papua Nya Guinea är rikt på vattendrag och har vidsträckta deltan vid de större flodmynningarna, särskilt vid floderna Fly och Purari.

Transkript

1 Papua Nya Guinea I Papua Nya Guinea finns hundratals olika kulturer och språk. De har vuxit fram isolerade från varandra som en följd av landets oländiga terräng. Bilden av Papua Nya Guinea som en naturskön söderhavsidyll har under senare år solkats av växande brottslighet och sociala problem. Politiken präglas av etniska och regionala särintressen och instabila regeringar. Geografi Papua Nya Guinea ligger norr om Australien i Stilla havet och är till ytan något större än Sverige. Landet är beläget på östra halvan av ön Nya Guinea, vars västra del tillhör Indonesien. Inom landets gränser finns omkring 600 öar, fördelade på fem större ögrupper. De flesta öarna är mycket små. Störst och viktigast är New Britain, New Ireland och Manus i Bismarckarkipelagen samt Bougainville, som politiskt tillhör Papua Nya Guinea men geografiskt angränsar till grannlandet Salomonöarna. Ett bergsmassiv löper i öst-västlig riktning genom det inre av Nya Guinea. Dess högsta toppar når över meters höjd. Längs nordkusten samt på vissa öar i Bismarckarkipelagen och i Salomonhavet finns aktiva vulkaner. Jordbävningar förekommer och följs ibland av tsunamier (jättelika havsvågor). Norr om bergen på Nya Guinea ligger en relativt smal kustslätt, medan öns södra delar till största delen består av sumpigt lågland med tropisk regnskog och mangrovesnår. Två tredjedelar av landets yta täcks av skog med ett rikt växt- och djurliv, bland annat ett stort antal arter av paradisfåglar. Papua Nya Guinea är rikt på vattendrag och har vidsträckta deltan vid de större flodmynningarna, särskilt vid floderna Fly och Purari. 1/39

2 Yta km2 (2017) Tid svensk +9 timmar Angränsande land/länder Indonesien Huvudstad med antal invånare Port Moresby (FN-uppskattning 2015) Övriga större städer Lae ca (folkräkning 2011) Högsta berg Mount Wilhelm (4 509 m ö h) Viktiga floder Fly, Purari, Sepik Klimat Papua Nya Guinea ligger i den tropiska klimatzonen, men till följd av stora höjdskillnader varierar klimat och växtlighet stort mellan olika delar av landet. Vid kusterna och i låglandet är klimatet hett och fuktigt året om. I höglandet är det svalare, och på höjder över meter är nattfrost vanligt. Dagtemperaturen i låglandet överskrider ofta 30 grader, medan den håller sig runt 22 grader eller något mer i höglandet. Det är små skillnader i temperatur över året. Med undantag för området runt huvudstaden Port Moresby, som i huvudsak är regnfattigt, får Papua Nya Guinea rikligt med nederbörd hela året. Mest regnar det under monsunperioden från november till april då kraftiga oväder och cykloner drar in från nordväst, ofta med översvämningar och jordskred som följd. Från maj till oktober blåser sydöstmonsunen. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn 2/39

3 Port Moresby 26 C (juli), 28 C (dec) Medelnederbörd/år Port Moresby mm, Lae mm Befolkning och språk Papua Nya Guinea präglas av en stor etnisk och kulturell mångfald med närmare ett tusental olika folk- och språkgrupper. Befolkningsökningen är en av de snabbaste i Oceanien och det finns en oro över den höga tillväxttakten och de konsekvenser denna har för miljö och sociala förhållanden. FN uppskattade befolkningen till drygt 7,9 miljoner i mitten av Mer än hälften av invånarna är under 25 år. De två största folkgrupperna är papuaner, som främst bor i inlandet och på de större öarna, och melanesier, som framför allt bor vid kusterna och på mindre öar. Längst österut lever mikronesier. Denna indelning bygger i huvudsak på språklig grund. Papuanerna talar papuaspråk, medan melanesier och mikronesier talar austronesiska språk. I landet finns också små inflyttade minoriteter, bland andra australier av europeiskt ursprung och kineser. De många lokala kulturerna har utvecklats isolerade från varandra till följd av Papua Nya Guineas oländiga terräng. Stora områden i det inre av landet är glest befolkade, medan vissa floddalar och kustområden är tättbefolkade. Ännu en tid efter andra världskriget levde folkgrupper i de centrala bergen och i sumpmarkerna kring de stora floderna nästan helt avskärmade från yttervärlden. Strider är vanliga mellan olika grupper, och klanfejder och blodshämnd kräver fortfarande dödsoffer på senare år med moderna skjutvapen. På ön Bougainville är majoriteten av invånarna melanesier med starka historiska och etniska band till grannlandet Salomonöarna. Bougainville ligger betydligt närmare Salomonöarna än den papuanska huvudstaden Port Moresby. Bougainville har ett visst mått av självstyre och på ön finns en stark självständighetsrörelse (se Politiskt system). Det finns mellan 800 och 900 språk i landet, varav de flesta är papuaspråk. Störst är enga, som dominerar helt i Engaprovinsen och talas av omkring människor. Andra papuaspråk talas bara i några få byar medan en del är på väg att dö ut. Därutöver finns ett stort antal austronesiska språk, som talas av runt en sjättedel av befolkningen, främst längs kusten och på öarna. Majoriteten av invånarna är flerspråkiga. Ett par hundra lokala språk har sedan 1950-talet blivit skriftspråk, främst genom bibelöversättares försorg. Vid kontakter mellan olika folkgrupper används blandspråk. Dessa uppstod som enkla så kallade pidginspråk och utvecklades därefter vidare. Två av dem har numera officiell status, tok pisin ( talk pidgin ) och hiri motu. Vanligast är tok pisin, som är modersmål för ett stort antal invånare, medan många andra använder det som andraspråk. Tok pisin bygger främst på engelska och utvecklades under 1800-talet i kontakter mellan europeiska och kinesiska affärsmän, plantageägare och lokalbefolkning. Hiri motu, som används i södra Papua Nya Guinea, uppstod ur ett austronesiskt språk och utvecklades inom landets etniskt blandade polisstyrkor. Även engelska är officiellt språk. Det används av myndigheter, i skolor och inom näringslivet och talas främst i de större städerna. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK 3/39

4 Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 16,5 (2014) Andel invånare i städerna 13,0 procent (2016) Nativitet/födelsetal 27,9 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 7,7 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 2,1 procent (2014) Fertilitetsgrad 3,8 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 49,0 procent (2014) Förväntad livslängd 65 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 68 år (2015) Förväntad livslängd för män 63 år (2015) Folkgrupper stor majoritet av papuaner; melanesier är största minoritet; små grupper av mikronesiskt, kinesiskt och europeiskt ursprung Språk tok pisin, engelska och hiri motu är officiella språk; därutöver talas mellan 800 och 900 lokala språk Religion Papua Nya Guinea har sedan 1800-talet lockat många kristna missionärer. Nio av tio papuaner tillhör numera något av de många kristna samfunden i landet. Ändå har traditionella, inhemska religioner behållit en stark ställning. Islam är på uppgång. Drygt två av tre kristna tillhör protestantiska kyrkor och knappt en tredjedel är katoliker. Sedan millennieskiftet har många medlemmar lämnat de traditionella samfunden och istället blivit pingstvänner eller sjundedagsadventister. En del kristna har också konverterat till islam, då de anser att kristendomen står för kolonisering och förtryck. Den lilla gruppen muslimer har vuxit snabbt under senare år, vilket har lett till spänningar i samhället. Landets många inhemska religioner lever i hög grad kvar, inte minst bland många kristna. Oftast dyrkas förfädernas andar, som anses kunna påverka naturens krafter, ge ett drägligt liv och en god hälsa. Offer till andarna är vanliga, liksom magiska riter inom såväl jordbruk som fiske och vid födelse, bröllop och död. Den materiella och andliga världen uppfattas som en enhet, och gränsen mellan liv och död är flytande. Den dödes ande, som tros leva vidare, anvisas en boning i till exempel en skulptur eller i ett utsmyckat kranium. Främst dyrkas manliga förfäder, eftersom det traditionellt har varit män som kämpat för mark och naturresurser. 4/39

5 Många folkgrupper betraktar människor och djur som likar. Gruppen har ofta ett totemdjur, som den anser sig vara släkt med. Exempelvis ser latmulfolket krokodilerna som sina anfäder. Rituell kannibalism var förr vanlig bland åtskilliga folkslag. Än idag förekommer blodshämnd och mord i samband med svart magi. Så kallade cargokulter (efter det engelska ordet cargo för fartygs- och flygplanslast) uppstod under andra världskriget på många håll i den melanesiska övärlden, däribland på ön Nya Guinea. Anhängarna till cargokulterna trodde att de ting som den vite mannen förde med sig, till exempel flygplan och radioapparater, var övernaturliga och kom från döda förfäder. Med hjälp av riter skulle denna cargo komma kultens anhängare till del. Rester av cargokulter existerar fortfarande. Utbildning Barnen i Papua Nya Guinea börjar den sexåriga grundskolan vid sju års ålder. Skolgången är sedan 2012 avgiftsfri men inte obligatorisk. Det råder stor brist på skolbyggnader, lärare och läromedel. Regeringen kunde 2012 avskaffa avgifterna i grundskolan bland annat tack vare inkomster från gasproduktion (se vidare Naturtillgångar och energi). Samtidigt sänktes avgifterna i det sexåriga påbyggnadsstadiet. Skolavgifterna var tidigare ett stort hinder för många fattiga familjer att kunna sända barnen i skolan. Endast omkring hälften av alla pojkar, och ännu färre flickor, börjar skolan och bara vart tredje barn går klart grundskolan. Bristen på lokaler, lärare och undervisningsmaterial är stor. Regeringen ökade 2013 budgetanslagen till skolan med 50 procent för att kunna bygga fler lokaler och utbilda fler lärare, men utbildningsbudgeten har därefter minskat. Regeringens mål är att införa obligatorisk nioårig skolplikt till år Enligt en ny läroplan ska barnen i de första årskurserna undervisas på modersmålet. I de högre årskurserna övergår undervisningen gradvis till engelska. Idag sker undervisningen oftast på engelska, men det har blivit vanligare att använda modersmålet under de första skolåren, då barnen lär sig läsa. Det finns många privata skolor, varav en stor del drivs av kyrkor och missioner. I landet finns sju universitet; några är statsunderstödda, andra är privata eller har religiös anknytning. Ledande är det 1965 grundade University of Papua New Guinea utanför huvudstaden Port Moresby och University of Technology i staden Lae. Det finns också lärarhögskolor, teknik- och yrkesskolor samt en jordbrukshögskola på ön New Britain. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 85,6 procent (2012) Antal elever per lärare i grundskolan 36,2 (2001) Läs- och skrivkunnighet 62,9 procent (2012) Kostnader för utbildning i andel av BNP 7,4 procent (1977) Kultur 5/39

6 Papua Nya Guineas stora etniska och kulturella mångfald har skapat talrika traditionella konstyttringar. Dessa var ursprungligen en del av vardagslivet, ofta kopplade till magiska riter och religiösa ceremonier. Det gäller till exempel utsmyckningen av hus, som andehusen Haus Tambaran i Sepikområdet, eller dekorationerna på ceremoniella yxor i höglandet. Sinnrika träsniderier, ansiktsmasker, ansiktsmålningar och huvudprydnader är andra exempel. Numera lever dessa konstarter bland annat vidare som kommersiella verksamheter för turister. En av de främsta kulturella attraktionerna är singsing, ett uppträdande med sång, musik och dans i grupp. Highlands Show samlar regelbundet tusentals traditionellt dekorerade krigare från olika folkgrupper. Landets mest kände musiker är troligen Blasius To Una, gitarrist, kompositör och författare av texter till såväl psalmer och mässor som ballader och satiriska visor. De flesta kulturer i landet har en rik muntlig tradition av berättelser, nedärvda sedan generationer tillbaka. Den skrivna litteraturen är relativt ung och föddes först på 1960-talet. Under senare decennier har mycket av den muntliga traditionen nedtecknats gav Albert Maori Kiki ut sin självbiografi Tiotusen år i ett liv (på svenska 1975), som var den första boken författad av en papuan. Den första romanen utkom 1970, The Crocodile, skriven av Vincent Eri. Poeten Nora Vagi Brash är Papua Nya Guineas första kvinnliga dramatiker. En annan känd författare är Steven Winduo. Massmedier Papua Nya Guineas författning garanterar press- och yttrandefrihet, men regeringen har ibland försökt stoppa kritisk rapportering och journalister har utsatts för hot efter att ha avslöjat korruption. Det har också förekommit att de misshandlats av polis och militär. Massmedierna är mångsidiga och aktiva och åtnjuter relativ frihet. Enligt organisationen Reportrar utan gränser förbättrades pressfriheten något i Papua Nya Guinea under 2017 jämfört med året innan (plats 51 av 180), men journalister har ändå utsatts för våld från polisen då de rapporterat från demonstrationer eller för hotelser från myndighetspersoner de skrivit kritiskt om. Det finns ett stort antal tidningar och tidskrifter, som ges ut av myndigheter, organisationer eller kyrkor. Många skrifter har lokal spridning med små upplagor. Det finns två nationella dagstidningar, The National och Post- Courier. Båda är engelskspråkiga och utkommer i huvudstaden Port Moresby. Veckotidningen Wantok Niuspepa ( Newspaper ) trycks på tok pisin. Radion spelar en viktig roll som informationsförmedlare. Den nationella radion sänder på engelska, tok pisin och ett 30-tal andra språk. Landets nationella TV-bolag National Television Service (NTS) startade 2008 och har en kanal (Kundu 2). EM TV är en kommersiell station ägd av Fiji Television, som sänder i Papua Nya Guinea. Det finns också ett par satellitkanaler och här och där kan man se sändningar från Australien. TVsändningar kan dock fortfarande främst ses i de större städerna. Internet är också det framför allt tillgängligt i de större städerna och friheten på nätet är god. Närmare 12 procent av befolkningen hade tillgång till internet 2016 och antalet växer stadigt. Mobiltelefoner är vanliga och sociala medier används flitigt. 6/39

7 FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 25,9 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 44,9 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 9,4 (2014) Äldre historia De första människorna som kom till ön Nya Guinea anses ha vandrat in från Asiens fastland via Indonesien för minst år sedan. Omkring f Kr beboddes ön av kringvandrande jägarfolk men så småningom utvecklades även en jordbrukskultur. Området var känt bland asiatiska sjöfarare och äventyrare långt innan portugisen Jorge de Meneses som första namngivna europé kom till ön Det var de Meneses som låg bakom namnet Papua, vilket härrör från ett malajiskt ord för "krullhårig man" fick ön namnet Nya Guinea av spanjoren De Retes, som tyckte att människorna påminde om dem han sett på Guineakusten i Afrika. Under och 1700-talen besöktes området av en rad europeiska sjöfarare, som gav sina namn åt sund, städer, öar med mera. Några exempel är spanjoren Torres, engelsmannen Moresby och fransmannen Bougainville. Från 1767 gjorde britterna anspråk på flera öar utanför östra Nya Guinea och 1828 lade holländarna beslag på västra delen av ön. Nordöstra Nya Guinea gjordes 1884 till ett tyskt protektorat av rikskanslern Otto von Bismarck och ett tyskt handelskompani började exploatera områdets råvaror. Britterna svarade samma år med att göra sydöstra Nya Guinea till ett brittiskt protektorat. Gränserna lades fast två år senare. Ön Bougainville var fram till 1899 en del av Salomonöarna men inlemmades då i Tyska Nya Guinea blev Brittiska Nya Guinea formellt australiskt under namnet Papuaterritoriet. I samband med första världskriget invaderade och övertog Australien även det tyska protektoratet. Under andra världskriget ockuperade japanerna 1942 nordkusten och öarna i Bismarckarkipelagen, men de drevs bort i en offensiv som blev inledningen till de allierades slutliga seger i Stillahavskriget. Modern historia Efter andra världskriget fick Australien 1946 FN:s uppdrag att förvalta det så kallade mandatområdet Papua och Nya Guinea. Fem år senare inrättades ett lagstiftande organ hölls det första allmänna valet. Trots protester från lokala markägare anlade ett australiskt bolag på 1960-talet en av världens största koppargruvor, Panguna, på ön Bougainville. Motståndet mot exploateringen kvästes med hjälp av kravallpolis, tårgas och massgripanden. Kopparbrytningen kunde inledas 1972 och kom att bli kolonins viktigaste inkomstkälla. I Australien fanns vid denna tid planer på att göra Papua och Nya Guinea till en australisk delstat, men FN verkade för att området skulle bli självständigt och det fanns även en australisk opinion för detta. Sedan Arbetarpartiet tagit makten i Australien fick territoriet självstyre 1973 och självständighet /39

8 Vid självständigheten styrdes landet av Michael Somare och Pangupartiet (PP) i koalition med bland annat Folkets framstegsparti (PPP). Av kolonialmakten hade Somareregeringen ärvt en starkt centraliserad statsförvaltning, men befolkningen var etniskt splittrad och den nationella medvetenheten var svag. Inbördeskrig på Bougainville Bougainville, som av Australien hade nekats hålla en folkomröstning om självstyre, krävde nu full självständighet från Papua Nya Guinea. Efter hårda förhandlingar blev ön en självstyrande provins Därefter infördes successivt självstyre även i landets övriga provinser. Självstyret inskränktes dock 1983 och flera provinsregeringar avsattes efter anklagelser om maktmissbruk och ekonomisk vanskötsel. En politiskt instabil period följde med misstroendeförklaringar i parlamentet och täta regeringsskiften. Bougainvilles krav på självständighet och protesterna mot gruvbrytningen där ledde 1988 till en akut kris, sedan lokala markägare krävt åtgärder mot den miljöförstöring som gruvdriften orsakade. Det australiska gruvbolaget ignorerade kraven, varpå sabotage följde och gruvan stängdes. När polisen öppnade eld mot sabotörerna bildades Bougainvilles revolutionära armé (BRA), som inledde en väpnad kamp för självständighet infördes undantagstillstånd på ön och papuanska soldater sändes dit. Striderna mellan regeringssoldaterna och BRA krävde många dödsoffer och regeringen satte 1990 ön i ekonomisk blockad. BRA svarade med att ensidigt utropa självständighet för Bougainville. Eldupphör slöts 1994 men avtalet bröts av BRA. I ett försök att få ett slut på kriget hyrde regeringen 1997 i hemlighet in sydafrikanska legosoldater och köpte attackhelikoptrar. När detta avslöjades utbröt upplopp och premiärminister Julius Chan tvingades avgå. Tusentals döda i strider En utredning friade Chan från anklagelser om korruption och han återkom tillfälligt som regeringschef. Men i valet sommaren 1997 röstades Chan och halva hans regering bort från parlamentet. Bill Skate från Folkets nationella kongress (PNC) bildade då en koalitionsregering. Maktskiftet banade väg för nya förhandlingar i Bougainvillekonflikten och vapenvila ingicks Kriget och regeringens blockad mot ön beräknades vid den tidpunkten ha krävt uppemot människors liv. Långt fler hade drivits på flykt och öns ekonomi hade lagts i spillror. Samma år splittrades Bill Skates regering. Mekere Morauta, ledare för Folkets demokratiska rörelse (PDM), bildade en ny regeringskoalition. I syfte att skapa politisk stabilitet drev Morauta igenom ett förbud mot att folkvalda bytte parti under pågående mandatperiod. Landets svåra ekonomiska problem tvingade 2001 regeringen till stora besparingar, bland annat skulle försvaret halveras. Det ledde till myteri bland soldaterna och regeringen tvingades backa. När studenter och fackföreningar protesterade mot andra nedskärningar öppnade kravallpolis eld och tre studenter dödades och flera sårades. Bougainville får självstyre 2001 ingicks ett fredsavtal om Bougainville. Samma år utbröt etniska strider i Södra höglandsprovinsen. En brotts- och våldsvåg följde och parlamentsvalet 2002 kännetecknades av oroligheter med en rad dödsoffer som följd. 8/39

9 I valet segrade Nationella alliansen (NA), som tillsammans med sex andra partier och en rad oberoende ledamöter bildade regering. NA hade bildats av Michael Somare, som brutit sig ur PP Somare blev nu premiärminister för tredje gången. Trots att hans regeringstid kom att präglas av politiska konflikter lyckades han under mandatperioden som första regeringschef sitta en hel mandatperiod ut fick Bougainville omfattande självstyre (se Politiskt system). Ett år senare infördes undantagstillstånd i Södra högländerna, där provinsregeringen upplöstes. Federala trupper försökte återställa lag och ordning men hade begränsad framgång. Inför parlamentsvalet 2007 kämpade valkommissionen med att rensa röstlängderna från mängder av falska namn. Över en miljon spökväljare togs bort, men enligt organisationen Transparency International var de fyra miljoner namn som fanns kvar ändå minst en miljon för många. Politisk turbulens Valen tog flera veckor att genomföra, eftersom funktionärer och poliser måste förflytta sig mellan valdistrikt i väglösa områden. Kraftiga regn bidrog till att ytterligare försena processen. Trots inslag av oroligheter och våld gick valet lugnare till än NA vann valet, och genom att rekrytera oberoende ledamöter och samarbeta med en rad småpartier kunde NA-ledaren Somare bilda en löst sammanhållen regering. Korruptionen bland politiker, tjänstemän och polis förvärrades, och 2009 rankades landet av Transparency International som det mest korrupta i Stillahavsregionen. Många skyllde korruptionen och fattigdomen på kinesisk maffia och asiatiska affärsmän, och främlingsfientliga kravaller och plundring förekom i flera städer försökte oppositionen, ledd av den tidigare premiärministern Mekere Morauta, att avsätta regeringen, men Somare lyckades undvika en misstroendeomröstning genom att hindra parlamentet i dess arbete under flera månader. Somare anklagades av oppositionen för att genom sitt agerande bryta mot författningen och hota demokratin. Somare döms och stängs av Maktstriden trappades upp under 2010, då flera regeringsmedlemmar gick över till oppositionen. De anklagade Somare för korruption och maktfullkomlighet, och för att vilja samla den politiska makten inom sin egen familj. Somares korruptionsanklagade son Arthur Somare hade av fadern utsetts till minister med ansvar för bland annat gasindustrin och dess mångmiljardprojekt. Michael Somare lyckades åter få parlamentsarbetet uppskjutet, och trots tumultartade scener i parlamentet undgick han att bli fälld i en misstroendeomröstning. I slutet av 2010 tvingades dock Michael Somare att lämna premiärministerposten, då Högsta domstolen beslöt att hans redovisning av privata tillgångar och affärer skulle granskas. I en kritiserad regeringsombildning utsåg han strax därpå sin nära allierade, den tidigare utrikesministern Sam Abal, till vice premiärminister så att denne kunde ta över som regeringschef. Somare återkom som premiärminister redan i januari 2011 men dömdes i mars samma år till två veckors avstängning från ämbetet efter att ha fällts på flera åtalspunkter. Av hälsoskäl uteblev den 75-årige Somare även efter avstängningen, och Sam Abal blev på nytt tillförordnad premiärminister. Parlamentet beslöt i augusti 2011 att förklara posten som premiärminister vakant, varefter det valde Peter O'Neill, ledare för PNC, till ny regeringschef. Den nästan 30 år yngre O Neill hade tidigare varit finansminister i Somares regering men gått över till oppositionen. 9/39

10 Politisk fiendskap Abal hävdade att han avsatts i strid med parlamentets regler. Tillsammans med Somare inledde han en rättslig strid mot O Neill om regeringsmakten och överklagade parlamentets val av O Neill hos Högsta domstolen. Maktstriden mellan Somare och O Neill kom att bli den djupaste konstitutionella kris landet upplevt. Konflikten skapade politisk fiendskap och gav landet dåligt rykte i omvärlden. Utländska investeringar hotades och den ekonomiska utvecklingen var i fara. I december 2011 tillkännagav Högsta domstolen att parlamentets val av O Neill som premiärminister stred mot författningen. Domstolen förklarade att Somare var landets legitime regeringschef och beordrade att han skulle återinstalleras. Parlamentet trotsade då Högsta domstolen och valde om O'Neill. Somare presenterade utan parlamentets godkännande en egen regering som installerades av generalguvernör Michael Ogio. Parlamentet röstade då för att avsätta Ogio och utnämnde en tillförordnad generalguvernör, som installerade O'Neill som premiärminister. Två regeringar Därmed hade Papua Nya Guinea i praktiken två regeringar, två premiärministrar och två generalguvernörer. Strax före jul 2011 återinsatte dock parlamentet Ogio som generalguvernör, sedan denne gjort avbön för sin återinstallation av Somare som premiärminister. Somare fortsatte att se sig själv som legitim regeringschef. Han uppmanade polisen och armén att följa Högsta domstolens order och återinsätta honom. I januari 2012 satte en pensionerad arméöverste och en grupp soldater landets överbefälhavare i förvar. Översten utropade sig själv som ny överbefälhavare och förklarade Somare återinstallerad som premiärminister. Armén grep myteristerna. O Neill hade statsapparatens stöd och satt kvar som premiärminister, men månader av politiskt kaos följde. Inför parlamentsvalet sommaren 2012 splittrades NA när finansminister Don Polye med anhängare bröt sig ur och bildade partiet Triumph Heritage Empowerment (THE). När PNC blev valets segrare såg tre år av politiskt kaos ut att gå mot sitt slut och maktkampen mellan O'Neill och Somare tycktes vara över. PNC:s seger ledde inte bara till regeringsskifte utan också till en generationsväxling vid makten. Somare lämnade toppolitiken men behöll sin plats i parlamentet och avgick först i samband med valet 2017, då 81 år gammal. Hans son, den tidigare så inflytelserike inrikesministern Arthur Somare, röstades dock bort i 2012 års val, som kantades av våld med flera dödsoffer. Valobservatörer vittnade om oegentligheter och brister i valprocessen. O Neill-regeringen försvagas O Neill lyckades bilda en bred koalitionsregering i vilken såväl THE som NA ingick. Hans regering hade så stort stöd i parlamentet att den kunde göra ändringar i författningen, vilket användes till att häva en del beslut som Somare drivit igenom, bland annat en lag som skyddade gruvbolag mot stämningar för miljöbrott (se Naturtillgångar och energi). Oppositionen var relativt svag men den fick en färgstark ledare i PNG-partiets ledare Belden Namah. Han hade tidigare hjälpt O'Neill att avsätta Somare men anklagade nu istället O'Neills regering för korruption. O'Neill nekade till alla anklagelser och sade att de var politiskt motiverade. En arresteringsorder utfärdades dock mot O'Neill som vägrade infinna sig i rätten. Anklagelserna gällde att O'Neill olagligen skulle ha godkänt en utbetalning av miljontals dollar till en juristfirma. I september 2014 sparkade O'Neill ut THE ur regeringskoalitionen sedan en spricka uppstått mellan O'Neill och THE-ledaren Don Polye. Polye hade tidigare avskedats som finansminister efter att ha framfört hård kritik mot regeringens politik. THE gick därefter i opposition. 10/39

11 Studentprotester I maj 2016 inledde studenter vid University of Papua New Guinea i Port Moresby en serie demonstrationer mot O'Neill och hans regering. Studenterna krävde att premiärministern skulle avgå under det att korruptionsanklagelserna mot honom utreddes. Studenterna bojkottade föreläsningar och började i juni månad även arrangera demonstrationer. Den 8 juni utbröt våldsamheter när polisen ingrep för att stoppa ett demonstrationståg från att marschera från universitetsområdet till parlamentet. Polisen sköt varningsskott och tårgas. Enligt polisen skadades 23 människor i sammandrabbningen, varav fyra skadades svårt. En del sårade var poliser men flertalet var studenter. Det var oklart om de skadades av polisens kulor eller på annat sätt. Efter våldsamheterna fick universitetsledningen en uppmaning från myndigheterna att se till att få ett slut på demonstrationerna. Regeringen antydde att politiska rivaler låg bakom studenternas agerande. Undervisningen vid universitetet ställdes därefter in under resten av läsåret. Politiskt system Papua Nya Guinea är en självständig medlem av Samväldet, som består av Storbritannien och forna brittiska kolonier. Den brittiska monarken är statschef och företräds i landet av en generalguvernör. Denne utses av det papuanska parlamentet på sex år och har främst ceremoniella uppgifter. Det lagstiftande parlamentet har en kammare med 111 ledamöter som väljs i allmänna val vart femte år; konstitutionen tillåter att antalet parlamentsledamöter ökar till 126. Landets 20 provinser, den autonoma regionen Bougainville och huvudstadsområdet tillsätter varsitt (sammanlagt 22) av mandaten. Rösträttsåldern är 18 år. Premiärministern (regeringschefen) väljs av parlamentet men utnämns formellt av statschefen och måste utse övriga ministrar bland parlamentets ledamöter. Regeringen har den verkställande makten och är ansvarig inför parlamentet. De 20 provinserna och huvudstadsområdet styrs av regionala organ i samråd med utsedda lokala rådgivare under ledning av en guvernör. Som guvernör tillsätts den person som vunnit provinsens mandat i det nationella valet. Undantaget är ön Bougainville som sedan 2005 har omfattande självstyre och senast sommaren 2020 ska folkomrösta om full självständighet (den 15 juni 2019 har nämnts som ett lämpligt datum; en kommission har tillsatts för att administrera folkomröstningen men den har kritiserats för att inget göra). Provinserna är i sin tur indelade i mindre förvaltningsområden. Regionala särintressen och korruption Regionala motsättningar gör landet svårstyrt. Våldsamheter förekommer mellan olika intressegrupper och klaner, särskilt i höglandet. Flera städer plågas av utbredd arbetslöshet, hög brottslighet och etniskt motiverat våld. Även politiken präglas av etniska och regionala särintressen. Parlamentets ledamöter väljs ofta på lokalpolitiska eller etniska grunder. Partisystemet är byggt kring personer snarare än ideologier, och partiernas program skiljer sig inte väsentligt från varandra utom i regionala frågor. Nya partier bildas ofta i stort antal före valen som redskap för enskilda personer att få en plats i parlamentet. Starka personligheter och löften om politiska eller ekonomiska fördelar betyder mer än partitillhörighet och ideologi när en regeringsmajoritet ska uppnås. 11/39

12 För att få tillräckligt stöd i parlamentet måste en regeringsbildare (premiärministern) fördela ett stort antal ministerposter (i regeringen som tillträdde efter valet 2017 fanns 36 ministrar), eftersom de flesta partier är små och åtskilliga ledamöter är partilösa. Deras lojalitet kan inte sällan köpas med politiska poster eller anslag till lokala ändamål. Regeringarna är därför oftast instabila. De folkvalda är i sin tur vana vid att skaffa sig röster med hjälp av gåvor i form av pengar, mat, kläder med mera. Hela det politiska systemet är plågat av korruption. Politiska partier I parlamentet finns ett 20-tal partier, varav många med endast en eller två företrädare. Dessutom finns en rad oberoende ledamöter bland de folkvalda. Partisplittringar och -sammanslagningar är vanliga, något som återspeglar de etniska och regionala särintressen som präglar papuansk politik. Vid tiden för självständigheten 1975 hade partipolitiken en viss prägel av vänster- och högerblock. Två partier var länge dominerande: det center-vänsterinriktade Pangupartiet (Pangu Pati, PP), som grundades 1967, och det liberala och företagsvänliga Folkets framstegsparti (People's Progress Party, PPP), grundat Båda finns kvar i parlamentet men kom så småningom att tillhöra de mindre partierna. I valet 2017 blev dock PP största oppositionsparti sedan flera parlamentsledamöter, däribland förre premiärministern Sir Mekere Morauta, anslutit sig till detta men snart visade det sig att partiet var på väg att spricka. Några månader efter valet gick större delen av partiet med partiledaren Sam Basil i spetsen över till regeringssidan. PP:s grundare Michael Somare sågs från början som en respekterad landsfader, men hamnade efter hand i bittra politiska konflikter bröt han sig ur PP och bildade Nationella alliansen (National Alliance, NA), som hade regeringsmakten efter valsegrar 2002 och NA splittrades dock inför valet Finansminister Don Polye med anhängare bröt sig då ur NA och bildade partiet Triumph Heritage Empowerment (THE). Det nybildade partiet tog över många av NA:s väljare. Det blev näst största parti i valet 2012 och ingick i Peter O Neills regeringskoalition (se nedan). Sedan Don Polye kritiserat regeringens politik fick han avgå som finansminister hösten 2014 och THE-partiet gick i opposition efter att ha uteslutits ur regeringskoalitionen. I valet 2017 var istället NA rätt framgångsrikt och hamnade strax efter PP (se ovan). Sedan PP gått över till regeringssidan (se ovan och Kalendarium) var NA största oppositionsparti, lett av den tidigare finansministern Patrick Pruaitch, som också han fått avgå (2017). Don Polye själv kom inte in i parlamentet. Liksom Somare har PPP-ledaren Julius Chan varit premiärminister tre gånger. Han har lett sitt parti från starten. Folkets demokratiska rörelse (People s Democratic Movement, PDM), lett av Mekere Morauta, hade i början av 2000-talet egen majoritet i parlamentet. Sedan PDM splittrats bildade Morauta 2007 PNG-partiet (Papua New Guinea Party), som blev näst största parti i valet samma år. Inför valet 2017 gick Morauta över till oppositionspartiet PP men hörde inte till dem som följde med större delen av partiet till regeringssidan (se ovan). Valet 2012 vanns av Folkets nationella kongress (People's National Congress, PNC), som samlar anhängare till premiärminister Peter O'Neill. Valet satte punkt för en långvarig maktkamp mellan O'Neill och Somare. Under mandatperioden hade en rad oppositionsledamöter anslutit sig till PNC, som därmed utökade sina platser i parlamentet. Partiet blev störst även i valet 2017, om än inte lika dominerande, och O'Neill fick förnyat förtroende som regeringschef (se Aktuell politik). Rättsväsen 12/39

13 Domstolsväsendet är influerat av det brittiska och har en hög grad av oberoende. Det består av lokala domstolar, distriktsdomstolar och en nationell domstol. Över dessa står Högsta domstolen, som även fungerar som författningsdomstol och därmed tolkar författningen. Därutöver finns bydomstolar som leds av lekmän och dömer enligt sedvanerätt, till exempel vid markkonflikter. Det finns även särskilda lokala barndomstolar som hanterar mål som rör barn. Bydomstolarna har fått ökad betydelse på senare år. Efter det att svåra klanstrider i Enga-provinsen skördat hundratals människors liv och orsakat ekonomiskt kaos under 1990-talet och 00-talet inledde klan- och kyrkoledare förhandlingar i bydomstolar rapporterades klanstriderna ha avtagit. Bydomstolarna är inte inriktade på straff utan på återupprättelse eller ersättning, vanligen i form av grisar. Ökad våldsbrottslighet, särskilt i högländerna, ledde 1991 till att dödsstraffet återinfördes för mord och landsförräderi skärptes brottsbalken och flera andra allvarliga våldsbrott, bland annat grov våldtäkt, kunde därefter leda till dödsstraff. Ett drygt tiotal fångar sägs vänta på avrättning men ingen sådan hade ännu 2017 verkställts och regeringen har, möjligen efter internationell kritik, förklarat att inga heller ska genomföras tills vidare. Parlamentet avskaffade dessutom 2013 en omstridd lag som gjorde det möjligt att frias från mord genom att anklaga offret för trolldom. Det hade då förekommit att kvinnor bränts levande eller halshuggits efter att ha anklagats för att ha utövat trolldom, till exempel spridit hiv genom svart magi. Sådana våldsbrott betecknas numera som mord och kan ge dödsstraff. I samband med flera massrymningar har varningar hörts om att fängelsesystemet är i kris rymde tolv av landets mest ökända brottslingar från ett säkerhetsfängelse, vilket bland annat ledde till att flera vakter greps för mutbrott. I maj 2017 sköts 17 fångar ihjäl av polis sedan de rymt från ett fängelse i staden Lae, och ytterligare ett 60-tal interner befann sig på flykt. Rättssystemet överlag lider av brist på resurser. FAKTA POLITIK Officiellt namn Papua New Guinea/ Papua Nya Guinea Statsskick monarki, enhetsstat Statschef drottning Elizabeth II (1975 ) Regeringschef premiärminister Peter O'Neill (2012 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Rösträkningen är ännu inte helt färdig, men när det stod klart att Folkets nationella kongress (PNC) fått minst 40 av de 111 mandaten bildade PNC en regering. (2017) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Folkets nationella kongress (PNC) 27, Partiet Triumph Heritage Empowerment 12, PNG-partiet 8, Nationella alliansen (NA) 7, övriga småpartier 41, oberoende 16 (2012) Valdeltagande 77 % i parlamentsvalet 2012 Kommande val parlamentsval företräds i landet av generalguvernör Sir Robert Dadae (2017 ) 13/39

14 Aktuell politik Efter ett parlamentsval som pågick i ett par veckor och präglades av oroligheter svors den sittande premiärministern Peter O Neill sommaren 2017 in för en andra mandatperiod, dock med lägre stöd än tidigare. Han styr landet med hjälp av en bred koalitionsregering. Trots att resultatet fortfarande inte var klart för flera av platserna valdes O Neill om av parlamentet en knapp månad efter valet, som ägde rum mellan 24 juni och 8 juli Han fick stöd av 60 ledamöter, medan 46 röstade mot honom. Precis som 2012 åtföljdes valet 2017 av våldsamheter med skadegörelse och flera dödsoffer som följd. I Södra högländerna ledde oroligheterna till att ett slutgiltigt valresultat ännu flera månader efter valet inte kunnat tillkännages eftersom röstsedlarna där inte kunnat räknas (se Kalendarium). Observatörer vittnade om oegentligheter och brister i valprocessen. För första gången på 25 år fanns efter valet 2017 inte en enda kvinna i parlamentet, fastän fler kvinnliga kandidater än tidigare ställde upp. Under själva valet klagade många väljare på att deras namn saknades i röstlängderna och studenter i Lae tände eld på valsedlar i protest mot att det fanns för få sådana på universitetet. Däremot fanns det uppenbarligen ett stort antal spökväljare i de valkretsar som dominerades av O Neills parti Folkets nationella kongress (PNC), detta trots att Australien hjälpt Papua Nya Guinea att tvätta vallistorna sedan 2012 års val. PNC har långt ifrån egen majoritet, men bildar koalition med andra partier. Under hade så många ledamöter både oberoende och från andra partier gått över till PNC att partiet nästan fördubblat sitt antal i slutet av mandatperioden jämfört med i valet Trots det blev det formella valresultatet 2017 för PNC ungefär detsamma som i föregående val. Oppositionen, samlad i en koalition mellan Pangupartiet (PP) och Nationella alliansen (NA) (se Politiskt system), fick fler röster än någon gång tidigare och såg länge ut att kunna hota ett återval av O Neill och överta makten. När det inte gick valde stora delar av det större oppositionspartiet PP, med sin partiledare Sam Basil i spetsen, att gå över till regeringssidan ett par månader efter valet; som tack fick PP tre platser i regeringen. Samtidigt kände sig de många som hoppats på ett regimskifte, eller åtminstone en stark och pådrivande opposition, gruvligt besvikna. För O Neill har knappast levt upp till de förhoppningar som fanns på honom i valet Ekonomin har försämrats visserligen på grund av kraftigt sjunkande priser på Papua Nya Guineas råvaror, men regeringen har också kritiserats för att missköta ekonomin. Inte heller har kampen mot den utbredda korruptionen gått framåt. Sommaren 2014 lät O Neill till exempel upplösa den anti-korruptionskommission som tillsatts, då den började undersöka hans egna affärer (se Modern historia). Han har därefter undgått att ställas inför rätta genom att helt enkelt vägra att inställa sig för förhör eller genom att flera gånger få sådana uppskjutna genom överklaganden. Läs mer om händelseutvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn Papua New Guinea/ Papua Nya Guinea Statsskick 14/39

15 monarki, enhetsstat Statschef drottning Elizabeth II (1975 ) Regeringschef premiärminister Peter O'Neill (2012 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Rösträkningen är ännu inte helt färdig, men när det stod klart att Folkets nationella kongress (PNC) fått minst 40 av de 111 mandaten bildade PNC en regering. (2017) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Folkets nationella kongress (PNC) 27, Partiet Triumph Heritage Empowerment 12, PNG-partiet 8, Nationella alliansen (NA) 7, övriga småpartier 41, oberoende 16 (2012) Valdeltagande 77 % i parlamentsvalet 2012 Kommande val parlamentsval 2022 Utrikespolitik och försvar 1 1. företräds i landet av generalguvernör Sir Robert Dadae (2017 ) Papua Nya Guinea har sedan självständigheten 1975 betonat alliansfrihet. Trots det är banden starka till den forna kolonialmakten Australien, som är landets största handelspartner och biståndsgivare och som stödjer de papuanska försvarsstyrkorna. Förhållandet till Australien har periodvis varit problemfyllt försökte Australien förebygga terrorism i regionen genom att ingripa mot korruption och laglöshet i Papua Nya Guinea, men utplaceringen av australiska poliser där blev kontroversiell och kortvarig. Frågan om de omstridda flyktingcentren i Papua Nya Guinea (se nedan) har stört relationerna under 2010-talet. Förhållandet till Australien och Salomonöarna påverkades också 2006 av den komplicerade så kallade Motiaffären, eller Motigate (se vidare Salomonöarna, Utrikespolitik och försvar). Inbördeskriget på ön Bougainville ( ) hade redan tidigare försämrat relationerna till Salomonöarna, som av Papua Nya Guinea anklagades för att stödja rebellerna. Salomonöarna å sin sida protesterade mot att papuansk militär gick över gränsen och dödade civila i jakten på rebellerna. De båda länderna slöt ett gränsavtal Omstritt flyktingläger 2013 gick O Neillregeringen med på att båtflyktingar som tog sig till australiskt territorium skulle föras till Papua Nya Guinea för asylansökan där. Australien lovade omfattande bistånd i utbyte, men båda länderna fick internationell kritik för uppgörelsen och för förhållandena i flyktinglägren. Sedan den papuanska Högsta domstolen förklarat interneringslägret grundlagsvidrigt stängdes det och utrymdes den 31 oktober 2017 (se Kalendarium). Relationerna till Indonesien har tidvis varit spända, främst på grund av ett lågintensivt gerillakrig i den västra, indonesiska delen av ön Nya Guinea, kallad Papua. Där kämpar OPM-gerillan för självständighet från Indonesien, och i samband med det tar rebeller och flyktingar sin tillflykt till Papua Nya Guinea. Även indonesiska soldater har ibland gått över gränsen i sin jakt på OPM-soldater, och Papua Nya Guinea har efter indonesiska påtryckningar gått med på att utlämna rebeller. 15/39

16 Papua Nya Guinea har av tradition goda relationer till Kina, som är en växande investerare och långivare i landet (se Ekonomisk översikt). Den ökande närvaron av kinesiska företagare och arbetare har dock lett till främlingsfientliga upplopp i flera städer. Ökat regionalt samarbete Papua Nya Guinea är en varm anhängare av ökat regionalt samarbete, bland annat som aktiv medlem av Stillahavsöarnas forum (Pacific Islands Forum, PIF) och Stillahavsgemenskapen (Pacific Community, PC). Landet spelade en viktig roll när en kärnvapenfri zon skapades i södra Stilla havet på 1980-talet. I den så kallade Melanesiska spjutspetsgruppen (Melanesian Spearhead Group, MSG) samverkar Papua Nya Guinea, Salomonöarna, Vanuatu, Fiji och det franska territoriet Nya Kaledonien för att bevara melanesiska kulturella traditioner men framför allt för att utveckla ett regionalt frihandelsområde. Ett avtal, The Melanesian Free Trade Agreement, ingicks också i början av 2017 och omfattar förutom fri handel med varor också fri rörlighet för tjänster, arbetskraft och investeringar. Papua Nya Guinea är medlem i den ekonomiska samarbetsorganisationen Apec (Asia Pacific Economic Cooperation) och kommer att (med bistånd från Australien) stå värd för organisationens toppmöte hösten Landet har också observatörsstatus inom den sydöstasiatiska samarbetsorganisationen Asean, där bland annat Indonesien ingår. Försvar Papua Nya Guineas försvar har bantats i samband med budgetnedskärningar, men i den vitbok om försvaret som presenterades 2013 tillkännagavs planer på att utöka den militära personalen från då cirka till man till 2017, men det är osäkert om det går att förverkliga. Samtidigt finns behov av att höja manskapets kompetens (här får man stor hjälp av Australien) och vapensäkerheten. Myteriet 2012 (se Modern historia) visade på brister i motivation och lojalitet bland soldaterna. Militärtjänsten är frivillig. FAKTA FÖRSVAR Armén antal man (2015) Flottan 200 antal man (2015) Flygvapnet 100 antal man (2015) Militärutgifternas andel av BNP 0,7 procent (2014) Militärutgifternas andel av statsbudgeten 2,6 procent (2002) Ekonomisk översikt Papua Nya Guinea har stora tillgångar av naturgas, mineraler, olja, skog och fiskevatten. Landets ekonomi var fram till mitten av 2010-talet en av de snabbast växande i Stillahavsområdet men bromsade därefter upp bland annat på grund av sjunkande världsmarknadspriser på landets exportprodukter. Jord- och skogsbruk samt gruvdrift är landets viktigaste näringar. Korruptionen är ett stort problem. 16/39

17 Trots alla sina naturresurser är Papua Nya Guinea ett av regionens minst utvecklade länder. Bara en liten andel av befolkningen har lönearbete. De allra flesta papuaner lever av att odla och fiska för den egna försörjningen. Jordbruket är ineffektivt med låg avkastning och drabbades dessutom av svår torka De största hindren för ekonomisk utveckling är dåligt utbyggd infrastruktur, brist på utbildad arbetskraft, utbredd korruption, social oro och naturkatastrofer. Tills vidare är Papua Nya Guinea beroende av bistånd från rikare grannländer som Nya Zeeland men framför allt Australien, som också är landets största investerare, följt av Kina, USA och Malaysia. Papua Nya Guinea fick 2016/2017 drygt 558 miljarder australiska dollar i officiellt utvecklingsbistånd från Australien (1 australisk dollar var cirka 6,40 SEK i september 2017). Ändå har inkomsterna från oljan, naturgasen och mineralerna liksom från skogen och jordbruket sedan självständigheten 1975 lett till en stark tillväxt i ekonomin och gett ett överskott i utrikeshandeln. Överskottet har dock varierat kraftigt med världsmarknadspriserna. Höga råvarupriser gav i 2000-talets början en stark BNP-ökning och var tillväxten i genomsnitt nästan 8 procent om året. Då priserna föll dramatiskt på landets exportprodukter i mitten av 2010-talet påverkade det landets ekonomi mycket negativt och budgeten fick justeras nedåt. För 2016 noterades ett budgetunderskott på drygt 5 procent. Utbredd fattigdom i befolkningen Landets under lång tid mycket goda inkomster har dock knappast kommit vanligt folk eller landet i stort till godo. Pengarna har till stor del slösats bort på sådant som en svällande byråkrati och skrytbyggen till höga kostnader, och inte minst har stora summor försvunnit genom korruption. Visserligen har omfattande utländska investeringar gjorts i råvarusektorn men råvarorna, och stora delar av vinsterna av dessa, har ofta gått till investerarländerna där de förädlats och sålts vidare med god förtjänst. Samtidigt råder en utbredd fattigdom i befolkningen, där runt 40 procent lever på mindre än 1 US dollar om dagen. I huvudstaden Port Moresby snarast ökade fattigdomen under 2000-talet. Medan statsinkomsterna nästan trefaldigades fick skolor, hälsovård och kommunikationer på landsbygden förfalla. Lärare, läkare, poliser och statstjänstemän har ibland haft problem med att få ut sina löner. Samhällsservice som el och vatten är under statlig kontroll och fungerar dåligt. Det gäller särskilt på landsbygden, där el ofta saknas helt och till exempel endast en tredjedel av invånarna beräknas ha tillgång till rent vatten. Då finansminister Patrick Pruaitch före parlamentsvalet sommaren 2017 hävdade att den dåliga ekonomin berodde på regeringens vanskötsel fick han sparken. Premiärminister O Neill menade istället att de låga råvarupriserna bar skulden. Den efter valet nytillträdde finansministern, Charles Abel från det styrande PNC, höll visserligen med O Neill men menade samtidigt att regeringen levt över sina tillgångar och att tuffa tider var att vänta för att få ekonomin på rätt köl. Nödvändiga nedskärningar skulle dock inte i första hand ske inom sådant som utbildning och sjukvård. Inte heller skulle vanliga papuaner drabbas av höjda skatter. Däremot skulle man slå ner på de många företag inom råvarusektorn som smitit från skatt och även förenkla det invecklade skattesystemet. 25-punktsplan ska få ekonomin på fötter Efter överläggningar med låneorganen Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken presenterade Abel i augusti 2017 en 25-punktsplan som på 100 dagar skulle få i gång ekonomin. Framför allt skulle man se till att Papua Nya Guinea i mycket större utsträckning kunde ta hand om sin egen gas och olja, timmer och tonfisk och bearbeta dessa råvaror inom landet. Gasen borde dessutom utnyttjas för att förse hela landet med billig el. Basbehov som sjukvård och utbildning måste också prioriteras, liksom skatteindrivningen. Det måste också bli ett slut på slöseriet av statliga medel. 17/39