Nummer Tema SANNINGEN

Transkript

1 Vetekornet Nummer Tema SANNINGEN Britt fann pusselbiten som saknades i hennes liv s. 5 Sanningen chockade makarna Gass s. 6-7 Vetlandas äldsta invånare summerar ett rikt kyrkoliv s. 9

2 Kyrkoherden på kornet Sanningen ska göra er fria! Ja, naturligtvis ska han Jesus som själv är sanningen göra oss fria, men väldigt ofta gör han det genom sanningen om oss själva. Att slippa upprätthålla en snygg fasad, att slippa hålla masken; det är befriande. Möjlighet till bikt finns fortfarande i Svenska kyrkan och Vetlanda pastorat, även om det för många kanske känns avlägset och gammaldags. Rätt som det är kan behovet emellertid finnas där för var och en av oss. Någonting tynger oss, någonting vi sagt eller Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. (Joh 12:24) Vetekornet nr Tema Sanningen Ansv. utg: Text & bild: Peter Åström Marita Lindwall Lindwalls Text & Bild marita@lindwallstext.se Grafisk form: Klassons Mediabyrå Red. grupp: Maj Karlsson Ellinor Gillisson Jan-Erik Ericsson Yvonne Svensson Marianne Dahlberg Anette Madeland Tryck: Prinfo Bergs, 8000 ex Omslagsbild: Efter 17 år i en sekt fann Britt Lindberg en plats i Svenska kyrkan. Foto: Marita Lindwall gjort lämnar oss inte i fred. Någonting behöver försonas och förlåtas. Egentligen finns försoningen och förlåtelsen där med en gång, när vi tänker ett förlåt till Gud, men det är inte alltid så lätt att ta det till sig. Likaså i varje gudstjänst som innehåller syndabekännelse och förlåtelse, men inte heller då är det alltid så lätt att ta det till sig. När jag går till bikt, får jag däremot helt plötsligt möjlighet att högt, inför en präst med absolut tystnadsplikt, formulera det som tynger mitt hjärta och samvete, det vill säga högt formulera en jobbig del av sanningen om mig själv. Jag får det hela ut ur mig själv, när jag helt plötsligt uttalar det högt inför prästen. Bara det är befriande. När jag sedan dessutom hör hur prästen uttalar försoningens och förlåtelsens ord från Gud över just mig, då är jag verkligen fri från det som betungat mig. Oftast känner jag då även att jag vill försöka gottgöra det onda som jag gjort eller sagt. En sådan gottgörelse kallas för botgöring i kyrkan. Det är en naturlig följd av befrielsen i förlåtelsen. Om du inte själv kommer på vad din botgöring kan vara, så brukar prästen kunna föreslå någonting passande. Som en liten biktspegel vill jag nu lyfta fram det åttonde budet: Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Ibland får jag för mig att det är ett av de bud vi har svårast att hålla. Martin Luther säger att det bland annat betyder att vi tänker och talar väl om vår nästa och tyder allt till det bästa. Om du har sett Bambi, så vet du också att kaninen Stampes pappa försökte lära honom att om man inte kan säga något snällt om någon, så ska man inte säga någonting alls. Det berättas om en präst, som hörde en bikt av någon som inte kunde låta bli att sprida vidare ett grundlöst och falskt rykte om en annan människa. Efter att ha förmedlat förlåtelsen, så uppmanade prästen den biktande till en botgöring som innebar att från balkongen på åttonde våningen riva sönder en dunkudde. Därefter skulle den biktande samla in varje litet dun som hade spridits med vinden. Den biktande hävdade då omöjligheten i att lyckas med detta, varpå prästen bara kunde hålla med. Det är nästan omöjligt att ställa allt tillrätta, när man väl spridit vidare ett falskt rykte. Så allvarligt är det, när vi inte är noggranna och omsorgsfulla med sanningen om varandra. Gud är större, lyckligtvis. För honom är ingenting omöjligt. Peter Åström Kyrkoherde Av: Anette Madeland 2

3 Så kul att få komma på dopfest, tyckte Anette Claesson och dottern Wilma Bardh. Det blev en lyckad fest när ungdomsdiakon Anette Madeland och hennes medhjälpare ställde till med dopkalas i Församlingsgården i Vetlanda. Inbjudna till kalaset var de barn som döpts under och deras familjer. Här det glada gänget som såg till att det blev en fin dopfest. Från vänster ses husmor Bodil Lövgren, komminister Tomas Fransson, diakonpraktikant Britt Lindberg och ungdomsdiakon Anette Madeland. Ett 35-tal barn med föräldrar kom för att umgås, äta gott och se när Mr Goran trollade och skojade. Lille Philip Göransson mådde som en prins. Sofie Hedström och Henric Lagerquist kom med döttrarna Filippa 2 år och Ebba 1 månad. Charlotte Waldo Eriksson tillsammans med maken Fredrik och dottern Maja som tittade sig nyfiket omkring. 3

4 Eivor Jansson är ordförande sedan elva år tillbaka i Fastighets- och kyrkogårdsutskottet FU/KU. Här tillsammans med ledamöterna Lennart Johansson, Vetlanda, Kjell Carlsson, Nävelsjö, Lars Karlsson, Näsby, Johannes Karlsson, Björkö och Roger Ljungqvist, kyrkogårdsförvaltningen. Vi är stolta över att våra kyrkor är så fina Ansvaret för Vetlanda pastorats kyrkor och fastigheter ligger i dag på Fastighets- och kyrkogårdsutskottet FU/KU. I utskottet finns en representant från varje församling. Ordförande sedan elva år är Eivor Jansson. Hon kan med stolthet konstatera att man inte har några fuktproblem i kyrkorna som man har i grannpastoratet. Det är bara i Ekenässjön som vi har fått lite bekymmer med fasaden på kyrkan som måste åtgärdas, säger Eivor Jansson. Tillsynen av kyrkorna och samtliga fastigheter görs varje år av utskottets ledamöter tillsammans med Roger Ljungqvist och Jan-Olof Albihn från kyrkogårdsförvaltningen. Vi har en representant från varje församling som i ett tidigt skede får veta om det är något bekymmer, säger Lennart Johansson, som varit med i utskottet sedan sexton år tillbaka. Han tycker att Eivor som varit ordförande bör framhållas. Hon gör verkligen ett jättefint jobb, säger han. Varje år lägger utskottet en budget på omkring en till två miljoner. I denna ingår förutom kyrkor och fastigheter även truckar och maskiner som kyrkogårdsförvaltningen behöver. Enligt kyrkonämndens ordförande Lars- Ivan Petersson är kostnadsbiten viktig. Han framhåller att det kommer att röra sig om stora kostnader i framtiden och pekar på ombyggnaden av Församlingsgården i Vetlanda. Det är inte så lätt för lekmän att sköta, därför söker vi nu en byggnadsingenjör, som ska anställas och i och med detta kommer Fastighets- och kyrkogårdsutskottet att upphöra, säger Lars-Ivan Petersson. Vad är en sann människa? Elle Hannus Berg: Jesu Kristi efterföljare, om man klarar det. Björn Rydén: En sann människa är den som behandlar andra som man själv vill bli behandlad. Nils-Olof Berg: När man bejakar sig själv som människa med alla möjligheter. Men det finns en fara. Man kan bejaka det sämsta i människan som man kämpar emot. Ingegerd Wictorin: Det är en ärlig människa som står upp för sina åsikter och som inte är falsk och inte talar illa om andra människor 4

5 Britt lämnade sekten efter 17 år I sjutton år var hon verksam inom sekten Lectorium Rosicrucianum. Men ett besök i Svenska kyrkan förändrade plötsligt hela hennes tillvaro. I somras beslutade hon sig för att börja studera till diakon och i december konfirmerades hon. Det var i nattvarden som jag fann den pusselbit som fattades i mitt liv, berättar Britt Lindberg. Jag möter Britt hemma i hennes lägenhet i Ekenässjön. Hit flyttade hon i juni 2010 i samband med att hon lämnade Lectorium Rosicrucianum i Edshult. Att hon gick med där en gång förklarar hon med att hon ville förverkliga sin tro. Jag var en sökare och funderade på om jag skulle gå med där eller i Baptisterna där jag gått i söndagsskola och varit med i ungdomsarbetet. Det blev Lectorium Rosicrucianum, som har Edshults Säteri som samlingspunkt i Sverige. Hon bodde då i Vansbro och reste en gång i månaden till Edshult. Men så inträffade det ofattbara att hennes man Magnus dog när han bara var 35 år. Vi hade bara varit gifta i sex år och jag kände hur hela min värld rasade samman, berättar Britt. Som väl var hade hon sina tre barn från ett tidigare äktenskap som fanns och tröstade. Men Britt kände sig vilsen och ledsen. Något halvår efter dödsfallet beslutade hon sig för att flytta till säteriet i Edshult. Där kom hon i kontakt med ett tyskt par som tog med henne till Svenska kyrkan. Jag var då sedan länge mycket kritisk till Svenska kyrkan. Men jag följde i alla fall med och upptäckte att hela programmet i kyrkan berörde mig djupt. Jag fick en helt annan kontakt med Gud och jag kom till ett vägskäl. Jag upplevde att jag inte kunde bo kvar på säteriet, allt kändes så fel. Jag hade att välja på att gå med i Svenska kyrkan eller stanna kvar i det förljugna. Jag bestämde mig för att gå med i Svenska kyrkan och uttrycka min tro. I somras tog jag beslutet att bli diakon och den 4 december 2010 konfirmerades jag. Till vardags arbetar Britt som mellanstadielärare i Eksjö. Läser nu Svenska kyrkans grundkurs på distans och pendlar till Rättvik en gång i månaden. Hon har också hunnit med att arbeta några månader som diakonpraktikant i Vetlanda församling. Jag är så tacksam att jag tog beslutet att lämna Lectorium Rosicrucianum. Tidigare hade jag aldrig en längtan efter att läsa Bibeln. Det har jag nu. Mitt liv har blivit förvandlat. Jag har funnit den pusselbit som fattades i mitt liv. FAKTA: Lectorium Rosicrucianum Har sitt huvudsäte i Haarlem Nederländerna där det grundades Är utbrett över hela världen, i Sverige har de centra i Göteborg, Stockholm och Edshult Säteri. På Edshult Säteri träffas medlemmarna en gång i månaden för att hålla tjänst och vara i gemenskap med gnosis (kunskap). Det är ett gnostiskt samfund, som söker vägen tillbaka till himmelriket. I Sverige finns det ca 100 medlemmar, i Nederländerna flera tusen. Medlemmarna försöker förverkliga prototypen av den i Kristus pånyttfödda, och alltså helt förnyade människan, som tjänar mänskligheten med själ och hjärta i förverkligandet av sann andlig förnyelse. Rosenkorsarna betraktar Jesus som en mycket långt framskriden person i detta, men han är mänsklig. 5

6 När Mona och Toni Gass insåg att deras son aldrig mer skulle kunna gå gick de in i ett mörker. När det var som värst ville Toni inte gå ur sängen. Mona var betydligt starkare. Hon satt uppe på nätterna och skrev av sig sin sorg och läste Bibeln. Operationen har gått bra, sa läkaren. Mona och Toni Gass blev så glada och tackade Gud. Men så kom sanningen. Deras son skulle aldrig mer kunna gå på sina ben. Trots att det nu har gått 22 år sedan den hemska olyckan har de ibland svårt att ta till sig verkligheten. Vetekornet har tidigare skrivit om Rikard som åkte bil med en onykter förare när han var 17 år och blev totalförlamad. Nu berättar hans föräldrar Mona och Toni om den långa väntan och ångesten innan de fick veta sanningen att deras son aldrig mer skulle kunna gå. Det var nyårsafton 1988, klockan närmade sig tolvslaget när telefonen ringde. Samtalet kom från sjukhuset i Eksjö som meddelade att Rikard varit med om en bilolycka. Mona och Toni åkte genast till sjukhuset. Det första Rikard sa när vi kom till honom var: Mamma, jag skulle aldrig ha åkt med i den bilen. Det blev sedan en fruktansvärd väntan, ingen talade med oss om hur det egentligen var med Rikard. En läkare kom förbi och sa lite snabbt att Rikard troligen aldrig mer skulle kunna gå, men det var så overkligt att vi inte kunde ta det till oss, säger Mona. Fick själva inse sanningen På nyårsdagen transporterades Rikard till Linköping. Mona och Toni åkte efter ambulansen. I Linköping bestämdes att Rikard skulle opereras. Vad som skulle göras fick aldrig Toni och Mona veta. Sedan blev det återigen en enda lång väntan. En madrass på golvet blev deras sängplats. Vi kände oss så ensamma och helt utlämnade och vi bara grät. När vi frågade om vi inte kunde få tala med någon skickade de efter en kvinnlig präst, som sedan kom att betyda mycket för oss. En läkare kom till oss mitt i natten och jag minns att vi satt på en bänk och talade med honom. Då kände vi oss så små, säger Mona. Mot morgonen öppnades dörren. Operationen har gått bra, sa läkaren. Vi blev så glada och tackade Gud. Men att Rikard inte skulle kunna gå var en förbjuden tanke, säger Mona. Efter fyra, fem dagar började Rikard att röra en arm. Vi frågade och frågade om Rikard skulle bli bra, men de sa aldrig något Tycker du att det är viktigt att hålla sig till sanningen? Här svarar några elever från Mogärdeskolan. Fanny Nilsson, 8C: Viktigt för att människor ska kunna lita på mig. Jag är dålig på att ljuga, men skulle det hända slår samvetet till. Caisa Laine, 9C: Det är viktigt att man håller sig till sanningen. Om man ljuger så kommer sanningen oftast fram och det är någon som blir sårad. Hannes Furukrantz, 8C: Självklart viktigt. Om man ljuger tror folk att man är en lögnare. Victor Andersson, 8C: Det blir bara problem om man ljuger och det är oftast någon som blir sårad. 6

7 SANNINGEN kom som en CHOCK Rikard Gass är idag en stark och positiv person trots sitt handikapp. om att han inte skulle kunna gå igen. Det fick bli så att vi till slut fick inse det själva. Men Mona minns hur hon kände det den dagen när man sa att de skulle gå och titta på en rullstol till Rikard. Jag slog bort det. Rikard ska bli bra och behöver ingen rullstol, sa jag. Dagarna gick och Mona och Toni kunde räkna till sju veckor innan de lämnade sjukhuset i Linköping. När det blev dags för rehabilitering i Jönköping engagerade sig Mona med att ordna alla praktiska detaljer inför Rikards hemkomst. Det värsta var att hon inte visste var hon skulle vända sig med sina frågor om hur de gjorde med exempelvis trappor och trösklar. Jag ringde upp kommunpolitikerna och fick ett möte och det blev sedan åtskilliga träffar. Men sedan uppstod problem med vissa praktiska saker inför Rikards första hemkomst. Men det hjälpte en snäll landstingspolitiker oss med. Han är en väldig glädjekälla Första gången Rikard kom hem på permission fick han ligga inne i vardagsrummet. Jag minns det som det var i går när han kom hem första gången efter olyckan. Allt som hänt var så overkligt. Jag såg framför mig hur glad och fin han hade varit på nyårsafton när han gick hemifrån. Hela livet låg framför honom. Han hade precis mönstrat och ville göra sin militärtjänst och nu var det bara några veckor kvar tills han skulle ta sitt körkort. Det är fortfarande mycket smärtsamt för Mona och Toni att tänka tillbaka på det ofattbara. Men trots allt utstrålar båda en trygghet och styrka. De har under alla åren sedan olyckan kunnat vara ett oerhört stöd för sin son. Men det fanns en tid då båda var så ledsna att de trodde att de inte skulle orka leva vidare. Glädjen till livet hade försvunnit, men med tiden har ljuset återvänt. När det var som värst ville jag inte gå ur sängen. Jag kände att det var så orättvist och jag tänkte att det inte kan finnas en Gud när sådant här händer, säger Toni. Han menar att Mona var mycket starkare. Hon satt uppe på nätterna och skrev av sig sin sorg och läste Bibeln. Jag läste att om man ber ska man få. Jag bad och bad, men Rikard fick inte den hjälp som jag bad om, men han fick så mycket annat. Han fick en psykisk styrka och har varit den som alltid tröstat. Han säger att man måste göra det bästa av situationen. Han är så go och snäll och en väldig glädjekälla. Hanna Wickstrand, 9C: Ja, om man ljuger sårar det någon om det upptäcks. Alexander Carlemar, 9C: Självklart. Man vinner i längden. Är jag ärlig mot mina föräldrar får jag igen det. Matilda Falk, 9A: Ja, om man ljuger kan man förlora något eller någon och ångra sig senare i livet. Fanny Svensson, 9A: Ja, självklart för annars kan det bli tråkiga följder. 7

8 Jurist Sara Granklint: Ibland blir sanningen overklig Sara Granklint har som jurist under åren mött många flyktingar som försökt att bevisa sanningen om sin identitet, men inte lyckats. Jurist Sara Granklint har erfarenhet som offentligt biträde åt många flyktingar att allt som inte kan bevisas i domstolen betraktas som icke trovärdigt. Identiteten kan vara svår att bevisa och då Migrationsverket och domstolen tvivlar på det som sägs blir sanningen overklig, säger Sara Granklint. Sedan 1985 har Sara Granklint företrätt bortåt 500 flyktingar i juridiska ärenden. Det är särskilt ett fall som hon minns väl, trots att det har gått många år. Det var en ung välutbildad kvinna i ett land i Mellanöstern som greps av hemliga polisen när hon en dag skulle överlämna pengar till motståndsrörelsen. Hon hade under en längre tid stött rörelsen och nu skulle staten hämnas för att hon stödde en revolutionär rörelse och det bestämdes att hon skulle stenas, berättar Sara. Kvinnan förstod att hon var tvungen att fly när hon fick veta att hennes kontaktperson hade plågats ihjäl. Så kom hon till Sverige och Sara förordnades som offentligt biträde. Här berättade hon sin historia, men Migrationsverket såg henne som icke trovärdig. Hon fick möjlighet att berätta sin historia även för utlänningsnämnden, säger Sara och fortsätter: De trodde kvinnan och litade på att hon talade sanning. Trots att hon berättade exakt samma historia i båda instanserna bedömde de hennes trovärdighet så olika. Men jag tvivlade aldrig på att hon var trovärdig. Därför blev jag så glad när beskedet kom att hon fick stanna i Sverige. Katarina vill finnas till för människor Katarina Niklasson Katarina är ny komminister sedan årsskiftet i Vetlanda pastorat. Hennes tjänst är inriktad mot det diakonala arbetet och hon vill att människor ska känna att hon finns till för dem. Egentligen var det tandläkare som Katarina drömde om att bli när hon bestämde sig för att lämna arbetet som mentalvårdare på S:t Lars sjukhus i Lund som hon haft i 20 år. Men det blev aldrig så. Istället riktade hon in sig på att bli lärare och började läsa teologi på universitetet. Det var då det hände något. Jag kände mig som en stor kraftig lax infångad i ett nät och varje gång jag tänkte på att jag skulle bli lärare var det som att jag såg ett stort svart hål framför mig. Men när hon sedan riktade in tankarna på att istället bli präst var det som att hålet försvann. Efter en diskussion med en studievägledare bestämde hon sig för att det var präst hon skulle bli och snart fann hon att hon hade en tro som hon inte visste fanns. Jag kände det här inne mitt hjärta, förklarar hon. Hon tycker att det känns spännande att komma till Vetlanda. Jag vill att människor ska känna att jag vill finnas till för dem. 8

9 2 x 103 år - kyrkan är viktig för Vetlandas äldsta Anna Magnusson och David Aronsson är äldst i Vetlanda. Anna bor på Tomasgården och David på Mogärde servicehus i Vetlanda. De har båda varit ovanligt friska och har inga krämpor. Den första gången Anna besökte ett sjukhus var hon 97 år. För 103 år sedan föddes de med tre månaders mellanrum. Hon har bott hela livet i Näsby och han i Vetlanda. Utan att veta om varandra har de på var sitt håll haft sitt stora intresse för sin kyrka. Det här handlar om Anna Magnusson och David Aronsson, Vetlandas äldsta invånare. Rummet på Tomasgården i Vetlanda, där Anna bor sedan fem år, doftar som en blomsterbutik. För några dagar sedan firade hon sin 103-årsdag. Hon sitter i sin favoritfåtölj och löser korsord tillsammans med brorsdottern Gunnel Magnusson. Förutom korsord så har hennes stora intressen varit kyrkan i Näsby och kyrkliga syföreningen där hon funnits med sedan starten för 50 år sedan. På Mogärde servicehus bor David. Hans stora intressen tidigare i livet har varit fiske och snickeri. Han har också varit noga med att läsa Bibeln varje dag. Här står det mycket viktiga saker, säger David och håller upp sin Bibel. Precis som Anna gick han väldigt flitigt till kyrkan så länge han orkade. Han kom troget och var alltid väldigt prydlig, minns Ingrid Nordlund, kyrkvärd i Vetlanda. Anna och David har inte bara det gemensamt att de är lika gamla. De har båda varit ovanligt friska och har inga krämpor i dag. Den första gången Anna besökte ett sjukhus var när hon bröt benet. Då var hon 97 år. Vid den höga åldern brukar det vara svårt att komma igen, men inte för Anna. Jag mår så bra i dag, säger hon och ler gott. David fick en stroke för fyra år sedan och blev förlamad i ena sidan. Men efter rehabilitering fick han igång rörelserna igen. När Anna arbetade på gården hemma i Näsby snickrade David på Vetlanda-Hus några år innan han kom till Myresjö-Hus och blev byggnadstekniker. Han byggde själv villan på Vinkelgatan i Vetlanda. Dit flyttade han med sin hustru Vasti och döttrarna Ulla och Inger 1947 och bodde där tills han var 92 år. Efter hustruns bortgång 1996 skötte han sig själv i flera år, handlade och lagade sin mat. Anna bodde hemma på gården tills hon var 98 år. Lagade mat, bakade och bjöd gärna in gäster. När hon får frågan vad som är hemligheten bakom ett långt och så friskt liv, svarar hon: Att arbeta hårt. I nästa nummer: Nästa nummer handlar om LIVET. Då kommer vi att berätta mer om 103-åriga Annas strävsamma liv. Bild: Privat Gott resultat när Björkö kyrkliga syförening höll auktion Björkö kyrkliga syförening samlade in hela kronor vid sin årliga auktion i prästgården i december Det kan nämnas att en ost på två kilo gick för tusen kronor och ett fårskinn för kronor. Handarbeten, ostkakor och annat ätbart gick under klubban som sköttes av Bengt Wickstrand. 9

10 Py Bäckman sjöng tillsammans med Vetlanda pastoratskör. Det blev en fin upplevelse Pastoratets samtliga körer gav en bejublad konsert tillsammans med Py Bäckman inför en fullsatt kyrka i Vetlanda en lördagskväll i februari. Inte visste vi att Py Bäckman har skrivit så många djupa fina texter, var det många som sa efter konserten. Vad tyckte du om konserten? Lars-Åke Wigelius från Näsby kyrkokör var tagen efter att ha sjungit tillsammans med Py Bäckman. Det blev en total upplevelse och en obeskrivlig känsla, sa han. Ingrid Nordlund från Vetlanda kyrkokör tyckte att det blev en väldigt fin upplevelse att sjunga med pastoratskören tillsammans med Py Bäckman. Dirigenter vid konserten var Charlotte Waldo Eriksson, Heléna Svenson och Göran Danielsson. Elinore Sundler: Det blev en riktig upplevelse. Så fina texter som satt så fint tillsammans med kören. Pål Albing: Det var mycket fint, men ska jag vara ärlig så tycker jag att kören var bäst. Lars-Ivan Petersson: Jag blev positivt överraskad och imponerad av de fina texterna och körerna fungerade så fint tillsammans. Sveriges äldsta krematorium nedlagt Jordbegravningar försvinner mer och mer och det är istället kremation som gäller. I Vetlanda invigdes krematoriet 1936, men vid årsskiftet var det en epok som gick i graven. Nu sker all kremation i Nässjö. Här i Kapellkrematoriet i Vetlanda har kremationer ägt rum sedan Vid årsskiftet upphörde verksamheten som nu flyttats till Nässjö. 10 Redan 1932 började diskussionerna ta form om att bygga ett krematorium i Vetlanda och den 15 mars 1936 invigdes krematoriet i Uppståndelsekapellet som då blev länets första krematorium. Fram till och med förra året hade kremationer ägt rum i Vetlanda. Om krematoriet i Vetlanda varit kvar hade det inneburit stora kostnader. Vårt tillstånd löpte snart ut och skulle vi fortsätta med verksamheten hade en ombyggnad varit nödvändig. Trots att det har skett en ökning av kremeringar i Vetlanda har vi för få för att en ombyggnad skulle göras med allt vad det innebär ekonomiskt. Därför skrevs ett avtal med Nässjö, som byggt ett nytt krematorium, förklarar kyrkogårdschef Roger Ljungqvist. Nu hämtar Nässjö kistorna i Vetlanda och kremeringen sker i Nässjö. Urnan kommer sedan tillbaka vid nästa kisthämtning. Vetlanda pastorat betalar kronor för varje kremering, för transporten tillkommer 400 kronor per kista. Tidigare låg kostnaden på 2000 kronor för en kremering. Under senare år har en ständig ökning skett när det gäller kremationer. Under förra året utfördes 304. Och räknar man samman alla sedan starten 1936 blir summan Men det är ändå för få för att en ombyggnad var motiverad, konstaterar Roger Ljungqvist och påpekar att förläggningen av kremationer till Nässjö inte påverkar den enskilde.

11 Kristina fick uppleva vardagslivet i Tanzania Kristina har kommit hem efter tre månader i Tanzania där hon har deltagit i Svenska kyrkans utbytesprogram Ung i den världsvida kyrkan. Det var tre månader som har skiljt sig mycket från mitt vanliga liv på många sätt. Jag levde i ett litet hus i en by på landsbygden nära Victoriasjön. Eftersom jag bodde mitt i byn kom jag nära människorna där och delade deras vardag som innehöll både glädje och sorg. Den första stora skillnaden som slog mig var att det sociala har en stor roll i vardagen. Familjerna skiljer sig mycket från de svenska. De är stora och barnen uppfostras tidigt till att ta ansvar och klara sig själva. Religionen är otroligt viktig, vare sig man är muslim eller kristen. Den präglar mycket i samhället. Nästan alla människor ser det som en självklarhet att gå till kyrkan, be bordsbön och ha kvällsandakt. Jag märkte att flera hade svårt att förstå mig när jag berättade att många i Sverige inte tror enligt någon religion. Trots olikheter var många nyfikna på Sverige och ville ofta att jag skulle berätta. Det var vanligtvis bara högre utbildade som hade hört lite om vårt land. De flesta jag träffade visste ingenting och var fascinerade när jag berättade om det kalla klimatet eller visade bilder. Jag blev nästan alltid särbehandlad på grund av att jag var vit, men ibland märkte jag att några var irriterade på vita, kanske med tanke på dagens fattigdomsproblem eller kolonialtiden i bakgrunden. Landet är fredligt men har fattigdomsproblem. På frågan om vad som behövs för att utveckla landet svarade de flesta att det behövs mer utbildning och att korruptionen försvinner. Tanzania är rikt på gas, guld och diamantgruvor, men mycket av pengarna försvinner i korruption. Men trots problem inom dessa områden ser många Tanzanier ljust på framtiden. Bara under de senaste åren har en rad förbättringar installerats. När jag var där såg jag hur de på många håll arbetade med att bygga ut vägarna. Min tid i Tanzania gick alldeles för fort men jag han ändå få en liten inblick i hur vardagen i landet fungerar. En kunskap jag ska dela med mig av och utnyttja på bästa sätt. Kristina Ekström Aron har sjungit i Nävelsjö kyrkokör i 59 år En av de trognaste medlemmarna i Nävelsjö kyrkokör är Aron Karlsson. Han gick med i kören 1952 och tycker fortfarande efter 59 år att det är lika roligt att sjunga. Aron och hans livskamrat Josefine bor i en trevlig villa i Ekenässjön. Det har nyss snöat och Aron är på väg in från snöskottningen. Jag har sagt till honom att han måste vara försiktig med snöskottningen, men han vill inte lyssna, säger Josefine. Det är svårt att tänka sig att Aron är 87 år. Han är pigg och alert och rör sig som en yngling. Att få sjunga betyder mycket för Aron. Det är inte många körövningar han har missat under sina 59 år i kören. Varje tisdag rattar han bilen till Björkö där Nävelsjö- och Björkö kyrkokörer övar tillsammans. Det är gemenskapen i kören som gör att han trivs så bra. Under sina 59 år i kören har han mött flera körledare. Men Ingabrith Appelberg är den bästa av alla. Det hon tar fram till oss att sjunga är mycket uppskattat av oss i kören. Att Aron kom med i kören säger han berodde på Karl-Eric Axelsson i Änga. Han uppmuntrade mig att gå med i kören och det är jag glad för i dag, säger Aron. Men det är inte enbart kyrkokören Aron hinner med. Josefine avslöjar att han även sjunger i SPF- och RPG-kören. Själv tycker han inte att det är mycket att orda om. Trots sina 87 år verkar det inte vara något som stoppar Aron. Att skotta snö tycker han är bra för motionen. Annars måste jag ju åka till Vetlanda och gå på gym. 59-åringen Aron Karlsson 11

12 Vad är en sann människa? VETLANDA FÖRSAMLINGSGÅRD PASTORSEXPEDITIONEN Karin Thuresson Storgatan 58, Vetlanda , , PRÄSTER Kyrkoherde Peter Åström , mobil , bostad Komminister Runo Bengtsson , mobil , bostad Komminister Alf Westergren , mobil Komminister Katarina Niklasson , mobil Göran Madeland: Det är en människa som i ärlighet bottnar i sig själv. Jesus kallas den sanna människan och är en förebild för mig. Vik. komminister Tomas Fransson mobil DIAKON Nina Wickström , mobil nina.wickström@svenskakyrkan.se UNGDOMSDIAKON Anette Madeland , mobil anette.madeland@svenskakyrkan.se BARN OCH UNGDOM Clas Jonsson , mobil clas.jonsson@svenskakyrkan.se Ewa Willberg , mobil ewa.willberg@svenskakyrkan.se Ingela Andersson , ingela.andersson@svenskakyrkan.se Roland Frick: En sann människa söker att vara ärlig och kärleksfull. Det handlar om både relationen till andra människor och faktiskt också relationen till Gud. Det är en sann människa. NOTISER Musikgudstjänst i Björkö kyrka Som inledning på stilla veckan, Palmsöndagen den 17 april bjuder Björkö och Nävelsjö kyrkokörer på en musikgudstjänst: Han gick den svåra vägen i Björkö kyrka klockan Nils Ericsson medverkar på blockflöjt. Andakt. Musik i försommarkväll Den 22 maj klockan bjuder Nävelsjö och Björkö kyrkokörer på musik i försommarkväll i Nävelsjö kyrka. Nils Ericsson medverkar på blockflöjt. Andakt. Musikcafé i Ekenässjön Tisdagen den 5 april klockan blir det musikcafé i Församlingsgården i Ekenässjön. Barn och ungdomskören medverkar. Krönikerböcker Se hit, ni som är intresserade av Krönikerböckerna. Till hösten leder ungdomsdiakon Anette Madeland en bibelstudiekurs om böckerna. Håll utkik i senare nummer om vidare information. 12 Daniel Hein Magnus Svensson KYRKOMUSIKER Organist Fredrik Albertsson Vik. Göran Danielsson Kantor Charlotte Waldo Eriksson Kantor Ingabrith Appelberg , daniel.hein@svenskakyrkan.se , magnus.svensson@svenskakyrkan.se , fredrik.albertsson@svenskakyrkan.se , charlotte.waldo@svenskakyrkan.se , ingabrith.appelberg@svenskakyrkan.se Kantor Heléna Svenson , , mobil helena.svenson@svenskakyrkan.se Musiker Ulla Bengtsson Bostad , mobil ulla.m.bengtsson@svenskakyrkan.se KAMERALA AVDELNINGEN Kyrkokamrer Annika Magnusson , annika.magnusson@svenskakyrkan.se (fr. o. m. 1 maj) Elisabeth Jennerstrand , elisabeth.jennerstrand@svenskakyrkan.se FÖRSAMLINGSGÅRDEN Vaktmästare Inger Lindberg , mobil inger.lindberg@svenskakyrkan.se Husmor Bodil Lövgren , bodil.lovgren@svenskakyrkan.se KYRKOGÅRDSCHEF Roger Ljungqvist , mobil Exp.tid måndag-fredag roger.ljungqvist@svenskakyrkan.se Jan-Olof Albihn (bitr. kyrkogårdschef) , mobil UPPSTÅNDELSEKAPELLET Bo Lindgren Daniel Hildorsson KYRKOVAKTMÄSTARE Vetlanda: Inger Lindberg , mobil , kyrkan Ekenässjön: Per Jonsson , mobil Näsby: Ellinor Gillisson , mobil Nävelsjö: Roger Johansson , mobil Björkö: Agneta Holm , mobil VILDVINET Anneli Josefsson , mobil Britt Eriksson LÄTTEBO FÖRSKOLA Förest. Anna-Lena Karlsson