Författare: Jennifer Olsson

Transkript

1 Författare: Jennifer Olsson

2 Ljuden - Där var det igen! - Vilket? sa Alva. - Det där ljudet. Det där morrandet, svarade Nadja. - Hörde du inte något? - Nej... äh, det var säkert inget, svarade Alva. Nadja och Alva satt i matsalen. Oftast var det äcklig mat, men idag var det köttbullar och spagetti. Det var Nadjas favoritmat. Men hon hade lite svårt att äta. Hon hörde konstiga ljud, och det var svårt att koncentrera sig på maten. Alva försökte få Nadja på andra tankar. Hon försökte med allt, hon försökte med att berätta ett Bellmanskämt, ett vanligt skämt, och ett knack knack skämt som Nadja hatade. Inget fungerade.

3 - Du inbillar dig bara, sa Alva till Nadja. - Nej, jag hörde ett morrande ljud! fräste Nadja tillbaka. - Nu får ni vara tysta! sa vaktmästaren med sträng röst. - Han är en hemsk människa, sa Alva till Nadja. - Ja, eller hur, svarade Nadja och fnissade lite. Nadja var nästan på väg att glömma ljudet, men då hörde hon det igen. Det lät som att ljudet var jättenära henne.

4 - Det är nog bara Kajsa, hon retas alltid med oss, viskade Alva så att Kajsa inte skulle höra. - Jag vet att Kajsa är dum, men läskiga ljud är inte hennes grej, svarade Nadja. - Någon gång ska väl vara den första, sa Alva och skrattade lite grann. - Nu får du sluta att fåna dig Nadja. Du är faktiskt tolv år, sa vaktmästaren när han kom förbi igen. - Du är alltid så rädd, fegis! hörde Nadja en röst säga. Rösten lät som Kajsas. Kajsas röst är mörk. Nadja tycker det låter som om att hon är förkyld alla dagar. Nadja svarade med rädd och hackig röst. - Nej, det är jag inte. - Jasså, sa Kajsa med kaxig röst, vill du ha en omgång? - Nej tack, svarade Nadja.

5 Nadja var hundra procent säker på att Kajsa skulle slå henne. Hon hade rätt. Kajsa hade riktat in näven så att den skulle träffa Nadja rakt i ansiktet. - Jag ska slå in ditt fula tryne! sa Kajsa och skulle precis slå henne. Men då hörde de klockan ringa, och Kajsa släppte ner Nadja. - Nästa gång kommer du inte undan så lätt, sa Kajsa och tittade rakt in i ögonen på Nadja, och såg allvarlig ut. Kajsa tog sina vänner och gick. Samtidigt som Alva och Nadja torkade klart borden sa hon. - Räddad av skolklockan, och log.

6 Rädslan Nadja och Alva var påväg till idrotten. Idrotten var Nadjas favorit ämne i skolan. Nadja gick i basket och drömde om att bli en världskänd basketspelare. - Hoppas att vi ska spela fotboll idag, sa Alva. - Ja, visst, svarade Nadja med frånvarande blick. Nadja var upptagen med att titta på väggen där det rann grönt slime! - Jag går före. Kommer du snart? frågade Alva. - Ja, visst, svarade Nadja. - Okej? sa Alva och gick. Nadja var rädd att oljudet skulle komma tillbaka. Hon tittade på väggen där slimet rann. Hon böjde sig fram för att ta på det, men då hörde hon några fotsteg närma sig. Det lät som om fotstegen kom närmare och närmare. Nadja vände sig snabbt om och fick se Helen. Helen var kuratorn på skolan. Den snällaste av de vuxna på hela skolan tyckte Nadja.

7

8 - Vad tittade du på? undrade Helen. - Det där gröna slimet, svarade Nadja och pekade på väggen. Ser du inte det? - Kom, följ med in på mitt kontor, sa Helen och räckte fram handen. - Jag kan inte, jag ska till gympan, svarade Nadja med ledsen min. Nadja ville gå till gympan men, Kajsa skulle vara där. När Nadja gick i korridoren hörde hon att Kajsa var påväg dit. Hon skulle precis springa iväg, men då stod Kajsa framför henne. - Du, tönten! vad gör du? undrade Kajsa. - Jag gör ingenting, svarade Nadja och såg rädd ut. - Nu kan inget skydda dig, sa Kajsa med kaxig röst. - Nej, jag antar det, suckade Nadja. - Bra, svarade Kajsa och lyfte upp Nadja för att slå henne.

9 Längs med gången kom Helen. Hon såg att Kajsa skulle slå Nadja, och sprang fram till dem. - Släpp ner Nadja på en gång! skrek Helen argt. - Okej, sa Kajsa och släppte ner Nadja. - Kom vi går och pratar, sa Helen till Nadja. - Okej, svarade Nadja medan en tår rann längs kinden på henne. Samtidigt skickade Helen, Kajsa till rektorn.

10 De gick till Helens kontor. Kontoret låg längs bort i korridoren. Korridoren var lång med smala och svarta väggar. Nadja tyckte att det kändes som om det tog en evighet att gå till kontoret. Men till sist var de framme. De hade vart där i tio minuter, och Nadja hade pratat om sina tankar och bekymmer. - Du, nu har vi pratat, känns det okej? frågade Helen. - Ja, sa Nadja och snyftade samtidigt som hon log. - Bra! Ska du gå till gympan nu? frågade Helen - Japp! Tack, sa Nadja med ett brett leende och gick därifrån.

11 Nadja skulle vara med i klassfotbollen. Hon tyckte om fotboll, men inte lika mycket som basket. - Men det är bara tjugotredje maj? Ja, ja, sa Nadja Affischen Nadja var påväg till sitt skåp för att hämta gympapåsen. På väggen bredvid skåpet hängde det en affisch, Nadja gick fram för att läsa den.

12 Då sprang några barn förbi så fort att affischen blåste ner. - Se er för! ropade Nadja till barnen. Nadja tog upp affischen för att hänga upp den. Men när hon höll i den såg hon baksidan. På baksidans stod det saker om ett monster. Nadja läste på den. Nadja var rädd. Hon var rädd för att något var bakom henne. Hon hade rätt. Nadja vände sig snabbt om.

13 Men det var inget monster. Det var Alva. - Du får inte skrämmas så, sa Nadja till Alva. - Va, vad menar du? frågade Alva. - Äh, det var inget, sa Nadja. Nadja ville berätta, men hon visste att ingen skulle tro henne. Inte ens Alva.

14 Upptäckten Alva och Nadja var på väg till idrotten. De visste att idrotten var slut, men Nadja ville gå och säga förlåt för att hon inte vart med på den. Idrottshallen låg längst bort i den tredje korridoren. Precis intill idrottshallens dörr var det en dörr ner till källaren. Den var grå och rostig längs dörrkarmen. Nadja stannade utanför och tittade på den en lång stund. - Vad stirrar du på? frågade Alva. - Det lät som om de var något där nere. Det hördes ett ljud, svarade Nadja. - Det är inget där nere, sa Alva med bestämd röst. - Du kan stå här om du vill, men jag går iallafall, sa Alva och såg surt på Nadja. - Men..., sa Nadja. Nadja skulle säga att hon var lite rädd. Men Alva hade redan hunnit att gå. Nadja tittade på dörren. Hon såg fundersam ut. Tillslut tog hon tag i handtaget och öppnade dörren.

15 Nadja stod i dörren en lång stund och tittade ner i den mörka källaren med spindelnät i taket. Efter ett tag gick hon ner för trappan. - HALLÅ! ropade Nadja när hon gick ner i trappan. Hon ropade så högt att de ekade efter henne. - ÄR DET NÅGON HÄR!? skrek hon sedan. Nadja hörde ett ljud. Det lät som om någon gick där nere. Nadja stannade i trappan och såg in i mörkret. Det var bara en liten lampa i taket som flimrade. - Stick härifrån! sa en röst. - Vem är du? sa Nadja förskräckt. - Jag är Börge, svarade rösten.

16 Börge lufsade fram ett steg mot ljuset. Börge var en tjock björn. Han hade bara ett öga som var stort och grönt, det täckte hela ansiktet. Han hade lurvig päls, den var brun och tjock precis som en brunbjörns päls. Svansen var som en trollsvans, en lila trollsvans. Han hade en stor mun med bara en framtand. Han var också ganska liten, ungefär lika hög som en stol. Han hade långa öron, men björnar har korta öron egentligen. Nadja tyckte han var gullig. - Okej? sa Nadja och tittade fundersamt på monstret. - Jag är förvandlad, sa Börge. - Men hur hände det? undrade Nadja. - Jo, jag blev förtrollad efter att ha ätit en svamp. Varje gång jag kommer riktigt nära svampen så blir jag stor som en vanlig björn men bara för en kort stund. - Av ren nyfikenhet, vad heter svampen? frågade Nadja. - Den heter Röksvamp, sa Börge och såg på Nadja. - Okej, svarade Nadja. - Jag måste gå nu, sa Nadja ledsamt.

17 - Just det, varför är du i vår källare, frågade sedan Nadja. - Efter att jag blev förvandlad så ville jag gömma mig i en grotta och det var mörkt ute, jag gick och satta mig i en lastbil bara för det, och lastbilen körde mig hit, svarade Börge. Det enda som finns här som jag har nytta av är en låda jag lagt en kudde och en filt i. - Men jag hade iallafall mat, det var god lax, men jag åt inte upp allt, sa Börge. - Den magsjukan glömmer jag aldrig, sa Nadja. Börge skrattade. - Så mycket spya, sa Nadja när hon vände sig om för att gå. - Hejdå, sa Börge. Nadja gick upp för den långa trappan med stora trappsteg och fula rivmärken efter Börge. - Var har du vart? frågade Alva som stod i dörröppningen till idrottshallen.

18 - Eh, jag, eh...svarade Nadja. - Sluta svamla! Var har du varit? frågade Alva med lite irriterad röst. - Jag har, eh, jag har varit nere i källaren, mumlade Nadja tillbaka. - Vad säger du. Eh, du får sluta att mumla! sa Alva argt. Alva var röd i ansiktet. Hon började bli riktigt arg. - JAG VAR NERE I KÄLLAREN! Så nu sa jag det, är du nöjd!? sa Nadja och såg lite arg och sur ut. - Va, var du nere i källaren? frågade Alva. - JA! sa Nadja. - Vi får ju inte vara där nere? berättade Alva. Nadja tittade på Alva med stora ögon. Alva var ju Nadjas bästa vän men Alva var en människa som skvallrar på alla, även om det är hennes bästa vän. Men Nadja visste att Alva inte kunde stå emot hundvalpsminen. Så Nadja gjorde så hon fick stora söta ögon. - Eh, du, du vet att, eh. Äh, jag ger upp. Jag säger inget, sa Alva och log.

19 Nadja ångrade sig sedan och berättade alltsammans som hade hänt nere i den långa mörka källaren. - Oj, sa Alva och gapade efter luft. - Så det finns en muterad brunbjörn där nere? frågade Alva och såg allvarligt på henne. - Japp, svarade Nadja och såg på Alva. Nadja tyckte att det kändes som om det släppte en tung sten från henne när hon visste att Alva visste om monstret.

20 Dikten Nästa dag gick Nadja och Alva i korridoren. De gick förbi affischen igen. Nadja ställde sig framför den och tittade på den. - Nadja vad tittar du på? avbröt Alva sin mening. - Det var den här affischen jag tittade på förut, sa Nadja medan hon tittade på Alva. Nadja tittar på hela affischen. Från hörn till hörn, från bokstav till bokstav. Plötsligt ser hon någonting i hörnet. Hon går närmare och tittar på det. Det är en dikt. Hon läste dikten. Nadja vände sig om och tittade på Alva. - Alva, kom och läs detta, sa Nadja ivrigt. - Ja, ja, jag kommer, sa Alva och suckade. Alva läste den.

21 - Oj! Den var riktigt bra, sa Alva och såg häpen ut. - Nej, det var det den inte var! sa Nadja. Alva tänkte en stund. - Aha! sa Alva och såg stolt på Nadja. - Vad, sa Nadja och tittade på Alva med frågande blick. - Jag kom på varför du är sur, svarade Alva. - Du är sur för att du har sett ett monster, och att ingen förutom jag tror på dig, sa Alva. Nadja visste att det var så men hon ville inte säga något. - Kom vi går till bibblan, jag vill läsa fler dikter, sa Alva.

22

23 Boken På dörren till biblioteket var de stora fjärilsklistermärken för de små barnen. Nadja tyckte det var töntigt. - Kommer du nu då Nadja? sa Alva. - Ja ja, jag kommer, sa Nadja och himlade med ögonen. Inne på biblioteket var det stora hyllor med alla sorters böcker. Det fanns deckare, sagoböcker, kärleksböcker, dikter och faktaböcker. - Jag går och letar efter dikter, sa Alva ivrigt. - Gör det du, svarade Nadja och log. - Hmm, brunbjörnar, mumlade Nadja för sig själv. - Alva! sa Nadja högt. - Jag letar efter faktatexter! ropade Nadja.

24 - sch! fräste bibliotekarien. - Man ska vara tyst i biblioteket! sa bibliotekarien och såg surt på Nadja. Bibliotekarien, Maj-Britt var en arg dam på sjuttiotre år. Hon hade grått kort hår. Glasögonen var lila med silvrigt senilsnöre. Hon hade en blå kofta med en majblomma på. Nadja himlade med ögonen och gick för att leta faktatexter. - Finns det inget om brunbjörnar, sa Nadja irriterat för sig själv. - Jag hittade en faktatext om brunbjörnar, sa Alva. - Vill du ha den? frågade Alva och såg sarkastisk ut mot Nadja. Nadja slog upp boken och började läsa.

25 Akta dig! Från en uppriktig vän... - Okej? Undra vad de menade med " Akta dig ", sa Nadja och såg på Alva. - Ja, och vad menas med " En uppriktig vän ", sa Alva och kollade ner i boken. De läste i boken en lång stund.

26 - Hörde du det där, sa Nadja och såg sig omkring. - Vad då? sa Alva och kollade åt samma håll som Nadja. - Jag hörde fotsteg, sa Nadja samtidigt som hon såg sig om efter några fötter mellan de två bokhyllorna. Nadja såg något försvinna ut genom biblioteksdörren. - Där! skrek Nadja högt. - sch! viskade Maj-Britt argt. - Behöver jag säga till er hela tiden flickor? sa Maj-Britt. Hon höll ett hårt grepp i boken och sprang ut därifrån för att följa efter personen. - Vänta på mig! skrek Alva efter Nadja och sprang ut därifrån.

27 Blandningen De sprang längs korridoren. Den " uppriktiga vännen " sprang fortare och fortare. - Hen sprang in i matsalen! flåsade Nadja och svängde in genom matsalsdörren. - Sakta ner! ropade Alva efter henne. Jag hinner inte med! Nadja saktade ner och tittade irriterat på Alva. - Du fick mig att tappa bort henne eller honom, sa Nadja och stirrade surt på Alva. - Förlåt? sa Alva och rykte på axlarna. - Tja! losers, sa Kajsa som kom gående. - Lägg av, viskade Nadja och hoppades att Kajsa inte skulle höra. - Vad sa du till mig? sa Kajsa argt. - Inget...idiot, viskade Nadja tillbaka. - Tänkte väl det, sa Kajsa med kaxig röst och gick. - Hon ska få sig en läxa, sa Nadja till Alva.

28 - Jag ska göra en blandning och sedan ge till Börge. - Varför ska du ge den till Börge? frågade Alva. - Du ska få se. - Så Alva, nu är vi klara, sa Nadja. - Men vad ska du göra med semlan? undrade Alva.

29 - Jag ska ge en liten present till Kajsa, sa Nadja och log mot Alva. På långt håll luktar den underbart av semlan, men sen när Börge äter eller är väldigt, väldigt nära den blir han en stor björn.

30 Hämnden - Vart ska du Nadja? frågade Alva. - Jag ska hämta upp Börge, sa Nadja och gick ut genom matsalsdörren. Alva höjde ögonbrynen och kollade undrande på Nadja medan hon gick. De gick genom korridoren. Tillslut var de framme vid källardörren där Börge höll hus. Nadja öppnade dörren och vände sig mot Alva. - Följer du med? frågade Nadja och log. Det är inte så farligt. - Jag gillar inte det här samtalet, sa Alva förskräckt. - Kom! Jag ska bara ner för trappan, sa Nadja. Vi gömmer oss bakom de gammal lådorna. - Okej, svarade Alva. - Bra! sa Nadja och tog tag i Alvas hand för att dra med henne.

31 Nadja la " bakelsen " på trappsteget längst upp, och sen gick de ner för trappan. Nadja gömde sig. De hade gömt sig bakom några lådor som stod vid trappan. - HALLÅ!? ropade Börge. Är någon där? Börge stod en lång stund och lyssnade. - Ja? sa Alva. - Håll tyst! Är du helt blåst?! Du kan inte säga att vi är här! viskade Nadja och tittade på Alva. Börge såg bakelsen längst upp i trappan. - Jag vill ha kaka! ropade Börge och sträckte fram tassarna. Han kollade sig över axlarna och gick sen upp för trappan. - Nu har vi chansen, sa Nadja och smög upp bakom Börge.

32 När Börge böjde sig ner för att ta semlan så tittade han sig bakom axeln och Nadja var upptäckt. - Em, em, e, sa Nadja. Hon visste inte vad hon skulle säga. Hon visste ju att hon hade gjort fel. - Du vill hämnas på Kajsa va? sa Börge och tittade på Nadja. - Nej, kanske, lite, ja, sluta plåga mig. Hur visste du det?! frågade Nadja. - Jag är inte helt blåst. Jag har vissa kontakter, sa Börge stolt. - Okej, men kan du hjälpa oss? sa Nadja med stora ögon. - Det gör jag så gärna, sa Börge. De gick längs korridoren. Alla andra klasser var på lektioner utom Kajsa och hennes gäng och Nadja och Alva.

33 - Där är hon, viskade Nadja till Alva och Börge. - Du ska långsamt smyga dig upp bakom henne, viskade Nadja bara till Börge den här gången. Börge började smyga mot Kajsa. Han var stor och tittade argt på Kajsa som precis vände sig om. - Oj vad rädd jag blir, sa Kajsa sarkastiskt till Börge, medan hennes kompisar sprungit i väg och skrikit som små, små flickor. Då gjorde Börge ett stort ryt mot Kajsa. - Hjälp, sa Kajsa tyst och började sedan skrika och gråta. Börge blev liten och glad igen medan han gick mot Nadja och Alva.

34 - Give me five! sa Nadja stolt till Börge. - Vad betyder det? undrade Börge. Nadja vände sig bara om mot Alva som istället svarade på gesten för Börge.

35 Sanningen - Kom igen Nadja! skrek Alva och Kajsa som satt i publiken. - Du äger! skrek några andra som också satt i publiken. - Wow, det var en början till dunk! sa Alva och tittade storögt på basketplanen. - Börja, början, b, b, Börge! utbrast Kajsa. - Kommer du ihåg Börge? frågade Kajsa Alva. - Just det, Börge, honom hade jag nästan glömt, svarade Alva. - Tänk att det var just Nadja som hittade Börge i skolan, sa Kajsa. - Men vem var det som fixade alla ledtrådar så att hon ens skulle hitta honom? frågade Alva. - Jag vet inte, vi frågar Nadja efter basketmatchen, svarade Kajsa. Nadja stod i omklädningsrummet och drack vatten. Alva och Kajsa ställde sig i dörröppningen och knackade på dörrkarmen. - Nadja? sa Alva. - Ja? frågade Nadja.

36 - Vem var det som skrev alla ledtrådar på mellanstadiet? frågade Alva. Du vet, Börge. - Jaha, jo men det var faktiskt våran kurator Helen, svarade Nadja. - Allvarligt, var det hon som sprang ut fån bibblan, skrev i boken och gjorde dikten, sa Kajsa. - Japp, svarade Nadja. - Coolt, svarade Alva och Kajsa i munnen på varandra. - Och Börge har det ju bra nu, och är tillbaka till att vara en vanlig björn, sa Nadja. - Ja, nu är han där han aldrig kan bli skadad, i en national park, svarade Kajsa. - Japp, sa Nadja. - Hur blev han en vanlig björn? frågade Alva. - Du vet, han fick ju åka utomhus ett tag, svarade Nadja. - Just det, sa Alva och log. - Jag ska bara duscha så kan vi gå till efterfesten sen, vi vann ju! sa Nadja med stort smile och gjorde pease med fingrarna. Det ska bli kul att se vad som händer på efterfesten, men det är en helt annan historia!

37