From Gender Awareness to Gender Action. Rapport Nordiskt möte 7 november 2008 Arrangörer: Operation 1325

Transkript

1 From Gender Awareness to Gender Action Rapport Nordiskt möte 7 november 2008 Arrangörer: Operation 1325

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING INLEDNING Talare Välkommen Rapportens innehåll FÖREDRAG Eva Zillén Kari Karamé Elisabeth Rehn Sammanfattning av gruppdiskussioner Svårigheter Strategier Text: Jonna Sandin Illustration, omslag och insida: Anna Ågrahn

3 Inledning Den 7 november 2008 anordnade Operation 1325 ett nordiskt möte på Nordiska museet i Stockholm. Syftet med dagen var att skapa ett tillfälle för nordiska aktörer som på olika sätt arbetar med resolution 1325, att samlas och utbyta erfarenheter samt att uppmärksamma resolutionens åttaårsdag. För att fokusera diskussionen kring hur vi gemensamt kan arbeta vidare för att bidra till implementeringen av resolutionen var temat för mötet; From Gender Awareness to Gender Action. Talare Talare under dagen var Eva Zillén, en av initiativtagarna bakom organisationen Kvinna till Kvinna, Kari Karamé, forskare med lång erfarenhet av freds- och konfliktstudier samt genusstudier och Elisabeth Rehn, politiker och tidigare EU parlamentariker med gedigen internationell erfarenhet av arbete med freds- och konfliktfrågor och humanitära frågor. Bland deltagarna fanns även representanter från Operation 1325:s medlemsorganisationer samt svenska, norska, finska och danska representanter från organisationer som på olika sätt arbetar med resolution Företrädare för svenska Sida och det svenska utrikesdepartementet fanns även på plats. Välkommen Operation 1325:s ordförande Birgitta Ahlqvist, inledde dagen genom att hälsa alla hjärtligt välkomna och presentera Operation 1325:s arbete med resolutionen. Ahlqvist berättade bland annat om den kartläggning som Operation 1325 för närvarande arbetar med där könsrepresentationen bland civil personal i ESDP-missioner granskas. Hon kommenterade även de många års slit som låg bakom resolutionens antagande och konstaterade att vi har kommit en bit på vägen i arbetet med att integrera ett genusperspektiv i konfliktförebyggande och fredsbevarande insatser även om vi fortfarande har en lång väg kvar att gå. Rapportens innehåll Denna rapport är en sammanfattning av de tal som Eva Zillén, Kari Karamé och Elisabeth rehn höll där de bland annat talade om sina erfarenheter från arbetet med resolution Därefter följer en sammanfattning av slutsatserna från de workshops som hölls under eftermiddagen samt förslag på framtida nordiskt samarbete.

4 Eva Zillén Eva Zillén är en av initiativtagarna till att Kvinna till Kvinna bildades 1993 för att ge stöd till de kvinnor som drabbades av kriget i forna Jugoslavien. Hon var organisationens första representant på Balkan och arbetade vid kontoret i Sarajevo tilldelades hon biståndsutmärkelsen FUF-priset för sina insatser för fred och försoning. Eva Zillén inledde sitt föredrag med att tala om hur banbrytande resolution 1325 var när den antogs av FN:s Säkerhetsråd Den var banbrytande eftersom den talade om kvinnor som aktörer, inte bara som offer, och beskrev kvinnor som fredsbyggare. Den var också banbrytande för att den betonade vikten av att inkludera kvinnor från konfliktområden för att åstadkomma en hållbar fredsprocess där både kvinnor och män har möjlighet att påverka och vara aktiva i återuppbyggnadsarbetet. Trots att resolutionen förmedlat ett banbrytande budskap så händer det dock, enligt Zillén, ofta att dess banbrytande potential glöms bort i de faktiska insatser som det internationella samfundet gör. Kvinna till Kvinnas granskning av Daytonavtalet visar exempelvis att kvinnors frånvaro från de förhandlingar som ledde fram till avtalet fick följden att genusperspektivet glömdes bort under återuppbyggnadsarbetet av forna Jugoslavien. Detta trots att Pekingdeklarationen, som antogs bara några månader innan Daytonavtalet slöts, specifikt betonar kvinnors roll som fredsagenter. Daytonavtalet var, liksom de flesta andra fredsavtal som antas nuförtiden, inte bara ett eldupphöravtal utan angav specifika bestämmelser angående hur den nya staten skulle byggas upp och vilken typ av lagstiftning som skulle gälla. Av denna anledning, är det centralt att även kvinnor har möjlighet att påverka innehållet av de avtal som sluts. Zillén beklagar att detta inte skedde under återuppbyggnaden av forna Jugoslavien. Vidare hävdar hon att det inte hållbart att sluta avtal som endast representerar hälften av ett lands befolkning. Det faktum att män och kvinnor ofta lever väldigt olika liv och därmed har olika erfarenheter borde vara ett självklart skäl till varför både män och kvinnor måste vara med och bestämma hur en hållbar fred ska byggas. Trots att resolutionen hitintills inte fått den genomslagskraft som man hoppades på under de åtta åren som gått sedan den antogs, så menar Zillén att den ändå öppnat många dörrar för de aktörer som kämpar för fred och kvinnors rättigheter. De organisationer som arbetar med dessa frågor har idag en möjlighet att påverka

5 politiker och se till att handlingsplaner för resolutionen antas och implementeras och att dessa frågor fångas upp i det konfliktförebyggande och fredsbevarande arbetet. För att komma vidare i detta arbete så måste vi fokusera på de sakfrågor som resolutionen tar upp. Ett bra exempel på när detta skett är projektet Genderforce. Projektet är ett samarbete mellan Räddningsverket, Polisen, Försvarsmakten, Lottakåren, Kvinna till Kvinna och Officersförbundet som har haft som mål att förändra de strukturer som systematiskt marginaliserar kvinnor i internationella missioner och att öka antalet kvinnor som deltar i dessa. En av de metoder som använts för att förändra dessa strukturer har varit att se till att höga militärer och polischefer får tillgång till en gender coach som de har kunnat ställa frågor till och diskutera hur den praktiska tillämpningen av ett genusperspektiv kan se ut i just deras verksamhet. Denna typ av punktinsatser anser Zillén är viktiga för att långsiktigt se till att återuppbyggnadsarbete och fredsbevarande insatser genomsyras av ett genusperspektiv. En av anledningarna till varför det är så viktigt att kvinnor deltar i internationella missioner är att lokala kvinnoorganisationer i konfliktområden ofta känner sig mer bekväma att kontakta en kvinna för att diskutera sina frågor än en man. Zillén var i Bosnien i slutet av 1990-talet, under samma tid som Elisabeth Rehn var där som FN:s sändebud och upplevde då hur kvinnoorganisationer vågade kontakta Rehn och bjuda in henne till sina möten, vilket de inte tidigare vågat göra med manliga FN representanter. Zillén argumenterade vidare starkt för vikten av att involvera kvinnor som är aktiva i det lokala fredsarbetet i konfliktområden i de internationella forum där dessa frågor diskuteras. Även om kvinnor från lokala organisationer ibland blir inbjudna till internationella konferenser så händer det alltför ofta att de inte ges tillräckligt mycket utrymme för att hinna dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper om konflikthantering och fredsbyggande. Deras kunskaper är alltför värdefulla för att försummas i de forum där fredsfrämjande insatser och återuppbyggnadsarbete diskuteras. Zillén gav vidare exempel på hur Kvinna till Kvinna arbetat för att involvera lokala kvinnoorganisationer i dessa diskussioner. Exempelvis så bidrog Kvinna till Kvinna till att irakiska kvinnor bjöds in till en konferens som anordnades i maj 2008 av utrikesdepartementet för att stödja återuppbyggnaden av Irak. Som en följd av de irakiska kvinnornas deltagande på konferensen skrev kvinnorna ett tiopunktsprogram som spreds vitt och ledde till att en skrivning om kvinnors rättigheter kom in i slutdokumentet. Ett konkret exempel på hur vi i Sverige skulle kunna bidra till resolutionens genomförande är att alltid se till att lokala fredskvinnor bjuds in och ges utrymme under denna typ av sammanslutningar när det arrangeras inom svenska gränser. Ett annat förslag på hur kvinnor kan stärkas i arbetet för fred och säkerhet är att se till att kvinnoorganisationer alltid finns representerade på de stora givarkonferenserna som anordnas med jämna mellanrum. Som det ser ut idag är endast ett fåtal kvinnoorganisationer närvarande vid dessa tillfällen vilket naturligtvis får negativa effekter på det arbete som bedrivs. Det är inte rimligt att alla dessa fina resolutioner och dokument som skrivs och att alla fina uttalande som görs av våra politiker inte hänger ihop med en ekonomisk prioritering av frågan. Utan ekonomi

6 så betyder alla vackra papper och tal inte så mycket. När det gäller hur de nordiska aktörerna som arbetar med kvinno- freds- och säkerhetsfrågor kan samarbeta för att se till att resolutionen implementeras så föreslog Zillén att vi i mycket högre grad samordnar våra insatser när det gäller att granska om det gör någon skillnad om kvinnor tillåts vara med i fredsbevarande insatser och återuppbyggnadsprocesser. Gemensamt kan vi bli bättre på att fånga upp de positiva exemplen på kvinnors aktörskap och jämföra dessa med exempel på vad som hänt när kvinnor exkluderats från fredsprocesser. Tillsammans kan vi även tydliggöra för politiker och andra beslutsfattare varför ett genusperspektiv är så centralt i det konfliktförebyggande arbetet och i återuppbyggnadsarbetet. Zillén efterfrågade även etablerandet av en databas, eller ett liknande forum, där resultaten av alla granskningar kan samlas och därmed göras tillgängligt för alla aktörer på området. På detta sätt skulle vi kunna effektivisera och förstärka vårt påverkansarbete och undvika dubbelarbete. För att kunna påverka beslutsfattare hävdar Zillén att vi behöver ytterliggare bevis på varför kvinnor bör spela en central roll i allt fredsarbete. Vi som tillhör kvinnoorganiseringen får aldrig ge upp och måste vara som en envis terrier som bara biter oss fast och inte släpper taget för att resolutionen ska genomföras. Kari Karamé Kari Karamé arbetar som etnolog och forskare vid NUPI, Norweigan Institute of International Affaires där hon sedan 1990 fokuserat på etnicitet, nationalism, konflikt och genus, fredsprocesser och kvinnor i det offentliga rummet. Kari har bland annat blivit anlitad som expert av Norges utrikesdepartement i arbetet med att inkludera kvinnor i den pågående fredsprocessen i Sudan. Karamé inledde sitt tal med att kommentera temat för dagen; from gender awareness to gender action, som hon upplevde som ett mycket relevant ämne eftersom det speglar den problematik som vi ställs inför idag i arbetet med resolutionen. Trots att resolutionen har funnits under en längre tid, konstaterar Karamé att lite har gjorts för att genomföra den. Det räcker uppenbarligen inte med goda intentioner utan vi måste fråga oss vad som hindrar att resolutionen förverkligas. Som ett exempel på detta ger Karamé Norges handlingsplan som hon anser är ambitiös

7 men problemet är att den saknar konkreta strategier för hur vi ska gå från teori till praktik. Som argument för att det inte hänt så mycket anger ofta den norska regeringen att man inte har tillräckligt med tid och pengar för att kunna fokusera på frågan och att annat måste prioriteras i första hand. Karamé betonar dock vikten av att inte nöja sig med dessa argument utan fortsätta kämpa för resolutionens genomförande. Ett annat problem som är relaterat till den tröga implementeringsprocessen är det faktum att det norska forskningsrådet inte prioriterat forskning som behandlar genus, fredsbygge och säkerhet. Den forskning som bedrivits på ämnet har därför tilldelas lite medel och de satsningar som gjorts har ofta skett ad hoc. Bristen på kontinuitet i dessa satsningar är mycket negativa för de långvariga effekterna av det arbete som bedrivs. Karamé fortsatte sitt anförande med att ge konkreta exempel från sin eget arbete. Bland annat var hon med och engagerade två konferenser i samband med fredsprocessen i Sudan som Norge var mycket engagerad i. Med hjälp av norska biståndsorganisationer och forskare som varit verksamma i Sudan under en längre tid lyckades Karamé och hennes medarrangörer bjuda in sudanesiska kvinnor till Norge två dagar efter det att fredsavtalet hade undertecknats. Tanken från början var att se till att kvinnorna kom till Norge innan avtalet skrevs på men det fanns fortfarande möjlighet för kvinnorna att precisera sina krav i efterhand eftersom dessa typer av avtal i regel är mycket generella. Under den andra konferensen bjöds sudanesiska kvinnor in till en internationell givarkonferens i Olso. Till detta tillfälle lyckades de föra samman kvinnor från nord- och Sydsudan vilket Karamé anser är en bedrift i sig då dessa grupper levt helt avskurna från varandra under kriget. Tillsammans fattade kvinnorna en gemensam skrivelse som de framgångsrikt presenterade på givarkonferensen. Karamé och hennes kollegor stämde även informella möten med sudanesiska män under konferensen för att övertyga ett antal av dem om vikten av att de stöttade de sudanesiska kvinnorna. Denna strategi gav goda resultat även om de inte kunde nå ett så stort antal män. Under givarkonferensen blev hon vidare överraskad av att så pass många av de afrikanska delegationerna hade ett könsperspektiv i sina utläggningar. Den troliga förklaringen till detta är att dessa länder föreställer sig att det förväntas ett könsperspektiv när arrangemanget äger rum i ett nordiskt land. Exemplen från konferenserna visar att det går att föra in ett genusperspektiv på agendan även om det kräver väldigt mycket jobb. Inga segrar kan dock tas för givna och det är därför så viktigt att vi ideligen fortsätter att kämpa för att dessa frågor ska uppmärksammas och implementeras. Karamé betonar även vikten av lokalt ägarskap (local ownership) när fredsavtal förhandlas och sluts. Detta är en av anledningarna till varför det är så viktigt att involvera kvinnor från konfliktområden i fredsprocessen. Om inte de aktörer som finns lokalt i konfliktområden får påverka agendan så förlorar vi, enligt hennes mening, hela idén med lokalt ägande av fredsprocessen och därmed fredens hållbarhet. Vi måste respektera de synpunkter och prioriteringar som görs av representanter från konfliktområdet även om vi från det internationella samfundets sida

8 inte riktigt förstår oss på dessa prioriteringar. En fredsprocess kan aldrig pådyvlas på utifrån. Karamé gick vidare genom att berätta om sin mångåriga forskning i Libanon där hon speciellt tittat på kvinnors många och varierade funktioner, i militären och i det civila samhället, samt undersökt kvinnors politiska deltagande. En av de saker som särskilt väckt Karamés intresse är hur komplexa kvinnors roller under krig ofta är i takt med att även männens roller förändras. I Libanon förlorade många män sina jobb och därmed sin roll som familjeförsörjare under kriget vilket gjorde att många av de som inte var aktiva i krigsföringen reste utomlands för att få en inkomst. Efter att männen rest från landet förlorade dock många av dem kontakt med sina familjer därhemma vilket Karamé bland annat tror kan vara orsakat av att det blev svårare än de trodde att få tag på jobb i andra länder. Ju mer männen försvann från sina ansvarsposter både i familjen och i samhället desto mer fick kvinnorna kliva in och ta över dessa funktioner. Kvinnorna har av denna anledning haft mycket skiftande roller under och efter inbördeskriget. De har burit vapen under kriget och haft ansvar för viktiga stödfunktioner runt milisen. Samtidigt har de även varit bärande krafter i det civila samhället och sett de behov som uppstår i efterkrigstid. Bland annat har kvinnor varit centrala aktörer under återintegreringen av manliga milissoldater och för etableringen av barnhem, behandlingscenter för krigsskadade, daghem samt boenden för äldre. Vissa av dessa funktioner existerade i huvudtaget inte innan kriget utbröt. Dessutom har kvinnorna varit aktiva fredsaktivister under och efter kriget och enträget anordnat fredsaktioner för att bland annat uppmärksamma de personer som försvann under kriget vars öde fortfarande inte har klargjorts. Trots kvinnornas många och viktiga funktioner under och efter kriget i Libanon så har de inte fått någon formellt erkännande för sina insatser, vilket Karamé beklagar. Det libanesiska parlamentet har fortfarande en av de lägsta representationerna av kvinnor i hela världen. Detta trots att de libanesiska kvinnorna är bland de mest högutbildade kvinnorna bland de arabiska folkgrupperna. I sitt tal tog Karamé även upp resolution 1325:s krav på en jämnare könsfördelning i de fredsbevarande missionerna. Även om dessa krav är ambitiösa hävdar hon att det är centralt att vi ser till att genomföra dem. En av anledningarna till varför vi idag har så svårt att uppfylla dessa krav beror i vissa fall på att det inte alltid finns kvalificerade kvinnor att rekrytera till alla poster. Som ett exempel på detta ger hon den kraftiga underrepresentationen av kvinnor i det norska försvaret. På grund av att det är så få kvinnor i det norska försvaret så ger man beslutsfattarna ett giltigt skäl till att inte anställa kvinnor till dessa typer av uppdrag. Detta är beklagligt eftersom det underminerar resolutionens intentioner. Samtidigt påpekar Karamé att det är viktigt att tänka brett kring representation och även inkludera sjukvårdspersonal och teknisk personal vilket till viss del kan kompensera för den sneda könsbalansen i försvaret. Från detta resonemang drar hon slutsatsen att som situationen ser ut idag är representationskravet dock långt ifrån tillgodosett och att mycket behöver hända på detta område.

9 Elisabeth Rehn Elisabeth Rehn,tidigare politiker EU-parlamentariker. Tillsammans med Ellen Johnson Sirleaf har hon kartlagt förekomsten av våldtäkt som vapen i fjorton konfliktområden, bland dem Liberia, Kongo, Kambodja och Hercegovina arbetade Elisabeth som FN:s människorättsrapportör i bland annat Bosnien. Elisabeth Rehn inledde sin anförande med att, liksom de två föregående talarna, konstatera att implementeringen av resolution 1325 tyvärr går väldigt långsamt framåt. I detta sammanhang refererade hon bland annat till den finländska handlingsplanen som antogs först i september Men samtidigt hävdar Rehn att det antagligen kan finnas positiva effekter av att implementeringsprocesser får ta tid. Framtagandet av den finländska handlingsplanen är ett exempel på en process som tagit mycket tid men där tidsåtgången bidragit till att den antagna planen är omfattande och tydligt anger ansvarsfördelningen mellan olika ministerier. Rhen pekade vidare på faran att utmåla kvinnor som enbart offer i krig. I likhet med Eva Zillén så är Rehn därför kritisk till resolution 1820 som hon befarar riskerar att förstärka denna föreställning. För trots att kvinnor ofta är offer är det viktigt att betona den enorma kraft och de ledarskapskvalitéer som ofta finns bland kvinnor, speciellt efter krig. Hon beskriver denna kraft som ett slags jävlar anamma hos kvinnor, en önskan och vilja att få till stånd varaktiga förändringar i samhället. Efterkrigsperioder kan utgöra en chans för kvinnor att få inflytande över maktstrukturer som de tidigare inte haft möjlighet att närma sig. Därför är det oerhört viktigt att jobba med ledarskapsutveckling för att stärka dem i denna process. I detta sammanhang ger Rehn exempel från Öst Timor där kvinnor, tack vare stöd från FN, utbildades i politiskt ledarskap vilket bidrog till att vissa av dem lyckades komma in i parlamentet. Men samtidigt så konstaterat Rehn att kompetens och ledarskapsutveckling långt ifrån alltid är tillräckligt för att kvinnor ska få möjlighet till politiskt inflytande. Detta trots att brist på just kompetens hos kvinnor ofta anges som en orsak till varför de inte får möjlighet att verka på den politiska arenan. Av denna anledning anser hon att kvotering kan vara en nödvändig metod för att öka kvinnors deltagande i dessa sammanhang, särskilt under övergångsperioder i länder som drabbats hårt av konflikter. Det är talande att kraven på kompetens och ledarskap inte alls är lika hårda för män med politiska uppdrag som för kvinnor. Detta trots att män på inflytelserika positioner många gånger skulle behöva utveckla dessa kompetenser.

10 Rehn ser vidare allvarligt på bristen på kvinnliga ledare inom säkerhetsområdet både i EU och FN och är kritisk till att inte mer skett hitintills för att förbättra genusbalansen på dessa poster. Den kraftiga underrepresentationen av kvinnor i dessa sammanhang inverkar på hur fredsprocesser utformas. Det går inte att vänta med att involvera kvinnorna i fredsprocessen tills när det viktigaste sakerna har retts ut, som det ofta heter. Om inte kvinnor får chansen att påverka när viktiga beslut tas om återuppbyggnaden av samhällen så riskerar situationen för kvinnor att ytterligare försämras i relation till hur det var innan kriget utbröt. I detta sammanhang ger Rehn, i likhet med Eva Zillén exempel från fredsprocessen i Kosovo där kvinnorna exkluderades. Rehn är kritisk till att Finlands tidigare president Martti Ahtisaari, som ledde förhandlingarna på uppdrag av FN, inte arbetade mer aktivt för att involvera kvinnorna i denna process. Rehn fortsatte sitt anförande med att argumentera för vikten av ett kvinnoperspektiv för att ta itu med klimatförändringarna där Finland tagit en ledande roll. Hon är kritisk till att denna fråga länge mest befunnit sig på det hon kallar för Al Gorenivån och anser att det är viktigt att börja tala om vad den enskilde människan kan göra praktiskt i sitt eget liv för att förhindra klimatförändringarnas snabba förlopp. Alla de små besluten som vi tar i hemmet är centrala eftersom de tillsammans får omfattande konsekvenser för miljön. För att ta itu med problemen måste vi uppmärksamma den centrala roll som kvinnor spelar i detta sammanhang då de oftast beslutar om användningen av naturresurser i hemmet och ansvarar för sophanteringen. Klimatfrågan bör ses som en säkerhetsfråga då dess konsekvenser, i form av översvämningar, torka och andra typer av naturkatastrofer, hotar människors liv och hälsa. Det är därför inte hållbart att denna fråga framförallt är en angelägenhet för forskare och politiker på topp nivå. Rehn avslutade sitt tal i positiv anda genom att ge ett konkret exempel på vad resolution 1325 och arbetet för fred bidragit till. När hon var på besök på den första öppna polisskolan i Sarajevo träffade hon en kvinna som berättade att hon kom från Tuzla. Rehn menar att det är fantastiskt att denna kvinna som har personliga erfarenheter av att leva under ett brinnande krig nu har möjlighet att utbilda sig till polis och bidra med sina erfarenheter till andra som befinner sig i liknande situationer.

11 Sammanfattning av gruppdiskussioner Under eftermiddagen samlades deltagare från mötet i mindre grupper för att diskutera vilka särskilda svårigheter som finns med implementeringen av resolutionen, vilka strategier som utarbetats för att bemöta dessa svårigheter samt hur vi kan samarbeta för att förbättra implementeringen. Nedan följer en sammanfattning av de resonemang som fördes och de slutsatser som drogs under diskussionen. Svårigheter Brist på politisk vilja och resurser Ett återkommande tema under diskussionerna var svårigheten att mobilisera resurser till 1325-frågan som naturligtvis starkt hänger samman med svårigheten att se till att frågan blir prioriterad av våra politiker och andra beslutsfattare. För att återknyta till det resonemang som Zillén förde i sitt tal så räcker det dock inte med politisk vilja utan resurser då dessa två komponenter naturligtvis tätt hänger samman med varandra för att långsiktigt kunna verka för förändring. Resolutionens genomförande kan inte heller vara beroende av enskilda politikers intresse för frågan utan det måste finnas konsensus bland våra politiker och beslutsfattare att detta är en viktig fråga som måste prioriteras ekonomiskt.

12 Svag uppföljning av FN beslut generellt På grund av att världspolitiken fortfarande främst styrs av suveräna stater som i första hand ofta representerar vissa gruppers intressen inom den egna befolkningen är det svårt att motivera stater till att verkligen prioritera implementeringen av resolutionen. Detta trots att resolutionen, liksom alla andra säkerhetsrådsresolutioner, är juridiskt bindande. Men eftersom det i praktiken saknas reella sanktionsmöjligheter så är det svårt att sätta hårt mot hårt i implementeringsprocessen. Detta är med största sannolikhet en av anledningarna till varför inte fler än elva medlemsstater i dagsläget har antagit nationella handlingsplaner. Otydliga handlingsplaner Trots att alla de nordiska länderna nu har nationella handlingsplaner så är det fortfarande ett stort gap mellan de ambitioner som uttrycks i planerna och de faktiska insatser som görs. En av orsakerna till detta som flera av deltagarna tog upp är det faktum att det i handlingsplanerna ofta saknas beskrivningar av hur man konkret ska gå tillväga för att uppfylla planernas intentioner. Det som ytterligare försvårar implementeringsprocessen är den generella bristen på mätbara mål som gör det möjligt att undersöka hur långt stater kommit i implementeringsprocessen och vad som återstår att göra. Vidare är planerna ofta otydliga när det gäller att formulera vilka aktörer som är ansvariga för olika implementeringsmål. Enligt Elisabeth Rehn så är dock ansvarsfördelning mellan olika ministerier i den finska handlingsplanen tydlig vilket bör ses som något positivt. En tydlig ansvarsfördelning underlättar implementeringsprocessen för alla parter då det blir explicit vad som förväntas av olika aktörer och gör det även lättare för medborgare och organisationer i det civila samhället att utkräva ansvar av olika aktörer. Genusfrågor i tillägg Liksom de flesta andra frågor som är kopplade till genus är det ofta svårt att se till att resolutionen finns med från början i de forum där konfliktförebyggande och fredsbevarande arbete diskuteras och där viktiga beslut tas. Trots att resolution uttryckligen kräver att genusperspektivet genomsyrar freds- och säkerhetsarbetet så glöms denna fråga ofta bort under exempelvis pågående fredsförhandlingar, vilket både Elisabeth Rehn och Eva Zillén gav exempel på i sina tal. Det går inte att vänta med genusperspektivet tills viktiga beslut om exempelvis återuppbyggnaden av ett samhälle har tagits för då har man förlorat kvinnors intressen och behov i processen. Som Zillén påpekade så måsta alla vara med på båten från början om en varaktig fred ska kunna byggas där både män och kvinnors livssituation kan förbättras i efterkrigstid. Föreställningen om att kvinnor endast har åsikter om så kallat traditionellt mjuka samhällsfrågor som exempelvis barnomsorg och sjukvård förstärker antagandet att säkerhetsfrågor är en angelägenhet för män.

13 Strategier Se kvinnor som aktörer Flera deltagare betonade vikten av att fånga upp det aktörsperspektiv som finns på kvinnor i resolutionen och inte fastna i synsätt som framförallt betraktar kvinnor som offer i konflikter. Om vi fokuserar på kvinnor som fredsagenter är möjligheten större att vi lyckas involvera dem i det konfliktförebyggande och fredsbevarande arbetet istället för att passivisera dem till offer/överlevare. Även om kvinnor ofta är offer under konflikter så utför de även ofta viktiga insatser för fred. Det vi behöver göra är att stärka deras insatser genom att ge dem tillgång till de forum där viktiga beslut om deras framtid tas samt ge dem relevant stöd i form av till exempel utbildning eller finansiering för att på olika sätt stärka deras kapacitet. Bland deltagarna rådde de delade meningar huruvida resolution 1820 hjälper eller stjälper kvinnorna i detta sammanhang och vissa var kritiska till 1820 då de befarade att den ytterligare kommer att befästa synen på kvinnor som offer medan andra var positiva till att ytterligare en resolution som behandlar kvinnors roll i konflikter har antagits av säkerhetsrådet. Förbättra kommunikationsstrategier Trots att det är drygt åtta år sedan resolutionen antogs av FN:s säkerhetsråd är kunskapen om resolutionen fortfarande relativt låg bland politiker, andra beslutsfattare och allmänheten. För att kunna implementera resolutionen är det naturligtvis viktigt att centrala aktörer på alla nivåer känner till att den finns och vad den åsyftar. Därför är det viktigt att vi utarbetar genomtänkta kommunikationsstrategier som är anpassade till de olika målgrupper vi vill nå. I detta arbete bör vi hela tiden hålla i åtanke vad syftet är med att kommunicera information om resolutionen i varje enskilt sammanhang och fundera över hur vi bäst förmedlar informationen i varje enskilt fall. Det är även viktigt att vi har tillgång till skriftligt material som är anpassat till de målgrupper vi vill nå. Förstärk och samla bevisunderlag För att vi ska kunna övertyga politiker och beslutsfattare om vikten av att implementera resolutionen behöver vi kunna bevisa att ett genusperspektiv i det fredsbevarande och konfliktförebyggande arbetet ger positiva effekter, inte bara för kvinnor utan för samhället och freden i stort. Därför är det viktigt att vi ser till att det finns granskningar som jämför de långsiktiga effekterna av exempelvis internationella missioner som tagit resolutionen i beaktande i sitt arbete i relation till missioner som inte gjort det. Vi behöver fler studier som fokuserar på resolutionens sakfrågor på alla nivåer. Förslag på intressanta forskningsområden som togs upp i diskussionerna är exempelvis att studera hur fredsförhandlingar som de nordiska

14 länderna är involverade i förhåller sig till resolutionen, granska hur de stater som har handlingsplaner uppfyller dessa samt granska hur beslut som relaterar till resolutionen i olika sammanhang följs upp. I detta sammanhang är det även viktigt att se till att vi informerar varandra och andra aktörer som arbetar med resolution 1325 om de studier vi gör så att vi alla kan använda dessa i vårt påverkansarbete och för att undvika dubbelarbete. En idé som bland annat Eva Zillén tog upp i sitt tal var skapa en gemensam databas där vi kunde samla våra studier och utvärderingar så att dessa blev mer lättillgängliga för oss alla. Synliggör aktörer i media Att använda media på ett så smart sätt som möjligt var en strategi som betonades i diskussionerna. Det är viktigt att lyckade 1325-projekt får uppmärksamhet i media och att de aktörer som tar mycket ansvar synliggörs. Vi bör på olika sätt ge dessa aktörer så kallad good will för att de driver frågan. Samtidigt bör media användas mer effektivt för att ställa de makthavare som inte uppfyller sina plikter till svars i implementeringsprocessen. Olika konkreta förslag på vilka makthavare man skulle behöva sätta mer press på lyftes fram och hur detta skulle kunna ske. Genom att sätta press på de aktörer som inte fullföljer sina åtaganden enligt resolution 1325, skulle man kunna förstärka uppföljningen av arbetet med resolutionen

15 och öka resolutionens förpliktigande funktion. Prioritera sakfrågorna Ytterligare en strategi som lyftes fram var vikten av att prioritera de konkreta sakfrågorna som resolutionen tar upp istället för att arbeta på bred front med alla kvinno- och genusfrågor som relaterar till resolutionen på olika sätt. Resolutionen tar upp ett antal breda teman men det är viktigt att lyfta ut de konkreta sakfrågor som det är strategiskt lämpligt att arbeta med i olika forum för att saker ska hända. Om vi inte kan vara slagkraftiga i vår argumentation och hitta udden i de frågor som vi driver riskerar arbetet med resolutionen att rinna ut i sanden. När en bedömning gjorts av vilken/vilka sakfrågor som det är relevant att arbeta med i ett specifikt sammanhang kan man sedan gå vidare till att ytterligare konkretisera dessa frågor genom att operationalisera dem på olika sätt. I detta sammanhang är det, på samma sätt som i handlingsplanerna, viktigt att utveckla mätbara mål för att kunna bedöma vart man står i implementeringsprocessen. Förslag på nordiska samarbeten De flesta av deltagarna var överens om att vi som arbetar med 1325-frågan i de nordiska länderna kan bli bättre på att samarbeta och att detta skulle stärka oss. Bland annat förelogs att; Vi gemensamt anordnar en nordisk manifestation för att uppmärksamma arbetet med resolutionen Vi i andra gemensamma aktioner uppvaktar och sätter press på våra beslutsfattare så att vi blir mer slagkraftiga i vårt agerande Vi uppdaterar våra hemsidor så att dessa är fyllda med så aktuell och relevant information som möjligt Vi upprättar en gemensam databas där våra granskningar och studier görs tillgängliga Vi följer upp det nordiska mötet med liknande arrangemang som arrangeras på mer regelbunden basis där vi har möjlighet att dela våra kunskaper och erfarenheter.tillsammans kan vi bli ännu starkare! Operation 1325 vill tacka alla deltagare i det nordiska mötet för ert brinnande engagemang för 1325 frågan och er entusiasm! Ett speciellt stort tack riktas till Eva Zillén, Kari Karamé och Elisabeth Rehn som generöst delade med sig av sitt kunnande och sina erfarenheter.

16 Vad är Operation 1325? Operation 1325 är en paraplyorganisation bestående av fem kvinno- och fredsorganisationer: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), Kvinnor För Fred, Riksförbundet Internationella Föreningar för invandrarkvinnor (RIFFI), UNIFEM Sverige och Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd. Operation 1325 arbetar för förverkligandet av resolution 1325 genom information, utbildning och politisk påverkan.