Murkla från livsmedel till giftsvamp

Transkript

1 ( Krikorev 2011) Murkla från livsmedel till giftsvamp Ulrika Nilsson Student Projektarbete 7,5 hp Svampkunskap I, ht-11 Handledare: Sandra Jonsson 1

2 Innehållsförteckning SAMMANFATTNING... 3 INLEDNING... 3 MATERIAL OCH METOD... 4 RESULTAT... 4 Klassificering... 4 Släkten... 4 Giftiga släkten... 4 Kännetecken... 5 Karaktärer... 5 Förväxlingsarter... 5 Växtplats... 5 Växttid... 6 Toxicitet... 6 Toxin, toxiska mekanismer och toxiska halter... 6 Förgiftningssymtom... 6 Behandling av akut förgiftning... 7 Frågestatistik från giftinformationscentralen... 7 Andel murkelfrågor... 7 Sällan farliga exponeringar... 7 Råd och regler från livsmedelsverket... 8 DISKUSSION... 8 REFERENSER

3 SAMMANFATTNING Färsk stenmurkla räknas till en av de giftigaste svamparna i Sverige (Persson, H. 1990). Svampens toxiner kan både ge upphov till akuta förgiftningar med bl.a. magtarmsymtom och neurologiska symtom (Persson, H. 1990), samt risker på sikt i form av cancer och reproduktionsstörningar (Slania m.fl. 1993, Toth och Nagel 1978). Man har dock ansett att man genom avkokning och/eller torkning kunnat avgifta svampen helt och av tradition ätit stenmurkla som en delikatess. Efter kartläggning av murklans akuta och kroniska giftighet har synen på murkla som matsvamp ändrats och i dag avråder myndigheterna helt från att äta stenmurkla. (Andersson, C. 2011) Giftinformationscentralen frågor angående murkla som akut förgiftningsmedel har de senaste 17 åren minskat. Det är dock oklart om denna trend går att sätta i samband med de mer restriktiva råden från livsmedelsverket. De allra flesta samtalen från allmänheten bedöms ej ha samband med reell förgiftning utan härrör sig ofta ur en oro efter intag av murkelinnehållande måltid. (Giftinformationscentralens interna databas 2011, pers com. Karlsson-Stieber, 2011) INLEDNING Sedan andra delen/slutet av 1800-talet är det väl känt att färsk stenmurkla, Gyromitra esculénta, kan orsaka akut förgiftning. Den innehåller gyromitrin som är ett cellskadande gift och färsk stenmurkla räknas som en av de giftigaste svamparna i Sverige. I de nordiska länderna har dock stenmurklan av tradition använts som matsvamp och ansetts vara en delikatess. Man har genom torkning och avkokning försökt avgifta den och antagit att den varit helt säker att förtära. De senaste decennierna har rapporter om murklans giftighet, framförallt vad gäller de långsiktiga effekterna, ändrat synen på murklan som livsmedel och man anser nu att stenmurkla är olämplig att äta. (Andersson, C. 2011, Persson, H. 1990). Giftinformationscentralen (GIC) har till uppgift att svara på frågor om akuta förgiftningar och ge råd om lämplig behandling. Centralen har telefonrådgivning dygnet runt. Alla inkommande samtal registreras och kodas till en intern databas med avseende på patientens ålder, kön, förgiftningsmedel, exponeringsväg, vilka behandlingsråd som ges m.m. samt beskrivning av omständigheter kring tillbudet. GIC tar även del av journaler från landets alla sjukhus då akut förgiftade patienter har vårdats, varav många fall där GIC har varit inblandad som aktiv rådgivare. Material från den interna databasen tillsammans med journaler från sjukhusen kan sedan bearbetas och ge en tydligare bild av hur det akuta förgiftningsläget ser ut i landet samt vara underlag i arbetet med att förbättra behandlingsmetoder och förebygga akuta förgiftningar. Denna studie avser att beskriva murklan, dess giftighet inklusive bakomliggande biokemiska mekanismer, typiska symtom för akut stenmurkelförgiftning samt att utifrån statistik från GIC s databas undersöka utvecklingen av antal frågor om murkla som akut förgiftningsmedel de senaste 20 åren. Även livsmedelsverkets ändrade råd genom åren redovisas och en bakgrund till dessa. 3

4 MATERIAL OCH METOD 1. Litteratursökning: Sökning i databasen Pubmed efter vetenskapliga artiklar som behandlar murklans giftighet och genomgång av annan aktuell litteratur (böcker etc). 2. Statistiksökning från GIC s interna databas genomfördes för varje år 1994 tom De första fyra åren som var tänkt att inkluderas ( ) gick ej att få fram statistik för. Antal förfrågningar angående akuta tillbud med murkla jämfördes med antalet förfrågningar angående akuta tillbud totalt hos GIC. Tillbud gällande djur exkluderades. Ingen hänsyn togs till om frågeställaren var sjukvårdspersonal eller allmänhet eller till förgiftningstillbudets allvarlighetsgrad. Där olika samtal gällde samma tillbud (t.ex där första samtalet var från en person hemifrån och nästa samtal var från läkaren på akutmottagningen när personen hade kommit in till sjukhus) räknades de enskilda samtalen som enskilda frågeställningar. 2. Sammanställning av fall ur GIC s interna databas där giftinformationscentralen kontaktats angående frågor om akut förgiftning av murkla år Personlig kontakt med toxikolog Christer Andersson, Livsmedelsverket (besökte GIC i november 2011). RESULTAT Klassificering Släkten Släkten som hör till de svampar vi på svenska benämner murklor är bla Morchélla (toppmurkelsläktet), Ptychovéra och Vérpa (klockmurkelsläkten), Disciótis, Helvélla (hattmurkelsläktet) och Gyrómitra (murkelsläktet) (Ryman och Holmåsen 1992). För de flesta svenskar är dock murkla liktydigt med stenmurkla, Gyrómitra esculenta (Holmberg och Marklund 2010). Giftiga släkten Sedan länge vet man att ett par murklor ur släktet Gyrómitra; G.esculenta (stenmurkla) och G.ambigua (lömsk biskopsmössa) är giftiga. Alla andra Gyrómitra-murklor är misstänkt svagt giftiga. Gifthalten hos en och samma art varierar dock stort. (Persson m.fl. 1990). Ca 15 arter återfinns under släktet Gyrómitra, vara ett antal har hittats i Sverige: G.esculénta (stenmurkla), G.infula (biskopsmössa, brun hattmurkla) och G.ambígua (lömsk biskopsmössa), G.accumbens, G.ancilis (öronmurkla), G.sphaerospora (klotsporig murkla) och G.spledida. Familj: Discinaceae. (Ryman och Holmåsen 1992) Fallrapporter finns även där förgiftningssymtom har utvecklats efter intag av den tills vidare ansett ätliga toppmurklan (Morchélla-släktet) (Pfab m.fl. 2008, Saviuc m.fl. 2010). 4

5 Kännetecken Karaktärer Alla murklor tillhör sporsäckssvamparna, Ascomycetes. De förvarar sporerna i en säckliknande cell (= ascus) som hos murklorna kan öppna sig med ett lock, operculum. Murklorna hör till ordningen Pezizales. (Ryman och Holmåsen 1984, Persson m.fl. 1990, Wiklund 2009) Fruktkroppen hos stenmurkla är skrynklig, ojämn och veckad, påminnande om hjärnvindlingar och ihålig med oregelbundna kamrar. Hatten/mössan är ganska stor, 5-15 cm bred, ofta sadelformad, brunfärgad och bräcklig. Kanten på hatten/mössan är inrullad och ofta fastväxt vid foten. Foten är 1-5 cm hög, vidvuxen, mer eller mindre tydligt avskild från hatten och ljusare än hatten; vit, ljust brun, grå eller gråviolett till färgen. Hymeniet är oftast (röd)brunt till svartbrunt, sällan gräddgult. Sporpulvret är färglöst till vitt. Lukten är stark och anses behaglig. (Holmberg, och Marklund 2010, Persson m.fl. 1990, Ryman och Holmåsen 1992, Wiklund 2009). Förväxlingsarter Toppmurkla, blek stenmurkla och biskopsmössa (Holmberg och Marklund 2010) Bild 1. Stenmurkla ( 2011) Växtplats Växer i hela landet i barrskog, helst på magra och sandiga marker på marken, på barrmattor och på ved. Hittas på hyggen och tallmoar samt i mossig granskog (Holmberg och Marklund 2010, Persson m.fl. 1990, Ryman och Holmåsen 1992, Wiklund 2009). Den geografiska utbredningen inkluderar Norden, Central- och Östeuropa, delar av Asien och den Nordamerikanska kontinenten (Andersson m.fl. 1995). 5

6 Växttid Vår till försommaren, möjligen någon gång på hösten, men denna uppgift är mycket osäker (Holmberg och Marklund 2010, Ryman och Holmåsen 1992). Toxicitet Toxin, toxiska mekanismer och toxiska halter Murklan innehåller gyromitrin (metylformylacetylhydrazone). Gyromitrin har antagligen en egen toxisk påverkan men metaboliseras även i magsäcken bl a till de toxiska metaboliterna metylformylhydrazin (MFH) och monometylhydrazin (MMH eller bara MH). Hydraziner hämmar funktionen hos vitamin B6 (pyridoxin), minskar GABA syntesen i CNS samt bildar fria radikaler och har även en direkt irriterande effekt på magens slemhinna. Dessa mekanismer kan orsaka funktionsstörningar i nervsystemet och kan skada lever, njurar och röda blodkroppar. (Persson m.fl. 1990) Det är även dessa metaboliter och dess derivat som man har sett kunna ge effekter på längre sikt (Michelot 1989). I djurförsök på råttor har man sett reproduktionstoxiska effekter i relativt låga halter av MMH (Slania m.fl. 1993). Djurförsök har också visat på utveckling av cancer i flera organ efter matning med gyromitrin eller dess metaboliter (Toth och Nagel 1978). Gyromitrin är vattenlösligt och kan till viss del kokas och torkas bort. (Persson m.fl. 1990). En hel del gyromitrin är dock bundet till organiska molekyler i svampen och kan därför inte avlägsnas genom dessa enkla metoder (Larsson och Eriksson 1989). Halter av gift i svampen varierar stort, framförallt mellan olika växtplatser. Detta faktum, samt olika tillredningsmetoder är förklaringar till att personer uppvisar olika känslighet för murkeltoxinerna. En annan förklaring är att olika individer metaboliserar murkeltoxinerna olika snabbt (Zilker 1987). Diskussioner kring detta är dock teoretiska och ännu ej helt klarlagda. Gamla uppgifter om letala doser återkommer i litteraturen. För vuxna skulle leta dos för gyromitrin vara mg/kg och för barn mg/kg. Någon ursprungsreferens till dessa uppgifter går dock ej att hitta. Förgiftningssymtom Murklor uppvisar tre varianter av giftighet: 1. Akut förgiftning. Stora skillnader i symtomutvecklingen beroende på varierande toxininnehåll och anrättningsgrad samt individuell känslighet (se ovan). Upprepad närliggande förtäring (inom 1-2 dygn) ökar risken för akut förgiftning (kumulativ effekt). Insjuknandet är oftast fördröjt med gastrointestinala symtom som ej behöver vara så uttalade och/eller neurologiska symtom t ex i form av yrsel, matthet och dubbelseende. Risk för allvarligare symtom till exempel medvetslöshet och generella kramper finns beskrivet i litteraturen. Även hemolys kan förekomma. I allvarliga fall kan även lever- och njurpåverkan tillstöta efter 1-3 dygn. (Giftinformationscentralen, 2011) 2. Reproduktionstoxicitet (Slania m.fl. 1993). 3. Carcinogenicitet (Toth och Nagel 1978). 6

7 Behandling av akut förgiftning Initial behandling består av magsköljning och tillförsel av medicinskt kol. Antidoten pyridoxin (vitamin B6) är aktuell om patienten ätit större mängder eller utvecklar symtom. Även antidoten acetylcystein kan övervägas vid uttalade symtom. I övrigt är det viktigt med symtomatisk behandling, tex diazepam mot kramper samt korrigering av elektrolyt- och syrabasbalansrubbningar. Eventuella komplikationer i form av blodsockerrubbningar och utveckling av hemolys måste uppmärksammas, följas och behandlas. Även lever och njurstatus skall följas hos förgiftad patient. Möjligen kan hemodialys bli aktuellt i svåra förgiftningsfall. (Giftinformationscentralen 2011) Frågestatistik från giftinformationscentralen Andel murkelfrågor Andel murkelfrågor av totala antalet frågor 0,003 0,0025 0,002 0,0015 0,001 0, År Fig. 1 Antal förfrågningar angående akuta tillbud med murkla jämfört med antalet förfrågningar angående akuta tillbud totalt. I figur 1 kan man se att andelen frågor om akut förgiftning eller misstänkt akut förgiftning av murkla har minskat i jämförelse med antal totala frågor om akuta förgiftningar till giftinformationscentralen. Sällan farliga exponeringar En sammanställning har gjorts av alla fall från år 2008 där GIC har kontaktats angående konstaterad eller misstänkt förgiftning med stenmurkla. Genomgången visar att en mycket stor del av allmänhetens frågor härrör sig till oro och eventuellt diffusa, lindriga symtom efter murkelförtäring. I 57 av 62 samtal från allmänheten under år 2008 bedömdes inringaren ej vara förgiftad av stenmurkla. (pers com. Karlsson-Stieber, 2011) 7

8 Råd och regler från livsmedelsverket Redan 1965 införde Danmark och Norge saluförbud för stenmurkla. Även många andra länder har begränsat handel med stenmurkla sedan länge. I Sverige angav man i en svamphandbok från 1980 utgiven av konsument- och livsmedelsverket att 10 minuters avkokning i rikligt med vatten eller torkning i minst en månad gör stenmurklan ätlig. År 1985 skärpte man råden och fastslog att endast torkning ej räckte, utan torkade murklor måste också förvällas. (Persson m.fl. 1990) År 1995 införde Sverige förbud mot handel direkt till konsument med färsk stenmurkla och året därpå även förbud mot handel med torkad stenmurkla. Konserverade murklor får fortfarande säljas. Till restauranger med kunskaper i tillredning får även färska och torkade stenmurklor fortfarande säljas. (pers com. Andersson, 2011) Livsmedelsverket och nordiska livsmedelstoxikologer i Nordiska Ministerrådets regi är nu eniga om att det är olämpligt att äta stenmurkla. Detta råd grundar sig dels på den sedan länge kända risken för akut förgiftning men framförallt på den under senare år allt mer omfattande dokumentationen om en cancerogen och reproduktionstoxisk risk. Man bedömer också att det kan finnas en risk vid handhavande av större kvantiteter svamp pga risk för dermal exponering och inhalationsexponering. (Andersson m.fl. 1995) Att själv plocka stenmurklor i naturen och äta kan förstås inte någon hindras att göra och man har därför utarbetat råd för den som ändå vill göra det. Dessa råd är som följer: Färska stenmurklor: koka svampen i två omgångar, vardera 5 min. Använd 3 volymer vatten till 1 volym svamp (helst finfördelad). Slå bort vattnet efter varje kokning. Torkade stenmurklor: Blötlägg under minst 2 tim i ca 2 dl vatten/10g torkad svamp. Häll bort blötläggningsvattnet och koka murklorna på samma sätt som färsk svamp. (Andersson 2011) År 2009 inleddes en utredning på Danmarks initiativ att på nordisk nivå harmonisera rekommendationerna om matsvamp. Syftet är att framställa listor med rekommenderad och säker matsvamp. De svampar som där definieras som matsvampar måste både vara lämpliga att konsumera och lämpliga att kontrollera då både egenkontroller hos företag samt livsmedelskontroller av myndigheter måste kunna genomföras. Projektet beräknas vara slutfört i april (pers com. Andersson, 2011) DISKUSSION Den sedan länge kända akuta förgiftningsrisken har under de senaste decennierna kompletterats med ny kunskap om murkeltoxinernas cancerogena och reproduktionstoxiska effekter vilket gör att man numera från myndighetens sida helt avråder från att äta stenmurkla. Samtidigt går livsmedelsverket ut med rekommendationer om lämplig tillagning av murkla till privatpersoner som ändå vill plocka och äta murkla själva. Detta kan tyckas vara motsägelsefullt. Privatpersoner som har ätit murkla under lång tid utan att utveckla symtom upplever säkert livsmedelsverkets råd som både provocerande och konfliktfyllda. Jag tror att man från livsmedelsverkets håll räknar med att vana murkelplockare trots allt kommer att fortsätta plocka och äta murkla. Eftersom man har vetenskapligt stöd för att gifthalten faktiskt minskar till viss del vid den rekommenderade tillagningsprocessen tror jag att man går ut med råden som ett försök att begränsa skadorna. Internationellt äter man ofta den ogiftiga 8

9 toppmurklan i stället för stenmurkla. I framtiden kommer kanske stenmurkla att bli mer sällsynt på restaurangborden här också. Den akuta förgiftningsrisken är relativt lätt att bedöma, då symtom uppstår efter ett enstaka/några enstaka exponeringstillfällen och endast i samband med dessa. De ökade riskerna för cancer och reproduktionstoxicitet är svårare att konstatera och bedöma. I detta fall saknas dessutom data från människa. Min bedömning är att det skulle vara svårt att göra en retroaktiv studie på människa som visar en signifikant ökning av långsiktiga effekter. Intaget av murkla är varierande och spritt och den förväntade riskökningen så pass låg att det skulle behövas ett stort material. Andelen frågor om akut förgiftning av murkla till giftinformationscentralen (GIC) har minskat under åren 1994 till Under denna tid har livsmedelsverket begränsat användningsområdet för murkla som livsmedel i sina rekommendationer. Minskningen i antal frågor skulle eventuellt kunna bero på att de mer restriktiva råden har lett till färre exponeringar. Detta är dock svårt att konstatera. Frågestatistiken hade även kunna öka på grund av ökad medvetenhet hos befolkningen om murklans giftighet och därmed ökad benägenhet att ringa och fråga. Av erfarenhet vet GIC att många frågor angående akut förgiftning av murkla från allmänheten helt enkelt bottnar i oro efter murkelmåltid. (pers com. Karlsson-Stieber, 2011) REFERENSER Andersson C. (2011) Stenmurklan olämplig att äta. Livsmedelsverket. Andersson, C. m.fl. (1995) Hydrazones in the false Morel. TemaNord 1995:561. The Nordic Council of Ministers. Andersson C. (2011) Toxikolog, Toxikologiska enheten, Livsmedelsverket, Sverige Karlsson-Stieber C. (2011) Läkare, Giftinformationscentralen, Sverige Giftinformationscentralens interna databas (POB) (2011) Giftinfomrationscentralen: ( ) Holmberg, P. och Marklund, H. (2010) Nya svampboken (sjätte upplagan). Norstedts. Larsson, BK. och Eriksson, AT. (1989) The analysis and occurrence of hydrazine toxins in fresh and processed false morel, Gyromitra esculenta. Z Lebensm Unters Forsch. 1989;189: Michelot, D. (1989) Les intoxications par Géromitra esculenta. Journal de Toxicologie Clinique et Expérimentale 1989;9:83-99 Persson, H. m.fl. (1990) Giftsvampar och svampgifter (2:a upplagan). Utbildningsförlaget 9

10 Brevskolam. Sverige. Pfab, R. m.fl. (2008) Cerebellar effects after consumption of edible morels (Morchella conica, Morchella esculenta). Clin Toxicol 2008;46: Ryman, S och Holmåsen, I. (1992) Svampar En fälthandbok (3:e rev uppl.). Interpublishing. Sverige. Saviuc, P. m.fl. (2010) Can morels (Morchella sp.) induce a toxic neurological syndrome Clin Toxicol 2010;48: Slania, P. m.fl. (1993) Toxicological studies of the false morel (Gyromitra esculenta): embryotoxicity of monomethylhydrazine in the rat. Food Addit Contam Jul- Aug;10(4):391-8 Svampguiden: ( ) Toth, B. och Nagel, D. (1987) Mushroom toxin: N-Methyl-N-Formylhydrazine (MFH) carcinogenesis in mice. P Am Ass Ca 1978;19:42 Westerlund, M-B. (1982) Biokemiska aspekter på stenmurklans akuttoxicitet - en litteraturgenomgång Wiklund, E. (2009) Svampar. Det du behöver veta om svamp... och lite till (1:a upplagan). Eget förlag. Sverige. Zilker, Th. (1987) Diagnose und Therapie der Pilzvergiftungen (Teil II). Leber Magen 1987;17: