vet vad tid är och använder dagligen och stundligen begreppet, men det är svårt, ja omöjligt, att svara på vad tid egentligen är.

Transkript

1 Vad är tid? I Bevingade ord av Pelle Holm finns många berömda citat om tid. I rättan tid, I sinom tid, Tid är pengar, Tiden flyr, Tiden läker alla sår, Tidens tand, Tiderna förändras, Ur led är tiden, et cetera, et cetera. Det finns många trådar att dra i. Det som bäst besvarar frågan i rubriken är Tid är pengar. Citatet Tid är pengar kommer mig att tänka på Staffan Burenstam Linders bok Den rastlösa välfärdsmänniskan som kom ut Den har en undertitel också: Tidsbrist i överflöd en ekonomisk studie, Det låter lite torrt och är kanske inte ägnat att attrahera så många läsare. Dessutom var Burenstam Linder högerman och boken klassades genast som en beskrivning av livet för de besuttna som hade ett överflöd på pengar och besvärades av brist på tid. Det var inget som var populärt ett år efter studentrevoltens Barfotalassarna i Mah-Jong-kläder köpte nog knappast boken heller, men det gjorde jag och den har sedan dess följt mig och betytt mycket, inte bara för min uppfattning om tid. Boken är varken en torr ekonomisk studie eller en partsinlaga för besuttna. Den handlar om två fundamentala begränsningar som styr vad vi använder vår tid till och den lyfter uttrycket Tid är pengar. Detta citat tillskriver Pelle Holm Benjamin Franklin. (Ja, just densamme som visade att blixten är ett elektriskt fenomen och som mirakulöst överlevde det första experimentet med en åskledare.) Han skrev 1748, i översättning, att tid är måttstocken för affärer liksom pengar är måttstocken för varor. Den som från detta har myntat det banala uttrycket Tid är pengar har gjort sig skyldig till en grov förenkling som tyvärr har lett till många missförstånd. Burenstam Linder trillar inte ner i den fallgropen. Han tar sikte på två begränsningar som styr vad vi gör. Föreslå någon att göra något! Två vanliga svar är Jag har inte tid och Jag har inte råd. Båda är rimliga motiv för att tveka att acceptera ditt förslag. Trots det lever som om vi i första hand har en ekonomisk begränsning. Om vi hett önskar oss något så sparar vi pengar tills vi kan skaffa oss det. Bara för att alltför ofta finna att vi inte har tid att använda det som var så åtråvärt. Hur skulle det bli om vi vände på steken? Om vi i stället i första hand såg tiden som en begränsning? I stället för att fråga oss Har jag råd att köpa den här boken? skulle vi först fråga oss Har jag tid att läsa den här boken? Resultatet av en sådan synvända blir ofta överraskande. Gåvor, till exempel, kan få en annan betydelse än vad vi är vana vid. Att ge bort en bok innebär att du förväntar dig att mottagaren skall ägna en del av sin tid åt att läsa boken. Något drastiskt uttryckt så har du som givare stulit tid av mottagaren! (Förhoppningsvis tyckte mottagaren att läsupplevelsen var värd tidspriset, om jag så får kalla det.) Jag minns att jag efter att ha läst boken skrev upp tid på önskelistan över vad jag skulle vilja i julklapp av familjen. Barnen tyckte nog att de hade en knasig pappa men det fungerade faktiskt.

2 Staffan Burenstam Linder inte bara vänder på begreppsordningen. Han resonerar om vad det skulle innebära att tänka på att vi faktiskt (bland annat) har två begränsningar: tid och pengar. Vissa aktiviteter är mer utsträckta i tiden. En bok, till exempel, kanske inte kostar så mycket att vi inte har råd med den men att läsa den kan ta en stor del av de 24 timmar per dygn vi är begränsade till. Tänker vi på båda begränsningarna kan valet att skaffa boken eller inte bli enklare och vi skulle inte frestas, som jag själv, att fylla hyllorna med olästa böcker. En långpromenad kan vi tycka är en väl använd tid och kostnaden inskränker sig till en lätt förhöjd kostnad för skoslitage. Andra aktiviteter kostar mer pengar men kräver kortare tid. Burenstam Linder gör läsaren uppmärksam på att sådana aktiviteter har blivit allt populärare. Tydligast syns detta i vår konsumtion av varor. Den sammanlagda tid som användes till att utnyttja alla dessa saker ökar, samtidigt som den tid som används på vart och ett av föremålen minskar. Vårt livsmönster skulle se annorlunda ut och kanske ge oss en större tillfredsställelse om vi tänkte lite mer tvådimensionellt: tid är inte pengar, tid och pengar formar tillsammans begränsningen av våra resurser. Så långt om uttrycket Tid är pengar. Men tiden är ju så mycket mer. Jag kunde skriva om det intressanta och förbryllande faktum att tiden ständigt går framåt trots att fysikens fundamentala lagar innebär att tiden mycket väl skulle kunna gå baklänges. Detta kallas ibland tidspilen och har bland annat inspirerat Martin Ames till boken Times Arrow som handlar om en man som lever hela sitt liv baklänges. Boken börjar alltså med hans död, hur han går baklänges ut från sjukhuset där detta sker och slutar med hans födsel. Dessemellan finns absurda beskrivningar av bland annat toalettbesök och ätande; beskrivningar som jag överlåter åt er, kära läsare, att fantisera om. Jag skulle också kunna skriva om tidmätning. Antikens solur som i lätt moderniserad form användes fortfarande, Galileo Galilei som använde ett pendelur för att tillsammans med sina astronomiska observationer formulera en modell för planeternas rörelser, kronometern som underlättade navigationen över världshaven, radion som möjliggjorde en global tid och atomuret som gjort det möjligt att experimentellt visa giltigheten av tvillingparadoxen som är ett resultat av Einsteins relativitetsteori. Tidens relativitet, som Einstein aldrig fick nobelpris för och som för första gången modifierade Newtons modell för sambandet mellan kraft, massa och hastighet är andra delar av den rika floran av aspekter på tid som kanske ter sig så enkel från början. Tid är också ett ämne som har intresserat filosofer och andra sedan urminnes tider. Den ryske poeten Samuil Marshak, verksam i början av 1900-talet, fick en gång frågan: Vad är tid? och svarade: Men det är ju en fråga för filosofer!. Det hjälper föga att hänvisa till dem; filosofen och teologen Augustinus av Hippo, fick 1500 år tidigare samma fråga och svarade: Om ingen hade ställt mig frågan hade jag vetat, men om jag måste svara så vet jag inte. Det är i själva verket ett mycket bra svar; alla

3 vet vad tid är och använder dagligen och stundligen begreppet, men det är svårt, ja omöjligt, att svara på vad tid egentligen är. Uppfattningen av tid beror på vem man är och vad man använder tiden till. En naturvetare använder gärna beteckningen Newtonsk tid och menar då det tidsbegrepp som Isaac Newton såg framför sig när han formulerade reglerna för kroppars rörelse. Det är förmodligen en myt att han fick idéerna när han såg ett äpple falla, men säkert var det så att funderade över tingen i sin omvärld som han såg kontinuerligt röra sig. För att beskriva dessa rörelser behövde han en tid som utan avbrott i jämn takt ständigt ökade. Resultatet av hans tänkande blev revolutionerande och revolutionerande enkelt: en kropp rör sig rakt framåt och med konstant fart tills den utsättes för en kraft som förändrar dess fart och/eller dess rörelseriktning. Tidigare hade man, allt sedan de gamla grekernas tid, trott att ett föremål måste utsättas för en kraft för att röra sig. Newtons lagar (egentligen matematiska modeller) stämde alldeles utmärkt med rörelsen hos de mekaniska ur som hade varit i bruk i många hundra år och som hade försett mänskligheten med ett tidsbegrepp som hade tjänat oss väl i allt från planering av våra sysslor till att med hjälp av astronomisk navigering ta oss fram över världshaven. Tiden flyter framåt i jämn takt, så såg Newton det. Men nog måste väl också han ha tyckt att tiden ibland gick långsamt! Det är skillnad på att tillbringa en timma med sin käresta och att sitta en timma hos tandläkaren. Vår mentala uppfattning om tid stämmer inte alls med Newtons tidsbegrepp. En grottforskare tog sig en gång ensam ner i en djup grotta för att tillbringa flera veckor där. Hennes huvuduppgift var förstås att utforska grottan, men hon ville också göra ett experiment med upplevd tid. Hon kommunicerade hela tiden med medhjälpare utanför grottan, men kom överens med dessa att de inte skulle avslöja något om hur lång tid som hade gått, vad klockan var eller vilken dag det var. Hon hade inte heller med sig någon klocka eller annat som angav tiden. Hon åt när hon blev hungrig, sov när hon blev trött och utförde däremellan arbete som skulle ge henne större kunskap om grottan. Först när hon efter lång tid tog sig tillbaka till ytan igen så fick hon veta vilken dag det var och vad klockan var. Hon vägrade först att tro på uppgiften. (Hon misstänkte kanske att kamraterna ville göra ett experiment och ge henne en felaktig tidsuppgift!) När hon så småningom blev övertygad förvånades hon över hur lång tid som hade förflutit sedan hon gått ner i grottan. Hennes uppfattning, som hon hade svårt att skilja sig från, var att det hade förflutit många fler dagar än det faktiskt hade gjort. Grottforskarens tidsuppfattning berodde förstås till en del på vad hon gjorde i grottan. Det kanske var så spännande och intressant att tiden gick fort. Men hennes uppfattning berodde säkert också på hennes biologiska klocka. Vi har i våra kroppar processer (matsmältningen till exempel) som är beroende av tiden. Dessa processer gör att vi har ett naturligt, men individuellt, dygn som för de flesta är mellan 22 och 25 timmar. Människor med kort biologiskt dygn tenderar att vara morgonpigga men kvällströtta. Med ett långt biologiskt dygn är det tvärtom. De förra, morgonpigga, kallas i litteraturen för A-människor, medan de andra kallas B-människor. Detta tycker jag avspeglar en attityd i vårt samhälle. Morgonstund har guld i mun, lyder ordspråket, vilket verkar gynna A-människorna.

4 Själv har jag ett kort biologiskt dygn. Jag upptäckte det när jag ensam under en vecka lade om golvet i salen i sommarhuset. Klockan hade jag lagt av mig, grovjobbare som jag var, och måltider och sänggående styrdes enbart av om jag blev hungrig eller trött. De ljusa sommarnätterna gjorde att jag inte upptäckte att jag steg upp tidigare och tidigare för var dag förrän jag en morgon åt frukost i soluppgången. Jag uppskattade då att jag hade ett biologiskt dygn på ungefär 21 timmar och fantiserade om att leva efter en personlig vecka med 8 dygn med 21 timmar i stället för den vedertagna 7- dagarsveckan med 24 timmar per dygn. Båda veckorna innehåller 168 timmar. Ett problem skulle förstås bli att jag skulle bli periodisk nattarbetare därmed lätt missanpassad till mitt sociala liv. Inte nog med att tiden tycks gå olika fort för olika människor och i olika sammanhang, det är också stora skillnader på hur vi uppfattar tid framåt och bakåt. Mina barn blir fortfarande generat upprörda på sin far när jag jag säger för inte så länge sedan och kanske menar ett tiotal år. Tio år framåt i tiden, däremot, ter sig som en lång period. Hur kommer detta sig? Det kan bero på att vi upplever tiden inte som en sekundvisare som idogt tickar fram utan som en följd av upplevda eller tänkta händelser. Både framåt och bakåt i tiden använder vi gärna orden före och efter för att beskriva tidens gång. Jag planerar att först cykla till närmaste postutlämningsställe för att hämta ett paket och efter det att fortsätta till affären för att handla middagsmat, som jag därefter gör något läckert av till middag och så vidare. Även bakåt har vi ofta svårt att placera händelser i absolut tid. Det är lättare att minnas i vilken ordning händelserna inträffade. - Vilket år fick vi en borgerlig regering? - Jaa, du, låt se, det minns jag inte men det var i alla fall efter det Palme blev skjuten. - Känns det igen? Om det är så att vi snarare upplever tidens gång som en följd av händelser så verkar ju det naturligt att tiden bakåt förefaller kortare än tiden framåt. Vi kan se bakåt och lätt rada upp händelser vi varit med om, både i det korta och det långa perspektivet. Jag minns som det var i går när vi gifte oss, när vi fick vårt första barn och så vidare. De framtida händelserna har ännu inte inträffat och vi har ingen erfarenhet att luta oss emot. Optimistiskt tänker vi oss vår framtid, både i morgon och nästa år, fylld av stora och små händelser. Den tillgängliga tiden för detta verkar hart när oändlig. Detta att framtiden förefaller längre än den förflutna tiden har också effekt på framtidsförutsägelser. Att läsa gamla (och inte alltid så gamla) tänkta beskrivningar av vår nutid kan vara mycket roande. Nästan undantagslöst har spådomarna (så tycker jag att de skall benämnas) hamnat alldeles galet. Det är inte så konstigt; en som försöker förutspå sin framtid vet ju inte om viktiga händelser som kommer att inträffa ens i den närmaste framtiden och som i många fall har en stor påverkan framåt i tiden. Låt mig därför sluta med att citera en dikt av min favoritpoet, Alf Henriksson: Att planera sin framtid är inte lätt fast lagret av data är stort. Men det ordnar sig säkert på något sätt för det har det alltid gjort.

5 Ingemar Ingemarsson, april 2015