Nylandsplanen 2050: Utkast BESKRIVNING

Transkript

1 TRIVSAMMA GRÖN- OMRÅDEN! HÅLLBAR TILLVÄXT! LEVANDE CENTRUM! LÄTT ATT TA SIG UT I VÄRLDEN! FUNGERANDE KOLLEKTIV- TRAFIK! NÄRA SERVICE! Framlagt: På remiss: Nylandsplanen 2050: Utkast BESKRIVNING äillä aineksilla saadaan aikaan se mehevä kakku, josta riittää jaettavaa. ato kaavaa netissä ja kerro mitä tykkäät!

2 INNEHÅLL Sammandrag... 7 Förord Inledning Utgångspunkter för planeringen Behovet av en ny landskapsplan Nylands läge och tillväxtens utmaningar Nylandsplanens mål och innehåll Mål och planeringsprinciper Strukturöversikten och regionernas etapplandskapsplaner Planhandlingar Strukturöversikten Strukturplan blev strukturöversikt Utgångspunkterna för strukturöversikten Strukturöversiktens innehåll Planlösningens beskrivning och motiveringar Hållbar styrning av tillväxten Utgångspunkter för planlösningen Tätortszoner och centralortsnät Färdsätt och logistik Utgångspunkter för planlösningen Trafiknät Logistik Kollektivtrafik Gång och cykling Näringar och handel Utgångspunkter för planlösningen... 66

3 5.3.2 Handel Utvecklingsområden för produktion och logistikverksamhet Cirkulär ekonomi Miljöns resurser och dragningskraft Utgångspunkter för planlösningen Rekreationsområden och målområden för rekreationsbruk Grönförbindelsebehov Skyddsområden Natura 2000-områden Geologiska formationer Vidsträckta, sammanhängande skogsbruksområden Helsingforsregionens grönbälte Kulturmiljöer Energi Utgångspunkter för planlösningen Solenergi Skogsbaserad bioenergi Vindkraft Kärnkraft Teknisk försörjning Planlösningens utgångspunkter Energiöverföringsnätverket Vattenförsörjning Avfallshantering Miljöolägenheter Anläggningar som medför fara för storolyckor (seveso-anläggningar) Flygbullerområde på Helsingfors-Vanda flygplats Skjutbanor Försvar och gränsbevakning

4 6 Nylandsplanens rättsverkningar Beteckningar som används i landskapsplanen Kommunernas planläggning och annan styrning av byggandet Landskapsplanens styrande verkan på annan myndighetsverksamhet Bygginskränkning i landskapsplanen Annan lagstiftning och landskapsplanen Nylandsplanens konsekvenser och bedömning av hur målen uppfylls Planens sammantagna konsekvenser Bedömning av hur planens mål förverkligas Bedömning av regionernas specialfrågor Bedömning av konsekvenserna för nätverket Natura Växelverkan och kommunikation Växelverkan kring planen Kommunikation och information Planens förverkligande och uppföljning Förverkligandet av landskapsplanen Programmet för förverkligande Uppföljningsplan Landskapsplanen som planerings-redskap och planarbetets koppling till Landskapsutvecklingen som helhet i Nyland Landskapsplanens uppgifter och betydelse Lagstiftning och övrig reglering som styr planläggningen Landskapsplanesituationen i Nyland Aktuella planeringsprocesser i Nyland Analysredskap som använts i planarbetet Centralortsanalys IPM Tillgänglighetsanalys (SAVU) Zonation

5 11.5 Kriterier för värdefulla naturmiljöer i Nyland (LAKU) Kartbilagor Källor Nylandsplanens bakgrundsutredningar Övriga utredningar och annat material som använts i planarbetet

6 Sammandrag I responsen på de tidigare landskapsplanerna för Nyland och i diskussionerna med kommunerna och de andra intressegrupperna har det lyfts fram ett behov av att utarbeta en övergripande landskapsplan som omfattar alla centrala markanvändningsteman och som är ännu mer strategisk än de tidigare planerna. Avsikten är att Nylandsplanen ska bli ett nytt slags verktyg som lämpar sig för den föränderliga verksamhetsmiljön. Nylandsplanen utarbetas för hela Nylands område och tar tidsmässigt sikte på år Planen utarbetas för Helsingforsregionen, östra och västra Nyland. Helheten som tekniskt sett består av fyra olika etapplandskapsplaner går under det gemensamma namnet Nylandsplanen I beredningsfasen omfattade Nylandsplanen också en strukturplan för Nyland. Utifrån responsen på planen har strukturplanens namn ändrats till strukturöversikt. Strukturöversikten har inte några rättsverkningar. Huvudmålsättningar som styr utarbetandet av Nylandsplanen 2050 är att styra tillväxten på ett hållbart sätt och skapa en balans mellan regionerna, svara på klimatförändringen och utnyttja naturen och naturtillgångarna på ett hållbart sätt, öka välbefinnandet och landskapets dragningskraft samt hållbar konkurrenskraft. De här huvudmålen preciseras av egna målsättningar, av planens planeringsprinciper och av specialfrågorna för respektive regions etapplan. Målen, planeringsprinciperna och specialfrågorna har tagits fram i samarbete med intressegrupperna. Materialet i planens utkastskede består av Nylands strukturöversikt och utkasten till regionernas etapplandskapsplaner som omfattar pankartor, beteckningar och bestämmelser och den här planbeskrivningen jämte kartbilagor. Remissinstanserna och intressenterna kan också ge respons på utkastmaterialets bakgrundsutredningar. Nyland växer kraftigt i framtiden. Landskapets största utmaning är därför att lösa hur befolkningens och arbetsplatsernas ökning ska kunna möjliggöras på ett så hållbart sätt som möjligt. För att kunna hantera tillväxten förutsätts bland annat en effektivare användning av den befintliga samhällsstrukturen, hållbara trafik- och energilösningar, ny näringsverksamhet samt att naturens och den byggda miljöns resurser och attraktionsfaktorer tryggas. Målet med strukturöversikten är att skapa förutsättningar för en koldioxidsnål och resurseffektiv samhällsstruktur. I strukturöversikten anges på en översiktlig nivå de områden på vilka landskapet kan växa på ett hållbart sätt. I översikten redogörs också för trafikens, centralortnätets och grönstrukturens huvudelement. Regionernas etapplandskapsplaner preciserar strukturöversiktens översiktliga principer och beteckningar. I regionernas etapplaner anvisar man och fastställer utvecklingsprinciperna för objekt, områden och förbindelser som redan finns eller är nya eller som behöver utvecklas. Utkastet till Nylandsplanen hålls framlagt och då kan intressenterna ge respons på planen. Begärda utlåtanden ska lämnas in till Nylands förbund senast

7 Förord Nylandsplanen 2050 utarbetas för hela Nylands område och tar tidsmässigt sikte på år De huvudmål som styr planberedningen har ställts upp utifrån de viktigaste ändringsfaktorer som definierats i framtidsgranskningen. Målen betonar hållbarhet ur olika perspektiv, både för välfärdens och konkurrensen del men också när det gäller att svara på klimatförändringen. Nyland kommer att växa till sig även i framtiden, och en hållbar styrning av tillväxten har också lyfts fram som en viktig fråga i planen. Övriga viktiga mål som behandlas under den här planomgången är att säkra centrumens livskraft, stöda hållbarare färdsätt, utvidga arbetsmarknadsområdet via goda förbindelser och att uppmärksamma ramvillkoren för hållbarhet bland annat genom att bevara grönstrukturen. I Nylandsplanen har man med ett nytt recept velat uppfylla målet om en mer strategisk och översiktlig plan samtidigt som man bättre vill utnyttja de olika regionernas särdrag. Det här har gjorts genom att i strukturöversikten granska de allmänna riktlinjerna inom landskapets utveckling och göra upp etapplandskapsplaner för de tre nyländska regionerna. Etapplandskapsplanerna preciserar strukturöversikten. I regionernas planer har det varit möjligt att bättre än tidigare fördjupa sig i specialfrågorna för respektive region och fundera över planlösningarna tillsammans med regionernas egna beslutsfattare och sakkunniga. Vad gäller planens strategiska karaktär finns det också ett behov att priorisera olika utvecklingstrender. De här valen och ordningen för förverkligandet anges på basis av utredningar i strukturöversikten och senare i landskapsplanens program för förverkligande. I det här materialet till utkast till landskapsplan ingår utkasten till regionernas etapplandskapsplaner och strukturöversikten för Nyland som uppdaterats utifrån responsen som gavs på våren. Utkasten till regionernas planer har utarbetats utifrån strukturöversikten, beredningsmaterialet och responsen i samarbete med planens intressegrupper. Utågngspunkten för regionernas planer med rättsvekrningar har varit ett mer strategiskt angreppssätt än i de tidigare planerna. Det här märks bland annat genom att antalet planbeteckningar har minskat, beteckningarnas användningssätt har förnyats och plankartans framställningssätt har förenklats. Strukturöversikten utgör en helhetsbild av Nylands regionstruktur år Det är frågan om en framtidsbetonad karta på vilken anvisas de områden dit tillväxten i landskapet kan styras på ett hållbart sätt. Strukturöversikten saknar rättsverkningar. Regionernas planförslag kommer att utarbetas i nära samarbete med planens intressegrupper utifrån den respons som får på det här materialet. Förslagen sänds på remiss i början av 2019 och läggs fram till påseende i början av hösten Avsikten är att Nylandsplanen i sin helhet kan godkännas av landskapsfullmäktige under år Nylandsplanen är en mångsidig helhet, vars mål är att skapa en gemensam vision för landskapets framtid. Nu är tiden inne att påverka beredningen av Nylandsplanen. Merja Vikman-Kanerva regionplaneringsdirektör Nylands förbund 8

8 1 Inledning Vad är en landskapsplan? I landskapsplanen anges principerna för områdesanvändningen och samhällsstrukturen. Man anvisar också områdesreserveringar som är nödvändiga med tanke på landskapets utveckling och översiktliga placeringar av funktioner som är betydande på landskapsnivå. Områdesreserveringar och andra beteckningar anges endast i den mån och med den noggrannhet som behövs med tanke på de riksomfattande målen eller landskapets mål för områdesanvändningen eller för att samordna områdesanvändningen i flera kommuner än en. Landskapsplanen behandlar inte lokala behov, som gäller till exempel kommunernas interna områdesanvändning. Landskapsplanen ska tjäna till ledning när generalplaner och detaljplaner utarbetas och ändras samt när åtgärder annars vidtas för att reglera områdesanvändningen. På området för en generalplan med rättsverkningar eller för en detaljplan gäller landskapsplanen inte. I arbetet med landskapsplanen ska de av statsrådet godkända riksomfattande målen för områdesanvändningen samt landskapets utvecklingsbehov tas i beaktande. Vad är Nylandsplanen? Nylandsplanen 2050 omfattar hela Nylands landskap och tar tidsmässigt sikte på år Planen samlar alla väsentliga teman som landskapsplanen ska ta i beaktande. Planen består av en översiktlig och långsiktig strukturöversikt och av etapplandskapsplaner som utarbetas för regionerna. Strukturöversikten har inga rättsverkningar. Etapplanerna utarbetas för Helsingforsregionen, östra Nyland och västra Nyland. Då Nylandsplanen 2050 träder i kraft ersätter den de gällande landskapsplanerna i Nyland. Vad är ett planutkast? Materialet som bildar utkastet till landskapsplanen är utarbetat för remissförfarandet i Nylandsplanens utkastskede och består av etapplandskapsplanerna för Helsingforsregionen, västra Nyland och östra Nyland samt av strukturöversikten för Nyland. En central del av utkastet utgörs av plankartan och beteckningarna och bestämmelserna i anslutning till den. Till helheten hör också en planbeskrivning, som presenterar och redogör för planlösningen, planens rättsverkningar, konsekvensbedömning och utgångspunkter som varit väsentliga med tanke på beredningen av planen. Till strukturöversikten hör en karta jämte motiveringar utan rättsverkningar. 9

9 Varför har planutkastet utarbetats? Planutkastet stöder en dialog mellan dem som planerar Nylandsplanen, beslutsfattarna och intressenterna. Planutkastet läggs fram till påseende så att planens intressenter har möjlighet att delta i och påverka planberedningen samt ge sina synpunkter för det fortsatta planeringsarbetet. Planutkastet har gjorts upp för planens intressenter, som är markägare på området och de vars boende, arbete eller övriga förhållanden kan påverkas betydligt av planen samt de myndigheter och sammanslutningar vars verksamhetsområde behandlas vid planeringen (62 i MBL). Hur ger man respons på planen? Det är möjligt att bekanta sig med planutkastet på Nylands förbunds webbplats och på Nylands förbunds byrå. Respons på Nylandsplanen kan ges fram Begärda utlåtanden ska lämnas in till Nylands förbund senast med e-post till adressen toimisto@uudenmaanliitto.fi eller med post till Estersporten 2 B, Helsingfors Vad lönar det sig att ge respons på? Remissinstanserna och intresserna kan ge respons på utkasten till regionernas planer, på strukturöversikten och på bakgrundsutredningarna. Utöver dessa kan man ge respons på respons om vilka frågor som helst som berör planarbetet. Hur framskrider planprocessen? 10

10 2 Utgångspunkter för planeringen 2.1 Behovet av en ny landskapsplan I responsen på de tidigare landskapsplanerna för Nyland och i diskussionerna med kommunerna och de andra intressegrupperna har det lyfts ett behov av att utarbeta en övergripande landskapsplan som omfattar alla centrala markanvändningsteman och som är ännu mer strategisk än de tidigare planerna. Avsikten är att Nylandsplanen ska bli ett nytt slags verktyg som lämpar sig ännu bättre än tidigare för en verksamhetsmiljö som hela tiden förändras. Å ena sidan är målet att utarbeta en mer strategisk och översiktlig landskapsplan än tidigare, å andra sidan strävar man efter att ännu bättre än tidigare kunna ta regionernas egna styrkor och behov i beaktande i planläggningen på landskapsnivå. Nylandsplanen 2050 är en övergripande landskapsplan som omfattar hela Nyland och tidsmässigt tar sikte på år Nylandsplanen består av etapplandskapsplanerna för västra Nyland, Helsingforsregionen och östra Nyland (Bild 1). Till planen hör också en strategisk strukturöversikt i vilken man drar upp allmänna riktlinjer för markanvändningen på hela Nylands område. I regionernas planer preciseras och kompletteras de här riktlinjerna bland annat utifrån regionernas specialfrågor. Områdesindelningen för regionernas planer stöds dels av att trafiksystemplanerna utarbetas för motsvarande områden, dels av att det redan finns en tradition av vedertaget samarbete i regionerna. Bild 1. Nylandsplanen I Nylandsplanen är målet att bättre kunna identifiera faktorer som är nödvändiga med tanke på nationella intressen och regionens utveckling och endast lösa dem. På det här sättet får kommunernas planer mera spelrum att anpassa den mer detaljerade planeringen efter lokala förhållanden. Ett väsentligt mål är att på nytt definiera vilka frågor som är viktiga för landskapets utveckling som landskapsplanen ska styra och med vilken noggrannhet. Man vill gallra antalet ärenden som ska lösas med hjälp av landskapsplanen samt förtydliga planeringsbestämmelserna. 11

11 Nylandsplanen 2050 utarbetas i stor utsträckning på basis av de befintliga planlösningarna och utredningarna samtidigt som dessa uppdateras och förtydligas. Avsikten är att i samband med Nylandsplanen upphäva alla de tidigare landskapsplanerna och bevara endast de mest väsentliga temana som förutsätter planering på en kommunövergränsande nivå. Många av de ämnesområden som har behandlats i de gällande planerna för Nyland är uppdaterade vad gäller utredningarna och planlösningen. Att planerna upphävs kan betyda att de gällande planlösningarna anvisas på nytt nästan precis som förut i den nya landskapsplanen. Vad gäller en del teman har verksamhetsmiljön och framtidsutsikterna förändrats, eller så finns det ny information om dem. I dessa fall ses planlösningarna över och kompletteras i Nylandsplanen. Särskilt viktigt har det ansetts vara att prioriteringen av olika utvecklingsförlopp och förverkligandet av landskapsplanens mål och lösningar främjas i en ordningsföljd som är ändamålsenlig för hela landskapets utveckling. Det strategiska grepp och den flexibilitet som eftersträvas i planlösningarna uppnås med en tillräckligt översiktlig nivå, beredskap för olika framtida utvecklingsförlopp och en prioritetsordning för förverkligandet av åtgärder som kan tillämpas i olika situationer. För att kunna fastställa i vilken ordning olika åtgärder ska verkställas behövs samarbete och överenskommelser med kommunerna och övriga myndigheter som deltar i utvecklingen av regionerna. Ordningen för förverkligandet av olika åtgärder jämte motiveringar anges på basis av utredningar i strukturöversikten och senare i landskapsplanens program för förverkligande. 2.2 Nylands läge och tillväxtens utmaningar Nylands position i den internationella och nationella verksamhetsmiljön har stor betydelse för landskapets utvecklingsbehov. Hur Nylandsplanen ska beaktas i en större kontext grundar sig på Nylands läge i förhållande till internationella och nationella nät av utvecklingskorridorer, i synnerhet i södra Finland. I Nyland finns Finlands enda metropolområde, som konkurrerar med de övriga nordeuropeiska metropolområdena om kunnig arbetskraft, företag och investeringar. Nylands styrkor är i synnerhet en växande befolkning, kunnig arbetskraft och en mångsidig företagsverksamhet. Å andra begränsar marknadens storlek och den internationella tillgängligheten Nylands konkurrenskraft. En utmaning för Nyland och hela Finland är det geografiska läget i norra Europa långt borta från Europas kärnområden. De internationella förbindelserna är främst beroende av hamnarna i Finska viken och Helsingfors-Vanda flygplats. Från Nyland går också en snabb tågförbindelse via Lahtis och Kouvola till S:t Petersburg. Den snabbt växande huvudstadsregionen utgör landets centrum och en knutpunkt för nationella och internationella förbindelser och från den finns det också goda nationella förbindelser till övriga delar av Finland. Tillgängligheten till Tallinn är viktig för Nyland på grund av den livliga pendeltrafiken, företagslivet, transporterna och turismen. Genom samarbete mellan person- och godstrafiken har man fått till stånd en lönsam linjetrafik mellan Helsingfors och Tallinn. Godstrafiken från Finland via Tallinn till Mellaneuropa ökar. Järnvägsförbindelsen Rail Baltica som utvecklas mellan Tallinn och Warszawa i Polen och en eventuell Tallinntunnel från Nyland till Tallinn som skulle kopplas till Rail Baltica skulle förena Nyland med det övriga Europa och ytterligare öka transportruttens betydelse. Från Nyland går också goda fartygsförbindelser till Sverige och Tyskland och vidare till Mellaneuropa. I Nyland växer befolkningen i en, med finska mått mätt, betydande skala och Helsingfors med omgivning är en av Europas snabbast växande stadsregioner. Landskapets specialfråga är därför hur man på ett hållbart sätt ska styra den kraftiga tillväxten. Fram till år 2050 beräknas invånarantalet i Nyland öka till nästan 2,2 miljoner och arbetsplatsernas antal till närapå en miljon. För Nyland skulle det här innebära nya invånare och nya arbetsplatser under de kommande årtiondena. 12

12 Befolkningen förväntas öka i största delen av de nyländska kommunerna, även om det förekommer stora skillnader i befolkningsökningen mellan kommunerna i landskapets kärna och kommunerna i utkanten av landskapet. Mest förväntas invånarantalet öka i huvudstadsregionen. Fenomenet med att befolkningsökningen koncentreras till huvudstadsregionen är en del av urbaniseringstrenden som har pågått redan länge och som också väntas fortsätta i Finland under de kommande årtiondena. Det är till Nylands och hela Finlands fördel att huvudstadsregionen växer till en storlek som motsvarar de övriga stadsregionerna i Nordeuropa. Då invånare och arbetsplatser finns nära varandra ökar den ekonomiska aktiviteten samtidigt som det uppstår ett intresse för Nyland på internationell nivå. De största städernas dragningskraft medför fler invånare och arbetsplatser för regionen, vilket i sin tur bidrar till hela Finlands välfärd. Samtidigt är det också viktigt att ta hand om naturens och invånarnas välmående. På grund av den kraftiga ökningen av invånare och arbetsplatser har Nyland en avgörande betydelse för hela Finlands ekonomi och konkurrenskraft. På samma gång blir den växande befolkningens välmående och sociala frågor i anslutning därtill, såsom åldrande och invandring, allt viktigare just i Nyland. En kraftig tillväxt medför särskilda utmaningar då det gäller tryggandet av den ekologiska hållbarheten och stävjandet av och anpassningen till klimatförändringen. Nyland har som målsättning att vara ett kolneutralt landskap senast år Även flera av de nyländska kommunerna har förbundit sig till ambitiösa klimatmål. De åtgärder som görs i Nyland har en stor betydelse för utsläppsutvecklingen i hela landet, bland annat till följd av befolkningens och trafikens mängd och tillväxt. Med planeringen av markanvändningen kan man skapa förutsättningar för utsläppssnåla färdsätt och utsläppssnål energiproduktion samt förbättra en hållbar tillgänglighet till service och trygga bevarandet av grönområden som är viktiga för stävjandet av och anpassningen till klimatförändringen. Digitaliseringen, urbaniseringen och klimatförändringen är globala megatrender som medför ändringar i verksamhetssätten på såväl samhällsnivå som på individnivå. Under de kommande årtiondena kan man därför förvänta sig stora förändringar i byggverksamheten och färdsätten samt i sätten att producera och konsumera energi. Å andra sidan sker ändringar i regionstrukturen och infrastrukturen rätt så långsamt. Med tanke på Nylands välfärd och konkurrenskraft är det avgörande hur man tar i beaktande behoven som snabbt förändras och kraven som samhället ställer men samtidigt tryggar förutsättningarna för den långsiktiga utvecklingen på ett hållbart sätt. För utgångspunkterna för planeringen redogörs närmare i framtidsgranskningen för Nyland 2050 och i rapporterna om strukturmodellerna för Nyland. Läs mer: Framtidsgranskningen för Nyland Läs mer: Strukturmodeller för Nyland

13 3 Nylandsplanens mål och innehåll Nylandsplanens planeringsprocess körde i gång år Nylandsplanens innehåll och mål preciserades i samverkan med kommunerna, myndigheterna och andra intressegrupper och tecknades ned i planens program för deltagande och bedömning. Utöver växelverkan som gav grund för planens innehåll och mål inleddes vid förbundet också en framtidsgranskning, en bedömning av hur aktuella landskapsplanernas lösningar är samt bakgrundsutredningar i anslutning till planens olika teman. De mest betydande faktorerna som driver på förändring i framtiden, som lyftes fram i framtidsgranskningen, och de möjligheter och utmaningar som kopplas till dem har skapat en grund för Nylandsplanens mål. Framtidsgranskningen och befolknings- och arbetsplatsprojektionerna i anslutning till den har utgjort en viktig utgångspunkt för planens mål som gäller dimensionering, strukturmodellsutredningen och planens utvecklingsbilder. Beredskapen för framtida förändringar återspeglas genom planens mål i planeringsprinciperna som preciserar planens mål, i planlösningarna och senare också i konsekvensbedömningen och uppföljningen. I framtidsprognoserna beaktades såväl kvalitativa som kvantitativa faktorer som driver på förändring och framtidsgranskningen har gjorts i nära samarbete med planens intressegrupper. Strukturmodellutredningen och utvecklingsbilderna av planens teman utgår från framtidsgranskningen. I strukturmodellutredningen har man, i synnerhet som utgångspunkt för strukturplanen, granskat olika alternativ för hur regionstrukturen kan utvecklas. Som en grund för planläggningsarbetet har man i utvecklingsbilderna samlat information om temats utveckling, nuläge och framtidsutsikter. Utifrån planens mål, strukturmodellutredningens slutsatser, temanas utvecklingsbilder och övriga bakgrundsutredningar har man sammanfattat gemensamma planeringsprinciper för Nylandsplanen. Planeringsprinciperna beskriver hur planeringsfrågorna ska lösas i planen. Planeringsprinciperna styr lösningarna i både strukturöversikten och regionernas planer. Principerna konkretiseras i planlösningarna och planhandlingarna. Styrelsen godkände Nylandsplanens planeringsprinciper på hösten Vid sidan av gemensamma planeringsprinciper styrs arbetet med regionernas planer av regionernas specialfrågor. Specialfrågorna tar fasta vid regionernas särdrag och lyfter fram de frågor som respektive region särskilt vill fokusera på i arbetet med etapplandskapsplanen. Specialfrågorna har sammanställts utifrån bakgrundsutredningarna i samarbete med regionernas beslutsfattare, sakkunniga och övriga intressegrupper. Utifrån ovan nämnda material utarbetades Nylandsplanens beredningsmaterial för remissförfarandet i planens beredningsfas. Beredningsmaterialet utgjorde en sammanfattning av utgångspunkterna för planarnetet. I beredningsmaterialet ingick ett utkast till en strukturplan för Nyland och kort över planens planeringsprinciper. Det var också möjligt att ge kommentarer på planens bakgrundsutredningar. Beredningsmaterialet var framlagt till påseende och på remiss på våren Utifrån responsen sammanställdes de mest betydande förändringarna som skulle göras i planmaterialet och de framfördes till styrelsen och godkändes på sommaren Utifrån responsen beslutades bland annat att strukturplanen blir en strukturöversikt som saknar rättsverkningar. På basis av strukturöversikten, beredningsmaterialet och responsen samt utifrån övrig växelverkan har man nu utarbetat utkast till planer för regionerna. Planprocessen går utifrån responsen på planutkasten sedan vidare till förslagsfasen. Planförslagen sänds på remiss på våren 2019 och de läggs fram till 14

14 påseende i början av hösten Målet är att Nylandsplanen som helhet kan godkännas av landskapsfullmäktige under Vid sidan av planarbetet upprätthålls en ständig dialog med andra aktörer och planens konsekvenser bedöms kontinuerligt under planprocessens gång. Konsekvenserna bedöms som en del av planeringen samt i separata utredningar, både som interna utredningar som förbundet utför och som utredningar som bereds av utomstående sakkunniga. Bedömningen av Nylandsplanens konsekvenser beskrivs närmare i kapitel 7. Bild 2. Nylandsplanens planeringsprocess så här långt. 3.1 Mål och planeringsprinciper Målsättningar För planarbetet har man ställt upp mål som gäller både beredningsprocessen och innehållet. De innehållsmässiga målen för Nylandsplanen beskriver ett hurdant Nyland det lönar sig att sträva efter i framtiden. Planens huvudmål svarar på aktuella och prognostiserade förändringsfaktorer och utmaningar. Planens huvudmål konkretiseras genom planeringsprinciperna och specialfrågorna för regionernas planer i takt med att planarbetet fortskrider. Nylandsplanens mål har i nära samarbete med planens intressegrupper ställts upp utifrån de mest betydande förändringsfaktorerna som lyftes fram i prognostiseringen. Planens huvudmål är: Styra tillväxten på ett hållbart sätt och skapa en balans mellan regionerna Svara på klimatförändringen, utnyttja naturen och naturtillgångarna på ett hållbart sätt Öka välbefinnandet och landskapets dragningskraft Hållbar konkurrenskraft 15

15 De fyra huvudmålen preciseras av 28 undermål (Bild 3). Planens mål har i uppgift att styra planens mer konkreta planeringsprinciper och planlösningar samt bedömningen av deras konsekvenser och granskningen av olika alternativ i anslutning till dem samt senare också uppföljningen av hur planens mål förverkligas. En hållbar utveckling ingår i Nylandsplanens alla huvudmål med beaktande av såväl ekonomisk, ekologisk, social och kulturell hållbarhet. Planens mål grundar sig de riksomfattande målen för områdesanvändningen, Nylandsprogrammets mål och övriga mål och strategier på landskaps- och riksnivå samt på de tidigare landskapsplanernas mål. Då målen har ställts upp har man också beaktat målsättningarna för Europa 2020-strategin. Genom växelverkan har man också strävat efter att ta i beaktande de viktigaste intressegruppernas mål. Målsättningarna för planprocessen skildrar den landskapsplan och planprocess som eftersträvas med arbetet med Nylandsplanen Med målen för planprocessen svarar man på de ändringsbehov som har iakttagits vid tidigare planomgångar samt på förändringarna i verksamhetsmiljön för planläggningen på landskapsnivå, såsom landskapsreformen. De viktigaste målen som berör planprocessen gäller landskapsplanens strategiska och översiktliga nivå, planprocessens öppenhet och växelverkan samt en beredning som förverkligas i nära samarbete med övriga planeringsprocesser som framskrider parallellt med planarbetet. Bild 3. Målen för Nylandsplanen Läs mer: Programmet för deltagande och bedömning 16

16 Planeringsprinciper På basis av målen och bakgrundsutredningarna har man sammanfattat gemensamma planeringsprinciper för Nylandsplanen, som landskapsstyrelsen godkände i oktober Planeringsprinciperna beskriver hur planeringsfrågorna ska lösas i planen. Principerna blir konkreta i planlösningarna och planhandlingarna. Planeringsprinciperna styr lösningarna i både strukturplanen och regionernas etapplaner. I strukturplanen presenteras lösningarna på en mer översiktlig nivå än i regionernas planer. Det är också ändamålsenligt att behandla flera teman på samma sätt i de olika regionernas etapplaner. Nylandsplanens planeringsprinciper beskriver dessa gemensamma spelregler. För planeringsprinciperna redogjordes närmare i de så kallade korten över planeringsprinciperna som ingick i Nylandsplanens beredningsmaterial, som var framlagt och på remiss på våren Nylandsplanens planeringsprinciper är: 1. Tillväxt på hållbara områden Tillväxten styrs till områden och centrum som lätt kan nås med hållbara färdsätt. Tillväxten styrs i första hand till huvudstadsregionen, stationsomgivningarna invid stambanan, kollektivtrafikens knutpunkter och till regioncentrum. Tillräckliga skyddsavstånd beaktas till verksamhet som försämrar bebyggelsens och livsmiljöns trivsel och häls 2. Nätverk med livskraftiga centrum Centrumens utveckling som mångsidiga koncentrationer med boende, arbetsplatser, handel och service stöds. Centrumområdenas profil och betydelse som en del av en större helhet identifieras. Centrumen ska bli attraktivare utgående från deras egna styrkor och profiler. Dagligvaruhandel och stora centruminriktade detaljandelsenheter styrs i första hand till centrumen. 3. Hållbara färdsätt Förutsättningarna för hållbara färdsätt i tätorterna stöds med hjälp av en tätare samhällsstruktur. Kollektivtrafikprojekt som är nödvändiga för Helsingforsregionens nätliknande struktur främjas. Utvecklingen av trafikförbindelserna mellan huvudstadsregionen och regioncentrumen stöds, med tyngdpunkt på kollektiv- och anslutningstrafiken. Viktiga kollektivtrafikkorridorer, kollektivtrafikens knutpunkter, bytesplatser och andra betydande anslutningsplatser tas i beaktande. 4. Ett lättillgängligt Nyland Arbetsmarknadsområdets utvidgning och internationella konkurrenskraft stöds med hjälp av landskapets projekt som strävar efter att främja tillgängligheten. Den internationella flyg- och sjöfartens verksamhets- och utvecklingsförutsättningar stöds genom att trygga Helsingfors-Vanda flygplats och de internationellt viktiga hamnarnas och logistikområdenas förbindelser och behov som gäller områdesanvändningen. Man förbereder sig för byggandet av Tallinntunneln och Flygbanan. Man förbereder sig för förverkligandet av Östbanan efter år Man stöder vägtrafikens verksamhets- och utvecklingsförutsättningar genom att främja utvecklingen av stambanan, öka kapaciteten på avsnittet Böle järnvägsstationen samt förbereda sig för byggandet av ESA-banan och Esbo stadsbana. 17

17 5. Specialiserade regioner och näringar Styrkorna och särdragen som olika delar av landskapet har och regionernas smarta specialisering inom näringslivet tas i beaktande. Näringslivets verksamhets- och utvecklingsförutsättningar stöds på landskapets olika områden. Hållbart utnyttjande av miljöns styrkor och särdrag möjliggörs. Kompetenscentrum som är viktiga för rikscentrumet och övrigt näringsliv på internationell nivå ska bli mer lockande och lättare att nå med hjälp av effektivare markanvändning och ett bättre utvecklat trafiksystem. 6. En attraktiv miljö Man ska värna om grönstrukturens och kulturmiljöns värden och enhetlighet genom att trygga områden och förbindelser som är viktiga för naturens mångfald, landskapet, kulturmiljön och naturresurserna och rekreationen. Miljöns resurser och dragningskraft upprätthålls genom att styra tillväxten så att den stöder sig på den befintliga strukturen. Grönstrukturens betydelse för klimatförändringen och miljöns avkastningsförmåga tas i beaktande. Landsbygdsnäringarnas verksamhetsförutsättningar främjas. Miljöns dragningskraft främjas med tanke på boende, fritid och turism 7. Fungerande samhällsstekniskt försörjning och hållbar energi Man främjar övergången till ett energisystem som är hållbart för klimatet. Områden och nätverk för samhällsteknisk försörjning av betydelse på landskaps- och riksnivå samt deras utvecklingsbehov tryggas. 3.2 Strukturöversikten och regionernas etapplandskapsplaner I strukturöversikten för Nyland skildras den regionstruktur som eftersträvas för landskapet år Strukturöversikten anger på en översiktlig nivå de områden till vilka landskapets tillväxt kan styras på ett hållbart sätt. Sådana områden är landskapets kärn- och randområde jämte centrum och landskapets övriga centrumområden. På kartan anges också huvudelementen och utvecklingskorridorerna för grönstrukturen och trafiknätet på internationell-, nationell och landskapsnivå. I beredningsmaterialet som var framlagt till påseende på våren 2018 gick strukturöversikten ännu under namnet strukturplan. På basis av responsen på beredningsmaterialet har målet varit att utveckla lösningen i en mer framtidsbetonad riktning. På grund av strukturöversiktens strategiska natur har framställningssättet förenklats och består av översiktliga utvecklingsprincipbeteckningar. För strukturöversiktens utgångspunkter och innehåll redogörs i kapitel 4. Principerna för användningen av områdena som anvisas i strukturöversikten preciseras i regionernas etapplandskapsplaner. I arbetet med regionernas planer har det också varit möjligt att fokusera på teman som ansetts vara väsentliga för respektive region (regionernas specialfrågor). Valet av dessa teman har gjorts i samarbete med regionens kommuner och andra myndigheter. Trots att ett tema behandlas i samband med planarbetet innebär det inte nödvändigtvis att ämnesområdet i frågan ingår i landskapsplanens lösning. Regionernas etapplandskapsplaner påminner till framställningssättet mer om traditionella landskapsplaner. I dem preciseras strukturöversiktens översiktliga principer och beteckningar. I regionernas 18

18 etapplaner anvisar man och fastställer utvecklingsprinciperna för objekt, områden och förbindelser som redan finns eller är nya eller som förutsätter att de utvecklas. I planerna fastställs också utvecklingsprinciperna för dessa. Lösningarna för trafiken i planerna för västra och östra Nyland skapar grunden för trafiksystemplanerna som senare utarbetas för regionerna. Trafiklösningarna i etapplanen för Helsingforsregionen grundar sig på den del av Helsingforsregionens MBT 2019-plan som behandlar trafiksystemet. I arbetet med Helsingforsregionens etapplandskapsplan och MBT 2019-planen har man också samarbetat vad gäller fokusområdena för markanvändningen. Lösningarna i regionernas etapplandskapsplaner presenteras i kapitel 5 och innefattar följande teman: hållbar styrning av tillväxten färdsätt och logistik näringar och handel miljöns tillgångar och dragningskraft energi teknisk försörjning miljöolägenheter försvaret Lösningarna för trafiken i planerna för västra och östra Nyland skapar grunden för trafiksystemplanerna som senare utarbetas för regionerna. Trafiklösningarna i etapplanen för Helsingforsregionen grundar sig på den del av Helsingforsregionens MBT 2019-plan som behandlar trafiksystemet. I arbetet med Helsingforsregionens etapplandskapsplan och MBT 2019-planen har man också samarbetat vad gäller fokusområdena för markanvändningen. Regionernas specialfrågor Bild 4. Nylands tre regioner. 19

19 Regionernas specialfrågor preciserar planens planeringsprinciper ur varje regions perspektiv. Specialfrågorna har tagits fram skilt för varje region utifrån omfattande växelverkan med politiska styrgrupper bestående av kommunala beslutsfattare, med kommunernas tjänsteinnehavare och övriga intressegrupper samt på basis av planens bakgrundsutredningar. Specialfrågorna tar fasta vid regionernas särdrag och lyfter fram vad respektive region särskilt vill fokusera på i planarbetet. Regionernas planer utarbetas under 2018 i växelverkan med de politiska styrgrupperna, regionernas sakkunniggrupper och övriga centrala intressegrupper. I arbetet med regionernas planer klarläggs vilka ämnesområden det finns behov av att behandla i landskapsplanen. Alla teman som lyfts fram syns nödvändigtvis inte i planen men de kan behandlas i planarbetet bland annat i utredningar eller i främjandet av planens mål. Specialfrågor i Helsingforsregionen Samordna Helsingforsregionens etapplandskapsplan och MBT-planen för 2019 Skapa förutsättningar för en betydande tillväxt av bostadsproduktionen och service- och näringsverksamheten utgående från den befintliga strukturen. Kontrollerat styra tillväxten till centrumen, områden med järnvägstrafik och andra områden för hållbar trafik med beaktande av miljöns värden Förbättra utvecklingsförutsättningarna för en nätverksliknande kollektivtrafik och samtidigt främja smidiga, trygga och utsläppssnåla trafiksätt. Trygga verksamhets- och utvecklingsförutsättningarna för koncentrationer och trafikförbindelser som är viktiga med tanke på den internationella konkurrenskraften Ta i beaktande Helsingfors-Vanda flygplats betydelse och inverkan Främja närings- och företagsverksamheten med beaktande av regionens olika behov och styrkor Främja grönbältets dragningskraft så att det svarar på den växande efterfrågan på rekreation och turism Den viktigaste målsättningen för Helsingforsregionens landskapsplan är att samordna de parallella planeringsprocesserna som berör områdets landskapsplan och planen för markanvändning, boende och trafik, MBT De kompletterar varandra och inverkar båda på hur områdets markanvändning, boende, trafik, service, näring och miljö utvecklas i framtiden. Landskapsplanen en långsiktig och, vad gäller dess ämnesområden, en översiktlig plan. MBT-planen för 2019 fokuserar på det kommande årtiondet, på förverkligandet och i synnerhet på trafik och boende. Man strävar efter att i första hand styra den kommande befolkningstillväxten till områden som lätt kan nås med hållbara färdsätt. På det här sättet vill man stöda hållbara sätt att ta sig fram, såsom att promenera, cykla och använda kollektivtrafik, vilket har en central betydelse för att vardagen ska vara smidig för invånarna. Samtidigt förhindrar man att den omkringliggande grönstrukturen splittras. 20

20 Viktiga utvecklingsobjekt är till exempel regioncentrumen, Helsingfors-Vanda flygplats och övriga kompetenscentrum samt förbindelserna mellan dem. Trafiksystemet ska utvecklas så att dess struktur är mer nätverkslik. Det sker bland annat genom att förbättra de tvärgående förbindelserna. De här koncentrationerna och förbindelserna mellan dem är avgörande för hela regionens dragningskraft eftersom regionen i huvudsak tävlar om invånare, experter och företag med andra internationella metropolområden. Befolkningstillväxten medför en ökad efterfrågan på lättillgängliga rekreationsområden. Goda möjligheter till det ger Helsingforsregionens viktiga grönbälte och utvecklingen av grönbältet. Grönbältet är inte viktigt bara för människornas välbefinnande utan också för andra tjänster som naturen producerar samt för naturens mångfald. Specialfrågor i östra Nyland Förbättra tätortsstrukturens tillgänglighet och trafiknätet Ta i beaktande en mångsidig näringsstruktur Trygga verksamhetsförutsättningarna och utvecklingsmöjligheterna för energi- och den kemiska industrin Stöda centrumen och möjliggöra en attraktiv bostadsmiljö och fungerande vardag samt olika boendeformer Lyfta fram och utnyttja miljöns värden och potential inom t.ex. turismen Förstärka Borgås ställning som regionens motor Ett av de viktigaste temana som ska behandlas i etapplandskapsplanen för östra Nyland är trafik och rörlighet. Viktiga frågor är bland annat utvecklingen av pendeltrafiken i riktning mot huvudstadsregionen och regionens interna trafik samt förbindelserna till centrumen i de närliggande landskapen. I regionen finns ett brett utbud av olika näringsformer. Det omfattar allt från naturresursekonomi till högteknologiföretag, handel och utbildning. En egen speciell helhet bildar den omfattande energi- och kemiindustrin, vars utveckling förutsätter planering på landskapsnivå. En variationsrik miljö gör östra Nyland till en attraktiv region för såväl invånare som besökare och olika näringsgrenar. Värdefulla element i miljön är till exempel ådalarnas kulturlandskap jämte byar och herrgårdar samt kustens och skärgårdens maritima miljö. Målet är att även i framtiden kunna erbjuda mångsidiga alternativ för boende i regionen. Genom planläggningen försöker man hitta en balans mellan att skydda miljön och utnyttja den på ett hållbart sätt. Centrumen är väldigt olika till sin natur och skapar en god utgångspunkt för att planera östra Nyland som ett nätverk där varje del har sin egen roll i helheten. Borgå är regionens starkaste centrum och motor, vars framgång är viktig för hela regionens dragningskraft. Det är också viktigt att förstärka de övriga centrumen genom att skapa förutsättningar för närservice och övrig verksamhet. Landsbygdsnäringarna och den landsbygdsmiljö som de upprätthåller är viktiga för regionens livskraft. 21

21 Specialfrågor i västra Nyland Person- och godstrafiken ska vara smidig Näringslivet främjas med beaktande av regionens olika behov och styrkor Se till att det ekologiska nätverket är funktionsdugligt samt värna om naturvärdena Ta i beaktande förnybara energiformer och den samhällstekniska försörjningens behov Styra nybyggande på ett hållbart sätt till de bäst tillgängliga tätorterna Göra samhällsstrukturen tätare i de mest mångsidiga centrumområdena På ett hållbart sätt utveckla turism- och fritidsverksamhet som utnyttjar de värdefulla kulturmiljöerna och regionens vattendrag och närheten till havet Västra Nylands etapplandskapsplan tar särskilt fokus på smidiga trafikförbindelser såväl för personsom för godstrafiken. Från regionen pendlar man i synnerhet till huvudstadsregionen, och därför är det viktigt att kollektivtrafiken är fungerande på vägarna och banorna. Godstrafiken i sin tur grundar sig på hamnarna som är viktiga för regionens mångsidiga näringsliv, av vilka Hangö hamn är den viktigaste för import och export. Förutom genom att utveckla trafiklederna är det också möjligt att främja en smidig godstrafik genom att fästa uppmärksamhet vid markanvändningen invid lederna. Servicen i städerna och tätorterna som kan nås med hållbara färdsätt tryggas bäst genom att förtäta och utveckla samhällsstrukturen i de befintliga centrumen så att deras särdrag tas i beaktande. Man strävar också efter att nybyggande i första hand styrs till lättillgängliga centrum. Det är också viktigt att värna om det ekologiska nätverket och naturvärdena, eftersom det i västra Nyland finns naturområden av intresse på såväl landskapsnivå som på riksnivå. Naturvärdenas särdrag grundar sig framför allt på Salpausselkä och den vidsträckta skärgården. De rika kulturmiljöerna ökar också regionens dragningskraft. De omfattar bland annat gamla trästäder, bruksmiljöer, nationellt värdefulla landskapsmiljöer och vårdbiotoper. Regionen erbjuder utmärkta förutsättningar och möjligheter för att utveckla turismen och fritidsverksamheten. Naturen och miljön måste ändå utnyttjas på ett hållbart sätt. 22

22 3.3 Planhandlingar Nylandsplanen består av en plankarta, beteckningar och bestämmelser samt en planbeskrivningar jämte kartbilagor. I planbeskrivningen beskrivs planens målsättningar och utgångspunkter, planlösningarna jämte motiveringar, resultatet av konsekvensbedömningen samt övriga saker som är viktiga för planen. Plankartan, kartbilagorna med rättsverkningar samt beteckningarna och bestämmelserna är handlingar som har rättsverkningar och dessa ska godkännas av landskapsfullmäktige. Planbeskrivningen och kartbilagorna utan rättsverkningar samt de övriga bilagorna saknar rättsverkningar. Kartor Plankartans skala är 1: I utkastskedet framställs alla tre landskapsplaner, det vill säga etapplanen för Helsingforsregionen, etapplanen för östra Nyland och etapplanen för västra Nyland på samma plankarta. Planområdena anvisas med planbeteckningar och med en förtydligande karta nedanom huvudkartan. Kartbilagorna är en del av planbeskrivningen men de har sammanställts som ett eget material. Kartbilagorna framställs i form av förminskningar i storlek A4 och A3 och de är inte i skala. En del av kartbilagorna innehåller beteckningar med rättsverkningar. I kartbilagorna med rättsverkningar anvisas sådana planbeteckningar med rättsverkningar som är en del av planlösningshelheten men vilka det skulle vara visuellt sett otydligt att ange på plankartan. I de förtydligande kartbilagorna anges separat särskilda beteckningshelheter som också finns på plankartan som ska godkännas. I kartbilagorna som ger bakgrund anvisas bland annat bakgrundsmaterialet som använts i planarbetet, till exempel utredningar om ämnesområden inte behandlas som en egen helhet i planen. Planbeteckningar och bestämmelser I Nylandsplanen används områdesreserverings-, objekts- och linjebeteckningar samt egenskaps- och utvecklingsprincipbeteckningar. Till de flesta planbeteckningarna hör planeringsbestämmelser, som i första hand styr kommunernas planläggning och olika myndigheters övriga planering av områdesanvändningen. I planen ges utöver dessa också allmänna planeringsbestämmelser som berör stora områdeshelheter eller hela landskapet. För beteckningstyperna, bestämmelserna och hur de ska tolkas redogörs närmare i kapitel 6.1. Beteckningar och bestämmelser som upphävs I samband med godkännandet av Nylandsplanen upphävs alla de gällande planerna. Den rådande landskapsplanesituationen beskrivs i kapitel

23 4 Strukturöversikten 4.1 Strukturplan blev strukturöversikt I det beredningsmaterial till Nylandsplanen 2050 som var framlagt till påseende på våren 2018 gick strukturöversikten under namnet strukturplan. Utifrån responsen på beredningsmaterialet har avsikten varit att bereda en lösning i en mer visionär riktning. Många av remissinstanserna som gav respons ansåg att en översiktlig strukturplan med rättsverkningar var komplicerad, i synnerhet vad gäller tolkningen av planen. I några utlåtanden föreslogs direkt att rättsverkningarna endast skulle gälla regionernas etapplandskapsplaner, då det skulle te sig problematiskt inom den kommunala planläggningen att göra en ömsesidig tolkning av två planer som utarbetats med två väldigt olika noggrannhetsnivåer. Beträffande responsen på strukturplanen gavs till antalet mest kommentarer om beteckningarna som gäller trafik. De tidigare kollektivtrafikkorridorerna har i strukturöversikten ersatts med utvecklingskorridorer för kollektiv och markanvändning och de beskriver i vilken ordning korridorerna förverkligas med tanke på utvecklingen av såväl trafiken som markanvändningen. På basis av responsen har framställningssätten för flera element på kartan setts över och ändrats. En sammanfattning av ändringarna som gjorts utifrån responsen: 1. Strukturöversikten för Nyland har inga rättsverkningar 2. Strukturöversikten för Nyland har inga bestämmelser 3. En prioritetsordning för trafikens och markanvändningens utvecklingskorridorer har lagts till 4. Kartornas framställningssätt har utvecklats (bl.a. grönbältet, hamnarna) 4.2 Utgångspunkterna för strukturöversikten Nyland kommer att växa kraftigt i framtiden. Den största utmaningen för landskapet är därför att finna en lösning på hur befolkningen och arbetsplatserna kan öka på ett så hållbart sätt som möjligt. För att tillväxte ska ske kontrollerat behövs bland annat ett tillräckligt antal rimligt prissatta bostäder som lämpar sig för många slags livssituationer, hållbara färd- och energilösningar, ny näringsverksamhet, samt tryggande av naturens och den byggda miljöns resurser och attraktionsfaktorer. För Nyland godkändes i slutet av 2017 ett mål om att landskapet ska vara kolneutralt senast Strukturöversikten för Nyland strävar efter att förverkliga målet om kolneutralitet i synnerhet vad gäller region- och samhällsstrukturen, grönstrukturen och trafiken. Beträffande region- och samhällsstrukturen och trafiken är målet i synnerhet att minska energibehovet. Grönstrukturen har i sin tur en stor betydelse för stävjandet av och anpassningen till klimatförändringen samt för miljöns produktionsförmåga. Strukturöversikten utgår från utredningen Strukturmodeller för Nyland 2050, i vilken man granskade tre olika alternativa utvecklingsförlopp för regionstrukturen och trafiksystemet i Nyland fram till år På basis av konsekvensbedömningen verkar modellen med koncentrerad tillväxt och modellen med tillväxt på flera områden förverkliga planens mål bäst, och därför grundar sig strukturöversikten på dessa alternativ. För trafikens del framhävs i strukturöversikten de internationella och nationella utvecklingskorridorer som skapar grunden för Nylands och hela Finlands konkurrenskraft. 24

24 Ur ett internationellt perspektiv sett ligger Nyland i korsningen mellan två TEN-T-korridorer (Bild 5). TEN- T är ett trafiknät som omfattar hela Europa och vilkets kärnnättkorridorer ska vara klara före utgången av år De planerade förbindelserna Rail Baltica och Tallinntunneln skulle allt bättre koppla samman Nyland och Finland med TEN-T-kärnnätets korridor Nordsjön Östersjön som löper i nordsydlig riktning. Bild 5. Nyland ligger i knutpunkten mellan två internationella utvecklingskorridorer. Helsingfors-Vanda flygplats, hamnarna och vägarna och järnvägen kopplar samman Nyland med det internationella nätet av utvecklingskorridorer. Nyland är också en knutpunkt för internationella transporter från övriga delar av Finland, vilket betyder att det är avgörande för hela landets internationella handel att exporten och importen via Nyland tryggas. Från Nyland går redan nu en snabb tågförbindelse via Lahtis och Kouvola till S:t Petersburg. Mellan Helsingfors och Tallinn förekommer det redan i dagens läge lönsam linjetrafik som kombinerar person- och godstrafik. Från Nyland går också goda fartygsförbindelser till Sverige och Tyskland och från dessa vidare till Mellaneuropa. Som en följd av snabbare förbindelser kan hela södra Finland i framtiden utgöra ett enda stort pendlingsområde. Genom att förbättra dessa förbindelser utvidgas Nylands arbetsmarknadsområde samtidigt som det skapar bättre förutsättningar för arbetskraftens rörlighet. Det här förbättrar avsevärt regionens konkurrenskraft och dragningskraft och har betydande nytta för regionalekonomin. Betydande för hela Finland är den tillväxttriangel som huvudstadsregionen, Tammerforsregionen och Åboregionen bildar i södra Finland. I framtiden är det viktigt att utveckla trafikförbindelserna inom triangelområdet och vidare till övriga delar av Finland. Södra Finlands område förenas av ett nätverk bestående av fyra betydande utvecklingskorridorer (Bild 6). Respektive korridor kopplas till Nyland och huvudstadsregionen och sträcker sig därifrån antingen i västlig, nordvästlig nordostlig eller ostlig riktning. Korridorerna är Helsingfors Åbo, Helsingfors Tavastehus Tammerfors, Helsingfors Lahtis Kouvola och Helsingfors Kotka. Därtill bildar Hangö Hyvinge Borgå en på landskapsnivå viktig utvecklingskorridor. 25

25 Bild 6. Nyland som en del av södra Finlands nät av utvecklingskorridorer. Tillväxtkorridorer som med tanke på regionalekonomin och en utvidgning av arbetsmarknadsområdet i första hand ska utvecklas är utvecklingskorridorerna Helsingfors Tammerfors och Helsingfors Åbo. Av dessa finns den största potentialen i riktning mot Tammerfors då Tammerforsregionens invånarantal är större, den förväntade tillväxten är större, randområdet är större (annorlunda knutpunkt för trafiken) och även på grund av att den internationella tillgängligheten förbättras för hela Finlands del till följd av Flygbanan och Tallinntunneln. Utvecklingskorridorer som med tanke på logistiken och godstrafiken i första hand ska utvecklas är Helsingfors Tammerfors och Helsingfors Lahtis Kouvola. Utvecklingskorridoren Helsingfors Tammerfors är en del av Finlands tillväxtkorridor, som fortsätter från Tammerfors vidare norrut i Finland. Utvecklingskorridoren Helsingfors Lahtis Kouvola är en förbindelse till östra Finland och Ryssland. Transportvägarna österut kommer i framtiden att få en större betydelse om transporterna till Ryssland ökar. Den tvärgående utvecklingskorridoren Hangö Hyvinge Borgå är viktig för Nylands interna logistik men också för den internationella logistiken som löper via Hangö. Förbindelserna i riktning mot Åbo och Kotka hör till den internationella utvecklingskorridoren E-18, som fortsätter från Stockholm till södra Sverige och från Kotka till Ryssland. Dessa förbindelser för person- och godstrafik som kopplar samman det övriga Finland till med det internationella korridornätet ska förstärkas ytterligare bland annat genom att utveckla Nylands interna förbindelser och områden för logistik. Nya initiativ som på längre sikt är viktiga för både person- och godstrafiken är utvecklingen av förbindelsen till Tallinn och Europa och utvecklingen av förbindelsen till S:t Petersburg. Tillgängligheten i riktning mot Tallinn är särskilt viktig för Nyland på grund av den livliga pendlingen, godstrafiken och turismen. Godstrafiken från Finland via Tallinn till Mellaneuropa ökar och de planerade förbindelserna Rail Baltica och Tallinntunneln ger transportrutten en ännu större betydelse än tidigare. En fast järnvägsförbindelse via Baltikum till Polen, Tyskland och Holland för Finland allt närmare Europa och kopplar samman Estlands och södra Finlands arbetsmarknadsområden, vilket har regionalekonomisk nytta för hela Finland. Det är viktigt att förbereda sig för den snabba Östbanan som skulle betjäna passagerartrafiken. 26

26 4.3 Strukturöversiktens innehåll Strukturöversikten för Nyland omfattar hela landskapet och skildrar Nylands regionstruktur år 2050 (Bild 7). Strukturöversikten strävar efter att skapa förutsättningar för en koldioxidsnål och resurseffektiv samhällsutveckling i enlighet med planens mål och de riksomfattande målen för områdesanvändningen. Strukturöversikten anger på översiktlig nivå de områden dit landskapets tillväxt kan riktas på ett hållbart sätt. På kartan anges också trafikens, centralortsnätet och grönstrukturens huvudelement. Bild 7. Strukturöversikt för Nyland På grund av strukturöversiktens strategiska karaktär anges lösningarna på ett förenklat och framtidsbetonat sätt. Principerna som presenterar i strukturöversikten preciseras i regionernas etapplaner. Strukturöversiktens innehåll presenteras i form av följande teman: Tillväxt på hållbara områden Internationella och nationella förbindelser Hållbara dagliga färdsätt En attraktiv miljö Specialiserade regioner och näringar Tillväxt på hållbara områden I planläggningen på landskapsnivå strävar man efter att i första hand styra tillväxten till områden och centrum, som i strukturöversikten omtalas som områden för hållbar tillväxt. På dessa områden finns bättre förutsättningar för hållbara färdsätt och en god tillgänglighet till service än på andra områden. För att uppnå målen för Nylandsplanen 2050 styrs tillväxten i första hand till huvudstadsregionen, stadsoch lokala centrum, stationsomgivningar och andra knutpunkter för kollektivtrafik. På dessa områden 27

27 ska särskild uppmärksamhet fästas vid att skapa förutsättningar för ett mångsidigt bostadsutbud och närings- och företagsverksamhet som befolkningsutvecklingen förutsätter. För att ange områden för hållbar tillväxt har man använt en stor mängd bakgrundsinformation. De mest centrala utgångspunkterna har varit tillgängligheten till service och servicens mångsidighet (centrum), tillgängligheten vad gäller hållbara färdsätt och hur dessa kan stöda sig på den befintliga strukturen. I arbetet med att ta fram hållbara områden har man utnyttja allt material som berör planläggningen på landskapsnivå, av vilket strukturmodellsutredningen jämte utvärderingar och konklusioner har varit ett av de viktigaste. I strukturöversikten anges med röd och mörkorange färg de zoner och centrum, till vilka största delen av den tillväxt som förutspås i Nyland riktas. Markanvändningen ska effektivera i synnerhet i centrumen och de närliggande områdena, vilket stöder förutsättningarna för service och hållbara färdsätt. Centrumen ska utvecklas som mångsidiga koncentrationer för boende, arbetsplatser, detaljhandel och övriga servicekoncentrationer. Det röda området i mitten på kartan är kärnområdet. Detta tätbebyggda och funktionellt enhetliga område omfattar Helsingfors och delar av Esbo och Vanda. På kärnområdet kan tjänsterna lätt nås med hållbara färdmedel, det vill säga till fots, med cykel och kollektivtrafik. Kärnområdet utvecklas som en nätverkslik stad som med kollektivtrafik, vilket innebär att förutom att utveckla de nuvarande radiella kollektivtrafikförbindelserna som löper från Helsingfors centrum i olika riktningar ska man också utveckla huvudstadsregionens tvärgående förbindelser. Kärnområdet omges av ett randområde i orange färg. Området är tätbebyggt och urbant. De närliggande centrumen och deras service kan lätt nås och från området finns det också goda kollektivtrafikförbindelser till huvudstadsregionen. Bland annat Kyrkslätts huvudtätort, Klövskog i Nurmijärvi, Kervo och Träskända hör till randområdet. Nylands mångsidigaste och viktigaste centrum syns på kartan i form av orangefärgade punkter. Det är viktigt att stöda centrumens livskraft genom att fokusera tillväxten till centrumen. anges inte skilt för sig på huvudstadsregionens kärnområde eller i randområdet, utan centrumen ingår i dessa områden. De mångsidigaste och mest betydande centrumen som ligger utanför dessa områden har identifierats med hjälp av geografisk information och expertkunskap. I strukturöversikten anges de mångsidigaste och största centrumen i varje region. Dessa ligger invid huvudleder eller utvecklingskorridorer och kan nås med hållbara färdsätt. Centrumbeteckningarna anges noggrannare i regionernas planer. I strukturöversikten strävar men efter att tillväxten styrs på ett hållbart sätt som en del av den befintliga region- och samhällsstrukturen. Målsättningen är att ingen betydande andel ny markareal ska tas i användning för byggverksamhet, utan den befintliga infrastrukturen ska först utnyttjas till fullo. Ur miljöns synvinkel främjar det här bland annat bevarandet av grön- och rekreationsområden och ekologiska nätverk. Kompletterande byggande stöder närservicens verksamhetsförutsättningar och ökar möjligheterna att färdas på ett hållbart sätt. Ur den kommunala ekonomins synvinkel är det betydligt förmånligare att styra ny markanvändning i närheten av befintlig service och infrastruktur än att bygga helt nya områden. Eventuella nya byggnadsområden ska kopplas till den övriga samhällsstrukturen med hjälp av tillräckliga kollektivtrafikförbindelser. I internationella jämförelser är folk- och arbetsplatstätheten i Helsingforsregionen rätt så låg, vilket innebär att det i Nyland finns goda förutsättningar för tillväxt som äger rum inom den befintliga sam- 28

28 hällsstrukturen. På många områden förutsätter det nya kreativa byggnadslösningar och för kompletteringsbyggandets del ställvis svåra planeringsfrågor som ska lösas. Då samhällsstrukturen blir tätare är det också viktigt att trygga miljöns resurser och attraktionsfaktorer. För att kompletterande byggnader ska passa in i omgivningar med bland annat värdefulla kulturmiljöer krävs omsorgsfull planering, men då det lyckas kan de bidra till en ännu mer särpräglad och attraktiv byggd miljö. Kompletteringsbyggande är ett bra sätt att förnya redan befintliga bostads- och arbetsplatsområden och göra dem mångsidigare. En splittrad samhällsstruktur och långa avstånd till service och arbetsplatser bör undvikas med tanke på ekonomisk, miljömässig och social hållbarhet, eftersom de ökar behovet av resor och således också utsläppen, inverkar negativt på närservicens verksamhetsförutsättningar och splittrar de enhetliga grönområdena. Internationella och nationella förbindelser Huvudstadsregionen växer snabbt och utgör ett rikscentrum och en knutpunkt för internationella förbindelser och från regionen ska det finnas goda förbindelser till övriga delar av Finland. Ett av strukturöversiktens mål är att ange en prioritetsordning för den internationella flyg- och sjötrafikens verksamhets- och utvecklingsförutsättningar och för logistik- och kollektivtrafikförbindelserna på nationell nivå och landskapsnivå. I strukturöversikten anges de viktigaste kollektivtrafikkorridorerna utanför kärn- och randområdet. De kopplar huvudstadsregionen till övriga Nyland och de övriga landskapen i Finland. För att bättre koppla kollektivtrafiken på nationell och landskapsnivå till bland annat Helsingforsregionens kollektivtrafik ska vägarna och kollektivtrafikens omstigningsplatser och anslutningsparkeringar förbättras. Till en del av korridorerna hänför sig också ett betydande behov av att utveckla markanvändningen och de har i strukturöversikten angetts som utvecklingskorridorer för kollektivtrafik och markanvändning. I strukturöversikten anges de viktigaste utvecklingskorridorerna för logistiken i Nyland. Till dessa hör förutom godstrafik också branschens arbetsplatser och produktion. En del av korridorerna omfattar både järnväg och landsväg och en del innefattar endast någondera. Genom att logistikverksamheten koncentreras till stora enheter i närheten av trafiksystemets viktigaste knutpunkter är det möjligt att utveckla verksamheten så transporternas internationella konkurrenskraft förbättras och det uppstår nya tjänster för logistikaktörerna. I strukturöversikten anges också logistikens viktigaste knutpunkter i Nyland: den internationella flygplatsen Helsingfors-Vanda och de internationellt mest betydande hamnarna i Hangö, Helsingfors och Sköldvik. Hamnbeteckningarna anger samtidigt också hamnarnas sjöförbindelser. TEN-T-kärnnätkorridoren till Tallinn anges i strukturöversikten med pil. Pilen beskriver den nuvarande förbindelsen som grundar sig på fartygstrafik, men samtidigt också den planerade Tallinntunneln. Verksamhets- och utvecklingsförutsättningar för hamnarna i Helsingfors centrum ska tryggas fram till att tunnelförbindelsen byggs och även efter det, eftersom fartygstrafikens efterfrågan ännu efter att tunneln har byggts kommer att vara på nuvarande nivå till följd av att transporterna ökar. Hållbara dagliga färdsätt Förutsättningarna för hållbara färdsätt stöds bäst med en tätare samhällsstruktur och genom att styra tillväxten till områden som lätt kan nås med hållbara färdmedel samt intill kollektivtrafikkorridorer och centrum. Kollektivtrafikprojekt som en kraftig befolkningstillväxt och en nätverksliknande stadsstruktur förutsätter ska främjas på huvudstadsregionens kärnområde och randområdet som stöder sig på kärnområdet. Utvecklingen av de största regioncentrumens trafikförbindelser och förbindelserna mellan regioncentrumen och huvudstadsregionen ska stödas, i synnerhet med kollektivtrafik och matartrafik. 29

29 Förbindelserna till huvudstadsregionen från de mindre centrumen, tätorterna och glesbebyggelsen ska utvecklas med hjälp av matartrafik. För att förbättra Nylands och hela södra Finlands arbetsmarknadsområde är det viktigt att främja stambanans utveckling och ökandet av dess kapacitet med hjälp av olika åtgärder (bland annat med Flygbanan och genom att öka kapaciteten på järnvägen mellan Helsingfors och Böle stationer) samt förbereda sig på ESA-banan i riktning mot Åbo och Esbo stadsbana som är en förutsättning för att ESA-banan ska byggas. Kollektivtrafikförbindelserna från Borgå och Lojo i riktning mot huvudstadsregionen ska förbättras innan järnvägsinvesteringarna förverkligas. Kustbanans kollektivtrafik och kollektivtrafiken i riktning mot Klövskog och Nickby ska också utvecklas på ett sätt som stöder de befintliga järnvägarna. På randområdet framhävs goda förbindelser till de närliggande centrumen och radiella förbindelser till huvudstadsregionen. På längre sikt ska man också satsa på de tvärgående förbindelserna och bereda sig på kollektivtrafikprojekt som en nätverksliknande struktur förutsätter. På strukturöversiktens områden för hållbar tillväxt koncentreras tillväxten i synnerhet utgående från centrumen, vilket stöder servicens verksamhetsförutsättningar och möjligheterna till hållbara färdsätt. Strukturöversiktens linjer i olika färger skildrar i vilken ordning Nylands utvecklingskorridorer för trafik och markanvändning ska förverkligas. Längs de här korridorerna finns i framtiden de bästa förutsättningarna för att utveckla både markanvändningen och kollektivtrafiken. En attraktiv miljö En mångsidig miljö som inbegriper grönområden, naturtillgångar och kulturmiljöer är en viktig resurs för landskapet. Den gör regionen mera attraktiv för såväl invånare och företag som för turister. En kraft tillväxt medför ett betydande tryck på Nylands grönstruktur till följd av såväl ökad byggverksamhet som den växande befolkningens behov av rekreation. Naturvärden, en enhetlig grönstruktur, det ekologiska nätverkets kontinuitet och kulturmiljöernas värden ska tas i beaktande och tryggas på samtliga planeringsnivåer. Det rekommenderas att en hållbar användning av naturresurserna främjas på hela planeringsområdet. I strukturöversikten anges landskapsöverskridande grönförbindelser och annan markanvändning som förutom boende och produktionsområden också omfattar grönområden. Grönstrukturen spelar en stor roll för stävjandet av och anpassningen till klimatförändringen samt för miljöns produktionsförmåga. Skogar och andra obebyggda grönområden fungerar som kolsvalg och dämpar flöden. Ny byggverksamhet ska således i huvudsak planeras intill den befintliga strukturen, så att så lite ny markareal som möjligt används för byggverksamhet. Det här bidrar till att trygga kontinuiteten för det ekologiska nätverket och grönförbindelserna såväl på landskapsöverskridande nivå som inom landskapet. Genom att undvika att vidsträckta och sammanhängande skogs- och åkerområden bebyggs och splittras tryggar man också verksamhetsförutsättningarna för jord- och skogsbruk. Syftet med Helsingforsregionens grönbälte är att lägga fokus på den helhet som Helsingforsregionens grönområden och -förbindelser bildar. Med hjälp av grönbältet vill man till fördel för både människorna och naturen svara på den allt större efterfrågan på rekreationsmöjligheter och undvika trängsel på grönområdena och den negativa inverkan det skulle ha på grönområdenas kvalitet. Samtidigt vill man värna om grönstrukturens värden och se till att områden och ekologiska förbindelser som är viktiga för naturens mångfald bevaras. I Helsingforsregionen är det särskilt viktigt att fästa uppmärksamhet vid den här helheten eftersom en betydande del av befolkningstillväxten och nybyggandet i Nyland riktas till huvudstadsregionen och de omgivande kranskommunerna. Grönbältet omfattar vid sidan av grönstrukturen också havsområdet och 30

30 skärgården utanför Helsingforsregionen, vilka ha en allt större betydelse som en attraktionsfaktor för turismen och en resurs för nylänningarna. I enlighet med havsplaneringen som pågår vid sidan av landskapsplanearbetet utvecklas kust- och skärgårdszonen som ett mångsidigt område som inbegriper olika funktioner och markanvändningsformer, med beaktande av områdets naturvärden och övriga ramvillkor. Den övriga markanvändning som anges i strukturöversikten omfattar huvudsakligen funktioner i anslutning till boende, produktion och grönstruktur på landskaps- och lokal nivå. Det rekommenderas att bostads- och arbetsplatsbyggande som riktas till området i första hand styrs till områden för tätortsfunktioner. Verksamhetens miljökonsekvenser ska vara sådana att de passar in i den helhet som den omgivande markanvändningen bildar och inte märkbart försämrar miljöns värdefulla egenskaper. Specialiserade regioner och näringar Med hjälp av landskapsplanen är det möjligt att både direkt och indirekt stöda näringslivets verksamhets- och utvecklingsförutsättningar. Landskapsplanen påverkar indirekt till exempel då arbetskraftens tillgänglighet och rörlighet förbättras till följd av att trafiksystemet utvecklas. En tätare markanvändning har samma effekt då nya invånare och arbetsplatser slår sig ner i en redan befintlig struktur, vilket leder till att den lokala köpkraften ökar. Tillgängligheten ska förbättras på internationell nivå (utveckling av flygplatsen och hamnarna) och nationell och regional nivå (till exempel utveckling av gods- och persontrafik). Genom att förbättra tillgängligheten stöder man också en utvidgning av Nylands arbetsmarknadsområde, vilket i sin tur förbättrar arbetskraftens rörlighet och har fördelar för regionalekonomin. Sådana här infrastrukturprojekt som utvidgar regionen är bland annat: Flygbanan, ESA-banan, Tallinntunneln och Östbanan. Genom att tillväxten koncentreras till centrumen och kollektivtrafikens knutpunkter och markanvändningen förtätas stöder man arbetsplats- och kompetenskoncentrationer och verksamhetsförutsättningarna för servicen, såsom handeln. Handelns lösning anges noggrannare i regionernas etapplandskapsplaner. Värnandet om miljöns attraktionsfaktorer, såsom naturobjekt och kulturmiljöer, samt utvecklingen av Helsingforsregionens grönbälte och Nylands kust- och skärgårdszon har indirekta verkningar på näringslivet. Miljöns attraktionsfaktorer gör Nyland mera attraktivt för invånarna, företagen och turisterna. Naturtillgångarna ska användas på ett hållbart sätt, bland annat genom att undvika att splittra enhetliga skogs- och åkerområden. Samtidigt tryggar man bland annat jord- och skogsbruksnäringarnas verksamhetsförutsättningar. De nyländska regionernas och utvecklingskorridorernas olika styrkor och särdrag som berör näringslivet tas i beaktande i regionernas etapplandskapsplan. I den mer detaljerade planeringen ska skapas förutsättningar för att utveckla närings- och företagsverksamheten och även ta i beaktande en mångsidig bostadsproduktion som är viktig för näringslivet och som den växande befolkningen förutsätter. 31

31 5 Planlösningens beskrivning och motiveringar 5.1 Hållbar styrning av tillväxten Utgångspunkter för planlösningen Mål och planeringsprinciper Centrala mål Planeringsprinciper Tillväxten (boende och arbetsplatser) styrs till områden och centrum som lätt kan nås med hållbara färdsätt. Tillväxten styrs i första hand till huvudstadsregionen, stationsomgivningarna och kollektivtrafikens övriga knutpunkter samt till regioncentrum. Tillräckliga skyddsavstånd beaktas till verksamhet som försämrar bebyggelsens och livsmiljöns trivsel och hälsa. Centrumens utveckling som mångsidiga koncentrationer med boende, arbetsplatser, handel och service ska stödas. Centrumområdenas profil och betydelse som en del av en större helhet identifieras. Centrumen ska bli attraktivare utgående från deras egna styrkor och profiler. Dagligvaruhandel och stora centruminriktade detaljandelsenheter styrs i första hand till centrumen. Temats innehåll Nylandsplanens viktigaste mål är att styra den växande befolkningen och arbetsplatserna i Nyland på ett hållbart sätt. Hur hållbar region- och samhällsstrukturen är grundar sig på flera olika faktorer och hållbarheten kan betraktas på olika planeringsnivåer och ur olika synvinklar. Faktorer som är centrala för hållbarheten och som landskapsplanens lösningar för centrumen och tätorterna kan inverka på är att minska på energin som används för olika färdsätt och på trafikutsläppen samt att utnyttja den samhällsstruktur som redan finns. För att nå dessa mål är det viktigt att på lättillgängliga områden uppnå en effektivare samhällsstruktur som stöder sig på centrumen och den befintliga tätortsstrukturen. 32

32 Bild 8. De viktigaste delfaktorerna för ett hållbart område (Green Building Council Finland 2016). Med hjälp av en tätare samhällsstruktur är målet att få tillräckligt med invånare och kunder på ett och samma område för att kunna möjliggöra service och en ekonomiskt lönsam kollektivtrafik. En tillväxt som stöder sig på centrumen och den befintliga strukturen skapar förutsättningar för en smidig vardag i en stadsmiljö med mångsidiga funktioner. En tät och blandad samhällsstruktur möjliggör kortare resor för att uträtta ärenden. Istället för att ta bilen kan man gå eller cykla. Längre resor för att uträtta ärenden kan göras med kollektivtrafik. Tillsammans möjliggör dessa faktorer minskade trafikutsläpp. En tillväxt som stöder sig på den befintliga strukturen gör det möjligt för grönområdena utanför den täta samhällsstrukturen att bevaras så vidsträckta och enhetliga som möjligt. Det här har betydelse för klimatet, naturens mångfald, rekreationen, landskaps- och kulturmiljövärdena och många näringar. En följd av att centrumen och tätorterna förtätas kan vara att grönområdenas areal minskar på dessa områden, men å andra sidan skapar också en ökad mängd användare förutsättningar för mångsidigare verksamhet på offentliga områden utomhus och en mångsidigare stadsbild. Läs mer: Nylandslpanen 2050:Utvecklingsbilder Tätorter För ett tätbebyggt område eller ett bosättningscentrum används benämningen tätort. Med en tätort avses enligt Finlands miljöcentrals definition ett tätbebyggt område med minst 200 invånare. Vid avgränsningen av en tätort beaktas förutom invånarantalet också antalet byggnader, våningsyta och hur kontrerade de är till ett område. Enligt statistikcentralen klassas alla grupperingar med byggnader och minst 200 invånare som tätorter då byggnadernas avstånd från varandra normalt inte är större än 200 meter. I avgränsningen av tätorterna beaktas förutom boningshusen även bland annat affärs-, kontors- och andra byggnader som används som arbetsplatser. Den administrativa indelningen av områden har ingen inverkan på tätorterna. 33

33 Finland har urbaniserats kraftigt under den senaste årtiondena. Ändringarna i arbetsplats- och näringsstrukturen har lett till att städernas dragningskraft och betydelse som arbetsplats- och befolkningskoncentrationer har ökat. I snabbt växande regioner, som i Nyland, ställer befolkningens och arbetsplatsernas kraftiga tillväxt krav på att styra samhällsstrukturen. Under de senaste åren har en av de största utmaningarna inom tillväxtkommunerna varit att svara på behovet av bostäder som uppstår till följd av den snabba befolkningstillväxten. Under de senaste 25 åren har Nylands regionstruktur blivit tätare på landskapets urbana kärnområden, medan strukturen har blivit glesare på den täta stadsstrukturens randområden. Under granskningsperioden har areal som använts för att bygga nya tätområdena som helhet ökat mer i förhållande till befolkningen. Vid utkanterna av den tätbäbebyggda tätortszonen har det glesa och ostrukturerade randområdet spridit sig över ett allt större område. Nya byggnader har också förlagts till områden som är helt utanför tätortsstrukturen (Bild 9). Bild 9. Byggnationens utveckling i Nyland: utvidgningen av tätorten mellan 1990 och 2015 och tidigare obebyggda rutområden på vilka bebyggelse har upprättats efter år 2000 (Nylands förbund 2017). Då man jämför Helsingforsregionens och Nylands samhällsstruktur med övriga europeiska metropolområden är samhällsstrukturen gles. En utveckling som splittrar strukturen har av många orsaker ansetts oönskad eller rentav skadlig. En splittrad tätortsstruktur skapar inga förutsättningar för nya tjänster eller för kollektivtrafik. På ett område med en gles region- och samhällsstruktur är resorna för att uträtta ärenden långa och man färdas i huvudsak med personbil. Ibruktagandet av obebyggd mark har splittrat de enhetliga grönområdena och gjort dem mindre samt inverkat negativt på de ekologiska nätverkens enhetlighet och livskraft. Kolsvalgens areal har minskat. Ur kommunalekonomins synvinkel medför byggandet och underhållet av infrastruktur tillsammans med de långa avstånden betydande kostnader. Ännu i början av 2000-talet skedde mer än en tredjedel av befolkningstillväxten i Nyland i kranskommunerna. Sedan dessa har människorna börjat flytta mer aktivt och befolkningstillväxten har ökat kraftigt samtidigt som tillväxten koncentreras till huvudstadsregionen. På områden utanför huvudstadsregionen har Nyland inte längre växt så kraftigt, och i en del kommuner har befolkningen till och med minskat. 34

34 I Helsingforsregionen har invånartätheten och kompletteringsbyggandet ökat under 2010-talet och glesbebyggelsens andel minskat i förhållande till 2000-talet. Även i Borgå, Lojo och Hyvinge stadsregioner har glesbebyggelsens andel minskat och kompletteringsbyggandet ökat, men däremot har invånartätheten minskat. Andelen arbetsresor som kan göras till fots, med cykel eller med kollektivtrafik har minskat i centrumtätorterna i de nyländska stadsregionerna på 2000-talet. I Borgå stadsregion har andelen däremot ökat mellan 2010 och (Finlands miljöcentral 2018) Nyland växer kraftigt under de kommande årtiondena. Under 2010-talet har intresset för att bo i stan ökat avsevärt i de större städerna. Det här har synts bland annat i form av livligt byggande i centrumen och i investeringar för att förbättra på centrummiljöernas kvalitet. Betydande processer i anslutning till det här är bland annat utvidgningen av Helsingfors stadskärna och andra centrum samt kompletteringsbyggandet i centrum och tätorter. Som en följd av den kraftiga tillväxten har det blivit en allt viktigare del av att förbereda sig inför framtiden genom att på ett hållbart sätt planera och hantera den helhet som bostäder, tjänster, arbetsplatser, trafik och grönstruktur bildar. Centrum Centralortsnätet är en del av region- och samhällsstrukturen, där centrumen bildar en struktur som grundar sig på kärnområden i olika storlekar. Ett centrum utgör alltså en knutpunkt i det regionala systemet. I det regionala systemet utvärderas centrumen i förhållande till övriga centrum och omgivande områden. Starka centrumområden kan lätt nås med olika färdmedel och är vad gäller markanvändningen tätare och till sin verksamhet mångsidigare än tätorterna som omger centrumen. Centrumens egenskaper kan också jämföras med kvalitetsfaktorer, som för centrumens del är bland annat en bostadsmiljö där man cykla och gå och ett trivsamt stadsutrymme. Med ett centrumområde avses ett område i landskapet, kommunen eller en del av kommunen som är centralt med tanke på verksamheten. På ett centrumområde finns mångsidiga, centruminriktade tjänster belägna nära varandra, såsom specialhandel, dagligvaruhandel, fritidstjänster och offentliga tjänster. På ett centrumområde finns också en betydande mängd arbetsplatser inom olika branscher och bosättning. Centrumområdet kan lätt nås och till området finns goda trafikförbindelser från de närliggande bostadsområdena. Ett centrumområde omges alltid av ett tätortsområde. Den kommunala planläggningen har i uppgift att i den mer detaljerade planeringen definiera var de funktionella enhetliga centrumområdena ska ligga och hur stora de ska vara. Urbaniseringen har inverkat på centrumens utveckling redan i årtionden och gör det fortfarande. Den senaste trenden inom urbaniseringen har varit att flyttningsrörelsen styrs från de minsta centrumen och tätorterna till de största städerna och centrumen. Från landsbygden flyttar man till regionens små centrum och tätortskoncentrationer. Den flyttningsrörelse som i början av 2000-talet riktade sig från huvudstadsregionen till kranskommun har vänt och styr nu tillbaka mot städernas centrumområden. I synnerhet i Helsingfors har befolkningstillväxten varit kraftig under de senaste tio åren. Enligt ett alternativt utvecklingsförlopp där tillväxten är snabb förväntas Helsingfors ha hela invånare år Centrala faktorer vad gäller styrningen av centrumområdenas markanvändning i den gällande landskapsplanen har förutom en balanserad utveckling av Nylands centrum- och servicenät och förenhetligandet av samhällsstrukturen också varit en lösning för dimensioneringen av detaljhandel av regional betydelse. Utvecklingen i olika centrum har styrts av olika dimensioneringar av handeln. I och med lagändringarna som berör handeln i markanvändnings- och bygglagen (2017) kan man nu utan begränsningar förlägga handel till centrumen. Ändringarna har ändå inte avlägsnat behovet av att styra 35

35 placeringen av affärerna, i synnerhet i centrumen för att uppnå en livskraftig samhälls- och näringsstruktur Tätortszoner och centralortsnät Planlösningens beskrivning och motivering Allmänna principer för planlösningen Nylandsplanens centrala planeringsprincip går ut på att region- och samhällsstrukturen utvecklas så att den stöder sig på den befintliga strukturen och effektiverar den nuvarande samhällsstrukturen Centrumen och tätorterna utgör centrala teman för att styra tillväxten på ett hållbart sätt i landskapsplanen. Planens centrum- och tätortslösning utgår från analyser som har haft som syfte att med tanke på hur tillväxten ska styras känna igen de mest hållbara områdena i olika delar av Nyland. Planeringslösningens centrala kunskapsunderlag har varit: det nuvarande tätortsstrukturen (tätorternas placering, områdeseffektivitet, var invånarna och arbetsplatserna finns) data i anslutning till förutsättningarna för hållbara färdsätt (tillgänglighetsanalyser, mål för kollektivtrafikens servicenivå etc) centralortsnätanalyser (invånar- och arbetsplatsvolymer, servicenät, mångsidig verksamhet, tillgänglighet, profilering) Som stöd för tätortslösningen har man använt planeringsmodellen IPM, med vilken man har identifierat de områden som det bäst lämpar sig att bygga bostäder och arbetsplatser på. De här områdena stöder sig på de nuvarande centrumen, den befintliga strukturen och på områden som lätt kan nås med hållbara färdsätt. IPM-modellen har presenterats närmare i kapitel I utarbetande av etapplandskapsplanen för Helsingforsregionen har man också använt sig av utredningarna som gjorts om centrum- och tätortsstrukturen i samband med beredningen av MBT-planen för Då man tagit fram centralortsnätet har man särskilt använt sig av: utredningen med centrumanalyser planeringsmodellen IPM Utredning om Nylands centralortsprofiler Centralortsnätet lösning grundar sig på en nulägesanalys (utredning med centrumanalyser, Nylands förbund 2018), på en bedömning av centrumens framtida utvecklingsutsikter och på växelverkan i samband med planarbetet. För att få en bild av nuläget har man tagit i beaktande centrumens invånarantal och antalet centruminriktade arbetsplatser, hur mångsidiga tjänsterna är att kommunens administrativa centrum (Bild 10). I centrumanalysen identifierades inte mindre centrum, centrumens förhållande till varandra, deras tillgänglighet eller kommande utveckling. Utredningen med en centrumanalys har presenterats närmare i kapitel Vad gäller centrumens utvecklingsutsikter har man granskat tillgängligheten, befolknings- och arbetsplatsprognoserna fram till 2050 och centrumens läge i förhållande till regionens övriga centrum. Ett centrum som till antalet invånare och arbetsplatser är litet kan ha en större betydelse i utkanten av landskapet än i huvudstadsregionen. I utredningen av centralortsprofilerna i Nyland har man granskat centrumens kvalitetsfaktorer, som bland annat framhäver betydelsen av centrumens stadskultur som en del av stadens profil. 36

36 Tätortszonernas och centralortsnätets planlösning består av allmänna bestämmelser, planbeteckningar och beteckningsspecifika bestämmelser. I planen anges allmänna bestämmelser som gäller hela planområdet samt sådana som berör områdena utanför tätortsfunktionernas utvecklingszoner, centrumen och servicekoncentrationerna. Bild 10. Nylands mest mångsidiga centrum samt små kommuncentrum och servicekoncentrationer. En analys med geografiska data identifierar de nyländska centrumens läge, storlek på regional nivå och hur mångsidig verksamheten är. (Utredning med centrumanalys Nylands förbund 2018). I de allmänna bestämmelserna betonas att nya byggnader ska stöda sig på den befintliga strukturen och den befintliga infrastrukturen ska utnyttjas. Målet med bestämmelserna är också att främja lösningar som är hållbara för miljön och som bidrar till stävjandet av och anpassningen till klimatförändringen, förbättrar förutsättningarna för hållbara färdsätt och som värnar om grönstrukturen. Utöver de allmänna bestämmelserna bildas planlösningen av följande beteckningar och bestämmelser: Rikscentrum Centrum Litet centrum Servicekoncentration Utvecklingszon för tätortsfunktioner Huvudstadsregionens kärnzon Ny utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik Beteckningsspecifika principer Rikscentrum Rikscentret har angetts med en utvecklingsprincipbeteckning, som förutom Helsingfors kärncentrum även omfattar områdena Böle-Fiskehamnen och Munkshöjden Sockenbacka. Området är redan i dagens läge till stor del. 37

37 Rikscentrum är hela landets och landskapets viktigaste centrum. Rikscentrumet utvecklas som ett mångsidigt område med bostäder, arbetsplatser, handel och andra tjänster. På området finns nationellt och på landskapsnivå betydande administrativ, kulturell och ekonomisk verksamhet samt kunskapskoncentrationer. Området är Finlands största koncentration med arbetsplatser och invånare. Området omfattar förutom Helsingfors kärncentrum även ett tillhörande område som sett till finska förhållanden är ovanligt tätbebyggt och funktionellt mångsidigt. Rikscentrumet utveckling har betydelse för hela Finlands dragningskraft och den ekonomiska konkurrenskraftens utveckling. Centrum Med objektsbeteckning anges huvudstadsregionens nuvarande och de i framtiden största och till sin verksamhet mångsidigaste undercentrumen samt stads- och kommuncentrumen, vilkas befolkningsmängd eller regionala placering göra det möjligt att ordna mångsidig service. Centrumen kan också vara lätta att nå med kollektivtrafik. Förverkligandet av centrum vid nya stationsomgivningar är kopplat till förverkligandet av järnvägsprojekt. Antalet invånare och invånartätheten i huvudstadsregionens centrum är i egen klass och kan inte jämföras med centrumområden utanför huvudstadsregionen. De är trafiknätets knutpunkter, viktiga bytesplatser eller finns i närheten av järnvägsförbindelser och stationer. De flesta av dem har i den gällande landskapsplanen angetts som huvudstadsregionens regioncentrum. Som nya centrum i huvudstadsregionen anges Nordsjö, Gårdsbacka och Vik på basis av framtida befolknings- och arbetsplatsprognoser och tillgänglighet. Centrumen är koncentrationer med boende, arbetsplatser, handel och annan service på vilka markanvändningen i första hand ska utvecklas. Genom att utveckla och bygga tätare centrum förbättrar man förutsättningarna för hållbara färdsätt. Centrumens tillväxt skapar förutsättningar för att ordna mångsidig service och utveckla stadskulturen. Ett mångsidigt serviceutbud och en särpräglad stadskultur ökar centrumens livskraft och dragningskraft. Centrumens livskraft främjas genom att man styr centruminriktad handel till centrumen, där handels dimensionering inte har begränsats. Litet centrum Med objektsbeteckningen anges de nuvarande mindre kommuncentrumen och kommunernas sekundärcentrum där det finns bostäder, arbetsplatser och tjänster. I de mindre centrumen uppfyller inte centrumens invånar- och arbetsplatsantal, tjänsternas mångsidighet och områdenas tillgänglighet samma kriterier som för de större centrumen. Med beteckningen litet centrum vill man framhäva att centrumen har olika betydelser för och roller i centralortsnätet. Små centrum kan till exempel vara viktiga centrum för det egna områdets administration och service. Små centrum kan utvecklas utifrån sina egna karakteristiska drag. De mindre centrumen får en del av sin tillväxtpotential från tillväxtkorridorerna och en del från en stark lokalhistoria. Med planlösningen strävar man efter att främja det redan befintliga serviceutbudet, tillgängligheten och dragningskraften i centrum med kompletteringsbyggande eller i kyrkbyar. I varje kommun anvisas minst ett centrum eller litet centrum. Servicekoncentration Med objektsbeteckning anges befintliga eller kommande mindre tätorter som är belägna utanför huvudstadsregionen och utvecklingszonerna för tätortsfunktioner. De erbjuder snarast när- eller turistservice och möjligheter till boende och arbete Till servicekoncentrationerna kan också förläggas sådana näringar och arbetsplatser som behöver mera utrymme omkring sig och som inte kan förläggas till en tät stadsstruktur. Det finns begränsningar för hur mycket och hurdan handel som kan förläggas till servicekoncentrationerna. 38

38 Genom att ange servicekoncentrationer främjar man livskraften i de befintliga tätorterna utanför huvudstadsregionen, stöder bättre närservice och tillgänglighet och upprätthållandet av den befintliga infrastrukturen. Med beteckningen lyfter man fram de mindre tätorternas och den landsbygdslika miljöns dragningskraft. Målet är att stöda utvecklingen av sådan särpräglade och kulturhistoriskt värdefulla miljöer i Nyland som är viktiga för turismen och fritidsboendet, till exempel gamla kyrkbyar och bruksmiljöer. Planlösningen som berör handeln i centrumen och servicekoncentrationerna beskrivs närmare i kapitel Utvecklingszon för tätortsfunktioner Med utvecklingsprincipbeteckning anges sådana tätortszoner som omger de största och mångsidigaste centrumen och som utöver centrumen är landskapets primära områden för utvecklingen av markanvändningen. Genom att effektiva markanvändningen på utvecklingszonerna för tätortsfunktioner strävar man efter att skapa bättre förutsättningar för mångsidig närservice, korta resor för att uträtta ärenden samt för att gå, cykla och använda kollektivtrafik. Effektivare markanvändning på tätortszonerna stöder också till exempel näringslivet och konkurrenskraften och värnar om att grönstrukturen utanför tätorterna bevarar sin storlek och enhetlighet. Avgränsningen av utvecklingszonerna för tätortsfunktioner grundar sig på analyser som tar i beaktande den nuvarande samhällsstrukturen och förutsättningarna för hållbara färdsätt nu och i framtiden. I synnerhet för att avgränsa zonen i huvudstadsregionen har man använt sig av planeringsmodellen IPM (se kap. 11.2). Zonernas gränser är riktgivande, och lösningar som gäller att utveckla områdesanvändningen i zonernas ska tas i samband med den mer detaljerade planeringen i kommunerna, ändå så att planeringsprinciperna som gäller en hållbar samhällsstruktur följs. Huvudstadsregionens kärnzon Området anges med utvecklingsprincipbeteckning och ska utvecklas mer effektivt än den omkringliggande utvecklingszonen för tätortsfunktioner. Planlösningen stöder utvecklingen av huvudstadsregionens närverkslika stadsstruktur och kollektivtrafik i och med att byggandet styrs intill radiella och tvärgående kollektivtrafikförbindelser. På kärnområdet finns kunskaps- och innovationskluster som är viktiga för Finlands ekonomi och konkurrenskraft och vilkas verksamhets- och utvecklingsförutsättningar man strävar efter att främja med en tätare markanvändning och förbättrad tillgänglighet på områdena. En tätbebyggd struktur skapar förutsättningar för att utveckla boenderelaterade tjänster och tillgänglighet till forts, med cykel och kollektivtrafik. I den mera detaljerade planering bestäms närmare var exakt huvudstadsregions kärnzon är belägen, hur stort området är och hur det förverkligas. Då områden förtätas ska respektive områdes särdrag och särskilda värden tas i beaktande. Möjligheterna till och konsekvenserna av ett tätare byggnadsbestånd i områden med värdefulla kulturmiljöer eller i närheten av sådana ska bedömas enskilt för varje fall. Huvudstadsregionens kärnzon har tagits fram genom att man valt de områden på vilka områden som enligt planeringsmodellen IPM lämpar sig bäst för bostads- och arbetsplatsbyggande och zonen som enligt MBT 2019-planen omger kollektivtrafikens stamnät 2050 överlappar varandra. I avgränsningen av områdena beaktas också andra ramvillkor som inverkar på områdenas byggnadspotential, såsom skydds- och rekreationsvärden. Den områdesgräns som analyserna resulterat i har slutligen förändrats så att den är mer översiktlig och motsvarar planens skala och framställningssätt. Materialet som ingår i MBT-planen är utkast som tagits fram i samband med planeringen i juni augusti Eventuella ändringar som görs i materialet kan beaktas i kärnzonens avgränsning i landskapsplanens förslagsfas. 39

39 Ny utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik Med utvecklingsprincipbeteckning anges sådana nya utvecklingszoner för tätortsfunktioner som är betydande för landskapets utveckling och i vilkas planering man ska ta i beaktande var den kommande stationen placeras. I utvecklingszonerna ska markanvändningen på området och planeringen och förverkligandet av en ny eller befintlig spårtrafikförbindelse och en ny station kopplas samman med varandra. Zonerna ska utvecklas som tätbebyggda tätortsområden som stöder sig på spårtrafiken och som har mångsidig verksamhet och service. Förverkligandet av en ny utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafiken kan börja redan innan det finns en station på området eller förverkligandet av stationen har fastställts. Undantag är södra Nummela, Hista, Lempola och Östersundom. Förverkligandet av dessa områden ska vara kopplat till ett bindande beslut om förverkligandet av en ny spårtrafikförbindelse och station. Vid förverkligandet av nya utvecklingszoner för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik ska man innan stationen byggs se till att det på området ordnas kollektivtrafik med en tillräcklig servicenivå. Beteckningar och bestämmelser Särskilt följande allmänna planeringsbestämmelser kopplas till att styra tillväxten på ett hållbart sätt: Lösningar som är hållbara med tanke på klimatet ska främjas i all planering av områdesanvändningen. Region- och samhällsstrukturen ska utvecklas så att den stöder sig på den befintliga strukturen. Åretruntboende och arbetsplatsbyggande ska i första hand styras till de centrum, servicekoncentrationer och utvecklingszoner för tätortsfunktioner som anges i landskapsplanen. Utvecklingen av trafikförbindelser mellan centrumen ska stödas, i synnerhet utgående från kollektivtrafiken. Man ska undvika att vidsträckta, sammanhängande grönområden splittras och att deras areal blir mindre, särskilt på områden som ligger utanför utvecklingszonerna för tätortsfunktioner. I byggandet i glesbygdsområden ska förutsättningarna för att förverkliga Helsingforsregionens grönbälte tas i beaktande. De nuvarande tätorterna ska utvecklas så att markanvändningen effektiveras och att deras struktur funktionellt sett blir mångsidigare. I den mer detaljerade planeringen som gäller tätorterna ska möjligheterna att gå, cykla och använda kollektivtrafik samt tillgängligheten till tjänster som utnyttjas dagligen främjas. Därtill ska tillräckliga frilufts- och rekreationsmöjligheter samt förbindelser till regionala rekreationsområden tryggas. Nya bostads- och arbetsplatsområde ska planeras så att de uppfyller kriterierna för en hållbar miljö: områdena ska vara belägna i region- och samhällsstrukturen xxxx så att det skapar förutsättningar för mångsidig verksamhet, närservice och kollektivtrafikförbindelser samt för att korta resor för att uträtta ärenden kan göras till fots eller med cykel. Innan samhällsstrukturen utvidgas och sprids till flera områden ska man utreda de nuvarande tätorternas möjligheter till kompletteringsbyggande och vilken utvecklingspotential de har med tanke på en hållbar regionoch samhällsstruktur. Byggande av bostäder- och arbetsplatser utanför centrum, servicekoncentrationer och utvecklingszoner för tätortsfunktioner som anges i landskapsplanen ska i första hand äga rum invid den befintliga samhällsstrukturen, såsom i tätorter och byar. Då byggandet styrs ska man se till att så effektivt som möjligt utnyttja den befintliga infrastrukturen, tjänsternas tillgänglighet och förutsättningarna för hållbara färdsätt. I den mera detaljerade planeringen ska tas i beaktande vilken betydelse vidsträckta, sammanhängande natur- och kulturlandskapsområden har för stävjande av och anpassningen till klimatförändringen, för jord- och skogsbruket och områdets övriga näringar, naturens mångfald och rekreation. 40

40 Beteckning Beskrivning Bestämmelse Område för centrumfunktioner, rikscentrum Med utvecklingsprincipbeteckningen anges området för riksomfattande service-, förvaltnings- och annan verksamhet i Helsingfors centrum och de nuvarande och växande områdena i stadskärnan. De här planeringsbestämmelserna berör rikscentrum, centrum och små centrum. Planeringsbestämmelserna för utvecklingszonen för tätortsfunktioner och huvudstadsregionens kärnzon berör också centrumen och rikscentrumet som finns på dessa områden. Område för centrumfunktioner, centrum Område för centrumfunktioner, litet centrum Utvecklingszon för tätortsfunktioner Med egenskapsbeteckningen anges de största och mångsidigaste centrumen, där det förekommer boende, arbetsplatser och offentliga och privata tjänster. Centrumen kan också lätt nås med kollektivtrafik. (Aviapolis, Esbo centrum Esboviken, Håkansböle, Hangö, Hertonäs, Hista, Hyvinge, Hyrylä, Östra centrum, Träskända, Gamlas, Karis, Högfors, Grankulla, Kervo, Kyrkslätt, Stensvik, Klövskog, Björkby, Korso, Gårdsbacka, Alberga, Lojo, Lovisa, Malm, Mårtensdal, Myrbacka, Mattby, Mäntsälä, Nickby, Nummela, Nurmijärvi, Borgå, Söderkulla, Ekenäs, Hagalund-Otnäs, Dickursby, Vik, Nordsjö, Zachrisbacken) Med objektsbeteckningen anges mindre centrum som är en kommuns administrativa centrum eller ett centrum för boende, arbetsplatser och tjänster. (Askola, Ingå, Jokela, Mariefors, Lappträsk, Masaby, Mörskom, Borgnäs, Pukkila, Rajamäki, Sjundeå, Veikkola, Vichtis, Virkby) Med utvecklingsprincipbeteckningen anges zoner för tätortsfunktioner som stöder sig på de största och mångsidigaste centrumen och som är viktiga med tanke på landskapets utveckling. Området ska utvecklas som ett funktionellt mångsidigt, tätbebyggt centrum med service, arbetsplatser och bostäder, med beaktande av behoven som hänför sig till boende och näringsliv. Områdets placering och omfattning ska avgöras i samband med den mer detaljerade planeringen så att området för centrumfunktioner bildar en funktionellt enhetlig helhet som har fokus på centruminriktad verksamhet. I den mer detaljerade planeringen ska uppmärksamhet fästas vid områdets tillgänglighet med kollektivtrafik och förbättrandet av förutsättningarna för att gå och cykla. I samband med planeringen ska tillräckliga områden för kollektivtrafikens omstigningsplatser och anslutningsparkeringar anvisas. I utvecklingen av centrumet ska man värna om och utnyttja miljöns särdrag. Stora detaljhandelsenheter av regional betydelse kan förläggas till området. I den mer detaljerade planeringen av följande nya centrum ska förverkligandet av området vara kopplat till ett bindande beslut om byggandet av en ny spårtrafikförbindelse och station: Zachrisbacken Hista Utvecklingszonen för tätortsfunktioner ska utvecklas som ett tätbebyggt område med bostäder, arbetsplatser och service. Utvecklingszonens markanvändning ska effektiveras så att den stöder sig på den befintliga strukturen, i synnerhet centrumen och stationsomgivningarna, och så att förutsättningarna för att promenera, 41

41 cykla och använda kollektivtrafik förbättras. Helsingforsregionens zon ska utvecklas som en kollektivtrafikstad som till sin struktur påminner om ett nätverk. Zonens läge och omfattning ska preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen. I den mer detaljerade planeringen av zonen ska tillräckliga rekreationsmöjligheter och det lokala grönnätets koppling till landskapsplanens nätverk av rekreationsområden tryggas. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid de förbindelser som anges i planen och som förenar grönområden samt riktar sig mot Helsingforsregionens grönbälte och strandområdena. En splittring av naturområden som är ekologiskt viktiga eller viktiga med tanke på rekreationsbruket ska undvikas. I den mera detaljerade planeringen ska zonens obebyggda stränder reserveras för allmän rekreation, ifall inte något särskilt behov förutsätter att området anvisas för annat bruk. I den mera detaljerade planeringen ska man fästa uppmärksamhet vid hanteringen av dagvatten och förbereda sig på extrema väderfenomen. Hamnarnas och Helsingfors-Vanda flygplats verksamhets- och utvecklingsförutsättningar ska tryggas. I den mer detaljerade planeringen ska distributionstrafikens verksamhetsförutsättningar tryggas. I samband med den mer detaljerade planeringen av zonen ska tillräckliga depåområden som krävs för att utveckla spår- och kollektivtrafiken tas i beaktande och tryggas. När annan markanvändning planeras på områden för existerande depåer ska det säkerställas att ersättande depåkapacitet har förverkligats innan verksamheten vid den existerande depån upphör. 42

42 Servicekoncentration Ny utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik Med objektsbeteckningen anges mindre tätorter. (Fiskars, Kantvik, Karislojo, Forsby, Lappvik, Liljendal, Månby, Svartå, Nummi, Pojo, Pusula, Strömfors, Sammatti, Saukkola, Tenala) Med utvecklingsprincipbeteckningen anges nya zoner för tätortsfunktioner som stöder sig på kommande stationsomgivningar och som är viktiga med tanke på landskapets utveckling. Stora detaljhandelsenheter för dagligvaruhandel och centruminriktad, övrig specialvaruhandel ska i första hand förläggas till centrumen. De undre gränserna för storleken på stora detaljhandelsenheter av regional betydelse är följande, om inte utredningar visar annat: På utvecklingszonen för tätortsfunktioner i huvudstadsregionen (Esbo, Helsingfors, Grankulla och Vanda) Centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) m 2 -vy. Utrymmeskrävande specialvaruhandel m 2 -vy. På övriga utvecklingszoner för tätortsfunktioner Centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) m 2 -vy. Utrymmeskrävande specialvaruhandel m 2 -vy. Området ska utvecklas som en koncentration för närservice, arbetsplatser och boende. Områdets läge och omfattning ska preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen. I den mer detaljerade planeringen ska uppmärksamhet fästas vid områdets tillgänglighet med hållbara färdsätt och förbättrandet av förutsättningarna för att gå och cykla. I utvecklingen av området ska man värna om och utnyttja miljöns särdrag. Den undre gränsen för stora detaljhandelsenheter av regional betydelse är m 2 -vy för centruminriktad handel och m 2 -vy för utrymmeskrävande handel, om inte utredningar visar annat. Zonen omfattas av planeringsbestämmelsen för utvecklingszon för tätortsfunktioner förutom för handelns del. För zonen gäller också följande bestämmelse: Markanvändningen på en utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik ska kopplas samman med pla- 43

43 (Etelä-Nummela, Hista, Keimola-Kongo, Kungsporten, Lempola, Palopuro, Ristikytö, Tallmo, Östersundom) neringen av en ny eller befintlig spårtrafikförbindelse och en ny station. På zonen ska inte planeras sådan områdesanvändning som hindrar eller märkbart försvårar områdets framtida utveckling som ett tätbebyggt tätortsområde som möjliggör mångsidig verksamhet och service och som stöder sig på spårtrafik. På zonen ska särskild uppmärksamhet fästas vid förutsättningarna för att gå och cykla. Förverkligandet av zonen kan ta vid redan innan det finns en station på området. Undantag utgör områdena Etelä- Nummela, Hista, Lempola och Östersundom, vilkas förverkligande ska vara kopplat till ett bindande beslut om förverkligande av en ny spårtrafikförbindelse och station. Zonens exakta läge och omfattning ska preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen. Därtill gäller följande bestämmelse för detaljhandel alla nya utvecklingszoner för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik: Ett bindande beslut om byggande av en ny spårtrafikförbindelse och station ändrar den undre gränsen på m 2 - vy för stora detaljhandelsenheter av regional betydelse enligt följande, om inte utredningar visar annat: I huvudstadsregionen (Esbo, Helsingfors, Grankulla och Vanda) Centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) m 2 -vy. Utrymmeskrävande specialvaruhandel m 2 -vy. Utanför huvudstadsregionen Centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) m 2 -vy. Utrymmeskrävande specialvaruhandel m2-vy. Förverkligandet av en stor detaljhandelsenhet av regional betydelse ska tidsmässigt kopplas samman med förverkligandet av de omgivande tätortsfunktionerna. 44

44 Huvudstadsregionens kärnzon Med utvecklingsprincipbeteckningen anges huvudstadsregionens områden för tätortsoch centrumfunktioner som bebyggs effektivare än den övriga utvecklingszonen för tätortsfunktioner och som stöder sig på ett hållbart trafiksystem och främjar utvecklingen av en nätverkslik stadsstruktur. För huvudstadsregionens kärnzon gäller också bestämmelserna för utvecklingszon för tätortsfunktioner. Zonen ska planeras som ett område som stöder sig på kollektivtrafik, gång och cykling och som bebyggs effektivare än den övriga utvecklingszonen för tätortsfunktioner. I samband med att samhällsstrukturen förtätas ska uppmärksamhet fästas vid zonens värdefulla särdrag och livsmiljöns kvalitet. Vilka konsekvenser en tätare bebyggd zon har för bevarandet av kulturmiljöns värden, det ekologiska nätverkets funktionsduglighet och rekreationsmöjligheterna ska utredas och bedömas fall för fall. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Centrum, servicekoncentrationer och utvecklingszoner för tätortsfunktioner är landskapets utvecklingsområden för markanvändningen och till vilka tillväxten i första hand ska styras. Att styra markanvändningen till dessa områden stöder lösningar som är gynnsamma för miljön, ekonomin och olika människogruppers preferenser och behov som gäller boende. Man ska också sträva efter att bostads- och arbetsplatsbyggande som sker utanför centrumen, servicekoncentrationerna och utvecklingszonerna för tätortsfunktioner styrs till den befintliga samhällsstrukturen såsom befintliga tätorter eller byar samt så att man utnyttjar den befintliga infrastrukturen. Objektsbeteckningen för centrum anger centrumets ungefärliga placering. På de lägre plannivåerna ska närmare avgörs var centrumets område för centrumfunktioner placeras och hur stort området är. Området ska bilda en funktionellt enhetlig helhet som fokuserar på centruminriktade funktioner, såsom specialhandel, dagligvaruhandel, fritids- och offentliga tjänster, arbetsplatser och boende. Centrumens dragningskraft och särprägel kan förbättras genom att ta i beaktande och utnyttja respektive centrums egna särdrag. De kan vara kultur- och naturvärden eller andra miljövärden: kulturarv och kulturhistoria, stads- och landskapsrum, närheten till havet och naturen samt samhörighet. En effektivare samhällsstruktur på utvecklingszonerna för tätortsfunktioner som omger centrumen kan man förbättra centrumens utvecklingsförutsättningar och områdets kollektivtrafik- och servicenät. Avgränsningen av området motsvarar landskapsplanens översiktliga nivå och är riktgivande. Områdets omfattning och avgränsning preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen. Målet är att bilda en områdeshelhet som stöder sig på centrumet och på vilken det är möjligt att uppnå de faktorer som skapar en hållbar samhällsstruktur. Huvudstadsregionens kärnzon ska utvecklas som ett område med mera byggverksamhet än den omgivande utvecklingszonen för tätortsfunktioner. Kärnzonens placering, omfattning och hur den förverkligas preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen. Det är också nödvändigt att förtäta samhällsstrukturen på utvecklingszonerna för tätortsfunktioner utanför kärnområdet, men det är särskilt viktigt att strukturen förtätas i kärnzonen med tanke på utvecklingsförutsättningarna för en nätverkslik stad som stöder sig på kollektivtrafik. 45

45 Då områdena byggs tätare ska man i den kommunala planläggningen fästa särskild uppmärksamhet vid områdenas värdefulla särdrag och livsmiljöns kvalitet, kulturmiljöerna, det ekologiska nätverkets funktionsduglighet och tillräckliga rekreationsmöjligheter. Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Sådana utvecklingszoner för tätortsfunktioner som är betydande för landskapets utveckling har angetts med en utvecklingsprincipbeteckning. I de gällande planerna har områdena för tätortsfunktioner angetts som områdesreserveringar. Som utvecklingszoner för tätortsfunktioner anges endast de områden, vilkas utveckling har en särskild betydelse för landskapet. Principerna för och avgränsningen av områden som ska förtätas har ändrat avsevärt i jämförelse med lösningen i etapplandskapsplan 2 för Nyland. I Nylandsplanen för huvudstadsregionen anges en kärnzon som ska utvecklas som ett område med byggverksamhet än den omgivande utvecklingszonen för tätortsfunktioner. Beteckningen för områden som ska förtätas har slopats på områden utanför huvudstadsregionen. På dessa områdena förverkligas målen som gäller en tätare samhällsstruktur med hjälp av bestämmelser som berör centrum och utvecklingszoner för tätortsfunktioner samt allmänna bestämmelser. Centrumen anges med en utvecklingsprincipbeteckning (rikscentrum) och objektsbeteckningar (centrum och litet centrum). Servicekoncentrationer är det minsta beteckningssättet som för sådana tätortskoncentrationer utanför huvudstadsregionen som är av betydelse på landskapsnivå. Byar anges inte längre i landskapsplanen. Planeringsbestämmelserna som gäller centrum har ändrats så att de är mer översiktliga och bestämmelserna bättre motsvarar sådana behov av att styra markanvändningen som är betydande på landskapsnivå. Boendet styrs i synnerhet till centrumen. En del av stationsomgivningarnas utvecklingsområden som stöder sig på spårtrafik och som har anvisats i de gällande landskapsplanerna har i denna plan angetts som nya utvecklingszoner för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik. 46

46 5.2 Färdsätt och logistik Utgångspunkter för planlösningen Mål och planeringsprinciper Centrala mål Temats innehåll Planeringsprinciper Förutsättningarna för hållbara färdsätt i tätorterna stöds med hjälp av en tätare samhällsstruktur. Kollektivtrafikprojekt som är nödvändiga för Helsingforsregionens nätliknande struktur främjas. Utvecklingen av trafikförbindelserna mellan huvudstadsregionen och regioncentrumen stöds, med tyngdpunkt på i synnerhet kollektiv- och anslutningstrafik. Viktiga kollektivtrafikkorridorer, kollektivtrafikens knutpunkter, bytesplatser och andra betydande anslutningsplatser tas i beaktande. Arbetsmarknadsområdets utvidgning och internationella konkurrenskraft stöds med hjälp av landskapets projekt som strävar efter att främja tillgängligheten. Den internationella flyg- och sjöfartens verksamhets- och utvecklingsförutsättningar stöds genom att trygga Helsingfors-Vanda flygplats och de internationellt viktiga hamnarnas och logistikområdenas förbindelser och behov som gäller områdesanvändningen. Man förbereder sig för byggandet av Tallinn-tunneln och Flygbanan. Man förbereder sig för förverkligandet av Östbanan efter år Man stöder vägtrafikens verksamhets- och utvecklingsförutsättningar genom att främja utvecklingen av stambanan, öka kapaciteten på avsnittet Böle järnvägsstationen samt förbereda sig för byggandet av ESA-banan och Esbo stadsbana. Nylandsplanens strävar efter ett trafiksystem som bygger på hållbara färdsätt och som stöder Nylands centrala roll på nationell nivå och landskapets internationella konkurrenskraft. Det hållbara sättet att färdas är med färdsätt som förbrukar minst naturresurser. Utöver energiförbrukningen ska man ta i beaktande vilka naturresurser som förbrukats för att tillverka färdmedlet eller som slitits för att få utrymme att tillverka färdmedlet. Det hållbara sättet att ta sig fram kort sträckor är att gå och cykla. Kollektivtrafik, i synnerhet eldriven sådan är det mest hållbara färdsättet för längre sträckor. På områden med otillräcklig kollektivtrafik kan resornas hållbarhet förbättras genom samåkning, anslutningsparkering, alternativ driftkraft och genom att använda tjänster som finns i närheten av bostadsområdet. 47

47 Hållbara färdsätt främjas bäst genom att verksamheten placeras så att det inte behövs långa resor och att det är möjligt att ordna skäligt prissatt eller helst marknadsbestämd kollektivtrafik. Det här främjas bäst genom att samhällsstrukturen förtätas samt med kollektivtrafikprojekt som stöder Helsingforsregionens nätverkslika struktur. Trafikförbindelserna mellan huvudstadsregionen och de största centrumen ska i synnerhet utvecklas utifrån kollektivtrafiken. Man ska se till att kollektivtrafikkorridorerna är smidiga och att det är enkelt att byta från en kollektivtrafikkorridor till en annan eller till Helsingforsregionens trafik. På de områden där det är svårare att ordna kollektivtrafik ska resorna med personbil förkortas genom att områden anvisas för anslutningsparkeringar. Regional tillgänglighet klassificeras som en av de viktigaste konkurrensfaktorerna inom EU. Till följd av globaliseringen får närverken och sammanslutningarna mellan stater, regioner och organisationer en större betydelse. I Finland ökar deras betydelse ytterligare i och med att ekonomin är beroende av export och självförsörjningsgraden är relativ låg. Nästan hälften av Finlands export riktar sig till Östersjöområdets länder och exportprodukter som ska längre bort lastas ofta om i hamnarna i Östersjön eller Nordsjön. Det innebär att Finlands export och import är väldigt beroende av havstransporter och att det finns pålitliga landförbindelser till hamnarna. För att företagen ska kunna ansluta sig till internationella kompetens- och värdenätverk förutsätts global tillgänglighet. Huvudstadsregionen är en central knutpunkt för trafiken såväl på internationell som på nationell nivå. På grund av de långa avstånden har flygtrafiken en stor betydelse. Helsingfors-Vanda flygplats är ett viktigt centrum för inhemsk och internationell trafik. Med flyg transporteras ofta produkter som är värdefulla och behöver levereras snabbt. Flygbanan, Östbanan och Tallinntunneln kan komplettera flygtrafiken i framtiden, i synnerhet om dessa förverkligas som järnvägar med höga hastigheter. Med tanke på den internationella konkurrenskraften har arbetsmarknadsområdets storlek och enhetlighet särskild betydelse. Då tillgängligheten förbättras till följd av att två arbetsmarknadsområden integreras, kan man förvänta sig att ekonomin växer i bägge regionerna. Särskilt utmanande är det att styra ökningen av antalet arbetsresor och resor för att uträtta ärenden på växande arbetsmarknadsområden, såsom i Nyland. Då pendlingen ökar kan arbetskraftsresurserna bättre utnyttjas, men å andra sidan leder det till att arbetsresorna blir längre. För att utbudet och efterfrågan på arbetskraft ska kunna mötas på ett hållbart sätt på växande pendlingsområden förutsätts rörlighet och smidiga trafiktjänster. Projekt som förbättrar Nylands tillgänglighet är viktiga med tanke på den internationella konkurrenskraften och för att arbetsmarknadsområdet ska kunna utvidgas. Enligt planens målsättningar ska Helsingfors-Vanda flygplats och hamnarnas tillgänglighet och behov som gäller områdesanvändningen tryggas och landtrafikens verksamhets- och utvecklingsförutsättningar stödas. Det här sker genom att främja utvecklingen av stambanan, öka kapaciteten på avsnittet Böle Helsingfors järnvägsstation samt förbereda sig för byggandet av ESA-banan och Esbo stadsbana som förutsätts för att ESA-banan kan förverkligas. Urbaniseringen har under de senaste årtiondena medfört tillväxt endast åt de största städerna. Företagens förläggningsmöjligheter på global nivå ökar, men på regionstrukturnivå ser det ut som att företagen fortsätter koncentrera sig till attraktiva knutpunkter och utvecklingskorridorer. Då befolkningen koncentrerar sig till de största städerna och deras kransområden ställer det höga krav på regionstrukturen och trafiksystemet för att de ska kunna utvecklas i en hållbar riktning. För att kunna hantera tillväxten förutsätts att samhällenas funktionsduglighet förbättras, vilket är kopplat till bättre kollektivtrafikförbindelser. Helsingfors metropolområde växer och dess centrum blir starkare och bildar tillsammans en nätverkslik stadsregion. Läs mer: Nylandsplanen 2050: Utvecklingsbilder 48

48 Trafiksystemplaner I Nyland finns tre områden som omfattas av trafiksystemplaner. I trafiksystemplanerna fastställs områdets mest centrala utvecklingsbehov och -projekt angående trafiksystemet och för dessa föreslås en tidtabell för förverkligandet. De åtgärder som anses behövliga inom de närmaste åren tecknas ned i ett intentionsavtal som staten och kommunerna och övriga parter strävar efter att främja i sina beslutsprocesser. Nylandsplanen och MBT-planen för 2019 som beretts samtidigt har utarbetats i nära samarbete och har likadana huvudmål. Arbetet med MBT-planen 2019 har en stor betydelse i synnerhet för trafiklösningarna i etapplandskapsplanen för Helsingforsregionen. Etapplandskapsplanens trafiknät utgår från det trafiknät som framställts i samband med MBT-arbetet och har kompletterats med nationellt betydande trafikprojekt som förverkligas efter år Trafiksystemplanerna för östra och västra Nyland har tagits i beaktande i utarbetandet av planen. Östra Nylands trafikstrategi färdigställdes 2009 och det senaste intentionsavtalet godkändes Trafiksystemplanen för västra Nyland blev klar 2014 och intentionsavtalet godkändes samma år. I Nylandsplanen behandlas trafikfrågorna på en mer översiktlig nivå än i trafiksystemplanerna, vilket innebär att alla utvecklingsbehov som ingår i trafiksystemplanen inte syns i landskapsplanen. MBTplanen för 2019 och följande trafiksystemplaner för västra och östra Nyland preciserar Nylandsplanens trafiklösningar Trafiknät Planlösningens beskrivning och motivering Allmänna principer för planlösningen Infrastrukturen förändras långsamt och förändringarna förutsätter ofta stora investeringar. Trafiknäten är rätt så bestående delar av regionstrukturen och för att utveckla dem behövs åtgärder på lång sikt. Genom att utveckla vägarna och järnvägarna tryggar man transporterna och rörligheten inom olika delar av landet som boendet och näringslivet förutsätter. Därtill bereder man sig också och skapar möjligheter för områdenas kommande utveckling. Betydelsen av ett mindre prioriterat vägnät är större för mindre tätorter och landsbygdsområden. Knappa ekonomiska resurser kan inverka på möjligheterna att upprätthålla infrastrukturen. Resurserna riktas i fortsättningen i allt högre grad till upprätthållandet av infrastrukturen framom nya investeringar. Eftersom underhållsskulden riskerar att bli ett bestående fenomen som berör hela Finlands vägnät, är det nödvändigt att ange de mest kritiska lederna med tanke på Nylands tillgänglighet och interna förbindelser. I Nyland finns rikscentrum och flera knutpunkter för den internationell trafik och därför ska också de riksomfattande behoven tas i beaktande. Vägarna anvisas så att de indelas i vägar av betydelse på nationell nivå, landskapsnivå och regional nivå. Järnvägarna indelas i huvudbanor, förbindelsebanor och metro. Trafiklederna i landskapsplanen grundar sig på en funktionell klassificering och de indelas inte enligt några administrativa kategorier. Klassificeringen av vägarna har behandlats med enhetliga principer på hela planområdet, med undantag av Helsingforsregionen, inom vilken klassificeringen av vägnätet innanför Ring III utgår från de regionala aktörernas gemensamma synpunkter våren Innanför Ring I har förbindelserna till person- och godstrafikens knutpunkter av betydelse på riksnivå angetts med en beteckning som anger förbindelsebehov. 49

49 Beteckningen för väg och bana kan utöver klassificeringen också omfatta information om att trafikleden är belägen i en tunnel, att sträckningen är riktgivande samt när trafikleden förväntas förverkligas. Tallinntunneln Tillgängligheten i riktning mot Tallinn är särskilt viktig för Nyland på grund av den redan i dagsläget livliga pendlingen samt godstrafiken, affärslivets verksamhet och turismen. Den planerade Tallinntunneln samt järnvägsförbindelsen Rail Baltica som utvecklas genom Baltikum ger transportrutten en ännu större betydelse. Tunneln skulle möjliggöra, arbetsresor, turism, transport, investeringar och fri rörlighet för affärsverksamheten mellan städerna och i ännu större mån på deras influensområden. Tallinntunneln skulle sträcka sig från Helsingfors-Vanda flygplats till Ülemiste flygplats i Tallinn och restiden mellan Finland och Helsingfors skulle förkortas från den nuvarande tiden på två timmar till 30 minuter. Utöver tunneln behövs också en terminal för godstrafik norr om Helsingfors-Vanda flygplats och en järnvägsförbindelse till Hangö Hyvinge-banan. Från terminalen fortsätter fraktgodset med landsvägstransport eller på järnväg med finsk spårvidd. De här arrangemangen är likadana i alla alternativa modeller för förverkligandet av förbindelsen. I den gällande landskapsplan 4 för Nyland har Tallinntunneln angetts med beteckningen för riktgivande sträckning för trafiktunnel. Utredningar om Tallinntunneln har gjorts som en del av FinEst Link-projektet som finansierats av EU samt inom det privatfinansierade projektet FinEst Bay Area. FinEst Link-projektet undersökte bland annat vilka möjligheter det finns att förverkliga Tallinntunneln och hur lönsamt det skulle vara ur ett ekonomiskt och tekniskt perspektiv. Allt material som berör FinEst Link-projektet finns på projektets webbplats. Inom projektet FinEst Bay Area pågår en bedömning av miljökonsekvenserna. De olika projektens sträckningar presenteras i bild 11 och de anvisas i planen som alternativa, preliminära sträckningar för en trafiktunnell. Bild 11. Tallinntunnelns alternativa sträckningar (FinEst Bay Area 2018). 50

50 Enligt FinEst Link-projektets preliminära planer skulle Tallinntunneln omfatta både passagerar- och godstrafik. Tunnelns järnvägsförbindelse skulle för passagerartrafikens del fortsätta med europeisk spårvidd via Helsingfors centrum och Böle till passagerarterminalen vid Helsingfors-Vanda flygplats. För godstrafikens del skulle järnvägen fortsätta till fraktterminalen norr om flygplatsen. Vid dessa ändstationer skulle den europeiska spårvidden övergå till den standardiserade spårvidden som används inom det finska spårnätet. Från flygplatsens passagerarterminal, Böle station och järnvägsstationen i Helsingfors centrum skulle det finnas förbindelser till det övriga persontrafiksystemet. Via godsterminalen och dess rangergård skulle det löpa en förbindelse till järnvägs- och vägnätet samt flygplatsen. Nya förbindelser som skulle vara betydande för godstrafiken skulle vara landsväg 152 som för samman riksväg 3 och 4 via Tusby och godstrafikens banförbindelsebehov som skulle löpa från godsterminalen via Hangö Hyvinge-banan till stambanan. Enligt FinEst Link-projektets modell fortsätter förbindelsen från Tallinns flygplats i form av Rail Balticajärnvägen och kopplas således till Mellan- och Östeuropas järnvägsnät. En fast förbindelse via Baltikum till Europa skulle föra samman Estlands och södra Finlands arbetsmarknadsområden, det skulle medföra ekonomiska fördelar för hela Finland och skulle klart förbättra Nylands tillgänglighet och konkurrenskraft på internationell nivå. En fast förbindelse skulle också på många sätt förbättra godstrafikens förutsättningar och förbindelser. Bild 12. Hur Tallinntunneln ansluts till trafiksystemet (FinEst Link 2018). 51

51 Enligt FinEst Bay Area-projektets planer finns det för godstrafiken endast en reservering som i första hand är avsedd för underhålls- och räddningsverksamhet i tunneln. Projektet ger två alternativ för förbindelsens sträckning. Ena sträckningen går mellan flygplatserna via en konstgjord ö som skulle byggas i samband med tunnelförbindelsen samt via Kägeludden i Esbo. Den andra sträckningen skulle också löpa via Ilmala. Järnvägsförbindelsen som planeras i FinEst Bay Area-projekt kunde också kopplas till Rail Baltica i Tallinn, om förbindelsen förverkligas som en traditionell järnväg med europeisk standardspårvidd. I övriga fall skulle risken vara att den gemensam banförbindelsen inte medföra några fördelar. Enligt bägge alternativen är det möjligt att byta till Finlands riksomfattande järnvägstrafik enbart på flygplatsen. Både FinEst Link-projektets och FinEst Bay Area-projektets alternativ anges i Nylandsplanen som riktgivande sträckningar. För att göra mer detaljerade planer om tunneln och järnvägskorridorerna i anslutning till den krävs noggrannare utredningar bl.a. i form av en allmän plan och en miljökonsekvensbedömning. Läs mer: FinEst Link Beteckningsspecifika principer I vägarna av betydelse på nationell nivå ingår riksvägarna 1,2,3,4,5,6,7 och 25 samt stamväg 50 (Ring III) mellan riksväg 1 och Nordsjö hamn. Klassificeringen av vägarna grundar sig på den utredning av servicenivån på det betydande vägnätet som gjorts av NTM-centralen i Nyland (2016). Vägar som anges som vägar av betydelse på landskapsnivå är parallellvägar till stamförbindelserna för tung trafik och det övriga huvudvägnätet. De tvärgående förbindelserna i Mellersta Nyland som är av betydelse på landskapsnivå och viktiga för logistiken grundar sig på utredningar som gjorts i samband med beredningen av etapplandskapsplan 4 för Nyland. Som vägar av betydelse på regional nivå anges det regionala vägnätet och förbindelsevägar som är viktiga för näringslivet. I vägarna av betydelse på regional nivå ingår också förbindelsevägar som för samman objekt av betydelse på landskapsnivå. Klassificeringen grundar sig på Nylands NTM-centrals utredning av servicenivån på det betydande vägnätet (2016) och utredning av landsvägsnätets regionala betydelse (2015). I huvudstadsregionen på området mellan Ring III och Ring I utgår klassificeringen från arbetet med kartläggningen av huvudstadsregionens vägnät som färdigställdes Banorna anges i planen indelade i huvudbanor och förbindelsebanor samt metro. På grund av landskapsplanens översiktliga nivå anges inga spårvägar. Som huvudbanor anges de banor som hör till kärnnätverk i TEN-T och kommande banor av motsvarande betydelse samt den för hamntransporterna viktiga banan mellan Hangö och Hyvinge och Ringbanan som kopplar flygplatsen till det övriga bannätet. Som förbindelsebanor anges de övriga nuvarande banorna och kommande banor av motsvarande betydelse. Farlederna är i första hand byggda för och upprätthålls för handelssjöfart. Farlederna är av betydelse på nationell nivå, regional nivå och lokal nivå och största delen av sjötrafikens varuflöden transporteras via dem. För vattenlederna bestäms på en allmän nivå särskilda tekniska kriterier målnivåer. Farlederna grundar sig på trafikverkets klassificering av farleder (2013). I planen anges farlederna som hör till handelssjöfartens klass 1 och 2 för de delar lederna berör hamnarna som anges i planen. Vid Lovisa kärnkraftverk anges också en riktgivande farled och en basfarled för båttrafik som betjänar fritidsbåttrafiken. 52

52 I planen anges Flygbanan och västra delen av Östbanan med beteckningen för trafiktunnel. De här lederna eller betydande delarna av leder ska förverkligas som tunnelavsnitt. I planen anges inga korta tunnelavsnitt. Flygbanans riktgivande sträckning motsvarar sträckningen i utredningarna om Flygbanan från 2010 och 2018 och den alternativa sträckningen A2.2 i utredningen om en snabb förbindelse från Helsingfors österut från 2012 (Nopea ratayhteys Helsingistä itään). Flygbanan är en snabb förbindelse för tåg i fjärrtrafik och utgör en del av utvecklingen av entimmeståget mellan Helsingfors och Tammerfors. Därmed är sträckningen som anges också den rakasta av dem som utretts. I utredningen som gjordes om Flygbanan 2018 preciserades planerna vad gäller Flygbanans station och punkten där Flygbanan, stambanan och direktbanan möts. Flygbanans exakta placering avgörs i den mer detaljerade planeringen. De rikgivande sträckningarna för Flygbanan och Östbanan tar inte ställningen till en eventuell station för Östbanan i Kervo. De alternativa sträckningarna för Tallinntunneln har i planutkastet angetts med en egen beteckning som anger en alternativ sträckning för tunneln. Som alternativ anges FinEst Link-projektets sträckning som löper via Helsingfors och Böle och som har en starkare koppling till Finlands och Baltikums bannät samt FinEst Bay-projektets två sträckningar som löper via Kägeludden och som grundar sig på en annan spårteknologi. Lederna som anges med en fortlöpande linje grundar sig på analyser som åtminstone motsvarar en utredningsplan och de ska tas i beaktande i den kommunala planläggningen. Sträckningen för vägar och banor kan preciseras i den mer detaljerade planeringen. Beteckningen för riktgivande sträckning används då det råder osäkerhet kring den exakta placeringen för en väg, bana eller farled. Beteckningen grundar sig på en plan som är mer preliminär än en utredningsplan och ledens exakta placering har inte ännu avgjorts. Som förbindelsebehov anges de väg- och banförbindelse om vilka de endast finns så preliminära planer eller utredningar att det inte är möjligt att anvisa en riktgivande sträckning. Sådana är Tallinntunnelns förbindelse till godsterminalen och vidare till banan mellan Hangö och Hyvinge och Östbanan förgrening från Borgå till Kouvola. Ban- och vägförbindelser som förväntas byggas efter planens målår 2050 har angetts i planen med en särskild markeringsbeteckning. Det är inte möjligt att förverkliga markanvändningen så att den stöder sig på dessa leder men man ska förbereda sig för dem i den kommunala planläggningen. Behoven av förbindelser till person- och godstrafikens knutpunkter innanför Ring I i Helsingfors har angetts med en beteckning som anger förbindelsebehov. Utgångspunkterna för förbindelsebehoven är de radiella infartslederna av betydelse på landskapsnivå vid Ring I. Förbindelsebehovet kan beroende av riktningen upphöra på flera ställen i kärncentrum. Västra hamnen, Södra hamnen (Olympiaterminalen och Skatuddens terminal), Kampen, Järnvägsstationen och Böle. Inom projektet som kartlade huvudstadsregionens vägnät och som blev klart 2018 identifierades i samarbete med regionala aktörer de viktigaste rutterna för gods- och kollektivtrafik på regional och nationell nivå. Pilarna skildrar de viktigaste rutterna (Bild 13, Bild 14). Ändringar i rutterna kan ske om struktureringen av gatunätet ändras, med förbindelsebehovet ska bevaras så länge som det i centrum finns person- och godstrafikens knutpunkter av betydelse på nationell nivå. 53

53 Bild 13. De viktigaste rutterna och och bytesförbindelserna för långväga busstrafik (Trafikverket 2018). Bild 14. De viktigaste rutterna för långväga godstrafik på nationell och regional nivå 2030 (Trafikverket 2018). 54

54 Beteckningar och bestämmelser Beteckning Beskrivning Bestämmelse Väg med två körbanor på riksnivå Väg med en körbana på riksnivå Väg av betydelse på landskapsnivå Med linjebeteckningen anges huvudsakligen sådana landsvägar med två körbanor som är betydande för den internationella trafiken och trafiken mellan landskapen. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med linjebeteckningen anges huvudsakligen sådana landsvägar med en körbana som är betydande för den internationella trafiken och trafiken mellan landskapen. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med linjebeteckningen anges landsvägar och gator som kopplar samman centrum och funktioner av betydelse på landskapsnivå. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. På trafikleden eller i dess omedelbara närhet tillåts inte åtgärder som försämrar servicenivån för långväga trafik, kollektivtrafik eller transporter. Anslutningarna till vägen ska förverkligas som planskilda anslutningar. En ny planskild anslutning kan byggas om följande krav uppfylls: anslutningen kan förverkligas utan att äventyra trafikens smidighet och säkerhet, anslutningen betjänar det riksomfattande eller regionala trafiknätet, anslutningen splittrar inte samhällsstrukturen och om anslutningen görs en övergripande trafikutredning som visar att anslutningen är nödvändig och i sin helhet har positiva verkningar. I bedömningen av vilka konsekvenser byggandet av en ny planskild anslutning har beaktas målen för servicenivån som är beroende av anslutningens placering och omgivningens förhållanden. På trafikleden eller i dess omedelbara närhet tillåts inte åtgärder som försämrar servicenivån för långväga trafik, kollektivtrafik eller transporter. Vid byggandet av nya anslutningar ska säkerställas att anslutningen kan förverkligas utan att vägens smidighet eller säkerhet äventyras. I bedömningen av vilka konsekvenser byggandet av en ny anslutning har beaktas målen för servicenivån som är beroende av anslutningens placering och omgivningens förhållanden. På trafikleden eller i dess omedelbara närhet tillåts inte åtgärder som försämrar servicenivån för långväga trafik, kollektivtrafik eller transporter. Vid byggandet av nya anslutningar ska säkerställas att anslutningen kan förverkligas utan att vägens smidighet eller säkerhet äventyras. I bedömningen av vilka konsekvenser byggandet av en ny anslutning har beaktas målen för ser- 55

55 Väg av betydelse på regional nivå Huvudbana Förbindelsebana Metro Farled Basfarled för båttrafik Behov av trafikförbindelse Med linjebeteckningen anges landsväg och gator som är av betydelse på regional nivå eller i övrigt betydande för näringslivet. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med linjebeteckningen anges banor som är av betydelse på riksnivå och landskapsnivå. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med beteckningen anges banförbindelser av regional betydelse som kompletterar huvudbannätet. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med linjebeteckningen anges metroförbindelser. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med beteckningen anges de mest betydande farlederna på internationell, riks- och landskapsnivå. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med linjebeteckningen anges basfarleder för båttrafik. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med utvecklingsprincipbeteckningen anges sådana behov av trafikförbindelser vilkas exakta läge eller byggnadssätt förutsätter noggrannare utredningar. vicenivån som är beroende av anslutningens placering och omgivningens förhållanden. Pilens placering på kartan är inte entydig. Förbindelsens placering preciseras i den mer detaljerade planeringen. I den mer detaljerade planeringen ska särskild uppmärksamhet fästas vid regionala frilufts-, rekreations-, och grönförbindelsebehov, naturskyddet, kulturmiljön och kulturarvet, landskapet, skyddet av grund- och ytvatten samt 56

56 olika arters möjligheter att röra sig. Därtill ska man sträva efter att minimera buller, skakningar och utsläpp som orsakas av trafiken. Trafiktunnel Behov av förbindelse för gods- och busstrafik Trafikförbindelse som förverkligas efter planens målår 2050 Den streckade linjen för trafikled anger en riktgivande sträckning Med linjebeteckningen anges en väg eller bana som löper genom en tunnel. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Utvecklingsprincipbeteckningen beskriver den nationella och långväga regionala godstrafikens och den långväga busstrafikens behov av förbindelser till den nationella person- och godstrafikens knutpunkter i Helsingfors centrum, som är hamnarna i Helsingfors centrum och Böle och Kampens terminal. Pilens spets anger inte en särskild plats, utan en eller flera av dem. Alternativ riktgivande sträckning för en Tallinntunnel Utvecklingsprincipbeteckningen anger de alternativa, riktgivande sträckningarna för en tunnel mellan Helsingfors- Vanda flygplats och Tallinn flygplats. Med utvecklingsprincipbeteckningen anges en riktgivande sträckning för en ban- eller vägförbindelse som byggs efter planens målår. Med utvecklingsprincipbeteckningen anges en riktgivande sträckning för trafikled i de fall då ledens exakta placering inte har avgjorts. Godstrafikens och busstrafikens tillgänglighet till de nationella knutpunkterna för person- och godstrafiken i Helsingfors centrum ska tryggas. Förbindelsens placering preciseras i den mer detaljerade planeringen. Tunnelns exakta sträckning avgörs i samband med den mer detaljerade planeringen. I den mer detaljerade planeringen ska särskild uppmärksamhet fästas vid regionala frilufts-, rekreations-, och grönförbindelsebehov, naturskyddet, kulturmiljön och kulturarvet, landskapet, skyddet av grund- och ytvatten samt olika arters möjligheter att röra sig. Därtill ska man sträva efter att minimera buller, skakningar och utsläpp som orsakas av trafiken. På väg- och banavsnitten som utvecklas ska uppmärksamhet fästas vid att kunna ordna fungerande kollektivtrafik och transport. 57

57 Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Sträckningen för vägar och banor som anges med en fortlöpande linje motsvarar nivån för en utredningsplan, vilket innebär att sträckningen preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen. Beteckningarna för vägar, banor och farleder omfattar bygginskränkning. Beteckningen för en riktgivande sträckning grundar sig på en plan som är mer preliminär än en utredningsplan och ledens exakta placering har ännu inte avgjorts. Placeringen kan i den mer detaljerade planeringen ändra avsevärt från den som anges i planen. I kommunernas planläggning måste man säkerställa att det finns möjligheter att förverkliga leden fram tills planerna har preciserats. Pilen för behov av förbindelse anger inte ledens placering i terrängen utan förbindelse kan anvisas så att den löper fritt mellan de destinationer som anges i planen. Pilarnas huvud anger inga placeringar för var förbindelsebehovet börjar och upphör på plankartan utan det lönar sig att kolla upp pilens närmare betydelse i planbeskrivningen. I den kommunala planläggningen ska man bevara möjligheten att i ett senare skede planera och förverkliga förbindelsen och förverkligandet ska åtminstone behandlas i planbeskrivningen till den mer detaljerade planen. Pilarna för behov av förbindelse som anges innanför Ring I i Helsingfors tolkas på samma sätt som de andra pilarna för behov av förbindelse. Förbindelsebehovet avgör var leden börjar och upphör men inte den exakta rutten mellan dessa områden. Förbindelsens utgångsplats vid Ring I anges på plankartan och destinationerna i Helsingfors centrum i bild 13 och 14 i planbeskrivningen. I planbestämmelsen förutsätts att landförbindelserna till de nationella knutpunkterna för person- och godstrafiken tryggas, vilket innebär en nivå för trafiken som minst ska motsvara den nuvarande. Med beteckningen för tunnel anges på plankartan endast de vägar och banor som helt och hållet eller delvis finns i en tunnel. Kaava ei estä väylien toteuttamista tunnelina myös pintaratkaisuna esitetyillä osuuksilla. Landskapsplanen förpliktar inte till att förverkliga lederna som anges i planen med den ger en möjlighet till det. Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Klassificeringen av vägnätet har ändrats så att de bättre skildrar vägarnas huvudsakliga användningsändamål och antalet kategorier har minskats. Av förbindelsevägarna anges endast de som är viktiga med tanke på näringslivet och de som fungerar som viktiga förbindelsesträckor mellan regionernas centrum eller servicekoncentrationer. I övrigt anges endast vägnät av betydelse på åtminstone regional nivå. I planen anges inga planskilda anslutningar, utan förverkligandet av anslutningarna styrs med bestämmelser som beskrivs i ord. Sådana leder som förväntas förverkligas efter planens målår anges med en egen beteckning. I planen anges inte längre korta tunnelavsnitt. Av farlederna för småbåtar anges endast basfarleden för båttrafik. Avsikten är att styra fritidsbåttrafiken till basfarleden så att man undviker olägenheter för handelssjöfarten. 58

58 5.2.3 Logistik Planlösningens beskrivning och motivering Allmänna principer för planlösningen Logistik innebär att man styr materialflöden från råvarornas startpunkt ändå fram till kunden, så att produkten kan användas på rätt plats och vid rätt tid medan man samtidigt minimerar kostnaderna och andra olägenheter gällande verksamheten. Logistiklösningarna inverkar på hur tillgängligt Nyland är för godstrafiken på nationell och internationell nivå. Logistiksystemet bildas av utvecklingskorridorerna för logistik, knutpunkterna invid dem och i korsningar samt av service- och rastplatser för tung trafik. En logistikkorridor kan bestå av en eller flera leder på vilka verksamhetsförutsättningarna för godstrafiken särskilt ska tas i beaktande. Knutpunkter av betydelse på landskapsnivå är förutom hamnarna och flygplatsen även stora produktions- eller logistikområden. Hamnarna och Helsingfors-Vanda flygplats är en central del av Nylands och hela Finlands logistiksystem. Från hamnarna i Nyland avgår frekvent linjetrafik till bland annat Tallinn och Tyskland. Dagligen avgår också passagerarfartyg till både Tallinn och Stockholm. Helsingfors-Vanda flygplats är en internationell förbindelsestation enligt TEN-klassificeringen. Av logistiksystemet anges på plankartan trafikområden och hamnar samt trafikleder vilkas lösning har presenterats i det föregående kapitlet. Logistiksystemet presenteras i sin helhet i den förtydligande kartbilagan L1. Viktiga med tanke på logistiksystemet är också vägarna för transport av farliga ämnen och specialtransport. Även om dessa rutter också har konsekvenser för markanvändningen anges de inte i planen eftersom de ofta ändrar. Det är skäl att kontakta väghållaren för att få de senaste uppgifterna. För logistikens funktion är det viktigt att förbindelsen är lagom smidig och det går att förutsäga restiden ändra fram till slutet av rutten. I planeringsbestämmelserna som gäller utvecklingszonen för tätortsfunktioner förutsätts att gods- och kollektivtrafikens landförbindelser till hamnarna och Helsingfors-Vanda flygplats tryggas. Logistiken har behandlats grundligt i etapplandskapsplan 4 för Nyland. Lösningen för logistiken i Nylandsplanen grundar sig till stor del på de lösningar som angetts i etapplandskapsplan 4. Beteckningsspecifika principer På Helsingfors-Vanda flygplats anges en reservering för trafikområde på flygplats, med vilken flygplatsens verksamhets- och utvecklingsförutsättningar tryggas. För Nordsjö hamn, Yttre och Västra hamnen i Hangö samt Sköldvik hamn i Borgå anvisas en reservering för trafikområde för hamn. Med objektsbeteckningen anges de hamnar som är av betydelse på åtminstone landskapsnivå och där den omgivande markanvändningen till sin natur är sådan att det är ändamålsenligt att fastställa hamnens noggrannare gräns och omfattning i den mer detaljerade planeringen. För definitionen av hamnar av betydelse på landskapsnivå har man i samband med arbetet med etapplandskapsplan 4 för Nyland tagit fram kriterier enligt vilka hamnarna granskas utifrån storlek, mängden gods som transporteras samt antalet besök av fartyg. Dessa hamnar är passagerarhamnarna i Helsingfors och Koverhar i Hangö samt hamnarna i Ingå, Kantvik, Tolkis och Lovisa. Hamnområdets exakta placering och omfattning avgörs i samband med den mer detaljerade planeringen. Hamnbeteckningarna ska tas i beaktande i kommunernas planläggning så att person- och godstrafikens landförbindelser till hamnarna tryggas. I landskapsplanen anges inga hamnar på lokal nivå, men det är fortfarande möjligt att utveckla sådana hamnar i den mån effekterna av verksamheten förblir på 59

59 en lokal nivå. Lokal hamnverksamhet är till exempel transporter och verksamhet som i huvudsak betjänar en och samma industrianläggning och för vilken fartygsbesök på en årlig nivå inte sker dagligen. Beteckningar och bestämmelser Beteckning Beskrivning Bestämmelse Trafikområde, hamn Med områdesreserveringsbeteckningen anvisas områden för hamnar som är betydande på internationell och landskapsnivå. Hamnen ska planeras så att verksamheten medför så lite buller och andra miljöolägenheter som möjligt. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Trafikområde, flygplats Hamn Med områdesreserveringsbeteckningen anges Helsingfors- Vanda flygplats område. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med beteckningen anges områden för hamnfunktioner av betydelse på nationell och landskapsnivå samt övrig verksamhet i anslutning därtill. Verksamhets- och utvecklingsförutsättningarna för flygplatsens internationella flygverksamhet, övriga flygtrafik och därtill hörande övrig verksamhet ska tryggas. På flygplatsen är de undre gränserna för storleken på detaljhandelsenheter av regional betydelse följande, om inte utredningar visar annat: centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) m 2 -vy. Läget för och omfattningen av en hamn som angetts med objektsbeteckning ska avgöras i samband med den mer detaljerade planeringen så att området bildar en funktionellt enhetlig helhet och att området är tillräckligt för att trygga hamnens verksamhets- och utvecklingsförutsättningar. Hamnen ska planeras så att verksamheten medför så lite buller och andra miljöolägenheter som möjligt. Planeringsbestämmelser som berör logistiken ingår också i beteckningen för utvecklingszon för tätortsfunktion. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Hamnarnas och flygplatsen reserveringar för trafikområde omfattas av bygginskränkning. Detaljhandel innanför säkerhetskontrollens gränser på Helsingfors-Vanda flygplats betjänar inte tätortsstruktur utanför trafikområdet. Bedömningen är att handel som placeras på området med begränsat tillträde inte är betydelse på regional nivå och att den inte konkurrerar med centrumhandeln. På det här sättet medför ändringen heller ingen väsentlig ökning i besökstrafiken. 60

60 I luftfartslagen föreskrivs om byggnadstillstånd för flygplats. För att bygga ett område som betjänar flygtrafiken förutsätts ett byggnadstillstånd som beviljas av Trafiksäkerhetsverket. Om inte något annat föreskrivs i luftfartslagen, iakttas vid inrättande av en flygplats eller ett annat område som tjänar luftfarten vad som bestäms om planläggning, miljötillstånd, bedömning av miljökonsekvenserna, byggande samt inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter. Områdena som anvisas med beteckningen för hamn ska reserveras för hamnverksamhet eller verksamhet som stöder den, såsom logistik. Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Flygplatsens områdesgräns har setts över i samarbete med aktörerna så att den bättre motsvarar den storlek som förutsätts för att verksamheten ska kunna tryggas. I planen anges flygfält för hobbyflygning eller småbåtshamnar eftersom deras betydelse för persontrafiken och transporterna är liten Kollektivtrafik Planlösningens beskrivning och motivering Allmänna principer för planlösningen Ordnandet av kollektivtrafiken håller på och utvecklas i en mer marknadsbestämd riktning, med undantag av de största städerna. En enhetligare samhällsstruktur förbättrar förutsättningarna för att ordna konkurrenskraftiga kollektivtrafikförbindelser. I Nylandsplanen bildas det nätverkslika kollektivtrafiksystemet av de livligast trafikerade kollektivtrafikkorridorerna och de viktigaste stationerna och hållplatserna. En kollektivtrafikkorridor kan bestå av en eller flera leder på vilka verksamhetsförutsättningarna för kollektivtrafiken särskilt ska tas i beaktande. I en del av korridorerna ligger tyngdpunkten på spårbunden trafik, i en del på landsvägstrafik och i andra kan den huvudsakliga trafikformen ändra till exempel i samband med att markanvändningen utvecklas. Helsingfors-Vanda flygplats och hamnarna i Helsingfors är också viktiga knutpunkter för den internationella kollektivtrafiken. Då man utvecklar en nätverkslik kollektivtrafik ska man också utveckla nätet som bildas av kollektivtrafikens knutpunkter och utnyttja de snabbaste stomlinjerna och en samanvändning av olika kollektivtrafikformer. Bytet från ett fortskattningsmedel till ett annat och resan till hållplatsen eller stationen ska gå smidigt. I närheten av hållplatserna och terminalerna ska det finnas ett tillräckligt antal anslutningsparkeringar för cyklar och bilar och en möjlighet till ledsagande. Det ska finnas trygga och korta gångförbindelser både till hållplatserna och till den närliggande omgivningen. Det är viktigt att den långväga kollektivtrafiken kan löpa smidigt och utan byten ända fram till Helsingfors centrum men det ska också gå smidigt att via omstigningsplatserna byta till huvudstadsregionens kollektivtrafikmedel, 61

61 I Nylandsplanen anges omstigningsplatser och anslutningsparkeringar av betydelse på regional nivå. Som radiella kollektivtrafikkorridorer anges de radiella riksvägarna och järnvägarna med persontrafik. De här tvärgående kollektivtrafikkorridorerna utgår från utredningar som gjorts i samband med arbetet med MBT-planen Kollektivtrafiksystemet presenteras i sin helhet i kartbilaga L2. Av kartbilagans beteckningar har beteckningarna för kollektivtrafikens omstigningsplatser och anslutningsparkeringar rättsverkningar. De övriga beteckningarna i kartbilagorna är informativa beteckningar. Kollektivtrafikbeteckningarna med rättsverkningar anges också en separat karta i slutet av dokumentet med planens beteckningar och bestämmelser. Utöver trafiksystemet som presenteras i kartbilaga finns det också kollektivtrafik som svarar på ett regionalt och lokalt behov. I Nylandsplanen behandlas inte omstigningsplatser och anslutningsparkeringsområden som betjänar kollektivtrafiken i huvudstadsregionen. Helsingforsregionens MBT-arbete kompletterar planens lösning till denna del. På kollektivtrafiksystemets funktionsduglighet inverkar också de interna arrangemangen i tätorterna och centrumen. I bestämmelserna till dessa beteckningar förutsätts att centrumen lätt kan nås med kollektivtrafik, att förutsättningarna för kollektiven förbättras och att Helsingforsregionen utvecklas som en nätverkslik stadsregion med kollektivtrafik. Med att förbättra kollektivtrafikens förutsättningar avses bland annat en markanvändningsstruktur och ett trafiknät som gynnar kollektivtrafiken, smidiga förbindelse till hållplatserna och högklassiga omgivningar invid hållplatserna. I tätorterna ska man också se till att det finns tillräckliga depåområden för att utveckla spår- och kollektivtrafiken. Beteckningsspecifika principer De på regional nivå största eller de för områdets kollektivtrafiksystem viktigaste anslutningsparkeringsplatserna anges men en objektsbeteckning. Tyngdpunkten för utvecklingen av anslutningsparkeringarna ligger på området utanför huvudstadsregionen. Anslutningsparkeringar anvisas till sådana hållplatser och stationer, i anslutning till vilka den omgivande markanvändningen inte skapar förutsättningar för kollektivtrafik med en tät turintervall eller majoriteten av bosättningen inte finns på gångavstånd. Anslutningsparkeringar för cyklar ska främjas på kollektivtrafikens samtliga stationer och de viktigaste hållplatserna på hela landskapets område. På hur smidig anslutningsparkeringen upplevs inverkar betydligt att förbindelserna från parkeringsplatsen till avgångs- och ankomsthållplatserna är korta och trygga. Anslutningsparkeringsplatsernas beteckningar utgår från lösningen i etapplandskapsplan 2 för Nyland, som har uppdaterats med de uppgifter som tagits fram i åtgärdsprogrammet för anslutningsparkeringen i Helsingforsregionen (HRT 8/2017). Anslutningsparkeringsområdena som i åtgärdsprogrammet klassificerats som regionalt betydande (klass A) har tagits med i planlösningen. Utanför huvudstadsregionens har i planlösningen också tagits med några anslutningsparkeringsplatser på en lägre nivå, i de fall att deras storlek och läge har ansetts vara betydande för den regionala kollektivtrafiken. Därtill har det i samband med planerna för ESA-banan, Klövskogs omfartsväg och Östbanan samt kollektivtrafikutredningen för Borgå Lojo lyfts fram nya behov av anslutningsparkeringar som är betydande på regional nivå. Dessa har också inkluderats i planlösningen. Möjligheten att parkera cyklar på anslutningsparkeringsplatserna får en allt större betydelse ju närmare Helsingfors centrum man kommer och ju tätare samhällsstrukturen är. De sista omstigningsplatserna för byte till kollektivtrafik då man använder anslutningstrafiken utanför huvudstadsregionen anges i kartbilagan som en zon för anslutningsparkering som omger huvudstadsregionen. Den här zonens anslutningsparkeringsplatser ska särskilt utvecklas. 62

62 Anslutningsparkeringens roll i trafiksystemet kan ändras i framtiden i och med att teknologin utvecklas och trafiktjänsterna ökar. Behovet av anslutningsparkeringar kan minska till exempel till följd av att det blir vanligare med anropsstyrd trafik, samanvändning av bilar och självkörande bilar. Behovet av tjänster som motsvarar anslutningsparkeringen kommer ändå inte att försvinna väldigt snabbt, eftersom samhällsstrukturen förändras långsamt och det också i framtiden kommer att behövas effektiva kollektivtrafikförbindelser som transporterar stora mängder människor. Man förbereder för att behovet av anslutningsparkeringar kan förändras med en bestämmelse som gör det möjligt att ersätta ett anslutningsparkeringsområde med en motsvarande eller en på ett annat sätt utförd tjänst. Utvecklingen och planeringen av huvudstadsregionens tvärgående kollektivtrafikförbindelser har tydligare lyft fram behovet av att utveckla omstigningsplatserna för den långväga busstrafiken och HRT:s trafik. Bytena sker smidigare till exempel då förbindelserna mellan hållplatserna är korta och trygga. Kollektivtrafikens omstigningsplatser har anvisats på de områden där de mest betydande radiella och tvärgående kollektivtrafikförbindelserna möts, för att trygga att de som använder kollektivtrafik som kommer från områden utanför huvudstadsregionen smidigt kan byta till HRT:s trafikmedel. Omstigningsplatsernas funktionsduglighet, behovet av infrastruktur och utrymmesreserveringarna ska tas i beaktande i den mera detaljerade planeringen. I Nylandsplanen behandlas inte omstigningsplatser som betjänar huvudstadsregionens interna kollektivtrafik. Beteckningarna för omstigningsplatserna grundar sig på lösningen i etapplandskapsplan 2, som har setts över i samband med HRT:s stomnätsplan för kollektivtrafiken 2050 som gjorts i samband med MBT-arbetet Som omstigningsplatser av regional betydelse har man tolkat de platser på vilka en radiell kollektivtrafikförbindelse från ett område utanför regionen korsar en stomförbindelse som hört till HRT. Beteckningar och bestämmelser Beteckning Beskrivning Bestämmelse Omstigningsplats för kollektivtrafik Med objektsbeteckningen anges omstigningsplatser för kollektivtrafik på riks-, landskaps- och regional nivå. I den mer detaljerade planeringen ska det på områdena och lederna reserveras vägar för kollektivtrafiken och byteshållplatserna med vilka det går smidigt att byta kollektivtrafikmedel och -rutt. Område för anslutningsparkering Med beteckningen anges områden för anslutningsparkering av betydelse på landskapsnivå och regional nivå. Omstigningsplatserna för kollektivtrafik anges i kartbilagan med rättsverkningar. I den mer detaljerade planeringen ska reserveras tillräckliga områden för anslutningsparkering för personbilar och cyklar samt ordnas korta och trygga leder från hållplatserna till anslutningsparkeringsområdet och mellan två hållplatser. Service som motsvarar anslutningsparkering kan på området i stället för en anslutningsparkering också förverkligas med någon annan teknik. Områdena för anslutningsparkering anges i kartbilagan med rättsverkningar. 63

63 Planeringsbestämmelser som berör kollektivtrafiken ingår också i följande beteckning: Område för centrumfunktioner, rikscentrum Område för centrumfunktioner, centrum Utvecklingszon för tätortsfunktioner Servicekoncentration Ny utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik Huvudstadsregionens utvecklingszon Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Beteckningarna för anslutningsparkerings- och omstigningsplatser omfattas inte av bygginskränkning. Beteckningen för anslutningsparkeringen preciseras i samband med den kommunala planläggningen och vägplaneringen, där man ska fästa uppmärksamhet vid de utrymmesreserveringar och trafikförbindelser som anslutningsparkeringen förutsätter. Utöver de anslutningsparkeringsplatser som anges i landskapsplanen kan man också utveckla andra anslutningsparkeringsområden som utgår från lokala behov. Landskapsplanen tar inte ställning till ansvaret för anslutningsparkeringens finansiering och förverkligande. Vilket antal parkeringsplatser för bilar och cyklar som är tillräckligt för en regionalt betydande anslutningsparkering varierar från fall till fall. Man ska utreda hur många parkeringsplatser som svarar på efterfrågan och i planeringen ta i beaktande de ramvillkor som den övriga markanvändningen ställer. De anslutningsparkeringsplatser som särskilt ska utveckla anges i kartbilagan som en zon för anslutningsparkering som omger huvudstadsregionen. Det är möjligt att låta bli att förverkliga anslutningsparkeringsplatsen om en motsvarande tjänst kan förverkligas på något annat sätt. Som omstigningsplatser för kollektivtrafik anges de platser på vilka en radiell kollektivtrafikförbindelse från ett område utanför regionen korsar en stomförbindelse som hör till HRT. Om det sker förändringar i HRT:s stomförbindelser eller den radiella kollektivtrafikens rutter ändras också platsen för omstigningsplatsen. Utöver de regionalt betydande omstigningsplatserna kan också utveckla regionens interna omstigningsplatser. Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Tidigare anvisades en del av anslutningsparkeringsplatserna och kollektivtrafikens omstigningsplatser på plankartan. För tydlighetens skulle anges alla platser nu i kartbilaga L2, som vad gäller dessa beteckningar har rättsverkningar. Kollektivtrafikbeteckningarna med rättsverkningar anges också en separat karta i slutet av dokumentet med planens beteckningar och bestämmelser. 64

64 5.2.5 Gång och cykling Planlösningens beskrivning och motivering Att gå och cykla är gynnsamma färdsätt såväl för individen som för samhället. Genom att ersätta personbilstrafiken med gång och cykling minskar man på växthusgasutsläppen, utsläppen som är vådliga för luftkvaliteten och trafikbullret samtidigt som omgivningen blir trivsammare och tryggare och trafiksystemets funktionsduglighet förbättras. Att gå och cykla är också en viktig del av kollektivtrafikens resekedjor. En enhetlig samhällsstruktur, en mångsidig funktionell struktur och närtjänster är en ovillkorlig förutsättning för att kunna öka andelen resor till forts och med cykel. Ju kortare avståndet är, desto mer lockande är det att gå eller cykla. I bestämmelserna som gäller utvecklingszonen för tätortsfunktioner och områdena för centrumfunktioner betonas att den befintliga strukturen ska förtätas och kompletteras och att verksamheten ska vara mångsidig. Dessa är betydande faktorer för att kunna förbättra förutsättningarna för att gå och cykla. I bestämmelserna för utvecklingszonen för tätortsfunktioner förutsätts också att förutsättningarna för att gå och cykla förbättras i den mer detaljerade planeringen. Det finns inga egna planbeteckningar för gång och cykling. Förutsättningarna för att ta sig fram till fots förbättras med hjälp av leder som trygga, trivsamma och lätta att ta sig fram på. På platser där det finns många fotgängare och cyklister ökar tryggheten och trivseln då man skiljer åt dessa två grupper, En högklassig fotgängarinfrastruktur gör det möjligt att gå som en del av resekedjan till exempel till kollektivtrafikhållplatsen. I synnerhet i centrum och stationsomgivningar finns det skäl att fästa uppmärksamhet också vid omständigheterna för att visas på området. Förutsättningarna för att cykla förbättras genom att man ser till att det finns ett omfattande, hierarkiskt cykelnät bestående av lockande, smidiga och trygga leder. De bästa cykellederna behövs mellan centrumen i huvudstadsregionens nätverkslika struktur och på sträckor mellan den omgivande strukturen och centrumen. Därtill ska man se till att de finns tillräckligt med högklassiga cykelparkeringsplatser, i synnerhet i stationsomgivningar, på betydande parkeringsplatser och i centrumen. Beteckningar och bestämmelser Det finns inga egna planbeteckningar för gång och cykling. Planeringsbestämmelserna som berör gång och cykling ingår i följande beteckningar: Område för centrumfunktioner, rikscentrum Område för centrumfunktioner, centrum Utvecklingszon för tätortsfunktioner Huvudstadsregionens kärnzon Servicekoncentration Ny utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik Område för handel Område för handel, utan begränsningar av affärens art 65

65 5.3 Näringar och handel Utgångspunkter för planlösningen Mål och planeringsprinciper Centrala mål Planeringsprinciper Styrkorna och särdragen som olika delar av landskapet har och regionernas smarta specialisering inom näringslivet tas i beaktande. Näringslivets verksamhets- och utvecklingsförutsättningar stöds på landskapets olika områden. En hållbar användning av miljöns styrkor och särdrag möjliggörs. Kompetenscentrum som är viktiga för rikscentrumet och övrigt näringsliv på internationell nivå ska bli mer lockande och lättare att nå med hjälp av effektivare markanvändning och ett bättre utvecklat trafiksystem. Temats innehåll I temat näringar och handel granskas den helhet som näringar, arbetsplatser och företag bildar. Ur landskapsplanens perspektiv framhävs detaljhandeln i styrningen av näringsverksamheten. Landskapsplanen styr placeringen av detaljhandel av regional betydelse samt dess art och dimensionering. Ändringen som gjordes gällande handeln i markanvändnings- och bygglagen (2017) har tagits i beaktande i planeringen av handelns servicenät. Samhällsstruktur och infrastruktur, god tillgänglighet och utrymmesbehov är viktiga faktorer för alla företag. I Nylands näringsverksamhet framhävs den goda internationella tillgängligheten och den växande befolkningen. Hamnarna och Helsingfors-Vanda flygplats har också en särskild betydelse för många aktörer och företag. Det gäller såväl logistiken, den internationell turismen som utvecklingen av servicen. 66

66 Cirkulär ekonomi är en bransch som håller på att utvecklas och som bidrar till att de koncentrationer som bildas med verksamhet som stöder den cirkulära ekonomin ökar samarbetet och innovationerna inom olika utvecklingsprojekt. Den cirkulära ekonomins utvecklingsprojekt ser till att återanvändningen av icke förnybara material ökar. Planlösningen för cirkulär ekonomi behandlas i kapitel Framtiden för lokaliseringen av näringslivets verksamhetsområden och näringarnas framtid har behandlats i utvecklingsbilden för näringar och handel. Läs mer: Nylandsplanen 2050: Utvecklingsbilder Handel Handeln är den viktigaste huvudnäringsgrenen i Nyland. Helsingforsregionens handel väger tungt i Nyland, eftersom omsättningen i Nyland till stor del utgörs av siffrorna från Helsingforsregionen. Handeln är också en näringsgren lagen förpliktar till att ska styras. I och med reformeringen av markanvändnings- och bygglagen 2017 betonas tillgängligheten till kommersiella tjänster med hållbara färdsätt allt tydligare. Samtidigt har kravet om att ange affärens art slopats. Till affärens art hänför sig beroende av branschen väldigt olika mönster för besökstrafik. Därför tar man med tanke på hållbar tillgänglighet affärens art i beaktande som en del av lösningen i Nylandsplanen Det finns många affärer för dagligvaruhandel utanför landskapsplanens områden för centrumfunktioner, bland annat i centrumens närområden, sekundärcentrum och centrum med närservice. Samtidigt styr de nuvarande trenderna handeln allt mer till centrumen. Det finns allt fler hushåll i centrumen och deras näromgivning och centrumen kan också lättast nås med kollektivtrafik samt till fots och med cykel. Genom att handeln förläggs till centrum främjar man ett sådant servicenät där resorna för att uträtta ärenden är måttliga och olägenheterna som trafik medför möjligast ringa. All handel kan ändå inte förläggas till centrumen till exempel på grund av det stort behov av utrymme. Områdena för handel kompletterar också centrumområdena, vilket leder till ett mångsidigare servicenät och att det finns tillräckligt med platser för olika sorters affärsverksamhet. Nyland är det största landskapet då det kommer till handelns volym. Handeln i Nyland står för en tredjedel av detaljhandelns totala omsättning. I Nyland är handelns omsättning i förhållande till invånarantalet högre än genomsnittet. Av dagligvaruhandelns försäljning och yta finns nästan 60 procent i Nyland i centrumen som anges i landskapsplanen. Utanför landskapsplanens centrum och områden för handel, såsom i tätorterna och på arbetsplatsområden finns mer än en tredjedel av dagligvaruhandelns försäljnings och areal. Utanför centrumen och områdena för handel, det vill säga på områden för lokal handel har arealen som dagligvaruhandeln upptar ökat förhållandevis lika mycket som i centrumen. Närtjänster är efterfrågade och utnyttjas då försäljningen på områdena för lokal handel har ökat aningen snabbare än i centrumen. Antalet verksamhetsställen för handeln har utvecklats långsamt i Nyland, men utvecklingen har varit rätt så likadan i hela landet. Det innebär att på de flesta områdena har handelns areal inte förändrats avsevärt sedan utredningarna som gjordes om handeln i samband med etapplandskapsplan 2 för Nyland. Mätt i handelns areal finns det fler genomförda projekt på centrumområdena än på områdena för handel. Efterfrågan på att bygga utrymmeskrävande handel har varit liten. I bilden nedan åskådliggör Nylandsplanens områden för handel och var detaljhandeln finns (Bild 15). 67

67 Bild 15. Nätverket av dagligvaruhandeln i Nyland 2014 och kommunernas handelsprojekt 2016 (Nylands förbund 2018). Utvecklingsområden för produktion och logistikverksamhet Befolkningsmängden, globaliseringen och förändringarna i teknologin inverkar på näringslivets och logistikens verksamhetsmodeller såsom också ändringar i värdesystemet och konsumtionsvanorna. Med tanke på branschens synergifördelar och förändringarna i olika verksamhetsmodell rekommenderas det att logistikverksamhet och industriproduktion förläggs till samma områden. Tack vare välutvecklade trafiksystem och -tjänster bildar centrumen och de omgivande områdena ett vidsträckt nätverk södra Finland. Södra Finlands fyra utvecklingskorridorer, Helsingfors Åbo, Helsingfors Tammerfors, Helsingfors Lahtis Kouvola och Helsingfors Kotka, profilerar sig på olika sätt vad gäller företag och näringsverksamhet. Betydande arbetsplats-, industri- och logistikområden finns på ett längre avstånd från bosättningen eftersom verksamheten medför olika miljöolägenheter för omgivningen. Industri, lagring och logistik representerar också branscher inom vilka tillverkning, lagring och transport av varor förutsätter goda trafikförbindelser och ett stort behov av utrymme i förhållande till arbetskraftens mängd. Av den här orsaken ska man i placeringen av näringsverksamheten utgår från att verksamheten ska stöda sig på trafiknätet och vara belägen invid trafikens knutpunkter. Flygtrafik och raffinering av oljeprodukter är branscher som i hög grad har koncentrerats till särskilda områden i Nyland. Tyngdpunkten för industri- och logistikverksamheten har förflyttats norrut till mellersta Nyland. Logistilbranschen har särskilt koncentrerats till ett område som sträcker sig mellan Nordsjö hamn och Helsingfors-Vanda flygplats norr om Ring III till Tavastehus- och Lahtislederna och ända vidare till riksväg 25. Det sker stora förändringar i logistik- och industriverksamheten. Näthandeln medför ett mångsidigare utrymmesbehov inom logistikverksamheten och ett tätare logistiknät. Industriproduktionen förändras så att den till sin storlek blir mångsidigare även om det också finns behov av industriproduktion i stor skala. 68

68 I och med förändringarna inom industrin kan nya produktionsanläggningar förläggas till Nyland, även om arbetsplatserna inom industrin nödvändigtvis inte ökar. En attraktionsfaktor för industrin i Nyland är de goda logistik- och persontrafikförbindelsena på internationell nivå samt en stark forsknings- och utvecklingsmiljö. I och med att befolkningen och konsumtionen ökar har det lett till en brist på naturresurser. Under de senaste åren har den cirkulära ekonomin lyfts fram som ett alternativ till användningen av naturresurser. Utgångspunkten för den cirkulära ekonomin är att allt överblivet material återvinns och - används effektivt. För branschen är det viktigt att öka och utveckla nyttoanvändningen av material och ta i beaktande de fördelar som följer av att olika funktioner koncentreras till ett och samma ställe. Cirkulär ekonomi kan förverkligas på många slags områden som skiljer sig från varandra vad gäller deras storlek och användningsändamål. Då även annan verksamhet byggs upp omkring den cirkulära ekonomin ökar också områdes- och utrymmesbehovet Handel Handelns planlösning och motivering Helhetslösningen för handelns servicenät består av den helhet som bildas av beteckningarna och bestämmelserna som berör områden centrumfunktioner, områden för handel, utvecklingszoner för tätortsfunktioner, nya utvecklingszoner för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik, servicekoncentrationer och flygplatsens trafikområde (kartbilaga K2). Handel av regional betydelse kan förläggas till områden för centrumfunktioner utan dimensionering eller begränsningar av affärens art. De undre gränserna för handel av regional betydelse har anvisats på utvecklingszonerna för tätortsfunktioner, på nya utvecklingszoner för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik och på servicekoncentrationer och flygplatsens trafikområde. På områden för handel utanför centrumen anges en maximidimensionering och begränsningar av affärens art på alla områden förutom åtta områden för handel i huvudstadsregionen (kartbilaga K1). På handelns dimensionering inverkar framför allt befolkningens och köpkraftens utveckling. I dimensioneringen av handeln har också beaktats förändringarna i handelns koncept, konkurrensförutsättningarna och näthandelns utveckling och försäljningseffektivitet. I utvecklingen och dimensioneringen av handelns servicenät i Nyland har också turisterna och fritidsbosättningen tagits i beaktande. I Nyland finns ett behov av nya affärsutrymmen på ungefär 6,1 mn. m 2 -vy fram till år Största delen riktas till centrumen och områden för lokal handel. Köpkraften som är orsaken till det ökade behovet av affärsutrymme grundar sig på befolkningsprognoserna som gjorts i samband med utredningen av strukturmodeller för Nyland I huvudstadsregionen har köpkraften beräknats enligt en befolkningsprognos på 2,16 mn. invånare (strukturmodell 2) och i övriga Nyland enligt en prognos med 2,07 mn. invånare (strukturmodell 3). Till följd av ändringarna i markanvändnings- och bygglagen har man för handelns lösning i planen tillgänglig handel är med hållbara färdsätt både ur handelns och invånarnas synvinkel (Bild 16). 69

69 Bild 16. Zoner för hållbar tillgänglighet i Nyland 2050 (Strafica 2018). Handelns servicenät är en del av region- och samhällsstrukturen. På planeringen av handelns servicenät inverkar förutom detaljhandeln också kommersiell och offentliga tjänster. De kommersiella tjänsterna är koncentrerade till flera områden och ett kriterium för var affärerna placeras är framför allt att de är nära invånarna, det vill säga dem som använder tjänsterna. Handel och tjänster koncentreras till samma områden, vilket är lönsamt med tanke på uträttandet av ärenden och affärsverksamheten. I dimensioneringen av handeln beaktas alla aktörer, eftersom det inte finns tillräckliga verksamhetsförutsättningar eller affärsutrymmen för alla aktörer om affärsutrymmena endast dimensioneras för handeln. Bild 17. De kommersiella tjänsternas andel av affärsutrymmena på exempelområdena (WSP-kartläggning ). Handelns servicenät är en del av region- och samhällsstrukturen. På planeringen av handelns servicenät inverkar förutom detaljhandeln också kommersiell och offentliga tjänster. De kommersiella tjänsterna är koncentrerade till flera områden och ett kriterium för var affärerna placeras är framför allt att de är nära invånarna, det vill säga dem som använder tjänsterna. Handel och tjänster koncentreras till samma områden, vilket är lönsamt med tanke på uträttandet av ärenden och affärsverksamheten. I 70

70 dimensioneringen av handeln beaktas alla aktörer, eftersom det inte finns tillräckliga verksamhetsförutsättningar eller affärsutrymmen för alla aktörer om affärsutrymmena endast dimensioneras för handeln. Nylandsplanens mål är att stöda livskraften och en smidig vardag i centrumen. Det här målet främjas genom att man för centrumens affärer inte anger någon dimensionering eller begränsning av affärens art. I landskapsplanen anges maximidimensioneringar för områden för handel som ligger utanför centrumen. Därtill anges en undre gräns för detaljhandel av regional betydelse på hela Nylands område, i zonerna som ska utvecklas och i servicekoncentrationerna. Handel anvisas också på Helsingfors- Vanda flygplats trafikområde eftersom flygplatsens utvecklingsutsikter och ökande passagerarantal medför ett ökat behov av affärsutrymme i anslutning till flygtrafiken. Med hjälp av objektsbeteckningarna för handel, centrum och servicekoncentrationer kan man förverkliga planens mål som gäller ett balanserat servicenät och en balanserad regionstruktur. Servicenäts struktur skildras ändå inte endast av antalet objektsbeteckningar. Handelsbranschen och handelns dimensionering på områden för handel utanför centrumen är också en viktig del av strukturen i handelns servicenät. Det växande behovet av affärsutrymme beräknades utifrån den förväntade köpkraften i strukturmodell 2. Till följd av utredningen gjordes ändringar i maximidimensioneringen på områdena för handel i Keravanportti, Lempola och västra Lovisa. I behovet av affärsutrymme ingår också detaljhandel och tjänster. Behovet av affärsutrymme är följande: i huvudstadsregionen ~4,9 mn m 2 -vy i Kuumakommunerna ~0,9 mn m 2 -vy i västra Nyland ~0,15 mn m 2 -vy i östra Nyland ~0,2 mn m 2 -vy I Nylandsplanens lösning för handeln är den undre gränsen för handel av regional betydelse m 2 - vy i enlighet med markanvändnings- och bygglagen. Det innebär att det inte är tillåtet att fritt förlägga handel på mindre än m 2 -vy till Nylands område eftersom handeln då anses vara lokal handeln. Det är också skäl att beakta att det i definitionen av handelns regionala betydelse ingår all areal på det område som handelns verksamhet omfattar. Handeln har delats in i följande två kategorier: Centruminriktad handel, som omfattar dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel. Den centruminriktade handeln finns uttryckligen i centrumen och kan lätt nås med hållbara färdsätt. I omgivningen finns många invånare och det finns huvudsakligen välfungerande kollektivtrafikförbindelser till centrum. Utrymmeskrävande handel, som är belägen på områden för handel utanför centrumen. Områdena för handel är ofta belägna på ett område med aningen svårare tillgänglighet än det närliggande centrumet. Områdena för handel är också överlag svårare att nå med hållbara färdsätt. Områdena för handel är belägna i närheten av centrumen och ofta även invid huvudleder som för till tätorterna. Utgångspunkten för dimensioneringen och placeringen av områden för handel är att det med tanke på den utrymmeskrävande handeln finns tillräcklig köpkraft och bosättning i närheten så att avståndet för att besöka området är måttligt. 71

71 Område för centrumfunktioner I lösningen för handeln i Nylandsplanen anges inga begränsningar av handeln. Lösningen för centralortsnätet har behandlats i kapitel Centrumen i kommuner med ett lågt invånarantal anges som centrum. Kommunens invånarantal är inte den enda mätaren för att beskriva centrumens nivåer. I kommuner med en liten befolkningsmängd kan det finnas mångsidiga centrum för handel, medan små centrum med ett mindre affärsutbud i kommuner med fler invånare stöder sig på till exempel det närliggande huvudcentrumens tjänster. Servicekoncentration I kommuner som till arealen är stora anges servicekoncentrationer för närservice och turisttjänster. Servicekoncentrationerna är områden dit tjänsterna koncentreras i små tätorter på landsbygden. På dessa områden anges en maximidimensionering för handeln, som för centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) är 6000 m 2 -vy och 6000 m 2 -vy för utrymmeskrävande handel, om inte utredningar visar annat. Utvecklingszon för tätortsfunktioner Utvecklingszonerna för tätortsfunktioner anges på områden för hållbar tillväxt. Lösningen för utvecklingszonerna för tätortsfunktioner har behandlats i kapitel I handelns lösning i Nylandsplanen är de undre gränserna för handel av regional betydelse följande på utvecklingszonerna för tätortsfunktioner, om inte utredningar visar annat: I huvudstadsregionen: centruminriktad handel m 2 -vy utrymmeskrävande handel m 2 -vy Utanför huvudstadsregionen: centruminriktad handel m 2 -vy utrymmeskrävande handel m 2 -vy Ny utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik Gränsen för regional handel på en ny utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik är m 2 -vy innan det finns ett bindande beslut om förverkligande av en spårtrafikförbindelse och station. Då ett bindande beslut om förverkligande av en ny spårtrafikförbindelse och station har tagits höjs de undre gränserna för handel av regional betydelse till samma nivå som på utvecklingszonerna för tätortsfunktioner. Helsingfors-Vanda flygplats trafikområde Handel som förläggs till flygplatsen efterfrågan som berör flygturismen. Utanför området med fri rörlighet, det vill säga på området med begränsad rörlighet kan anvisas detaljhandel som betjänar resenärerna och som inte är tillgänglig på samma sätt som vanlig detaljhandel. På Helsingfors-Vanda flygplats trafikområde för internationell flygverksamhet kan anvisas centruminriktad handel av regional betydelse på samma sätt som på utvecklingszonen för tätortsfunktioner. Lösningen för handeln grundar sig på den riktlinje som drogs upp i etapplandskapsplan 4 för Nyland. Som undre gräns för att centruminriktad handel på Helsingfors-Vanda flygplats trafikområde ska vara av regional betydelse anges m 2 - vy, om inte utredningar visar något annat. 72

72 Område för handel Med tanke på handelns funktionsduglighet är det viktigt att det finns alternativa förläggningsplatser för handeln. Områdena för handel skiljer sig till strukturen från centrumen och de har en annan dragningskraft. Största delen av områdena för handel är belägna på områden som ligger på mindre än fem kilometers avstånd från närmaste i landskapsplanen angivna centrum. I huvudstadsregionen är avståndet mellan ett område för handel och ett centrum huvudsakligen mindre än tre kilometer. I huvudstadsregionen är tjänsternas tillgänglighet med hållbara färdsätt i regel utmärkt tack vare den tätbebyggda stadsstrukturen och det fungerande kollektivtrafiknätet. Undre gränser för handel av regional betydelse: Rikscentrum Centrum Små centrum Ingen dimensionering för handeln eller begränsning av affärens art. Servicekoncentration Område för handel utan begränsningar av affärens art Centruminriktad handel (dagligvaruhandel + övrig specialvaruhandel) m 2 -vy och utrymmeskrävande handel m 2 -vy, om inte utredningar visar annat. Maximidimensionering En enskild byggnad får vara högst m 2 -vy stor Område för handel På utvecklingszonen för tätortsfunktioner Maximidimensionering (innefattar lokal handel < m 2 -vy) Område för utrymmeskrävande handel Område för handel Utanför utvecklingszonen för tätortsfunktioner Maximidimensionering (innefattar lokal handel < m 2 -vy) Område för utrymmeskrävande handel Utvecklingszon för tätortsfunktioner I huvudstadsregionen Centruminriktad handel (dagligvaruhandel + övrig specialvaruhandel) m 2 -vy och utrymmeskrävande handel m 2 -vy, om inte utredningar visar annat. Utvecklingszon för tätortsfunktioner Utanför huvudstadsregionen Centruminriktad handel (dagligvaruhandel + övrig specialvaruhandel) m 2 -vy och utrymmeskrävande handel m 2 -vy, om inte utredningar visar annat. 73

73 Ny utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik Ett bindande beslut om byggande av en ny spårtrafikförbindelse och station ändrar den undre gränsen på m2-vy för stora detaljhandelsenheter av regional betydelse enligt följande, om inte utredningar visar annat: I huvudstadsregionen (Esbo, Helsingfors, Grankulla och Vanda) Centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) m 2 -vy. Utrymmeskrävande specialvaruhandel m2-vy. Utanför huvudstadsregionen: Centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) m 2 -vy. Utrymmeskrävande specialvaruhandel m2-vy. Trafikområde Helsingfors-Vanda flygplats Centruminriktad handel (dagligvaruhandel + övrig specialvaruhandel) m 2 -vy, om inte utredningar visar annat. Handelns maximidimensionering Bild 18. Maximidimensioneringen för handelsområden. Områdena för handel och deras placering presenteras i planbeskrivningens kartbilaga K1. 74

74 Affärens art I Nylandsplanen anges på områden för handel en maximidimensionering för handeln. Utgångpunkten för handelsnätet är lösningen för handeln i etapplandskapsplan 2 för Nyland. Nylandsplanen tar tidsmässigt sikte på år 2050, vilket betydligt ökar antalet invånare och köpkraften. Det inverkar i sin tur på hur mycket mer affärsutrymme som behövs för handeln. I beräkningar av hur mycket tilläggsutrymme som behövs finns spelrum tack vare en dimensioneringskoefficient. På det här sättet kan man ta i beaktande ändringar i affärskoncept, konkurrens och en förskjutning av köpkraften. Dimensioneringen för affärsutrymme anges endast på områden för handel. En balanserad utveckling av handelns servicestruktur har tagits i beaktande genom att på områdena för handel förutom en maximidimensionering även anvisa affärens art som hänför sig till tillgängligheten och de krav som ställts i markanvändnings- och bygglagen. Mest betydande för affärens art är vilken inverkan området för handel har på centrumet och dess utveckling. I planeringen ska också främjas en sådan utveckling av servicenätet som möjliggör att avståndet för att uträtta ärenden är måttliga och olägenheterna som trafik medför möjligast ringa. Dagligvaruhandeln används frekvent och därför har dagligvaruhandelns placering och tillgänglighet en betydande inverkan på hur många resor som görs för att uträtta ärenden. Om den centruminriktade handeln flyttas till områden utanför centrum skulle det inverka avsevärt på hur tillgängliga tjänsterna är som helhet eftersom den centruminriktade specialhandeln har en viktig betydelse för centrumets dragningskraft. Den utrymmeskrävande handelns tillgänglighet är inte så betydande i förhållande till andra handelsbranscher, eftersom utrymmeskrävande affärer besöks mer sällan och avståndet till affären kan vara längre. Bild 19. Detaljhandelns tillgänglighet för invånarna (Nylands servicenät, dimensionering och konsekvensbedömning, Nylands förbund 2018). För de flesta områden för handel som anges i Nylandsplanen är det nödvändigt att ange affärens art, eftersom ett område utanför centrum i övriga fall kraftigt skulle konkurrera med närmaste centrumområde. Handeln i centrum och dess utvecklingsmöjligheter skulle försämras, samtidigt som trafiken för att uträtta ärenden skulle öka tillsammans med de olägenheter som trafiken medför. I randzonen till huvudstadsregionens tätbebyggda och lättillgängliga kärnområde finns också områden för handel, på vilka 75

75 affärens art ska begränsas. I närheten av dessa områden anges centrum som ännu är obebyggda. Om affärens art inte skulle begränsas skulle det försämra utvecklingsförutsättningarna för de obebyggda centrumen. Områdena för handel har angetts utan begränsningar av affärens art om tillgängligheten med hållbara färdsätt är utmärkt, om de ingår i en tätbebyggd samhällsstruktur och om närområdet har många invånare. Vad gäller handelns verksamhet överstiger kundantalet det regionala behovet inom olika handelsbranscher. Område för handel / Utan begränsningar på affärens art Det finns sammanlagt åtta områden för handel utan begränsningar på affärens art: Esbo: Finnå, Knektbro, Torvknuten Helsingfors: Kånala, Kasåkern, Skomakarböle Vanda: Rosendal och Portbacken På området för handel får också anvisas centruminriktad handel. En enskild byggnads storlek på området för handel kan vara högst m 2 -vy. Enligt utredningen som i samband med en känslighetsanalys av handeln har gjorts om arealen för huvudstadsregionens 20 största köpcentrum (2017) och arealens betydelse för servicenätet, är en enhetsstorlek på ca m 2 -vy av lokal betydelse. Ett köpcentrum av lokal betydelse som förläggs till ett område för handel är inte ett hot för centrumen. Genom att begränsa enhetsstorleken kan man minimera konsekvenserna för centrumen. På ett område där affärens art inte begränsas kan en enskild byggnads storlek därför vara högst m 2 -vy. Begränsningen av enhetsstorleken inverkar inte på utrymmeskrävande handel eftersom affärerna som kräver mest utrymme är mindre än m 2 -vy. Bild 20. Placering av områden för handel och affärens art (Nylands förbund 2018). 76

76 Område för handel / Utrymmeskrävande handel på utvecklingszon för tätortsfunktioner Det finns sammanlagt sju områden för utrymmeskrävande handel: Esbo: Gloms Hyvinge: Riksväg 25 Kervo: Keravanportti Träskända: Träskändas södra anslutning Lojo: Tynninharju Lovisa: västra Lovisa Borgå: Östermalm På området kan anvisas centruminriktad handel under den regionala gränsen på m2-vy, om inte utredningar visar annat. Område för handel / Utrymmeskrävande handel utanför utvecklingszonen för tätortsfunktioner Det finns sammanlagt 16 områden för utrymmeskrävande handel: Esbo: Kullåbron Hyvinge: Sveitsinportaali Kyrkslätt: Ingvalsporten Lojo: Lempola Mäntsälä: Mäntsälänportti Nurmijärvi: Mäyränkallio, Ilvesvuori Borgå: Kungsporten Raseborg: Horsbäck, sydvästra Karis Tusby: Focus, södra Hyrylä Vanda: Varisto-Petikko, Petas, Björkhagen Vichtis: Huhmari På området kan anvisas centruminriktad handel under den regionala gränsen på m2-vy, om inte utredningar visar annat. Handelns lösning på plankartan och i bestämmelserna Följande beteckningar för handeln anges på plankartan och i planeringsbestämmelsena: Allmänna planeringsbestämmelser Områden för centrumfunktioner, servicekoncentrationer, utvecklingszoner för tätortsfunktioner, nya utvecklingszoner för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik och Helsingfors-Vanda flygplats trafikområde. Tabell för maximidimensioneringen för handelsområden I slutet av Nylandsplanens dokument Beteckningar och bestämmelser anges maximidimensioneringen för handelsområdena. Handeln i kartbilagorna utan rättsverkningar Till styrningen av handeln hänför sig följande landskapsplanebeteckningar Handelns områden i landskapsplanen 77

77 Beteckningar och bestämmelser Till styrningen av handeln hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelse: Den undre gränsen för storleken på en stor detaljhandelsenhet av regional betydelse är m 2 -vy, om utredningar inte visar något annat, och om det inte bestäms något annat i dessa planeringsbestämmelser. Med en stor detaljhandelsenhet av regional betydelse avses också ett sådant område för detaljhandel bestående av flera affärer som till sina verkningar kan jämföras med en stor detaljhandelsenhet av regional betydelse. Beteckning Beskrivning Bestämmelse Utvecklingszon för tätortsfunktioner Med utvecklingsprincipbeteckningen anges zoner för tätortsfunktioner som stöder sig på de största och mångsidigaste centrumen och som är viktiga med tanke på landskapets utveckling. Utvecklingszonen för tätortsfunktioner ska utvecklas som ett tätbebyggt område med bostäder, arbetsplatser och service. Utvecklingszonens markanvändning ska effektiveras så att den stöder sig på den befintliga strukturen, i synnerhet centrumen och stationsomgivningarna, och så att förutsättningarna för att promenera, cykla och använda kollektivtrafik förbättras. Helsingforsregionens zon ska utvecklas som en kollektivtrafikstad som till sin struktur påminner om ett nätverk. Zonens läge och omfattning ska preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen. I den mer detaljerade planeringen av zonen ska tillräckliga rekreationsmöjligheter och det lokala grönnätets koppling till landskapsplanens nätverk av rekreationsområden tryggas. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid de förbindelser som anges i planen och som förenar grönområden samt riktar sig mot Helsingforsregionens grönbälte och strandområdena. En splittring av naturområden som är ekologiskt viktiga eller viktiga med tanke på rekreationsbruket ska undvikas. I den mera detaljerade planeringen ska zonens obebyggda stränder reserveras för allmän rekreation, ifall inte något särskilt behov förutsätter att området anvisas för annat bruk. I den mera detaljerade planeringen ska man fästa uppmärksamhet vid hanteringen av dagvatten och förbereda sig på extrema väderfenomen. Hamnarnas och Helsingfors-Vanda flygplats verksamhets- och utvecklingsförutsättningar ska tryggas. 78

78 Servicekoncentration Med objektsbeteckningen anges mindre tätorter. (Fiskars, Kantvik, Karislojo, Forsby, Lappvik, Liljendal, Månby, Svartå, Nummi, Pojo, Pusula, Strömfors, Sammatti, Saukkola, Tenala) I den mer detaljerade planeringen ska distributionstrafikens verksamhetsförutsättningar tryggas. I samband med den mer detaljerade planeringen av zonen ska tillräckliga depåområden som krävs för att utveckla spår- och kollektivtrafiken tas i beaktande och tryggas. När annan markanvändning planeras på områden för existerande depåer ska det säkerställas att ersättande depåkapacitet har förverkligats innan verksamheten vid den existerande depån upphör. Stora detaljhandelsenheter för dagligvaruhandel och centruminriktad, övrig specialvaruhandel ska i första hand förläggas till centrumen. De undre gränserna för storleken på stora detaljhandelsenheter av regional betydelse är följande, om inte utredningar visar annat: På utvecklingszonen för tätortsfunktioner i huvudstadsregionen (Esbo, Helsingfors, Grankulla och Vanda) Centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) m 2 -vy. Utrymmeskrävande specialvaruhandel m 2 -vy. På övriga utvecklingszoner för tätortsfunktioner Centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) m 2 -vy. Utrymmeskrävande specialvaruhandel m 2 -vy. Området ska utvecklas som en koncentration för närservice, arbetsplatser och boende. Områdets läge och omfattning ska preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen. I den mer detaljerade planeringen ska uppmärksamhet fästas vid områdets tillgänglighet med hållbara färdsätt och förbättrandet av förutsättningarna för att gå och cykla. I utvecklingen av området ska man värna om och utnyttja miljöns särdrag. Den undre gränsen för stora detaljhandelsenheter av regional betydelse är

79 Ny utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik Med utvecklingsprincipbeteckningen anges nya zoner för tätortsfunktioner som stöder sig på kommande stationsomgivningar och som är viktiga med tanke på landskapets utveckling. (Etelä-Nummela, Hista, Keimola-Kongo, Kungsporten, Lempola, Palopuro, Ristikytö, Tallmo, Östersundom) m 2 -vy för centruminriktad handel och m 2 -vy för utrymmeskrävande handel, om inte utredningar visar annat. Zonen omfattas av planeringsbestämmelsen för utvecklingszon för tätortsfunktioner förutom för handelns del. För zonen gäller också följande bestämmelse: Markanvändningen på en utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik ska kopplas samman med planeringen av en ny eller befintlig spårtrafikförbindelse och en ny station. På zonen ska inte planeras sådan områdesanvändning som hindrar eller märkbart försvårar områdets framtida utveckling som ett tätbebyggt tätortsområde som möjliggör mångsidig verksamhet och service och som stöder sig på spårtrafik. På zonen ska särskild uppmärksamhet fästas vid förutsättningarna för att gå och cykla. Förverkligandet av zonen kan ta vid redan innan det finns en station på området. Undantag utgör områdena Etelä-Nummela, Hista, Lempola och Östersundom, vilkas förverkligande ska vara kopplat till ett bindande beslut om förverkligande av en ny spårtrafikförbindelse och station. Zonens exakta läge och omfattning ska preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen. Därtill gäller följande bestämmelse för detaljhandel alla nya utvecklingszoner för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik: Ett bindande beslut om byggande av en ny spårtrafikförbindelse och station ändrar den undre gränsen på m 2 -vy för stora detaljhandelsenheter av regional betydelse enligt följande, om inte utredningar visar annat: I huvudstadsregionen (Esbo, Helsingfors, Grankulla och Vanda) Centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) m 2 -vy. Utrymmeskrävande specialvaruhandel m 2 -vy. Utanför huvudstadsregionen Centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) m 2 -vy. 80

80 Trafikområde, flygplats Område för handel Område för handel, utan begränsningar av affärens art Med områdesreserveringsbeteckningen anges Helsingfors-Vanda flygplats område. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med objektsbeteckningen anges stora detaljhandelsenheter av regional betydelse utanför områden för centrumfunktioner. De utvecklas för sådan handel som kräver mycket utrymme, som inte konkurrerar med handeln i centrum och som normalt har en låg besöksfrekvens. I dimensioneringen för en stor detaljhandelsenhet av regional betydelse räknas också affärsutrymme av lokal betydelse. Med objektsbeteckningen anges i huvudstadsregionen stora detaljhandelsenheter av regional betydelse som är belägna utanför områden för centrumfunktioner. De utvecklas som mångsidiga handelsplatser som kompletterar centrumen. I dimensioneringen för en stor detaljhandelsenhet av regional betydelse räknas också affärsutrymme av lokal betydelse. Utrymmeskrävande specialvaruhandel m2-vy. Förverkligandet av en stor detaljhandelsenhet av regional betydelse ska tidsmässigt kopplas samman med förverkligandet av de omgivande tätortsfunktionerna. Verksamhets- och utvecklingsförutsättningarna för flygplatsens internationella flygverksamhet, övriga flygtrafik och därtill hörande övrig verksamhet ska tryggas. På flygplatsen är de undre gränserna för storleken på detaljhandelsenheter av regional betydelse följande, om inte utredningar visar annat: centruminriktad handel (dagligvaruhandel och övrig specialvaruhandel) m 2 -vy. På ett område som anges med beteckningen för område för handel kan i samband med den mer detaljerade planeringen anvisas utrymmeskrävande handel av regional betydelse. Dessa områden är i huvudstadsregionen Gloms, Kullobron, Zachrisbacken, Varisto-Petikko och Petas samt utanför huvudstadsregionen samtliga områden för handel. På området som anges med en beteckning för område för handel på vilket handelns karaktär inte begränsas kan man i samband med den mer detaljerade planeringen anvisa detaljhandel av regional betydelse. Dessa områden är: Finnå, Knektbro, Torvknuten, Kånala, Skomakarböle, Rosendal och Portparken. På ett område där handelns karaktär inte begränsas kan en enskild byggnads storlek vara högst m 2 -vy. Maximidimensioneringarna för områdena för handel anges i tabellen som finns i slutet av planeringsbestämmelserna. Läget för och omfattningen av ett område för handel som angetts med objektsbeteckning ska avgöras i samband med den mer detaljerade planeringen så att området bildar en tillräckligt stor funktionell helhet. Detaljhandel av regional betydelse får inte förverkligas innan omkringliggande tätortsfunktioner, arbetsplatser eller centrum förverkligas. 81

81 Därtill ska man se till att tjänsterna i mån av möjlighet är tillgängliga till fots, med cykel eller med kollektivtrafik och man främjar utvecklingen av ett sådant servicenät där resorna för att uträtta ärenden är korta och olägenheterna som trafiken medför möjligast ringa. Maximidimensioneringarna för handelsområden och affärsutrymmena som ingår i maximidimensioneringen: Bild 21. Maximidimensioneringarna för områdena för handel och affärsutrymmen som ingår i maximidimensioneringen. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Läget och omfattningen som i landskapsplanen med objektsbeteckning angetts för centrumfunktioner, områden för handel och servicekoncentrationer ska också anges i kommunernas planläggning. Områdens storlek ska anvisas som en funktionell helhet. För att bedöma vad som utgör en funktionell helhet ska man i planeringen av markanvändningen ta i beaktande området som helhet jämte lösningar som gäller handeln. Då områdets omfattning bestäms ska man ta i beaktande hur de redan bebyggda områdets storlek och utvecklingsförutsättningar, hur området är kopplat till det omgivande trafiknätet samt ta i beaktande områdets interna trafiknät så att det främjar områdets tillgänglighet för hållbara färdsätt. En maximidimensionering för handeln anges på samtliga områden för handel. Maximidimensioneringen för handelsområdena samt hur den fördelas ska anges i den mer detaljerade planeringen. I maximidimensioneringen för områden för handel ska beaktas att det i maximidimensioneringen ingår byggnadsrätt för såväl regional som lokal detaljhandel. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer 82

82 Inga ändringar har gjorts i antalet områden för handel utanför centrumen, eftersom det har beräknats ha konsekvenser för handelns tillgänglighet. De mest centrala ändringarna som gjorts i Nylandsplanen gäller den undre gränsen för handel av regional betydelse samt dimensioneringen av handeln och styrandet av affärens art. I centrumen anges inte längre någon dimensionering för handeln. Handelstjänsternas tillgänglighet har särskilt inverkar på behovet av att styra affärens art. Områden för handel utanför centrumen har i regel angetts som utrymmeskrävande handel. Ändå har man inte ansett det nödvändigt att styra affärens art på åtta områden för handel i huvudstadsregionens kärnzon, eftersom de ligger på lättillgängliga områden och befolkningsmängden i de närliggande områdena är stor. På områden för handel där affärens art inte begränsas anges ändå en övre gräns på m 2 -vy för en enskild byggnads storlek. På det här sättet begränsas konsekvenserna som området för handel har för centrumen. Den undre storleksgränsen för detaljhandel av regional betydelse har i enlighet med markanvändnings- och bygglagen stigit från m 2 -vy till m 2 -vy. Affärens art har indelats i två kategorier, centruminriktad handel och utrymmeskrävande handel, i stället för de tre kategorierna som ingick i etapplandskapsplan 2 för Nyland. De undre storleksgränserna för detaljhandel av regional betydelse har justerats så att det till utvecklingszonerna för tätortsfunktioner utanför huvudstadsregionen är tillåtet att förlägga centruminriktad handel på m 2 -vy och utrymmeskrävande handel på m 2 -vy. Som en ny beteckning anges servicekoncentrationer, vilkas gränser för handel av regional betydelse är m 2 -vy för centruminriktad handel och m 2 -vy för utrymmeskrävande handel Utvecklingsområden för produktion och logistikverksamhet Planlösningens beskrivning och motivering Utvecklingsområden för produktion och logistikverksamhet Det viktigaste kriteriet för placeringen av produktion och logistikverksamhet i Nylandsplanen är att området är lättillgängligt. Då produktion och logistikverksamhet placeras i närheten av tillväxtkorridorerna som ska utvecklas och tätorterna kan området bli bättre tillgängligt såväl vad gäller konkurrenskraften som arbetskraften. På områden som anges med objektsbeteckningen för ett utvecklingsområde för produktion och logistik kan placeras sådan näringsverksamhet vars kvalitet, omfattning eller miljökonsekvenser förutsätter att verksamheten finns längre bort från bosättningen. Sådan näringsverksamhet kan vara industri, behandling av farliga kemikalier, logistik och verksamhet som stöder logistiken samt verksamhet i anslutning till stenmaterialförsörjning eller cirkulär ekonomi. Industriområdet i Sköldvik utgör Nordens största kluster inom oljeraffinaderi och petrokemi och det är beläget intill tillväxtkorridoren mellan Helsingfors och Kotka. Industriområdet i Sköldvik är beläget söder om Borgå stad, nära Sibbo kommungräns. På Sköldviks område med oljeraffinaderi- och petrokemisk industri av betydelse på riksnivå anges i Nylandsplanen områdesreserveringsbeteckningen T/kem, som innebär ett område för industri- eller lagerbyggnader på vilket det är tillåtet att placera en betydande anläggning som producerar eller lagrar farliga kemikalier. 83

83 Bild 22. Arbetsplatsområden, industriområden och logistikområden i de gällande landskapsplanerna samt områden för produktions- och logistikverksamhet i utkastet till Nylandsplanen. Beteckningar och bestämmelser Till styrningen av produktionen och logistikverksamheten hänför sig följande planeringsbestämmelser: I den mer detaljerade planeringen ska anläggningar och magasin som medför risk för en storolycka tas i beaktande. I den mer detaljerade planeringen ska de senaste uppgifterna som berör dessa kontrolleras med säkerhets- och kemikalieverket Tukes och ett utlåtande ska begäras av räddningsmyndigheten. Områden för cirkulär ekonomi som är avsedda för sortering, hantering och tillfällig lagring av avfall ska inte placeras i närheten av bosättning eller annan verksamhet som är känslig för miljöolägenheter. Vilka skyddsavstånd som behövs, hur miljöolägenheterna kan förebyggas och vilken inverkan trafiken har ska utredas i den mer detaljerade planeringen. Beteckning Beskrivning Bestämmelse Utvecklingsområde för produktion och logistikverksamhet Med objektsbeteckningen anges stora utvecklingsområden för produktion och logistikverksamhet utanför utvecklingszonerna för tätortsfunktioner. På området som anges med beteckningen kan man i samband med den mer detaljerade planeringen anvisa koncentrationer för regional produktion och logistikverksamhet. Områdena anvisas för sådana funktioner som på grund av verksamhetens karaktär, omfattning, miljökonsekvenser eller någon Betydande miljöolägenheter skall förhindras med tekniska lösningar och/eller genom att tillräckliga skyddsområden anvisas. Till den del det på området lagras och/eller tillverkas flytande bränslen eller andra farliga ämnen, skall de miljörisker 84

84 annan orsak inte kan vara belägna i omedelbar närhet av bosättning. På området kan i den mera detaljerade planeringen på grundval av närmare utredningar anvisas följande anläggningar och funktioner med betydande miljökonsekvenser industrianläggningar anläggningar som hanterar farliga kemikalier logistikcenter logistikintensiv industri och funktioner som stöder den funktioner i anslutning till stenmaterialförsörjning funktioner för cirkulär ekonomi. som lagringen orsakar beaktas vid planeringen av området och dess närmiljö. Ny bebyggelse och annan markanvändning ska anpassas till sin omgivning på ett sätt som tryggar miljö- och naturvärdena samt beaktar områdets kulturhistoriska och landskapliga särdrag. Områdets läge och omfattning ska anges närmare i den mer detaljerade planeringen, så att området utgör en tillräckligt stor funktionell helhet. I den mer detaljerade planeringen är det inte möjligt att på området anvisa boende eller annan verksamhet som inte lämpar sig på området. I planeringen och förverkligandet av området ska reserveras tillräckliga utrymmen för parkering för tung trafik. Industri- och lagerområde, på vilket finns/får placeras en betydande anläggning som tillverkar eller lagrar farliga kemikalier Med områdesreserveringsbeteckningen anges områden på vilka får placeras betydande anläggningar som tillverkar eller lagrar farliga kemikalier. Med sådana avses i huvudsak de anläggningar som berörs av EU-direktivet om att förhindra storolyckor där farliga ämnen ingår (det sk. Seveso III-direktivet). Verksamheten på området förverkligas i samband med den mer detaljerade planeringen, i vilken säkerhetskraven som gäller området har tagits i beaktande. På området tillåts betydande anläggningar som tillverkar eller lagrar farliga kemikalier samt industrianläggningar som passar in i områdeshelheten. Då ny verksamhet placeras på området eller då den befintliga verksamheten avsevärt expanderar får det inte medföra en utvidgning av skyddszonerna (sv1 och sv2). Därtill ska eventuella konsekvenser som berör en storolycka utredas. De risker för miljön som flytande bränslen eller andra farliga ämnen som lagras, behandlas eller tillverkas på området ska tas i beaktande i den mer detaljerade planeringen av den närliggande omgivningen. På området tillåts inte bosättning, fritidsbosättning och inte allmänna rekreationsområden. På området tillåts inte heller samlingsplatser och -områden, vårdanstalter eller inkvarteringsrörelser. 85

85 Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Utvecklingsområdena för produktion och logistikverksamhet anvisas med objektsbeteckningar, vilkas exakta placering och omfattning ska anges i samband med den mer detaljerade planeringen. Till områden med en objektsbeteckning kan man förlägga mångsidig näringsverksamhet. I planeringen och förverkligandet av inrättandet av verksamheten på området ska man utreda vilka miljöolägenheter branscherna medför och genomföra de åtgärder som behövs för att olägenheterna ska förhindras. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Arbetsplatsområdena, industriområdena och logistikområdena i de gällande planerna har anvisats med områdesreserveringsbeteckningar. I Nylandsplanen 2050 anges dessa med en objektsbeteckning, för vilken den exakta placeringen och omfattningen ska anges i den mer detaljerade planeringen så att området bildar en tillräckligt stor funktionell helhet Cirkulär ekonomi Utgångspunkter för planlösningen Cirkulär ekonomi är en ekonomi som innebär att sträva efter att inte slösa råvaror och ge upphov till avfall. Alla naturresurser som används i produktionssystemet ska återvinnas effektivt. Inom återvinning, som lätt förväxlas med cirkulär ekonomi, ligger fokus på att finna användningsändamål för avfall som redan uppstått. Inom den cirkulära ekonomin är målet att utgångspunkten för planeringen och tillverkningen av produkter ska vara att de används och återanvänds så länge som möjligt. För att kunna övergå till en cirkulär ekonomi förutsätts förändringar i hela produktionskedjan, från planeringen av en produkt till människornas konsumtionsbeteende. Cirkulär ekonomi är ett av spetsprojekten som ingår i Sipiläs regeringsprogram. Finlands mål är att skapa internationellt konkurrenskraftiga lösningar för cirkulär ekonomi, ge våra produkter ett betydande mervärde, skapa tusentals nya arbetsplatser inom cirkulär ekonomi, sätta fart på exporten och dela med sig av de bästa förfarandena till övriga länder. Med hjälp av lösningar i anslutning till cirkulär ekonomi och delningsekonomi är det också möjligt att förminska klimatutsläppen till rentav den halva nuvarande utsläppsmängden inom vissa branscher samt att främja en hållbar användning av naturresurser, öka välbefinnandet och främja förnyandet av samhället och därigenom också konkurrenskraften. Att öka näringsverksamhet som grundar sig på cirkulär ekonomi är också ett av målen i Nylandsprogrammet 2.0. I Nyland strävar man efter att öka affärsverksamheten som utgår från cirkulär ekonomi och resurseffektivitet. Kommunernas och företagens effektivitet och produktivitet kan förbättras genom en förnuftig användning av resurser. Delningsekonomi, energieffektivitet och företagens och invånarnas samarbete för att spara på råvaror är en kritisk framgångsfaktor. Med hjälp av en verksamhetsmodell som grundar sig på en klok användning av resurser kan kommunerna förstärka sin kommunalekonomi genom att skapa sådana affärsmöjligheter för företag som ger upphov till nya arbetsplatser och förbättrar invånarnas och miljöns välmående. I Nyland ska samarbetet mellan projekt, företag, servicekedjor, innovationsnätverk och myndigheter bli smidigare i anslutning till cirkulär ekonomi. Man ska också stöda pilotmiljöer. Ett fokusområdena i Nylands strategi för smart smart specialisering är Städernas cleantech, som går ut på energi- och resurseffektivitet, cirkulär ekonomi, bioekonomi och konsumentcleantech. 86

86 Planlösningens beskrivning och motivering Det är utmanande att ta den cirkulära ekonomin i beaktande i planläggningen på landskapsnivå. Det nuvarande plansystemet ger inte i tillräcklig grad efter för flexibla behov på landskapsnivå. Det uppkommer kontinuerligt nya innovationer inom den cirkulära ekonomin. Den cirkulära ekonomin förändras i så snabb takt att det är oerhört utmanande att bedöma vilka behov som är aktuella om 30 år. För att övergå till en cirkulär ekonomi förutsätts nödvändigtvis inga sådana planläggningslösningar för markanvändningen som skiljer sig från de nuvarande lösningarna. Beroende på den cirkulära ekonomins omfattning kan verksamheten placeras på till exempel nuvarande industriområden eller i tätorterna. I planlösningen har man strävat efter att ange potentiella områden och objekt för utrymmeskrävande symbios- och pilotområden för cirkulär ekonomi. På det här sättet kan man i den mer detaljerade planeringen trygga och beakta de här områdenas verksamhetsförutsättningar och utvecklingsbehov i en regionstruktur som blir allt tätare. De här områdena och objekten är antingen områden för cirkulär ekonomi och avfallshantering eller utvecklingsområden för produktion och logistikverksamhet. Områdesbeteckningen för cirkulär ekonomi och avfallshantering beskrivs närmare i kapitel om avfallshantering medan objektsbeteckningen för produktion och logistikverksamhet presenteras mer ingående i kapitel Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Cirkulär ekonomi har inte behandlats i de tidigare planerna. 87

87 5.4 Miljöns resurser och dragningskraft Utgångspunkter för planlösningen Mål och planeringsprinciper Centrala mål Planeringsprinciper Man ska värna om grönstrukturens och kulturmiljöns värden och harmoni genom att trygga områden och förbindelser som är viktiga för naturens mångfald, landskapet, kulturmiljön och naturresurserna och rekreationen. Miljöns resurser och dragningskraft upprätthålls genom att styra tillväxten så att den stöder sig på den befintliga strukturen. Grönstrukturens betydelse för klimatförändringen och miljöns avkastningsförmåga tas i beaktande. Landsbygdsnäringarnas verksamhetsförutsättningar främjas. Miljöns dragningskraft främjas med tanke på boende, fritid och turism. Temats innehåll Som miljöns resurser och attraktionsfaktorer granskas den helhet som naturens mångfald, rekreation, naturresurser, miljö och kulturmiljöer bildar. Genom det här förhållningssättet strävar man efter att i planlösningen beakta och identifiera de olika nämnare som inverkar på miljön och de fördelar som de medför. Miljöns egenskaper kan på en och samma gång öka ett områdes gångbarhet och dragningskraft och medföra begränsningar för annan verksamhet på området. Planeringen av områdesanvändningen behövs för att samordna områdenas miljövärden och användning samt för att finna en balans mellan värnandet om och utvecklingen av områdena. Det här är särskilt viktigt i stadsregioner med ett högt byggnadstryck. Den nuvarande markanvändningen i Nyland utanför de tätbebyggda områdena är rätt så växlande med skogsområden, odlingsmarker och tätorter. Splittringen av samhällsstrukturen som ägt rum under de senaste årtiondena har varit skadlig med tanke på miljöns resurser och attraktionsfaktorer. De bebyggda områdenas areal har ökat och grönområdena har fortsatt splittrats. Utvecklingen syns på både lokal nivå (närskogarnas areal minskar) och på landskapsnivå (de ekologiska förbindelserna mellan områden försvagas eller brister). Människan drar nytta av och är också till stor del beroende av ekosystemets materiella och immateriella tjänster, det vill säga ekosystemtjänster. Sådana tjänster som naturen producerar är till exempel ren luft och rent vatten, näring, träden som råvara samt rekreationsmöjligheter. På kartan nedan (Bild 23) presenteras de områden i Nyland där ekosystemtjänsterna har den största produktionspotentialen. Med produktionspotential avses områdets förutsättningar att producera olika ekosystemtjänster. 88

88 Bild 23. De bästa områdena i Nyland vad gäller markanvändning och ekosystemtjänster (Nylands grönstruktur och ekosystemtjänster 2015, Nylands förbund). Temat miljöns resurser och dragningskraft utgår från kunskapsunderlaget och lösningarna i de gällande landskapsplanerna, särskilt etapplandskapsplan 4 för Nyland. Lösningarna och uppgifterna har setts över och uppdaterats till den det har varit nödvändigt. Inför lösningen i Nylandsplanen har man samlat information om områden med miljövärden på landskapsnivå eller riksnivå. Utifrån de senaste utredningarna har man i större omfattning än tidigare särskilt granskat det ekologiska nätverkets förhållande till den övriga markanvändningen. Centrala utgångspunkter för temat har också varit de riksomfattande målen för områdesanvändningen, som förnyades år 2017 och trädde i kraft , samt de riksomfattande inventeringar som myndigheterna har utfört. I planlösningen beaktas också de nationella klimatmålen och andra nationella och internationella förpliktelser och avtal. Utvecklingsbilden för miljöns resurser och dragningskraft innefattar en stor mängd information om temats utveckling, nuläge och framtidsutsikter. Läs mer: Nylandsplanen 2050: Utvecklingsbilder Grönstruktur Med grönstruktur avses det nätverk som grönområden och grönförbindelserna mellan dem bildar och som sträcker sig till såväl landsbygden som till stadsmiljöerna. Grönstrukturen inbegriper också vattenområden, det vill säga blåstruktur. Skogar, åkrar, vattendrag samt andra naturområden bildar ett ekologiskt nätverk som är viktigt för bevarandet och spridningen av arter. Grönstrukturens egenskaper och värden hänför sig bland annat till naturens mångfald, naturens tillgångar och välbefinnande. Grönområdena upprätthåller den biologiska mångfalden, ekosystemens 89

89 verksamhet och vattenreserverna. De har också konstaterats ha en positiv inverkan på invånarnas hälsa och livskvalitet. Förutom rekreation erbjuder naturen också möjligheter till turism, energi- och matproduktion och företagsverksamhet. Naturen har också ett egenvärde som är oberoende av människan. Klimatförändringen ökar behovet av sammanhängande naturområden, av att trygga naturens mångfald och av ett ekologiskt nätverk med bra förbindelser. Vegetationen och jordmånen binder koldioxid från atmosfären. Då skog röjs till exempel för att bli byggnadsmark förlorar man skogens förmåga att binda kol, samtidigt som den kol som bundits i skogen frigörs i luften. Av den här och flera andra orsaker ska man i planläggningen i första hand sträva efter att förtäta den befintliga strukturen och undvika att nya områden bebyggs (Bild 24). Bild 24. Många faktorer talar för en effektivare samhällsstruktur. I planlösningen bildas grönstrukturen av naturskyddsområden, områden som hör till nätverket Natura 2000, grönförbindelsebehov, rekreationsområden och vidsträckta och sammanhängande skogsområden. Egenskapsbeteckningar som berör grönstrukturen är yt- och grundvattenområden som är värdefulla med tanke på vattenförsörjningen och geologiska formationer. Grönstrukturens egenskaper och värden har beaktats även i andra beteckningar och deras planeringsbestämmelser. Planeringen och användningen av landskapets grönstruktur styrs också med Nylandsplanens allmänna planeringsbestämmelser. Den helhet som landskapsplanens grönstruktur bildar presenteras i kartbilaga V1. Kulturmiljöer Kulturmiljöer är enligt Museiverkets definition miljöer där människans verksamhet och växelverkan med naturen syns från förhistorien till modern tid. Till kulturmiljöer hör värdefulla landskapsområden, byggnadsarv och fornlämningar. Mångsidiga kulturmiljöer är en viktig del av Nyland. De återger landskapets utveckling från historien till i dag. Genom att skydda och värna om kulturmiljöerna strävar man efter att i miljön bevara objekt som 90

90 representerar kulturen under olika tidsperioder. Värdefulla kulturmiljöer kan värdesättas bland annat utifrån hur unika och originella de är och utifrån deras enhetlighet och deras historiska skikt och betydelse. Kulturmiljöerna ger områden och platser deras särdrag och karakteristiska egenskaper och därför är de viktiga attraktionsfaktorer för miljön. Kulturmiljöerna har en central betydelse för till exempel rekreations- och turismnäringarna. Kulturmiljöerna förändras och utvecklas kontinuerligt till följd av förändringar som sker i miljön. Kulturmiljöernas värden bevaras bäst då området används för det som har omformat området eller då det utnyttjas på ett nytt sätt som värnar om miljön. Till exempel bevaras landsbygdens landskapsområden om lantbruksnäringarna fortsätter idkas på området. Kartbilagorna som berör kulturmiljöerna anges i kapitel Rekreationsområden och målområden för rekreationsbruk Planlösningens beskrivning och motivering I Nylandsplanen anges rekreationsområden av betydelse på landskapsnivå så att nätverket av rekreationsområden förblir enhetligt och förbindelserna mellan områdena tryggas. Därtill anges mindre rekreationsområden som är belägna längre bort från övriga rekreationsområden som målområden för rekreationsbruk. I planlösningen har man beaktat olika behov som berör rekreation i naturen, såsom närrekreation, friluftsliv och turism. Därtill har man beaktat rekreationsområdenas egenskaper som en del av det ekologiska nätverket och deras betydelse för naturens mångfald. I synnerhet på utvecklingszonerna för tätortsfunktioner och i närheten av dem är målet att se till att bevara tillräckliga och lättillgängliga rekreationsmöjligheter i och med att efterfrågan på rekreation ökar. Zonerna för tätortsfunktioner inbegriper lokala rekreationsområden men de anges inte i landskapsplanen. I planeringsbestämmelsen för utvecklingszonen för tätortsfunktioner beaktas de lokala rekreationsområdenas koppling till nätverket av rekreationsområden på landskapsnivå. Landskapsplanens rekreationsområden anges i första hand på mark som ägs av staten, kommunerna eller föreningen för friluftsområden. På de här områdena anses finnas de bästa förutsättningarna också på lång sikt för rekreation och för att utveckla rekreationen. Som rekreationsområden i landskapsplanen har i huvudsak inte anvisats sådana områden som inte kan användas för allmänt rekreationsbruk, till exempel golfplaner och slalombackar. Ett undantag utgör de områden som är centralt belägna med tanke på rekreationsnätet på landskapsnivå. Användningen av dessa områden för rekreationsbruk ska tryggas. Som rekreationsområden anges områden på mer än 50 hektar och de omfattas av bygginskränkning enligt 33 i markanvändnings- och bygglagen. Som områdesreserveringar anges också sådana rekreationsområden på mindre än 50 hektar som bildar en funktionellt enhetlig områdeshelhet som totalt är större än 50 hektar. Det här är fallet till exempel på Noux nationalparks område. Som målområden för rekreationsbruk anges områden på 5 till 50 hektar som ligger avskilt från de andra rekreationsområdena. Målområdets exakta läge och omfattning ska preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen. Målområdet för rekreationsbruk anges med en utvecklingsprincipbeteckning och syftar till att framhäva i synnerhet skärgårdens allt större betydelse för rekreationen och som en attraktionsfaktor för turismen. Målområdet kan bestå av ett eller flera rekreationsområden som ligger nära varandra. Det här gäller vissa områden i skärgården. Rekreationsområden på mindre än 5 hektar anvisas inte i landskapsplanen. 91

91 Nätverk av rekreationsområden på landskapsnivå kompletteras av MLY-områden, som är vidsträckta och sammanhängande skogsbruksdominerade områden som är viktiga för det ekologiska nätverket. Därtill betjänar skogs- och åkerområden samt vattendrag, som inte anges med egna beteckningar i landskapsplanen, i synnerhet rekreationen på lokal nivå. På dessa områden grundar sig rekreationsbruket i först hand på allemansrätten. Även naturskyddsområdena kan beroende på området användas för allmän rekreation. Rekreationsbruket på naturskyddsområdena är begränsat, men det är möjligt att i områdenas skötsel- och bruksplan dra upp riktlinjer för rekreationsbrukets former och gränser. Nylandsplanens rekreationsområden och målområden för rekreationsbruk anges i kartbilaga V3. Beteckningar och bestämmelser Till styrningen av rekreationsområdena hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelse: Beteckning Beskrivning Bestämmelse Man ska undvika att vidsträckta, sammanhängande grönområden splittras och att deras areal blir mindre, särskilt på områden som ligger utanför utvecklingszonerna för tätortsfunktioner. I styrningen av spridd bebyggelse ska förutsättningarna för att förverkliga Helsingforsregionens grönbälte tas i beaktande. Rekreationsområde Målområde för rekreationsbruk Med områdesreserveringsbeteckningen anges områden på mer än 50 hektar som är avsedda för allmän rekreation och friluftsliv och som i huvudsak är belägna på områden som ägs eller förvaltas av staten, kommunerna eller Föreningen Nylands friluftsområden. Beteckningen omfattar matarleder och motsvarande förbindelsevägar som redan finns på rekreationsområdena och som är nödvändiga för att förenhetliga samhällsstrukturen. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med utvecklingsprincipbeteckningen anges områden på 5 50 hektar som är avsedda för allmän rekreation och friluftsliv och som på grund av sitt läge och andra egenskaper är viktiga för att kunna upprätthålla och utveckla landskapets nätverk av rekreationsområden. Området reserveras för allmän rekreation och friluftsliv. I den mer detaljerade planeringen av ett rekreationsområde ska man trygga bevarandet av förutsättningarna för att använda området för rekreation, områdets tillgänglighet, en tillräcklig utrustningsnivå samt miljövärdena. I planeringen av området ska man fästa särskild uppmärksamhet vid miljöns kvalitet, områdets läge i det ekologiska nätverket och dess betydelse för naturens mångfald. På området kan upprättas byggnader eller strukturer som betjänar allmän rekreation. På området kan man i den mera detaljerade planeringen anvisa lokala leder samt anläggningar och konstruktioner för den samhällstekniska försörjningen som utifrån utredningar är nödvändiga för att förenhetliga samhällsstrukturen. I planeringen av leder skall man trygga en obehindrad och säker fortsättning på rekreationsförbindelserna. På ett målområde för rekreationsbruk ska man i den mer detaljerade planeringen reservera tillräckligt vidsträckta och attraktiva områden som lämpar sig för allmän rekreation och friluftsliv och utveckla området som en del av landskapets nätverk av rekreationsområden. 92

92 Beteckningen anger inte ett enskilt rekreationsområdes storlek eller gränser. I planeringen ska särskild uppmärksamhet fästas vid miljöns kvalitet, områdets läge i det ekologiska nätverket och dess betydelse för naturens mångfald. De av målområdets områden som reserveras för allmän rekreation ska i den mer detaljerade planeringen anvisas så att reserveringarna i första hand gäller områden som ägs eller förvaltas av staten, kommunerna eller Föreningen Nylands friluftsområden. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet På landskapsplanens rekreationsområden gäller bygginskränkning enligt 33 i markanvändnings- och bygglagen, och därför anges områdena med en tydlig områdesgräns. Trots bygginskränkningen är rekreationsområdena översiktliga områdesreserveringar som kan ändras och preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen. Verksamhet som är ändamålsenlig för att förenhetliga samhällsstrukturen kan anvisas på landskapsplanens rekreationsområden med den förutsättningen att rekreationsområdets bruksvärden bibehålls trots lösningen och att nätverket av rekreationsområden på landskapsnivå bevaras enhetligt. På landskapsplanens rekreationsområden är det möjligt att anvisa verksamhet som delvis begränsar områdets huvudsakliga användningsändamål samt konstruktioner och byggnader i anslutning därtill. Vissa rekreationsområden kan alltså användas för annat än allmän rekreation, men verksamheten ska stöda det huvudsakliga användningsändamålet. I den mer detaljerade planeringen bör man se till att möjligheterna att använda området för rekreation inte äventyras och att områdena i huvudsak används för allmän rekreation. Målområdena för rekreationsbruk omfattas inte av bygginskränkning. De noggrannare områdesgränserna avgörs i den mera detaljerade planeringen så att områdena i första hand ligger på mark som ägs eller förvaltas av staten, kommunen eller föreningen Nylands friluftsområden rf. Utgångspunkten för att utveckla målområdena för rekreationsbruk är att förbättra förutsättningarna för att använda områdena för rekreation samt att beakta områdenas särdrag. På en del områden kan det här till exempel innebära att tillgängligheten förbättras för att bättre motsvara rekreationens och turismens behov, eller att man vill säkerställa att områdets natur- eller landskapsvärden bevaras. Utvecklingszonen för tätortsfunktioner inbegriper lokala rekreations- och parkområden för vilkas planering kommunen svarar. I landskapsplanen tas inte ställning till utvecklingen av utvecklingszonens lokala rekreationsområde förutom vad som förutsätts i beteckningens planeringsbestämmelse. Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Rekreationsområdenas gränser anges så att de stämmer överens med områdesgränserna i de gällande planerna. Ett undantag utgör de rekreationsområden, på vilka anvisas nya naturskyddsområden. I sådana fall har rekreationsområdet eller en del av det ersatts med beteckningen för naturskyddsområde. Även målområdena för rekreationsbruk grundar sig på de 93

93 gällande landskapsplanerna, men deras noggrannare beteckningssätt och bestämmelse har ändrats så att den bättre motsvarar Nylandsplanens översiktliga framställningssätt. Som rekreationsområden i de gällande landskapsplanerna har anvisats områden på 5 50 hektar. I Nylandsplanen anvisas dessa som målområden för rekreationsbruk. Den här förändringen inverkar också på bygginskränkningen. I Nylandsplanen gäller bygginskränkningen rekreationsområden på mer än 50 hektar, då bygginskränkningen i de gällande planerna gällde rekreationsområden på mer än 5 hektar. Som nya rekreationsområden anges rekreationsområdet Tali-Storhoplax på gränsen mellan Helsingfors och Esbo och Oitans rekreationsområde i Esbo. I de gällande landskapsplanerna är de här områden för tätortsfunktioner genom vilka en sträckning för behov av grönförbindelse har anvisats. I Helsingfors godkända generalplan och i utkastet till generalplan för Norra och Mellersta Esbo har områdena anvisats för allmän rekreation Grönförbindelsebehov Planlösningens beskrivning och motivering Som grönförbindelsebehov anges de förbindelser i det ekologiska nätverket och rekreationsnätet som förutsätter samordning med den övriga markanvändningen för att de ska kunna förverkligas. För att identifiera grönförbindelsebehov har man använt uppgifter om Nylands värdefulla naturområden och ekologiska nätverk som producerats med Zonation-metoden. Uppgifterna om ställen som korsar vägar och banor har tagits från NTM-centralens utredningar om viltstängsel och risker för älgolyckor samt från kommunerna. Beteckningen för grönförbindelsebehov har använts på skogbevuxna områdena dit nya byggnader riktas, i grönkorridorer som redan har förminskats och utanför tätorterna vid platser som korsar vägar och banor. Sträckningarna för grönförbindelsebehov anges enligt olika kriterier för olika områden: Grönförbindelsebehov som löper genom utvecklingszonerna för tätortsfunktioner och grönförbindelsebehov som sträcker sig från utvecklingszonernas rekreations- och skyddsområden på landskapsnivå till områden utanför zonerna anges med en beteckning. De övriga grönförbindelserna behandlas i kommunernas planering, som styrs av bestämmelserna som berör utvecklingszonen för tätortsfunktioner. I Helsingforsregionen råder ett byggnadstryck också utanför utvecklingszonen för tätortsfunktioner. Grönförbindelsebehoven anges som långa sträckningar som löper från ett skydds- eller rekreationsområde till ett annat. Tillsammans med skydds- och rekreationsområdena bildar de stommen för Helsingforsregionens grönbälte. För att koppla samman värdefulla naturobjekt anges grönförbindelsebehov på Hangö udds södra strand och i Ingå och Lojo. På de här områdena ger sig byggnadstrycket i uttryck i byggnation som riktar sig till stränderna. På övriga områden har övergångarna över motorvägar och livligt trafikerade järnvägar angetts som grönförbindelsebehov. Beteckningarna är korta. 94

94 Beteckning och bestämmelse Beteckning Beskrivning Bestämmelse Behov av grönförbindelse Med utvecklingsprincipbeteckningen anges de förbindelser i nätverket av rekreationsområden och det ekologiska nätverket vilkas förverkligande förutsätter samordning som föranleds av den övriga markanvändningen. Beteckningen anges inte förbindelsens exakta läge eller dess bredd i terrängen. I den mer detaljerade planeringen ska ses till att förbindelsebehovet som anges med beteckningen bevaras eller förverkligas på ett sätt som tryggar arternas möjligheter att röra sig, rekreations- och friluftsmöjligheterna samt som upprätthåller landskaps- och naturvärdena. Då grönförbindelsens exakta läge avgörs ska man ta reda på om förbindelsen har förutsättningar att utgöra en del av det större ekologiska nätverket och rekreationsnätet. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Beteckningen som anger ett grönförbindelsebehov i landskapsplanen är en utvecklingsprincipbeteckning och omfattas inte av bygginskränkning enligt 33 i markanvändnings- och bygglagen. Då ett område anges som grönförbindelsebehov i landskapsplanen medför det inga rättigheter som överskrider allemansrätten vad gäller att röra sig i naturen, förrän förbindelsen har förverkligats på det sätt som avses i den mer detaljerade planeringen. Beteckningen anger en riktgivande sträckning för behov av grönförbindelse. I landskapsplanen anges inte förbindelsens exakta placering eller bredd i terrängen. Pilens huvuden visar i vilken riktning förbindelsebehovet löper. Landskapsplanens grönförbindelsebehov har både en ekologisk och rekreationsmässig betydelse, men hur mycket någondera betonas på ett område kan variera beroende på omständigheterna. Förbindelsens betydelse ska alltid bedömas som en del av ett större ekologiskt nätverk och rekreationsnät på landskapsnivå. Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Grönförbindelsebehovens rättsverkningar kvarstår men antalet beteckningar har minskats och sträckningarna har ändrats så att de är mer översiktliga och därigenom bättre motsvarar Nylandsplanens noggrannhetsnivå. Planlösningen ger kommunerna mer ansvar än tidigare för att trygga lokala förbindelser. Grönförbindelsebehov inom kommunerna har huvudsakligen inte angetts på kartan, utan kommunerna har i enlighet med planbestämmelserna ansvar för att trygga dem i samband med den mer detaljerade planeringen. 95

95 5.4.4 Skyddsområden Planlösningens beskrivning och motivering Som skyddsområden anges områden som skyddats eller som är avsedda att skyddas med stöd av naturvårdslagen. Områden som skyddas med stöd av naturvårdslagen är nationalparker, naturreservat och andra naturskyddsområden. Som skyddsområden anges också andra skyddsområden som ska förverkligas: områden som ingår i skyddsprogram, Natura 2000-programmets områden samt områden som staten införskaffat för skyddsbruk, till den del det i samband med beslutsprocessen bestämts att områdena ska förverkligas med stöd av naturvårdslagen. Uppgifterna om områdena och områdesgränserna baserar sig på Finlands miljöcentrals, NTM-centralernas och Forststyrelsens databaser. Besluten som gäller skyddsområdena har uppdaterats Utöver de förutnämnda anges som skyddsområden också naturmiljöer av betydelse på åtminstone landskapsnivå som kompletterar det nuvarande nätverket av skyddsområden och på vilka det bedömts finnas grunder för att områdena kan förverkligas som naturskyddsområden. Områdena grundar sig på uppgifter som man fått från naturinventeringar som gjorts i samband med kommunernas planläggning och på resultatet av Nylands förbunds naturutredningar. Alla områden som anges som nya skyddsområden har utifrån enhetliga kriterier för utvärderingen av naturmiljöer bedömts vara värdefulla på landskapsnivå. Efter att områdena bedömts vara värdefulla på landskapsnivå har man bedömt huruvida en skyddsområdesreservering är det mest ändamålsenliga sättet att trygga områdets naturvärden, eller om landskapsplanens övriga beteckningar är tillräckliga för att trygga naturvärdena, såsom bestämmelserna som gäller grundvattenområden eller områdesreserveringen MLY eller speciallagstiftning såsom skogslagen eller vattenlagen. Uppgifterna som samlats in om varje område i samband med naturutredningarna sänds till kommunerna, som kan använda uppgifterna i sin egen planering av markanvändningen och på områdena anvisa beteckningar som skyddar naturen men som inte väger lika tungt som en skyddsområdesreservering. Som skyddsområden anges områden på mer än 5 hektar och de omfattas av bygginskränkning enligt 33 i markanvändnings- och bygglagen. Med hjälp av naturskyddsområden tryggas arternas och naturtypernas mångfald samtidigt som de säkerställer att nationallandskap, kulturarv och rekreationsoch friluftsområden bevaras. Två naturskyddsområden, som är i försvarsmaktens bruk, anges med planbeteckningen SL/ep. Områdena är belägna i Hindsby i Sibbo och Syndalen i Hangö och de är i första hand naturskyddsområden, på vilka behoven som uppstår av försvarsmaktens användning av områdena ska tas i beaktande. Områdena skiljer sig från vanliga naturskyddsområden främst i och med att tillträdet till områdena är begränsat. Områdena som anges med beteckningen är desamma som i etapplandskapsplan 4 för Nyland. Uppgifterna för samtliga skyddsområden anges i kartbilaga V2. Beteckningar och bestämmelser Till styrningen av skyddsområdena hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelse: I den mer detaljerade planeringen och områdesanvändningen ska områdenas värdefulla särdrag tas i beaktande och naturens, landskapets och kulturmiljöns värden tryggas. I den mer detaljerade planeringen ska de senaste uppgifterna om värdefulla områden, objekt och förbindelser samt deras noggrannare områdesgränser kontrolleras med beaktande av att det på samma område under planbeteckningarna finns småskaliga beteckningar som hänför sig till miljöns värden. 96

96 Beteckning Beskrivning Bestämmelse Skyddsområde Naturskyddsområde i försvarsmaktens bruk Med beteckningen anges områden på mer än 5 hektar som skyddats eller som är avsedda att skyddas med stöd av naturvårdslagen. Sådana är nationalparker, naturreservat och andra naturskyddsområden. Med beteckningen anvisas också områden som hör till programmet Natura 2000 till den del som det i samband med besluten har framförts att områdena skall förverkligas med stöd av naturvårdslagen. På ett område som innehas av en myndighet kan myndigheten även på andra grunder än naturvårdslagen fatta beslut för att trygga skyddet av området. De exakta gränserna för ett område som förverkligats och fredningsbestämmelserna som berör området framgår av myndighetsbeslutet i fråga. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med områdesreserveringsbeteckningen anges områden som hör till ett naturskyddsområde och som permanent används av försvarsmakten och till vilka allmänhetens tillträde är begränsat. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. På ett område som anvisats som skyddsområde får inte planeras åtgärder som äventyrar eller försämrar de natur- och miljövärden som utgör grunden för att området är ett skyddsområde eller på basis av vilka målet är att området ska inrättas som ett skyddsområde. Området är primärt ett naturskyddsområde på vilket man bör beakta de behov som försvarsmakten har på området. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet I landskapsplanen anges som naturskyddsområden sådana områden som med stöd av naturvårdslagen skyddas eller är avsedda att skyddas som naturskyddsområden. Beteckningen är en områdesreserveringsbeteckning som omfattas av bygginskränkning i enlighet med 33 i markanvändnings- och bygglagen. Förverkligandet av naturskyddsprogram hör till Miljöministeriets uppgifter. Ägaren har rätt att kräva att området som ingår i skyddsprogrammet löses in och staten är ersättningsskyldig men har vid behov också inlösningsrätt. För att inrätta ett skyddsområde som inte ingår i ett skyddsprogram förutsätts alltid markägarens ansökan eller samtycke. Den regionala miljömyndigheten får inte fatta beslut om att inrätta ett område om inte markägaren och myndigheten har kommit överens om fridlysningsbestämmelserna och om ersättningar som gäller området. Inrättandet av ett naturskyddsområde ska införas i fastighetsregistret. Natura 2000-programmets områden omfattas av bestämmelserna i naturvårdslagen. I landskapsplanen anges Naturaområdena som naturskyddsområden i enlighet med statsrådets områdesgränser i de fall då det beslutats om att Naturaområdet ska förverkligas med stöd av naturvårdslagen. Den som genomför ett projekt eller utarbetar en plan är förpliktad att bedöma vilka konsekvenser dessa har för 97

97 Natura 2000-området. Den här skyldigheten gäller oberoende av vad som anges i landskapsplanen. Med planer avses bland annat planer och vägplaner i enlighet med markanvändnings- och bygglagen. På grund av landskapsplanens framställningssätt och skala anges områdesgränserna för planens skyddsområden på en översiktlig nivå. Gränserna till ett skyddsområde som angetts i landskapsplanen och redan förverkligats ska alltid tolkas bland annat i förhållande till kommunernas planer, i enlighet med områdesgränserna som anges i respektive skyddsbeslut. I vilken mån olika åtgärder tillåts på området bestäms utifrån fridlysningsbestämmelserna som slagits fast i samband med beslutet om inrättandet av området. Gränserna till skyddsområden som ännu inte förverkligats preciseras i samband med beredningen av och beslutet om att området ska skyddas. Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Planlösningen för naturskyddsområden i de gällande landskapsplanerna upphävs och tas med i Nylandsplanen utifrån de senaste, uppdaterade uppgifterna. Principerna för framställningssättet och planlösningen är desamma som i de gällande planerna. I kartbilaga V2 anges de naturskyddsområden som överförs från de gällande planerna, som föreslås att stryks och som anges som nya områden Natura 2000-områden Planlösningens beskrivning och motivering I landskapsplanen anges Natura 2000-områden på land- och havsområden med en rasterbeteckning och åar med en linjebeteckning. Beteckningarna har ingen egen planeringsbestämmelse, utan istället ges en allmän planeringsbestämmelse för att beakta Natura 2000-områdena. Landskapsplanens Natura 2000-områden beaktas ändå i den mer detaljerade planeringen i första hand utgående från naturvårdslagen. Syftet med områdena som ingår i nätverket Natura 2000 är att trygga livsmiljön för de naturtyper och arter som fastställts i naturdirektivet. Naturvårdslagen förutsätter att naturvärdena vilkas skydd utgör grunden för att ett område ingår i nätverket Natura 2000 inte avsevärt får försämras. I planlösningen har Natura 2000-områdena beaktats på det sätt som lagen förutsätter och en bedömning av planlösningens konsekvenser för områdena har genomförts. I planen anvisas inga Naturaområden som är mindre än 5 hektar, men mindre områden har ändå beaktats i Naturabedömningen. För konsekvenserna som planen bedöms ha för Natura 2000-områdena redogörs i kapitel 7.4. Beteckning och bestämmelse Till styrningen av Natura 2000-områdena hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelse: I den mer detaljerade planeringen ska man ta i beaktande områden som hör eller har föreslagits till nätverket Natura 2000, trygga områdenas integritet, bedöma vilka konsekvenser planen har för området och se till att de naturvärden hos området vilkas skydd ligger till grund för att området har tagits med i eller är avsett att tas med i nätverket Natura 2000 inte avsevärt försämras. Planens konsekvenser och krav för godkännande utvärderas på det sätt som föreskrivs i naturvårdslagen. Vid konsekvensbedömningen ska eventuella samkonsekvenser med andra planer och projekt tas i beaktande. I 98

98 planeringen ska användas de områdesgränser som ingår i Statsrådets beslut om Naturaområden samt de senaste Natura-datablanketterna. Beteckning Beskrivning Bestämmelse Natura område Med egenskapsbeteckningen anges områden som hör till programmet Natura 2000 enligt statsrådets beslut. Mark- och vattenområden anges med rasterbeteckning och åar med linjebeteckning. Bland landskapsplanens allmänna planeringsbestämmelser finns en planeringsbestämmelse som berör Natura 2000-områden. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Då projekt eller andra planer utarbetas och fastställs ska man beträffande områdena som hör till nätverket Natura 2000 följa vad som föreskrivs i kapitel 10 i naturvårdslagen. Det här gäller alla planläggningsnivåer och andra planer i enlighet med markanvändnings- och bygglagen, till exempel vägplaner eller planer i anslutning till skogsbruket. Projekten kan i sin tur exempelvis vara väg- och banprojekt, byggnadsprojekt som gäller hamnar eller kraftledningar samt gruvprojekt, dikningar och andra arrangemang som gäller vattendrag. Ett Natura 2000-område omfattas av ett förbud mot att försämra områdets naturvärden. Det innebär att naturvärden vilkas skydd ligger till grund för att området tagits med i nätverket inte avsevärt får försämras. Om ett projekt eller en plan antingen ensam eller granskad tillsammans med andra projekt eller planer sannolikt avsevärt försämrar de naturvärden vilkas skydd ligger till grund för att ett område har tagits med eller är avsett att tas med i nätverket Natura 2000, ska den som genomför projektet eller utarbetar planen på vederbörligt sätt bedöma vilka dessa konsekvenser är. Detsamma gäller projekt eller planer som genomförs utanför området men som sannolikt orsakar skadliga verkningar som sträcker sig ända till Naturaområdet. Den myndighet som beviljar tillstånd eller godkänner en plan ska övervaka att en konsekvensbedömning görs. Myndigheten ska begära ett utlåtande om bedömningen av närings-, trafik- och miljöcentralen samt av den som förvaltar naturskyddsområdet. Myndigheten får inte bevilja tillstånd att genomföra ett projekt eller godkänna eller fastställa en plan vilkas bedömnings- och remissförfarande påvisar att projektet eller planen avsevärt försämrar de naturvärden vilkas skydd ligger till grund för att området har tagits med eller är avsett att tas med i nätverket Natura Tillstånd får ändå beviljas och en plan godkännas eller fastställas om statsrådet vid sitt allmänna sammanträde beslutar att projektet eller planen måste genomföras av skäl som är tvingande på grund av ett ytterst viktigt allmänt intresse och det inte finns någon alternativ lösning. Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. 99

99 Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Planlösningen som gäller Natura 2000-områden i de gällande landskapsplanerna upphävs helt och hållet. Inga ändringar i Natura 2000-nätverkets områdesgränser eller beteckningssätt föreslås i förhållande till de gällande landskapsplanerna. I de gällande landskapsplanerna har Naturaområdenas beteckning en planeringsbestämmelse. För Natura 2000-områdena i Nylandsplanen ges en planeringsbestämmelse som gäller hela planeringsområdet Geologiska formationer Planlösningens beskrivning och motivering Som geologiska formationer anges åsområden som är värdefulla på åtminstone landskapsnivå eller andra geologiska formationer som är förknippade med betydande landskapliga och naturvetenskapliga värden. Med beteckningen anges nationellt värdefulla åsområden som ingår i åsskyddsprogrammet, värdefulla åsområden som ingår i de fastställda landskapsplanerna, bergslandskapsområden som är värdefulla både på riks- och landskapsnivå, moränbildningar som är värdefulla på landskapsnivå samt vind- och strandavlagringar. Som egenskapsbeteckning används en rasterbeteckning då formationen har en areal på mer än 50 hektar och en punktformad beteckning då området är mellan 5 och 50 hektar stort. I landskapsplanen anges inte områden som är mindre än 5 hektar. Användningen av områden som anges med en egenskapsbeteckning ska planeras så att en vacker landskapsbild inte fördärvas, betydande skönhetsvärden hos naturen eller speciella naturförekomster förstörs eller naturförhållandena genomgår betydande eller omfattande skadliga förändringar på det sätt som avses i marktäktslagen. Vid den mera detaljerade planeringen skall den i landskapsplanen åsyftade markanvändningen och de geologiska värdena bedömas och samordnas. Beteckning och bestämmelse Till styrningen av geologiska formationer hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelse: I den mer detaljerade planeringen och områdesanvändningen ska områdenas värdefulla särdrag tas i beaktande och naturens, landskapets och kulturmiljöns värden tryggas. I den mer detaljerade planeringen ska de senaste uppgifterna om värdefulla områden, objekt och förbindelser samt deras noggrannare områdesgränser kontrolleras med beaktande av att det på samma område under planbeteckningarna finns småskaliga beteckningar som hänför sig till miljöns värden. Beteckning Beskrivning Bestämmelse Geologisk formation Med egenskapsbeteckningen anges områden som är förknippade med betydande landskapliga och naturvetenskapliga värden Med beteckningen anges nationellt värdefulla åsområden som ingår i åsskyddsprogrammet, värdefulla åsområden i de fastställda landskapsplanerna, bergslandskapsområden som är värdefulla både på riks- och Områdesanvändningen skall planeras så att en vacker landskapsbild inte fördärvas, betydande skönhetsvärden hos naturen eller speciella naturförekomster förstörs eller naturförhållandena genomgår betydande eller omfattande skadliga förändringar på det sätt som avses i marktäktslagen. Vid den mer detaljerade planeringen skall den i landskapsplanen åsyftade, ändamålsenliga markanvändningen 100

100 landskapsnivå, moränbildningar som är värdefulla på landskapsnivå samt vind- och strandavlagringar. och de geologiska värdena bedömas och samordnas. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Beteckningen är en egenskapsbeteckning och den omfattas inte av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Beteckningen medför i enlighet med marktäktslagen inga begränsningar för tagande av marksubstanser för sedvanligt bruk till husbehov. Tillämpningsområdet för landskapsarbetstillstånd sträcker sig inte landskapsplanen. Skötseln och bruket av skogarna på området sker i enlighet med skogslagens tillämpningsområde och bestämmelser. Landskapsplanen används som stöd i tillståndsprövning i enlighet med marktäktslagen. Enligt marktäktsförordningen ska tillståndsmyndigheten, det vill säga kommunen, begära om ett utlåtande av landskapsförbundet om det område som tillståndsansökan gäller har avsevärd betydelse med hänsyn till planläggningen på landskapsnivå. Genom att ett område anges i landskapsplanen får kommunen besked om att det på området sannolikt förekommer sådana värden som enligt marktäktslagen ska skyddas. Tillstånd för tagande av marksubstanser ska beviljas om det finns en adekvat täktplan och marktäkten eller dess arrangemang inte strider mot begränsningarna som föreskrivs i lagstiftningen. Marktäktstillstånd och miljötillstånd i enlighet med miljöskyddslagen kan sökas med en gemensam tillståndsansökan. Landskapsplanen används också som stöd i tillståndsprövning i enlighet med miljöskyddslagen. Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Planlösningen som berör geologiska formationer i de gällande landskapsplanerna upphävs helt och hållet och tas med i Nylandsplanen utifrån de senaste uppgifterna. Framställningssättet för mindre områden på 5 50 hektar har ändrats så att de anges med en punktformad beteckning istället för en rasterbeteckning. Principerna för planlösningen är desamma som i de gällande planerna Vidsträckta, sammanhängande skogsbruksområden Planlösningens beskrivning och motivering Vidsträckta och sammanhängande skogsbruksområden, det vill säga landskapsplanens MLY-områden, används huvudsakligen för skogsbruk och är av betydelse för landskapets ekologiska nätverk. Förutom för det huvudsakliga ändamålet används områdena även för andra ändamål, såsom jordbruk, byggande av glesbygdskaraktär och semesterboende. Skötseln och användningen av skogarna i området grundar sig på skogslagens bestämmelser. Områdena har angetts och avgränsats på den översiktliga nivå som förutsätts i landskapsplanen och samordnats med övrig markanvändning. I planläggningen på landskapsnivå ska skogsmarkerna tas i beaktande som en resurs både för ekonomin och miljön. Det förutsätts såväl i de riksomfattande målen för områdesanvändningen som i de innehållsmässiga kraven för landskapsplanen som ges i markanvändnings- och bygglagen. 101

101 Landskapsplanen strävar efter att skogsbrukets och de övriga landsbygdsnäringarnas verksamhetsoch utvecklingsförutsättningar tryggas i samband med områdesplaneringen. Det är viktigt att se till att området förblir sammanhängande genom att undvika att området splittras av annan markanvändning så att det uppstår framkomlighetshinder med omfattande, permanenta eller långvariga verkningar i förhållande till områdets storlek. I Nylandsplanens anges områdesreserveringsbeteckningarna MLY så att de är överensstämmande med områdena i de gällande landskapsplanerna. I samband med etapplandskapsplan 1 för Nyland gjordes en bakgrundsutredning om vidsträckta, sammanhängande skogsområden som en del av det ekologiska nätverket. Den planlösningen innefattade inte kommunerna på östra Nylands område. I etapplandskapsplan 4 för Nyland anvisades med likadana kriterier en planlösning som omfattar hela Nylands område. Beteckning och bestämmelse Beteckning Beskrivning Bestämmelse Skogsbruksdominerat område, som är vidsträckt, sammanhängande och betydande för det ekologiska nätverket Med beteckningen anges vidsträckta och sammanhängande skogsområden som huvudsakligen används för skogsbruk och som är av betydelse för landskapets ekologiska nätverk. Utöver det huvudsakliga ändamålet används områdena även för andra ändamål såsom jordbruk och byggande av glesbygdskaraktär. Skötseln och användningen av skogarna grundar sig på bestämmelserna i skogslagen. Vid planeringen av området skall skogsbrukets och andra landsbygdsnäringars verksamhets- och utvecklingsförutsättningar tryggas. Man skall trygga att området förblir sammanhängande genom att undvika att området splittras av annan markanvändning så att det uppstår framkomlighetshinder med omfattande, permanenta eller långvariga verkningar i förhållande till områdets storlek. På området kan i samband med den mer detaljerade planeringen anvisas lokala leder samt anläggningar och konstruktioner för den samhällstekniska försörjningen som på grundval av en konsekvensbedömning är nödvändiga för att förenhetliga samhällsstrukturen. Vid planeringen av nödvändiga leder skall en så obehindrad och säker fortsättning som möjligt på de ekologiska förbindelserna tryggas. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Planlösningen som berör MLY-områdena i de gällande landskapsplanerna upphävs helt och hållet och tas som sådana med på nytt i Nylandsplanen. 102

102 5.4.8 Helsingforsregionens grönbälte Helsingforsregionens grönbälte är en del av temat miljöns resurser och dragningskraft. I landskapsplanen utgörs grönbältet av skydds- och rekreationsområden, målområden för rekreationsbruk, grönförbindelsebehov och kulturmiljöer. I planlösningen anvisas inte Helsingforsregionens grönbälte som en enda beteckning, utan den förverkligas i landskapsplanen genom förutnämnda beteckningar. Grönbältet inbegriper också skogs- och åkerområden samt vattenområden, som inte anges med egna beteckningar i landskapsplanen. På dessa områden grundar sig rekreationsbruket på allemansrätten. Med Helsingforsregionens grönbälte vill man framhäva mångfalden hos de områden och objekt som grönbältet inbegriper och främja deras tillgänglighet och göra dem mer kända så väl vad gäller rekreation som turism. Befolkningen ökar snabbt i Helsingforsregionen vilket medför särskilda behov av grönbältet. Avsikten med grönbältet är att förutom att trygga tillgängligheten till vidsträckta naturområden även minska på nötningen av enskilda rekreationsområden. Befolkningstillväxten innebär också att byggnationen ökar. För att kunna bevara och utveckla grönbältet är det viktigt att byggandet i så stor mån som möjligt sker i anslutning till den befintliga strukturen, från vilken det finns goda förbindelser till grönbältets olika områden. Ökad naturturism och en mångsidigare efterfrågan på rekreationsformer ökar också behovet av att bevara grönområdena. Grönbältet erbjuder möjligheter för många olika slags aktiviteter och behov: å ena sidan möjliggör det förutsättningar för olika evenemang och motionsformer, å andra sidan erbjuder det stillheten och lugnet som finns i naturen. Områden som hör till grönbältet finns både innanför Helsingforsregionens område för tätortsfunktioner och utanför det på fastlandet och i skärgården. Grönområden som ingår i zonen för tätortsfunktioner är särskilt viktiga med tanke på närrekreation och dagliga motionsbehov. Med grönbältet utanför området för tätortsfunktioner svarar man på den växande efterfrågan på rekreation och strävar efter att bevara jord- och skogsbrukets verksamhetsförutsättningar. De här målen ska tas i beaktande i styrningen av glesbebyggelsen inom grönbältets område. Helsingforsregionens kust och skärgård erbjuder unika möjligheter för rekreation och turism. Huvudstadsregionens strandrutt löper nästan oavbruten från västra Esbo till östra Helsingfors. Den tid på året då skärgårdsfärjorna avgår till flera av de närliggande öarna erbjuds trafikförbindelser och på en del av öarna också olika tjänster. Längs kusten och i skärgården finns också många holmar på vilka båtförare och andra som rör sig på havet kan gå i land på. Grönbältets ängar och åkrar är en väsentlig del av regionens kulturlandskap och de har också en viktig betydelse för turismen och rekreationen. Åkrarna har också en allt större betydelse för närproduktionen av mat och tryggandet av självförsörjningen samt som en livsmiljö för många olika arter. Åkrarna som används inom jordbruket kan också utnyttjas som turismmiljöer och vintertid även för rekreationsbruk. I den förtydligande kartbilagan V4 anges Helsingforsregionens grönbälte som helhet. I kartbilagan lyfts också fram utdrag ur Nylandsplanens bestämmelser som hänför sig till grönbältet. Förverkligandet av grönbältet De huvudsakliga aktörerna som förverkligar Helsingforsregionens grönbälte är kommunerna, i vilkas general- och detaljplaner områdesgränserna och bestämmelserna som anges för landskapsplanens grönområden preciseras. Även övriga aktörer i regionen, såsom företagare, markägare och föreningar, inverkar på hur grönbältets förhållanden utvecklas. Att sprida information om grönbältet och förbättra tillgängligheten till grönbältets objekt utgör också en del av förverkligandet av grönbältet. 103

103 Om grönbältet genomfördes år 2015 en utredning, i vilken grönbältets definition, status och potential preciseras (Nylands förbunds publikationer E-151). Utredningens centrala resultat var att det bästa sättet att öka människornas medvetenhet om grönbältet och vilka möjligheter det ger är att främja grönbältet som ett starkt varumärke. Vid årsskiftet utfördes en profilering av grönbältets områden. Avsikten med arbetet var att ta fram en nuvarande profil, som eventuellt genomgår en förändring, för områden som är olika till sin landskapsstruktur och identifiera deras viktigaste objekt för rekreation och naturturism. Utredningen av profilerna och målområdena genomfördes som ett konsultarbete. Efter utredningens färdigställande ordnades en workshop för markanvändningsplanerare och sakkunniga inom turismen. I början av 2018 inleddes projektet Urban Outdoors, som har som mål att göra Helsingforsregionens naturobjekt bättre synliga för såväl invånarna som turisterna. Projektet grundar sig på att man i arbetet med att bygga upp regionens image inte ännu i tillräcklig grad har klarat av att utnyttja regionens mångsidiga natur, i synnerhet de två nationalparkerna och den vidsträckta skärgården. Projektet strävar efter att öka Helsingforsregionen internationella konkurrenskraft och turismens dragningskraft, utveckla möjligheterna till rekreation, motion och välbefinnande samt förbättra möjligheterna att bevara naturens mångfald. En central åtgärd för projektet är att ta fram en gemensam avsikt och vision för samarbetet mellan kommunerna. Inom projektet bereds också ett gemensamt koncept för kommunikationen, med hjälp av vilket olika aktörer kan informera om området och dess naturobjekt. En gemensam vision, utvecklingen av samarbetet och en tydligare arbetsfördelning gör det möjligt för pågående och kommande projekt att effektivt fortsätta utvecklingen av frågorna i samma riktning också efter att Urban Outdoors avslutas i slutet av Kulturmiljöer Planlösningens beskrivning och motivering Nylandsplanens lösning som berör kulturmiljöer utgår från lösningen för kulturmiljöerna i etapplandskapsplan 4 för Nyland. I Nylandsplanen anges de byggda kulturmiljöerna av riksintresse, de nationellt värdefulla landskapsområdena och kulturmiljöerna av intresse på landskapsnivå med en gemensam egenskapsbeteckning. Det gemensamma beteckningssättet används för att motsvara landskapsplanens strategiska natur och översiktliga framställningssätt. Med egna beteckningar i landskapsplanen anges också Unescos världsarvsobjekt Sveaborg och Struves mätpunkt i Lappträsk samt de riksomfattande landskapsvårdsområdet Skärlandet i Raseborg. I kartbilagorna anges områden och objekt som är värdefulla på riks- och landskapsnivå jämte områdesgränser och objektsförteckningar samt de senaste uppgifterna om fornlämningar och nationalstadsparker. Kulturmiljöerna av riksintresse (RKY 2009) grundar sig på Museiverkets inventering. Den byggda kulturmiljön, det vill säga byggnadsarvet består av byggnader och bebyggda områden samt olika konstruktioner såsom vägar, broar eller fyrar. Inventeringen har i och med statsrådets beslut anvisats som den inventering för byggd miljö som avses i de riksomfattande målen för områdesanvändningen som grundar sig på markanvändnings- och bygglagen. 104

104 De nationellt värdefulla landskapsområdena grundar sig fortfarande på statsrådets principbeslut från De nationellt värdefulla landskapsområdena omfattar huvudsakligen odlingslandskap med omgivningar och landskapssevärdheter. En uppdaterande inventering av de nationellt värdefulla landskapsområdena genomfördes på Miljöministeriets initiativ i hela Finland mellan 2012 och För Nylands del blev inventeringen klar i slutet av Statsrådet fattar beslut om de landskapsområden som föreslagits i samband med inventeringen. Statsrådets nya beslut hinner inte fås innan Nylandsplanens förslag läggs fram till påseende. Landskapsförbunden svarar för att genomföra utredningar om och värdera kulturmiljöerna på landskapsnivå. Kulturmiljöerna av intresse på landskapsnivå utgår från utredningen om kulturmiljöerna i Nyland Missä maat on mainiommat (2012). Utredningen har uppdaterats Kulturmiljöerna av intresse på landskapsnivå inbegriper både byggnadsarv och landskap på områden större än fem hektar. Kulturmiljöerna omfattar också enstaka småskaliga objekt, såsom järnvägsstationer av betydelse på landskapsnivå. Till kulturmiljöerna av intresse på landskapsnivå hör också nationellt värdefulla områden och objekt. De områden i Nyland som godkänts till Unescos lista över världsarv, Sveaborg i Helsingfors och mätpunkten i Struves meridianbåge i Lappträsk, grundar sig på Unescos konvention från 1972 om att skydda världens kultur- och naturarv. Det riksomfattande landskapsvårdsområdet Skärlandet i Raseborg har inrättats i enlighet med 32 i naturvårdslagen. Det är ett av fyra nationellt värdefulla landskapsvårdsområden som inrättats i Finland och på vilka man värnar om natur- och kulturlandskapet genom en växelverkande landskapsvård. I de förtydligande kartbilagorna V6 och V7 anges separat kulturmiljöerna på riks- och landskapsnivå samt Unescos världsarvsobjekt jämte objektsbeteckningar. De senaste uppgifterna om fornlämningar i enlighet med Museiverkets register över fornlämningar och inventeringarnas beräknade omfattning anges endast i kartbilaga V5 (a-c). Nationalstadsparkerna (Hangö och Borgå) som inrättats i enlighet med i markanvändnings- och bygglagen och de nya områden och områdesgränser som föreslagits i den uppdaterande inventeringen (2014) av nationellt värdefulla landskapsområden anges endast i kartbilagan V6 som ger bakgrund (a-c). Beteckningar och bestämmelser Till styrningen av kulturmiljöerna hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelse: I den mer detaljerade planeringen och områdesanvändningen ska områdenas värdefulla särdrag tas i beaktande och naturens, landskapets och kulturmiljöns värden tryggas. I den mer detaljerade planeringen ska de senaste uppgifterna om värdefulla områden, objekt och förbindelser samt deras noggrannare områdesgränser kontrolleras med beaktande av att det på samma område under planbeteckningarna finns småskaliga beteckningar som hänför sig till miljöns värden. Beteckning Beskrivning Bestämmelse Riksomfattande landskapsvårdsområde Med egenskapsbeteckningen anges i enlighet med 32 i naturvårdslagen Skärlandets landskapsvårdsområde av riksintresse som inrättats genom beslut av Miljöministeriet. Områdets särskilda natur- och kulturlandskapsmässiga värden 105

105 Kulturmiljö av riksintresse och/eller av intresse på landskapsnivå Område eller objekt som hör till Unescos lista över världsarv skyddas och området vårdas i enlighet med områdets skötsel- och nyttjandeplan. Med egenskapsbeteckningen anges nationellt värdefulla landskapsområden och landskapssevärdheter på landsbygden (statsrådets beslut 1995) och områden, vägar och objekt som hör till den byggda kulturmiljön av riksintresse (RKY 2009) samt kulturmiljöer av intresse på landskapsnivå (Missä maat on mainioimmat 2016). Med egenskapsbeteckningen anges områden och objekt i Nyland som godkänts till Unescos lista över världsarvsobjekt: Sveaborg och Struves meridianbåges mätpunkt i Lappträsk. I den mer detaljerade planeringen samt vid byggandet och användningen ska värdena hos kulturmiljöerna av riksintresse och naturarvet tryggas. Värdena hos kulturmiljöerna av riksintresse och naturarvet ska tas i beaktande i utvecklingen av områdena. I den mer detaljerade planeringen av området ska den i landskapsplanen åsyftade, ändamålsenliga markanvändningen samt områdets landskaps- och kulturmiljövärden bedömas och samordnas. Området eller objektet och dess närmaste omgivning bör planeras så att världsarvsobjektets särskilda värden bevaras. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Kulturmiljöernas områdesgränser översiktliga och de grundar sig på genomförda utredningar och inventeringar. För att trygga kulturmiljöerna i samband med planeringen av markanvändningen förutsätts alltid tillräckliga utredningar i planeringen och planläggningen av områdena. Bevarandet av landskapet och byggnadsarvet försäkras i huvudsak med hjälp av kommunernas planläggning och kommunernas tillståndsbeslut. Kommunen kan efter eget övervägande i enlighet med 43 2 mom. i markanvändnings- och bygglagen besluta om bygg- och åtgärdsbegränsning i generalplanen i sådana fall då kommunen anser att byggoch åtgärdsbegränsningen främjar förverkligandet av en i landskapsplan angiven kulturmiljö och dess planeringsbestämmelse. Landskapsplanen ger i sig ändå inte upphov till att i generalplanen tillämpa åtgärdsbegränsningar eller bestämmelserna som berör område med planeringsbehov. Planens styrande verkan är störst på glesbygdsområden som inte omfattas av general- eller detaljplaner. Då markanvändningen på ett område endast styrs av landskapsplanen är samarbetet med musei- och miljömyndigheterna särskilt viktigt. Samordningen av olika mål är å andra sidan också viktigt i sådana tätorter och centrumområden i städerna där det finns en stor mängd värdefullt byggnadsarv och behov av kompletteringsbyggande. Statsrådets nyaste beslut hinner inte fås innan planförslaget läggs fram till påseende, och därför anges områdesgränserna för de nationellt värdefulla landskapsområdena i enlighet med statsrådets beslut från I kartbilagan anges ändå de områdesgränser som föreslås enligt den uppdaterande inventeringen från De nya nationellt värdefulla landskapsområdena som föreslås enligt den uppdaterande inventeringen anges precis som i etapplandskapsplan 4 för Nyland som kulturmiljöer av intresse på landskapsnivå. 106

106 Då statsrådets nya beslut om nationellt värdefulla landskapsområden har trätt i kraft ska man i planläggningen på andra nivåer ha områdesgränsen enligt den uppdaterande inventeringen som utgångspunkt för planeringen, även om den avviker från landskapsplanen. Det senaste beslutet om inventeringarna kan kontrolleras på Miljöministeriets webbsida. En del av områdena med byggd miljö av riksintresse (RKY 2009) täcks helt och hållet eller delvis av områden för centrumfunktioner. Områdena ska tas i beaktande i planeringen i enlighet med planeringsbestämmelserna för både områden för centrumfunktioner och kulturmiljöer. För att kulturmiljöerna ska bevaras livskraftiga förutsätts att också dagens behov och utveckling beaktas i användningen av områdena. I den mer detaljerade planeringen ska man i samarbete med museimyndigheterna omsorgsfullt samordna kulturmiljöer och nya byggnader och utnyttja lokalkännedomen om områdena. Kulturmiljöerna utvärderas och utvecklas alltid varje område skilt för sig. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Planlösningen som gäller kulturmiljöerna i de gällande landskapsplanerna upphävs helt och hållet och tas med i Nylandsplanen med likadana principer men med ett delvis förändrat beteckningssätt. Nationellt värdefulla landskapsområden, byggda miljöer av riksintresse och kulturmiljöer av intresse på landskapsnivå anges med en gemensam egenskapsrasterbeteckning till vilken hör endast en planeringsbestämmelse. Sveaborg och Struves mätpunkt som godkänts till Unescos lista över världsarv anges med en och samma beteckning och planeringsbestämmelse. Nationalstadsparkerna Hangö och Borgå anges endast i den förtydligande kartbilagan. 107

107 5.5 Energi Utgångspunkter för planlösningen Mål och planeringsprinciper Centrala mål Planeringsprinciper Man främjar övergången till ett energisystem som är hållbart för klimatet Temats innehåll Nyland strävar efter att svara på de nationella klimatmålen och målet är att Nyland ska vara ett kolneutralt landskap För att nå det här målet förutsätts man sparar energi, förbättrar energieffektiviteten, avstår från fossila bränslen och övergår till förnybara energiformer. Man har valt att i Nylandsplanen behandla de förnybara energiformer som behöver samordnas med den övriga markanvändningen och som bäst förverkligar landskapets klimatmål. Dessa är solenergi, skogsbaserad bioenergi och vindkraft. I Nylandsplanen tryggas utvecklingen av stora, centraliserade anläggningar och nätverk som hänför sig till energiproduktion och övrig samhällsteknisk försörjning. I och med att energiteknologin har utvecklats och det har uppställts olika mål för att stävja klimatutsläppen är också energisystemen i ett brytningsskede. Vid sidan av stora, centraliserade energilösningar uppstår nya, innovativa system och energilösningar. Sådana kan vara till exempel utspridda lösningar som förverkligas som en del av den övriga samhällsstrukturen och är således inte frågor som ska avgöras på landskapsnivå. I Nyland produceras merparten av elektriciteten med kärnkraft och med en samproduktion av elektricitet och värme i industrin och i samband med produktion av fjärrvärme. Dessutom produceras elektricitet med separat värmekraft, vattenkraft och vindkraft. I huvudstadsregionen produceras värmen i allmänhet som fjärrvärme. I övriga Nyland är det vanligt med el- och oljeuppvärmning. De vanligaste bränslena som används för att producera fjärrvärme är naturgas, stenkol, torv och i allt större mån trä och andra förnybara energikällor såsom biogas. Enligt energiindustrin statistikföring är ungefär 85 procent av fastigheterna i huvudstadsregionen anslutna till fjärrvärmenätet. Även i övriga nyländska tätorter har fjärrvärmenätet utvidgats märkbart under 108

108 de senaste åren. En förutsättning för fjärrvärmen är en tillräckligt tät samhällsstruktur så att byggnadskostnaderna för fjärrvärmenätet inte blir oskäliga. Inom industriverksamheten uppkommer ofta mer värme än vad som svarar på det egna behovet. Genom att använda denna så kallade överskottsvärme till att värma upp fastigheter minskar man på behovet av andra energikällor. På Sköldviks område i Nyland utreds vilka möjligheter det finns att använda överskottsvärmen från industrin för huvudstadsregionens och Borgås fjärrvärmeförsörjning. Under de kommande årtiondena läggs allt större vikt vid energisäkerhetens betydelse och utnyttjandet av förnybara, inhemska energikällor. På det här inverkar att de icke-förnybara energitillgångarna sina, energins pris höjs och tillgången försämras samt att distributionskostnaderna växer. Inom energiproduktion sker just nu en betydande strukturell förändring som innebär att tyngdpunkten för energiproduktionen i allt högre grad förflyttas till förnybara energikällor. Faktorer som driver på förändringen är framför allt målet om att stävja klimatförändringen, de sinande icke-förnybara energikällorna och energiförbrukningens ökning. Förändringen möjliggörs genom att smarta och spridda energisystem integreras med de nuvarande energisystemen. Läs mer: Nylandsplanen 2050: Utvecklingsbilder Solenergi Utgångspunkter I Nyland finns det goda förhållanden för att producera solenergi och möjligheter för att bland annat öka användningen av solenergi och producera solel och -värme. Även om solstrålningen varierar kraftigt i Finland beroende på årstiderna, råder det i Nyland ändå gynnsamma förhållanden för att utnyttja solenergin. I solenergiutredningen som genomfördes som en bakgrundsutredning till Nylandsplanen undersöktes bland annat på vilket sätt man i landskapsplanen ska skapa beredskap för planeringen av solkraftverk och andra stora solenergisystem. I utredningen granskade om det i Nyland i anslutning till solenergin finns ett sådant kommunövergränsande planeringsbehov eller kommunövergränsande miljökonsekvenser som skulle innebär att det är motiverat att ange områdesreserveringar för eventuella framtida projekt i en långsiktig plan med rättsverkningar. Som ett resultat av utredningen konstaterades att det är möjligt att utan en separat områdesreservering smidigt förverkliga solenergiproduktion på olika planområden, vanligtvis i samband med fastigheter med hög energiförbrukning. I utredningen konstaterade också att tillståndsförfarandena som gäller solenergiprojekt ofta är enklare och snabbare än till exempel vad gäller vindkrafts- eller biokraftverksprojekt. Planlösningens beskrivning och motivering För solenergi anges ingen egen planbeteckning. För att främja solenergi anges en planeringsbestämmelse som berör hela området. Även om det i Nyland för inte har definierats något bindande behov av att styra solenergin med områdesreserveringar i landskapsplanen, har det ändå ansetts nödvändigt att i landskapsplanen främja produktionen av solenergi. I Nylandsplanen strävas efter att främja de nyländska aktörernas förutsättningar för förnybar energiproduktion. 109

109 Det är svårt att förutse solenergiprojekt och till vilka områden de förläggs eftersom det i princip är möjligt att producera energi på alla områden där det är lönsamt med solenergi. En stor del av framtida projekt kan vara projekt med så kallade överlappande användningsändamål. Det här är sannolikt i synnerhet i Nyland, då marken är dyr och det finns ont om utrymme. På det här sättet finns det gott om potentiella platser för solelanläggningar i Nyland. Produktion av solenergi i industriell skala lämpar sig särskilt på industri- och produktionsområden, vilket det lönar sig att skapa beredskap för i den mer detaljerade planeringen. Även så kallade brownfield-områden är bra förläggningsplatser vad gäller miljökonsekvenserna, som också i övrigt anses vara obetydliga för solenergins del. De negativa konsekvenserna är i huvudsak lokala. Beteckningar och bestämmelser Till styrningen av produktionen av solenergin hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelser: Övergången till ett energisystem som är hållbart för klimatet ska främjas. I den mera detaljerade planeringen ska produktionen av utsläppssnåla och förnybara energiformer samt cirkulär ekonomi och bioekonomi främjas. I planeringen av vidsträckta produktionsområden för solenergi ska områdena i första hand placeras i närheten av den befintliga samhällsstrukturen och elnätets anslutningspunkter med beaktande av miljöns värden och specialvillkor. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Solenergi har inte behandlats i de gällande landskapsplanerna Skogsbaserad bioenergi Utgångspunkter Med skogsbaserad bioenergi avses stubbar, stammar, kvistar och toppar som inte används i skogsindustrin utan utnyttjas för energiproduktion. På Nylands område förekommer det skillnader i mängden skogsbaserad bioenergi som finns att tillgå. Mest skogsbaserad bioenergi finns det i östra Nyland och på västra Nylands kustområde. I övriga västra Nyland är potential för skogsbaserad bioenergi mindre. Det här beror delvis på att odlingsmarkens andel är förhållandevis större på området. I mellersta Nylands finns det måttligt med skogsbaserad bioenergi att tillgå. På basis av Finlands Skogscentrals information om skogstillgångar är det totala trädbeståndet på Nylands område 84 mn m 3 och den totala biomassan 60 mn t. Redan under en längre granskningsperiod har skogstillgångarna i Nyland inte utnyttjats till fullo ur skogsbrukets synvinkel, och det finns en avsevärd mängd skogsbaserad bioenergi att tillgå som inte har utnyttjats. 110

110 Den skogsbaserade bioenergin har en enorm betydelse i Nylands landskap, även om dess andelar av helhetsavkastningen och sysselsättningen är förhållandevis små. Det beror på att en stor del av Finlands övriga ekonomi har koncentrerats till Nyland. Nylands produktion av skogsbaserad bioekonomi är bland de största i landet och för närvarande utgör den ungefär 12 procent av hela landets produktion av skogsbaserad bioenergi. Genom att öka skogsvårdsarbetet och avverkningarnas intensitet kan man öka den totala produktionen av skogsbaserad bioenergi. För att utveckla och utvidga terminalverksamhet finns det i mellersta och västra Nyland samt i landskapets östligaste delar behov av planbeteckningar som stöder behandling, lagring och transport av biomassor. I Skogscentratens utredning om bioterminaler ( Bioterminaalit ratkaisu metsäbiotalouden logistiikkahaasteisiin Uudellamaalla ) har man identifierat att det på Nylands område finns utmaningar vad gäller den skogsbaserade bioenergins logistik och strävat efter att finna lösningar som är företagsekonomiskt lönsamma och ekonomiskt hållbara. På landskapets område planeras och har redan byggts värme- och kraftverkslösningar som använder biomassa som bränsle. Mängderna bränsle som de här anläggningarna behöver är så stora att man under de kommande åren är tvungen att finna nya verksamhetsmodeller och processer för att kunna garantera bränslets leveranssäkerhet och kvalitetsnivå på ett kostnadseffektivt sätt som orsakar möjligast lite olägenheter för miljön. De logistikområden för skogsbaserad bioenergi som anges i Skogscentralens utredning är små på landskapsplanenivå och därför anvisas de inte på plankartan. På kartan nedan anges de platser som är lämpliga för bioterminaler. Slutresultatet utredningens kartläggning var att det finns elva potentiella områden för bioterminaler. Tio av dem är avfallsbehandlings- eller avfallshanteringsområden som förvaltas av olika aktörer. Ett av områdena är ett område reserverat för slutdeponering av överskottsjord i Sjöskog. Tre av objekten på kartan utnyttjas i dag som bioterminaler. Området i Lappträsk som utnyttjas för skogsbaserad bioenergiverksamhet har potential att utvecklas till en terminal för skogsbaserad bioenergi. Bild 25. Terminaler för skogsbaserad bioenergi. 111

111 Skogarna binder kol ur atmosfären och i Finland har skogarna central roll i stävjandet av klimatförändringen. I planeringen av markanvändningen främjas möjligheterna för produktion av trä och skogsbaserad bioenergi som en del av en mångsidig användning av skogarna. På landskapsnivå och på lång sikt finns det ett behov av att trygga skogarnas förmåga att fungera som kolsvalg. I Nyland är det också viktigt att styra förändringarna i markanvändningen så att skogarnas totala areal förblir så stor som möjligt. Planlösningens beskrivning och motivering För skogsbaserad bioenergi anges ingen egen planbeteckning. Med planlösningen styrs förändringarna i markanvändningen så att skogarnas totala areal förblir så stor som möjligt. Det här tryggar möjligheterna för produktion av trä och skogsbaserad bioenergi som en del av en mångsidig användning av skogarna. MLY-områdena som anges i planen stöder också för sin del möjligheterna att producera trä och skogsbaserad bioenergi i Nyland. Beteckningar och bestämmelser Till styrningen av produktionen av skogsbaserad bioenergi hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelse: Övergången till ett energisystem som är hållbart för klimatet ska främjas. I den mera detaljerade planeringen ska produktionen av utsläppssnåla och förnybara energiformer samt cirkulär ekonomi och bioekonomi främjas. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Skogsbaserad bioenergi har inte behandlats i de gällande landskapsplanerna Vindkraft Utgångspunkter Utnyttjandet av vindkraften är en av de snabbast växande förnybara energiformerna i världen. Vindkraften förutsätter vidsträckta områdesreserveringar och bör samordnas med övrig markanvändning. Enligt de riksomfattande målen för områdesanvändningen ska vindkraftverk i första hand förläggas till enheter med flera kraftverk. Det här är särskilt viktigt för att kunna hantera vindkraftens konsekvenser för landskapet. En spridd struktur är inte heller ändamålsenlig med tanke på övriga miljökonsekvenser och ekonomiska konsekvenser. I samband med beredningen av etapplandskapsplan 4 för Nyland genomfördes vindkraftsutredningar som också utgör grunden för vindkraftens lösning i Nylandsplanen. Utredningarna sågs över inför arbetet med Nylandsplanen vad gäller havsområdet utanför Ingå och Raseborg. 112

112 Planlösningens beskrivning och motivering Planlösningen för vindkraft i Nylandsplanen svarar på de riksomfattande målen för områdesanvändningen genom att man anger stora, koncentrerade vindkraftsområden. Vindkraftens lösning i Nylandsplanen har utarbetats med samma planeringsprinciper som för lösningen för vindkraft i etapplandskapsplan 4. I Nylandsplanen anges på basis av de genomförda utredningarna vindkraftsområden på landskapsnivå som lämpar sig för vindkraft. Planen tar tidsmässigt sikte på år 2050 och därför är det också möjligt att anvisa områden som inte förverkligas under de närmaste åren men för vilka situationen kan förändras före år Områden som lämpar sig för vindkraftsproduktion anges i landskapsplanen med en egenskapsbeteckning. Vindkraftsområden anvisas delvis på Nylandsplanens MLY-områden och till små delar på planens skyddsområden. På vindkraftsområdena finns också grönförbindelsebehov. Områdena som lämpar sig för produktion av vindkraft och planbeteckningarna som förekommer med dem på samma områden ska samordnas i den mer detaljerade planeringen. I Nylandsplanen anges fem områden som är lämpliga för produktion av vindkraft: Övre Rikeby (Lovisa), Röjsjö (Lovisa), ett område på gränsen mellan Lovisa och Lappträsk, ett havsområde utanför Borgå samt ett havsområde utanför Ingå-Raseborg. Områdena anvisas i Nylandsplanen i enlighet med de senaste utredningarna och samma beteckning för område lämpligt för produktion av vindkraft används som i etapplandskapsplan 4 för Nyland. Beteckningens planeringsbestämmelse har uppdaterats. Den undre gränsen för ett vindkraftsområde på landskapsnivå är tio vindkraftverk och grundar sig på storleksklassen som anges i miljöministeriets guide för vindkraftsutbyggnad samt konsekvensbedömningen i enlighet med MKB-lagen. Det finns ingen över gräns för antalet vindkraftverk på ett vindkraftsområde i landskapsplanen. Vid utarbetandet av landskapsplanens utredningar har man som basinformation använt en teoretisk övre gräns för antalet vindkraftverk. Gränsen har framställts genom att man placerat ut vindkraftverk på målområdet med jämnt avstånd från varandra. I det skedet har man inte beaktat förhållanden som krävs för att bygga kraftverket eller andra ramvillkor som miljön ställer på vindkraften. Den maximimängd som tagits fram i utredningarna kommer ändå inte direkt att förverkligas på något område utan det maximala antalet vindkraftverk fastställs i samband med den mer detaljerade planeringen utifrån noggrannare utredningar så att bland annat miljökonsekvenserna som vindkraftverken medför beaktas. Även planeringsbestämmelsen för områden som lämpar sig för produktion av vindkraft förutsätter att kraftverkens maximala antal tas i beaktande. Landskapsplanens undre gräns på tio vindkraftverk utgör inget hinder för att genomföra vindkraftsprojekt av mindre storleksklass. Mindre projekt kan förverkligas genom den kommunala planläggningen. Det förutsätter ändå att vindkraften inte strider mot den övriga områdesanvändningen som anges i landskapsplanen. Planeringsbestämmelsen som berör hela området styr planeringen av lokala vindkraftsområden. Ett vindkraftsområde som är mindre än ett område på landskapsnivå beräknas vara en helhet med 1 9 vindkraftverk. I planeringen av lokala vindkraftsområden ska man ta i beaktande vindkraftens konsekvenser för landskapet, kulturmiljön, naturen, livsmiljön och trafiken samt begränsningarna som försvarsmaktens verksamhet medför. Försvarsmakten ska höras i samband med planeringen. 113

113 Beteckning och bestämmelse Till styrningen av vindkraftsproduktionen hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelse: Det är också möjligt att planera vindkraftsområden som är mindre än vindkraftsområden på landskapsnivå utanför landskapsplanens vindkraftsområden. Det förutsätter att landskapsplanens centrala mål inte äventyras. Vid planeringen ska man ta i beaktande vindkraftsområdenas konsekvenser för miljön, i synnerhet konsekvenserna för landskapet, kulturmiljön, naturen och livsmiljön samt begränsningarna som trafiken medför. Vid planeringen av ett vindkraftsområde ska försvarsmakten höras. Beteckning Beskrivning Bestämmelse Område lämpligt för produktion av vindkraft Med egenskapsbeteckningen anges områden som lämpar sig för vindkraftsproduktion och är betydelsefulla på landskapsnivå. Med ett område som lämpar sig för vindkraftsproduktion på landskapsnivå avses ett område där det är möjligt att placera minst 10 vindkraftsenheter. Placeringen och omfattningen av områden som lämpar sig för produktion av vindkraft samt förutsättningarna att förverkliga områdena utreds och definieras i den mer detaljerade planeringen. Vid den mer detaljerade planeringen ska man ta i beaktande vindkraftsområdenas konsekvenser för miljön, i synnerhet konsekvenserna för landskapet, kulturmiljön, naturtyperna, arterna och livsmiljön, begränsningarna som trafiken medför samt samkonsekvenserna tillsammans med andra vindkraftsprojekt. Vid den mer detaljerade planeringen av ett vindkraftsområde och vid avgörande om antalet vindkraftsenheter som ska förläggas till området ska områdets läge och betydelse som häcknings-, födo- och viloplats samt genomflyttningsområde för fåglar beaktas. I planeringen ska bevarandet av landskapsoch kulturmiljövärden på riksnivå tryggas. Vid planeringen av området ska försvarsmakten höras. I planeringen av området ska försvarsmaktens verksamhetsförutsättningar tryggas och uppmärksamhet särskilt fästas vid begränsningar som tryggandet av försvarsmaktens radaranläggningar och radioförbindelser medför. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Vindkraftsområdena anges i landskapsplanen med en egenskapsbeteckning. Vindkraftsområdena omfattas inte av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Egenskapsbeteckningen för vindkraft utgör i princip inte ett hinder för markanvändning i enlighet med områdesreserveringen utan det är möjligt att förverkliga markanvändningen vid sidan av vindkraften. I tolkningen av landskapsplanen ska alla beteckningar tas i beaktande och samordnas, även i den mer detaljerade planeringen. I den mer detaljerade planeringen utreds och preciseras den exakta placeringen för landskapsplanens vindkraftsområden samt deras omfattning och förutsättningarna för att förverkliga områdena. Utredningarna om vindkraftsområdena har gjorts med tanke på landskapsplanen och med den noggrannhet som landskapsplanen förutsätter i egenskap av en översiktlig plan för markanvändningen. Eftersom planen tidsmässigt tar sikte på 2050 kan till exempel de tekniska förutsättningarna för vindkraft eller de 114

114 ramvillkor som miljön ställer på vindkraftsområdena ändra i förhållande till det nuvarande läget. Vindkraftsområdena i landskapsplanen har en stor areal och ger spelrum för den mer detaljerade planering och för beaktandet av de ramvillkor som miljön ställer. I fortsättningen är det möjligt att i samband med den mer detaljerade planeringen till exempel göra betydande ändringar som gäller antalet kraftverk, kraftverkens placering och höjd, utan att vindkraftsområdet förlorar sin status som ett vindkraftsområde av betydelse på landskapsnivå. De i landskapsplanen anvisade områdena som lämpar sig för vindkraft förutsätter alltid en mer detaljerad plan för att de ska kunna förverkligas. Utredningarna som har utarbetats på landskapsnivå preciseras i samband med planläggningen på kommunal nivå. Planbestämmelsen för ett område som är lämpligt för produktion av vindkraft styr kommunernas planläggning så att man i den mer detaljerade planeringen noggrannare ska beakta vindkraftsområdenas konsekvenser för miljön, i synnerhet konsekvenserna för landskapet, kulturmiljön, naturtypen, arterna och livsmiljön samt de samkonsekvenser som uppkommer tillsammans med andra vindkraftsprojekt. Vid den mer detaljerade planeringen av ett vindkraftsområde och vid avgörande om antalet vindkraftsenheter som ska förläggas till området ska områdets läge och betydelse som häcknings-, födo- och viloplats samt genomflyttningsområde för fåglar beaktas. Därtill ska det ses till att byggande eller annan användning varken ensam eller granskad tillsammans med andra projekt och planer försämrar Naturaområdenas värden Särskild uppmärksamhet ska fästas vid fästas vid Naturaområdets värden som ligger till grund för Naturaområdets betydelse för fågelbeståndet. I planeringen ska bevarandet av landskaps- och kulturmiljövärden på riksnivå tryggas. Försvarsmakten ska höra i samband med planeringen av vindkraftsprojekt. Förverkligandet av områden som lämpar sig för vindkraft förutsätter bygglov i enlighet med markanvändnings- och bygglagen och kan förutsätta miljötillstånd i enlighet med miljöskyddslagen och/eller tillstånd i enlighet med vattenlagen. För förverkligandet av stora vindkraftsområden krävs också konsekvensbedömning i enlighet med MKB-lagen. Den undre gränsen för MKB-förfarandet är tio vindkraftverk eller en totalt effekt på 30 MW. Efter prövning kan också mindre projekt förutsätta MKBförfarande. Ändringar görs för närvarande i MKB-algen och för vindkraftens del har det föreslagits att gränsen för den totala effekten skulle stiga till 45 MW. Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Utifrån de senaste utredningarna anvisas det vindkraftsområde utanför Ingå och Raseborg som angetts i landskapsplanen för Nyland (2006) med en ny placering längre bort från strandlinjen. I Nylandsplanen anges fyra områden som lämpar sig för vindkraftsproduktion med samma områdesgränser som i etapplandskapsplan 4 för Nyland. Planeringsbestämmelsen har uppdaterats. 115

115 5.5.5 Kärnkraft Utgångspunkter I Lovisa finns två av Finlands fyra kärnkraftsenheter. År 2016 utgjorde deras produktion ungefär 13 procent av elproduktionen i Finland. Kärnkraftsenheternas nuvarande drifttillstånd upphör 2027 och Med tekniska förnyelser är det möjligt att förlänga anläggningarnas drifttid, men inga beslut har ännu tagits i frågan. Efter att elproduktionen upphör kan det ta rentav mer än 20 år att stänga ner kärnkraftverken. Till Lovisa ansöktes på våren 2010 om ett principbeslut för en tredje kärnreaktor på Hästholmen, men statsrådet beviljade inte tillstånd för projektet. Den tredje kärnreaktorn skulle ha upprättats söder om det nuvarande anläggningsområdet och skulle ha utvidgat skyddszonen, som anläggningsområdet i enlighet med anvisningarna för kärnanläggningens förläggningsplats ska ha, i riktning mot havet. Planlösningens beskrivning och motivering I Nylandsplanen anges Lovisas kärnkraftverksområde och kärnanläggningarnas skyddszon. Planlösningen tryggar de nuvarande kärnkraftsanläggningarnas verksamhets- och utvecklingsmöjligheter på området. Huruvida en eventuell tredje kärnreaktor anvisas på området får avgöras i kommande landskapsplaner. Hästholmens skyddszon anvisades för första gången i regionplanen för Östra Nyland II år Zonen har bestämts utifrån ett fem kilometer långt beräknat skyddsavstånd från kärnkraftsområdet. I uppgörandet av skyddszonen beaktades Strålsäkerhetscentralens (då Strålsäkerhetsinstitutet) synpunkter om att det inom detta område inte får uppstå tätbebyggd bosättning, inte upprättas skolor, sjukhus eller överlag sådana inrättningar som besöks av eller i vilka det vistas en stor mängd människor eller från vilka det är svårt att snabbt förflytta människorna eller för vilka verksamhetens upphörande skulle ha betydande negativa konsekvenser för samhället. Till skyddszonen ska heller inte förläggas till exempel livsmedels- eller sprängämnesfabriker, flygplatser eller överlag sådana anläggningar för vilka kärnkraftverket kan ha negativa konsekvenser eller vilka kan äventyra verksamhetens säkerhet för kärnkraftverken. I landskapsplanen anvisas en skyddszon på ungefär fem (5) kilometer utifrån anläggningsområdet för de nuvarande kärnanläggningarna på Hästholmen. Beteckningar och bestämmelser Till styrningen av produktionen av kärnkraft hänför sig följande planeringsbestämmelser: Övergången till ett energisystem som är hållbart för klimatet ska främjas. I den mera detaljerade planeringen ska produktionen av utsläppssnåla och förnybara energiformer samt cirkulär ekonomi och bioekonomi främjas. I den mer detaljerade planeringen ska verksamhetsförutsättningarna och utvecklingsbehoven för den samhällstekniska försörjningens nät och anläggningar tas i beaktande. Beteckning Beskrivning Bestämmelse Område för energiförsörjning, på vilket kärnkraftverk får placeras Med objektsbeteckningen anges områden för kärnkraftverk och tillhörande stödfunktioner. Området är reserverat för anläggningar, byggnader eller konstruktioner som betjänar energiproduktionen och byggnader och konstruktioner för att utforska Vid planeringen och förverkligandet av området bör man förhindra betydande miljöstörningar genom tekniska lösningar och med tillräckliga skyddszoner. I planeringen av området ska beredas möjlighet för Strålsäkerhetscentralen att lämna ett utlåtande. 116

116 Skyddszon för kärnkraftverk och utveckla energiproduktionen. På området får också placeras stödfunktioner för kärnkraftverk, såsom tillfälligt boende och anläggningar och konstruktioner för vattenhantering. Kärnkraftverkets och tillhörande stödfunktioners exakta placering och omfattning avgörs i samband med den mer detaljerade planeringen. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med egenskapsbeteckningen anges en ungefärlig områdesgräns för en skyddszon på ungefär 5 kilometers avstånd från kärnkraftverken. På området som skyddszonen omfattar får inte planeras ny, tätbebyggd bosättning, sjukhus eller anläggningar som besöks av eller där det visas en betydande mängd människor, eller sådan produktionsverksamhet på vilka en olycka i kärnkraftverket skulle kunna inverka. Då placering av semesterbosättning eller fritidsverksamhet planeras på området ska man försäkra sig om att förutsättningarna för ändamålsenlig räddningsverksamhet inte äventyras. I samband med planeringen av området ska beredas möjlighet för Strålsäkerhetscentralen och räddningsmyndigheten att lämna ett utlåtande. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övrig områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Planlösningen för kärnanläggningarna och deras skyddszoner i de gällande landskapsplanerna upphävs helt och hållet och tas som sådana på nytt med i Nylandsplanen. Planbeteckningarna har uppdaterats och preciserats. 117

117 5.6 Teknisk försörjning Planlösningens utgångspunkter Mål och planeringsprinciper Centrala mål Planeringsprinciper Områden och nätverk för samhällsteknisk försörjning av betydelse på landskaps- och riksnivå samt deras utvecklingsbehov tryggas. Temats innehåll De teman som behandlas i Nylandsplanen är energiöverföringsnät, vattenförsörjning och avfallshantering. Inom ramen för dessa teman har man fokuserat på att möjliggöra nya projekt samt trygga funktions- och utvecklingsmöjligheterna för nationellt eller regionalt viktiga nätverk. Kommunikationsnätverk, som behandlas i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (3 punkt 39) behandlas inte i landskapsplanen. Byggandet av nätverk kräver inte styrning på landskapsnivå i fråga om störningar, och att styra täckningen hos olika aktörers delvis överlappande nätverk genom en plan är omöjligt. Enskilda serviceleverantörers nätverk och deras täckning är vanligen affärshemligheter. Lagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur, som trädde i kraft år 2016, förpliktigar förutom kommunikations- och elnätsleverantörer även vatten- och trafiknätsleverantörer att godkänna sambyggnad och samutnyttjande av nätverk. Välfungerande kommunikationsnätverk är också en av grunderna för det moderna samhället och en förutsättning för digitaliseringen. I framtiden kommer nätverkens funktion, tillgänglighet och täckning att bli ännu viktigare. Statsrådet behandlar flera projekt som förutsätter högklassiga kommunikationsnätverk för att målen ska uppnås. Det utkast till en strategi för digital infrastruktur som utarbetats av kommunikationsministeriet är på remiss sommaren I strategin ingår Finlands bredbandsmål för år 2025 och metoder för att uppnå dem. Till åtgärderna hör bland annat elektronisk utveckling av tillståndsförfarandena, stödjande av sambyggande, användning av statens mark vid byggandet av basstationer samt utveckling och stödjande av kommunernas förfaranden. Lagstiftningen kring kommunikationsnätverk kommer sannolikt att utökas i framtiden. 118

118 5.6.2 Energiöverföringsnätverket Utgångspunkter Elnätet i Nyland är heltäckande och fungerande och inga nya betydande överföringsförbindelser planeras, utan i planerna ingår främst komplettering och förnyelse av det existerande nätverket. Esbo och västra Nyland får ström från 400/110 kv:s transformatorstationer i Ingå, Esbo och Kopula. Därtill finns 110 kv:s ringanslutningar från området till transformatorstationerna i Salo och Nurmijärvi. Stationen i Esbo har även en 350 megawatts likströmsanslutning till Estlink 1 till Estland. Vanda och Helsingfors får ström från 400/110 kv:s transformatorstationer i Rosendal och Västersundom. Därtill finns 110 kv:s ringanslutningar till transformatorstationer i närområdet. Helsingfors och Vandas högspänningsdistributionsnät är anslutna till transformatorstationerna i Rosendal och Västersundom. Norra Nyland får ström huvudsakligen från 400/110 kv:s transformatorstationer i Nurmijärvi och Hikiä. Den centrala knutpunkten för stamnätet i östra Nyland är en 400/110 kv:s transformatorstation i Anttila, som har en likströmsanslutning till EstLink 2 till Estland. Mellan transformatorstationerna i Nyland finns starka 110 kv:s ringanslutningar till stamnätet. Stamledningen för naturgas från sydöstra Finland till Tammerfors löper genom de norra delarna av Mäntsälä och Hyvinge. Från Hirvihaara i Mäntsälä löper två sidoledningar från denna stomledning via mellersta Nyland och Sibbo till huvudstadsregionen samt en till Lojo. Gasledningen Balticconnector mellan Paldinski i Estland och Ingå, som ska koppla ihop gasnätverken i Estland och Finland, är under konstruktion och ska enligt planen tas i bruk år Balticconnector ansluts till Finlands stamnätverk för naturgasrör i Sjundeå. Vid tidpunkten för beredningen av planen planeras inga andra utvidgningar av naturgasnätverket. De nationella målen för områdesanvändning förutsätter att man i planläggningen tryggar linjedragningarna och genomförandemöjligheterna för kraftledningar som är av betydelse för den nationella energiförsörjningen samt gasledningar som behövs för fjärrtransporter av gas, samt att man i linjedragningarna för kraftledningar primärt använder befintliga ledningskorridorer. Denna princip innebär att befintliga ledningskorridorer kan utvidgas och att de ska beaktas även i annan områdesanvändning. Exempelvis om en 110 kv:s kraftledning ersätts med en 400 kv:s kraftledning, ska även ledningskorridoren breddas. Planlösningens beskrivning och motivering Energiöverföringsnätverket i Nylandsplanen innefattar det elnät som krävs för överföringen av den elektricitet som förbrukas av samhällena och industrin samt linjedragningar för stomledningarna för naturgas. Plankartan skiljer inte mellan 110 kv:s och 400 kv:s kraftlinjer. Förutom ellinjerna ovan jord visas på plankartan en 400 kv:s jordkabel mellan Västersundom och Viksbacka. Elstationerna visas i en kartbilaga utan rättsverkningar. I kartbilagan utan rättsverkningar anvisas även kända utvecklingsprojekt i befintliga ledningskorridorer. Såväl befintliga som nya nätverk och anläggningar berörs även av en allmän planeringsbestämmelse enligt vilken verksamhetsförutsättningarna och utvecklingsbehoven för nätverk och utrustning som anknyter till samhällsteknisk försörjning ska beaktas i den mer detaljerade planeringen. I takt med att användningen av förnybara energikällor ökar och blir allt allmännare blir energiproduktionsformerna allt mer diversifierade. Diversifieringen förutsätter allt mer flexibilitet och kapacitet hos elnätet och dess tekniska konstruktioner. De grundläggande lösningarna för elöverföringstekniken har förblivit oförändrade i årtionden och ingen teknik som skulle förändra dessa lösningar finns inom syn- 119

119 håll. I framtiden antas det uppstå ett stort behov av system genom vilka man kan lagra utsläppsfritt producerad elenergi. Det kommer sannolikt att vara fråga om olika ackumulator- och pumpkraftverkslösningar. Sådan teknik i större skala befinner sig dock ännu på utvecklingsstadiet och kan inte ännu beaktas i landskapsplanen. På Sköldviks industriområde produceras en stor del av det flygpetroleum som används på Helsingfors- Vanda flygplats. Transporten av flygpetroleum från Sköldvik till Helsingfors-Vanda medför ett betydande antal transporter av farliga ämnen längs regionens vägar, och som en lösning för att minska transporterna av flygpetroleum har man övervägt att bygga ett rör för flygpetroleum från Sköldviks industriområde till Helsingfors-Vanda flygplats. Vem som skulle genomföra detta projekt är inte känt, och man har inte gjort de utredningar som krävs för att projektet ska kunna anvisas i landskapsplanen. I kartbilaga E1 presenteras Nylands nätverk av kraftledningar och naturgasledningar. Beteckningar och bestämmelser Till styrningen av energiöverföringsnätverk hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelse: Verksamhetsförutsättningarna och utvecklingsbehoven för nätverk och utrustning som anknyter till samhällsteknisk försörjning ska beaktas i den mer detaljerade planeringen. Beteckning Beskrivning Bestämmelse Kraftledning Planerad kraftledning Kraftledningens placering och det tekniska utförandet preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen och det egentliga tillståndsförfarandet. Naturgashuvudledning Med linjebeteckningen anges befintliga kraftledningar på 110 kw och 400 kw och betydande havskablar samt förbindelser som utvecklas längs befintliga ledningsgator. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med en streckad linje anges kraftledningar på 110 kw eller 400 kw som planerats till en ny kraftledningsgata eller betydande kablar. Med linjebeteckningen anges naturgasledningar med högt tryck. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. I planeringen av områdesanvändningen ska bestämmelserna om skyddsavstånd till kraftledningar tas i beaktande. Möjligheterna att förverkliga sträckningen ska tryggas i den mer detaljerade planeringen. I områdesplaneringen skall bestämmelserna om skyddsavstånd till naturgasledningar beaktas. 120

120 Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer De gällande landskapsplanernas planlösning för energiöverföringsnätverket upphävs och förs in i Nylandsplanen i form av en till väsentliga delar likadan men mer allmän och uppdaterad version. Beteckningarna för elnätet har förenhetligats. Samma beteckning används för alla kraftledningar och kablar i Nylandsplanen, till skillnad från tidigare planer där man skiljde mellan 110 kv:s och 400 kv:s kraftledningar samt havskablarna Estlink 1 och 2. De anläggningar och strukturer som betjänar energiförsörjningen och som i tidigare planer har angetts med områdes- eller objektsbeteckningen Energiförsörjningsområde tas inte med i Nylandsplanen Vattenförsörjning Utgångspunkter För den samhälleliga vattenförsörjningen i Nyland används huvudsakligen grundvatten, med undantag av huvudstadsregionen. Huvudstadsregionen får sitt råvatten från Päijänne, därifrån leds vattnet genom en bergstunnel till regionen. Vatten från Päijänne används även för framställning av konstgjort grundvatten i mellersta Nyland. Anläggningarna för konstgjort grundvatten i Jäniksenlinna och Rusutjärvi utnyttjar Päijännetunneln. I Teilinummi i Nurmijärvi planeras en ny anläggning för konstgjort grundvatten som ska använda vatten från Päijännetunneln. Som reservvattenkälla för huvudstadsregionen används Vanda ås vattensystem, till vilket man kan leda tilläggsvatten från Svartåns vattensystem (Lojo sjö och Hiidenvesi) genom Hiidenvesitunneln. Andra vattendrag som används som vattentäkter är Noux Långträsk i Esbo, Meiko och Humaljärvi i Kyrkslätt, Marsjön i Ingå samt som råvatten för konstgjort grundvatten Molnbyträsket i Borgå och Gennarbyviken i Raseborg. Landskapets östra delar är ett område med rapakivigranit, där grundvattnets fluoridhalt är för hög för att vattnet ska lämpa sig som dricksvatten. Man måste därför leda in vatten från områden utanför rapakiviområdet. Skyddsplaner har gjorts upp för 75 procent av Nylands grundvattenområden. I planerna har samlats data om grundvattenförhållandena, aktiviteter som medför risker och om nödvändiga skyddsåtgärder. Ungefär en femtedel av grundvattenområdena har definierats som riskområden. De är grundvattenområden där man har noterat sådana halter av skadliga ämnen som överskrider gränsvärdena eller där det förekommer mycken aktivitet med eventuella negativa effekter på grundvattnets kvalitet. I alla nyländska grundvattenområden är den mängdmässiga situationen bra, vilket innebär att det årliga uttaget av vatten inte överskrider den mängd som bildas. Skyddet av grundvattnet i Nyland som helhet är på en ganska hög nivå. Beaktandet av grundvattenområden i planeringen av markanvändningen bör dock effektiviseras. I huvudstadsregionen är samarbetet mellan kommunerna omfattande när det gäller både anskaffningen och distributionen av vatten. Från Helsingfors stads reningsverk vid Långforsen och i Gammelstaden levereras exempelvis vatten till Vanda och Esbo och vidare till Kyrkslätt. I mellersta Nyland har de kommunala vattendistributionsnätverken kopplats samman och Samkommunen Tusbyregionens vattenverk 121

121 ansvarar för anskaffningen av vattnet, medan distributionen sköts av kommunerna själva. I övriga delar av Nyland är samarbetet mellan kommunerna inte lika omfattande. Kommunernas tätortsområden omfattas av den kommunala vattendistributionen i hela Nyland. Omkring personer bor utanför vattenledningsnätet och ungefär invånare saknar avlopp. I normala fall är vattenkällornas tillräcklighet på en ganska god nivå i Nyland. En störning i en enskild vattentäkt eller stamvattenledning kan dock medföra betydande försämringar av servicenivån på vissa mindre områden. Särskilt i områden som är beroende av en enda vattentäkt kan försämringen av servicenivån vara stor. Kommunerna samarbetar kring anskaffning av tilläggs- och krisvatten samt större vattenskyddsprojekt. Vattendistributionsnätverket i huvudstadsregionen är exempelvis anslutet till nätet i mellersta Nyland för att trygga vattenförsörjningen vid krissituationer. Hanteringen av avloppsvatten har huvudsakligen koncentrerats till stora enheter. I huvudstadsregionen har behandlingen av avloppsvatten koncentreras till reningsverken i Viksbacka i Helsingfors och Finno i Esbo, varifrån det renade avloppsvattnet leds ut i havet genom utloppstunnlar. Finno reningsverk i Esbo behandlar förutom Esbos avloppsvatten även avloppsvattnet från Grankulla, Kyrkslätt, Sjundeå och de västra delarna av Vanda. När reningsverket i Blombacken är klart kommer verksamhetsområdets avloppsvatten att renas i Blombacken, men reningsverket i Finno kommer fortfarande att användas för tillfällig förvaring av både renat och orenat vatten. Till reningsverket i Viksbacka leds förutom avloppsvattnet från Helsingfors även avloppsvattnet från östra Vanda samt genom det havsavloppssystem som anlagts av samkommunen för vattenskydd i mellersta Nyland, även avloppsvattnet från Kervo och Träskända samt största delen av Tusby. Huvudstadsregionens tillväxt österut kräver beredskap även för ett växande behov av hantering av avloppsvatten, och i planen anvisas därför ett nytt reningsverk i Östersundom. Nylands övriga reningsverk med utloppstunnlar är betydligt mindre än de i huvudstadsregionen. Reningsverket i Viksbacka och det nya reningsverket i Blombacken är huvudsakligen underjordiska reningsverk uthuggna i berget. Man kan inte borra bergvärmebrunnar i närheten av underjordiska reningsverk, men i övrigt medför de i praktiken inga användningsbegräsningar för fastigheter ovanför. Planlösningens beskrivning och motivering På plankartan presenteras nya projekt och reserveringar som anknyter till vattenförsörjningen, befintliga underjordiska vattentunnlar som väsentligt påverkar annan markanvändning samt grund- och ytvatten som är betydande för vattenförsörjningen. Genom planlösningen strävar man efter att trygga Nylands vattenförsörjningssystem och möjliggöra utveckling av det i framtiden. Nya projekt är reserveringen för ett reningsverk i Östersundom, stamvattenledningen från Viksbacka till Borgå och reserveringen för en överföringsvattenledning från Blombacken till Vichtis. Päijännetunneln och relaterade reservvattensystem presenteras på plankartan. Den nya stamvattenledningen från Helsingfors till Borgå som ansluts till Päijännetunneln presenteras också. I råvattentunnlarnas (Päijännetunnelns och Hiidenvesitunnelns) omedelbara närhet måste man vid planeringen av användningen av och åtgärder i området beakta tunnlarna så att varken de eller vattnets kvalitet skadas. Bland annat kan byggande under mark och brunnsborrning för bergvärme nära tunnlarna orsaka problem, i synnerhet när tunneln är tom för underhåll. För att skydda råvattentunnlarna ska man vid noggrannare planering fastställa en skyddszon. Såväl befintliga som nya nätverk och anläggningar berörs även av en allmän planeringsbestämmelse enligt vilken verksamhetsförutsättningarna och utvecklingsbehoven för nätverk och utrustning som anknyter till samhällsteknisk försörjning ska beaktas i den mer detaljerade planeringen. 122

122 När det gäller yt- och grundvatten har man i planbestämmelserna uppmärksammat skyddet av vattenkällorna. Det växande landskapet kommer i framtiden att behöva mer råvatten. Därmed ökar också vattenkällornas betydelse och behovet av att skydda dem. Vattenskyddet och förbättringen av den ekologiska situationen beaktas även genom allmänna bestämmelser. På plankartan anvisas grundvattenområden enligt de uppgifter man har för tillfället. Nya begränsningar och klassificeringar för grundvattenområden blir klara i slutet av Dessa uppdateras på plankartan i förslagsskedet. Planbeteckningar för grund- och ytvatten som är värdefulla för vattenförsörjningen anger områdets särskilda egenskaper. Vattenförsörjningssystemet presenteras i kartbilaga E2 och avloppssystemet i kartbilaga E3. Beteckningar och bestämmelser Till styrningen av vattenförsörjningen hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelser: Verksamhetsförutsättningarna och utvecklingsbehoven för nätverk och utrustning som anknyter till samhällsteknisk försörjning ska beaktas i den mer detaljerade planeringen. Den mer detaljerade planeringen ska främja vattenskyddet och sträva efter att förbättra vattnets ekologiska situation. Beteckning Beskrivning Bestämmelse Råvattentunnel Råvattentunnelns skyddszon ska anges i samband med den mer detaljerade planeringen. Vid planeringen av byggande på råvattentunnelns skyddszon ska konsekvenserna för byggandet utredas. Därtill ska uppmärksamhet fästas vid att förebygga att marken och grundvattnet inte förstörs genom att i hanteringen och lagringen av flytande bränslen och andra farliga eller skadliga ämnen följa de instruktioner som gäller grundvattenområden. Huvudvattenledning Avloppstunnel Med linjeteckningen anges Päijännetunneln och Hiidenvesitunneln. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med linjebeteckningen anges en huvudvattenledning från Helsingfors till Borgå som är viktig med tanke på den regionala vattenförsörjningen. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med linjebeteckningen anges avloppstunneln som hör till mellersta Nylands utloppssystem i havet samt huvudstadsregionens avrinningstunnlar. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. I tunnelns omedelbara närhet bör man vid planeringen av områdesanvändningen och åtgärderna se till att tunneln eller tunnelns vattenkvalitet inte äventyras på något sätt. Huvudvattenledningens placering och det tekniska utförandet preciseras i samband med det egentliga tillståndsförfarandet. I samband med den mer detaljerade planeringen ska möjligheterna att förverkliga sträckningen säkerställas. I tunnelns omedelbara närhet bör man vid planeringen av områdesanvändningen och åtgärderna ta i beaktande att tunneln inte äventyras. 123

123 Behov av förbindelse för överföringsavlopp För vattenförsörjning viktigt ytvattenområde För vattenförsörjning viktigt grundvattenområde Område för samhällsteknisk försörjning Med utvecklingsprincipbeteckningen anges sådana behov av förbindelser för regionala överföringsavlopp för vilka det inte är möjligt att ange en riktgivande eller alternativ sträckning. Med egenskapsbeteckningen anges ytvattenområden med värdefulla egenskaper som kan vara eller som är viktiga för samhällenas vattenförsörjning. Med egenskapsbeteckningen anges grundvatten som klassificerats som viktiga för vattenförsörjningen och som lämpliga för vattenförsörjning. Med objektsbeteckningen anvisas ett område för Östersundoms avloppsreningsverk. Områdets exakta placering och omfattning avgörs i samband med den mer detaljerade planeringen. I samband med den mer detaljerade planeringen ska möjligheterna att förverkliga sträckningen säkerställas. I den mer detaljerade planeringen ska vattenskyddsaspekterna tas i beaktande så att användningen av vattenområdet för vattenförsörjning inte äventyras. De åtgärder som berör området skall planeras så att de inte permanent minskar grundvattnet eller försämrar dess kvalitet. I planeringen av markanvändningen på grundvattenområden ska vattenvårdsplanen för Nylands landskap tas i beaktande. Målet är att minska på risker som hotar grundvattnets kvalitet eller att grundvattenförekomsten blir mindre givande. Den mer detaljerade planeringen ska grunda sig på undersökningar av markgrunden och grundvattnet och ska ta i beaktande skyddsområden i enlighet med vattenlagen. Den exakta områdesgränsen för ett grundvattenområde ska ses över i samband med den mer detaljerade planeringen. Vid planeringen och ibruktagandet av området ska betydande miljöstörningar förhindras med tekniska lösningar och tillräckliga skyddsområden. Planeringen får inte försämra det omgivande områdets naturvärden. Planeringen ska trygga användningen av det omgivande området för rekreation, det ekologiska nätverket och friluftsledernas kontinuitet samt deras förbindelser även utanför området. Reningsverket bör planeras så att det uppkommer så få konstruktioner som möjligt som fungerar som rörelsehinder. Dessutom ska det beaktas att trafikarrangemangen på reningsverksområdet kan kopplas till det omgivande trafiknätet. 124

124 Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Planlösningen för vattenförsörjningsnätverket i de existerande landskapsplanerna upphävs. Planbestämmelsen för råvattentunneln har preciserats. Till skillnad från de gällande planerna anvisas de beteckningar för yt- och grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjningen i samband med beteckningarna för samhällsteknikunderhåll. Bestämmelserna för grundvattenområden som är värdefulla för vattenförsörjningen har preciserats. De befintliga anläggningar som betjänar vattenförsörjningen anges inte i Nylandsplanen. Endast den reservering för ett reningsverk i Östersundom som ingick i landskapsplanen för Östersundomområdet tas med i Nylandsplanen, men dock i förenklad form som en enda objektsbeteckning. De befintliga överföringsvattenledningarna anvisas inte i Nylandsplanen Avfallshantering Utgångspunkter Avfallslagstiftningen har förnyats nästan helt under 2010-talet. En statsrådsförordning som trädde i kraft i början av 2016 begränsade kraftigt placeringen av avfall som innehåller organiskt material på soptippar. Därför återvinns största delen av det kommunala avfallet numera som material eller används som energi. Såväl antalet traditionella soptippar som behovet av dem har minskat betydligt till följd av ökad återvinning. I de nationella områdesanvändningsmålen lyfter man fram skapandet av förutsättningar för bio- och cirkulär ekonomi samt ett hållbart utnyttjande av naturresurser. Enligt avfallslagen ska avfall i första hand utnyttjas genom återanvändning och återvinning och först i andra hand som energi. En total och hållbar övergång till cirkulär ekonomi är ett av de bärande målen i den nationella avfallsplanen. I kommunerna i Nyland ansvarar fem olika aktörer för avfallshanteringen (Bild 26). Helsingforsregionens miljötjänster HRM ansvarar för avfallshanteringen i huvudstadsregionen och Kyrkslätt. Rosk n Roll Oy Ab ansvarar för avfallshanteringen i västra Nyland (Hangö, Raseborg, Ingå, Sjundeå, Lojo, Högfors, Vichtis). Roskn Rolls verksamhetsområde utvidgades till östra Nyland (Sibbo, Borgnäs, Askola, Borgå, Lovisa) när Rosk n Roll fusionerades med Östra Nylands Avfallsservice Ab i december Kiertokapula Oy:s verksamhetsområde omfattar Hyvinge, Mäntsälä, Tusby, Kervo, Träskända och Nurmijärvi. Nurmijärvi anslöt sig till Kiertokapula våren 2018 och den nya verksamhetsmodellen tas i bruk senast från början av Även Kymenlaakson jäte Oy (Lappträsk) och Päijät-Hämeen jätehuolto Oy (Pukkila och Mörskom) är verksamma i Nyland. 125

125 Bild 26. Avfallsbolagens verksamhetsområden i Nyland. Med några få sällsynta undantag placeras kommunalt avfall inte längre på soptippar i Nyland, utan återvinns eller utnyttjas som energi. Utnyttjandet av det kommunala avfallet som material har under de senaste åren utvecklats avsevärt. Funktionerna för avfallshantering har omvandlats till förädling av materialströmmar och traditionella soptippar finns knappt längre. Nordens största produktionsanläggning som endast hanterar bioavfall har inlett sin verksamhet i Nyland. I anläggningens process rötas och komposteras bioavfallet, och slutprodukterna blir biogas och kompost. Även andra behandlingsanläggningar för bioavfall planeras i Nyland. Långmossebergens avfallskraftverk inledde sin verksamhet 2014 och producerar nu hälften av Vandas fjärrvärme och 30 procent av det årliga behovet av elektricitet ur blandat kommunalt avfall från såväl huvudstadsregionen som östra och västra Nyland. Deponering av avfall på soptippar sker numera endast på fem områden i Nyland: Käringmossen, som förvaltas av HRM, Metsä-Tuomela avfallsstation i Nurmijärvi kommun, Rosk n Rolls avfallscentraler i Munka och Domargård samt i framtiden på den avfallscentral i Sköldvik som för närvarande byggs. Kommunalt avfall transporteras till Långmossebergens avfallskraftverk i Vanda (på HRM:s och Rosk n Rolls område) för förbränning. Från Kiertokapulas, Päijät-Hämeen jätehuoltos och Kymenlaakson jätes verksamhetsområden transporteras avfallet till avfallshanteringsområden utanför Nyland för behandling. I återvinningsparkerna och utomhusområdena för hantering av avfall sker avfallshanteringen dels utomhus, dels inomhus. Hanteringen av avfall kan orsaka buller- och dammolägenheter i miljön. De materialmängder som behandlas kan vara stora, och mängden trafik kan därför också vara stor. Områdena är väldigt olika och olika stora. Då återvinningen och utnyttjandet av material har ökat har sorteringen blivit noggrannare, en hanteringsplats kan begränsa sig till en enda avfallstyp. I och med återvinningen har avfallshanteringen förändrats från soptippsverksamhet som sköts av en enda aktör till affärsverksamhet inom återvinning som idkas av flera olika företag. Att vara beredd på företagens behov av områdesreserveringar är svårt, eftersom företagens verksamhetskultur är betydligt snabbare än den rätt tröga processen för landskapsplaner. Avfalls- och återvinningsstationer anvisas inte på landskapsplankartan. 126

126 Styrningen av den egentliga avfallshanteringsverksamheten sker utgående från avfallslagen och miljöskyddslagen. Till större projekt hör alltid ett förfarande för bedömning av miljökonsekvenserna, och de tillåtna utsläppsnivåerna från verksamhet som orsakar miljöstörningar definieras i miljötillståndet. Förändringarna i avfallshanteringssystemet förutsätter också utveckling av områdesanvändningen, i synnerhet för att utveckla möjligheterna till beteckningar och bestämmelser enligt markanvändnings- och bygglagen samt tydliggöra arbetsfördelningen mellan kommun- och landskapsplaneringen. Trots den effektivare återvinningen och de ökade möjligheterna att utnyttja avfall kommer områden för slutdeponering att behövas även i framtiden. Planlösningens beskrivning och motivering På landskapsplankartan anvisas endast de avfallshanteringsområden med soptippsverksamhet, det vill säga slutdeponering av avfall, som är verksamma eller under planering när planen görs upp. För dessa avfallshanteringsområden och omkringliggande områden möjliggör man genom planlösningen utveckling av verksamhet som främjar materialeffektivitet. I planen presenteras inga reserveringar för soptippar, eftersom det inte finns några kända sådana projekt. Käringmossen presenteras som ett område för avfallshantering och cirkulär ekonomi. Området ska utvecklas som ett resurseffektivt område för cirkulär ekonomi där de olika aktörerna drar nytta av varandras resurser, såsom energi och material. I Käringmossen finns redan flera företag som utnyttjar avfall och energi från avfallshantering. Avfallsdeponiverksamheten fortsätter i käringmossen, men i stället för blandavfall deponeras huvudsakligen slagg som blivit kvar efter förbränningen av avfall på Långmossebergens avfallskraftverk samt pann- och flygaska, och de avfallsmängder som deponeras är betydligt mindre än tidigare. Under samma beteckning som Käringmossen anvisas det nya område för cirkulär ekonomi som skapas i anslutningen till den tidigare soptippen i Sjöskog. Slutdeponering av avfall är dock inte tillåtet i Sjöskog. Käringmossens och Sjöskogs regionala centra för cirkulär ekonomi möjliggör utveckling av nya affärsverksamheter och lösningar som bygger på cirkulär ekonomi. Mottagningsområden för överloppsjord anges inte i planen. Transport av överloppsjord och slutdeponering av sådan på så kallade jordavstjälpningsplatser ska i mån av möjlighet undvikas bland annat genom mer detaljerad planering och beaktande av återvinning av jorden under områdesbyggnad. Genom planen vill man särskilt främja återvinningen av ren jord och förnybara material som ersätter naturmaterial. Beteckningar och bestämmelser Till styrningen av avfallshanteringen hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelser: Verksamhetsförutsättningarna och utvecklingsbehoven för nätverk och utrustning som anknyter till samhällsteknisk försörjning ska beaktas i den mer detaljerade planeringen. Områden för cirkulär ekonomi som är avsedda för sortering, behandling och tillfällig lagring av avfall ska inte planeras i närheten av bostadsområden eller andra områden som är känsliga för miljöskador. Nödvändiga säkerhetsavstånd, förebyggandet av miljöskador och trafikens effekter ska utredas i en mer detaljerad plan. Beteckning Beskrivning Bestämmelse Område för cirkulär ekonomi och avfallshantering Med områdesreserveringsbeteckningen anges ett vidsträckt område för cirkulär ekonomi och avfallshantering. Området reserveras för den cirkulära ekonomins och avfallshanteringens behov. På området kan i den mer detaljerade planeringen anvisas verksamhet som hänför sig till cirkulär ekonomi eller övrig verksamhet som lämpar sig för området. 127

127 Område för avfallshantering Med objektsbeteckningen anvisas ett område för avfallshantering på vilket slutdeponering av avfall tillåts. Områdets exakta placering och omfattning avgörs i samband med den mer detaljerade planeringen. På Käringmossens område tillåts slutdeponering av avfall. I den mer detaljerade planeringen anges de delar av området som är avsedda för slutdeponering av kommunalt avfall. Till beteckningen hänför sig inte bygginskränkning enligt 33 i MBL. Området reserveras för avfallshanteringens behov. På området eller i dess omedelbara närhet kan i den mer detaljerade planeringen anvisas företags- och industriverksamhet som ansluter sig till utnyttjande av avfallsmaterial eller som annars lämpar sig för området. De delar av området som avses för slutdeponering av kommunalt avfall bestäms i samband med den mer detaljerade planeringen. Tolkningsanvisningar för mer detaljerade planering och genomförande Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och annan mer specifik planering, myndighetsverksamhet, byggande och annan användning av områden beskrivs i kapital 6. I samma kapitel beskrivs tolkningen av landskapsplanens beteckningar och beaktandet av planeringsbestämmelserna i allmänna drag. Centrala ändringar förhållande till gällande planer Planlösningen för avfallshantering i de existerande landskapsplanerna upphävs. Avfallshanteringsområden där slutdeponering av avfall är tillåtet anges med en objektsbeteckning. Avfallshanteringsområdenas potential för cirkulär ekonomi har också beaktats med den nya beteckningen Område för cirkulär ekonomi och avfallshantering. 128

128 5.7 Miljöolägenheter Inom temat miljöstörningar behandlas anläggningar som medför risk för storolyckor och deras skyddszoner, flygbullret från Helsingfors-Vanda flygplats samt skjutbanor. Utgångspunkterna är i enlighet med målen för Nylandsplanen stödjande av verksamhetsförutsättningarna för näringslivet samt en sund och trygg livsmiljö. Inga planeringsprinciper har fastställts för temat Anläggningar som medför fara för storolyckor (seveso-anläggningar) Anläggningar som orsakar risk för storolyckor och de kemikaliebangårdar som betjänar dem ska enligt de nationella områdesanvändningsmålen ( ) placeras tillräckligt långt från bostadsområden, områden för allmänna funktioner och områden med känslig natur. Säkerhets- och kemikalieverket (TUKES) fastställer zoner för sådana anläggningar som hanterar eller lagrar kemikalier som avses i Seveso III-direktivet, inom vilka man i planläggningen måste fästa särskild uppmärksamhet vid risker och bekämpningar av storolyckor. I Nyland finns totalt över 60 anläggningar som omfattas av Seveso III-direktivet och för vilka TUKES har fastställt en konsultationszon. Zonernas bredd varierar från 200 meter till 2 kilometer. Aktuell information om Seveso III-direktivet och konsultationszonerna finns på TUKES webbplats Utgående från de uppgifter som fåtts in genom tillståndsansökningar och säkerhetsutredningar identifierar TUKES områden där det kan uppstå så kallade dominoeffekter mellan olika produktionsanläggningar. En dominoeffekt, det vill säga spridning av en olycka, är en händelsekedja där följderna av en olycka i en produktionsanläggning orsakar en ny olycka i en närliggande produktionsanläggning, vilket leder till en storolycka. En händelsekedja kan uppstå till följd av värme, explosionstryck eller utsläpp. I Nyland finns ett så kallat dominoobjekt som identifierats av TUKES (Sköldvik). Transporter av farliga ämnen påverkar märkbart livsmiljöns säkerhet. 13 bangårdar i Finland klassas som kemikaliebangårdar. Genom dessa transporteras betydande mängder farligt avfall. I Nyland finns en bangård som av Trafi definierats som bangård för transport av farliga ämnen. Den finns i Sköldvik. I en färsk utredning av hur storolyckor ska beaktas i planeringen av markanvändningen i Sköldvik (Kilpilahden suuronnettomuuksien huomioiminen maankäytön suunnittelussa, Gaia Consulting Oy 2018) har man i enlighet med de senaste myndighetsanvisningarna uppdaterat områdets uppgifter om risker för storolyckor som anknyter till hantering eller lagring av farliga ämnen (Seveso-objekt) eller transporter av farliga ämnen. Utgående från utredningens resultat kan man i planeringen och planläggningen av markanvändningen bedöma hur verksamheten kan utvecklas i näromgivningen. De begränsningar för markanvändningen som ställts upp utgående från utredningen om riskerna för storolyckor i Sköldviks T/kem-område omfattar förutom delar av Borgå även delar av Sibbo kommun. En orsak till att resultaten av utredningen tas med en landskapsplanen är förutom områdets kommunövergränsande karaktär också att områdets omfattning är ovanlig i ett nationellt perspektiv och att funktionerna, i synnerhet raffinaderiet, har en central roll i Finland. Tryggandet av verksamhetsförutsättningarna för Sköldviks T/kem-område kan anses ha nationell betydelse. I utredningen konstateras att det är motiverat att på Sköldviks område i landskapsplanen åtminstone ta med de zoner (kombinerad konsultationszon och yttre skyddszon) som överskrider kommungränser samt överväga att ta med även exaktare skyddszoner i landskapsplanen. Eftersom Nylandsplanen är allmännare och mer strategisk än tidigare landskapsplaner har man i planlösningen minskat på de de- 129

129 taljerade konsultations- och skyddszonbeteckningar som anknyter till T/kem-beteckningen på plankartan. Man har tillämpat en lösning där man på plankartan visar den yttersta skyddszonen för Sköldviks T/kem-område. Inom områdesgränserna omfattas områdesanvändningen av begränsningar och ramvillkor som verksamheten på Sköldviks T/kem-område medför. I planen anvisas inte konsultationszoner i enlighet med Seveso-direktivet, men en planeringsbestämmelse ges gällande dem. Planlösningens beskrivning och motivering I Nylandsplanen ingår en skyddszon som anknyter till Sköldviks T/kem-områdesreserveringsbeteckning. Skyddszonernas gränser och definitioner bygger på en färsk utredning (referens: GAIA 2018: Uppdatering av utredningen om beaktandet av storolyckor i Sköldvik i planeringen av markanvändningen). I Nylandsplanen ges en allmän bestämmelse om beaktandet av anläggningar och lager som medför risk för storolyckor i den mer detaljerade planeringen, som gäller för hela planområdet. Alla de anläggningar med risk för storolyckor som identifierats av TUKES och tillhörande skyddszoner anges i kartbilagan utan rättsverkningar. Aktuella uppgifter om Seveso-objekt och deras skyddszoner fås från TU- KES. Kartbilaga Y1, som fungerar som bakgrundsinformation, visar Seveso-objekten och deras konsultationszoner. Beteckning och bestämmelse Till styrningen av anläggningar och lager som medför risk för storolyckor hänför sig följande allmänna planeringsbestämmelse: I den mer detaljerade planeringen ska man beakta anläggningar och lager som orsakar risk för storolyckor. I den mer detaljerade planeringen ska man kontrollera de aktuella uppgifterna för dessa hos säkerhets- och kemikalieverket Tukes samt begära ett utlåtande från räddningsmyndigheten Beteckning Beskrivning Bestämmelse Skyddszon för T/kem-område Med beteckningen anges den skyddszon som omger produktionsanläggningar och lagerområden där farliga kemikalier behandlas och förvaras på T/kem-området i Sköldvik. På skyddszonen tillåts ingen ny bosättning eller fritidsbosättning. På skyddszonen får inte placeras skolor, vårdanstalter, offentliga inkvarteringsrörelser eller offentliga tjänster, affärer eller samlingsplatser som besöks av eller där det vistas betydande mängder människor. I den mer detaljerade planeringen av skyddszonen ska därtill närmare utredas och bedömas vilka begränsningar verksamheten som medför risk för en storolycka har för markanvändningen och funktionerna. 130

130 Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och annan mer specifik planering, myndighetsverksamhet, byggande och annan användning av områden beskrivs i kapital 6. I samma kapitel beskrivs tolkningen av landskapsplanens beteckningar och beaktandet av planeringsbestämmelserna i allmänna drag. Centrala ändringar förhållande till gällande planer I Nylandsplanen anges på plankartan endast en skyddszon, som närmast motsvarar skyddszon 1 i den tidigare landskapsplanen för östra Nyland. I kartbilagan Y1 presenteras en sammanställning av de uppdaterade konsultationszonerna för Sköldvik i Nylandsplanen Flygbullerområde på Helsingfors-Vanda flygplats Utgångspunkter Helsingfors-Vanda flygplats flygbullerområde har anvisats i landskapsplanen som fastställts av Miljöministeriet Bullerområdets gräns grundar sig på Luftfartverkets bullerhanteringsplan som färdigställdes I planen anges två flygbullerområden: Flygbullerområde 1 (Lden dba) och Flygbullerområde 2 (Lden över 60 dba). Finavia genomförde 2008 en ny bullerprognos som benämns som prognosen för år Den grundar sig på antalet insatser, som enligt de nuvarande uppgifterna kommer att förverkligas först efter år Flygbullerområdet enligt den nya prognosen är till vissa delar större än flygbullerområdet som anges i den gällande landskapsplanen (Bild 27). Ändringen beror huvudsakligen på att flygtrafikens nya dygnsfördelning och ändringarna i flygbullrets beräkningssätt. Verksamheten på Helsingfors-Vanda flygplats beviljades miljötillstånd i enlighet med miljöskyddslagen (Regionförvaltningsverket i Södra Finland, beslut nr 49/2011/1). Miljötillståndet har vunnit laga kraft genom Högsta förvaltningsdomstolens beslut Högsta förvaltningsdomstolen har i sina motiveringar till beslutet konstaterat att det är problematiskt att bullerprognosen som planläggningen på landskapsnivå utgår från skiljer sig från den bullerprognos som enligt utredningarna i dagens läge bäst motsvarar flygtrafikens förväntade bullersituation år Miljöministeriet har i beslutet om fasthållande av etapplandskapsplan 2 för Nyland gett anvisningar för den fortsatta planeringen, enligt vilka Nylands förbund i den kommande planläggningen på landskapsnivå utifrån uppdaterade utredningar och undersökningar se över områdesgränsen för Helsingfors-Vanda flygplats bullerområde. Planlösningens beskrivning och motivering Helsingfors-Vanda flygplats bullerområde anges i enlighet med miljötillståndet som vann laga kraft Bullerområdena utgår således från bullerprognosen från 2008 (Lentokoneiden melu kehitystilanteessa 2025, Ilmailulaitos Finavia A3/2008, ). Bullerområdena anges med en beteckning med våglinje som beskriver bullernivåerna L DEN 60 db och L DEN 55 db. I bild 13 jämförs bullerzonen i de gällande landskapsplanen med Nylandsplanens utkast. L DEN beskriver medelljudnivån under ett dygn, så att bullret som förekommer på kvällen och natten väger lika mycket som de störningar bullret orsakar. Som riktvärden för bullernivån används värden för 131

131 dagtida buller enligt statsrådets beslut. Utgångspunkten för utvecklingen av bullret som flygtrafiken orsakar och den övriga markanvändningen är att nya bostadsområden eller andra bullerkänsliga funktioner inte placeras på bullerområdet med ljudnivån L DEN över 55 db. På områden där bullernivån är L DEN db, kan tillåtas till storleken småskaligt kompletteringsbyggande om området i övrigt lämpar sig särskilt väl för boende eller om det finns andra särskilt goda grunder för byggandet. Sådana kan vara till exempel att komplettera bebyggelsen och tjänsterna, hantera stadsstrukturen och samhällskostnaderna och de sammanlagda positiva konsekvenser som förändringen i övrigt kan ha. I vilken mån kompletteringsbyggande tillåts avgörs fall för fall. På områden med L DEN över 60 db ska inte byggas nya bostäder eller placeras annan bullerkänslig verksamhet. I samband med planläggningen är det skäl att överväga sådana användningsändamål för vilka flygplanens buller inte orsakar störningar, såsom byggnader, logistikverksamhet och industri med anknytning till flygtrafiken. I planeringen av kontors- och arbetsplatsbyggnader ska riktvärdena för inomhusbuller enligt statsrådets beslut följas. Bild 27. Helsingfors-Vanda flygplats flygbullerområde i de gällande landskapsplanerna ( gammal flygenvelopp) och i Nylandsplanens utkast ( ny flygenvelopp ). Den nya flygenveloppen är en kombination av den tidigare kurvan och Finavias prognoser för år I landskapsplanen anges förutom flygbullerområdena med egenskapsbeteckning tre landningszoner för flygtrafiken som är placerade i riktning med landningsbanorna. Zonerna anges längs med de landningsbanor som är kritiska med tanke på flygplatsens verksamhet. Flygplan som är på väg att landa närmar sig flygplatsen under flera kilometer i en linje som följer landningsbana och bullret som uppstår upplevs oftast vara kraftigare och mer störande än bullret från lyftande flygplan. 132

132 Flygtrafikens bullerzoner anges med som en fortsättning på flygbullrets envelopp på L DEN 55 db så att områdena sträcker sig från flygplatsen i nordostlig, sydvästlig och nordvästlig riktning. Landningszonernas avstånd till slutet på landningsbanorna är 18 kilometer. Bredden varierar så att zonerna som anges i nordost och sydvästlig riktning är ungefär 3 kilometer breda och zonen som anges i nordvästlig riktning är 1,7 kilometer bred. Zonernas bredd och längd grundar sig på Finavias bullermätningar och bulleravbildningar. Utgångspunkten för att ange landningszonerna för flygtrafiken är att garantera en trygg och hälsosam bostadsmiljö och förutsättningar för att utveckla flygplatsen och flygtrafiken. Flygullret ska tas i beaktande i den mer detaljerade planeringen av och byggande på zonen. Beteckningar och bestämmelser Beteckning Beskrivning Bestämmelse Flygbullerområde (Lden dba) Flygbullerområde (Lden över 60 dba) Med egenskapsbeteckningen anges det bullerområde för Helsingfors-Vanda flygplats där bullernivån L DEN är dba. Med egenskapsbeteckningen anges det bullerområde för Helsingfors-Vanda flygplats där bullernivån L DEN är över 60 dba. På området får i den mer detaljerade planeringen inte anvisas ny bullerkänslig verksamhet. Det är möjligt att bevara och komplettera den på området redan befintliga bosättningen och annan bullerkänslig verksamhet. På området får i den mer detaljerade planeringen inte anvisas byggande av bostäder eller sjukhus etc. eller placering av andra bullerkänsliga funktioner. Landningszon för flygtrafik Med egenskapsbeteckningen anges landningszonerna på Helsingfors-Vanda flygplats på vilka bullernivån L DEN i regel är under 55 dba och bullret frekvent förekommande. I den mer detaljerade planeringen och byggandet av området ska flygbullret tas i beaktande. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Plankartans bullerområde anger på vilka områden man ska förbereda sig på en bullernivå på mer än L DEN 55 db. Flygbullret upphör ändå inte vid gränserna som anges i planerna, och därför ska man i den mer detaljerade planläggningen och planeringen av byggnader också beakta bullret utanför området med en bullernivå på 55 db. Det här berör i synnerhet flygtrafikens landningszoner, på vilka särskild uppmärksamhet ska fästas vid ljudisoleringen av nya bostadsbyggnader och andra bullerkänsliga funktioner. Flygbullerområdets beteckning med våglinje ska tolkas så att planens omfattning och översiktlighet tas i beaktande. Den noggrannare områdesgränsen för bullerområdet anges i samband med den mer detaljerade planeringen utifrån de senaste utredningarna. På basis av flygbullerområdet som anges i landskapsplanen är det inte möjligt att avgöra huruvida enskilda byggnader eller funktioner är placerade på bullerområdet eller utanför det, om de är belägna alldeles på bullerområdets gräns. Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övriga områdesanvändningen presenteras i 133

133 kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Helsingfors-Vanda flygplats bullerområde som anges i Nylandsplanen är delvis större än bullerområdet i de gällande planerna. Helsingfors-Vanda flygplats bullerområde i de gällande landskapsplanerna har anvisats i enlighet med bullerprognoser som gjorts år Bullerområdet som anges i Nylandsplanen grundar sig på bullerprognosen som färdigställts av Finavia I bullerprognosen har använts ett nytt beräkningssätt som de internationella luftfartsorganisationerna understöder. I det nya beräkningssättet beaktas erfarenheten av användningen av flygplatsens 3:e landningsbana och Finnairs nya trafikstrategi. Det nya bullerområdet är en kombination av flygenveloppen för flygbuller i den gällande planen och enveloppen enligt den nya prognosen. Det nya bullerområdet har avgränsats med en våglinje då bullerområdet i den gällande planen är avgränsat med en rak linje. Beteckningen för landningszon för flygtrafik är ny Skjutbanor Det här kapitlet kompletteras i förslagsfasen utifrån utvecklingsplanen för skjutbanorna i Nyland. Utarbetandet av en utvecklingsplan grundar sig på lagen om skjutbanor (763/2015), enligt vilken landskapsförbundet ska göra upp och en utvecklingsplan som innehåller en uppskattning av ett tillräckligt antal sportskyttecentrum och andra skjutbanor i landskapet och av förläggningsbehovet för dem i landskapet och se till att utvecklingsplanen hålls uppdaterad. Utvecklingsplanen utarbetas parallellt med landskapsplanen. I Nyland finns det ungefär 50 skjutbanor, av vilka 40 stycken är skjutbanor som finns utomhus. Största delen av banorna upprätthålls av olika viltvårdsföreningar. Jägare är aktiva användare av skjutbanorna. Personer som deltar i jakt på hjortdjur och björn ska vart tredje år avlägga jaktprov i enlighet med jaktlagen. Nylands reservistföreningar använder också i stor omfattning skjutbanorna. Skjutbanorna används därtill även av personer som behöver skjutfärdighet i sitt yrke, såsom personalen inom tullen, försvarsmakten, gränsbevakningsväsendet och fångvårdsanstalterna, I kartbilaga Y2 som ger bakgrund presenteras anges Nylands skjutbanor och flygplatser för småplan. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer Planlösningen som gäller skjutbaneområden i de gällande landskapsplanerna upphävs. Skjutbanor anges inte i Nylandsplanen

134 5.8 Försvar och gränsbevakning Utgångspunkter Försvaret och gränsbevakningen innefattar områdesreserveringar och kompletterande egenskapsbeteckningar med anslutning till försvarsmaktens och gränsbevakningsväsendets verksamhet. Planlösningen utgår från de uppgifter som samlats in i samband med myndighetssamråd och från utredningen om försvarsmakten i Nyland (Puolustusvoimat Uudellamaalla) som utarbetats av Nylands förbund och som kommenterats av försvarsmakten. Avsikten med planlösningen är att trygga försvarsförvaltningens verksamhetsförutsättningar ur markanvändningens synvinkel och samtidigt beakta förändringarna i verksamhetsmiljön. Den mest betydande av dessa förändringar är försvarsmaktsreformen som genomfördes och i anslutning till den omorganiseringen av kustförsvaret, till följd av vilken försvarsmakten i stor utsträckning har avstått från sina fästningar i skärgården. Planlösningens beskrivning och motivering Med försvarsmaktens områden i planen avses områden som permanent används av försvarsmakten och/eller gränsbevakningsväsendet. Områdena har i huvudsak angetts med områdesreserveringsbeteckning och vid behov med egenskapsbeteckningar som kompletterar områdesreserveringsbeteckningarna. Områden på mindre än fem hektar har angetts med en objektsbeteckning. Geografiskt sätt ligger de flesta av försvarsmaktens områden i västra och östra Nyland. Försvarsmaktens områden i planen i alfabetisk ordning per kommun: Kommun Objektets namn Beteckning Esbo Karlö EP/u Hangö Lilla Tärnan EP Hangö Linnskär EP Hangö Russarö EP/u Hangö Stora Tärnan EP Hangö Syndalen SL/ep Hangö Syndalen EP Hangö Syndalsholmen EP Hangö Södra Klovaskär EP Hangö Tomaslandet EP Hangö Tulludden EP Helsingfors Ärtholmen EP Helsingfors Hindholmen EP Helsingfors Mjölö EP/u Helsingfors Östra Villinge EP/u Helsingfors Stora Enskär EP Helsingfors Torra Mjölö EP/u Helsingfors Melkö EP/u Helsingfors Jungfruholmen EP Helsingfors Notholmen EP Helsingfors Sandhamn EP Ingå Låga Bågaskär EP/u Kyrkslätt Hästholmen EP Kyrkslätt Sandö EP Kyrkslätt Stora Svartö EP Kyrkslätt Stora Ådgrundet EP Kyrkslätt Österkobben EP Kyrkslätt Järvö EP/u Kyrkslätt Karlhamn EP Kyrkslätt Ävön EP Kyrkslätt Högholmen EP Kyrkslätt Fårholmen EP Kyrkslätt Västerkobben EP Kyrkslätt Makilo EP/u Kyrkslätt Tallgrunden EP Kyrkslätt Tuvö EP Kyrkslätt Holmen saknar namn EP Kyrkslätt Lilla Svartö EP Kyrkslätt Bötet EP Kyrkslätt Ramsö EP Kyrkslätt Rönnskär EP Kyrkslätt Svinholmarna EP Kyrkslätt Stagagrundet EP Kyrkslätt Stora Lövö EP Kyrkslätt Gubbelandet EP Kyrkslätt Obbnäs EP Kyrkslätt Vattuholmarna EP Kyrkslätt Getö EP Kyrkslätt Bergölandet EP 135

135 Lovisa Orrengrund EP/u Borgå Tolkis EP Borgå Varlaxudden EP Raseborg Dragsvik EP Raseborg Gråharun EP/u Raseborg Hästö Busö EP/u Raseborg Lillön EP/u Raseborg Parharun EP/u Raseborg Pattskär EP/u Raseborg Öklobben EP/u Sibbo Hindsby SL/ep Beteckningar och bestämmelser Beteckning Beskrivning Bestämmelse Försvarsmaktens område Försvarsmaktens område, vars sekundära användningsändamål är rekreation, turism och/eller utbildning Naturskyddsområde i försvarsmaktens bruk Försvarsmaktens bullerområde Med områdesreserveringsbeteckningen anvisas sådana områden som permanent används av försvarsmakten och till vilka allmänhetens tillträde är begränsat. Områden på mindre än fem hektar har angetts med en objektsbeteckning. Med områdesreserveringsbeteckningen anges områden som permanent används av försvarsmakten och vilkas sekundära användningsändamål är rekreation, turism och/eller utbildning. Områden på mindre än fem hektar har angetts med en objektsbeteckning. Med områdesreserveringsbeteckningen anges områden som hör till ett naturskyddsområde och som permanent används av försvarsmakten och till vilka allmänhetens tillträde är begränsat. Beteckningen omfattas av bygginskränkning enligt 33 i MBL. Med egenskapsbeteckningen anges de bullerområden som följer av försvarsmaktens skjutövningar och där bullernivån (LAeq 7 22) är över 55 db eller bullret från skjutbanan överskrider LAimax 65 db. Området eller objektet reserveras för försvarsmaktens bruk. Området eller objektet reserveras för försvarsmaktens bruk. Om området eller objektet frigörs från försvarsmaktens bruk reserveras det för rekreation, turism och/eller utbildning. Området är primärt ett naturskyddsområde på vilket man bör beakta de behov som försvarsmakten har på området. I den mer detaljerade planeringen ska de olägenheter som orsakas av skjutbullret minskas genom funktionernas placering och byggnadernas konstruktion på områden utanför de områden som är i försvarsmaktens besittning. I planeringen och användningen av områden som är i försvarsmaktens besittning ska man försöka minska olägenheterna för bosättningen och för andra bullerkänsliga funktioner på bullerområdet utanför försvarsmaktens område. 136

136 Skyddszon Med egenskapsbeteckningen anges områden på vilka användningen av områdena ska begränsas på grund av närliggande verksamhet som medför fara eller betydande olägenheter. På området får inte placeras sjukhus, daghem, annan motsvarande anläggning, skola eller bostadsområde med minst 10 hushåll. Beteckningen förhindrar inte grundliga renoveringar av det befintliga byggnadsbeståndet. Tolkningsanvisningar för den mer detaljerade planeringen och förverkligandet Med bullerområden som hänför sig till försvarsmaktens verksamhet avses zoner, inom vilka bullernivån kan överskrida riktvärdena som anges i statsrådets förordningar. Försvarsmakten har utfärdat beslut om bullernivåerna riktvärden på skjutbanor (53/1997) och för tunga vapen och sprängningar (903/2017). I planeringen av områdesanvändningen ska buller som förorsakas av skjutverksamhet med tunga vapen i skjut- och övningsområden och av sprängningar i enlighet med statsrådets förordning 903/2017 mätas som en A-frekvensvägd och impulskorrigerad årsmedelljudnivå. Eftersom förordningen är rätt så ny finns det inte ännu några bulleruppgifter som mätts/avbildats på förutnämnda sätt vad gäller försvarsmaktens skjut- och övningsområden i Nyland. Delvis av den här orsaken anges skjut- och övningsområdenas bullerområden i planen på det sätt som använts innan förordningen trädde i kraft och som mäter medelljudnivån för ett dygn (LAeq dB). Det här beror ändå främst på att förordningen om bullernivåer för tunga vapen och sprängningar inte tillämpas på sådana skjut- och övningsområden för vilka det vid förordningens ikraftträdande ( ) finns ett lagakraftvunnet miljötillstånd i enlighet med miljöskyddslagen eller miljöskyddslagen (86/2000) som förutnämnda lag upphävt. Skjutbanornas buller anges i enlighet med statsrådets beslut 53/1997 med en A-frekvensvägd maximinivå (LAImax 65 db). I planen anges utifrån försvarsmaktens bullerutredningar och geografiska data bullerområden för försvarsmaktens skjut- och övningsområden och skjutbanor. Beteckningen är egenskapsbeteckning. Bullerområden har anvisats på Sandhamns, Obbnäs-Makilos, Russarös och Syndalens skjutområden. Beträffande skjutbanornas buller har beteckningen anvisats på Baggbys område för skottbuller. Enligt försvarsmaktens utredningar kan bullernivån på bullerområden som anvisats på skjut- och övningsområdena överskrida dygnsmedelljudnivån LAeq dB och för Baggby skjutbanas del kan bullernivån på bullerområdet överskrida maximinivån LAImax 65dB. Därför ska man genom placeringen av verksamheten och med byggnadernas konstruktioner minska på olägenheterna som skottbullret medför. Även i planeringen och användningen av sådana av försvarsmakten förvaltade områden som är belägna inom ett bullerområde ska man sträva efter att verksamheten är sådan att den medför så få olägenheter som möjligt för den omgivande bosättningen och annan bullerkänslig verksamhet. På det här sättet strävar man efter att minska bullerstörningarna för dem som rör sig i skärgården och för fritidsbosättningen. Bullerområdets egenskapsbeteckning omfattar ingen bygginskränkning och den förhindrar heller inte att enskilda byggnader upprättas på området. Kommunen bedömer vilka förutsättningar det finns för att bevilja bygglov. Beteckningen syftar till att ange ett behov av att ta bullerstörningarna i beaktande då kommunen genomför tillståndsprövning i anslutning till byggandet. Bullerområdena ligger i sin helhet utanför områdena för tätortsfunktioner, med undantag av Sandhamns (Helsingfors) och Baggbys (Raseborg) bullerområden. Skyddszon sv-p är en ny beteckning i landskapsplanerna i Nyland. Med beteckningen anges skyddszoner som omger försvarsmaktens sprängämneslager i Obbnäs (Kyrkslätt) och Hindsby (Sibbo). 137

137 Om skyddszoner för sprängämneslager föreskrivs bland annat i statsrådets förordning om säkerhetskraven vid tillverkning, behandling och lagring av explosiva varor 2011/2015. På basis av denna förordning och bestämmelsen om militära explosiva varor har skyddszoner angetts för försvarsmaktens sprängämneslager, och dessa ska tas i beaktande förutom i landskapsplanen också i planläggningen på lägre nivåer än landskapsplanen. Zonerna har bildats så att de omger objektet och grundar sig på en beräkning som tar i beaktande lagerbyggnadens byggnadstyp, mängden explosiva varor i lagret, de explosiva varornas farlighetsklass och avståndet. Landskapsplanens rättsverkningar för den kommunala planläggningen och den övriga mer detaljerade planeringen, myndighetsverksamheten, byggandet och övrig områdesanvändningen presenteras i kapitel 6. I kapitlet redogörs också närmare för hur landskapsplanens beteckningar ska tolkas och hur planeringsbestämmelserna ska beaktas. Centrala förändringar i förhållande till gällande planer EP-beteckningens beskrivning och planeringsbestämmelse har förenklats, men det väsentligaste innehållet har förblivit detsamma. Följande ändringar föreslås för områdenas del: Som nya EP-områden/-objekt i planen anges holmarna närmast Sandhamn: Hindholmen, Jungfruön, Ärtholmen och Notholmen. De här områdena har tidigare ingått i planen utan områdesreserveringsbeteckning, även om de hela tiden har varit i försvarsmaktens bruk. Gränsen för Obbnäs EP-område justeras utifrån de senaste uppgifterna. Gränsen för Dragviks EP-område justeras utifrån de senaste uppgifterna. EP-området på Porkala udd upphävs. EP-området på Hundören upphävs. Hyryläs Ep-område upphävs. EP-området på Hästö-Busö ändras till EP/u-område. EP-området på Karlö ändras till EP/u-område. EP/u-beteckningens beskrivning och planeringsbestämmelse har förenklats, men det väsentligaste innehållet har förblivit detsamma. Ändringarna som berör själva områdena är följande: Som ett nytt EP/u-område i planen anges området i försvarsmaktens bruk på Orrengrund. Storlandets EP/u-område upphävs. EP/u-området på Porsö upphävs. EP/u-området på Bågaskär förminskas så att det endast omfattar Låga Bågaskär och Bågaskärsklobben. EP-området på Hästö-Busö ändras till EP/u-område. EP-området på Karlö ändras till EP/u-område. Områdena som anges med SL/ep-beteckning är desamma som i etapplandskapsplan 4 för Nyland. Innehållet i beteckningen för försvarsmaktens bullerområde me-p har kompletterats vad gäller skjutbanorna. Som nya bullerområden i planen anges bullerområdet för Russarös skjutområde och bullerområdet för Baggbys skjutbana. Beteckningen sv-p för skyddszon är ny. 138

138 6 Nylandsplanens rättsverkningar 6.1 Beteckningar som används i landskapsplanen Landskapsplanen framställs på en översiktlig nivå. Om det finns särskilda behov att styra områdesanvändningen, till exempel bygginskränkning eller skyddsbestämmelse, ska områdesgränserna anges noggrannare. Områdesgränserna i landskapsplanen tolkas inte som sådana, utan de noggrannare områdesgränserna ska alltid ses över i den mer detaljerade planeringen. I Nylandsplanen 2050 används områdesreserverings-, objekts-, linje-, egenskaps- och utvecklingsprincipbeteckningar. Planbestämmelserna för planbeteckningar som överlappar varandra ska tolkas och åtgärderna samordnas så att de principer för områdesanvändningen som hör ihop med beteckningarna kan förverkligas. Med områdesreserveringsbeteckningar anges områdenas huvudsakliga användning och de utesluter varandra så att två olika områdesreserveringsbeteckningar inte kan gälla på samma område samtidigt. Till exempel rekreationsområden anges med områdesreserveringsbeteckning. Objektsbeteckningar, som är jämförbara med områdesreserveringar används för att ange områden som är små i förhållande till planens skala eller när det är ändamålsenligt att definiera områdesavgränsningen närmare först i den mer detaljerade planeringen. Objektsbeteckningar används till exempel för att ange centrum. Om en objektsbeteckning är placerad på en områdesreserveringsbeteckning, berörs den också av planeringsbestämmelserna för områdesreserveringsbeteckningen. Med linjebeteckningar anges till exempel trafikförbindelser och samhällstekniska nätverk. Med en riktgivande beteckning anges förbindelser och nätverk i fråga om vilka placeringen eller genomförandet är förenat med sådan osäkerhet att det inte finns tillräckliga grunder att ange dessa med en linjebeteckning. Beteckningen för en alternativ sträckning används till exempel då det är ändamålsenligt att valet av sträckning görs först i samband med den mer detaljerade planeringen. En egenskapsbeteckning används för att ange sådana särskilda egenskaper av betydelse på åtminstone landskapsnivå hos delområden som man vill bevara eller som ställer specialvillkor som måste beaktas när områdesreserveringen planeras. Egenskapsbeteckning används bland annat för att ange byggda kulturmiljöer av riksintresse (RKY). En egenskapsbeteckning kan förekomma tillsammans med andra planbeteckningar så att de överlappar varandra. En områdesreserveringsbeteckning anger den huvudsakliga markanvändningen men i den mer detaljerade planeringen måste även egenskapsbeteckningarna jämte planeringsbestämmelser beaktas. Med utvecklingsprincipbeteckningarna och de bestämmelser som hänför sig till dem anges i första hand områden och förbindelser som är av betydelse för den eftersträvade utvecklingen i landskapet, men som det på grund av landskapsplanens noggrannhetsgrad eller någon annan motsvarande orsak inte är ändamålsenligt att ange som en klart inriktad områdesreservering eller linjebeteckning på kartan. En utvecklingsprincipbeteckning kan förekomma tillsammans med en områdesreserveringsbeteckning och en egenskapsbeteckning så att de överlappar varandra. Ett exempel på en utvecklingsprincipbeteckning är utvecklingsprincipbeteckningen för huvudstadsregionens kärnzon. Till landskapsplanens beteckningar hör planeringsbestämmelser. Planeringsbestämmelserna styr kommunernas planläggning och olika myndigheters övriga planering som berör områdesanvändningen. Genom en planeringsbestämmelse kan ändå inte kommunen eller någon annan myndighet åläggas att inleda planering som förverkligar landskapsplanen. 139

139 6.2 Kommunernas planläggning och annan styrning av byggandet Huvudregeln för landskapsplanläggningens styrande inverkan på kommunernas planläggning framgår av 32 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen. Enligt lagen ska landskapsplanen tjäna till ledning när generalplaner och detaljplaner utarbetas och ändras samt när åtgärder annars vidtas för att reglera områdesanvändningen. Den styrande principen genomförs när en markanvändningslösning som presenterats i landskapsplanen preciseras i kommunens planläggning på ett sätt som överensstämmer med målen för landskapsplanen. Markanvändnings- och bygglagen anger klart egna uppgifter för olika planformer i systemet för planering av områdesanvändningen. I landskapsplanen anges principerna för områdesanvändningen och samhällsstrukturen och anges områden som är nödvändiga med tanke på landskapets utveckling. Områdesreserveringar anges endast i den mån och med den noggrannhet som är nödvändig med tanke på de riksomfattande målen eller landskapets mål för områdesanvändningen eller för att samordna områdesanvändningen i flera kommuner än en (MBL 25). Landskapsplanen är en översiktlig markanvändningsplan som överlåter lokala frågor angående områdesanvändningen åt kommunernas planläggning. Till plansystemets grundläggande egenskaper hör flexibilitet hos landskapsplanen. Omfattningen och placeringen av de områdesreserveringar som angetts i landskapsplanen kan ändras i en mera detaljerad plan eller så kan man också avstå från en områdesreservering. Detta förutsätter att de centrala lösningarna och målen i landskapsplanen inte äventyras. En lösning som åsidosätter principerna för landskapsplanen är sålunda inte möjlig i kommunens planläggning. Målen för landskapsplanen ska tryggas i samma plan där avvikelse görs från lösningen i landskapsplanen. I kommunens planläggning är det möjligt att ändra ett användningsändamål som angetts i landskapsplanen förutsatt att det nya användningsändamålet uppnår målet för landskapsplanen. Det är inte möjligt för kommunen att ha en planlösning som strider mot målet för landskapsplanen. Markanvändningslösningar som är av betydelse på regional eller landskapsnivå ska behandlas i landskapsplanen innan kommunens plan kan godkännas. Landskapsförbundet prövar behovet av att ändra landskapsplanen, men initiativ till ändringar kan tas av bl.a. kommunen. Landskapsplanen tjänar till ledning för kommunens planläggning. Förhållandet mellan landskapsplanen och en gemensam generalplan föreskrivs i markanvändnings- och bygglagen (MBL). Enligt 48 i MBL tjänar landskapsplanen på det sätt som föreskrivs i 32 som ledning då en generalplan utarbetas eller ändras. En gemensam generalplan kan på motiverade grunder utarbetas så att innehåller inte följer bestämmelsen i 1. mom. men då bör man se till att den gemensamma generalplanen passar in i den helheten som landskapsplanen bildar. Kommunen ska ha landskapsplanen som ledning när den gör upp eller ändrar generalplaner som har eller saknar rättsverkningar. Landskapsplanen förpliktar dock inte till utarbetande av generalplaner. Landskapsplanens styrande inverkan är mera förpliktande när en generalplan med rättsverkningar utarbetas, eftersom den i sin tur styr detaljplanen. På områden som saknar generalplan styr landskapsplanen detaljplanläggningen och annat byggande direkt. Landskapsplanen ska även beaktas i annan myndighetsverksamhet med anknytning till områdesanvändningen, t.ex. när kommunens byggnadsordning utarbetas. Områden i behov av planering (MBL 16 ), som styr byggandet i t.ex. glesbygdsområden, kan fastställas i kommunens generalplan eller byggnadsordning. Om det inte finns någon generalplan med rättsverkningar på området är landskapsplanen den enda planen som styr markanvändningen på området. I 140

140 etapplandskapsplan 2 har en planeringsbestämmelse som gäller glesbebyggelse utfärdats för vita områden i kommunerna i Helsingforsregionen. Denna bör beaktas när områden i behov av planering fastställs eller i kommunens tillståndsprövning som gäller byggande. Landskapsförbundet ska se till att en landskapsplan utarbetas I nödvändig utsträckningen, att planen är ajour och att den utvecklas. Kommunen ska se till att dess general- och detaljplaner är ajour. En ny markanvändningslösning som anvisats i landskapsplanen kan dock vara en central grund när man bedömer om kommunens planer är ajour. En landskapsplanebetecknings styrande inverkan varierar beroende om planbeteckningen är en områdesreservering, riktgivande beteckning, utvecklingsprincip- eller egenskapsbeteckning. 6.3 Landskapsplanens styrande verkan på annan myndighetsverksamhet I 32 2 mom. i markanvändnings- och bygglagen sägs att när myndigheterna planerar åtgärder som gäller områdesanvändningen och beslutar om att vidta dessa åtgärder, ska de beakta landskapsplanen, försöka främja genomförandet av planen och se till att åtgärderna inte försvårar genomförandet av planen. Med annan myndighetsverksamhet som omfattas av landskapsplanens styrande inverkan avses sådan planering och sådant beslutsfattande som gäller annan markanvändning än den enligt markanvändnings- och bygglagen. Då avses markanvändningslösningar enligt t.ex. vattenlagen, banlagen eller landsvägslagen. Denna rättsverkan riktar sig mot endast myndigheternas verksamhet och den gäller inte privat markanvändningsplanering. Skyldigheten att beakta och främja landskapsplanen gäller alla sådana statliga och kommunala myndigheter eller affärsverk som sköter planering eller genomförande i anslutning till områdesanvändningen. Stöd- och andra beslut som hänför sig till exempelvis landsbygdspolitik är således inte beroende av lösningen i landskapsplanen. Att man beaktar landskapsplanen betyder att man förfar på ett sätt som inte minskar möjligheterna att genomföra landskapsplanen. Att främja landskapsplanen betyder åter ett aktivare tillvägagångssätt som betjänar genomförandet av landskapsplanen. För kommunerna betyder bestämmelsen att planläggningen i första hand ska inriktas på områden som främjar ett ändamålsenligt genomförande av landskapsplanen. 6.4 Bygginskränkning i landskapsplanen Enligt 33 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen gäller på ett område som i landskapsplanen anvisats som rekreations- eller skyddsområde eller för nätverk eller områden för trafik eller teknisk försörjning inskränkning av byggandet. När planen vinner laga kraft träder bygginskränkningen i kraft på dessa områden. Ett område med bygginskränkning kan utvidgas eller inskränkas genom en särskild planbestämmelse. I etapplandskapsplan 2 för Nyland har inga dylika särskilda planbestämmelser använts. I beskrivningen av respektive planbeteckning berättas huruvida bygginskränkning hänför sig till planbeteckningen. Områdesreserveringar som angetts med objektsbeteckning innefattar ingen bygginskränkning. Det har inte ansetts nödvändigt med bygginskränkning för att trygga förverkligandet av områden som angetts som objekt, eftersom de delvis redan existerar, de är små till arealen och deras exakta läge och omfattning kan fastställas först i den mera detaljerade planläggningen. 141

141 Om en trafikled, trafiktunnel eller ledningslinje för teknisk försörjning har angetts med en beteckning för riktgivande eller alternativ sträckning, berörs området inte av bygginskränkning. Inte heller en beteckning för behov av förbindelse för trafik eller teknisk försörjning leder till bygginskränkning. På områden där bygginskränkning gäller får tillstånd att uppföra en byggnad inte beviljas så att genomförandet av landskapsplanen försvåras. Bygginskränkningen är emellertid villkorlig, för om förvägrande av bygglov till följd av landskapsplanen orsakar sökanden betydande olägenhet ska tillstånd beviljas, om kommunen eller något annat offentligrättsligt samfund inte löser in området eller betalar skälig ersättning för olägenheten. På skyddsområden är det inlösnings- och ersättningsskyldiga samfundet i allmänhet staten. Oskälig olägenhet kan i landskapsplanen också hänföra sig till annat än att byggprojekt förhindras. Det kan t.ex. vara fråga om att närings- eller annan verksamhet försvåras eller förhindras orimligt eller blir orimligt dyr. Bedömningen av om en olägenhet är oskälig för markägaren görs alltid från fall till fall och utgående från helheten. Oskäligheten bedöms ofta med hjälp av markägarens ekonomiska ställning före och efter planen. När man bedömer olägenheten ska man beakta landskapsplanens karaktär av översiktlig plan, den aktuella områdesreserveringens karaktär och möjligheterna att styra placeringen av projektet. Den olägenhet som en markägare eventuellt orsakas kan i allmänhet bestämmas exakt först i samband med mera detaljerade planer och tillståndsprövning än landskapsplanen. 6.5 Annan lagstiftning och landskapsplanen När landskapsplanen görs upp ska vid sidan av markanvändnings- och bygglagen beaktas i synnerhet naturvårdslagen, lagen om fornminnen, lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning, lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program samt lagen om främjande av skärgårdens utveckling. Vid växelverkan och hörande ska dessutom förvaltningslagen och kommunallagen beaktas. De i naturvårdslagen avsedda naturskyddsprogrammen och besluten samt besluten om inrättande av landskapsvårdsområden ska vara riktgivande när planen utarbetas. De skyddsprogram och skyddsbeslut som statsrådet redan godkänt och som nämns i 77 i naturvårdslagen har rättsliga verkningar för landskapsplanens innehåll. I lagen ingår dessutom särskilda bestämmelser om Europeiska gemenskapens nätverk Natura Enligt lagen ska man när en landskapsplan utarbetas, godkänns och fastställs se till att genomförandet av planen sannolikt inte betydligt försämrar de naturvärden för vilkas skydd statsrådet har införlivat området i nätverket Natura Vid behov ska en Naturabedömning enligt 65 i naturvårdslagen göras av betydelsen av de försämrade naturvärdena. Fasta fornminnen är skyddade enligt lagen om fornminnen. Enligt 13 i lagen om fornminnen ska man när ett allmänt företag eller planläggning planeras i god tid ta reda på om företaget eller planläggningen kommer att beröra en fast fornlämning. På grund av landskapsplanens översiktliga karaktär kan man dock inte på landskapsplanenivå i detalj förutsäga de i planen planerade byggnadsobjektens placering i terrängen, varför 13 i lagen om fornminnen blir aktuell först i samband med den mera detaljerade planeringen och planläggningen. Landskapsplanen ska dock förmedla information om fornminnen till den mera detaljerade planeringen. Även lagen om skyddande av byggnadsarvet och kyrkolagen hänför sig till värnandet om kulturmiljön. Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning innehåller en allmän skyldighet för den projektansvarige att vara tillräckligt medveten om projektets miljökonsekvenser i den omfattning som rimligen 142

142 kan förutsättas. Enligt lagen ska bl.a. landskapsförbundet och den projektansvarige samarbeta tillräckligt för att kunna samordna bedömningsförfarandet med planläggningen. Utredningar som gjorts i samband med planläggningen kan i allmänhet utnyttjas för det projektspecifika bedömningsförfarandet och på motsvarande sätt kan landskapsplanen basera sig på ett tidigare förfarande för bedömning av projektets miljökonsekvenser. Att ett projekt utmärks i landskapsplanen förutsätter inte i sig förfarande enligt MKB-lagen. Landskapsplanen ska beaktas när man med stöd av annan lagstiftning planerar och beslutar om ordnandet av miljöns användning på det sätt som bestäms i speciallagar. De speciallagar som är viktigast i detta avseende är miljöskyddslagen, landsvägslagen, järnvägslagen, lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter, marktäktslagen, skogslagen och vattenlagen. Kravet på att landskapsplanen ska beaktas i myndigheternas beslutsfattande enligt speciallagstiftningen varierar beroende på vilket område lagstiftningen gäller. Rent allmänt kan man konstatera att speciallagstiftningen är av stor betydelse om dess förhållande till planeringen av markanvändningen regleras uttömmande i speciallagstiftningen. Om regleringen är mera vag, spelar markanvändningsoch bygglagen större roll. Enligt miljöskyddslagen regleras verksamhet som medför risk för förorening av miljön med miljötillstånd. När det gäller tillståndsprövningen ska vid bedömningen av förläggningsplatsens lämplighet beaktas även landskapsplanen och det nuvarande och framtida användningsändamål som där anges för området och dess omgivning samt planbestämmelserna. Landskapsplanen kan dessutom fungera som material som klarlägger områdets olika värden och egenskaper samt verksamhetens konsekvenser. Enligt landsvägslagen och banlagen ska planeringen av en väg eller bana grunda sig på en plan enligt markanvändnings- och bygglagen där trafikledens läge och dess förhållande till den övriga områdesanvändningen har utretts. Ban- och väglinjer och energinät förverkligas genom frivilliga arrangemang eller med stöd av lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter. Den myndighet som beviljar inlösningstillstånd är i allmänhet statsrådet. Även lantmäteribyrån kan besluta om mindre viktiga inlösningar. I motiveringen till beslutet ska man beakta landskapsplanen och försöka främja genomförandet av planen. Enligt 99 i markanvändnings- och bygglagen kan miljöministeriet bevilja en statlig myndighet, en samkommunsmyndighet och en kommunalmyndighet tillstånd att lösa in ett område som i landskapsplanen har anvisats för befolkningens gemensamma behov. Denna möjlighet har tillämpats ytterst sällan i Finland. Tillståndsvillkoren enligt marktäktslagen anses vara rätt uttömmande. Landskapsplanen fungerar som stöd vid tillståndsprövning enligt marktäktslagen. Täktverksamheten får inte orsaka sådana skadliga påföljder som att en vacker landskapsbild därigenom fördärvas eller att betydande skönhetsvärden hos naturen eller speciella naturförekomster förstörs eller att tillståndet hos grundvattnet äventyras. Landskapsplanen fungerar som material som klarlägger områdets värden när man prövar förutsättningarna för täktverksamhet. I skogslagen har inskrivits att lagen inte tillämpas på områden som i en plan enligt markanvändningsoch bygglagen anvisats som skyddsområden. På landskapsplanens skyddsområden uppstår således inte situationer där man vid planering och beslutsfattande enligt skogslagen kunde försvåra genomförandet av landskapsplanen. På andra områden som berörs av områdesreserveringar enligt landskapsplanen, t.ex. på sådana jord- och skogsbruksområden som är av betydelse för miljövärden, landskapliga omständigheter eller friluftslivet, ska man vid förfarandet för behandling av tillstånd och anmälan 143

143 om användning av skog enligt skogslagen beakta landskapsplanen och försöka främja dess genomförande. Projekt enligt vattenlagen hör till de åtgärder beträffande vilka villkoren har angetts uttömmande i speciallagen. Man kan främja landskapsplanen t.ex. med åtgärder enligt vattenlagen som tryggar och främjar grundvattenskyddet. 144

144 7 Nylandsplanens konsekvenser och bedömning av hur målen uppfylls Syftet med landskapsplanens konsekvensbedömning är att ge planläggarna, beslutsfattarna och intressenterna information om vilka konsekvenser som genomförandet av planen har, vad dessa konsekvenser innebär samt hur man kan minska de oönskade konsekvenserna. Markanvändnings- och bygglagen (MBL) utgör ramarna för konsekvensbedömningen. Enligt 9 i markanvändnings- och bygglagen skall en plan: grunda sig på planering som omfattar bedömning av de betydande konsekvenserna av planen och på sådana undersökningar och utredningar som planeringen kräver. När planens konsekvenser utreds ska planens uppgift och syfte beaktas. När man utreder de konsekvenser som 9 i markanvändnings- och bygglagen hänvisar till, bör man uppmärksamma de tidigare utredningarna samt andra skäl som kan påverka behovet av att utföra en utredning. Utredningarna skall innehålla tillräckligt med information för bedömningen av direkta samt indirekta konsekvenser som planens förverkligande har. Det ska framgå vilka direkta och indirekta konsekvenser planens genomförande har för: 1) människors levnadsförhållanden och livsmiljön 2) marken, berggrunden, vattnet, luften och klimatet 3) djur- och växtarter, naturens mångfald och naturresurserna 4) områdes- och samhällsstrukturen, samhälls- och energiekonomin samt trafiken 5) stadsbilden, landskapet, kulturarvet och den byggda miljön 6) utvecklingen av fungerande konkurrens i näringslivet. Om bedömningen av Nylandsplanen I planläggningen bedöms konsekvenserna kontinuerligt som en del av planeringsarbetet och i samband med olika planeringslösningar. Konsekvenserna för olika influensområden utvärderas även i skilda områdesspecifika konsekvensutredningar. Bedömningsuppgifterna som har samlats in under planeringsprocessen sammanställs till en gemensam helhet i planbeskrivningen. I planbeskrivningen presenteras en preliminär bedömning av de konsekvenser som Nylandsplanen förväntas ha i sin helhet (7.1), utvärderas utkastet i förhållande till dess mål (7.2) samt i förhållande till regionernas specialfrågor (7.3). Föremål för bedömningen är regionernas planer. Nylandsplanens konsekvensbedömning motsvarar planens noggrannhetsnivå och omfattning. På samma sätt som landskapsplanen preciseras i samband med den mer detaljerade planeringen, blir även konsekvensbedömningen mer detaljerad. Även bedömningen av landskapsplanens utkast preciseras i planens förslagsfas. Bedömningen av landskapsplanens konsekvenser, såsom konsekvensbedömningen överlag, förknippas alltid med en viss osäkerhet. Nylandsplan presenteras på en översiktlig nivå och målåret ligger flera årtionden i framtiden. Det översiktliga framställningssättet ger spelrum för hur planen till slut preciseras i den mer detaljerade planeringen och vilka konsekvenser planen slutligen kommer att ha. Planen innehåller en rad olika dellösningar vars genomförande eller uteslutande påverkar omgivningen på olika sätt. Nylandsplanen är till sin natur en övergripande landskapsplan som samlar alla teman, vilket innebär att antalet dellösningar som påverkar varandra är särskilt stor jämfört med de tidigare etapplandskapsplanerna. Olika konsekvenser har också olika betydelser för omgivningen. Enligt 9 i MBL bör konsekvenserna utredas för hela det området som planen förväntas ha betydande konsekvenser för. Nylandsplanens konsekvenser riktar sig framför allt till de 26 kommuner som hör till Nylands landskap. Konsekvensområdens gränser skiftar dock från fall till fall beroende på funktioner och 145

145 markanvändningsformer. Utöver Nyland kan konsekvenserna även rikta sig till granlandskapen eller i vissa fall även vara riksomfattande eller internationella. Intern och extern bedömning Nylandsplanens konsekvenser bedöms både inom förbundet och av utomstående sakkunniga. De utomstående experternas uppgift är att ur sin egen bedömningssynvinkel lyfta fram observationer om planutkastets konsekvenser och på så sätt stödja planens förberedelsearbete. Expertgruppens arbete bidrar till landskapsplanens bedömningsprocess med den främsta kunskapen från olika verksamhetsområden. En del av de utomstående sakkunniga har påbörjat sitt bedömningsarbete redan i arbetet med landskapets strukturmodeller, medan andra har kommit med först under planarbetets framskridande. Planutkastets expertbedömningar har utarbetats mellan maj och augusti Man har ordnat möten med experterna och hållit bland annat en gemensam workshop. Resultatet av den utomstående bedömningen har beaktats i planberedningen och kommer att tas i beaktande när planen framskrider från utkastskedet till förslagsfasen. Nedan presenteras utkastskedets teman för expertbedömningarna samt redogörs för bedömningarnas innehåll. Sammandragen av expertbedömningarna har sammanställts i en egen publikation som publiceras på webbplatsen i samband med att planen är framlagd till påseende. Hållbar områdes- och samhällsstruktur I bedömningen har man granskat planens hållbarhet ur region- och samhällsstrukturens synvinkel. Centrala teman för bedömningen är framför allt en tätare samhällsstruktur, hållbara färdsätt, en balanserad regionstruktur, livskraftiga centrum och kontrollerad glesbebyggelse. Utöver bedömningen som baserar sig på geografiska data, har man också utvärderat utvecklingen som planen medför och jämfört planlösningen på en generell nivå med till exempel Stockholmsregionens plan RUFS 2050 som för närvarande bereds. Bedömningen har gjorts av Maija Tiitu (Finlands miljöcentral, SYKE) och Panu Söderström. Klimatpåverkan Planens klimatpåverkan har utvärderats genom en kvalitativ bedömning. Som bedömningsmetod har man använt en bedömningsmatris som baserar sig på handboken Planläggning som främjar klimatmålen-presentationsbladet (Miljöministeriet 2015). De för landskapsplanen centrala teman som tagits med i matrisen är: region- och samhällsstruktur, rörlighet, energi samt användning av naturtillgångar och grönstruktur. Bedömningen har genomförts av Riina Känkänen och Pasi Rajala (Ramboll) och den har kommenterats av Susanna Kankaanpää (Helsingfors stad) och Johannes Lounasheimo (Finlands miljöcentral, SYKE). Konsekvenser för grönstrukturen Planens konsekvenser för naturen har bedömts med hjälp av Zonation-metoden, som utgår från geografiska data och ekologisk markanvändningsplanering. I utredningen har man till exempel granskat hurdana naturvärden olika planbeteckningar hotar eller skyddar. Utöver det har man granskat vilka samkonsekvenser planens samtliga beteckningar har för Nylands naturvärden. Utredningen baserar sig på tre tidigare Zonation-analyser. Bedömningen har genomförts av Joel Jalkanen, Atte Moilanen och Tuuli Toivonen (Helsingfors universitet). Man har använt kvalitativa metoder för att utvärdera planens konsekvenser för efterfrågan på och utbudet av ekosystemtjänster. I utvärderingen har man bland annat granskat hur planlösningen påverkar ekosystemtjänsternas produktionspotential på de områden där potentialen är hög och/eller grönstrukturens nyckelområden eller i deras omedelbara närhet. Bedömningen har genomförts av Leena Kopperoinen (Finland miljöcentral, SYKE). 146

146 I en sammanfattande bedömningsartikel har man begrundat vilken betydelse grönstrukturen har i Nyland i framtiden. I artikeln lyfter man fram trender som påverkar Nylands grönstruktur, klimatförändringens inflytande, förändringar i naturens mångfald. Vidare utvärderar man landskapsplanen genom dessa faktorer. Bedömningen har genomförts av Jari Niemelä (Helsingfors universitet). Ekonomiska konsekvenser I bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna har man granskat landskapsplanens mål samt förutsättningarna att målen förverkligas i förhållande till nuläget samt i förhållande till tidigare planerna. Bedömningen har gjorts ur företagens, hushållens och den offentliga sektorns synvinkel. I bedömningen har också beaktats hur markanvändningen och samhällsstrukturen stödjer den regionala konkurrenskraften samt hur planens principer och bestämmelser styr utvecklingen i riktning mot målen. Utvärderingen har upprättats av Seppo Laakso, Mikko Jääskeläinen (Helsingfors stad) och Henrik Lönnqvist (Vanda stad). Konsekvenser för människorna I den här bedömningen har växelverkan i anslutning till Nylandsplanen granskats. I bedömningen klarläggs vilka personer som har varit delaktiga i planprocessen och hurdana metoder man har utnyttjat för interaktionen. Därtill utreds hur den interaktiva planeringen har förverkligats under planarbetets olika skeden. Bedömningen har genomförts av Marketta Kyttä (Aalto-universitetet). 7.1 Planens sammantagna konsekvenser Syftet med bedömningen av planens sammantagna konsekvenser är att presentera vilka totala konsekvenser planen medför samt vilka samkonsekvenser planens olika dellösningar har. I bedömningen av planens sammantagna konsekvenser utnyttjar man och samlar ihop resultatet av bedömningar och utredningar som gjorts i samband med planeringsarbetet samt bedömningarna som genomförts i tidigare landskapsplaner. Planens sammantagna konsekvenser har utvärderats genom följande rubriker: konsekvenser från områdesanvändningen, konsekvenser för trafiken och samhällsservicen, konsekvenser för naturen och miljön, konsekvenser för landskapet, kulturarvet och den byggda miljön, konsekvenser för ekonomin och näringslivet samt konsekvenser för invånarna, levnadsförhållandena och samhället. Som en sammanfattning kan konstateras att Nylandsplanens mest betydande konsekvenser uppkommer i anslutning till förtätningen och kompletteringen av regionstrukturen. Att stödja sig på den befintliga strukturen medför flera fördelar för rörligheten, omgivningen, ekonomin och människors vardag. 147

147 KONSEKVENSER FÖR OMRÅDESANVÄNDNINGEN Planen utgör en grund för en hållbar regionstruktur genom att ange framtidens viktigaste tillväxtriktningar och tyngdpunkter. Den nya markanvändningen i Nyland styrs huvudsakligen till lättillgängliga områden i närheten av den befintliga samhällsstrukturen, vilket skapar bra förutsättningar för att förtäta och komplettera den befintliga strukturen samt för att utnyttja hållbara lösningar för att färdas. Planen stöder en balanserad regionstruktur i Nyland. Tyngdpunkten för den nya strukturen ligger i huvudstadsregionen samt i de större centrumen. I varje kommun i Nyland anges ändå minst ett centrum som garanterar bland annat boende, arbetsplatser och utbudet av tjänster i området. Betydande förändringar i områdesanvändningen riktas framför allt till de nya områdena som anges i planen som utvecklingszoner för tätortsfunktioner som stödjer sig på spårtrafik. Förverkligandet av planen innebär att dessa områden med relativt låg boendetäthet kommer att förvandlas till tätbebyggda tätorter med mångsidig verksamhet och service. Konsekvenserna kan förväntas förverkligas först om några årtionden och de är huvudsakligen bundna till lösningarna för spårtrafiken. Servicekoncentrationerna stödjer bland annat närservicens utbud och minskar glesbyggandet på landsbygdslika områden. Planen främjar en regionstruktur som stöder sig på hållbara färdsätt. Planen anger vilka områden utanför stadskärnan som bör prioriteras för tätortsfunktioner samt skiljer dessa områden från till exempel mindre nåbara gränsområden. Med huvudstadsregionens kärnzon anges områden som är gynnsamma framför allt vad gäller rörligheten. Trafikförbindelserna som anges i planen ökar möjligheterna att utveckla markanvändningen längs dessa. Nya förbindelser samt de förbindelser som befinner sig i utvecklingsfasen förenar områdena till varandra på ett effektivt sätt. Kollektivtrafikens omstigningsplatser möjliggör en tätare struktur framför allt i kollektivtrafikens knutpunkter. Anslutningsparkeringsmöjligheterna ökar kollektivtrafikkorridorernas influensområde. Helsingfors-Vanda flygplats, som anges i planen som flygtrafikområde, erbjuder ett fördelaktigt läge bland annat för affärsverksamhet, vilket kan öka efterfrågan på områdena i närheten flygplatsen. Bullerstörningarna som flygplatsen medför ger ändå upphov till vissa begränsningar på markanvändningen framför allt i Vanda, Tusby, Kervo och Esbo. De alternativa sträckningarna för en tunnel mellan Helsingfors och Tallinn har olika konsekvenser för områdesanvändningen. Tunnelns trafik- och terminallösningarna ovan jord kräver rikligt med plats. Genomförandet av Tallinntunneln skapar möjligheter för tvillingstaden Helsingfors- Tallinn. De utvecklingsområden för produktion och logistikfunktioner som anvisas i planen förutsätter vida områden för att kunna förverkligas. Planen styr de lösningar för handeln som sträcker sig utanför tätorterna och centrumen. Områden för handel placeras nära centrumen och på övriga platser som är lättillgängliga. Planeringsbestämmelsen förutsätter att tiden för byggandet av områden för handel ska planeras i förhållande till genomförandet av närliggande tätortsfunktioner och arbetsplatsområden, vilket förebygger att det bildas områden som är avskilda från den övriga samhällsstrukturen och som endast stöder sig på personbilstrafik. Planen säkerställer att obebyggda områden bevaras i Nyland genom att områdena anvisas som bland annat rekreations- och skyddsområden. Planen minskar spridd bebyggelse utanför centrumen, tätortsfunktionerna och servicekoncentrationer bland annat genom planeringsbestämmelserna. Planen förutsätter framför allt att möjligheterna för att förverkliga Helsingforsregionens grönbälte tas i beaktande. På grönbältet råder ett betydande byggnadstryck som ger sig uttryck i spridd bebyggelse. Planen medför begränsningar för områdesanvändningen. Till exempel de kulturmiljö-, grundvatten-, skydds-, MLY- och bullerområden samt geologiska formationer eller olika skyddszoner som anges i planen kan medföra begränsningar eller ramvillkor för markanvändningen och möjligheterna att röra sig på dessa områden och i deras närmaste omgivning. Då den befintliga strukturen förtätas och kompletteras kan det uppstå konflikter mellan olika markanvändningsformer. Planen förtydligar styrningen av områdesanvändningen då de tidigare etapplandskapsplanerna ersätts med en enhetlig, övergripande landskapsplan. 148

148 KONSEKVENSER FÖR TRAFIKEN OCH SAMHÄLLSSERVICEN Trafik: En tätare samhällsstruktur förbättrar kollektivtrafikens lönsamhet och ökar dess förutsättningar för att fungera optimalt. Kollektivtrafikens utveckling bidrar till ökad energieffektivitet, minskar rusningstrafik och trafikutsläpp samt bidrar i andra hand till att allt fler går och cyklar. Spårtrafiknätet försäkrar snabba och funktionssäkra förbindelser när färdmängderna ökar framför allt på tätbebyggda områden. En tätare struktur och mångsidiga centrum minskar på behovet av resor och främjar förutsättningarna att gå och cykla. Beteckningarna för trafiken gör det möjligt att utveckla stambanan och bland annat Centrumslingan, ESA-banan, Flygbanan, Tallinn-tunneln och Östbanan. En utvidgning av spårtrafiknätet gör det möjligt att öka kollektivtrafikens andel på centrala tillväxtområden, så som Vichtis Lojoområdet och Borgå. En förbättring och komplettering av de nuvarande trafiklederna förbättrar trafiknätverkets effektivitet. Utbudet av olika trafikformer blir samtidig mångsidigare. Genom att trygga kollektivtrafikens omstigningsplatser främjas genomförandet av smidiga bytesförbindelser i trafiken mellan huvudstadsregionens och randområdets radiella förbindelser samtidigt som kollektivtrafiken blir bättre tillgänglig. Med hjälp av anslutningsparkeringsplatser är det möjligt att förkorta nödvändiga resor med personbil, vilket framför allt minskar rusningstrafiken på huvudstadsregionens infartsleder. Genom att trygga verksamhetsförutsättningarna för och tillgängligheten till Helsingfors-Vanda flygplats, hamnarna och väg- och spårtrafiken säkerställer man smidiga nationella och internationella förbindelser och bland annat logistikens verksamhetsförutsättningar. Trafiklösningarna i Nyland har en betydande inverkar på trafikarrangemang även utanför landskapet. Tallinntunneln förbättrar trafikförbindelserna mellan Helsingfors och Tallinn och gör dem snabbbare, samtidigt som Finland logistiskt sett kommer närmare resten av Europa. Tunneln ökar godstrafikens funktionssäkerhet jämfört med sjöförbindelserna. De alternativa sträckningarna har olika konsekvenser för trafiksystemet. Trafikflödena till produktionens och logistikfunktioners utvecklingsområden växer. Särskilt den tunga trafiken ökar. Den ökade trafiken kan främja bättre vägförbindelser samt andra trafikarrangemang i närheten av dessa områden. Områdena i fråga är även viktiga sysselsättare och ökad pendeltrafik ställer krav på kollektivtrafikens serviceutbud. Genom att produktionen och logistikverksamheten styrs till lämpliga platser minskar den tunga trafiken i centrum och på bostadsområden. Andra planbeteckningar kan eventuellt innebära begränsningar för den mer detaljerade planeringen och genomförandet av trafikförbindelserna. Till exempel grundvattenområden, grönförbindelsebehov eller kulturmiljöer kan medföra begränsningar och ramvillkor och därmed bidra till ökade kostnader för planeringen och genomförandet av förbindelserna. Samhällsservice: Då den befintliga strukturen förtätas och kompletteras är det möjligt att utnyttja och använda den befintliga infrastrukturen, vilket har en positiv inverkan bland annat ur ekonomins och miljöns synvinkel. Planen främjar ibruktagandet av hållbara energiproduktionsformer genom att anvisa områden som lämpar sig för vindkraftsproduktion samt genom allmänna planeringsbestämmelser för bland annat solenergi och energiproduktionen i allmänhet. Planen tryggar energiförsörjningen och den samhällstekniska försörjningen genom att anvisa kraftledningar, naturgashuvudledningar, områden för kärnkraftverk, avfallshantering och cirkulär ekonomi. Planen tryggar anskaffningen av hushållsvatten genom att anvisa grundvattenområden, ytvattenområden som är viktiga för anskaffning av vatten, avloppstunnlar, råvattentunnlar och huvudvattenledningar. Byggandet av nya trafikförbindelser eller områden ökar riskerna som berör grundvattnet. Skyddszonerna som anvisas i planen skyddar miljön från eventuella risker som uppstår på grund av samhällsteknisk försörjning eller annan verksamhet. 149

149 KONSEKVENSER FÖR LANDSKAPET, KULTURARVET OCH DEN BYGGDA MILJÖN KONSEKVENSER FÖR NATUREN OCH MILJÖN I planen anvisas skogsbruksdominerade områden, skydds- och Natura-områden, rekreationsområden och målområden för rekreation samt grönförbindelsebehov som skyddar det ekologiska nätverkets verksamhetsförmåga och bevarar arternas rörlighetsmöjligheter både inom landskapet och utanför det även på riksnivå. Beteckningarna tryggar naturens mångfald och stöder en hållbar användning av naturvärdena och naturmiljön. Även kulturmiljöernas planlösning värnar om miljövärdena bland annat genom att trygga vidsträckta landskapshelheter. Ny markanvändning styrs i första hand till den befintliga strukturen, vilket främjar bevarandet av det ekologiska nätverkets vidsträckta helheter och av kolsänkor. Nylands naturvärden förväntas försvagas i viss mån som följd av den markanvändningen som anvisas i planen. Största delen av de naturvärden som planen hotar finns i Helsingforsregionen. Nya väg- ja banförbindelser splittrar obebyggda områden och försvårar arternas möjligheter att röra sig. Genom att bygga vägarna i tunnlar minskar de negativa miljökonsekvenserna. Man strävar efter att trygga de viktigaste ekologiska förbindelser med beteckningen för grönförbindelsebehov. Då bebyggda områden förtätas och kompletteras inverkar det på stadsekologin och bevarandet av lokala naturområden. Planen tryggar rekreationsmöjligheterna i Nyland med vidsträckta rekreationsområden samt målområden för utvecklandet av rekreationen. Grönnätet i Nyland har en betydande inverkan också på grannlandskapens och hela Finlands grönnät. Planen minimerar klimatkonsekvenserna bland annat genom en tätare och kompletterad struktur, minskade behov av att färdas samt genom grönstrukturens lösningar (se kapitel 7.2 om bedömningen av planens förverkligande). Helsingforsregionens grönbälte skyddas mot det spridda byggandet med hjälp av skydds- och rekreationsområden och grönförbindelsebehov som förenar områdena samt även med hjälp av en allmän bestämmelse som berör grönbältet. Vindkraftsområden är belägna på internationellt viktiga flyttningsrutter för flera fågelarter och i deras närmiljö finns det Naturaområden vilkas fågeldirektiv kan inbegripa arter som vindkraftsområdena medför konsekvenser för. Vindkraftsområden kan genomföras på ett sätt som inte orsakar märkbara samkonsekvenser för flyttfåglar eller märkbara negativa samkonsekvenser för Naturaområdena. Tallinntunneln, havsområden med vindkraftverk och ledningar under och kraftledningar under vattnet har konsekvenser för undervattennaturen. Planen skapar förutsättningar för att bevara och utveckla områden som är viktiga för kulturmiljön genom att anvisa områden kulturmiljöer av landskaps- och riksintresse. Planens skydds- och Naturaområden samt grundvattenområden och värdefulla geologiska formationer kan medföra begränsningar för byggandet på områdena, och då kan de planbeteckningarna åtminstone ställvis trygga bevarandet av den befintliga landskapsbilden. En tätare och kompletterad samhällsstruktur förändrar stadsbilden och kan eventuellt ha konsekvenser för kulturmiljöernas värden. Det kan uppstå konflikter när man samordnar den nya och den gamla strukturen. Värdefulla kulturmiljöer kan också förbli en del av en modern stads- och samhällsstruktur och även berika den. Tillsammans kan nya och gamla strukturer skapa en miljö med flera skikt. Målet om att förtäta huvudstadsregionens kärnzon medför en mer urban stadsbild bland annat vid viktiga infartsleder. De nya utvecklingszonerna för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik orsakar märkbara konsekvenser för landskapsbilden i och med att områdena förvandlas från glesbyggda områden till tätbebyggda tätorter. Förverkligandet av områdena förutsätter samordning med särdrag och kulturmiljöernas värden. Nya väg- och banförbindelser påverkar landskapet. Förverkligandet av dem förutsätter samordning med kulturmiljöernas värden, framför allt på områden som i planen anges som viktiga kulturmiljöer antingen på landskaps- eller riksnivå. Utvecklingsområden för produktion och logistikverksamhet, hamnar, industri- och förvaringsområden representerar tungt industriellt byggande i stor skala som märkbart försvagar landskapsbilden. De negativa konsekvenserna för landskapsbilden kan minskas genom att man i den mer detaljerade planeringen beaktar landskapets särdrag. Vindkraftsområden och tillhörande elöverföringsnät och nya vägförbindelser har vidsträckta konsekvenser för landskapet i östra Nyland och Finska viken om områdena förverkligas. I utredningar på landskapsnivå har man kunnat konstatera att planlösningens vindkraftsområden ändå inte skulle ha betydande negativa konsekvenser för landskapet eller kulturmiljön. Tallinntunneln, vindkraftsområden på havet och ledningar och kraftledningar under vatten kan medföra konsekvenser för kulturarvet under vattnet. 150

150 KONSEKVENSER FÖR INVÅNARNA, LEVNADSFÖRHÅLLANDENA OCH SAMHÄLLET KONSEKVENSER FÖR EKONOMIN OCH NÄRINGSLIVET Den täta samhällsstrukturen som planen strävar efter, kombinerat med bra tillgänglighet medför ekonomiska produktivitetsfördelar då verksamheten koncentreras till ett och samma ställe. Det medför också bra förutsättningar för ett mångsidigt utbud av tjänster och arbetsplatser. Ett täckande centralortsnät skapar förutsättningar för ett måttligt balanserat utbud av arbetsplatser och tjänster. Ett omfattande nät förutsätter samtidigt också en tillräckligt stor invånarmängd och bostadsefterfrågan samt investeringar i infrastruktur. Flera av de nämnare som anges i planutkastet skapar förutsättningar för ekonomisk tillväxt men de förutsätter märkbara investeringar för att kunna genomföras. Exempel på sådana projekt är nya områden för byggande eller trafikprojekt. Kostnaderna kan beröra bland annat staten, kommunerna eller företagsverksamheten. Trafiklösningarna påverkar markens prisutveckling redan innan lösningarna genomförs och styr planeringen av annan markanvändning. Planen möjliggör den bostadsproduktion som den växande befolkningen förutsätter, vilket underlättar områdets tillgänglighet för arbetskraften. En tätare struktur tryggar möjligheterna till alternativ för höghus på områden i närheten av service och arbetsplatser. Planen tryggar energi- och samhällstekniska tjänster samt trafikens och logistikens funktionssäkerhet vilket i sin tur tryggar förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Skydds-, rekreations- eller grundvattenområdena som anges i planen är betydande producenterar av ekosystemtjänster och de har ett betydande ekonomiskt värde. Å andra sidan kan dessa område begränsa utnyttjandet av naturresurser och den ekonomiska nyttan som fås av dem. Bland annat kulturmiljöer och rekreationsområden kan tillföra ekonomiska fördelar för ett område. De förstärker områdenas identitet och dragningskraft samt lockar nya invånare och företag. Planen erbjuder mångsidiga platser för handel utan att äventyra centrumhandelns verksamhetsoch utvecklingsmöjligheter. Samtidigt stöder den främjandet av fungerande konkurrens. Planlösningen gör det möjligt att placera stora detaljhandelsenheter utanför huvudstadsregionen, vilket balanserar handelns nuvarande servicenät som har fokus på huvudstadsregionen. Tätare centrum och tätorter förbättrar tillsammans med ett effektivt och fungerande trafiksystem tillgängligheten för bland annat boende, arbetsplatser och tjänster, vilket innebär en smidigare vardag för invånarna. Fungerande trafikförbindelser innebär större valmöjligheter vad gäller bostadsplatser och -former. Tätare och kompletterade tätorter möjliggör en mångsidig stadsstruktur med en mångfaldig befolkningsstruktur, vilket motverkar segregation. Ökad kollektivtrafik inverkar positivt på trafiksäkerheten, trafikbullret samt på invånarnas hälsa på hela landskapets område. Genom att utveckla kollektivtrafiken blir resorna bekvämare och tiden som går åt till arbetsresor och i trafiken förkortas. Mål om att förtäta den befintliga strukturen kan uppfattas olika bland olika befolkningsgrupper och på olika områden. Även en liten förändring i den befintliga strukturen kan uppfattas som betydande på lokal nivå. Förändringarna kan uppfattas som positiva men även som negativa och som försvagande för livsmiljös kvalitet. Planen tryggar rekreationsmöjligheterna i Nyland genom att anvisa till sin storlek stora rekreationsområden och genom identifiera målområden för rekreation. Även bland annat MLY-områden och skyddsområden erbjuder möjligheter till rekreation. Rekreationsmöjligheterna främjar invånarnas hälsa och välmående. De grönstruktur- eller kulturmiljölösningar som anvisas i planen ökar bostadsområdenas trivsel. En trivsam och vacker levnadsmiljö medför allmän välmående för boende. Ett område kan upplevas mer lockande som bostadsområde tack vare rekreationsområdena i närheten av området. Flitig användning av ett område för rekreation kan dock uppfattas som negativt bland invånarna. Målområden för utvecklingen av produktion, logistik och cirkulär ekonomi kan bli betydande arbetsplatsområden och sysselsättare vilket förbättrar levnadsförhållandena på områdena. Den ökande tunga trafiken i områdenas närmiljö kan påverka invånarnas levnadsförhållanden i och med att störningar orsakade av buller, partikelutsläpp eller skakningar. Planen tryggar förutsättningarna för en hälsosam och säker livsmiljö genom att anvisa bland annat skyddszoner och bullerområden. 151

151 7.2 Bedömning av hur planens mål förverkligas I tabellen bedöms planen i förhållande till de fyra målsättningarna. Målet Hållbar styrning av tillväxten och en balans mellan områdena Svara på klimatförändringen och utnyttja naturen och naturtillgångarna på ett hållbart sätt Hur målet beaktas i planutkastet Planen styr tillväxten huvudsakligen till den befintliga strukturen. Detta kan definieras som hållbar styrning av tillväxten eftersom det främjar hållbara färdsätt och värnandet om kolsvalgen och det ekologiska nätverket samt utnyttjar den befintliga infrastrukturen. Planen stöder målet om att skapa balans mellan olika områden. Den viktigaste tillväxten koncentrerar sig till huvudstadsregionen, men det ska finnas minst ett centrum i varje kommun i Nyland. Planens områdesfokuserade angreppssätt beaktar de olika områdenas behov som gäller styrningen av markanvändningen. Planens mål om att samtidigt både förtäta och balansera kan medföra konflikter. Svara på klimatförändringen Planens mål om att förtäta och komplettera samt utnyttja den befintliga samhällsstrukturen främjar bevarandet av befintliga grönområden som fungerar som kolsänkor. Därtill tryggar planen bevarande av skogsområden genom bland annat skydds- och rekreationsbeteckningar samt vidsträckta helheter av skogsbruksdominerade områden. Planen stöder anpassningen till klimatförändringen genom attan visa grönnätverk som bland annat balanserar temperaturskillnader och störtregnens konsekvenser samt gör det möjligt för arter att förflytta sig till andra platser då klimatförändringen förändrar miljön. Planen minimerar trafikens inverkan på klimatet då den främjar hållbara trafiklösningar. En tätare bebyggelse, mångsidigare verksamhet och en centrering av funktioner till samma områden förkortar de dagliga resorna och minskar således behovet av att färdas. Genom tätare och kompletterande byggande utnyttjas den befintliga infrastrukturen, vilket innebär att klimatutsläppen som nybyggande orsakar minimeras. Planen stöder målen för hållbar energiproduktion genom allmänna planeringsbestämmelser för bland annat vindkraftsområden och energi. Landskapsplanen möjliggör också sådant byggande och sådan verksamhet som orsakar betydande konsekvenser för klimatet. Man bör dock uppmärksamma att landskapsplanens uppgift är att möjliggöra nytt byggande vilket automatiskt orsakar utsläpp. I sin helhet har landskapsplanen begränsade möjligheter att svara på klimatfrågan eftersom den inte kan användas för att styra beslut och val som tas av invånarna och företagen. Hållbar användning av naturtillgångar Ny markanvändning styrs i första hand till den befintliga strukturen, vilket innebär att bevarandet av obebyggda markområden och naturtillgångar i dess närhet kan maximeras. Naturtillgångarna tryggas genom flera olika planeringsbestämmelser och tillhörande planbetecknigar, till exempel bestämmelserna för rekreations-, skydds-, MLY-, Natura- och grundvattenområden och geologiska formationer. Öka välbefinnandet och landskapets dragningskraft Hållbar konkurrenskraft Planen skapar förutsättningar för utbudet av bostäder och arbetsplatser i det växande Nyland vilket i sin tur ökar välfärden och dragningskraften på området. Fungerande trafikförbindelser ökar områdets dragningskraft ur boendets, turismens ch företagsverksamhetens synvinkel både på internationell och landskapsöverskridande nivå samt inom Nyland. internationellt, över landskapets gränser och inom Nyland. Planen skyddar rekreationsmöjligheterna och landskapets och kulturmiljös värden vilket ökar invånarnas välfärd och regionens dragningskraft bland annat ur turismens och invånarnas synvinkel. Planen skapar förutsättningar för näringslivs- och företagsverksamhet genom förläggningsplatser som anvisas åt dem eller genom att ta i beaktande deras verksamhetsförutsättningar i planeringsbestämmelserna. Planen främjar arbetskraftens tillgänglighet genom att trygga ett tillräckligt utbud av bostadsområden. Fungerande trafikförbindelser inom området samt nationell och internationell tillgänglighet förstärker traktens konkurrenskraft. 152

152 7.3 Bedömning av regionernas specialfrågor Etapplandskapsplanen för Helsingforsregionen Specialfråga Samordna Helsingforsregionens etapplandskapsplan och MBT-planen för Skapa förutsättningar för en betydande tillväxt av bostadsproduktionen och service- och näringsverksamheten utgående från den befintliga strukturen. Hur frågan beaktats i planlösningen eller planberedningen Med hjälp av det gemensamma beredningsarbetet med planen och MBT 2019, bl.a. i form av workshoppar och annat material, har man strävat efter att försäkra att planlösningen och MBT 2019 är i linje med varandra vad gäller utvecklingen av trafiksystemet och markanvändningen. Beteckningarna för utvecklingszonen för tätortsfunktioner, huvudstadsregionens kärnzon och centralortsnätet styr tillväxten till den befintliga strukturen. Förverkligandet av nya tätorter och nya spårtrafikprojekt är kopplade till varandra med en bestämmelse. Kontrollerat styra tillväxten till centrumen, områden med järnvägstrafik och andra områden för hållbar trafik med beaktande av miljöns värden. Förbättra utvecklingsförutsättningarna för en nätverksliknande kollektivtrafik och samtidigt främja smidiga, trygga och utsläppssnåla trafiksätt. Trygga verksamhets- och utvecklingsförutsättningarna för koncentrationer och trafikförbindelser som är viktiga med tanke på den internationella konkurrenskraften. Ta i beaktande Helsingfors-Vanda flygplats betydelse och inverkan. Främja närings- och företagsverksamheten med beaktande av regionens olika behov och styrkor. Främja grönbältets dragningskraft så att det svarar på den växande efterfrågan på rekreation och turism. Tillväxten styrs till centrum, huvudstadsregionens kärnzoner samt till utvecklingszonerna för tätortsfunktioner vilkas förutsättningar för hållbara färdsätt är bättre än på andra områden. Miljövärdena har uppmärksammats i beteckningarnas planeringsbestämmelser och de allmänna bestämmelserna. I planen anvisas omstigningsplatser och anslutningsparkeringsplatser för kollektivtrafik. Förbindelserna mellan centrumen förbättras. Kollektivtrafikkorridorer anvisas i kartbilagan som informativa beteckningar. Kollektivtrafikens och godstrafikens förbindelser till flygstationen. I planen anvisas Helsingfors-Vanda flygplats och hamnarna. Tillgängligheten till person- och godstrafikens knutpunkter i Helsingfors centrum tryggas med buss- och godstrafik. Tallinntunnelns alternativa, riktgivande sträckningar. I planen anvisas ett rikscentrum. Planprocessen har varit interaktiv och beaktat och samordnat olika parters synpunkter. Planlösningen tryggar flygplatsen tillgänglighet och näringarnas utvecklingsförutsättningar samt möjliggör markanvändningens utvecklingsmöjligheter på flygplatsen och i dess närmiljö. Handeln styrs i första hand till centrum, vilkas näringsliv och invånare gynnas av en tätare struktur. För handeln anvisas mångsidiga förläggningsmöjligheter med beaktande av att områdena är lättillgängliga. Helsingfors-Vanda flygplats och dess omgivning har tagits i beaktande som ett viktigt och mångsidigt område för internationell trafik och verksamhet. Hamnarna har anvisats i planen, då de har en särskild betydelse för turismtjänsterna och logistikaktörerna. I planen anvisas nya tvärgående förbindelser för logistik i mellersta Nyland. Näringslivsverksamheten som utvecklas i anslutning till den cirkulära ekonomin och därtill hörande funktioner kan placeras bland annat på områden för produktion och logistikfunktioner, men i planen anges även omfattande områden för cirkulär ekonomi och avfallshantering som ger upphov till fördelar då fler funktioner koncentreras till ett och samma ställe. Distributionstrafiken på utvecklingszonerna för tätortsfunktioner tryggas. Grönbältet och dess förverkligande behandlas som ett eget tema i beskrivningen Den helhet som grönbältet bild.ar (beteckningar och bestämmelser) anges i kartbilagan. 153

153 Etapplandskapsplanen för östra Nyland Specialfråga Förbättra tätortsstrukturens tillgänglighet och trafiknätet. Ta i beaktande en mångsidig näringsstruktur. Trygga verksamhetsförutsättningarna och utvecklingsmöjligheterna för energi- och den kemiska industrin. Stöda centrumen och möjliggöra en attraktiv bostadsmiljö och fungerande vardag samt olika boendeformer. Lyfta fram och utnyttja miljöns värden och potential inom t.ex. turismen. Hur frågan beaktats i planlösningen eller planberedningen I planen anvisas de viktigaste väg- och banförbindelserna. Planen skapar förutsättningar för förverkligandet av Östbanan efter år I planen anvisas hamnarna av betydelse på landskapsnivå (Lovisa, Sköldvik och Tolkis). I planen anvisas de viktigaste farlederna. I kartbilagan med rättsverkningar anvisas omstigningsplatser och anslutningsparkeringsplatser som är viktiga för persontrafiken. I kartbilagan anvisas de viktigaste väg- och banförbindelserna. I strukturöversikten redogörs för de viktigaste utvecklingstrenderna för trafiken och logistiken. Utvecklingsbehoven preciseras i landskapsplanens program för förverkligande. Tillväxten styrs i första hand till de största och mest lättillgängliga centrumen, där det finns det bästa förutsättningarna för kollektivtrafik. Planens viktiga målsättningar om att förtäta den befintliga strukturen och förebygga en splittrad samhällsstruktur är kopplat till verksamhetsförutsättningarna för många näringsformer. Verksamhetsförutsättningarna för flera näringar tas i beaktande genom att det i planen anvisas bl.a. centrum, områden för handel, industri- och lagringsområden, produktions- och logistikområden och områden för cirkulär ekonomi samt hamnar, områden för energiproduktion, kulturmiljö- och skyddsområden, MLY-områden och trafikförbindelser. I planen beaktas särskilt Sköldvik i Borgå, Valkom i Lovisa, och Lovisa kärnkraftverk med beteckningar och tillhörande bestämmelser. I planen anvisas i regionen fyra områden som är lämpliga för vindkraftsproduktion. I planen anvisas nätverk för samhällsteknisk försörjning. I planen anvisas områden för produktion och logistikverksamhet i Borgå och Lovisa. I planen anvisas regionens viktigaste centrum och servicekoncentrationer. I planen anvisas utvecklingszoner för tätortsfunktioner som omger de största centrumen. Vad gäller att effektivare utnyttja den befintliga samhällsstrukturen ges i planen även bestämmelser för att stöda tjänsterna och värna om miljöns värden. I planen anvisas värdefulla natur-, landskaps- och kulturmiljöobjekt samt rekreations- och skyddsområden. I planen ges också bestämmelser för att förhindra att samhällsstrukturen splittras. De värdefulla miljöobjekten är för sin del en betydande resurs för turismen. Förstärka Borgås ställning som regionens motor. I planen anvisas Borgå som ett centrum och det omkringliggande området som en utvecklingszon för tätortsfunktioner. Därtill anvisas Kungsportens område som en utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafik. Regionens näringsverksamhet beaktas bl.a. genom två områden för handeln och områden för industri och logistik som anvisas i Borgå. Natur- och kulturmiljöerna beaktas med planbeteckningar och -bestämmelser. I planen anvisas en trafikförbindelse som förverkligas efter planens målår

154 Etapplandskapsplanen för västra Nyland Specialfråga Hur frågan beaktats i planlösningen eller planberedningen Person- och godstrafiken ska vara smidig. I planen anvisas de viktigaste väg- och banförbindelserna. Som en ny förbindelse föreslås Ingå hamnbana (efter 2050) och ESA-banan samt markanvändningen som ska utvecklas i anslutning därtill. I planen anvisas hamnarna av betydelse på landskapsnivå (Hangö och Ingå). I planen anvisas de viktigaste farlederna. I kartbilagan med rättsverkningar anvisas omstigningsplatser och anslutningsparkeringsplatser som är viktiga för persontrafiken. I kartbilagan anvisas de viktigaste väg- och banförbindelserna för logistiken. I strukturöversikten redogörs för de viktigaste utvecklingstrenderna för trafiken och logistiken. Utvecklingsbehoven preciseras i landskapsplanens program för förverkligande. Tillväxten styrs i första hand till de största och mest lättillgängliga centrumen, där det finns det bästa förutsättningarna för kollektivtrafik. Näringslivet främjas med beaktande av regionens olika behov och styrkor. Se till att det ekologiska nätverket är funktionsdugligt samt värna om naturvärdena. Verksamhetsförutsättningarna för flera näringar tas i beaktande genom att det i planen anvisas bl.a. utvecklingsområden för produktion och logistikverksamhet, hamnar, områden för utrymmeskrävande handel utanför utvecklingszonen för tätortsfunktioner, kulturmiljö- och skyddsområden, bruksområden som är viktiga för turismen och närservicen, MLY-områden och trafikförbindelser. På plankartan anges områden i enlighet med besluten om naturskydd och nätverket Natura 2000 samt som skyddsområden sådana områden med naturmiljöer av betydelse på åtminstone landskapsnivå, som kompletterar det nuvarande skyddsnätet. De senaste uppgifterna som samlats in i samband med utredningen av ekologiska nätverk anges på plankartan. Ta i beaktande förnybara energiformer och den samhällstekniska försörjningens behov. Styra nybyggande på ett hållbart sätt till de bäst tillgängliga tätorterna. I planen anvisas i regionen ett område som lämpar sig för vindkraftsproduktion på havsområdet i Ingå Raseborg. I planen anvisas nätverk för samhällsteknisk försörjning. I planen anvisas de största och mångsidigaste centrumen som är lättillgängliga med kollektivtrafik: Hangö, Karis, Högfors, Lojo och Ekenäs och de omkringliggande områdena anges som utvecklingszoner för tätortsfunktioner. I planen anvisas kommuncentrum med beteckningen litet centrum: Ingå och Sjundeå. Tillväxten styrs i första hand till de största och mest lättillgängliga centrumen. I planen anvisas en ny utvecklingszon för tätortsfunktioner som stöder sig på spårtrafiken: Lempola i Lojo. Göra samhällsstrukturen tätare i de mest mångsidiga centrumområdena. På ett hållbart sätt utveckla turism- och fritidsverksamhet som utnyttjar de värdefulla kulturmiljöerna och regionens vattendrag och närheten till havet. I planen anvisas de största och mångsidigaste centrumen som är lättillgängliga med kollektivtrafik: Hangö, Karis, Högfors, Lojo och Ekenäs och de omkringliggande områdena anges som utvecklingszoner för tätortsfunktioner. I planen anvisas sådana kulturmiljöområden och rekreations- och skyddsområden som för sin del utgör resurser för turismen. I planen anvisas som servicekoncentrationer sådana bruksmiljöer och små kyrkbyar som är viktiga för turismen. I planen anvisas en basfarled för båttrafik. 155

155 7.4 Bedömning av konsekvenserna för nätverket Natura 2000 Naturvårdslagens kap. 10 innehåller särskilda stadganden om nätverket Natura Enligt markanvändning- och bygglagen måste planens ikraftträdande följa de regler som stadgas i det ovannämnda kapitlet. Enligt naturvårdslagen ska man i utarbetandet av en landskapsplan bedöma om förverkligandet av planen har betydande negativa konsekvenser för de naturvärden vilkas skydd ligger till grund för att området har tagits med i nätverket Natura När planen godkänns, måste man kontrollera att bedömningen som föreskrivs i naturvårdslagen har fullbordats. På området som landskapsplanen omfattar finns det över 100 områden som ingår i nätverket Natura Sammanlagt har de en areal på mer än hektar. I planens förslagsfas genomförs för samtliga områden en bedömning av huruvida planlösningen märkbart försvagar områdets naturvärden. Bedömningsmetoderna baserar sig på samma metoder som har använts i tidigare landskapsplaner och därtill utnyttjar man resultat från tidigare bedömningar. Områdesspecifika bedömningssresultat, samt konklusioner baserade på resultaten, presenteras i en skild bedömningssrapport som ingår i planförslagets bilagor. 156

156 8 Växelverkan och kommunikation Målet med planprocessens växelverkan är att alla intresserade får möjlighet att delta i diskussionen om landskapsplanens innehåll, konsekvenser och andra centrala frågor. Metoder för delaktighet i planens betedningsfas är att planen läggs fram till påseende, samråd med myndigheterna, presentationstillställningar, seminarier, workshoppar, möten med kommunernas sakkunniga och växelverkan på webben. Offentliga utlåtanden begärs av kommunerna och myndigheterna vars verksamhetsområde har behandlats i planen. Utlåtanden begärs också av andra aktörer och samfund som är viktiga för planprocessen. Respons kan också ges under hela planprocessens gång. Man arbetar ständigt i tätt samarbete med kommunerna. Medlemmar från olika samarbets- och expertgrupper i Nylands förbund samt förbundets sakkunniga och områdesansvariga agerar som kontaktpersoner. Samarbetsgrupper bestående av kommunernas tjänstemän bidrar till planeringsarbetet med praktisk och aktuell information ur kommunal och sakkunnig synvinkel. Målet med kommunsamarbetet är också att de som förverkligar planen faktiskt ska binda sig till planens målsättningar. Under den här planomgången har fokus legat på regionernas perspektiv. Varje plan har sin egen expertgrupp som bidrar till områdets plan med en lokal synvinkel och expertkunnande inom olika sektorer. Även kommunernas förtroendevalda har varit delaktiva i landskapsplanearbetet via de poltiska styrgrupperna som bildats för varje regionplan. Grupperna har samlats till möten om etapplanernas teman och frågor som är viktiga för respektive region. Planens olika sakkunniggrupper bidrar till temana och utredningsarbetet med sitt eget expertkunnande. Medlemmarna består av förbundets intressentgrupper, kommunrepresentanter och andra myndighetsrepresentanter. Grupperna skapar ett diskussionsforum för planarbetet och de egentliga besluten fattas i landskapsstyrelsen och landskapsfullmäktige. Beslutsfattarna får information kring planens teman, frågor och lösningar samt bakgrundsutredningar vid olika möten och seminarier. Därtill har det funnits rikligt med information om planarbetet på planens webbsida, i planens nyhetsbrev samt i sociala medier. 8.1 Växelverkan kring planen Inlednings- och målfas våren 2016 våren 2017 Nylandsplanen 2050 anhängiggjorde år I planens inledningsfas ordnades mycket interaktion kring Nylandsplanen och framtidsgranskningen som som gjordes inför arbetet med Nylandsprogrammet. Planens olika arbetsfaser presenterades vid workshoppar och seminarier. I inledningsfasen bereddes också enkäter och ordnades workshoppar och seminarer om planens mål och innehåll. Utifrån framtidsgranskningen och interaktionen ställdes Nylandsplanens mål upp. I inledningsfasen utarbetades ett program för deltagande och bedömning som innehöll de viktigaste temana för planarbetet, planens mål, processbeskrivningen samt beskrivningen av konsekvensbedömningen. Därtill fick intressenterna information om möjligheterna att påverka planarbetet. Mellan den 13 februari och den 13 mars 2017 tog man emot respons på programmet för deltagande och bedömning från kommuner, olika myndigheter, organisationer och intressenter. Majoriteten av responsen 157

157 handlade om planprocessen, interaktionen och målen. Planen ansågs vara av bra kvalitet och det föreslogs inte några större förändringar. Samarbetets och interaktionens roll i beredningsfasen betonades. Planens mål ansågs vara bra men man efterlyste att de ska konkretiseras i planarbetet. Beredningsfas våren 2017 hösten 2018 Under 2017 gjordes en utredning om strukturmodeller inför beredningen av Nylandsplanen. Strukturmodellarbetet baserade sig på framtidsgranskningen och befolknings- och arbetsplatsprojektionerna. Strukturmodellarbetet fungerade med sina utvärderingar och konklusioner som en utgångspunkt för strukturöversiktens utkast. Strukturmodellarbetet omfattade mycket interaktion, bland annat en omfattande bedömning som genomfördes av utomstående sakkunniga och seminarier och olika möten med kommunernas representanter. Under 2017 tog förbundet fram utvecklingsbilderna som utgör planens bakgrundsmaterial. I arbetet med utvecklingsbilderna tog man i form av utvecklingsblider fram utvecklingsutsikterna och framtidens strategiska avsikter för samtliga teman som ingår i planen. Processen omfattade växelverkan i form av workshoppar gällande bland annat centralortsnätet, trafiksystemet, tätorter och kompletteringsbyggandet samt solenergin. Därtill beredde man enkäter om till exempel energinätet, skjutbanorna och handeln. Av kommunerna begärdes kommentarer bland annat om bakgrundsturedningen som berör profileringen av centrumen. Man ordnade också workshoppar kring de nya arbetssätt som har använts i Nylandsplanen. Bland annat ordnades workshoppar om IPM-verktyget som används för att skapa modeller för markanvändning och trafik och om centralortsanalysen. Intressegrupperna hade då möjlighet att bland annat redigera IPMverktygets inställningar och grundinformation. Framtidsgranskingen, strukturmodellarbetet och utvecklingsbilderna samt planens övriga bakgrundsutredningar fungerade som underlag för beredningsmaterialet som upprättades under hösten Kring beredningsmaterialet ordnades workshoppar hösten 2017 för landskapets beslutsfattare och planens intressentgrupper. Därtill behandlade etapplanernas styrgrupper och sakkunniggrupper beredningsmaterialets teman samt planeringsprinciperna och regionernas specialfrågor. I planens beredningsfas har möten och workshoppar ordnats även med enstaka intressegrupper så som NTM-centralen och organisationen för Helsingforsregionens MBT-arbete. Nylandsplanens beredningsmaterial fanns till påseende på Nylands förbunds webbplats och byrå mellan den 27 februari och den 13 april För beredningsmaterialet begärde man utlåtanden från Nylands kommuner, olika myndighetsparter och organisationer. Därtill ordnades det en öppen presentationstillställning om planens beredningsmaterial. Under den tiden när planen var framlagd till påseende, kunde alla intresserade också svara på en elektronisk enkät om handel och centrum som hade utarbetats i samarbete med Aalto-universitet. Responsen på beredningsmaterialet Om beredningsmaterialet lämnades in 78 utlåtanden, bland annat av samtliga kommuner i Nyland. Därtill gavs 92 kommentarer om planen av huvudsakligen privatpersoner. Resten kom från föreningar, förbund och företag. I utlåtanden framträdde tydligt temana logisitk och färdsätt, till exempel vad gällde strukturplanens kollektivtrafikkorridorer och logistikens utvecklingskorridorer. Därtill fick man rikligt med respons om zoner för hållbar tillväxt, centrumen och handels lösning samt planens styrande verkan och tolkning. 158

158 Det tema som samlade mest respons var vindkraftsområdet på havet utanför Ingå-Raseborg, Malm flygplats och skjutbanorna. Därtill lyftes det fram flera banprojekt som konkurrerar sinsemellan såväl inom Nyland som utanför landskapet. Järnvägarnna är riksomfattande ärenden och beslut om hur dessa projekt ska prioriteras bör fattas på riksnivå. De viktigaste åtgärderna baserade på responsen om beredningsmaterialet I juni 2018 drog landskapsstyrelsen upp riktlinjerna för vilka förändringar som ska göras utifrån responsen. Baserat på responsen blev strukturplanen för Nyland en strukturöversikt för Nyland som saknar rättsvekrningar. I strukturöversiktens beskrivs den rekommenderade prioritetsordningen för trafiken och markanvändningens längs utvecklingskorridorerna utgående från olika utredningar om trafik och markanvändning. Utifrån responsen fick planen också en mindre sträng tidtabell och styrelsen beslutade lägga fram regionernas planutkast till påseende och sända dem på remiss på hösten Planhelheten ska föras fram till landskapsfullmäktige för godkännand under år I utkastskedet presenteras också flera alternativa sträckningar för Tallinntunneln. Styrelsen beslutade vidare att området som lämpar sig för vindkraftsprodukiton på havsområdet utanför Ingå och Raseborg tills vidare ingår i utkastet till Nylandsplanen eftersom de senaste utredningarna inte visar att det finns något hinder för området i fråga. I planen behandlas inte någon ersättande flygplats för Malms flygplats, eftersom utredningarna och besluten som behövs för det saknas. Tillsammans med intressegrupperna fortsätter arbetet med en utvecklingsplan för skjutbanorna vid sidan av planprocessen. Växelverkan kring planutkastet Baserat på strukturöversikten, beredningsmaterialet och responsen som den har gett upphov till, samt mer detaljerade utredningar och interaktion har man utarbetat utkast till regionernas etapplaner. Utkasten hålls framlagda på Nylands förbunds webbplats och på förbundets byrå. Utifrån responsen i beredningsstadiet beslutades att utkasten till regionernas etapplaner läggs fram och sänds på remiss innan planen övergår till förslagsfasen. Kring arbetet med planutkastet har man samarbetat med samarbets- och intressegrupperna vid olika möten, workshoppa och seminarier. Mycket vikt har lagts vid interaktionen mellan områdenas sakkunniggrupper och politiska styrgrupper då regionernas etapplanera har utarbetats. För landskapsstyrelsen ordnades en workshop om trafik och markanvändning och de senaste trafikprojekten och -teknologierna. Resultatet från workshoppen kan utnyttjas både i arbetet med landskapsplanen och planens program för förverkligande. Nylands förbund ordnade också en interaktionsprocess kring planutkastets beredning för att forma en lösning för Helsingfors-Vanda flygplats och markanvändningen, trafiken och näringslivsverksamheten i anslutning till den. I processen medverkade alla de centrala myndighetsaktörerna, till vilkas arbete och verksamhetsområde flygplatsens verksamhet och därtill hörande trafik och markanvändning hör. I planens utkastskede har man också betonat samarbetet med de sakkunniga som genomför planens externa 159

159 konsekvensbedömning. Därtill har man ordnat ett flertal möten med kommunernas representanter bland annat om grönstrukturen och de senaste utredningarna i anslutning därtill. 8.2 Kommunikation och information Utöver olika interaktiva tillställningar, har beredningsfasens material presenterats på planens webbsida samt genom andra former av elektronisk kommunikation. Information om planarbetets framskridande ges bland annat i landskapsplanens nyhetsbrev samt på Nylands förbunds Facebook-sida och Twitter. Under hela planprocessen har man informerat aktivt om Nylandsplanen och metoderna för att delta. Att planen finns till påseende har i enlighet med programmet för deltagande och bedömning informerats om på Nylands förbunds webbsida, på kommunernas offentliga anslagstavlor samt i Nylands förbunds annonseringsblad. Nylands förbunds annonseringsblad är Aamuposti, Östnyland, Keski-Uusimaa, Länsi- Uusimaa, Uusimaa och Västra Nyland och de riksomfattande tidningarna Helsingin Sanomat och Hufvudstadsbladet. Nylands förbunds webbsida ( har fungerat som en viktig informationskanal där man har bland annat publicerat planens bakgrundsutredningar samt artiklar kring planens teman. På webbsidan har intressenterna haft möjlighet att kommentera artiklarna. 160

160 9 Planens förverkligande och uppföljning 9.1 Förverkligandet av landskapsplanen Landskapsplanen är inte ett program för förverkligande utan den genomförs genom mer detaljerade planer. Kommunerna i området är landskapsplanens huvudsakliga genomförare. De utlåtanden som landskapsförbundet avger om kommunernas kommunplaner och andra planer har en viktig främjande roll av landskapsplanens mål. Även staten har en betydande roll som planens genomförare. Statliga myndigheter ska genomföra vissa riksomfattande områdesbehov, till exempel de som gäller landsvägar, spår och områden som ingår i skyddsprogram. Godkännandet av landskapsplanen medför varken direkta konsekvenser för områdesanvändningen eller en förutsättning att planering påbörjas, till exempel inom den kommunala planläggningen. När man fattar beslut om områdesanvändning eller går igenom planer, bör man ta hänsyn till landskapsplanen. Med hjälp av landskapsplanen kan man trygga allmänna konkurrensförutsättningar samt skapa förutsättningar för olika aktörer att söka sig till platser som är ändamålsenliga med tanke på deras verksamhet. Utöver myndigheterna kan landskapsplanen också genomföras av andra parter, till exempel invånarföreningar eller privata markägare. Genomförande av en regionstruktur som är i linje med landskapsplanen kan även främjas med hjälp av statens och kommunernas gemensamma avtal. Dylika avtal har skrivits bland annat om bostadspolitik och trafiksystem. Planeringsprocessen från beredningsskedet till genomförandet tar flera år. Att så tidigt som möjligt få en säkerhet om de investeringar som staten eventuellt förutsätter är oerhört viktigt för kommunerna. Utöver utlåtanden och myndighetssamarbete främjas planens genomförande genom Nylands förbunds egen verksamhet och genom Nylandsprogrammet och dess genomförandeplan samt i form av övrig intressebevakning. 9.2 Programmet för förverkligande Nylandsplanens program för förverkligande presenteras i förslagsfasen. 9.3 Uppföljningsplan Enligt markanvändnings- och byggförordningen (2 ) ska förbundet på landskapsnivå skall inom sitt område svara för den uppföljning av områdesanvändningens, region- och samhällsstrukturens, den byggda miljöns samt kulturoch naturmiljöns tillstånd och utveckling som planeringen på landskapsnivå förutsätter. Enligt markanvändnings- och bygglagen (MBL 27 ) ska förbundet på landskapsnivå se till att en landskapsplan utarbetas och att planen hålls aktuell och utvecklas i den mån det är nödvändigt." Det krävs uppföljning för att utveckla planen och hålla den aktuell. Uppföljningen bidrar till att identifiera behov för förändring samt möjliggör att man reagerar på behov. 161

161 Uppföljningen gynnar förbundets sakkunniga i myndighetsarbetet och planeringen och stöder ledningen och beslutsfattarna i formandet av en helhetsbild. Till exempel i samband med Nylandsplanens beredningsprocess har man haft nytta av de befintliga planernas uppföljningsinformation. Även kommunerna gynnas av regionens gemensamma uppföljningsinformation. Uppföljningen av landskapsplanen analyseras utifrån tre delområden: igenkännandet av förändringar som sker i verksamhetsmiljön, utvärderingen av planens förverkligande samt främjandet av landskapsplanens genomförande. 1. Situationsbild av verksamhetsmiljön Landskapsplanens aktualitet bör utvärderas regelbundet, speciellt i samband med beredningen och inledandet av en ny planprocess. För detta syfte utarbetas ofta temaspecifika delrapporter, men även en allmän uppföljning av verksamhetsmiljön behövs. Målet är att uppmärksamma och utvärdera huruvida landskapsplanen är aktuell, det vill säga om antagandena bakom planeringen fortfarande är relevanta. Lämpliga teman för att granska situationsbilden är bland annat: befolkningsutvecklingen och befolkningsstrukturen hur antalet arbetsplatser och branscher utvecklas hur trafiken och rörligheten utvecklas hur miljös tillstånd utvecklas förändringar i lagstiftning gällande områdesanvändningen 2. Utvärdering av genomförandet Landskapsplanen genomförs huvudsakligen via planbeteckningar och -bestämmelser i den mer detaljerade planeringen. Genomförandet av landskapsplanen, det vill säga förmedlingen av planens målsättningar och principer i de mer detaljerade planeringen främjas genom ett tillvägagångsätt som baserar sig på utlåtanden och annat myndighetsarbete. I utlåtanden som förbundet ger konstateras det huruvida planen är i linje med landskapsplanen samt vilka förändringar som eventuellt bör göras. Genom att följa upp utlåtandena kan man känna igen teman där det har uppstått konflikter mellan landskapsplanen och den mer detaljerade planeringen. Ett annat sätt att utvärdera landskapsplanens genomförande är att granska områdes- och samhällsstrukturens olika utvecklingsdrag och resultat i förhållande till landskapsplanens målsättningar. Genomförandet uppföljs huvudsakligen med parametrar som baserar sig på statistik och geografiska data och som producerar nyckeltal som är så entydiga och tidsmässigt jämförbara som möjligt. Resultatet kan även granskas i förhållande till beteckningarna i landskapsplanen i fall det är ändamålsenligt för utvärderingen. 3. Främjande av planens genomförande De viktigaste aktörerna i genomförandet av landskapsplanen är kommunerna och andra myndigheter som utarbetar planer för områdesanvändningen. Framför allt kommunernas roll som genomförare av planen är särskilt betydande eftersom de är ansvariga för sina egna generalplaner och detaljplaner. Utöver myndighetsarbetet främjas genomförandet av planer med hjälp av olika kampanjer, samarbeten i planeringsgrupper och -nätverk och allmän intressebevakning och kommunikation. Landskapsplanen genomförs även genom sådana projekt och utredningar som har uppstått av ett behov som landskapsplanen har skapat eller som på några andra sätt främjar förverkligandet av landskapsplanens mål. Landskapsförbundet agerar ofta som finansiär eller samarbetspartner i dylika projekt. Åtgärder som förbundet har varit delaktig i som finansiär, utredare eller planeringsmyndighet, rapporteras om i samband med den övriga uppföljningen. 162

162 10 Landskapsplanen som planeringsredskap och planarbetets koppling till 10.1 Landskapsutvecklingen som helhet i Nyland Utgångspunkterna för Nylands utveckling har tecknats ned i Nylandsprogrammet 2.0, som är de regionala aktörernas gemensamma strategiska utvecklingsplan som sträcker sig över hela fullmäktigeperioden. De nyländska kommunerna, statsförvaltningen samt företags-, utbildnings- och många andra sektorer tar Nylandsprogrammet i beaktande i sina egna program, beredningen av finansieringsbeslut och prioriteringen av projekt. Med förverkligandet av Nylandsprogrammet 2.0 kan man stöda planens lösningar, bland annat genom att införa och styra regionutvecklingsfinansiering till utvecklingsprojekt som främjar landskapsplanens lösningar (Bild 28). Nylandsprogrammet 2.0 omfattar en långsiktig vision och strategi för landskapet fram till 2050 samt de strategiska prioriteringarna för åren Landskapsfullmäktige godkände Nylandsprogrammet 2.0 i december Programmet har utarbetats parallellt med Nylandsplanen och bägge arbetena utgår från samma utredningar och mål. De strategiska prioriteringarna för Nylandsprogrammet 2.0 är: En välmående och kunnig människa, Framgångsrik och ansvarsfull affärsverksamhet samt Ett klimatsmart och mångsidigt landskap. Programmets vision är Helsinki Region 2050 Cool & the most Vibrant region in Europe. Mer information: Bild 28. Modell för landskapets utveckling. 163

163 10.2 Landskapsplanens uppgifter och betydelse Planeringssystemet för markanvändningen omfattar i enlighet med markanvändnings- och bygglagen (MBL) de riksomfattande målen för områdesanvändningen, en landskapsplan, en generalplan och en detaljplan Landskapsplanen tjänar till ledning för planläggningen i kommunerna och för övrig planering av områdesanvändningen som myndigheterna utför. I arbetet med landskapsplanen ska de av statsrådet godkända riksomfattande målen för områdesanvändningen samt landskapets utvecklingsbehov tas i beaktande. Landskapsplanen behandlar inte lokala behov, som gäller till exempel kommunernas interna områdesanvändning. Bild 29. Planering av områdesanvändningen. Landskapsförbundet, som är en samkommun som ägs av regionens kommuner, ansvarar för att utarbeta landskapsplanen. Landskapsplanen godkänns av landskapsfullmäktige som vars sammansättning motsvarar de politiska maktförhållandena som råder i kommunernas fullmäktige. En godkänd landskapsplan har rättsverkningar. På området för en generalplan med rättsverkningar eller för en detaljplan gäller landskapsplanen inte. Landskapsplanen ska tjäna till ledning när generalplaner och detaljplaner utarbetas och ändras samt när åtgärder annars vidtas för att reglera områdesanvändningen. Landskapsplanen kan i enlighet med 27 i markanvändnings- och bygglagen utarbetas som en övergripande landskapsplan som omfattar hela landskapet och alla områdesanvändningsbehov, som en etapplan som behandlar särskilda ärendehelheter eller som en plan som berör ett delområde i landskapet. I en övergripande landskapsplan väljer man i praktiken också vilka teman som planen ska behandla. Krav på landskapsplanens innehåll I landskapsplanen anges principerna för områdesanvändningen och samhällsstrukturen. Man anvisar också områdesreserveringar som är nödvändiga med tanke på landskapets utveckling och översiktliga placeringar av funktioner som är betydande på landskapsnivå. Områdesreserveringar och andra beteckningar anges endast i den mån och med den noggrannhet som behövs med tanke på de riksomfattande målen eller landskapets mål för områdesanvändningen eller för att samordna områdesanvändningen i flera kommuner än en. 164

164 Landskapsplanens handlingar Landskapsplanen består av en plankarta och planbeteckningar samt planeringsbestämmelser i anslutning till beteckningarna. I planhandlingarna ingår också en planbeskrivning som förtydligar och ger bakgrund till de lösningar som plankartan och planeringsbestämmelserna står för. Plankartan och beteckningarna och bestämmelserna är handlingar som har rättsverkningar och godkänns i fullmäktige. Även om planbeskrivningen inte har rättsverkningar på samma sätt som plankartan och beteckningarna och bestämmelserna, är beskrivningen viktig för tolkningen av planen och den används bland annat som bakgrundsmaterial vid domstolsförhandlingar. Med hjälp av landskapsplanens kartbilagor är det möjligt att åskådliggöra, förtydliga, precisera och ge bakgrund till planens lösningar. Kartbilagorna kompletterar plankartorna och de kan också utarbetas så att de har rättsverkningar Lagstiftning och övrig reglering som styr planläggningen Ändringar i markanvändnings- och bygglagen Delar av markanvändnings- och bygglagen reviderades under år Ändringarna innebär att tillstånds- och planläggningsförfarandena i anslutning till byggverksamhet och styrningen av stora detaljhandelsenheter har förenklats. De nuvarande NTM-centralerna har fått en mer konsultativ roll och besvärsrätten i planärenden har begränsats. Mer information om lagändringarna: ym.fi/mrlmuutokset. Riksomfattande mål för områdesanvändningen Statsrådet fattade ett beslut om de riksomfattande målen för områdesanvändningen, som träder i kraft Beslutet ersätter statsrådets beslut från 2000 och det reviderade beslutet från 2008 som gäller de riksomfattande målen för områdesanvändningen. De riksomfattande målen för områdesanvändningen omfattar följande teman: Fungerande samhällen och hållbara färdsätt Ett effektivt trafiksystem En sund och trygg livsmiljö En livskraftig natur- och kulturmiljö samt naturtillgångar En energiförsörjning med förmåga att vara förnybar De riksomfattande målen för områdesanvändningen konkretiseras huvudsakligen genom planläggningen, där planläggningen på landskapsnivå har en central roll. I planeringen av landskapet preciseras de riksomfattande målen för områdesanvändningen och blir lösningar för områdesanvändningen på landskapsnivå som samordnas med målen på landskaps- och lokal nivå. Statsrådets beslut om de riksomfattande målen för områdesanvändningen finns på Miljöministeriets webbplats: Speciallagar och författningar I markanvändnings- och bygglagen ingår de allmänna bestämmelserna om planernas rättsverkningar vid beslut som görs i enlighet med övriga speciallagar. Enligt 2 i MBL ska man i planering, byggande och användning av områden följa bestämmelserna i denna lag om inte annat föreskrivs. Enligt 32 i MBL ska myndigheterna när de planerar åtgärder som gäller områdesanvändningen och beslutar om att vidta dessa åtgärder beakta landskapsplanen, försöka främja genomförandet av planen och se till att åtgärderna inte försvårar genomförandet av planen. 165

165 Konsekvenserna för myndigheterna i 32.2 i MBL tolkas olika enligt olika lagar. Det här är beroende av hur andra lagar hänvisar till markanvändnings- och bygglagen. Följande speciallagar och författningar är viktiga för planläggningen på landskapsnivå: Lagar som reglerar naturresursekonomin Marktäktslagen Skogslagen Gruvlagen Lagar som reglerar hindrande av förorening av miljön Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning Lagen om vattentjänster Vattenlagen Miljöskyddslagen Lagar som kontrollerar ändringar av miljön Lagen om enskilda vägar Kärnenergilagen Landsvägslagen Banlagen Elmarknadslagen Naturvårdslagen Landskapsreformen Målet med landskapsreformen är att skapa en ny regionförvaltning genom att landskapsförbundets och delar av den statliga regionförvaltningens och kommunernas verksamhet slås samman. Landskapet blir en regionförvaltningsnivå. Ordnandet av social- och hälsovårdstjänster, regionförvaltningsuppgifter och regionala tjänster koncentreras till landskapen. Planläggningen på landskapsnivå överförs från landskapsförbunden till landskapen. Nylands landskapsgräns och landskapsplanens område kommer ändå inte att förändras. Plansystemet i markanvändnings- och bygglagen ändras inte i samband med reformen. Väsentligt med tanke på planläggningen på landskapsnivå är att det politiska styrsystemet förändras. De nya landskapens förtroendevalda kommer att väljas genom direkta val och den nya landskapsförvaltningen ska träda i kraft från och med början av Mer information om förberedelserna inför landskapsreformen: uusimaa2019.fi Målet är att Nylandsplanen ska utarbetas så att den kan fungera som en översiktlig landskapsplan Muut i enlighet kaavatyötä med markanvändningsohjaavat sopimukset, och bygglagen strategiat oberoende ja suunnitelmat av förändringarna som pågår inom förvaltningen och lagstiftningen. Övriga avtal, strategier och planer som styr planarbetet Internationella och nationella avtal och strategier skapar en ram för planeringen och utvecklingen av områdesanvändningen. De återspeglas i planeringen av områdesanvändningen bland annat genom nationell lagstiftning och de riksomfattande målen för områdesanvändningen. Utöver dessa har beredningen av Nylandsplanen utgått från landskapets egna strategier, utvecklingsbilder och utredningar. Dessa utgångspunkter beskrivs närmare i rapporten Strukturmodeller för Nyland Arbetet med landskapsplanen styrs särskilt av de allt strängare målen som gäller klimatet. Läs mer: Strukturmodeller för Nyland

166 10.4 Landskapsplanesituationen i Nyland De gällande landskapsplanerna för Nyland är en central utgångspunkt för Nylandsplanen. När den rådande landskapsplanesituationen tolkas ska alla gällande landskapsplaner tas i beaktande (Bild 30). Den gällande landskapsplanesituationen har åskådliggjorts i form av en inofficiell plansammanställning. Bild 30. I Nyland finns det redan många gällande landskapsplaner och den helhet som de bildar är delvis svår att gestalta. Nylandsplanen 2050 utarbetas i stor utsträckning på basis av de befintliga planlösningarna och utredningarna samtidigt som dessa uppdateras och förtydligas. De gällande landskapsplanerna Landskapsplanen för Nyland är en övergripande landskapsplan som gäller inom ett område med 16 kommuner och som behandlar samtliga markanvändningsformer. Planen fastställdes 2006 och vann laga kraft Landskapsplanen för Östra Nyland är en övergripande landskapsplan som gäller på ett område med tio kommuner och som behandlar samtliga markanvändningsformer. Planen fastställdes 2010 och vann laga kraft På östra Nylands område gäller också beteckningar från Östra Nylands regionplan och Landskapsplanen Etapplandskapsplan 1 för Nyland behandlar viktiga frågor i anslutning till miljöolägenheter och kompletterar den övergripande landskapsplanen för Nyland från år Planen fastställdes 2010 och vann laga kraft Etapplandskapsplan 2 för Nyland för samman landskapsplanerna för Nyland och Östra Nyland på ett område med 26 kommuner. Planen uppdaterar, kompletterar och reviderar de gällande planerna bland annat vad gäller region- och samhällsstruktur, trafik, handel och glesbebyggelse. Planen fastställdes 2014 och vann laga kraft

167 I etapplandskapsplan 3 för Nyland anvisas platsen för ett nytt avloppsreningsverk i Blombacken i Esbo. Planen fastställdes 2012 och vann laga kraft Etapplandskapsplan 4 för Nyland omfattar hela Nyland med undantag av Östersundomområdet. Planen har fem teman: näringar och innovationsverksamhet, logistik, vindkraft, grönstruktur och kulturmiljöer. Utöver dessa behandlar planen även andra aktuella frågor såsom Malms flygplats och stambanans nya stationsomgivningar. Planen godkändes av landskapsfullmäktige på våren Planen trädde i kraft innan den vunnit laga kraft. Landskapsplaner som för närvarande utarbetas Etapplandskapsplan 2 för Nyland, Östersundomområdet omfattar ett område mellan Östersundom i Helsingfors och Söderkulla i Sibbo och en del av Västersundom i Vanda. Landskapsplanen för Östersundomområdet utarbetades som en skild process som en del av etapplandskapsplan 2 för Nyland. Planen godkändes i landskapsfullmäktige sommaren Landskapsstyrelsen beslutade i spetember 2018 att planen träder i kraft innan den vunnit laga kraft Aktuella planeringsprocesser i Nyland Planeringen av MBT 2019 För Helsingforsregionen utarbetas samtidigt som etapplandskapsplanen för Helsingforsregionen en MBT plan som omfattar markanvändning, boende och trafik. Vad gäller planens noggrannhetsnivå placerar den sig mellan landskaps- och generalplanerna. Det är fråga om en översiktlig plan för Helsingforsregionens framtida struktur som tar fasta vid viktiga knutpunkter, placeringen av boende och arbetsplatsbyggande samt trafiknätet. Planeringen grundar sig på statens och kommunens gemensamma avtal om markanvändning, boende och trafik för Avsikten är att planen ska godkännas i början av MBT 2019 tar fokus på planeringen av sådana projekt för markanvändning, boende och trafik som förverkligas senast år 2030, men den omfattar också en planeringsdel som sträcker sig till år Prioriteringen av projekten som ingår i planen styr målsättningarna som ställts upp för regionens utveckling och mätarna och målnivåerna i anslutning till dem som kretsar kring att regionen ska var koldioxidsnål, lockande, livskraftig och välmående. Utgångspunkten är att Helsingforsregionen år 2050 har 2 miljoner invånare och 1,05 miljoner arbetsplatser, vilket betyder att man i planerigen av MBT 2019 precis som i Nylandsplanen förbereder sig för en kraftig tillväxt i Helsingforsregionen. I jämförelse med MBT-planen ligger Nylandsplanens tyngdpunkt på år 2050, det vill säga längre bort i framtiden. Nylandsplanen har mer övergripande ämnesområden än MBT-planen, samtidigt som den också är mer möjliggörande och översiktlig. Då Nylandsplanen är mer långsiktig än MBT 2019 ger den också mera spelrum och större möjligheter till alternativa metoder för att förverkliga projekt i anslutning till markanvändning, boende och trafik. MBT 2019 är mer konkret än Nylandsplanen och dess huvudfokus ligger på projekt för markanvändning, boende och trafik som ska förverkligas under det kommande årtiondet. I Nyland prioriteras samordningen av hela Nylands regionstruktur och trafiksystem samt perspektiven ur internationell, riksomfattande och landskapsnivå. Den lagstadgade landskapsplanen godkänns av landskapsfullmäktige och styr den mer detaljerade planeringen i kommunerna, såsom general- och detaljplanerna. MBTplanen godkänns i kommunerna och är inte juridiskt bindande. Den styr ändå kommunernas bostadsprogram och investeringsplaner. 168

168 Trafiksystemplaneringen som ingår i MBT-planen för 2019 är lagstadgad. Den del av planen som gäller trafiksystemet utgör utgångspunkten för trafiklösningarna i landskapsplanen och således har man ansett det vara viktigt att etapplandskapsplanen för Helsingforsregionen och MBT-planen samordnas. Samarbetet har varit kontinuerligt i alla skeden av utarbetandet av planerna och man har ordnat bland annat möten med sakkunniga och workshoppar. Havsplanering Bild 31. En jämförelse av MBT planen och Nylandsplanen Parallellt med utarbetandet av Nylandsplanen 2050 bereder Nylands förbund också tillsammans med Kymmenedalens förbund en havsplan. Havsplanen skildrar de finska kustlandskapsförbundens gemensamma syn på hur havsområdena kan nyttjas på ett hållbar sätt. Till sin karaktär är havsplanen en översiktlig plan utan rättsverkningar och den har i uppgift att styra användningen av havsområdena. Planernas beredningsfas pågår fram tll år Planerna ska vara klara senast Processen kring havsområdesplaneringen har i väldigt liten mån hunnit inverka på innehållet i Nylandsplanen De utvecklingsförlopp och planeringsbehoven i anslutning till dem som identifieras i havsplanen kan tas i beaktande i följande landskapsplaneomgång och till lämpliga delar i övrig strategisk planering, i den mån de nuvarande planerna inte uppfyller de aktuella behoven. Sammanlagt utarbetas tre havsplaner, utöver vilka även Åland bereder en egen plan. Nylands förbund utarbetar tillsammans med Kymmenedalens förbund en plan för Finska viken. Det är en ändring i markanvändnings- och bygglagen (482/2016) som förpliktar landskapsförbunden till att bereda havsplane. Lagändringen grundar sig på EU:s ramdirektiv angående havsplanering (2014/89). Havsplanens planeringsområde sträcker sig från strandlinjen till den ekonomiska zonens yttre gräns. Planeringen främjar en hållbar utveckling och tillväxt av havsområdets användningsändamål, en hållbar användning av naturresurser och en god status för havsmiljön. Ett centralt mål för planeringsarbetet är att identifera vilken potential det finns för så kallad blå tillväxt på respektive havsområde. I Finska viken hänför sig den blåa tillväxten i första hand till en ökning av sjötrafiken och regionens turismmöjligheter. Sjötrafiken mellan Helsingfors och Tallinn är en betydande nämnare vad gäller såväl arbetspendlingen och godstrafiken som turismen. Utmaningar medför ändå havets dåliga status och den olycksrisk som den ökande sjötrafiken innebär. Försvarsmaktens behov begränsar också användningen av havsområdena, men då behoven förändras kan de i vissa fall erbjuda nya möjligheter för att utveckla nyttjandet av skärgården. 169