yrkesutbildningens formering i sverige

Transkript

1 yrkesutbildningens formering i sverige

2

3 Yrkesutbildningens formering i Sverige Peter Håkansson & Anders Nilsson (red.) nordic academic press

4 Kopiering eller annat mångfaldigande av denna inlaga kräver förlagets särskilda tillstånd. Nordic Academic Press Box Lund Nordic Academic Press och författarna 2013 Sättning: Stilbildarna i Mölle, Omslag: Fugazi form Omslagsfoto: Sömnadselever vid Malmö stads yrkesskolor, 1960-tal Foto: Malmö stads yrkesskolor/malmö Stadsarkiv Tryck: ScandBook, Falun 2013 ISBN

5 Innehåll Förord 7 1. Introduktion 9 Yrkesutbildningen och den ekonomiska historien Peter Håkansson & Anders Nilsson 2. Yrkesutbildningens utveckling Anders Nilsson 3. De specialiserade yrkesutbildningarna 39 Exemplet skoglig utbildning Fay Lundh Nilsson 4. Lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen Anders Nilsson 5. Övergångsregim och förändring 121 Om ungdomars övergång från skola till arbetsmarknad Peter Håkansson 6. Därför valde Sverige en annan väg än Danmark 155 Historien bakom 1950-talets reformer av yrkesutbildningen Lars Pettersson Om författarna 185

6

7 Förord Yrkesutbildningen i gymnasieskolan debatteras ständigt och det riktas ofta kritik mot den. Det är egentligen inte så konstigt, eftersom den ska uppfylla flera olika krav som inte alltid är så lätta att förena. Alla elever på ett yrkesprogram har möjlighet att uppnå grundläggande högskolebehörighet under gymnasieutbildningen, samtidigt som de ska vara väl förberedda för yrkeslivet. Utbildningen ska också underlätta övergången från skola till arbetsliv. Det svenska sättet att organisera yrkesutbildning, som kännetecknas av likställdhet mellan teoretiska och yrkesinriktade program, skolförlagd utbildning och en ganska svag kontakt med arbetslivet, är unikt i ett internationellt perspektiv. Denna svenska modell för yrkesutbildning infördes för mer än fyrtio år sedan och har, trots många reformer, i allt väsentligt behållit sina kännetecken. Hur och varför kom den svenska yrkesutbildningsmodellen att skapas och utvecklas? För att förstå den svenska modellen måste även dess ursprung och framväxt förstås, något som debatten om yrkesutbildningen ofta missar. Bokens syfte är att ge kunskap om den yrkesutbildning som föregick den svenska modellen, men också att ge nya insikter i de processer som ledde fram till att en helt ny modell etablerades. Boken är en projektantologi, vilket innebär att vi här presenterar de viktigaste resultaten från forskningsprojektet Formeringen av den svenska yrkesutbildningen Forskningsprojektet har finansierats av Vetenskapsrådet (projektnr ) och vi vill här passa på att tacka VR för det ekonomiska stödet. Tidigare versioner av kapitlen har presenterats vid vetenskapliga konferenser: kapitel 3 (skoglig utbildning) presenterades vid den femte nordiska utbildningshistoriska konferensen i Umeå september 2012 och vid Seminar for Research in Universities of Applied Sciences and Vocational Education i Tammerfors 7 8 november 2012, kapitel 4 7

8 yrkesutbildningens formering i sverige (om lärlingsutbildningen) vid Svenska Historikermötet i Göteborg 5 7 maj 2011, medan kapitlen 5 (övergången skola arbetsliv) och 6 (jämförelse Sverige Danmark) presenterades vid den femte nordiska utbildningshistoriska konferensen i Umeå september Vi är tacksamma för de konstruktiva diskussioner, kommentarer och synpunkter som deltagarna vid konferenserna fört fram. Lund i juni 2013 Författarna 8

9 kapitel 1 Introduktion Yrkesutbildningen och den ekonomiska historien Peter Håkansson & Anders Nilsson Gymnasiereformen år 2011, Gy11, innebar stora förändringar för den svenska yrkesutbildningen. Större vikt skulle nu läggas på de yrkesförberedande inslagen i utbildningen och en reformerad lärlingsutbildning fanns med som viktig komponent i reformen. Den grundläggande yrkesutbildningen hade under lång tid varit skolförlagd med en svag anknytning till arbetslivet. Undervisningen hade kännetecknats av såväl en hög andel allmänna ämnen (t.ex. svenska, engelska, matematik och samhällskunskap) som att undervisningen i yrkesämnen i stor utsträckning präglats av ett teoretiskt förhållningssätt. Detta upplägg hade av många bedömare uppfattats som alltför dåligt anpassat till arbetslivet. Varför hade den svenska yrkesutbildningen sådana särdrag? Detta är den centrala frågan i projektet Formeringen av den svenska yrkesutbildningen Vår utgångspunkt har varit att de avgörande besluten för den traditionella svenska yrkesutbildningsmodellen togs på och 1960-talen. Det skedde emellertid med en hel del paradoxala förtecken. Lärlingsutbildning var aktuell som ett viktigt inslag in på 1960-talet, men försvann sedan ganska obemärkt. Ett annat paradoxalt inslag är hur ställningen för arbetsmarknadens parter försvagades. Parterna hade skaffat sig en stark position i förhållande till yrkesutbildningen i början av 1940-talet. Trots detta byggdes yrkesskolorna från 1960-talet upp efter helt andra utgångspunkter, där staten var den kraftfulle aktören. Ett nytt steg togs med 1971 års gymnasieskola, som bland annat innebar att yrkesskolan integrerades med (det teoretiska) 9

10 yrkesutbildningens formering i sverige gymnasiet och med fackskolan. Då försvagades parternas ställning ytterligare, samtidigt som de direkt yrkesförberedande inslagen i utbildningen tunnades ut. Vi menar att yrkesutbildningen både påverkat och påverkats av den ekonomiska historien och det finns åtminstone två olika teoretiska perspektiv som kan användas. Det ena är det strukturanalytiska perspektivet som utgår från att ekonomin förändras i cykler. En insikt och förståelse som projektet har gett är att yrkesutbildningen inte alltid entydigt följt dessa cykler, och framförallt inte för alla branscher samtidigt. Skogsindustrin, som exempel, påbörjade sin mekanisering mycket senare än många andra branscher i Sverige. Däremot kom behovet av utbildning (i stort sett) att följa branschens mekanisering. Det andra perspektivet är det nyinstitutionella. Detta perspektiv har delvis andra utgångspunkter där utvecklingen av en institution inte alltid motsvaras av vad som tycks mest rationellt. Istället är det uppfattningar, normer, risk och värdesystem som spelar in när institutioner skapas och upprätthålls (North 2005). I det följande presenterar vi dessa teoretiska perspektiv för att undersöka deras relation till yrkesutbildningens formering Ekonomins strukturella förändring Den period som antologin omfattar, , är motiverad av att det skapades nya förutsättningar för yrkesutbildningen såväl i början av 1940-talet som under åren kring Detta sammanfaller nästan, men inte helt, med en period när den ekonomiska tillväxten var hög i Sverige. Mellan 1930 och 1975 ökade bruttonationalprodukten per capita med i genomsnitt drygt 3 procent per år, vilket få om ens några andra länder uppnådde (Schön 2007). Det finns flera olika delförklaringar till den gynnsamma ekonomiska utvecklingen, som exempelvis att en lyckosam monetär politik bidrog till att Sverige klarade 30-talskrisen relativt väl; att landet hade råvaror och industriprodukter som det rådde stor efterfrågan på under Europas återuppbyggnad efter det andra världskriget; eller att Sverige lyckades hämta in mycket av USA:s teknologiska försprång bättre än många andra länder under och 1960-talen. Sådana delförklaringar kan

11 introduktion i stor utsträckning föras tillbaka på en mer grundläggande omständighet, nämligen att de strukturella förutsättningarna i ekonomin var gynnsamma för ekonomisk tillväxt. Varför var det så? För att närma oss ett svar på den frågan ska vi stödja oss på en generalisering av den svenska ekonomiska utvecklingen som framförallt Lennart Schön arbetat fram. Den utgår från att ekonomisk tillväxt har två huvudkomponenter: förnyelse och effektivisering. Förnyelse handlar om att göra något annorlunda och bättre, medan effektivisering består i att förbättra det redan existerande. Förnyelse leder till strukturell omvandling och nya tillväxtmönster, men för att tillväxten ska bestå krävs rationalisering och effektivisering. Det kan också uttryckas så att under förnyelsefaser förekommer det ett omfattande nyföretagande där nya idéer förverkligas, medan perioder av effektivisering kännetecknas mer av konsolideringar med stora och stabila företag. Den uppnådda effektiviteten och stabiliteten medför emellertid också stelheter och ett fasthållande vid den etablerade strukturen. När nya produkter, metoder och konkurrentländer dyker upp utlöses en djup så kallad strukturkris, där mycket av den gamla strukturen rensas ut. Samtidigt skapas nya förutsättningar för nyföretagande och nya idéer, dvs. ännu en förnyelsefas. Schön har identifierat stora kriser som uppträtt med viss regelbundenhet (40 50 år) och två av dessa kriser avgränsar den period som antologin omfattar. Den höga tillväxten inleds med den djupa 30-talskrisen och avslutas med den utdragna 70-talskrisen. Åren däremellan utgör en strukturperiod som kan benämnas det industriella samhällets höjdpunkt (Schön 2007). Det är därför helt naturligt att både den dåtida diskussionen och antologibidragen domineras av yrkesutbildning för industrin. Den strukturanalytiska modellen är relevant för studierna i den här antologin av ytterligare två skäl. Ett är att under effektiviseringsperioder förlängs planeringshorisonten. De produkter och metoder som introducerades under förnyelsefasen har blivit välkända och både företagare och samhällsplanerare har skaffat sig en god uppfattning om vilken kompetens som behövs. Då blir det lättare att fatta långsiktiga beslut om utbildningsväsendets inriktning, något som var mycket påtagligt åren kring 1960 (Waldow 2008). Det andra skälet är att olika slags kunskap och kompetens efterfrågas i de skilda faserna 11

12 yrkesutbildningens formering i sverige (Svensson 1995, Pettersson 1983, Olofsson 2010). Under faser där förnyelse är det dominerande inslaget är efterfrågan på arbetskraft med hög kompetens relativt stark. Efterfrågan gäller i första hand yrkesspecifik kompetens kring nya produkter och processer, men antalet individer med sådan kompetens är inledningsvis ganska litet och det kommer att råda stor konkurrens om dem på arbetsmarknaden. Efterfrågan är därför hög även på individer med hög generell kompetens, eftersom dessa kan förväntas ha lätt att tillgodogöra sig företagsspecifik utbildning på nya tekniker och metoder. Osäkerhet om vilka nya produkter och processer som kommer att lyckas medför att det är svårt att avgöra exakt vilken kompetens som kommer att efterfrågas framöver, vilket bidrar till hög efterfrågan på individer med hög generell kompetens, men också till att många företag är beredda att ta på sig betydande utbildningskostnader. När kännedomen om de nya produkterna och processerna sprider sig alltmer, både inom landet och internationellt, ökar konkurrensen. För att hävda sig i den ökande konkurrensen måste företagen effektivisera sin produktion. Det innebär ökad mekanisering och specialisering där allt fler arbetsuppgifter kan utföras av arbetskraft utan specialkompetens (och som därmed är relativt billig). Då ökar, relativt sett, efterfrågan på arbetskraft som kan ges en avgränsad kompetens genom korta, specialiserade utbildningar. Yrkesskolans heltidskurser, som expanderade mycket kraftigt från slutet av 1950-talet, var av just sådan karaktär. De var i allmänhet ett eller två år långa och inriktade på att ge en grundläggande yrkesutbildning för ett specifikt yrke. Företagen kan ytterligare minska sina kostnader om samhället kan förmås ta ansvaret och kostnaden för sådana utbildningar, vilket var vad som skedde från slutet av 1950-talet (se kapitel 6). 12 Ny institutionell teori Begreppet ny institutionell ekonomi (New Institutional Economics, NIE) slog igenom i början av 1990-talet och brukar kopplas till namn som Douglass North, Ronald Coase och Oliver Williamson. Skillnaden mot gammal institutionell teori, som brukar få företrädas av t.ex. Thorstein Veblen och John R. Commons, brukar sägas vara att man har inkorporerat en institutionell teori med den neoklassiska

13 introduktion ekonomiska teorin genom att använda transaktionskostnader, risk och begränsad rationalitet (Williamson 2000). Genom att introducera dessa begrepp ges existensen av institutioner en förklaring. En fråga som skapat en viss diskussion har handlat om hur man ska definiera en institution. Douglass North menar att en institution är betydligt mer än vad man kanske i dagligt tal brukar mena. En institution bör istället definieras som spelets regler och kanske inte först och främst som spelaren. Genom att definiera en institution som spelets regler förstår vi dessutom att vi kan tänka oss en taxonomi med formella institutioner (dvs. lagar och skrivna regler) och informella institutioner (normer, värderingar, tradition) (North 1990). Synen på institutionen som spelets regler är användbar när det gäller yrkesutbildningen Yrkesutbildningen under den här perioden är inte en aktör, utan kan uppfattas som ett väldigt heterogent system, där flera parallella utbildningsmodeller existerar samtidigt. Däremot kan man troligen hävda att dessa olika modeller var tvungna att förhålla sig till varandra i vad vi kan kalla för ett institutionellt ramverk. Det finns flera gemensamma drag i den nyinstitutionella teorin och den strukturanalytiska modellen. Båda poängterar den centrala roll innovationer spelar. I strukturanalysen är viktiga innovationer (Dahmén 1950) eller General Purpose Technologies (Bresnahan & Trajtenberg 1995) av avgörande betydelse när nya utvecklingsblock som kan bära en hel strukturcykel etableras. Exempel är utvecklingsblocken kring ångmaskinen eller mikroprocessorn, eller för den period som här studeras, kring elektriciteten och bilismen (Schön 2007). På ett liknande sätt har ny kunskap och innovationer en mycket central roll i Douglass Norths modell för att förklara institutionell förändring. På en konkurrensutsatt marknad måste organisationer sträva efter bättre lösningar, dvs. innovationer. Implementeringen av framgångsrika innovationer medför, möjligen med viss fördröjning, institutionell förändring. De båda synsätten har kopplats samman på ett fruktbart sätt i en analys av institutionell förändring på den svenska arbetsmarknaden med den talande titeln Spelets regler. Christer Lundh hävdar att det är slående att även den institutionella utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden tycks uppvisa ett cykliskt mönster som delvis följer strukturcykelns förlopp (Lundh 13

14 yrkesutbildningens formering i sverige , s. 36). Det handlar inte om något deterministiskt samband och utvecklingen av det som brukar kallas för den svenska arbetsmarknadsmodellen visar både på kopplingar mellan strukturell och institutionell förändring och avvikelser från strukturcykeln. Det skulle föra alldeles för långt att gå in på detaljer, men för yrkesutbildningens del är det viktigt att peka på det huvudavtal, Saltsjöbadsavtalet, som slöts mellan LO och SAF Det bildade utgångspunkt för avtal inom flera områden, bland annat gällande yrkesutbildning (se kapitel 2). Samordnade löneförhandlingar blev emellertid reguljära först efter 1956 (Lundh 2010) och därmed ökade också pressen på företagen att rationalisera och effektivisera. Det är alltså möjligt att förena strukturmodellen med institutionell teori men det finns också skillnader mellan de båda synsätten, främst Norths fokus på värderingar (beliefs) och människans uppfattningsförmåga (cognition). Det är våra värderingar som styr både vilka formella regelverk som skapas och de normer som utvecklas. Våra värderingar är i sin tur en funktion av vår uppfattningsförmåga. Som exempel kan nämnas synen på barnet som ett skolbarn. Under 1800-talet var den allmänna uppfattningen att barn skulle jobba. Från slutet av 1800-talet förändras detta synsätt och under början av 1900-talet sprider sig istället synen på det moderna barnet som ett skolbarn. Med detta synsätt var den naturliga platsen för ett barn att vara på dagarna inte längre arbetsplatsen, utan skolan (Schrumpf 1997). Även våra uppfattningar när det gäller vad som är lämpligt för tonåringar har förändrats över tid. Idag kan det snarast uppfattas som naturligt att tonåringen befinner sig i utbildning under hela tonårsperioden. Tidigare i historien har det inte varit så. Människans mentala förmåga skapar därigenom begränsningar för vilka utvecklingar som är möjliga. Vi får vad man skulle kunna kalla en mental spårbundenhet det måste vara möjligt att tänka, för att det ska vara möjligt att göra. Yrkesutbildningens historia visar det med tydlighet. De första stegen mot en skolförlagd yrkesutbildning togs redan 1918 då lärlingsskolan och yrkesskolan etablerades. Därefter kom verkstadsskolans olika former; först kommunala verkstadsskolan och därefter verkstadsskolan för arbetslös ungdom. Införandet av centrala verkstadsskolan i början på 1940-talet och enhetsskolan i början på 1950-talet innebar troligen 14

15 introduktion att det blev möjligt att tänka sig skolförlagd yrkesutbildning i stor skala. Fram till 1950-talet var annars den gängse uppfattningen att yrkesutbildningen bäst sköttes ute på företagen. Om vi då tänker oss yrkesutbildningen som ett institutionellt ramverk, vad skulle då detta ge? En sak som skulle framkomma tydligare är att det inom det institutionella ramverket finns ett organisatoriskt ramverk. Som exempel kan nämnas att det inom yrkesutbildningen fanns många aktörer (organisationer). Även om yrkesutbildningen som system kan sägas ha varit relativt heterogent, till skillnad från den struktur som införs i och med 1971 års linjegymnasium, var aktörerna trots allt tvungna att förhålla sig till det institutionella ramverket. Detta ramverk bestod av både formella institutioner och informella restriktioner. De formella delarna är relativt enkla att se. Det är de lagar och instruktioner som styr de olika verksamheterna. Det handlar om formellt undertecknade avtal, som t.ex. skollagen, instruktioner från myndigheter eller arbetsmarknadens parters avtal, som på ett formellt och explicit plan reglerar verksamheterna. Men en verksamhet styrs ju inte bara av formella regler. Även informella restriktioner, t.ex. normer, värderingar och tradition, har betydelse för hur institutionen fungerar. Nilsson tar upp att intresset bland ungdomarna är ganska begränsat när det gäller lärlingsutbildning (se kapitel 4). Det är förmodligen ungdomarnas informella restriktioner som påverkar deras intresse för en lärlingsutbildning. Även ett allt större intresse för teoretisk utbildning bland ungdomarna under 1960-talet kan tolkas som en normförändring. Denna normförändring har stor betydelse för framväxten av den integrerade gymnasieskolan i början av 1970-talet. Om vi sammanfattar vad det är som förändrar institutionen yrkesutbildning utifrån Douglass Norths perspektiv blir två faktorer viktiga att peka på. Det första är att Sverige går igenom en teknisk förändring under perioden som genererar ny kunskap. Denna nya kunskap förändrar synen på utbildning och framförallt synen på utbildningens betydelse. Som Nilsson pekar på (se kapitel 2) går yrkesutbildningsfrågan under perioden från att ha varit en fråga för arbetslivet till att bli en samhällsfråga med staten som huvudansvarig. Detta förändrade fokus framträder även i flera statliga utredningar samt i den förändrade synen på lärlingsutbildningen. 15

16 yrkesutbildningens formering i sverige Den andra faktorn är vad vi vill kalla för mental spårbundenhet. Fram till 1950-talet var det den frivilliga lärlingsmodellen som dominerade i yrkesutbildningsmedvetandet. Tanken på en lärlingslag, lik den i Danmark, hade visserligen sedan länge avskrivits från agendan, men kvar i ett slags kollektivt medvetande var en frivillig lärlingsmodell. Modellen hade visserligen fått mycket kritik, men andra storskaliga alternativ tycktes inte möjliga. Olika former av skolförlagd utbildning hade dittills varit en ganska marginell företeelse, men de existerade. Med sin blotta existens visade de att det var möjligt att bedriva skolförlagd yrkesutbildning på heltid och de bidrog till andra uppfattningar om hur det var möjligt att bedriva yrkesutbildning. De uppfattningarna fick genomslag när de yttre förutsättningarna ändrades under 1950-talet. 16 Yrkesutbildningens formering och förändring Frågan om förändring bör vara central inom all historisk forskning och den har, som sagt, varit helt central i det här projektet. Frågan om förändring genomsyrar också samtliga kapitel i antologin. Man kan dock se på förändring på olika sätt och med olika perspektiv. En fråga som kan diskuteras är huruvida historiska förlopp och förändringsprocesser kan förklaras genom förenklade modeller eller om det är helt omöjligt att förklara förändring då historien innehåller ett så stort antal oförutsägbara variabler. Om det senare skulle gälla går det ju inte att hitta generella förklaringar, utan istället måste varje historisk berättelse förstås utifrån sina speciella förutsättningar. Utgångspunkten i det här projektet ligger mitt emellan dessa ytterligheter. Visst krävs det förenklingar och modeller för att förstå förändring för vi vill ju nå generella förklaringar. Samtidigt krävs det en ingående historisk kunskap om processerna. Verkligheten är mer komplicerad än att ett fåtal variabler skulle kunna förklara stora och viktiga förändringsprocesser. Antologibidragen innehåller både en vilja att förklara förändring i mer generella termer genom att använda modeller och teorier, och en vilja att beskriva och berätta en historia. I kapitel 2 görs en mer översiktlig beskrivning av yrkesutbildningens förändring. Det visas med tydlighet i kapitlet att marschen mot den skolförlagda yrkesutbildningen var en ganska lång marsch

17 introduktion på över 50 år; från 1918 års beslut om lärlings- och yrkesskola till 1971 års beslut om en integrerad gymnasieskola. Som kapitel 2 visar har vägen inte varit spikrak, utan istället varit delvis krokig. Kapitel 2 berättar således historien om svensk yrkesutbildning och denna berättelse ligger sedan till grund för de kapitel som kommer därefter. Lundh Nilsson använder i kapitel 3 den skogliga utbildningen som en fallstudie på en yrkesutbildning i en specifik bransch. Yrkesutbildningarna ser inte likadana ut och det finns stora skillnader mellan olika branscher. Därför är det viktigt att mer i detalj kunna gå in och studera yrkesutbildningen inom en speciell bransch, annars riskerar vi att beskriva ett medelvärde som kanske inte finns. Vidare är det även viktigt att fokusera på en särskild bransch då yrkesutbildningen ska placeras i ett ekonomisk-historiskt sammanhang. I kapitel 3 använder Lundh Nilsson ett strukturanalytiskt perspektiv för att placera in yrkesutbildningen inom branschen i ett sådant sammanhang. Det blir tydligt att det finns omvandlings- och rationaliseringsfaser inom branschen som även påverkar yrkesutbildningen. Genom att använda ett strukturanalytiskt perspektiv kan vår förståelse för yrkesutbildningens relation till branschens förutsättningar öka. Kapitel 4 beskriver lärlingsutbildningens uppgång och fall. Lärlingsutbildningen var ett högst levande och reellt alternativ till skolförlagd yrkesutbildning fram till 1960-talet och den avgörande stöten mot lärlingsutbildningen kom först med beslutet om 1971 års integrerade gymnasieskola. Även lärlingsutbildningens långsamma avsomnande kan placeras i ett strukturanalytiskt sammanhang. Från 1950-talet förändrades industristrukturerna och det fordistiska produktionssättet gjorde sitt intåg. Sverige var särskilt väl anpassat till denna typ av produktionsstruktur som krävde stora produktionsenheter. Detta innebar även att den typ av specialkunskap som en lärlingsutbildning gav inte längre efterfrågades på samma sätt. Istället fanns det ett större behov av en mer homogen arbetskraft med generella kunskaper. Detta var kunskaper som troligen bättre kunde förmedlas av skolförlagd yrkesutbildning på heltid. Kapitel 5 och kapitel 6 använder båda en modell med spårbundenhet och punkterad jämvikt för att förklara förändringar. I båda kapitlen används Kathleen Thelens perspektiv att det visserligen 17

18 yrkesutbildningens formering i sverige existerar en spårbundenhet, men att denna spårbundenhet kan brytas vid vissa avgörande punkter (critical junctures) (Thelen 2004). Utfallet vid dessa avgörande punkter avgörs av kontrahenternas styrkeförhållande vid detta tillfälle. Kapitel 5 vidgar perspektivet något utanför yrkesutbildningen och diskuterar även andra faktorer som har betydelse för ungdomars övergång från skolan till arbetsmarknaden. Det som kan anses vara speciellt för den svenska arbetsmarknaden, förutom den skolförlagda yrkesutbildningen, är en sammanpressad lönestruktur och omfattande trygghetslagstiftning. En sammanpressad lönestruktur var ett mindre problem med ett fordistiskt produktionssätt då det fanns en större efterfrågan på en homogen arbetskraft. Även en skolförlagd yrkesutbildning och omfattande trygghetslagstiftning kan tänkas ha varit fördelaktigt i ett fordistiskt produktionssätt. Däremot har dessa komponenter troligen inneburit problem när efterfrågan i allt större utsträckning istället gått mot en alltmer diversifierad arbetskraft. I kapitel 5 ställs frågan varför den speciella svenska övergångsregimen utvecklas som den gör och slutsatsen är att det är en rad olika exogena och endogena faktorer. Det går således inte att peka på en ensam faktor för att förklara den svenska övergångsregimens utveckling. I kapitel 6 ställer Lars Pettersson frågan varför Danmark och Sverige utvecklade helt olika typer av yrkesutbildning. Tidigare forskning har fokuserat mycket på vad som hände under 1950-talet, men Pettersson menar att denna skillnad uppstod långt tidigare. Han kan visa, på grundval av en dansk och en svensk utredning som genomfördes under 1870-talet, att det fanns tydliga skillnader redan då. Det gällde både synen på yrkesutbildning och förhållandet till hantverket respektive storindustrin. Genom att hantverksföreningarna var en tydlig maktfaktor i Danmark och även fick gehör för sina synpunkter, blev också lärlingsutbildningen en reglerad utbildningsform av betydelse. I Sverige, däremot, hade storindustrin en större maktposition och för storindustrin var en lagreglerad lärlingsutbildning inte önskvärd. De olika maktpositioner som olika spelare hade under en tidigare period av historien kom att få betydelse under lång tid framöver. Det är från de utgångspunkterna fullt logiskt att Danmark har en lärlingsbaserad och Sverige 18

19 introduktion en skolbaserad yrkesutbildning. Det anmärkningsvärda är enligt Pettersson att det tog så lång tid för den skolförlagda yrkesutbildningen att slå igenom i Sverige. Referenser Bresnahan, T. & Trajtenberg, M. (1995), General purpose technologies Engines of growth, Journal of Econometrics, vol. 65. Dahmén, E. (1988), Development Blocks in Industrial Economics, The Scandinavian Economic History Review, vol. 36. Lundh, C. (2010), Spelets regler. Institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden (andra upplagan). Stockholm: SNS Förlag. North, D. C. (1990), Institutions, Institutional Change and Economic Performance. Cambridge: Press Syndicatee of the University of Cambridge. North, D. C. (2005), Understanding the process of economic change. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Olofsson, J. (2010), Krisen i skolan. Utbildning i politiken och i praktiken. Umeå: Borea bokförlag. Pettersson, L. (1983), Ingenjörsutbildning och kapitalbildning Skrifter utgivna av Ekonomisk-historiska föreningen, vol. XXXIX, Lund. Schrumpf, E. (1997). From full-time to part-time: Working children in Norway from the nineteenth to the twentieth century i de Coninck-Smith, N., Sandin, B. & Schrumpf, E. (red.) Industrious children: work and childhood in the Nordic countries Odense: Odense Univ. Press. Schön, L. (2007), En modern svensk ekonomisk historia: tillväxt och omvandling under två sekel (andra upplagan). Stockholm: SNS Förlag. Svensson, L. (1995), Closing the Gender Gap; determinants of change in the female-to-male blue collar wage ratio in Swedish manufacturing. Skrifter utgivna av Ekonomisk-historiska föreningen, vol. LXXI, Lund. Thelen, K. (2004), How institutions evolve: the political economy of skills in Germany, Britain, the United States, and Japan. Cambridge: Cambridge University Press. Waldow, F. (2008), Utbildningspolitik, ekonomi och internationella utbildningstrender i Sverige Stockholm: Stockholms universitets förlag. Williamson, O. E. (2000), The New Institutional Economics: Taking Stock, Looking Ahead, Journal of Economic Literature, s

20

21 kapitel 2 Yrkesutbildningens utveckling Anders Nilsson Under perioden förändrades systemet för yrkesutbildning i grunden. Det här kapitlet ger en översikt av de viktiga reformerna och behandlar kortfattat deras konsekvenser. Det bygger på offentliga utredningar, offentlig statistik och tidigare forskningsresultat. Syftet är att ge ett underlag för framställningarna i de följande mer specialiserade kapitlen. Yrkesutbildningen kring 1940 Den yrkesutbildning som fanns 1940 bestod av två huvuddelar. Den första och viktigaste utgjordes av ett lärlingssystem inom industri och hantverk samt inom vissa serviceyrken. Det hade sina rötter i det förmoderna skråsystemet, men de särskilda lagar och regler som hade kringgärdat lärlingsinstitutionen hade avskaffats tillsammans med de sista skråprivilegierna Flera andra länder införde en modern form av lärlingslagstiftning i slutet av och början av 1900-talet, men detta skedde aldrig i Sverige. Här hade i stället parterna på arbetsmarknaden sedan tidigt 1900-tal börjat sluta kollektivavtal gällande lärlingar inom industrin. Antalet lärlingar som berördes av sådana avtal i början av 1920-talet var cirka och kring 1950 handlade det om ungefär lärlingar. På lång sikt var alltså lärlingsutbildningen på nedgång men utvecklingen var långt ifrån rätlinjig. Lärlingsutbildningen behandlas i kapitel 3. Yrkesutbildningens andra huvuddel hade i allt väsentligt kommit på plats efter ett riksdagsbeslut Då infördes ett system med lärlings- och yrkesskolor som i första hand var avsedda för ungdomar med anställning inom industri, hantverk, handel eller husligt 21

22 yrkesutbildningens formering i sverige arbete. Den grundläggande utbildningen skedde i lärlingsskolorna som var avsedda för minderåriga, det vill säga ungdomar under 18 år. Undervisningen i lärlingsskolan var begränsad till timmar per vecka och bedrevs i allmänhet på sena eftermiddagar eller under kvällar för att det skulle vara möjligt för de yrkesverksamma ungdomarna att delta i undervisningen. Ålderskravet mjukades upp 1921 så att även äldre personer kunde delta i undervisningen vilket fick stora konsekvenser för utbildningsvolymen. Redan 1926 var antalet kursdeltagare i kurser avsedda för äldre (dvs. över 18 år) större än antalet i den egentliga lärlingsskolan och den ojämna (och oavsedda) åldersfördelningen förstärktes framöver. Läsåret 1934/35 var antalet kursdeltagare i de kommunala lärlingsskolorna som var över 18 år dubbelt så många som de yngre och 1943/44 var de äldre nästan fyra gånger så många som de yngre (SCB 1984, tabell 12). Yrkesskolan var en slags påbyggnad till lärlingsskolan, där anställda med längre praktisk erfarenhet fick teoretisk undervisning med praktiskt ändamål. Undervisningen kunde bedrivas i olika former och med stor variation i antal timmar per vecka och veckor per år. Yrkesskolorna blev aldrig särskilt omfattande. Under 1920-talet handlade det om ett par tusen kursdeltagare per år. Dock ökade verksamheten med den stigande arbetslösheten under 1930-talet till kursdeltagare (SCB 1984, tabell 10 och 12). Verksamheten i lärlings- och yrkesskolorna byggde på att deltagarna var yrkesaktiva och den var avsedd som ett komplement till det lärande som skedde (eller borde ha skett) på arbetsplatsen. Men det var inte alltid så enkelt för ungdomar att få arbete direkt efter folkskolan och 1921 infördes en ny skolform, verkstadsskolan, som var avsedd för just denna kategori. Verkstadsskolorna bedrevs på heltid och omfattade både praktisk och teoretisk undervisning. Utbildningstiden varierade från ett till fyra år. I det senare fallet gav verkstadsskolan en fullständig yrkesutbildning. Från 1936 inrättades särskilda verkstadsskolor för arbetslös ungdom i de regioner som drabbades särskilt hårt av 1930-talskrisen (Blekinge, Bohuslän och Västernorrland). Den avtalsreglerade lärlingsutbildningen i kombination med lärlings/yrkesskolorna och verkstadsskolorna kan sägas ha utgjort kärnan i det svenska yrkesutbildningssystemet under mellankrigs- 22

23 yrkesutbildningens utveckling tiden, men det fanns en stor mängd andra inrättningar för yrkesutbildning, ofta inom ett ganska snävt område. Inom de areella näringarna fanns trädgårds-, skogsbruks- och lantbruksskolor. Dit bör även lantmanna- och lanthushållsskolorna räknas. Dessa båda skolformer hade ofta stark anknytning till folkhögskolorna där det även fanns andra former av yrkesinriktad utbildning (Lundh Nilsson 2010). Vidare fanns det navigationsskolor, särskilda tekniska skolor (som varken ska förväxlas med lärlings/yrkesskolorna eller med de tekniska gymnasierna) och särskilt inom handelsområdet ett flertal privata institut som inte stod under överinseende av någon statlig myndighet. I den fortsatta framställningen kommer vi emellertid att i allt väsentligt begränsa oss till den ovan nämnda kärnan. De omdömen som finns om yrkesutbildningen under mellankrigstiden är inte fördelaktiga. En sentida bedömare som Anders Hedman hävdar i sin avhandling att kvaliteten generellt sett var låg och att lärlingsskolan snarast blev en marginell företeelse, inte minst på grund av bristfällig finansiering (Hedman 2001). Den samtida kritiken var inte heller nådig. Rationaliseringsutredningen som hade tillsatts 1938 hävdade att den existerande yrkesutbildningen inte tillgodosåg näringslivets behov av arbetskraft. Kravet på yrkesskicklighet hade, särskilt inom industrin, förskjutits i riktning mot högre kvalifikationer än vad den existerande utbildningen försåg ungdomarna med. Förutom ökade krav på teknisk skicklighet hade också kraven på intelligens, vakenhet och påpasslighet ökat (SOU 1939:14, s ). Utredningen hävdade att en effektivare organisation för yrkesutbildningen behövde skapas. Även Verkstadsskole utredningen hade kritiska synpunkter och man föreslog, bland annat mot den bakgrunden, att en särskild myndighet för yrkesutbildning skulle bildas (SOU 1938:54). Nya förutsättningar för yrkesutbildningen Redan innan den nya myndigheten bildades hade en ny skolform etablerats 1941, de centrala verkstadsskolorna, med omfattande heltidsutbildning. Verkstadsskolor hade funnits sedan tidigt 1920-tal men de fanns nästan undantagslöst i de större städerna och försåg enbart det lokala näringslivet med kvalificerad arbetskraft. De nya 23

24 yrkesutbildningens formering i sverige skolorna gav ökade möjligheter till yrkesutbildning för ungdomar på landsbygden och många elever var inackorderade under studietiden (Statens arbetsmarknadskommission 1947). Beslutet om den särskilda myndigheten togs av Riksdagen 1943 och den 1 januari 1944 inledde Kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning (KÖY) sin verksamhet. I den var arbetsmarknadens parter väl representerade (Olofsson 1997). Tillkomsten av KÖY innebar också att yrkesutbildningsstatistiken blev mer kontinuerlig (SCB 1984). Något förvånande medförde inte den organisatoriska förändringen att 1921 års stadga för yrkesutbildningen ändrades. Trots det kom yrkesutbildningen under och 1950-talen att präglas av en helt ny dynamik, med nya samarbetsformer mellan näringsliv och skola och en kraftig kvantitativ ökning av antalet elever i yrkesutbildning. Utvecklingen berodde delvis på att den nya myndigheten kunde driva frågor på ett annat sätt än tidigare, men den främsta anledningen till den nya dynamiken var att de dominerande parterna på arbetsmarknaden engagerade sig djupt i yrkesutbildningsfrågorna. LO och SAF slöt 1938 ett huvudavtal, det så kallade Saltsjöbadsavtalet, som blev grunden för avtal inom olika områden. Ett av de viktigaste var yrkesutbildningen eftersom parterna ansåg att bristen på yrkesutbildad arbetskraft var ett hot mot industrins utveckling. En särskild kommitté, Arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté, tillsattes Dess arbete försenades av kriget (Arbetsmarknadens yrkesråd 1994) men 1944 presenterades kommitténs förslag i ett betänkande. Detta kom att bilda utgångspunkt för parternas samarbete under ett antal år framöver. Förslaget sammanfattades på följande sätt: Målet för yrkesutbildningen är att tillgodose näringslivets behov av utbildad arbetskraft genom en lärlingsutbildning (AY 1944:109). I första hand skulle näringslivets egna utbildningsmöjligheter utnyttjas, kompletterad med teoretisk undervisning på deltid i enskilda eller kommunala skolor. Kommittén konstaterade emellertid också att samarbetet mellan skola och näringsliv inte fungerade på ett önskvärt sätt och föreslog flera åtgärder för att förbättra detta, till exempel att inrätta särskilda yrkesskolnämnder där arbetsmarknadens parter kunde ha flera ledamöter och att lärarna vid yrkesskolorna skulle ges möjligheter att praktisera vid olika företag för att uppdatera sig inom yrket. Kommittén underströk 24

25 yrkesutbildningens utveckling Figur 2.1. Antalet elever vid kommunala och enskilda yrkesskolor samt centrala verkstadsskolor Källa: SCB 1984, tabell 17. även betydelsen av en utbyggd yrkesvägledning och förespråkade en kraftigt utökad upplysningsverksamhet om yrkesutbildningen för att övervinna det motstånd, som på olika håll kan förefinnas i dessa frågor (AY 1944:107). Den del av yrkesutbildningen som expanderade mest var deltidsundervisningen. Denna var avsedd för yrkesverksamma ungdomar och undervisningen sågs som ett viktigt komplement i upplärningen till yrkesskickliga arbetare. Antalet deltidselever vid kommunala och enskilda yrkesskolor mer än fördubblades mellan 1943 och 1955, från till (se figur 2.1). Det skulle kunna tolkas som att komplementet till lärlingsutbildning expanderade kraftigt och att därför även huvuddelen, själva lärlingsutbildningen, gjorde det. Men kommitténs förslag syftade framför allt till att tillgodose industrins behov av arbetskraft och om man bryter ner elevantalet på olika inriktningar blir bilden delvis annorlunda. År 1947, första året då en sådan nedbrytning kan göras, utgjorde eleverna inom industri och hantverk inte mer än 26 procent av samtliga deltidselever och 1955 hade andelen sjunkit till 21 procent. Det var inom de andra inriktningarna, husligt arbete respektive handel, som de stora ökningarna hade skett (SCB 1984, tabell 19). Överhuvudtaget var intresset för den husliga undervisningen stort, inte minst sömnadskurser, men det existerade knappast något samarbete mellan näringslivet och denna del av yrkesutbildningen (SOU 1954). Dessutom hade 25

26 yrkesutbildningens formering i sverige Sverige tillämpade tidigt en, internationellt sett, ovanligt bred definition av begreppet yrkesutbildning med utbildningar som riktade sig mot både traditionellt manliga och traditionellt kvinnliga yrken och sysselsättningar. På och 1960-talen var det ungefär lika många kvinnor som män som deltog i yrkesutbildning men utbildningsvalen var könsstereotypa. Sömnadskursen på Malmö yrkesskola i början av 1960-talet hade enbart kvinnliga elever. Foto: Malmö stads yrkesskolor/malmö stadsarkiv. yrkesutbildningen i ökande utsträckning blivit dominerad av äldre elever. Det var ingen ny utveckling; redan under 1930-talet var det fler äldre 1 än yngre deltagare inom yrkesutbildningen, men läsåret 1951/52 var andelen över 80 procent. Det handlade framförallt om unga vuxna (18 24 år) och det bör nog tolkas som att signalerna på arbetsmarknaden trots allt gick fram (Nilsson 2013). Många ungdomar som började förvärvsarbeta direkt efter skolan insåg efter några år att en yrkesutbildning gav stora fördelar. Den relativt svaga utvecklingen av antalet deltidselever på kurser inriktade mot industri och hantverk återspeglar det stagnerande intresset för lärlingsutbildning (se kapitel 3). Det innebar visserligen inte att det totala intresset för industriell yrkesutbildning minskade. Elevantalet på yrkesskolans heltidskurser med inriktning mot industri och hantverk (inklusive de centrala verkstadsskolorna) ökade från knappt år 1947 till drygt år Men 26

27 yrkesutbildningens utveckling totalt sett var rekryteringen till industri- och hantverksutbildningar långt mindre än önskvärt. Arbetsmarknadens parter hade lagt ner en hel del resurser på att informera om och propagera för yrkesutbildning inom industrin, men resultatet var alltså inte tillfredsställande (Lundahl 1997). Det var en viktig bakgrund till tillsättandet av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga års reform: en mångfald inom yrkesutbildningen Men det var inte den enda anledningen talets stora utredning om yrkesutbildningen tillsattes som en följd av de stora utbildningsreformer som förbereddes åren runt På grundval av förslag från 1946 års skolkommission fattade Riksdagen år 1950 ett principbeslut om förlängning av skolplikten till nio år och att en försöksverksamhet med enhetsskola skulle inledas (Richardson 2004). De sakkunniga skulle lämna förslag till hur yrkesskolornas undervisning kunde knytas närmare till den allmänbildande skolan, men också till hur anknytningen till näringslivets yrkesutbildning kunde ordnas. Man underströk att ett väl fungerande samarbete var nödvändigt för en effektiv yrkesutbildning: Yrkesutbildning, som helt förlägges till skola, kan aldrig bli en fullständig utbildning (SOU 1954:80). Trots att antalet lärlingar var större än antalet heltidselever vid yrkesskolorna 2 ägnades lärlingsfrågan relativt begränsad uppmärksamhet. En anledning till det var att de sakkunniga tydligt markerade att yrkesutbildning på arbetsplatserna skulle regleras av arbetsmarknadens parter (se även kapitel 3). Grundmotivet var emellertid ett annat: utredningens huvudlinje var att den skolförlagda yrkesutbildningen skulle expandera, och det fanns flera skäl till det. Man konstaterade att skolplikten höll på att förlängas i omvärlden så att skolplikten förväntades bli minst nio och ibland ända upp till tolv år (SOU 1954:11, s. 15). I denna ungdomsskola, som alltså redan fanns i omvärlden och förväntades komma till stånd även i Sverige, skulle det finnas alternativa linjer som inriktades på olika studiemål. På de yrkesinriktade linjerna skulle delar av den grundläggande praktiska utbildningen brytas ut från företagen och läggas in i skolan. Ett skäl till att företagen inte längre var så villiga att svara för praktisk utbild- 27

28 yrkesutbildningens formering i sverige ning var att utrustningen var alltför dyrbar för att man skulle riskera den genom att låta outbildade ungdomar sköta den. Ett annat skäl var förändringar i arbetslivet. Utredningen identifierade fyra grupper som hade användning för yrkesutbildning: hantverkare och annan yrkeskunnig personal, specialister (t.ex. sättare), tempoarbetare samt vissa grov- och diversearbetare. De två första grupperna var de som den traditionella lärlingsbaserade yrkesutbildningen inriktade sig på, medan de två sista tidigare knappast hade ansetts behöva någon yrkesutbildning. Arbetslivets nya krav innebar att även dessa grupper behövde en viss, begränsad utbildning. De sakkunniga drog slutsatsen att yrkesskolorna stod inför nya uppgifter. Från att ha utgjort ett komplement till företagsförlagd praktiskt inriktad utbildning skulle de överta mycket av den grundläggande praktisk-teoretiska yrkesutbildningen på heltid. Detta var den ena huvudlinjen, men därtill kom en annan: samarbete med företag i olika former såsom företagsskolor, inbyggda skolor, växelundervisning och lärlingsutbildning. Det fanns således ett antal skäl till att utredningen föreslog ökade statsbidrag till yrkesskolans heltidskurser. Dittills gällande bestämmelser hade inneburit att statsbidraget uppgick till cirka 60 procent av de totala driftskostnaderna vid de centrala verkstadsskolorna och 35 procent vid de kommunala yrkesskolorna. Utredningen föreslog en höjning till ungefär 65 procent av kostnaderna för båda skolformerna, vilket ju i huvudsak innebar en kraftig höjning av anslaget till heltidskurserna vid de kommunala yrkesskolorna. Även övriga skolformer deltidskurser och företagsskolor skulle få ökade bidrag i relation till beloppen för heltidskurserna. Vidare föreslog utredningen att statsbidrag skulle utgå för lokaler, inredning och visst undervisningsmaterial enligt samma principer som gällde för folkskolorna (SOU 1954). Riksdagen fattade 1955 beslut som i allt väsentligt följde utredningens förslag. Under den följande tioårsperioden ökade antalet elever vid yrkesskolornas heltidskurser närmast explosionsartat samtidigt som antalet i deltidsutbildning också ökade. Dessutom ökade antalet elever i företagsskolor markant. Det hade uppenbarligen funnits en uppdämd efterfrågan på yrkesutbildning i samhället. Det stora intresset för yrkesutbildning kom som en överraskning och man kan 28

29 yrkesutbildningens utveckling Figur 2.2. Antalet elever vid kommunala och enskilda yrkesskolor samt centrala verkstadsskolor Källa: SCB 1984, tabell 17, 20 och 21. också uttrycka det så att de yrkesutbildningssakkunniga lyckades åstadkomma en av de största prognosmissarna i svensk utbildningshistoria. De bedömde att utbyggnaden skulle ske successivt under en femtonårsperiod och att antalet elever i heltidsundervisning skulle uppgå till cirka år I själva verket uppnåddes detta antal redan omkring 1960 och 1970 var antalet uppe i (se figur 2.2). Riksdagsbeslutet 1955 innebar också att en ny stadga för yrkesutbildning kunde utfärdas som ersatte 1921 års stadga, som vid det här laget var överspelad på de flesta områden. Nu fick begreppet yrkesskola den betydelse den har idag, alltså en skola för (grundläggande) yrkesutbildning istället för att som tidigare enbart avse det övre stadiet i yrkesutbildningen. Stadgan gav utrymme för flera olika skolformer som skulle underlätta för en samverkan med näringslivet. Utbildningen kunde vara helt förlagd utanför skolan (så kallad inbyggd skola) eller bedrivas som växelutbildning. Då alternerade eleverna mellan skola och utbildning på en arbetsplats. Båda dessa former hade förekommit sedan tidigare, men de företagsskolor (eller industriskolor) som kunde grundas enligt 1955 års stadga innebar en nyhet. Det innebar att ett företag skötte all undervisning, såväl teoretisk som praktisk, under KÖY:s överinseende (SCB 1984). Denna nyordning innebar att ett antal företagsskolor startades efter 1955 och under några år var det faktiskt vid företagsskolorna som antalet hel- 29

30 yrkesutbildningens formering i sverige Figur 2.3. Elever vid företagsskolor Källor: SCB 1984, tabell 17 och Statistisk Årsbok 1971, tabell 358. tidselever ökade mest. År 1962 utgjorde eleverna vid företagsskolorna 10 procent av samtliga elever vid yrkesskolans heltidskurser. Som figur 2.3 visar minskade antalet elever vid företagsskolor efter 1962 och 1970 var andelen nere i fem procent års reform tillgodosåg många intressen. Arbetsmarknadens tunga aktörer, LO och SAF, uttryckte sig genom AY enbart i positiva ordalag om förslagen. De ökade statsanslagen, kurser även för relativt okvalificerade arbeten och en betoning av fortsatt nära samarbete mellan utbildningsmyndigheter (KÖY) och arbetsmarknadens parter var åtgärder som AY redan tidigare hade propagerat för (Olofsson 1997). Utvecklingen hade visat att många företag saknade vilja eller förmåga att svara för den grundläggande utbildningen av unga arbetare och där blev yrkesskolans heltidskurser ett bra alternativ. Samtidigt ökades det statliga stödet även till företagsskolor och till hantverksidkare som anställde lärlingar (se kapitel 4), vilket innebar att stora eller små företag som ville svara för en mer omfattande utbildningsinsats fick ett bättre finansiellt stöd. Dessutom behölls de populära deltidskurserna, som gav möjligheter till viss utbildning parallellt med en anställning. Resultatet blev ett diversifierat system med en stor mängd kurser av olika omfattning som framförallt var anpassade efter arbetsmarknadens behov. Däremot fick yrkesutbildningen ganska liten kontakt med andra delar av utbildningssystemet, så på denna avgörande punkt 30

31 yrkesutbildningens utveckling skiljde sig 1955 års reform från den dominerande strömningen i svensk utbildningspolitik under och 1960-talen; att etablera sammanhållna system (Lundgren 2012) års reform skolförlagd utbildning inom gymnasieskolans ram Under 1960-talet skapades nya förutsättningar för rekryteringen till yrkesutbildningen genom grundskolereformen och tillkomsten av fackskolan. Beslutet om den nioåriga grundskolan 1962 som ersättning för de tidigare skolformerna folkskola, enhetsskola, realskola och flickskola (Richardson 2004) medförde bland annat att de flesta ungdomar som påbörjade en yrkesutbildning hade en mer omfattande utbildning än tidigare. Redan i samband med 1955 års reform hade man förutsatt att en stor del av ungdomarna i yrkesskolan skulle ha gått det sista året i enhetsskolans yrkesförberedande gren (9 y), trots att den skolformen då fortfarande var en försöksverksamhet. Med grundskolans successiva införande skulle alla ungdomar ha en nioårig skolgång och inledningsvis fanns det flera yrkesförberedande grenar under det nionde skolåret. Detta innebar att yrkesutbildningen kunde börja på en högre nivå än tidigare. Fackskolan var en ny utbildningsform som startade i begränsad skala Året efter fattade riksdagen beslut om fortsatt utbyggnad och 1965 hade skolformen definitivt etablerats (SCB 1974). Fackskolan var tvåårig med tre linjer: social, ekonomisk och teknisk. Det var en slags mellanform mellan teoretiskt gymnasium och yrkesskola och trots att den bara existerade några få år kom den att konkurrera med yrkesskolorna om ungdomarna. Fackskolans ekonomiska linje ersatte successivt yrkesskolans ett- och tvååriga handelskurser och på liknande sätt ersatte den tekniska linjen de tekniska skolorna samtidigt som de kunde konkurrera med verkstadsskolor om elever (SCB 1974, KMV Årsrapporter 1965). Dessutom reformerades gymnasiet. År 1964 beslöts att föra samman de tidigare formerna allmänna gymnasier, handelsgymnasier och tekniska gymnasier till en ny skolform kallad gymnasiet. Det bestod av fyra stycken treåriga linjer (humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk och naturvetenskaplig linje) samt den fyraåriga tekniska linjen (Richardson 2007). 31

32 yrkesutbildningens formering i sverige Vid mitten av sextiotalet höll alltså utbildningslandskapet på att ombildas kraftigt och två riksdagsbeslut 1964 spelade en viktig roll för den fortsatta utvecklingen av yrkesutbildningen. Det ena beslutet innebar att den särskilda överstyrelsen för yrkesutbildning KÖY avskaffades och att alla skolfrågor på grundläggande nivå t.o.m. gymnasieåldern skulle hanteras i en myndighet, Skolöverstyrelsen. Det var ett tecken så gott som något på att den grundläggande yrkesutbildningen i första hand var en fråga för utbildningsmyndigheter, inte för arbetsmarknadens parter. Det andra beslutet 1964 var ett principbeslut att det frivilliga skolsystem som byggde på grundskolan skulle utgöras av tre likställda former: det reformerade gymnasiet, den nybildade fackskolan och en yrkesskola som höll på att utredas och också skulle reformeras (jämför Lundgren 2012). Den utredning som skulle komma att lägga fram radikala förslag för en omstöpning av yrkesutbildningen tillsattes 1963 med namnet Yrkesutbildningsberedningen (YB). Vid utformningen av den nya yrkesutbildningen spelade arbetsmarknadens parter en relativt undanskymd roll, i synnerhet om man jämför med och 1950-talen. Det innebar inte att LO och SAF saknade inflytande, långt därifrån. Av de tolv ordinarie ledamöterna i YB representerade fem arbetslivet och dessutom var parterna representerade i YB:s olika arbetsgrupper (Lundahl 1997). Men arbetsmarknadens parter var inte längre drivande i utvecklingen och ett viktigt skäl till det var att LO och SAF hade lite olika syn på hur yrkesutbildningen borde utvecklas. Arbetsgivarsidan ansåg att det inte behövdes några större förändringar av den befintliga utbildningen eftersom den tillgodosåg de väsentliga kraven inom industri och handel. Likväl tillstyrkte man YB:s förslag av rekryteringsskäl. Allt fler ungdomar valde gymnasium eller fackskola och då kunde en integrering i en sammanhållen skola vara gynnsam för rekryteringen till de yrkesinriktade linjerna. Även LO underströk att integrationen var positiv, men inte bara av rekryteringsskäl. Det var ett viktigt steg mot ett mer demokratiskt skolsystem. Organisationen såg nästan bara fördelar, ekonomiska, pedagogiska och organisatoriska, med YB:s förslag och var egentligen bara missnöjd med att de allmänna ämnena fick för litet utrymme (Lundahl 1997). Yrkesutbildningsberedningen avgav sitt huvudbetänkande 1966 (SOU 1966:3) och publicerade ytterligare sju delbetänkanden där 32

33 yrkesutbildningens utveckling det sista kom Förslagen från YB baserades på uppfattningen att yrkesutbildningen inte skulle vara skild från annan utbildning. En annan central utgångspunkt var förändringar i arbetslivet som ställde andra krav än tidigare på utbildningen. Den existerande yrkesutbildningen avsåg ofta manuella färdigheter medan yrkeslivet också ställde krav på samarbetsförmåga, förmåga att planera sitt arbete rationellt och att kunna ta ställning till olika handlingsalternativ. Dessutom ökade kraven på teoretiskt kunnande inom många områden. Av detta följde att de sakkunniga ansåg att många yrkesutbildningar var felkonstruerade. De var alltför specialiserade och dessutom ofta alltför omfattande. I utredningsdirektiven framhölls att förslagen borde inriktas på att åstadkomma en skolförlagd, relativt ospecialiserad utbildning som var inriktad på breda yrkesområden. Den fortsatta, mer specialiserade yrkesutbildningen fick ske i arbetslivet (SOU 1966, s ). Förslaget från YB innebar i korthet två genomgripande förändringar. Den första var att den grundläggande yrkesutbildningen skulle organiseras i ett begränsat antal tvååriga linjer med inriktning mot breda sektorer av arbetsmarknaden, till exempel byggnadsteknisk linje. YB hävdade att alla yrkesutövare behövde någon form av yrkesutbildning och att en tvåårig utbildning var fullt tillräcklig för det stora flertalet. Den andra stora förändringen var att de yrkesinriktade linjerna skulle sammanföras med de andra delarna av den frivilliga skolan, dvs. gymnasiet och fackskolan, till en ny, integrerad skolform (SOU 1996, kap. 27). Riksdagen fattade beslut om detta 1968 och den nya skolformen, med namnet gymnasieskolan, infördes 1 juli 1971 (SCB 1984). Gymnasieskolan hade, när den efter några år var fullt utbyggd, 23 linjer som omfattade 2 4 års studier, samt ett stort antal specialkurser av varierande längd. Den ersatte de tidigare skolformerna yrkesskola, fackskola, gymnasium, lantbruksskola, lanthushållsskola och skogsbruksskola. Samtliga linjer byggde direkt på grundskola och de delades allmänt in i tre grupper: fem stycken 3- och 4-åriga linjer 3, som ersatte det tidigare gymnasiet, fyra stycken 2-åriga teoretiska linjer, som ersatte fackskolan 4, samt 14 stycken 2-åriga yrkesinriktade linjer (UÅ 1979). De yrkesinriktade linjerna var, till skillnad från övriga linjer, nykonstruerade och byggde med ett par undantag inte på tidigare utbildningar 5 utan riktade sig mot bredare sektorer av arbetsmarknaden. 33

34 yrkesutbildningens formering i sverige Figur 2.4. Relativ fördelning av de sökande till gymnasieskolans linjer ht 1971 ht Källa: Utbildningsstatistisk årsbok 1979, tabell 5.3. Den stagnerande tillströmningen till yrkesutbildningen hade varit en viktig bakgrund i YB:s förslag och det avgörande argumentet för SAF att tillstyrka förslaget. Det första året med den nya gymnasieskolan var ur den aspekten ingen succé, men utvecklingen de närmast följande åren visade att de sakkunniga bedömt tidens strömningar väl. Det framgår av figur 2.4 att andelen som sökte till de yrkesinriktade linjerna ökade kontinuerligt mellan 1971 och 1976, då den uppgick till 55 procent. Den nya konstruktionen med en sammanhållen gymnasieskola var uppenbarligen något som tilltalade ungdomarna i början av 1970-talet. Under dessa år var det svårare att komma in på de flesta yrkesförberedande linjer än på de teoreretiska (UÅ 1979, tabell 5.3). Särskilt minskade intresset för de tvååriga teoretiska linjerna (f.d. fackskolan), alltså just de utbildningar som uppfattades som en övermäktig konkurrens under 1960-talet. Men alla var inte lika belåtna. De relativt korta yrkesutbildningarna, där en stor del av tiden var avsatt för mer teoretiska ämnen, gav ett mycket begränsat utrymme för kontakt med arbetslivet. Detta kritiserades främst av SAF som hävdade att yrkesutbildningen på detta sätt fjärmades alltmer från arbetslivets villkor. Detta sågs som ett problem även från LO:s sida, men där blev man efterhand alltmer kritisk mot att integrationen fungerade alltför dåligt i gymnasieskolan och att den 34

35 yrkesutbildningens utveckling formella likställdheten mellan teoretiska och yrkesinriktade linjer knappast förekom i praktiken (Lundahl 1997). Överlag befann sig LO och SAF alltmer i konflikt med varandra i utbildningsfrågor under 1970-talet, något som blev extra tydligt när det gemensamma kansliet för AY avvecklades i början av 1970-talet (Olofsson 1997). Avslutning Med 1971 års reform hade systemet för yrkesutbildning förändrats i grunden. När arbetsmarknadens parter etablerade sig som kraftfulla aktörer på yrkesutbildningens område i början av 1940-talet skedde det med utgångspunkt från just arbetsmarknadens krav och behov av utbildad arbetskraft. Huvuddelen av utbildningen skedde i företag på arbetsmarknadens villkor och kontakterna med andra delar av utbildningssystemet var mycket begränsade. Egentligen uppfattades yrkesutbildningen vid den tiden knappast som en del av utbildningssystemet. Den var snarare en del av arbetsmarknaden. Under 1950-talet ändrades emellertid yrkesutbildningens förutsättningar på avgörande sätt. Såväl inom varu- som (något senare) tjänsteproduktion etablerades ett fordistiskt produktionssätt med, relativt sett, minskad efterfrågan på riktigt välutbildad arbetskraft men där efterfrågan på lite mindre kvalificerad och framförallt en mer homogen arbetskraft ökade desto mer (se kapitel 5). Näringslivet var fortsatt berett på att utbilda de kvalificerade medarbetarna inom ramen för företagsskolor med lärlingsutbildning, men hade ett begränsat intresse att svara för den lite enklare yrkesutbildningen. Den kom alltmer att uppfattas som ett samhällsansvar som kunde tillgodoses med skolförlagd utbildning års reform kan ses som ett svar på denna utveckling. Med ett diversifierat utbud av kurser försökte man tillgodose olika behov på arbetsmarknaden. Yrkesutbildningen bedrevs fortfarande i stor utsträckning på arbetsmarknadens villkor, men den kraftiga expansionen av yrkesskolans heltidskurser var ett tecken på att alltfler, inte minst ungdomarna, började uppfatta yrkesutbildning som en del av utbildningssystemet. Det synsättet var del av en allmän tendens i de mycket omfattande reformerna av de andra delarna av utbildningssystemet. Det 35

36 yrkesutbildningens formering i sverige fanns en uttalad strävan att hålla samman de olika delarna och att undvika återvändsgränder i systemet. Yrkesutbildningarna utgjorde just sådana återvändsgränder, eftersom de inte gav tillträde till andra delar av utbildningssystemet. Med 1971 års reform integrerades de yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan och blev, åtminstone formellt, likställda utbildningar som kunde ge tillträde till högre studier. Därmed hade yrkesutbildningen blivit en del av utbildningssystemet, men till ett pris. Kontakterna med arbetsmarknaden hade kraftigt försämrats. 36 Noter 1 Med äldre avses elever som var 18 år eller äldre. 2 Antalet lärlingar skattades till ungefär , medan antalet elever vid heltidskurser om minst fem månader uppgick till knappt Uppgifterna avser läsåret 1950/51 och är hämtade ur SOU 1954:11, kapitel 4 samt SCB 1984, tabell Den tekniska linjen kunde vara 4-årig, övriga linjer var 3-åriga. 4 Musiklinjen tillkom som en ny linje 1971, övriga tre linjer hade funnits i fackskolan. 5 De linjer som låg ganska nära tidigare utbildningar var jordbrukslinjen (som ersatte lantbruksskolan) och skogsbrukslinjen (skogsskolan). Referenser Arkivmaterial KMV (Kockums Mekaniska Verkstad), Årsrapporter från utbildningsavdelningen Offentligt tryck SOU 1938: 54, Betänkande med utredning och förslag angående överstyrelse för yrkesutbildning. SOU 1939:13, Rationaliseringsutredningens betänkande 1. SOU 1939:14, Rationaliseringsutredningens betänkande 2. SOU 1954:11, Yrkesutbildningen, betänkande avgivet av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga. SOU 1966:3, Yrkesutbildningen. betänkande avgivet av 1963 års yrkesutbildningsberedning. SCB 1974, Utbildningsstatistik , Promemorior från SCB 1974:3.

37 yrkesutbildningens utveckling SCB 1984, Elever i skolor för yrkesutbildning , Promemorior från SCB 1984:2. UÅ 1979, Utbildningsstatistisk årsbok 1979, Statistiska Centralbyrån, Stockholm Litteratur Arbetsmarknadens Yrkesråd (1944), Betänkande med förslag till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande, Stockholm. Arbetsmarknadens Yrkesråd (1994), Arbetsmarknadens Yrkesråd 50 år, utgiven av SAF och LO, Stockholm. Hedman, A. (2001), I nationens och det praktiska livets tjänst. Det svenska yrkesskolesystemets tillkomst och utveckling 1918 till Pedagogiska institutionen, Umeå universitet. Larsson, L. (2001), Industri- och hantverksutbildning under två sekel, Årsböcker i svensk undervisningshistoria nr 194. Uppsala. Lundahl, L. (1997), Efter svensk modell. LO, SAF och utbildningspolitiken Umeå: Boréa förlag. Lundgren, U. (2012), En gemensam skola utbildning blir en nödvändighet för alla, i Lundgren, U., Säljö, R. & Liberg, C. (red.), Lärande, skola, bildning. Grundbok för lärare (andra upplagan). Stockholm: Natur & Kultur. Lundh Nilsson, F. (2010), Den svenska folkhögskolans yrkesinriktade utbildningar , i Lundh Nilsson, F. & Nilsson, A. (red.), Två sidor av samma mynt? Folkbildning och yrkesutbildning vid de nordiska folkhögskolorna. Lund: Nordic Academic Press. Nilsson, A. (2013), The untold story: Vocational education for adults in Sweden , paper vid konferensen Educating Mind, Body & Spirit: Adult Education since 1838, april 2013, London, University of Westminster. Olofsson, J. (1997), Arbetsmarknadens Yrkesråd. Parterna och yrkesutbildningen , Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen, nr 59. Richardson, G. (2004), Svensk utbildningshistoria. Skola och samhälle förr och nu, sjunde reviderade upplagan. Lund: Studentlitteratur. Statens arbetsmarknadskommission (1947), Skolor för yrkesutbildning, Uppsala: Almqvist & Wiksells boktryckeri. 37

38

39 kapitel 3 De specialiserade yrkesutbildningarna Exemplet skoglig utbildning Fay Lundh Nilsson Ett utmärkande drag i flera av de yrkesutbildningar som växte fram under och 1960-talen var en långtgående specialisering. I detta kapitel ligger fokus på en sådan utbildning utvecklingen av den skogliga yrkesutbildningen. Skogsbruket har sedan lång tid tillbaka haft en framskjuten ställning i den svenska ekonomin. Under andra hälften av 1900-talet genomgick näringen en tidvis våldsam teknologisk utveckling som innebar att gamla hantverksmässiga metoder ersattes av modern högteknologi. För den skogliga yrkesutbildningens vidkommande innebar utvecklingen en kraftig expansion under och 1960-talen och en efterföljande integrering av utbildningen inom ramen för gymnasieskolan. I kapitlet beskrivs hur den skogliga yrkesutbildningen steg för steg utvecklades och hur flera olika idéer om utbildningens form och innehåll levde sida vid sida under flera decennier, för att först i början av 1970-talet samlas i en enhetlig yrkesutbildning. Mycket tyder på att den skogliga grundutbildningen utvecklades på ungefär samma sätt som många andra yrkesutbildningar under denna tid. Den utgör därför ett gott exempel på hur den teknologiska utvecklingen, förhållandena på arbetsmarknaden och den allmänna ekonomiska utvecklingen samverkat till att den svenska yrkesutbildningen fått sina särdrag. 39

40 yrkesutbildningens formering i sverige Forskningsläge, källor och metod Det finns en omfattande litteratur som behandlar diverse skogliga frågor. När det gäller skogsyrkesutbildningen har dock endast ett fåtal försök gjorts att ge en samlad bild av den brokiga flora av utbildningar som växte fram från 1940-talet. Ett undantag utgörs av Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975), som har varit en viktig källa för tiden före 1971 års gymnasiereform i föreliggande studie. Under och 1960-talen fanns ett utbrett intresse hos såväl staten som näringslivet och fackföreningsrörelsen för en uppbyggnad av en modern yrkesutbildning. Behovet av en effektivare utbildning ledde till flera utredningar om yrkesutbildning i allmänhet (SOU 1954:11; SOU 1966:3). Skogsyrkesutbildningen behandlades specifikt i två utredningar under andra halvan av 1960-talet (SOU 1965:67; SOU 1967:38). Den skogliga fackföreningsrörelsen visade stort intresse för utbildningsfrågor, vilket avspeglade sig i ett stort antal artiklar i den fackliga tidskriften Skogsindustriarbetaren. Denna ger över tiden en god bild av hur skogsfacket såg på behovet av utbildning för skogsarbetare, speciellt under decennier då arbetet i skogen genomgick stora tekniska förändringar. Tillgången till Skogsbrukets yrkesnämnds (SYN) arkiv har gett en god inblick i hur skogsnäringens intressenter såg på utbildningsfrågan inför 1971 års gymnasiereform då den skogliga yrkesutbildningen överfördes till gymnasieskolan. Utöver dessa och andra skriftliga källor har sex personer med ovärderligt god inblick i skogsbruks- och skogsyrkesutbildningsfrågor intervjuats (se Appendix 2). Den skogliga yrkesutbildningen i ett större sammanhang Den svenska ekonomiska utvecklingen kan sedan 1800-talets mitt ses i ett strukturcykliskt perspektiv med återkommande omvandlings- och rationaliseringsfaser. I början av 1940-talet, då denna undersökning tar sin början, befann sig den svenska ekonomin sedan cirka tio år tillbaka i en omvandlingsfas, som skulle komma att vara fram till mitten av 1950-talet. Detta var en period som brukar beskrivas som en tid av omfattande förnyelse av produktionsteknologin, som inte enbart berörde industrin utan även de traditionella näringarna såsom jord- och skogsbruket (Schön 2012). När det gäller jordbruket började

41 de specialiserade yrkesutbildningarna detta mekaniseras och effektiviseras redan under mellankrigstiden genom att de första traktorerna, lastbilarna och mjölkningsmaskinerna togs i bruk. Efter andra världskriget skedde en explosiv utveckling av produktiviteten inom jordbruket (Schön 2012). Skogsbruket tycks emellertid inte ha berörts av förnyelsen på samma sätt. Schön hävdar att det framför allt var den svaga utvecklingen inom sågverksindustrin som hade hållit tillbaka utvecklingen av produktionsmetoderna inom skogsbruket. Detta avspeglade sig i produktionsvolymen som år 1950 inte var större än den varit åren före första världskriget. När det gäller organisationen av arbetet i skogen rådde det, enligt Schön, i mitten av 1940-talet märkligt oförändrade förindustriella förhållanden (Schön 2012, s. 431). Detta förhållande skulle emellertid komma att ändras. I takt med att det blev allt svårare att rekrytera arbetskraft till skogsbruket ökade trycket på rationalisering av de olika arbetsmomenten, liksom när det gällde transporterna. Vid 1950-talets mitt gick den svenska ekonomin in i en rationaliseringsperiod som kom att sträcka sig fram till början av 1970-talet. I skogsbruket gick rationaliseringen emellertid till en början långsamt, men då motorsågen och traktorn på allvar gjorde sitt intåg i skogen ökade produktiviteten även inom skogsbruket. Detta var särskilt tydligt under andra delen av 1960-talet då arbetsproduktiviteten ökade med mer än 12 procent årligen i skogsbruket medan den endast ökade med cirka 7 procent om året i jordbruket. Mekaniseringen var då inte fullt genomförd; det blev den först i slutet av 1970-talet (Schön 2012). Detta förlopp utgör den bakgrund mot vilken utvecklingen av den skogliga utbildningen ska ses. Rent allmänt kan man konstatera att yrkesutbildningarna genomgick stora förändringar under perioden I början av perioden var det vanligaste sättet att lära sig ett yrke arbetsplatsförlagd träning tillsammans med erfaren arbetskraft. I slutet av perioden när yrkesutbildningarna integrerades i gymnasieskolan fjärmade de sig i stor utsträckning från arbetslivet och utbildningen blev alltmer allmänteoretisk. Dessa allmänna tendenser i yrkesutbildningens utveckling utgör en annan bakgrund för en analys av den skogliga yrkesutbildningen. Yrkesutbildningarna var ett svar på de behov som efterhand uppstod inom industrin och näringslivet och dessas representanter kom 41

42 yrkesutbildningens formering i sverige att spela en viktig roll för utformningen av utbildningarna. En annan viktig intressent var fackföreningsrörelsen. Utvecklingen av skogsyrkesutbildningen kan därför också förstås som en följd av de olika intressen som näringsliv och fackföreningsrörelse hade att företräda. Detta spänningsfält utgör ytterligare en bakgrund för förståelsen av hur yrkesutbildningen kom att förändras under perioden. 42 Från såg, yxa och barkspade till skördare och skotare Arbetet i skogen bedrevs fram till 1950-talet i huvudsak på traditionellt sätt med handverktyg som utvecklats under den andra halvan av 1800-talet då den svenska träexporten fick sitt starka uppsving. Det betydde att man använde sig av såg, yxa och barkspade under avverkningsarbetet. Den enskilde skogsarbetaren ägde och skötte själv sina verktyg. Även om dessa var enkla, sett med moderna ögon, spelade skötseln av verktygen, som framför allt innebar att man slipade sin såg, en stor roll för hur mycket man kunde producera. Detta var en fråga som var viktig för den enskilde arbetaren som arbetade på ackord. I slutet av 1930-talet bildades två arbetsstudieavdelningar (Föreningen Skogsarbetens och Kungl. Domänstyrelsens Arbetsstudieavdelning, SDA, och Värmlands Skogsarbetsstudier, VSA) med syfte att höja produktiviteten i det svenska skogsbruket. Det skulle dock dröja innan mekaniseringen av skogsbruket tog fart. Andersson (2004, s. 106) hävdar att den främsta anledningen var att de förbättringar som uppnåtts i den gamla tekniken gjorde den konkurrenskraftig mot förnyelse. Det var inte enbart i avverkningsarbetet som de gamla metoderna, låt vara med alltmer förfinade redskap, levde kvar. Transporten av virket från avverkningsplatsen skedde långt fram i tiden med häst och flottlederna utgjorde viktiga transportvägar. Liksom redskapen effektiviserades även hästtransporterna. Från att tidigare endast ha kunnat transportera timret på snötäckta skogsvägar blev det med hjälp av gummihjulsvagnar möjligt att även utnyttja barmark för transport (Andersson 2004, s ). Dålig lönsamhet i skogsbruket under och 1960-talen ledde till ett nytt och ökande intresse för rationalisering av skogsbrukets arbetsmetoder. De första framstegen skedde genom att transporterna

43 de specialiserade yrkesutbildningarna Under lång tid dominerade enkla handverktyg som yxa och såg skogsavverkningen. Här är en bild från Dalarna 1 september Foto: IBL bildbyrå. underlättades och blev effektivare. Maskiner för vägbygge importerades och skogsbilvägar anlades, vilket innebar att lastbilar kunde ta över hästarnas arbete. I avverkningsarbetet hade avbarkningen av stammarna varit det tidsmässigt och fysiskt mest krävande momentet. Genom införandet av avbarkningsmaskiner i början av 1950-talet kunde barkspaden läggas åt sidan och produktiviteten fördubblades i ett slag (Andersson 2004, s ). De första motorsågarna som kunde skötas av en man kom till Sverige i slutet av 1940-talet, men det tog tid för motorsågen att slå igenom, vilket tycks ha berott på flera olika faktorer. För det första var motorsågar dyra och fortfarande var det den enskilde skogsarbetaren som stod för de egna arbetsredskapen: att köpa en motorsåg 43

44 yrkesutbildningens formering i sverige var en stor investering för en skogsarbetare. Åke Pettersson berättar att hans första motorsåg, som införskaffades 1955, kostade kronor, vilket då motsvarade ungefär 2,5 månadslöner för en skogsarbetare. 1 För det andra var de tidiga motorsågarna mycket tunga. Det var inte ovanligt att de vägde över 20 kg! För det tredje hade man ibland problem med att starta dem och få dem att gå utan stopp under arbetet i det kalla svenska klimatet. I artikeln Motorsågen kom och försvann, publicerad i Skogshistorisk tidskrift, beskrivs problemet med de första motorsågarna så här: 44 Motorsågsmannen och jag gjorde en middagsbrasa, och snart samlades mannarna för att skåda det nymodiga redskapet. Ett inhugg gjordes på en ca tio tums gran. Om jag minns rätt stannade sågen tre gånger under fällningen. Någon större succé blev inte denna vår demonstration. (Wallenius 1994, s ) Den tekniska utvecklingen gick emellertid framåt och motorsågarna blev allt lättare och alltmer driftsäkra och i slutet av 1950-talet hade motorsågen i princip slagit igenom när det gällde fällning, kapning och i viss mån kvistning (Hjelm 1991). Det senare momentet ansågs länge vara alltför farligt att utföra med motorsåg och yxan var därför i bruk långt in på 1970-talet (Wallenius 1994, s. 41). Samtidigt med att motorsågen slog igenom i avverkningsarbetet skedde även en utveckling när det gällde transporter. Traktorn hade förvisso använts sedan tidigare, men så sent som år 1960 användes häst för mer än 80% av all transport i terräng (traktorerna var fortfarande i princip bara användbara på vägar (Andersson 2004, s. 109). I slutet av 1960-talet gick emellertid mekaniseringen fort även på transportsidan. Traktorerna försågs med griplastare och en ny maskin, skotaren, med hydraulisk drift på samtliga hjul togs i bruk. Forskningsstiftelsen Skogsarbeten gjorde 1968 en uppskattning av antalet olika tranportmedel samt deras effektivitet. År 1966 uppskattades antalet hästar i skogsarbete till för att året därefter ha halverats. Även traktorer med enklare utrustning minskade. Denna förändring innebar en kraftig effektivisering av arbetet med att transportera virket. Redan tidigare kunde traktorer med enkel utrustning på årsbasis transportera nästan dubbelt så mycket som

45 de specialiserade yrkesutbildningarna Det moderna skogsbruket är höggradigt mekaniserat. Bilden föreställer en skördare i skogarna kring Knäred i Halland. Foto: IBL bildbyrå. 45

46 yrkesutbildningens formering i sverige Figur 3.1. Den tekniska utvecklingen i skogen Källor: Sjöstedt (1975); Andersson (2004). 46

47 de specialiserade yrkesutbildningarna hästtransporterna. Med traktorer försedda med griplastare ökade transportkapaciteten med 7,5 8,5 gånger (Skogsstatistisk årsbok 1968, s. 66). Ett ytterligare bidrag till effektiviseringen av virkestransporten kom med utvecklingen av kranförsedda lastbilar som efterhand tog över de transporter som tidigare skett med hjälp av flottning (Andersson 2004, s. 109). I slutet av 1960-talet började man använda avverkningsmaskiner, så kallade processorer, som kunde flyttas från en plats till en annan. Dessa maskiner kunde både kvista träd, kapa dem och placera virket i högar. Även inom detta område gick utvecklingen snabbt, kanske inte minst därför att den svenska tillverkningen av skogsmaskiner tog fart under 1960-talet. Fortfarande fällde man emellertid med motorsåg och det var först i mitten av 1970-talet som själva fällningsarbetet kunde börja mekaniseras i och med att den så kallade skördaren togs i bruk (Andersson 2004, s. 110). I figur 3.1 visas schematiskt den tekniska utvecklingen inom skogsbruket från 1930-talet och fram till 1980-talet. Utvecklingen av nya skogsmaskiner innebar efterhand en kraftig rationalisering av skogsbruket. I Skogsstatistik årsbok 1976, s. 51 anger man att mekaniseringsgraden år 1972 var 16 procent, två år senare 24 procent och år 1976 hela 43 procent. 2 Rationaliseringarna innebar att produktiviteten ökade och att antalet sysselsatta i skogsbruket snabbt minskade. I figur 3.2 visas produktionsutvecklingen. När det gäller antalet sysselsatta i skogsbruket är statistiken svårtolkad. Det beror på flera faktorer. Tillgänglig statistik bygger på inrapportering från enskilda skogsbolag och denna inrapportering har varit bristfällig, vilket lett till senare kompletteringar och förändringar i statistiken. En annan faktor är att sysselsättningen i skogen varit ojämnt fördelad över året och att det varit vanligt att skogsarbete kompletterats med annat arbete. Ytterligare en tredje faktor är att det är svårt att överblicka hur många som varit sysselsatta inom det mindre skogsbruket. 3 Den uppskattning av antalet anställda i skogsbruket som Skogsstyrelsen gjort pekar mot att antalet anställda minskade med cirka man under perioden (Skogsstatistisk årsbok ). 47

48 yrkesutbildningens formering i sverige Figur 3.2. Avverkning i miljoner skogskubikmeter Källa: Skogsstatistisk årsbok Den skogliga utbildningen växer fram Den skogliga utbildningens utveckling under de trettiofem år som undersökningen omfattar var inte linjär. Under i stort sett hela perioden pågick flera olika typer av skoglig yrkesutbildning samtidigt. I Appendix 1 visas en översikt i tabellform av de olika utbildningarna. 48 Traditionell utbildning och instruktörsverksamhet I början av 1940-talet bedrevs skogsarbetet fortfarande helt manuellt och någon yrkesutbildning i modern mening med teoretiska inslag förekom inte inom den grundläggande skogsutbildningen. I skogsbygderna blev pojkarna redan från barnsben bekanta med såg och yxa i samband med att man hjälpte till med det praktiska arbetet i hemmet eller följde med någon äldre släkting ut i skogen. Efter avslutad skolgång skolades man in i det skogliga arbetet genom att som anställd delta i arbetet och genom att få tips och råd av äldre arbetskamrater. Ett par av intervjupersonerna vittnar om att det fortfarande en bit in på 1950-talet gick till på samma sätt. Åke Pettersson berättar exempelvis: Jag är uppväxt på det här lilla torpet i Tiveden där vi just nu sitter. Det var då när man under tiden fick lära sig arbete på ett sådant här torp

49 de specialiserade yrkesutbildningarna från det att man kunde göra någonting med det här lilla lantbruket. Det innebar att sommartid var det ju väldigt mycket jobb och sen var det ju också lite jobb på skogen hemmavid, men på vintertid. Men, den 13 mars 1952 då inledde jag och min kusin Lennart skogsarbetet yrkesmässigt. Vi jobbade som anställda vid dåvarande Munksjö AB Aspaförvaltning som det hette här. Jag var 15 år då. Vi började med enkla handverktyg. Det första jobbet bestod i att hugga det som var kvar sedan timret hade tagits ut på en avverkning här uppe. Det var alltså att hugga massaved och så fortsatte vi. Den tekniska utvecklingen gick då därhän att vi skaffade en stocksåg, en hyveltandad stocksåg av fabrikatet Sandviken. 4 På frågan om han klarade sig med det han lärt hemma och om han kunde gå direkt in i arbetet, svarar Åke Petterson att Hantera en yxa och såg, det kunde man ju och att börja jobba var det naturliga steget så att säga. 5 Kjell Jonsson, som är född 1920 och som började arbeta i skogen direkt efter avslutad 6-årig skolgång, berättar att han lärde sig tekniken under arbetet i skogen av sin äldre bror, som arbetade dubbelt mer än jag och det var ju rakt ackord på den tiden. 6 Kjell Jonsson fick också börja med att hugga massaved. Det var uppenbarligen ett nybörjararbete, som hade lägre status och inte krävde samma skicklighet som att fälla träd som skulle användas till sågtimmer. Inte desto mindre var det ett hårt arbete. Fäder och äldre bröder eller andra manliga släktingar tycks ha spelat en viktig roll som lärare för alla de unga pojkar som tog sina första jobb i skogen så länge arbetet där försiggick mer eller mindre så som det alltid gjort. Under 1920-talet kom en viss instruktionsverksamhet till stånd som en effekt av 1920-talets kris. I ett försök att bekämpa arbetslösheten skickades arbetslösa industriarbetare ut i skogsarbete. De flesta av dessa hade ingen alls eller mycket liten erfarenhet av skogsarbete och behövde därför instruktioner i de grundläggande arbetsmomenten och i hur man skulle hantera verktygen i skogen. Instruktörerna hade å sin sida inte någon särskild utbildning när det gällde att lära ut huggningsteknik och verktygsvård. Verksamheten levde kvar en bit in på 1930-talet och blev sedan återigen aktuell i samband med arbetskraftsbristen inom skogsbruket under krigsåren 49

50 yrkesutbildningens formering i sverige (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s ). I skogsstatistiken för år 1942 skilde man på ordinarie arbetare inom skogsbruket och de så kallade ovana skogsarbetarna. Detta var arbetare som antingen var arbetslösa eller hade permitterats från sina ordinarie sysselsättningar inom industrin för att i stället arbeta i skogen. År 1942 uppgick dessa ovana skogsarbetare till nästan en fjärdedel av alla skogsarbetare (Kungliga Skogsstyrelsen 1942). I slutet av 1930-talet kom även en viss instruktionsverksamhet till stånd som vände sig till de redan yrkesverksamma skogsarbetarna. Det var Domänverket och de stora skogsbolagen som började utbilda sina arbetare i redskapsvård för att öka produktiviteten (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s. 32). Även sågtillverkarna började skicka ut instruktörer som åkte runt och visade skogsarbetarna hur de skulle fila sina sågar för att de skulle bli effektiva. Kjell Jonsson berättar: Det var ju legendariska figurer en del, som verkligen var enormt yrkesskickliga. Vi hade till exempel en från Sandvikens järnverk. Han var ett fenomen. Han kunde fila upp sågarna så att arbetarna häpnade hur de skar. Och Vidar Karlsson hade ju också lite sidoegenskaper. Han hade dels lätt för att tala och skämta. Han var fylld av anekdoter och dessutom så kunde han ta sågen, sätta sig och ta fram stråken. 7 Fackligt intresse för en skoglig yrkesutbildning Skogsarbetareförbundet engagerade sig tidigt i utbildningsfrågor, vilket avspeglade sig i förbundets fackliga organ Skogsindustriarbetaren (SIA). Den första artikeln med utbildningsanknytning handlade om en kurs anordnad av Domänverket och Föreningen skogsarbeten vars syfte var att utbilda arbetsstudiemän. Dessa skulle i sin tur lära ut hur skogsarbetarna på bästa sätt skulle använda och sköta sina arbetsredskap (SIA 1938:12, s. 3 4). Samarbetet mellan Domänverket och Föreningen skogsarbeten ledde till att man året därpå gav ut Handbok för huggare, som skulle väcka såväl huggarnas som arbetsledarnas intresse för bättre redskap och bättre redskapsvård. Det påpekades att broschyren utgör de första stegen på den väg som under sista året beträtts, det vill säga mot en effektivisering 50

51 de specialiserade yrkesutbildningarna av arbetet (SIA 1939:3, s. 9). Arbetsredskapen var fortfarande de traditionella icke-mekaniserade handredskapen. Det fanns alltså tankar och ambitioner om att effektivisera skogsarbetet, men de byggde fortfarande på gammal teknik. I slutet av 1930-talet var arbetslösheten bland ungdomar hög, inte minst i skogslänen där rationaliseringen av sågverks- och massaindustrin lett till färre arbetstillfällen. I en serie artiklar diskuterades utbyggnaden av yrkesutbildning inom områden där det fanns efterfrågan på arbetskraft som en lösning på problemet. Man konstaterade att: I längden måste näringslivets behov av arbetskraft vara avgörande för omfattningen och inriktningen av yrkesutbildningen och satte sin förhoppning till att centrala verkstadsskolor skulle ge ungdomarna en utbildning som matchade behovet av arbetskraft inom industrin (SIA 1939:23, s. 4; SIA 1939:24, s. 6 7; SIA 1940:2, s. 5 6). Det är värt att notera att intresset för en specifik yrkesutbildning för skogsarbetare ännu inte var aktuell. I centrum för intresset stod i stället det allmänna arbetsmarknadsläget och den pågående strukturomvandlingen av svensk industri. Företagsskolor Under 1940-talet fick den skogliga yrkesutbildningen en mer framträdande roll. Det ökade intresset för skoglig yrkesutbildning kan delvis ses som en effekt av de rekryteringsproblem som började göra sig gällande vid denna tid (Kungliga Skogsstyrelsen 1943). I 1943 års sista nummer av SIA konstaterades det att: Vill man intressera den uppväxande ungdomen för yrkesutbildning till skogsbruket måste skogsbruket göras till ett yrke och icke förbli vid vad det nu är: en tillfällig sysselsättning med otrygg bärgning. (SIA 1943:25 26, s. 9) I en artikel ett par år senare hävdade den dåvarande sekreteraren och blivande ordföranden för skogsarbetareförbundet, Charles Winroth, att det var först med arbetskraftsbristen inom skogsnäringen som frågan om utbildning för skogsarbetare blivit uppmärksammad. Winroth uppmärksammade här läsaren på de för skogen speciella 51

52 yrkesutbildningens formering i sverige arbetsförhållanden, som innebar att det var den enskilde skogsarbetaren som stod för sina egna arbetsredskap och i förekommande fall häst och transportredskap. I kombination med raka ackord innebar det att okunnighet om verktygsskötsel och arbetsteknik i första hand drabbade skogsarbetaren genom en lägre prestationsgrad. För arbetsgivarens del innebar det inget annat än att man anställde ännu en skogsarbetare till samma villkor. Med ett sådant system hade det inte funnits något incitament hos skogsföretagen för att intressera sig för grundläggande skoglig yrkesutbildning (SIA 1945:24, s. 9). För att möta rekryteringsbehovet startade några av de största skogsbolagen under och 1950-talen egna, företagsinterna skolor. Först ut var Mo och Domsjö som inrättade en egen skola redan Under perioden varade kursen endast veckor men 1956 byggde man på utbildningen till en tvåårig lärlingsskola. Eleverna rekryterades från familjer med anknytning till bolaget och erbjöds fast anställning efter avslutad utbildning. Lärlingsskolan lades ner 1961 då man började samarbeta med Skogsvårdsstyrelsen om en grundläggande skogsyrkesutbildning (se avsnittet Lärlingskurs och allmän grundutbildning årskurs 1 och 2, s. 59). Cellulosabolaget startade sin utbildning 1954 med syfte att utbilda pålitliga men självständigt arbetande skogsarbetare. Året därefter inrättade Domänverket fem ettåriga skogsyrkesskolor för ungdomar. Utbildningen varade 44 veckor och tyngdpunkten låg på huggningsarbete. Gemensamt för samtliga företagsskolor var att man utbildade ungdomar i åldern år och att man använde sig av en utbildningsmodell med omväxlande skol- och praktikperioder. Fördelningen mellan praktik och teori kunde se lite olika ut, men principen var den samma och byggde till viss del på tysk förebild (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s ). Av figur 3.3 framgår att utbildningen expanderade kraftigt i mitten av 1950-talet. Detta är naturligtvis en samlad effekt av att Cellulosabolaget och Domänverket startade sina utbildningar. Inte minst Domänverket bidrog till den snabba ökningen genom att inrätta utbildningar på fem olika platser i landet. 52

53 de specialiserade yrkesutbildningarna Figur 3.3. Elever i företagsskolor Källa: Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975). Skogsbetonad fortsättningsskola Den skogliga utbildningen inom ramen för folkskolan hade funnits som möjlighet redan på tidigt 1900-tal då 1918 års stadga för folkskolans fortsättningsskola gjorde det möjligt att inrätta yrkesförberedande undervisning efter lokala och regionala behov. Denna utbildning skulle omfatta minst 360 timmar som kunde fördelas på två eller undantagsvis tre läsår. Från 1928 blev det möjligt att där det fanns obligatorisk sjuårig folkskola anordna ettårig fortsättningsskola (SCB Promemorior 1974:5). På 1940-talet tycks den skogliga utbildningen ha fått ett uppsving i och med att skogsbruket tog initiativ till att starta utbildningar tillsammans med folkskolan. Skogsbruket stod för alla praktiska detaljer medan skolmyndigheterna stod för större delen av de ekonomiska åtagandena (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s. 53

54 yrkesutbildningens formering i sverige ). Som framgår av figur 3.4 ökade intresset för denna form av utbildning explosionsartat från omkring 1950 efter en relativt trög start. Strax innan fortsättningsskolan började fasas ut till förmån för enhetsskolan gick ungefär elever i den skogsbetonade fortsättningsskolan. I en artikel i SIA 1947 intervjuades Munksundsbolagets skogschef Folke von Heideken apropå samarbetet mellan skogsbolaget och fortsättningsskolan i Överkalix. von Heideken var mycket entusiastisk inför samarbetet, men sade: Det gäller att skapa intresse och förståelse för yrket få upp ögonen på folk så att de ser att skogsarbetet är ett yrke som kräver kunskap liksom alla andra yrken. Inte som man förr och fortfarande tror, att det enda som behövs för att bli skogsarbetare är god fysik, en yxa och en såg. Och utan en skicklig yrkeskår går det inte att genomföra förbättringar och rationaliseringar inom skogsbruket. (SIA 1947:1, s ) 10-månaders ungdomskurs När Domänverket inrättade sina företagsskolor 1956 hade man redan erfarenhet av ungdomsutbildning genom de kurser på tio månader som man började med Till skillnad från de rena företagsskolorna rekryterades eleverna, som var i åldern år, till 10-månaderskursen genom arbetsförmedlingen. Utbildningen uppfattades till att börja med som mycket lång och det var inte helt lätt att rekrytera elever. Elevantalet kom därför aldrig upp i mer än elever per år. När Domänverket startade sina ovan nämnda företagsutbildningar gick 10-månaderskursen upp i en av dessa (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s ). 8 Skoglig ungdomskurs, 12 veckor, Ännu ett sätt att möta rekryteringsproblemen till skogsarbetet var 12-veckorskurserna för ungdomar. Kurserna startades i regi av skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna läsåret 1949/50. Kursen ansågs med tidens mått av många ungdomar vara alltför lång. Initialt hade 54

55 de specialiserade yrkesutbildningarna Figur 3.4. Elever i skogsbetonad fortsättningsskola Källa: Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975). man därför svårt att rekrytera de elever i åldern år som var målgruppen för utbildningen och kursen kom efterhand att kortas ner till 9 11 veckor. Liksom företagskurserna ersattes denna kurs efterhand av grundutbildning årskurs 1 och lärlingskursen (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s ). Av figur 3.5 framgår att antalet elever trendmässigt ökade fram till läsåret 1958/59 för att sedan radikalt minska. Trots initiala rekryteringsproblem drog 12-veckorskursen till sig ett betydligt större antal elever än den ovan nämnda 10-månaderskursen. När elevantalet var som störst läsåret 1958/59 uppgick det till

56 yrkesutbildningens formering i sverige Figur 3.5. Elever i skoglig ungdomskurs, 12-veckor, Källa: Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975) och 1960-talens utbildningssatsningar När staten i mitten av 1940-talet började intressera sig för jordbruksoch skogsutbildningar var det uppenbart att skogen ur teknisk synpunkt låg efter i utvecklingen. På jordbruksområdet såg man ett behov av utbildning i maskinskötsel och traktorkörning medan det fortfarande var de traditionella metoderna som gällde inom skogsbruket (SIA 1946:1, s. 2). Under 1950-talet kom två olika utbildningssatsningar igång, dels den så kallade grundutbildningen med årskurs 1 och 2, dels enhetsskolans linje 9 y jord- och skogsbruk. Den förra fanns under perioden medan den senare startade som försöksverksamhet 1953 för att tio år senare permanentas som linje 9 skog inom ramen för grundskolan. 56

57 de specialiserade yrkesutbildningarna Arbetskraftsbrist och nya krav på yrkesutbildning Arbetskraftsbristen inom skogsbruket, som gjort sig gällande redan under 1940-talet, var i början av 1950-talet fortfarande ett problem. Skogsarbetarkåren blev allt äldre. Andelen skogsarbetare under 30 år utgjorde 1930 drygt 50 procent av skogsarbetarkåren; 25 år senare var andelen 39 procent. I början av 1950-talet var läget sådant att skogsbolagen började rekrytera skogsarbetare från Finland (Skogsstatistisk årsbok 1951). Från fackligt håll argumenterade man för att såväl staten som skogsbolagen skulle öka sina insatser för den skogliga yrkesutbildningen. Övriga näringsgrenar hade redan inlett samarbete arbetsmarknadens parter emellan vad gällde yrkesutbildningen (se kapitel 2). Statens anslag till den skogliga utbildningen utgjorde vid den här tiden endast en tiondel av vad jordbruket fick och de stipendier som fanns att söka för yrkesverksamma skogsarbetare hade kraftigt urholkats i takt med att lönerna ökat. Pengar var emellertid inte det enda problemet. Lärarfrågan var ett annat problem i akut behov av en lösning. Skogsstyrelserna, som var den institution som skulle sköta den skogliga yrkesutbildningen, hade inte storskogsbrukets förtroende i frågan medan fortsättningsskolan fick högt betyg (SIA 1952:16, s. 9 och 21). Detta var sannolikt ett resultat av att skogsbolagen hade ett nära samarbete med denna skolform. Skogsfackets intresse för yrkesutbildning handlade av naturliga skäl om att få till stånd en ökad status för skogsarbetaryrket, men det handlade också om att människorna i skogslänen, inte minst i de allra nordligaste av dessa, skulle komma i åtnjutande av utbildning av samma kvalitet som i de mer tätbefolkade delarna av landet. Inte minst gällde detta den skogliga grundutbildningen som skogsfacket ansåg vara styvmoderligt behandlad från statens sida. Winroth menade att ungdomarna istället kom att välja utbildningar som det egentligen inte fanns efterfrågan på i det lokala näringslivet, vilket hade fått till följd att man: framtvingat en export av välbehövlig ung arbetskraft från skogsbygderna till förfång, inte bara för skogsbruket utan också för de kommuner vars arbetsliv helt eller delvis beror av trävaruhanteringen. (SIA 1952:20, s. 9) 57

58 yrkesutbildningens formering i sverige Eftersom det också fanns stora effektivitetsvinster att göra för skogsbolagen kom fack och arbetsgivare att, åtminstone delvis, ha liknande intressen i utbildningsfrågorna. Ett annat skäl för samstämmigheten var att såväl arbetsgivare som fack var intresserade av en fungerande arbetsmarknad i skogslänen. Winroths artikel i SIA 1952 kan ses som ett stöd för det förslag som en pågående utredning på uppdrag av Arbetsmarknadsstyrelsen var på väg att lägga fram och som syftade till en samordning av den skogliga utbildningen på såväl lokal som central nivå. På lokal nivå skulle man inrätta Skogsbrukets yrkesutbildningsnämnder och på central nivå Skogsbrukets centrala yrkesutbildningsnämnd. I mitten av 1950-talet hade man kommit så långt att anslaget för den skogliga utbildningen ökat betydligt. Ur facklig synpunkt var man positiv till att grundutbildningen var tänkt att innehålla såväl skogsavverkning som skogsvård eftersom denna kombination erbjöd ökade möjligheter till arbete under lågsäsong och lågkonjunkturer (SIA 1954:10, s. 3). Samtidigt debatterades försöksverksamheten med enhetsskolan. Skogsfacket var en stark anhängare av enhetsskolan som ett medel att demokratisera utbildningssektorn och höja statusen för de praktiska yrkena, men ett allvarligt problem var att få eleverna att välja skogen som framtida arbetsplats. I ett reportage i julnumret av SIA 1955, som handlade om nya skogsskolor i norra Sverige, besökte man skogsskolan i Lycksele och konstaterade att: 58 Om yrkesutbildning behövs för att skogsarbete ska bli mera respekterat, torde ändamålet nåtts här. Här anordnar domänstyrelsen ettåriga lärlingskurser med 16 elever i varje kurs, i åldern år, som sedan skall bli fast anställda skogsarbetare hos Domänverket. De garanteras då arbete året om. De har även möjlighet att få en fullt modern lägenhet; för gifta 3 rum och kök till en hyra på omkring 80 kr 9 i månaden. (SIA 1955: 25 26, s. 5) Sommaren 1956 gick så de första, i modern mening, yrkesutbildade skogsarbetarna i Sverige ut från Cellulosabolagets skogsbruksskola i Stavre i Jämtland. Med en tvåårig yrkesutbildning, uppdelad i teorioch praktikperioder, kunde dessa nyutexaminerade skogsarbetare gå direkt till en fast anställning. I SIA konstaterades det att:

59 de specialiserade yrkesutbildningarna Sedan den centrala ledningen för skogsarbetarutbildningen i Sverige t.v. tagits om hand av Skogsstyrelsen har inte mycket hänt som kan ge en klar bild av hur denna utbildning kommer att gestalta sig. Utbildningen i Stavre skiljer sig från de tidigare initiativen genom kursens längd. Dess tillkomst är ett symptom på det starka utbildningsbehovet inom storskogsbruket och kan bli till ledning för skogsbrukets framtida yrkesutbildning i stort. (SIA 1956: 13, s. 5) De artiklar som behandlade denna lärlingsutbildning var genomgående positiva och utbildningarna uppfattades av skogsfacket som den egentliga grundutbildningen i yrket. I en intervju sade exempelvis förbundsstyrelseledamoten i Skogs- och flottningsarbetareförbundet, Sven Gustafsson, att den här utbildningsmetoden är den rätta eftersom den ger riktigare uppfattning om vad skogsarbetet innebär. Vidare konstaterade han att man äntligen börjat närma sig samma slags yrkesutbildning som sedan tidigare funnits inom industrin (SIA 1957:2, s ). I 1958 års budget ökade anslagen till den här typen av utbildning så att företagen skulle kunna få statsbidrag för praktikdelen av utbildningen och för att ordna grundutbildningskurser helt i egen regi. Dessutom utlovades en satsning på utbildning av lärare för den skogliga undervisningen (SIA 1958:2, s. 28). Lärlingskurs och allmän grundutbildning årskurs 1 och 2, Lärlingskursen var en ettårig statsunderstödd grundkurs som infördes läsåret 1956/57. Ett par år senare ändrades namnet till allmän grundutbildning årskurs 1 och 1959 infördes även årskurs 2, som var en specialinriktad grundutbildning, uppdelad i flera linjer såsom skogshushållning, traktortransport, hästtransport och allmänteknik. Grundutbildningen behöll den tidigare använda undervisningsformen med omväxlande praktik- och skolperioder. Praktiken skulle ske i tätt samarbete med skogsbolagen och andelen allmänbildande ämnen (svenska, matematik och samhällskunskap) uppgick endast till 17 procent av den totala undervisningstiden. Vad beträffar praktiken var såväl Domänverket som skogsbolag och andra skogsägare 59

60 yrkesutbildningens formering i sverige beredda att ta emot praktikanter. Det visade sig emellertid svårare att få fram kompetenta handledare och för eleverna anpassade arbetsuppgifter än man hade trott. Efterhand kom också kritik mot uppdelningen i praktik- och skolperioder, som man menade inte alltid innebar den mest effektiva inlärningsmetoden. Dessa två faktorer föranledde Skogsbrukets yrkesutbildningskommitté att i sitt betänkande Skoglig yrkesutbildning I (SOU 1965:67, s. 67) 10 lägga fram ett förslag till förbättring av utbildningen som innebar att man skulle lämna uppdelningen i praktik- och skolperioder och i stället inrätta en sammanhållen utbildning med undervisningen förlagd till skogsbruksskolor (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s ). Förändringarna genomfördes inte plötsligt utan tog flera år i anspråk. Som framgår av figur 3.6 nedan fick utbildningen en god start och inom några läsår var antalet elever i årskurs 1 uppe i ett tusental. Den starka tillbakagången som inträffade kan till stor del tillskrivas den uppståndelse som Arbetsmarknadsstyrelsens arbetskraftsutredning för jord- och skogsbruk väckte när den offentliggjordes Enligt denna skulle arbetskraftsbehovet i skogsbruket minska med man fram till Redan läsåret 1963/64 hoppade 10 procent av eleverna av från den skogliga grundutbildningens första årskurs (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s. 24) och läsåret därpå hade antalet elever minskat med mer än 50 procent jämfört med början av läsåret 1963/64. Intresset för utbildningen förblev svalt under resten av perioden. Den andra årskursen uppnådde aldrig några större volymer. Ett par läsår efter att årskurs 2 inrättades låg elevantalet på cirka 200 och där låg det också kvar under resten av den här redovisade perioden. Med 1971 års gymnasiereform (se avsnittet Den skogliga utbildningen blir gymnasial ) skulle landstingen ta över huvudmannaskapet för grundutbildningen från Skogsstyrelsen. Så sent som ett halvt år innan gymnasiereformen skulle sjösättas stod det emellertid klart att inte alla landsting skulle komma att driva en skoglig utbildning. Av en skrivelse från Skogsbrukets yrkesnämnd (SYN) 11 till kommittén för områdena jord, skog och trädgård (OJST) framgår det att såväl arbetsgivare- som arbetstagarorganisationerna såg detta som ett ytterst allvarligt problem. I de län där landstingen inte tog på sig ansvaret 60

61 de specialiserade yrkesutbildningarna för den skogliga utbildningen skulle skogsvårdsstyrelserna fortsätta utbildningen i årskurs 1, men det fanns en stark oro för att denna inte skulle vara jämställd med den nya gymnasiala utbildningen. Det fanns emellertid inget som tydde på att intresset för utbildningen skulle komma att minska alltför drastiskt. I maj 1971, samma år som skogsbrukslinjen på gymnasiet startade, sökte sig fortfarande cirka 300 elever till första årskursen i grundutbildningen, medan cirka 200 hade sökt till skogsbrukslinjen på gymnasiet (SYN-arkivet, F1:3). Av ett remissvar från Skogsbrukets yrkesnämnd 1972 framgår det också att årskurs 1 och 2 fanns kvar inom gymnasieskolans ram i form av specialkurser. Det framgår även att det fanns ett starkt intresse från skogsföretagens sida att behålla kurserna, låt vara i en moderniserad form. Det senare gällde framför allt den första årskursen som man ansåg borde få ett mer tidsenligt innehåll med inriktning mot mekaniserade avverknings- och skogsvårdsmetoder. Att man ville behålla kursen hade flera skäl, dels att den skulle vara sökbar för vuxna personer som ville ha en grundutbildning i skogsarbete, dels att den skulle fungera som praktisk utbildning för de som ämnade söka sig till skogsinstitut eller skogsmästarskola. Årskurs 2 fanns vid den här tiden i två former driftsekonomisk respektive maskinteknisk linje. I det senare fallet yrkade SYN på att man på vissa håll i landet efterfrågade en omläggning av utbildningen som skulle underlätta inskolningen på avverkningsmaskiner (SYN-arkivet, F1:2). Enhetsskola 9 y, jord- och skogsbruk, Under 1950-talet diskuterades yrkesutbildningen i vida kretsar och det fanns ett stort allmänt intresse för att höja arbetskraftens kompetens inom näringslivet. Rationaliseringarna hade lett till att kraven på arbetskraften hade förändrats. Mer lagarbete och större krav på samarbetsförmåga ställde också nya krav på yrkesutbildningen. Detta gällde även inom skogsbruket. Med den nya enhetsskolan, som startade sin försöksverksamhet läsåret 1949/50 och som pågick till och med läsåret 1961/62 (SCB Promemorior 1974:5, s ), fick skogsyrkesutbildningen en plats i den obligatoriska skolan. Möjligheten att välja en skoglig inriktning kom dock först läsåret 1953/54 men pågick försökstiden ut (Skogsyrkesutbildning i Sverige 61

62 yrkesutbildningens formering i sverige Figur 3.6. Lärlingskurs och allmän grundutbildning åk 1 och åk Källa: Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975). 1975, s. 52). I årskurs 9 kunde eleverna välja mellan tre olika linjer: allmän linje 9 a, gymnasieförberedande linje 9 g samt yrkesförberedande linje 9 y, den senare med ytterligare ett antal valbara grenar (SCB Promemorior 1974:5, s ). Tanken med yrkeslinjen var ungefär densamma som med folkskolans fortsättningsskola att förbereda eleverna för ett levnadsyrke. Undervisningen skulle huvudsakligen vara yrkesinriktad och endast cirka en tredjedel av tiden skulle ägnas åt allmänbildande ämnen. I skogskretsar förhöll man sig avvaktande till den nya utbildningen. Detta berodde sannolikt på att man sammanförde skogsbruk och jordbruk och föreslog tre grenar av utbildningen inom dessa områden: jordbruk, skogsbruk samt jordbruk-skogsbruk. Under försöksperioden konstaterade 1955 års skogsvårdsutredning också att utbildningsnivån i 9 y var lägre än i skogsbrukets ettåriga utbildning. En rimlig förklaring var att eleverna var yngre än eleverna i den frivilliga skogsutbildningen för ungdom, men även det faktum att jord- och skogsbruksgrenarna 62

63 de specialiserade yrkesutbildningarna Figur 3.7. Elever i enhetsskolan 9 y jord- och skogsbruk och i grundskolan linje 9 skog Källa: Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975). drog till sig de i betygshänseende svagaste eleverna kan förklara den lägre nivån. Den skogliga yrkesutbildningen inom ramen för enhetsskolan förblev blygsam; 9 y jordbruk-skogsbruk hade i medeltal 55 elever per läsår (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s ). Grundskolan linje 9 skog Från och med läsåret 1963/64 ersattes enhetsskolan av grundskolan och den nya läroplanen Lg62 togs i bruk. Liksom vid andra förändringar i utbildningssystemet skedde detta successivt och reformen var helt genomförd först inför läsåret 1973/74. I den nya läroplanen hade man gått ifrån tanken om att erbjuda yrkesspecifik utbildning inom ramen för den primära utbildningsnivån. De praktiska linjer som erbjöds inom grundskolan i årskurs 9 hade en bredare karaktär som skulle göra det möjligt för eleverna att skjuta upp yrkesvalet till senare (Ejelid-Häggström 2007). När det gäller 63

64 yrkesutbildningens formering i sverige den skogliga utbildningen fick emellertid denna en egen linje, linje 9 skog, på grund av önskvärdheten av att hålla kvar de utpräglade skogsbygdernas manliga ungdom inom skogsbruket (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s. 58). Det blev därför tillåtet att upprätta en särskild linje 9 skog i kommuner där skogsbruket var den dominerande näringen (ibid). Linje 9 skog var tänkt att jämställas med grundutbildningens första årskurs, men grundat på den kortare undervisningstiden i skogliga ämnen och elevernas ålder, kritiserade Skogsbrukets yrkesutbildningskommitté denna inställning i sitt betänkande Skoglig yrkesutbildning I (SOU 1967:38). I betänkandet framfördes förslag på att slopa linje 9 skog. Linjen kom emellertid att bestå ännu några år, men med mycket få elever. Antalet elever i enhetsskolans linje 9 y jord- och skogsbruk och grundskolans linje 9 skog kan studeras i figur 3.7. Rationalisering, mekanisering och ökade krav på utbildning När försöksverksamheten med enhetsskolan tog sin början fanns fortfarande en efterfrågan på yrkeskunnigt folk för praktiskt skogsarbete, och såväl skogsfack som arbetsgivare såg utbildning som ett sätt att locka unga till skogen och säkra försörjningen av arbetskraft. Som vi har sett i tidigare avsnitt ledde arbetskraftsbristen i skogen till att flera olika utbildningar startades. I slutet av 1950-talet började emellertid ett helt annat problem göra sig gällande. Nu handlade det i stället om att hantera en allt större skara arbetslösa skogsarbetare. Från fackligt håll hävdade man att arbetslöshetstiden skulle användas till att höja utbildningsnivån bland skogsarbetarna samtidigt som man anklagade skogsbolag och skogsägare för att inte längre vara intresserade av utbildning då det fanns gott om billig arbetskraft (SIA 1955:9, s ). Skogsfacket tycks dock några år senare fått gehör för sina synpunkter då Skogsstyrelsen och Arbetsmarknadsstyrelsen tillsammans beslöt att anordna 200 kurser för arbetslösa skogsarbetare med sammanlagt deltagare (SIA 1959:4, s. 6). Trots att det i början av 1960-talet fanns flera olika skolformer som tillhandahöll skoglig yrkesutbildning var man från fackligt håll inte nöjd med innehållet i utbildningarna. Man ansåg inte att den utbildning som gavs svarade mot de krav som den allt snab- 64

65 de specialiserade yrkesutbildningarna bare mekaniseringen skulle komma att ställa på skogsarbetarna. I SIA kom detta till uttryck i en mängd (debatt)artiklar med rubriker som Utbildning behövs (om den farliga motorsågen) (SIA 1960:8, s19), Framtidens skogsarbetare blir motordirigent (SIA 1960:23, s ), Skogsbruket inför maskinåldern (SIA 1961:8, s. 8) och Anstormande utbildningskrav (SIA 1962:5, s. 10). I en artikel om rationalisering av småskogsbruket kunde man exempelvis läsa följande uttalande av Ulf Helmers, en av ledarna för MSA (Mellan- och sydsvenska skogsbrukets arbetsstudier): vi [skogsbruket] är ekonomiskt sett inträngda i ett hörn och tidsmarginalerna är begränsade, mycket stora behov föreligger både ifråga som forskning och utbildning. Utbildningen måste gälla alla kategorier. (SIA 1962:5, s. 17) Förebilden fanns inom industrin där man hade kommit längre och insett de ökade kraven på yrkesskicklighet och anpassningsförmåga. Helmers hävdade också att: Skogsarbetarna måste i eget och i näringens intresse visa ett större intresse för yrkesutbildning och aktivt medverka i utbildning av skogsarbetare en verksamhet som måste ta sikte på ett mekaniserat skogsbruk. (ibid.) Ett av de problem som återkom under 1960-talet, liksom under föregående årtionde, var bristen på kvalificerade lärare. I takt med att mekaniseringsgraden ökade blev det allt mer uppenbart att det behövdes stora insatser för att få fram lämpliga lärare med kvalificerade kunskaper i maskinteknik kombinerat med en pedagogisk förmåga. I SIA återkom ständigt annonser för skogliga yrkeslärarkurser. För att bli yrkeslärare krävdes examen från skogsmästarskola eller skogsskola, men det fanns även möjlighet för skogsarbetare med god allmänbildning, genomgången skoglig grundutbildning samt minst fem års väl vitsordad allsidig yrkespraktik att söka till de så kallade instruktörskurserna (SIA 1963:11, s. 30). Det tycktes dock fortfarande vara personer med gedigen skoglig erfarenhet som efterlystes, inte maskintekniker. Efterfrågan på maskintekniskt utbildad 65

66 yrkesutbildningens formering i sverige personal var emellertid stor och i artikeln Examen i traktorkörning framhålls det att de ungdomar som gått den maskintekniska linjen på skogsbruksskolan Kratte Masugn i stort sett hade anställningar som väntade på dem redan innan de var färdiga med utbildningen (SIA 1965:13 14, s. 4). När Skogsarbetareförbundet yttrade sig över betänkandet som yrkesutbildningsberedningen lade fram 1966 var man i SIA tämligen nöjd med förslaget om en 2-årig yrkesutbildning som skulle vara en integrerad del av det nya begreppet gymnasieskolan. Trots detta fann man anledning att särskilt poängtera Skogsarbetareförbundets inställning att man inte vill godta någon kvalitativt sämre yrkesutbildning för skogsbrukets del, än vad departementet i den kommande propositionen kommer att föreslå för näringslivet i stort. Yrkesutbildningsberedningens betänkande föreslog att det första året skulle vara allmänteoretiskt och yrkesorienterande och att den egentliga yrkesutbildningen skulle förläggas till det andra året. Från fackets håll poängterade man vikten av att Skogsbrukseleverna måste få en yrkesnära och praktisk skolning för att få ut en optimal effekt av undervisningen för sitt fortsatta förvärvsarbete. Det ansågs också viktigt att man på ett påtagligt sätt lär sig eliminera de stora risker som skogsarbetet för närvarande är behäftat med. Man var också ytterst [tveksamma] huruvida yrkesskollärarna besitter tillräcklig kompetens för att ge kunskaper i allmänteori i de skolor som, vilket var det vanligaste för den skogliga yrkesutbildningens del, låg långt från de större centralorterna där kompetensen för dessa ämnen fanns. Skogsarbetareförbundet ansåg att det fanns starka argument för att yrkesutbildningen skulle påbörjas redan under det första läsåret. Förbundet lade också stor vikt vid att det skulle finnas möjlighet till vidareutbildning utöver den grundläggande yrkesutbildningen så att skogsarbetarna skulle kunna skaffa sig en erforderlig och tidsenlig yrkesskicklighet (SIA 1966:21, s ). Lantmanna- och lantbruksskolor fram till 1971 Under hela den här behandlade perioden förekom en viss skoglig utbildning som gick under benämningen skogshushållning på lantmanna- och lantbruksskolor. Till skillnad mot övrig skoglig 66

67 de specialiserade yrkesutbildningarna utbildning ingick skogshushållningen som en del av jordbruksutbildningen och omfattningen av ämnet var avhängigt av i vilken typ av bygd som skolan låg i. I bygder där det var vanligt att man kombinerade jordbruk och skogsbruk inom samma fastighet hade ämnet en större tyngd än i exempelvis slättbygderna (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s ). I sträng mening var detta inte en skogsyrkesutbildning på samma sätt som övriga utbildningar som tas upp i detta avsnitt. Beräkningen av mängden undervisning omspänner perioden Det hade dock förekommit skoglig undervisning långt dessförinnan på dessa skolor, liksom på de folkhögskolor vars upptagningsområde dominerades av skogsnäringen (Lundh Nilsson 2010). Benämningen lantmannaskola upphörde Från och med detta år användes i stället beteckningen lantbruksskola. Med 1971 års gymnasiereform blev lantbruksskolornas grundutbildning 2-årig gymnasieskola. Figur 3.8 nedan bygger på de kurser i skogshushållning som personal från skogsvårdsskolorna medverkat i. Det kan därför inte uteslutas att det förekommit ytterligare undervisning i skogshushållning. Antalet elever var under alla förhållanden relativt stort, men det bör ses i relation till utbildningens omfattning: många elever fick del av undervisningen men antalet undervisningstimmar var relativt litet, i medeltal cirka 90 timmar per elev (Skogsyrkesutbildning i Sverige 1975, s. 125). Den kraftiga ökningen av antalet elever i början av 1950-talet hänger troligen samman med det allmänt ökade intresset för skoglig utbildning. Den relativt kraftiga ökningen i slutet av 1960-talet är däremot svårare att förklara. Den därpå följande nedgången sammanhänger troligen med övergången till den nya skogsbrukslinjen som behandlas i nästa avsnitt. Den skogliga grundutbildningen blir gymnasial 1960-talet var delvis en tid av konsolidering av den skogliga yrkesutbildningen. Några utbildningsspår försvann, exempelvis företagsskolorna och de kortare 12-veckorskurserna för ungdomar. De sista eleverna i den så kallade skogsbetonade fortsättningsskolan gick ut 67

68 yrkesutbildningens formering i sverige Figur 3.8. Elever på kurser i skogshushållning på lantmanna- och lantbruksskolor Källa: Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975). 1969, enhetsskolans linje 9 y blev till grundskolans linje 9 skog Grundutbildningen (årskurs 1 och 2) fanns dock kvar ännu en tid efter att den skogliga utbildningen blivit gymnasial i samband med 1971 års gymnasiereform. Med 1970 års läroplan (Lgy70) försvann den skogliga yrkesutbildningen från grundskolan och överfördes till gymnasieskolan där den blev tvåårig (för en allmän bild av vad gymnasiereformen innebar för yrkesutbildningarna, se kapitel 2). Skogsnäringens intressenter och den nya utbildningen Den tidigare nämnda Skogsbrukets yrkesnämnd (SYN), som företrädde arbetsmarknadens parter, var starkt engagerad i förberedelserna och övergången till den nya yrkesutbildningen. SYN fungerade som remissinstans och hade till uppgift att samla in och sammanställa 68

69 de specialiserade yrkesutbildningarna skogsbolagens och skogsfackets yttrande över såväl övergripande som detaljerade frågor som rörde övergången till den gymnasiala skogsbruksutbildningen. SYN var i princip mycket positivt inställda till att skogsyrkesutbildningen skulle bli gymnasial, men av korrespondensen med bland annat utbildningsdepartementet framgår det att SYN:s medlemmar var mycket bekymrade över att huvudmannafrågans lösning drog ut på tiden (SYN-arkivet F1:3). Det stod klart att Skolöverstyrelsen skulle vara tillsynsmyndighet och att landstingen skulle vara huvudman för den skogliga utbildningen, men det sistnämnda var en fråga som ännu vid reformens införande inte fått sin lösning i hela landet. Det fanns av naturliga skäl många intressen som skulle behandlas och sammanjämkas innan den nya organisationen kunde träda i kraft. Många skogsbolag hörde av sig till SYN för att uttrycka sitt bekymmer över det framtida huvudmannaskapet. Svenska Cellulosa Aktiebolagets personalintendent John-Erik Magnusson skrev exempelvis i ett PM till SYN att bolaget sedan några år tillbaka hade lagt ner sin egen utbildning och överlåtit denna åt Skogsstyrelsen, en lösning som man varit mycket nöjd med. Med den nya organisationen skulle man behöva samarbeta med fyra olika landsting. Magnusson beklagade att de kontakter man hitintills hade haft (januari 1971), inte lett till något mer konkret än att de fyra landstingen nu kände till Cellulosabolagets planer, behov och problem (SYN-arkivet F1:1). Den andra stora frågan var hur det stora behovet av fortbildning och vidareutbildning skulle lösas. Även på detta område var farhågorna stora att övergången till gymnasieskolan skulle innebära en försämring. Skogsbrukets Arbetsgivare poängterade, exempelvis i ett remissvar till betänkandet Tillsyn över yrkesutbildningen, vikten av vidareutbildning och fortbildning som en förutsättning för att man skulle uppnå den produktions- och produktivitetsutveckling, utan vilken skogsbruket i stora delar av landet ej kan drivas med tillfredsställande lönsamhet (SYN-arkivet F1:3). Domänverket var inne på samma linje i sitt remissvar där man skrev: Verket vill med skärpa framhålla att dessa utbildningsfält ej får lämnas utanför vid skolreformen (SYN-arkivet F1:3). I ett PM angående utbildningsfrågor hävdade Svenska Cellulosa Aktiebolaget (SCA) att: 69

70 yrkesutbildningens formering i sverige Den helt dominerande utbildningsformen för SCAs skogsbruk under de närmaste åren, kommer att bli fortbildning av redan verksamma skogsarbetare. Jämfört med nuvarande omfattning, kommer utbildningsbehovet av maskinförare att öka mycket kraftigt fr.o.m Denna tendens torde vara allmängiltig. (SYN-arkivet F1:1) Att fortbildningsbehovet var stort och att skogsbolagen var bekymrade över att det inte skulle finnas tillräckliga resurser förstår man också av att SCA vid den här tiden hade cirka manuellt arbetande skogsarbetare och cirka 700 maskinarbetare, men att man räknade med att redan i mitten av 1970-talet det omvända skulle komma att gälla samtidigt som personalstyrkan förväntades minska med cirka 600 personer (SYN-arkivet F1:1). Vad man främst tycktes bekymra sig för från SYN:s sida var att det samarbete som byggts upp mellan skola och näringsliv skulle bli sämre när skogsbruksutbildningen blev en del av gymnasieskolan. Från Skolöverstyrelsens sida påpekade emellertid byrådirektör Kjell Jonsson i ett konferensanförande att Förändringen kräver (dock) ett starkare engagemang från skogsbrukets företrädare än vad som hittills i allmänhet har varit fallet (SYN-arkivet F3:1). Man utlovade också ett ökat antal elevdagar för fort- och vidareutbildning och menade att man skulle kunna anpassa utbudet efter skogsbrukets efterfrågan. När det gällde den förestående utbildningen av maskin operatörer förlitade man sig också på maskintillverkarna, vilka stod för utbildningen i samband med försäljningen av maskiner (SYN-arkivet F3:1). Skogsbrukslinjen och specialkurser 1971/ /76 För den skogliga utbildningen innebar gymnasiereformen att en tvåårig skogsbrukslinje inrättades. Övergången till gymnasieskolan tycks ha gett utbildningen en viss status. I ett konferensanförande strax före reformens genomförande uttryckte byrådirektör Inge Jonsson från SÖ sin tillfredsställelse med att antalet sökande till skogsbruksutbildningen hade ökat där det tidigare funnits problem med rekryteringen och att ökningen var så stor att antalet sökande 70

71 de specialiserade yrkesutbildningarna översteg respektive skolas utbildningskapacitet (SYN-arkivet F3:1). Det ökade intresset kan åtminstone delvis hänga samman med att den skogliga utbildningen fick goda betyg av eleverna. I en utvärdering av de yrkesinriktade linjerna, som genomfördes av Skolöverstyrelsen och SCB 1974, visade det sig att skogseleverna var betydligt mer nöjda med sin utbildning än eleverna på andra yrkesinriktade linjer (SIA 1976:1, s. 20). Den nya gymnasiala utbildningen var en explicit yrkesutbildning med mycket få timmar i ämnen utöver karaktärsämnena. 12 De sistnämnda var maskinlära, skogsproduktion, drivning, mätningsoch virkeslära, naturvård och ergonomi. Förutom respektive ämnes fackliga kunskaper och färdigheter förväntades eleverna i de fyra förstnämnda ämnena: förvärva insikt om säkerhetsföreskrifter av olika slag och deras tillämpning, utveckla förmågan att iaktta och analysera sociala förhållanden på arbetsplatsen samt förvärva insikt om yrkes- och arbetsförhållandens föränderlighet. (Lgy70, s. 6 7) Som mål för utbildningen i sin helhet angavs att varje elev bör: kunna efter inskolning utföra inom skogsbruket förekommande arbeten på ett tillfredsställande sätt beträffande kvalitet, säkerhet och effektivitet, kunna handha och underhålla i skogsbruket vanligen förekommande manuella och motormanuella redskap samt vissa enkla maskiner, vara orienterad om skogsbruksdriftens allmänna förutsättningar, förstå betydelsen av samordning mellan olika arbeten, känna till skogsbruksföretagens ekonomiska förutsättningar och ha förståelse för rationaliseringsåtgärder och förändringar inom företaget samt ha sådana grundkunskaper som underlättar vidare utbildning inom skogsområdet eller angränsande yrkesområden. (Lgy70, s. 9) 71

72 yrkesutbildningens formering i sverige Målen för undervisningen bar tydliga spår av inflytande från arbetsmarknadens parter. Den pågående effektiviseringen av skogsbruket krävde förståelse för rationaliseringsåtgärder och förändringar. Detta är med all sannolikhet en passus som tillkommit på arbetsgivarnas initiativ. En stark fokusering på säkerhet i alla sammanhang är ytterligare ett exempel på inflytande från arbetsmarknadens parter, i det här fallet Skogsarbetarförbundet. Inge Johansson, som arbetat mycket med arbetsmiljöfrågor inom förbundet, berättar att facket tidigt uppmärksammande arbetsmiljöfrågorna: 72 Min föregångare när det gäller arbetsmiljö på förbundet, Ingemar Nilsson, har berättat för mig att man inom förbundet arbetade intensivt för att få till stånd arbetsmiljöutbildningar. Så det var nog mer ett intresse från fackets sida än från arbetsgivaren. 13 Fackets intresse för arbetsmiljöfrågor minskade inte med den ökade mekaniseringen av skogsbruket. Tvärtom innebar mekanisering att nya arbetsmiljöproblem uppmärksammades, allt ifrån användandet av allergiframkallande oljor till ergonomiska problem i de stora skogsmaskinerna. 14 Utöver de linjer och grenar som erbjöds i gymnasieskolan fanns det också ett stort antal specialkurser. För den skogliga utbildningen innebar detta att tidigare fort- och vidareutbildningskurser överfördes till gymnasieskolan efter viss revidering. I sitt remissvar till Skolöverstyrelsen av den 4 april 1972 framhöll SYN att man från skogsbrukets sida var nöjd med att kurserna skulle: anpassas till det utbildningsbehov som näringens företag och dess anställda finner angeläget med hänsyn till elevernas kunskaps- och färdighetsnivå och de hastigt förändrade yrkeskraven i de skilda skogsarbetarfunktionerna. (SYN-arkivet F1:3) SYN påpekade emellertid också att en del av kurserna behövde moderniseras. I korthet handlade denna modernisering framför allt om den förskjutning i kravet på kunskaper och färdigheter som mekaniseringen av skogsbruket fört med sig.

73 de specialiserade yrkesutbildningarna Figur 3.9. Elever på gymnasieskolans skogsbrukslinje åk 1 och 2 samt i specialkurser 1971/ /76. Källa: Statistiska meddelanden serie U. Specialkurserna varierade starkt i längd, alltifrån några dagar till hela läsår. Bland de kortare kurserna fanns kurser i aptering, maskinvård och röjningsteknik och bland de längre kurserna fanns, namnet till trots, en ettårig skoglig grundutbildning, som vände sig till vuxna, med möjlighet till en andra årskurs inriktad på driftsekonomi eller teknik samt en förmanskurs (SYN-arkivet F1:3). Merparten av eleverna deltog i kurser kortare än en termin. Under perioden 1971/ /76 gick i medeltal endast cirka 225 elever per år kurser som varade ett år eller längre. Under samma period deltog varje år mellan och i någon av specialkurserna (se figur 3.9). Specialkurserna och senare de så kallade högre specialkurserna var tänkta att tillgodose behovet av fort- och vidareutbildning i spåren av den teknologiska utvecklingen och var därför föremål för kontinuerlig revidering. 73

74 yrkesutbildningens formering i sverige Den totala utbildningsvolymen I det föregående har vi sett att den skogliga utbildningen fram till 1971 års gymnasiereform tagit många olika gestalter. I detta avsnitt presenteras ett par kvantitativa sammanställningar av samtliga utbildningar. För överskådlighetens skull har utbildningarna delats in i grundutbildningar och övriga utbildningar. I den senare gruppen ingår fortbildning och lantmanna- och lantbruksskolornas skogsundervisning. När det gäller att kvantifiera utbildningen finns tre olika sätt att göra detta på. I den tidigare framställningen har måttet antal elever använts. Detta mått säger oss någonting om det allmänna intresset för skoglig utbildning. Det säger oss emellertid ingenting om hur omfattande olika utbildningar har varit eller hur mycket utbildning som kommit varje enskild individ till del. För att undersöka dessa faktorer kan vi istället använda oss av måtten elevdagar respektive elevdagar per elev. I det senare fallet har ett årligt medelvärde räknats ut för de utbildningar som getts under de olika läsåren. Grundutbildningen Den stora ökningen av antalet elever från början av 1950-talet kan ses som ett svar på den arbetskraftsbrist i skogen som börjat göra sig gällande redan under andra världskriget och som förblev ett problem under större delen av 1950-talet. Ökningen i såväl antalet elever som elevdagar avspeglar också den allmänna utvecklingen mot en formaliserad utbildning i motsats till den traditionella utbildningen från far till son eller från äldre bror till yngre bror. Det var också under 1950-talet som motorsågen slog igenom på allvar, vilket medförde att ett redan farligt yrke blev ännu farligare och krävde mer utbildning. Med konjunkturnedgången i slutet av 1950-talet och den ökade mekaniseringen av skogsbruket under och talen minskade efterfrågan på skogsarbetare. Den utredning som Arbetsmarknadsstyrelsen presenterade 1963 påverkade också intresset för skoglig yrkesutbildning i negativ riktning. Med tanke på att prognoserna pekade mot att arbetskraftsbehovet i skogsbruket skulle minska med cirka personer fram till 1970 var det en naturlig 74

75 de specialiserade yrkesutbildningarna Figur Den skogliga grundutbildningen 1942/ /76 antal elever och elevdagar/elev. Källor: För perioden har Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975) använts. För perioden har uppgifterna hämtats från Utbildningsstatistisk årsbok

76 yrkesutbildningens formering i sverige reaktion att allt färre unga såg en framtid i skogsarbetet. Av figur 3.10 framgår också att antalet elever i skoglig grundutbildning var mycket litet just vid övergången till den nya gymnasieskolan. Detta är en effekt av att andra utbildningar fasades ut samtidigt som eleverna på skogsbrukslinjen började sitt första läsår. Den kraftiga minskningen läsåret 1971/72 måste dock tillskrivas det faktum att det finns ett brott i statistiken just vid tiden för övergången till gymnasieskolan. Vad gäller utbildningens längd var trenden att antalet elevdagar per elev ökade något fram till 1960-talet. 15 Därefter kan man notera en svag minskning fram till dess att den nya tvååriga skogsbrukslinjen infördes läsåret 1971/72. Fram till 1971 års gymnasiereform låg medelvärdet på cirka elevdagar per elev, men med övergången till gymnasieskolan fördubblades plötsligt utbildningens längd. Övrig utbildning Som vi sett tidigare startade utbildningsinsatserna för skogsarbetare som instruktionskurser ute på arbetsplatserna. Det var dock inte förr än i slutet av 1950-talet som begreppet fortbildning preciserades i skogsutbildningssammanhang. Fortbildning bedrevs av skogsbolag, skogsägareföreningar och Domänverket men understöddes också av staten. Efterhand kom alltmer av fort- och vidareutbildningen att övertas av skogsvårdsstyrelserna. Utbildningarna var i regel korta, i medeltal 4 dagar per elev. Verksamheten var omfångsrik med cirka elever läsåret 1955/56 och med som mest cirka elever läsåret 1966/67. Eftersom merparten av utbildningarna vände sig till redan yrkesverksamma skogsarbetare avspeglade antalet elever väl behovet av utbildning på motorsåg under 1950-talet och den ökade mekaniseringen av kvistnings-, kapnings- och fällningsarbetet i slutet av och början av 1970-talet. Då det gäller antalet deltagare i övrig utbildning dominerade fortbildningen starkt över den utbildning som gavs inom ramen för lantmanna- och lantbruksskolorna, som i genomsnitt endast stod för cirka 10 procent av den övriga utbildningen. Antalet elevdagar per elev var emellertid betydligt större på dessa kurser i medeltal 16 dagar. 76

77 de specialiserade yrkesutbildningarna Grundutbildning och fortbildning inte alltid i fas med varandra Det stora utbildningsbehovet som började göra sig gällande i slutet av 1940-talet och som förstärktes under 1950-talet avspeglade sig i såväl grundutbildningen som i de då dominerande fortbildningskurserna för redan verksamma skogsarbetare. I figur 3.11 jämförs utvecklingen i de båda kurstyperna. Fram till mitten av 1950-talet ökade båda utbildningstyperna kraftigt. Därefter minskade antalet deltagare i övriga kurser för att efter hand plana ut medan antalet elever fortsatte att öka i grundutbildningen under ytterligare en femårsperiod. Från och med läsåret 1959/60 minskade emellertid antalet elever i grundutbildningen kontinuerligt medan antalet deltagare i övriga kurser låg på en fortsatt hög nivå för att i mitten av 1960-talet stiga kraftigt. I slutet av 1960-talet planade antalet elever ut i grundutbildningen medan antalet deltagare i främst fortbildningskurserna minskade drastiskt. Figur Elever på grundutbildning och övrig utbildning 1942/ /71. Källa: Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975). 77

78 yrkesutbildningens formering i sverige Vilken är då förklaringen till att grundutbildning och övrig utbildning periodvis går åt olika håll? Det finns sannolikt flera förklaringar. För det första finns det alltid en viss institutionell tröghet i utbildningssystem. Det tar som regel lång tid från det att ett utbildningsbehov uppmärksammas tills utbildningen kan genomföras. Behovet kan rent av ha reducerats innan utbildningen är färdig för implementering. För det andra vände sig kurserna till olika grupper. Grundutbildningarna var främst till för ungdomar som var inställda på en framtida anställning som skogsarbetare. Antalet elever på dessa utbildningar var konjunkturberoende på lång sikt men avspeglade inte det omedelbara behovet av teknisk utbildning. De skogliga kurserna på lantmanna- och lantbruksskolor ingick som en del i en bredare jordbruksutbildning, som främst drog till sig elever som skulle ta över kombinerade skogs- och lantbruk efter sina föräldrar. Fortbildningskurserna å andra sidan vände sig till redan yrkesverksamma skogsarbetare i alla åldrar och variationen i antalet deltagare över tid avspeglar sannolikt den teknologiska utvecklingen i högre grad än vad som var fallet med grundkurserna. Den starka ökningen av antalet deltagare i fortbildningskurserna i början av 1950-talet berodde, som vi tidigare sett, på utvecklingen av motorsågen och övergången till maskinell barkning i skogen. Efterhand mättades behovet av utbildning, vilket delvis hade med konjunkturnedgången under 1950-talet att göra. I början av 1960-talet infördes maskinell kvistning och kapning och efterhand också maskinell fällning. De nya maskinerna krävde utbildning såväl när det gällde handhavandet som när det gällde reparationer och underhåll, vilket avspeglade sig i en ny kraftig ökning av antalet deltagare i fortbildningskurserna. Den efterhand snabba teknologiska utvecklingen i skogsbruket var i sig själv en följd av det starka kravet på rationalisering under 1960-talet, som fick till följd att efterfrågan på arbetskraft minskade samtidigt som kraven på högre produktivitet ökade för de skogsarbetare som blev kvar. Fortbildningskurserna spelade sannolikt en stor roll i rationaliseringsprocessen eftersom de möjliggjorde en snabb övergång till ny teknologi och som tidigare nämnts kunde arbetsproduktiviteten öka med mer än 12 procent årligen under andra delen av 1960-talet. Det fanns alltså starka incitament för skogsbrukets arbetsgivare att utbilda sina anställda under 1960-talet. 78

79 de specialiserade yrkesutbildningarna I takt med det minskade arbetskraftsbehovet såg allt färre unga sin framtid i skogsbruket, vilket förklarar varför antalet elever kontinuerligt minskade under hela 1960-talet. Avslutande kommentarer När 1971 års gymnasiereform väl var genomförd, blev den som helhet ganska snart utsatt för kritik. Exempelvis ansåg arbetsmarknadens parter att yrkesutbildningen generellt höll en alltför låg kvalitet. Det stora utbudet av linjer, grenar och specialkurser kritiserades för att vara oöverskådligt och dyrt (Lundahl 2008, s. 37). År 1984 tillsattes därför Expertgruppen för översyn av den gymnasiala utbildningen (ÖGY) som skulle analysera behovet av utveckling och förnyelse av den gymnasiala yrkesutbildningen (SOU 1986:2, s. 15). För skogsbrukets del var man i stort sett nöjd med hur utbildningen såg ut och fann inga egentliga skäl till en radikal omläggning. Man kom dock med förslag på förbättringar, som i korthet kan sägas avspegla det alltmer uppmärksammade problemet med skogsarbetarnas fysiska hälsa och den ständigt pågående utvecklingen av skogsbruksmaskinerna (SOU 1986:2, s ). Den stora skillnaden mellan 1971 års yrkesinriktade gymnasieutbildning och den som föreslogs av ÖGY och som genomfördes i samband med 1992 års gymnasiereform, var att yrkeslinjerna blev treåriga. En treårig utbildning ansågs öka möjligheterna att anpassa yrkesutbildningen efter olika yrkes förutsättningar. Ett tredje år skulle således kunna användas både till arbetsplatsförlagd utbildning och till specialisering eller komplettering av teoretiska kunskaper (SOU 1986:2, s ). När de treåriga yrkesinriktade linjerna introducerades 1992 hade emellertid intresset för skogsbrukslinjen sjunkit kontinuerligt sedan mitten av 1980-talet. Det kraftigt minskade antalet elever avspeglade effektiviseringen av skogsbruket men också att allt färre unga såg sin framtid som skogsarbetare. Den sistnämnda tendensen tycks också ha hållit i sig och idag står skogsnäringen åter inför svårigheterna att hitta kvalificerad arbetskraft. Enligt Anders Öberg, lärare och projektledare på Älvdalens Utbildningscentrum, beror yrkets svaga attraktionskraft bland ungdomar dels på låga löner, dels på att skogsarbete idag innebär mycket ensamarbete: 79

80 yrkesutbildningens formering i sverige att sätta sig i en skogsmaskin långt därute i mörkret man måste ha en viss läggning för att överhuvudtaget stå ut med det. 16 I samma takt som kraven på yrkeskunskaper har ökat har skogsbrukslinjen fått allt svårare att dra till sig ungdomar med tillräckliga förkunskaper från grundskolan för att kunna genomföra utbildningen som blivit alltmer avancerad och krävande. Den tid då det räckte att ha en far eller en äldre bror som kunde lära ut de grundläggande handgreppen är sedan länge förbi. Om kraven på dagens skogsarbetare säger Anders Öberg: Det här är high-tech. Vi ställer krav på en människa att vara dataoperatör, skruv- och teknikfreak, ekonomisk professor och grön filosof. Du ska ha med dig allt det här, för det ställs krav på dig när du kommer ut Noter 1 Intervju med Åke Pettersson den 3 september Med mekaniseringsgrad menas hur stor del av arbetet, mätt som tidsåtgång för motormanuell huggning, som är mekaniserat. 3 Se även Karlbom (1968, s ) för en ingående diskussion om svårigheterna att beräkna antalet helårsarbetare inom skogsbruket. 4 Intervju med Åke Pettersson den 3 september Ibid. 6 Intervju med Kjell Jonsson den 8 september Ibid. 8 Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975), s Cirka kr i dagens penningvärde (mars 2013). 10 Skogsbrukets yrkesutbildningskommitté samrådde med Yrkesutbildningsberedningen som avgav sitt betänkande Kommitténs biträdande sekreterare medverkade i den arbetsgrupp inom yrkesutbildningsberedningen som behandlade utbildningen för JST-sektorn (jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring). 11 I SYN ingick domänverket, Föreningen Skogsbrukets Arbetsgivare, Skogsoch Lantarbetsgivareföreningen, Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund (SSR) och Svenska Skogsarbetareförbundet. Bland SYN:s huvuduppgifter ingick att främja utbildning och rekrytering i skogsbranschen och medverka vid utarbetandet av riktlinjer för utbildning.

81 de specialiserade yrkesutbildningarna 12 Enligt Lgy70 läste man exempelvis 4 timmar svenska/vecka i årskurs 1 men inga timmar alls i årskurs 2. Övriga icke-fackliga ämnen (gymnastik och tre timmars valfritt ämne utanför de fackliga ämnena) upptog sex timmar i åk1 och fem i åk2. 13 Intervju med Inge Johansson den 31 augusti Ibid. 15 Den relativt höga siffran i början av perioden beror på att företagsskolorna startade sina utbildningar då. Den därpå påtagliga minskningen beror på införandet av den skogsbetonade fortsättningsskolan, som var en betydligt kortare utbildning och som dessutom bedrevs på deltid. 16 Intervju med Anders Öberg den 1 september Ibid. Referenser Arkivmaterial Skogsbrukets yrkesnämnd (SYN): F1:1 Skogliga gymnasieutbildningen 1970-talet. F1:2 Skogliga gymnasieutbildningen F1:3 Skogliga gymnasieutbildningen Offentligt tryck Kungliga Skogsstyrelsen: Det enskilda skogsbruket Läroplan för gymnasieskolan, Lgy70, Allmän del. Stockholm: Utbildningsförlaget. Läroplan för gymnasieskolan, Lgy70, Supplement, 2-årig skogsbrukslinje, Stockholm: Utbildningsförlaget. Läroplan för gymnasieskolan Lgy70. II Supplement 68. Skolöverstyrelsen SCB Promemorior, 1974:5. Elever i obligatoriska skolor Skogsstatistisk årsbok SOU 1954:11, Yrkesutbildningen, betänkande avgivet av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga. Stockholm SOU 1965:67 Skoglig yrkesutbildning I, betänkande angivet av skogsbrukets yrkesutbildningskommitté. Stockholm SOU 1966:3, Yrkesutbildningen. betänkande avgivet av 1963 års yrkesutbildningsberedning. Stockholm SOU 1967:38 Skoglig yrkesutbildning II, betänkande avgivet av givet av skogsbrukets yrkesutbildningskommitté. Stockholm SOU 1986:2 En treårig yrkesutbildning. Riktlinjer för fortsatt arbete. Betän- 81

82 yrkesutbildningens formering i sverige kande från arbetsgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen. Stockholm SOU 1986:3 En treårig yrkesutbildning. Beskrivningar och förslag för utbildningssektorerna. Betänkande från arbetsgruppen för översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen. Stockholm: Statistiska meddelanden: SMU 1972:25. SMU 1973:5. SMU 1973:18. SMU 1973:38. SMU 1974:7. SMU 1974:55. SMU 1975:7. SMU 1975:50. SMU 1976:2. Utbildningsstatistisk årsbok Tidskrifter Skogsindustriarbetaren (SIA) Litteratur Andersson, S. (2004), Skogsteknik förr och nu, Skogshistoriska sällskapets årsskrift Hjelm, J. (1991), Skogsarbetarna och motorsågen en studie av arbetsliv och teknisk förändring. Arkiv avhandlingsserie, 35. Lund: Arkiv. Karlbom, T. (1968), Skogens arbetare Till minnet av Svenska skogsarbetarförbundets 50-åtiga verksamhet , Stockholm: Skogsarbetarförbundet. Lundahl, L. (2008), Skilda framtidsvägar perspektiv på det tidiga 2000-talets gymnasiereform, Utbildning & Demokrati, 2008, vol. 17, nr. 1, s Lundh Nilsson, F. (2010), Den svenska folkhögskolans yrkesinriktade utbildningar , i Lundh Nilsson, F. och Nilsson, A., Två sidor av samma mynt folkbildning och yrkesutbildning vid de nordiska folkhögskolorna. Lund: Nordic Academic Press. Schön, L. (2012), En modern svensk ekonomisk historia tillväxt och omvandling under två sekler. Stockholm: SNS Förlag. Skogsyrkesutbildning i Sverige (1975), Skolöverstyrelsen och Skogsstyrelsen. Karlshamn: Lagerblads. Wallenius, R. (1994), Motorsågen kom och försvann, i Skogshistorisk tidskrift 1994.

83 de specialiserade yrkesutbildningarna Borg, Per (6 september 2010). Falk, Erik (2 september 2010). Johansson, Inge (31 augusti 2010). Jonsson, Kjell (7 september 2010). Pettersson, Åke (3 september 2010). Öberg, Anders (1 september 2010). Intervjuer Internet Ejelid-Häggström, E. (2007), Historieämnets utveckling i grundskolans läroplaner. pdf. Uttag:

84 yrkesutbildningens formering i sverige Appendix 1 De skogliga grundutbildningarna Källa: Skogsyrkesutbildningen i Sverige (1975) Företagsskolor X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X Skogsbetonad fortsättningsskola X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X 10 månaders ungdomskurs X X X X X X X X X X Skoglig ungdomskurs, 12 veckor X X X X X X X X Enhetsskola linje 9 y, jord- och skogsbruk X X X X X X X X X X X Allmän grundutbildning, lärlingskurs, åk1 och åk2 X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X Grundskola linje 9 skog X X X X X X X X X X X X X X Lantmanna- och lantbruksskolor X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X

85 de specialiserade yrkesutbildningarna Appendix 2 Presentation av intervjupersonerna Per Borg som bland annat har en bakgrund som skogsmästare och har varit kanslichef på Skogsbrukets yrkesnämnd har bidragit med inblickar i samarbetet mellan parterna i skogsbrukets yrkesnämnd. Erik Falk började arbeta med utbildningsfrågor redan på 1950-talet, först på skogsvårdsstyrelsen i Västerbotten och sedan på Skogsstyrelsen, och var tillförordnad generaldirektör för Skogsstyrelsen Erik Falk har bidragit med en inblick i hur skogsvårdsstyrelserna och Skogsstyrelsen såg på och arbetade med de skogliga yrkesutbildningsfrågorna. Inge Johansson började i skogen direkt efter skolan. Som 17-åring gick han en kurs i arbete med motorsåg och blev efterhand fackligt engagerad. I slutet av 1970-talet anställdes han som ombudsman för Skogsarbetarförbundet och kom att arbeta med utbildnings- och arbetsmiljöfrågor. Kjell Jonsson började arbeta i skogen som 13-åring och tog senare skogsmästarexamen för att sedan arbeta en stor del av sitt yrkesverksamma liv inom Skogsstyrelsen och Skolöverstyrelsen. Kjell Jonsson var bland annat sekreterare i de båda utredningarna Skoglig yrkesutbildning I och II (SOU 1965:67; SOU 1967:38) och innehade senare en ställning som byrådirektör vid Skolöverstyrelsen med ansvar för utvecklingen av de skogliga yrkesutbildningarna. Åke Pettersson började som 15-åring i skogen och blev liksom Inge Johansson snart intresserad av det fackliga arbetet och började liksom denne som ombudsman omkring Åke Pettersson har, liksom Inge Johansson, genom sin egen erfarenhet av skogsarbete och genom en långvarig kontakt med de som arbetat i skogen, gett en god inblick i hur arbetet i skogen gått till och vilka problem som varit speciellt förknippade med att bygga upp en relevant utbildning för det moderna skogsbruket. Anders Öberg, som arbetar på Älvdalens Utbildningscentrum som lärare och projektledare på naturbrukslinjen med inriktning mot skog, har bidragit med kunskap om den tekniska och organisatoriska utvecklingen inom det moderna skogsbruket. 85

86

87 kapitel 4 Lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen Anders Nilsson Merparten av den svenska yrkesutbildningen bedrevs länge i lärlingsliknande men relativt oreglerade former. Yrkesutbildningsreformen 1918 var ett försök att stärka den skolförlagda delen av yrkesutbildningen, men reformen dömdes ut som misslyckad redan av sin samtid och senare forskning har knappast förändrat bilden (Hedman 2001, Olofsson 2005). I slutet av 1930-talet inledde parterna på arbetsmarknaden, LO och SAF, ett samarbete för att stärka och förbättra yrkesutbildningen. De förespråkade in på 1950-talet ett lärlingsbaserat system där parterna hade ett stort inflytande, men den fortsatta utvecklingen blev helt annorlunda. Skolförlagd yrkesutbildning blev den dominerande formen redan under 1960-talet och 1971 integrerades yrkesskolorna med teoretiska utbildningar i gymnasieskolan. Det medförde att lärlingsutbildning blev en helt marginell företeelse inom den grundläggande yrkesutbildningen. I det här kapitlet diskuteras hur lärlingsutbildningen under relativt kort tid först lyftes fram och sedan, ganska omärkligt, började avföras från dagordningen. Denna process är relativt okänd, trots att den haft stor betydelse för yrkesutbildning på gymnasienivå under flera decennier. Den bristande kunskapen gäller delvis vad som hände, men framförallt saknas övertygande förklaringar till vändningen. Kapitlets syfte är att ge en sammanhängande beskrivning av förloppet och att analysera orsakerna till det. 87

88 yrkesutbildningens formering i sverige Utgångspunkter Lärlingsfrågan diskuterades relativt ingående i de utredningar om yrkesutbildningen som genomfördes under och 1950-talen och de argument som framfördes kommer att granskas här. Några av huvudaktörerna, främst LO och SAF, har studerats i tidigare forskning, men där har fokus främst legat på parternas förhållande till yrkesutbildning generellt sett medan lärlingsfrågan behandlas i betydligt mindre utsträckning (Lundahl 1997, Olofsson 1997, 2005, Olofsson & Wadensjö 2011). Något förvånande har den näringsgren som traditionellt förknippas med lärlingssystemet, hantverket, inte uppmärksammats i den tidigare forskningen. För att få en tydligare uppfattning om skeendet analyseras här även hur det organiserade hantverket såg på frågan och hur dess representanter agerade. Men analysen blir otillräcklig om den begränsas till aktörerna. Under perioden gick den svenska ekonomin genom stora strukturella förändringar som medförde förskjutningar i efterfrågan på arbetskraftens kvalifikationer. Dessutom var de demografiska förändringarna stora under perioden. I kapitlet diskuteras även dessa i analysen av yrkesutbildningssystemets förändring under perioden. Begreppet lärlingsutbildning Vad avses egentligen med begreppet lärlingsutbildning? Det traditionella lärlingsbegreppet har givetvis sitt ursprung i hantverket, där lärlingen arbetade för låg eller ingen lön i utbyte mot att mästaren successivt lärde ut olika yrkesfärdigheter. Relationen mellan mästare och lärling reglerades i ett kontrakt där parternas rättigheter och skyldigheter slogs fast. I Sverige övervakades uppfyllandet av kontraktsbestämmelserna av hantverksgillena och stadens myndigheter (Edgren 1987). Vid mitten av 1800-talet förändrades emellertid förutsättningarna för lärlingsutbildning radikalt. Skråsystemet avskaffades 1846 och den legala skillnaden mellan mästare och lärling upphävdes I avsaknad av alternativa utbildningsmöjligheter inom hantverksyrkena fanns emellertid lärlingsutbildningen baserad på lärlingskontrakt kvar, men övervakningen var inte längre reglerad (Nilsson 2008). Den framväxande tillverkningsindustrins efter- 88

89 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen frågan på utbildad arbetskraft möttes med liknande arrangemang, dvs. särskilda lärlingskontrakt, men inte heller där fanns det någon instans som övervakade kontrakten. I många fall medförde detta att lärlingarna utnyttjades som billig arbetskraft (Söderberg 1965). Strax efter sekelskiftet 1900 började emellertid lärlingssystemet regleras i kollektivavtal, vilket innebar dels att standardiserade lärlingskontrakt upprättades, dels att arbetsgivare och fackförening gemensamt skulle överse att lärlingskontrakten inte missbrukades. I kontrakten reglerades framförallt lärlingstidens omfattning samt lärlingslönen. Däremot var själva utbildningsinnehållet bara undantagsvis reglerat genom avtal. Det var sedvanan inom yrket som bestämde innehållet (Nilsson 2008). Internationellt hade en del stora industriföretag kring sekelskiftet 1900 börjat systematisera utbildningen av lärlingar så att vissa mer teoretiska moment lärdes ut under skolliknande former och lärlingarna fick rotera mellan olika arbetsuppgifter (Hanf 2007). Sådana utbildningar, där huvuddelen av utbildningen var förlagd till arbetsplatsen men där skolförlagd utbildning kompletterade, systematiserades i Tyskland och i några andra länder. Det innebar att större vikt lades vid att reglera även lärlingsutbildningens innehåll. Detta var möjligt eftersom själva lärlingssystemet där hade blivit återreglerat i speciell lärlingslagstiftning. Nu var det inte längre skrån eller gillen som övervakade lärlingsutbildningen utan moderna institutioner som handelskamrarna i Tyskland (Thelen 2004). Vi kan sammanfatta diskussionen på följande sätt. Lärlingsutbildning är inte något entydigt begrepp, men det finns två centrala bestämningsfaktorer för att ringa in det. Den första är att det bör finnas ett lärlingskontrakt mellan lärlingen och mästaren (eller i mer allmänna ordalag arbetsgivaren) för att man ska kunna tala om en lärlingsutbildning. Det innebär emellertid inte att själva utbildningsinnehållet behöver vara reglerat i det kontraktet. Historiskt sett har utbildningen snarare bestämts av sedvana och alltså varit underförstådd. För att motverka missbruk och detta är den andra bestämningsfaktorn måste det också finnas någon form av övervakningsmekanism som kan vara utformad på olika sätt. Utformningen av denna mekanism påverkar sedan lärlingsutbildningen, där den 89

90 yrkesutbildningens formering i sverige internationella erfarenheten tyder på att reglering i särskild lärlingslagstiftning skapar goda förutsättningar för stora utbildningsinslag i lärlingsutbildningen (Thelen 2004). 90 Vilka förutsättningar gynnar lärlingsutbildning? I den internationella forskningen finns ett antal studier där möjliga vägval mellan lärlings- respektive skolbaserad yrkesutbildning diskuteras. Även om forskningen främst berör den nutida situationen kan man dra vissa slutsatser som bör ha varit giltiga även i ett historiskt perspektiv. På en övergripande nivå har Andrew McCoshan m.fl. sammanfattat erfarenheter från olika europeiska länders yrkesutbildning. De visar att den viktigaste faktorn för ett välfungerande system för yrkesutbildning är att många aktörer kan samverka. I länder där yrkesutbildning utgör en stor del av utbildningen på gymnasial nivå har staten en aktiv roll, men därtill kommer att både fackföreningar och arbetsgivare har ett inflytande över verksamheten och att de kan se att de har något att vinna på det (McCoshan m.fl. 2008). Andra studier har koncentrerats på någon eller några av dessa aktörer. En jämförelse mellan Italien och Storbritannien visar att när fackföreningsrörelsen är svag och splittrad är förutsättningarna att nå överenskommelser små, även om både arbetsgivare och fackföreningar stödjer en utveckling av yrkesutbildningen på det retoriska planet (Winterton 2000). Näringslivsstrukturen spelar också en stor roll. Stora företag föredrar ett system som utvecklar generella färdigheter som är användbara på stora delar av arbetsmarknaden. Det medför att de stora företagen får en bred rekryteringsbas och de har resurser för att vidareutbilda de anställda i företagsspecifik riktning. Små företag, däremot, vill hellre ha ett utbildningssystem som direkt utvecklar specifika färdigheter (vilket ju minskar företagens utbildningskostnader) och tenderar att motsätta sig åtgärder som utvecklar generella färdigheter (Culpepper 2007). Små företag är vidare mer intresserade av ett system där yrkeskunskaper certifieras och där tillträdet till vissa yrken begränsas till dem med certifikat. Det uppstår då en stark koppling mellan yrkesspecifik utbildning och det yrke som utbildningen ger certifiering till. För stora företag är denna mekanism mindre betydelsefull;

91 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen där finns interna arbetsmarknader som underlättar rekrytering och vidareutbildning inom företagets ramar (Trampusch 2010). Ett tydligt forskningsresultat är att en välorganiserad fackföreningsrörelse underlättar tillkomsten och utvecklingen av ett starkt system för yrkesutbildning. Den relativt svaga eller sent utvecklade yrkesutbildningen i södra Europa kopplas av olika forskare bland annat samman med de svaga fackföreningarna (McCoshan m.fl. 2008). Även i USA återfinns kombinationen svaga fackföreningar begränsad yrkesutbildning, men där finns en komplex historia med delvis andra förtecken (Goldin & Katz 2008). Kombinationen stark fackföreningsrörelse välorganiserade arbetsgivare har fått ett stort inflytande på yrkesutbildningens organisation. I de flesta länder där denna kombination finns har ett korporativt system utvecklats med ett nära samarbete mellan stat, arbetsgivare och fackföreningar där ett lärlingssystem är basen för yrkesutbildningen. De korporativa systemen har utvecklats under lång tid och förändrats vid olika tillfällen, men basen lärlingsutbildning har legat fast. Det har tolkats som att de korporativa systemen utgör trögrörliga institutioner som kännetecknas av en hög grad av spårbundenhet (Thelen 2004). Det mest kända exemplet är Tyskland, men även Danmark, Schweiz och Österrike har liknande korporativt präglade och lärlingsbaserade yrkesutbildningssystem. Även Sverige har under lång tid kännetecknats av kombinationen stark fackföreningsrörelse välorganiserade arbetsgivare, men här har yrkesutbildningen sedan 1950-talet utvecklats i en annan riktning. Denna svenska anomali har noterats även internationellt utan att någon egentlig förklaring har givits (Trampusch 2010, Jallade 1989). En viktig skillnad mellan Sverige och länderna med ett utvecklat lärlingssystem är att en lärlingslag som reglerar förhållandena mellan lärling, mästare (arbetsgivare) och det offentliga utbildningsystemet aldrig har införts i Sverige. Vi ska därför börja med att undersöka hur frågan om en lärlingslag har behandlats. Frågan om en lärlingslag Åren 1918 och 1921 reformerades den svenska yrkesutbildningen i grunden och man kan på goda grunder hävda att då skapades för första gången ett sammanhållet system för yrkesutbildning. Det 91

92 yrkesutbildningens formering i sverige hade konstruerats för att passa en lärlingsbaserad utbildning, där huvuddelen av utbildningen förutsattes ske på en arbetsplats. Den grundläggande delen av den nybildade skolformen som betecknande nog hette lärlingsskolan skulle svara för yrkesteori med ett stort inslag av fortsatt allmänbildning. Konstruktionen förutsatte i princip en särskild lärlingslag som i görligaste mån skulle garantera både arbetsgivare och lärlingar grundläggande rättigheter och skyldigheter. År 1923 presenterades ett förslag till en sådan lag som avsåg att täcka hela lärlingsskolans område, vilket förutom industri och hantverk även omfattade handel och husligt arbete. Förslaget innehöll bestämmelser om obligatoriska lärlingskontrakt, arbetsgivarens och lärlingens rättigheter och skyldigheter, påföljder vid kontraktsbrott samt minimitid, minst 2 år, för lärlingsutbildning. Lagen skulle vara tvingande inom hantverket, men inom övriga områden beroende av beslut i kommunala lärlingsnämnder. Kommerskollegium skulle svara för den övergripande tillsynen (SOU 1924:41). De flesta remissinstanser var emellertid negativa. Den grundläggande svårigheten att få igenom en lärlingslag var att både fackföreningsrörelsen och de stora företagen var motståndare. Inom fackföreningsrörelsen fanns det en djupt rotad misstänksamhet mot en lag som kunde hålla nere lönerna för yngre arbetare och som kunde göra lärlingarna alltför beroende av sina arbetsgivare. Motståndet bland företagarna grundades främst på att ett lärlingssystem kunde bli kostsamt, men också på att staten skulle få ett inflytande på relationen mellan lärlingen och arbetsgivaren (Hedman 2001). Från hantverkarhåll var man försiktigt positiv till förslaget och Sveriges Hantverkarorganisation (SHO) 1 uttalade sitt stöd för en lämpligt anpassad lärlingslag vid årsmötet Formuleringen var vald med omsorg. Det fanns en hel del detaljkritik mot det liggande förslaget och vid mötet fanns det debattörer som ville avvisa det. Framförallt vände man sig mot inslag som innebar att läromästare som misskötte sig kunde straffas med böter och till och med fängelse (SHO 1925). Dessutom ansåg Hantverksorganisationen att förslaget lade för stora ekonomiska bördor på arbetsgivaren. Man vände sig mot arbetsgivarens föreslagna skyldighet att svara för lärlingens medlemskap i sjukkassa, deltagande i lärlingsskola och för läromedel. Vidare var hantverkarna tveksamma till förslaget att inrätta kommunala lärlings- 92

93 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen nämnder, eftersom det kunde innebära att hantverkarnas traditionella befattning med lärlingsväsendet försvagades (SOU 1938:30). Kommerskollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen konstaterade i ett gemensamt yttrande att det inte fanns förutsättningar för en lärlingslagstiftning. Visserligen hade det troligen varit möjligt att få till stånd en speciell lärlingslag för hantverket, men svårigheterna att avgränsa sektorn, särskilt mot industrin, ansågs vara för stora. Förslaget föll därför i sin helhet. Ett nytt försök lades fram av 1936 års hantverkssakkunniga (publicerat som SOU 1938:30) men då var förslaget begränsat till hantverket och den mindre industrin. Hantverkarorganisationen stödde de grundläggande delarna av förslaget, vilket inte är särskilt förvånande. Det anslöt i stora delar till den andra punkten i det hantverkspolitiska program som antogs vid SHO-kongressen år Där begärdes fastställandet av en lärlingslag, som på ett praktiskt och rättvist sätt reglerar förhållandet mellan läromästare och lärling. Det anslöt också till programmets första punkt, där hantverkarna krävde legaliserad kompetens för rätten att som egen företagare bedriva hantverksyrke (SHO 1935). Förslaget avvisades emellertid av både LO och SAF med liknande motiveringar som vid 1923 års förslag. Dessutom ansåg de flesta remissinstanser att det var närmast omöjligt att avgränsa hantverket och den mindre industrin från andra delar av industrisektorn (Hedman 2001). Den då nyinrättade Kungliga Överstyrelsen för Yrkesutbildning, KÖY, utarbetade 1945 ännu ett förslag till lärlingslag för hantverksyrkena (SOU 1954:11). Enligt förslaget skulle KÖY vara tillsynsmyndighet och godkänna lärlingskontrakt, fastställa lärlingstid och fortlöpande följa utbildningen. KÖY kunde också under vissa förutsättningar säga upp lärlingskontrakt. Enligt förslaget skulle ett lärlingskontrakt upprättas mellan en hantverksmästare och lärlingen. Av kontraktet skulle framgå lärlingens ålder, vilket yrke som avsågs, lärotidens längd, överenskomna löneförmåner eller (i relevanta fall) uppgifter om gällande kollektivavtal, samt en överenskommen skyldighet för lärlingen att delta i yrkesutbildningskurs. Hantverksmästaren skulle kunna styrka att han bedrev hantverksrörelse, innehade mästarbrev eller annat bevis på erforderlig kompetens eller att han hade anställd personal med sådan kompetens. Han ansvarade för 93

94 yrkesutbildningens formering i sverige lärlingens utbildning och skulle föra dagbok där arbetsmoment med mera dokumenterades. Han skulle uppmana lärlingen att följa relevanta yrkesutbildningskurser och att ge honom möjlighet att avlägga gesällprov i de yrken där sådana fanns. En svaghet i förslaget var att begreppet hantverk inte definierades i lagförslaget. En annan var att lärlingskontrakt inte skulle vara obligatoriskt utan var ett frivilligt åtagande. Hantverkarorganisationen fick möjlighet att yttra sig över förslaget och organisationen hade en del invändningar, framförallt att lärlingskontrakt inte var obligatoriskt. Man hävdade att efter en försöksperiod på några år borde sådana kontrakt vara obligatoriska i alla hantverksyrken. Visserligen erkände man gränsdragningsproblemen mot annan verksamhet, men hävdade att det fanns ett betydande antal yrken där det knappast fanns några tvivel. Trots invändningarna stödde man förslaget (SHSO 1945). Det blev emellertid inte långlivat. Det stoppades på ecklesiastikdepartementet med motiveringen att man ville i första hand låta arbetsmarknadens parter lösa frågan avtalsvägen (SOU 1954:11). Därmed hade i praktiken lagstiftningsvägen stängts. Frågan togs visserligen upp av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, men lämpligheten med lagstiftning avfärdades där. Man konstaterade att intresset för en lärlingslag var begränsad till hantverket och vissa grupper inom handeln. En lag för ett begränsat område skulle emellertid medföra stora svårigheter med avgränsningar. Den skulle dessutom medföra rekryteringssvårigheter inom de områden som berördes av lagstiftningen om den inte kombinerades med starka subventioner till arbetsgivarna och generösa ekonomiska villkor för lärlingarna. De kostnaderna såg man som omotiverade, särskilt som utredningsförslaget innehöll andra kostnadsdrivande inslag (mer om det längre fram). Utredningens slutsats var att yrkesutbildning på arbetsplatserna skulle lösas genom frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna och inte vila på i lag fastställda bestämmelser (SOU 1954:11). Den svenska modellen avtalsreglerad lärlingsverksamhet Fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna hade i sina avvisande remisssvar till 1923 och 1936 års förslag till lärlingslagstiftning förordat att lärlingssystemet istället skulle utvecklas genom kollektivavtal mellan 94

95 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen parterna. I praktiken var det den vägen man gick. Det fanns ett stort antal lärlingsavtal som reglerade anställningsvillkoren inom de flesta branscher. I början av 1920-talet beräknades antalet lärlingar inom ramen för sådana avtal till (SOU 1924:41). I slutet av 1930-talet inledde LO och SAF ett fördjupat samarbete inom yrkesutbildningen, vilket ledde till bildandet av en gemensam yrkesutbildningskommitté. Den lämnade ett betänkande 1944 som talande nog handlade om åtgärder för lärlingsutbildningens främjande. Enligt kommittén skedde utbildning av yrkesarbetare bäst och billigast genom utbildning på arbetsplatserna kompletterad med teoretisk undervisning i enskilda eller kommunala skolor (AY 1944:109). Eftersom kommittén inte ansåg att lärlingslagstiftning var önskvärd, föreslog man i stället relativt detaljerade regler som skulle ingå i kollektivavtal mellan parterna. Syftet var att dessa standardregler skulle anpassas till förhållandena i varje bransch och att till exempel lärlingstiden därför skulle komma att variera. Det fanns i kommitténs förslag inga tvingande bestämmelser att lärlingarna skulle delta i kompletterande skolundervisning men däremot borde de delta och arbetsgivaren ålades att intressera lärlingen för deltagande samt att ge ledighet för deltagande och att i skälig omfattning svara för utgifter som kunde vara förknippade med skolundervisning. På lokal nivå kunde kravet på teoretisk utbildning vara mer omfattande. Kockums Mekaniska Verkstad startade 1943 en lärlingsutbildning för maskinarbetare, där den inledande praktiska utbildningen var förlagd till en särskild lärlingsverkstad på företaget. Efter det första året skedde den praktiska utbildningen ute i produktionen. Den teoretiska utbildningen fick emellertid inte försummas. En punkt i företagets bestämmelser för lärlingsutbildning var att lärlingen regelbundet skulle bevista aftonkurserna i lärlings- och yrkesskolorna vid Malmö stads skolor för yrkesundervisning. Den teoretiska utbildningen var obligatorisk under de två första lärlingsåren (KMV Utbildningsverksamheten). På den centrala nivån lade kommittén ett stort ansvar på arbetsmarknadens parter. De skulle, gemensamt och i lämpliga fall tillsammans med berörda myndigheter, fastställa utbildningsbehovet, övervaka att lärlingsbestämmelserna följdes, fastställa riktlinjer för 95

96 yrkesutbildningens formering i sverige utbildningen samt informera om och propagera för en ökad yrkesutbildning. För att klara av dessa uppgifter borde parterna inrätta branschvisa, partssammansatta lärlingsnämnder med halvt myndighetsliknande ställning. På ett mer övergripande plan föreslogs att SAF och LO skulle tillsätta ett centralt organ; Arbetsmarknadens yrkesråd, förkortat AY (AY 1944). Samtliga förslag antogs och AY bildades redan samma år. Lärlingsnämnder började också bildas snabbt med sju sådana år År 1952 hade antalet stigit till 14 (Olofsson 1997). Arbetsmarknadens parter satte alltså stor tilltro till avtalsreglering av lärlingsutbildningen. Vid Kockums upprättades ett kontrakt mellan arbetsgivaren och lärlingens målsman (eftersom anställning som lärling vid Kockums bara kunde ske före 17 års ålder). Formulär till lärlingskontrakt fanns i en överenskommelse mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetareförbundet. Där specificerades rättigheter och skyldigheter, bland annat att lärlingen var skyldig att regelbundet bevista aftonkurserna i lärlings- och yrkesskolorna samt hur hög lärlingens timpeng skulle vara under utbildningstiden (KMV Bestämmelser). Man noterade emellertid att det fanns tydliga tecken att lärlingsutbildningen var på nedgång och de många initiativen från arbetsmarknadens parter under och 1950-talen ska ses som uttryck för att man ville vända utvecklingen. År 1941 genomfördes en undersökning bland Arbetsgivarföreningens företag där antalet yrkesarbetare inom olika branscher skattades. Med yrkesarbetare avsågs sådana som hade arbetsuppgifter där det krävdes 3 4 års utbildning. Undersökningen visade att både antalet och andelen yrkesarbetare varierade kraftigt mellan branscherna. Det största antalet fanns inom verkstadsindustrin med men de största andelarna fanns i mindre branscher som måleri (100 procent) samt litografiska tryckerier, elektriska installationer och smidesverkstäder som alla hade 90 procent yrkesarbetare. Minst till både antalet och andelen var konfektionsindustrin med 750 yrkesarbetare motsvarande tre procent av arbetsstyrkan. Totalt uppskattades antalet yrkesarbetare till De sakkunniga bedömde att det årliga förnyelsebehovet av yrkesarbetare var cirka tre procent eller omkring personer. Med en fyraårig utbildningstid behövde då lärlingar vara under utbildning 96

97 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen och med tanke på avhopp och avbrott under utbildningstiden sattes antalet till Mot detta satte man att det beräknade antalet lärlingar (enligt svaren i samma undersökning) uppgick till ungefär eller halva behovet (AY 1944). Elva år senare redovisade 1952 års yrkesutbildningssakkunniga resultatet av en enkät om yrkesutbildningen i näringslivet år Den visade att den årliga nyrekryteringen av lärlingar i de undersökta företagen uppgick till ungefär personer, vilket motsvarade mellan åtta och tio tusen lärlingar inom hela området som undersökningen avsåg. Totalt sett kunde antalet lärlingar inom hela industrioch hantverkssektorn uppskattas till cirka Antalet lärlingar hade alltså minskat med ungefär sedan 1941, samtidigt som antalet arbetare hade ökat från till De sakkunniga konstaterade därför att lärlingsutbildningen rent kvantitativt hade gått tillbaka under och efter andra världskriget. Samtidigt uppskattade man att utbildningsbehovet av lärlingar var mellan och (SOU 1954:11). År Antal Utbildningsbehov Tabell 4.1. Beräknat antal lärlingar 1921, 1941 och Källor: se texten. Gapet mellan näringslivets behov av välutbildad arbetskraft och det faktiska antalet lärlingar (som tänktes tillgodose detta behov) hade alltså vuxit, trots att arbetsmarknadens parter hade verkat tillsammans i nästan ett decennium för att minska det. Det relativa misslyckandet berodde troligen delvis på de extrema förhållanden som rådde under världskriget, men det kan inte vara hela förklaringen. I ett lite längre tidsperspektiv var nämligen tillbakagången för den avtalsreglerade lärlingsutbildningen än mer uttalad. Jämfört med situationen vid 1920-talets början hade antalet lärlingar mer än halverats Med tanke på att antalet industriarbetare hade ökat kraftigt under perioden var den relativa nedgången ännu kraftigare. Trots detta vidhöll parterna att den inslagna vägen med 97

98 yrkesutbildningens formering i sverige kollektivavtal och lärlingsnämnder var den rätta. Samtidigt var man klar över att komplementet, den skolförlagda utbildningen, behövde förstärkas. 98 Nya utmaningar och motstridiga tendenser åren kring 1950 Medan 1930-talet hade kännetecknats av hög arbetslöshet, inte minst bland ungdomar, kom och början av 1950-talet att karaktäriseras av brist på arbetskraft (Johansson 1985). Den generella arbetskraftsbristen i kombination med små ungdomskohorter, där antalet 16-åringar minskade under hela 1940-talet och nådde ett absolut bottenläge 1950 (Ohlsson 1986), bidrog till stigande ungdomslöner under 1940-talet. Det framgår av figur 4.1 att relativlönerna ökade mellan 1940 och 1949, vilket bör ha medfört att förvärvsarbete direkt efter folkskolan var ett lockande alternativ för många ungdomar och det finns inga tecken på att det var svårt för dem att hitta ett arbete. Snarare tvärtom. Enligt 1952 års yrkesutbildningssakkunniga karaktäriserades förhållandena på arbetsmarknaden under 1940-talet av att företagarna tvingades ta den arbetskraft de överhuvudtaget kunde få. Det medförde att den som gick igenom en flerårig yrkesutbildning inte kunde räkna med högre inkomster än andra (SOU 1954:11). Åren omedelbart efter andra världskriget uppfattades bristen på arbetskraft som ett stort problem bland arbetsgivarna och det antogs dessutom bli bestående under lång tid (Lundahl 1997). Det finns ingen statistik över ungdomsarbetslöshetens utveckling för den här tiden, men diskussionen om ungdomars arbetslöshet, som var omfattande under 1930-talet, var helt frånvarande under och 1950-talen (Håkansson 2011). Rimligen har den demografiska utvecklingen under 1940-talet verkat hämmande på utvecklingen av lärlingsutbildningen. Om antalet ungdomar minskade samtidigt som det fanns gott om arbetstillfällen för dem och löneutvecklingen inte skiljde sig så mycket mellan personer med en kort yrkesutbildning respektive en lärlingsutbildning, är det inte så förvånande att ungdomars intresse för den längre utbildningen var avtagande. 2 Under 1950-talet ändrades dessa förutsättningar. Det framgår av

99 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen Figur 4.1. Ungas (under 18 år) löner i förhållande till vuxna mäns löner, Avser genomsnittlig timförtjänst för arbetare inom tillverkningsindustri samt gruvor och mineralbrott avser uppgifterna respektive år; fr.o.m avses andra kvartalet. Källa: SOS Löner 1983, del 2, tabell C. figur 4.1 att de relativa ungdomslönerna slutade stiga kring 1950 och att de därefter planade ut under hela 1950-talet. Det har delvis en demografisk bakgrund eftersom antalet ungdomar ökade markant under decenniet, men därtill kom förändringar i den ekonomiska strukturen som förändrade den relativa efterfrågan på kvalificerad arbetskraft. Redan på 1930-talet hade en mängd nya produkter lanserats i USA och dessa började spridas till de europeiska länderna i stor skala när väl uppbyggnaden efter andra världskriget var avklarad. Dit hörde bilen, som började produceras till priser som var överkomliga för det stora flertalet och ett stort antal varor och tjänster som ökade bilens användningsområden, till exempel ett ökat vägbyggande, bilverkstäder och bensinmackar. Andra exempel är så kallade varaktiga konsumtionsvaror som elektriska spisar, tvättmaskiner och kylskåp. Härtill kom mer industriella produktionsmetoder inom bostadsbyggande och skeppsbyggnad och framväxten av ett nytt distributionssystem (förpackningsindustri, självbetjäningsbutiker med mera). Även inom etablerade branscher som pappers- och massatillverkning och järn- och stålindustrin skedde stora förändringar av teknisk och organisatorisk art (Schön 2007). Stora förändringar på bred front (ekonomisk strukturförändring) har i andra sammanhang visats medföra förskjutningar i den relativa 99

100 yrkesutbildningens formering i sverige efterfrågan på arbetskraft med olika typer av kompetens. Själva syftet med den relativt långa och komplexa lärlingsutbildningen var att ge stor yrkesskicklighet. De tidigare refererade undersökningarna av bristen på lärlingar indikerar att efterfrågan på yrkesskicklig arbetskraft visserligen var relativt hög redan i början av 1940-talet, men gapet mellan näringslivets efterfrågan och tillgången på lärlingar hade ökat ytterligare i början av 1950-talet. Tidigare forskning har visat att efterfrågan på arbetskraft med hög kompetens och stor yrkesskicklighet fortsatte att öka under större delen av 1950-talet (Pettersson 1983, Svensson 1995). Mot den bakgrunden är parternas intresse för att utveckla en kvalificerad yrkesutbildning förståelig och, givet lärlingsutbildningens starka tradition och ställning i många andra länder, ett naturligt val av utbildningsform. Ungdomarnas bristande entusiasm medförde att Arbetsmarknadens Yrkesråd vid flera tillfällen diskuterade åtgärder för att öka intresset för den kvalificerade yrkesutbildningen (Lundahl 1997). Parterna höjde också lärlingslönerna. Mellan 1938 och 1948 fördubblades lärlingslönerna och det var framförallt ingångslönen som höjdes. Visserligen ökade lönerna även för unga, okvalificerade arbetare (se figur 4.1) men inte lika mycket. I relativa termer ökade lärlingslönerna från 64 procent av lönen för en jämngammal okvalificerad arbetare år 1938 till 84 procent år Det är tydligt att den avtalsreglerade lärlingsutbildning som arbetsmarknadens parter kunde erbjuda som ett huvudalternativ inte attraherade ungdomen. 4 Som vi sett var det lätt att få ett jobb direkt efter den obligatoriska skolan, åtminstone under 1940-talet då efterfrågan var stor på alla typer av arbetskraft. De stigande relativlönerna för ungdomar under de åren kan ha bidragit till att en flerårig lärlingsutbildning sågs som mindre lockande. Ett möjligt alternativ var den yrkesutbildning på heltid som bedrevs inom yrkesskolan. 5 Antalet elever vid sådana utbildningar (om minst fem månaders längd) ökade från cirka år 1943 till nästan år 1950 (SCB 1984: tabell 17). Men det var trots allt en ganska blygsam ökning. Det förefaller i stället som att signalerna från arbetsmarknaden framförallt lockade något äldre arbetare att utbilda sig. Redan under 1930-talet var det fler äldre (dvs. 18 år eller äldre) än yngre deltagare inom yrkesutbildningen, men läsåret 1951/52 var den över 100

101 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen 80 procent. Det handlade framförallt om unga vuxna (18 24 år) och vi tolkar det som att signalerna på arbetsmarknaden trots allt gick fram. Många ungdomar som började förvärvsarbeta direkt efter skolan insåg efter några år att en yrkesutbildning gav stora fördelar. Det gällde för övrigt inte enbart de deltidskurser som yrkesskolan kunde erbjuda. Korrespondensinstituten hade tiotusentals deltagare under 1940-talet (Nilsson 2013). Det var emellertid inte bara internationell konkurrens, teknisk förändring och förekomsten av nya varor och tjänster som ändrade förutsättningarna för yrkesutbildning. Den europeiska eftersläpningen på och 50-talen var generell på utbildningsområdet (Goldin & Katz 2008). Det ökade det politiska intresset för utbildning som ett medel att komma i kapp USA. I första hand syftade man då på allmän eller teoretisk utbildning, eftersom eftersläpningen där var kopplad även till andra stora samhällsfrågor som demokrati och jämlikhet. Men även intresset för yrkesutbildning var stort på 1950-talet i flera europeiska länder. I Danmark (för att ta ett närliggande exempel) fördes en politisk diskussion som resulterade i att yrkesutbildningen där även fortsättningsvis kom att domineras av vekseluddannelse, dvs. lärlingsutbildning (se kapitel 6). I Sverige blev emellertid en allmän höjning av utbildningsnivån som ett led i demokratisk skolning det stora utbildningspolitiska projektet under 1950-talet. Förslagen från 1948 års skolkommission medförde att intresset främst riktades mot en förlängning av den allmänna skolplikten. Därmed blev frågan om hur yrkesutbildningen skulle organiseras snarast ett inslag i ett större paket av utbildningsreformer. Samtidigt fanns frågan kvar hur yrkesutbildningen skulle bedrivas för att minska det amerikanska försprånget på det industriella området. 101

102 yrkesutbildningens formering i sverige Förlängning av den allmänna skolplikten 1950 beslöt riksdagen i princip att förlänga den obligatoriska skolan till nio år (Richardson 2004). Det gav nya förutsättningar för övriga skolformer, inklusive yrkesutbildningen. Framförallt var det på två områden som förutsättningarna för yrkesutbildning ändrades. Det handlade för det första om att den förlängda obligatoriska skolgången borde innebära att deltagarna i yrkesutbildning hade mer och bättre förkunskaper än tidigare. För det andra skulle en yrkesförberedande linje införas under det nionde året i den nya skolan, vilket innebar att de elever som följde den kunde förväntas ha vissa grundläggande yrkeskunskaper. Sammantaget innebar beslutet om en nioårig skola att de framtida eleverna inom yrkesutbildning kunde förväntas vara bättre rustade än tidigare års beslut har betecknats som skickligt dunkelt med möjlighet till olika tolkningar och det resulterade i en livlig debatt de följande åren (Richardson 2004). Vi ska här följa en av debattlinjerna, möjligheten att inrätta en yrkesförberedande linje, 9 y, som möttes av stort intresse på flera håll. SAF hade på 1940-talet motsatt sig en nioårig enhetsskola eftersom de befarade svårigheter med arbetskraftsförsörjningen. När väl beslutet var fattat drev man frågor om yrkesförberedande utbildning och kontakt med näringslivet. Den centrala frågan om differentiering inom enhetsskolans ram deltog inte SAF så mycket i, men givet intresset för yrkesutbildning står det klart att de förespråkade en tidig och tydlig differentiering. Här drev LO en motsatt linje och förespråkade så lite differentiering som möjligt (Lundahl 1997). Frågan om enhetsskolan var föremål för en omfattande diskussion vid 1951 års hantverkarkongress. Dalarnas Hantverksförbund hade motionerat om att överstyrelsen noggrant skulle bevaka alla frågor som hängde samman med enhetsskolan och ge information, råd och anvisningar till föreningarna ute i landet så att dessa kunde ta tillvara hantverksyrkenas intressen till gagn för företagarna och de ungdomar som sökte sig till sådana yrken. Överstyrelsen framhöll i sitt svar att den hade mycket god inblick i arbetet med enhetsskolan genom att SHSO:s ordförande varit ledamot i skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation från starten 1947 och att delegationens

103 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen huvudsekreterare Birger Arvas sedan 1950 fungerade som ordförande i Centrala yrkesnämnden 6 (CYN). I det fortsatta arbetet var det viktigt att vara aktiv även på lokal nivå. Föreningar i de skoldistrikt där skolreformen var påbörjad eller snart skulle påbörjas borde utse lämpliga och intresserade representanter i folkskole- och yrkesskolstyrelser samt i yrkesnämnder. Man skulle också försöka påverka utformning i försöksdistrikten så att det föreslagna timantalet för yrkesutbildning ökades väsentligt. Åtminstone för de ungdomar, som tidigare visat ett verkligt yrkesintresse, de s.k. yrkesmogna. Marks härads hantverksförening hade i en annan motion yrkat att organisationen skulle genomföra en utredning så att de elever som valde yrkesvägen i den nionde klassen (9 y) skulle få en utbildning motsvarande första året i yrkeslära. Det vore lika viktigt för yrkeseleverna att vinna ett år till gesällexamen som för gymnasieeleverna, vilka i den nya skolformen vinna ett år till studentexamen. Överstyrelsen svarade att detta var man fullt klar över inom skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation och att det var tydligt i skolkommissionens principbetänkande och i skolpropositionen till 1950 års riksdag att det nionde skolåret i 9 y skulle ersätta det första året i en regelrätt lärlingsutbildning (SHSO 1951) års yrkesutbildningssakkunniga ägnade ett par kapitel i sitt betänkande åt frågan om yrkesutbildning i enhetsskolan och konstaterade att de befintliga ettåriga kurserna inom yrkesskolan för handel och husligt arbete i stort sett kunde överföras till 9 y. Inom industri och hantverk, däremot, var detta inte fallet utan de sakkunniga föreslog två typer av kurser inom detta område. Kurser med en specialiserad grundutbildning kunde framförallt organiseras i företagsskolor. Kurser med en bredare inriktning kunde knytas till yrkesskolor, särskilt mindre, och ha starka inslag av yrkesorientering. Men även om de sakkunniga föreslog lite olika inriktningar stod huvudbudskapet klart: 9 y skulle utformas som en yrkesorienterande och yrkesförberedande utbildning, men den egentliga yrkesutbildningen skulle ske i näringslivet i samverkan med yrkesskolor (SOU 1954:11). SAF och LO instämde helt i dessa förslag i ett gemensamt yttrande (Lundahl 1997). 103

104 yrkesutbildningens formering i sverige Yrkesskolans heltidskurser Till synes var den framtida inriktningen av svensk yrkesutbildning klar i början av 1950-talet. Alla viktiga intressenter arbetsgivare, fackföreningar och offentliga myndigheter var ense om att en stor del av yrkesutbildningen skulle ske i näringslivet i lärlingsliknande former. Detta skulle ske utan någon lärlingslagstiftning som reglerade förhållandena. Med LO:s och SAF:s tydliga motstånd var den frågan överspelad till och med för hantverkets del. Frågan om lärlingslagstiftning hade varit en central punkt på 1945 års hantverkarkongress men var inte ens uppe till behandling på kongressen Lärlingsfrågan skulle istället regleras i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter och branschvisa lärlingsnämnder skulle övervaka och granska lärlingssystemen i praktiken. Denna praktiskt inriktade yrkesutbildning skulle kompletteras med inte ersättas av skolförlagd utbildning. Orienterande och grundläggande moment skulle tas om hand i den obligatoriska skolan 9 y medan den efterföljande yrkesskolan skulle svara för mer avancerade moment och en viss specialisering. Denna del av yrkesskolan skulle bedrivas på deltid, parallellt med lärlingsutbildningen på arbetsplatserna. De sakkunniga föreslog emellertid också att ytterligare en utvecklingslinje, den skolförlagda yrkesutbildningen på heltid, skulle stärkas. Det har framgått ovan att 1952 års yrkesutbildningssakkunniga hade observerat hur lärlingsutbildning gick tillbaka medan skolförlagd yrkesutbildning expanderade. Detta var ett av deras argument för att bygga ut den heltidsförlagda yrkesutbildningen, men det fanns fler. Den ökade komplexiteten och den dyrbara maskinutrustning som kännetecknade stora delar av den moderna industrin lämpade sig inte för utbildningsändamål. Det fanns helt enkelt för stora risker att sätta en icke-fullärd person att sköta en dyr maskin, även om det skedde under handledning. Ett annat argument som var mer avgörande för utbildningssystemets utformning var att större grupper än tidigare ansågs behöva en yrkesutbildning. Det var enligt de sakkunniga inte särskilt troligt att näringslivet skulle svara för dessa gruppers utbildning. Då återstod egentligen bara skolförlagd yrkesutbildning, möjligen i kombination med arbete på deltid eller praktik (SOU 1954:11). Det ökande behovet av yrkesutbildad

105 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen arbetskraft och svårigheterna att expandera den lärlingsbaserade utbildningen medförde att utredningen föreslog ökade statsbidrag till yrkesskolans heltidskurser. Även övriga skolformer deltidskurser och företagsskolor skulle få ökade bidrag i relation till beloppen för heltidskurserna (SOU 1954:11). Lärlingsutbildningen efter 1955 års reform Riksdagen antog utredningsförslaget praktiskt taget oförändrat år 1955 och effekten var både snabb och omstörtande med en dramatisk ökning av antalet elever i heltidsundervisning. Detta har uppmärksammats tidigare (Lundahl 1997, Olofsson 2005). Vad som inte har noterats lika tydligt är att även deltidsundervisningen ökade, från cirka elever år 1955 till år 1960 och att antalet fluktuerade kring under 1960-talet (se kapitel 2). Det innebar att det fanns ett stort antal ungdomar, vars skolförlagda utbildning mycket väl skulle kunna ha kombinerats med lärlingsutbildning. Detta var som vi har sett ett av två huvudspår i de yrkesutbildningssakkunnigas förslag. För att följa detta spårs utveckling finns det anledning att skilja mellan hantverkets lärlingar och lärlingar inom det övriga näringslivet. De yrkesutbildningssakkunniga hade föreslagit en ökning av bidraget till hantverksmästare som åtog sig att utbilda lärlingar. Det hade tidigare utgått med 900 kronor för tre år och förslaget innebar en rejäl höjning till kronor. Beslutet blev något mindre generöst eller per lärling (Forsell 1974), men det var ändå en betydande höjning. Som motprestation skärptes kraven på att lärlingen parallellt med den praktiska utbildningen också följde undervisning vid en yrkesskola. En höjning av statsbidraget hade länge varit ett önskemål från Hantverksorganisationens sida och så sent som år 1953 hade krav på höjda statsbidrag ställts. Därefter försvinner frågan under några kongresser (1955 och 1958) och det är först vid 1961 års kongress som otillräckligheten tas upp igen. Det kan möjligen tolkas som att hantverkarna faktiskt var nöjda med höjningen, som onekligen var betydande. Långt senare konstaterade Einar Forsell i en promemoria framtagen på uppdrag av SHIO:s centrala yrkesnämnd att de höjda bidragen på sin tid var en verklig 105

106 yrkesutbildningens formering i sverige stimulans och de åstadkom en väsentlig ökning av utbildningen i företag (Forsell 1974). Hantverkets företrädare var således inte helt missbelåtna med reformen. Skolförlagd yrkesutbildning kunde utgöra ett komplement till den lärlingsutbildning som många hantverkare bedrev. Det fanns, som vi sett ovan, ett stort utbud av deltidskurser i yrkesskolan som var möjliga att kombinera den mer praktiska lärlingsutbildningen med. Lärlingssystemets utveckling inom industrin är inte lika enkel att följa. På många håll utvecklades samarbetet mellan skolväsendet och näringslivet ungefär på det sätt som 1952 års yrkesutbildningssakkunniga hade förväntat. Den kvantitativa utvecklingen tyder på att lärlingssystemet fortsatte att frodas under 1960-talet. Yrkesskolans deltidskurser, som var avsedda som ett komplement till arbete och lärande på en arbetsplats, lockade årligen ungefär deltagare. Såväl heltids- som deltidskurser var relativt snävt konstruerade med inriktning mot ett specifikt yrke och en stor del av utbildningen bestod i att eleverna utförde beställnings- eller legoarbeten. Enligt Lars Larsson följde ofta en noga reglerad lärlingstid i arbetslivet direkt efter yrkesskolan (Larsson 2001). Det tyder på att både elever och parterna på arbetsmarknaden i många fall betraktade en yrkesutbildning som tudelad, där ett eller två år på yrkesskola följdes av en period som lärling i ett företag. Det påminner ganska mycket om organisationen av yrkesutbildning i dagens Norge, men med en avgörande skillnad: det fanns inte något organisatoriskt samband mellan skolförlagd yrkesutbildning och lärlingsperiod i och 1960-talets Sverige. Sannolikt innebar det att kopplingen mellan yrkesskola och näringsliv var av mycket varierande karaktär. Det fanns troligen många arbetsplatser där lärandet var mycket begränsat och där unga personer med lärlingsliknande anställning utförde enkla arbetsuppgifter till mycket låg lön. På många andra håll fungerade det säkert alldeles utmärkt, till exempel i mindre orter och på flera stora och expanderade företag. 106

107 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen Åren kring 1960: en kortvarig renässans för lärlingsutbildningen Det finns många tecken på att lärlingsutbildningen upplevde något av en renässans under en kort period i slutet av och början av 1960-talet. Hantverkarnas reaktion på reformen kan avläsas i protokollen från 1961 års kongress. Ordföranden Stig Stefansson framhöll där att statsmakterna visade en låt vara sakta växande förståelse för hantverkets speciella utbildningsproblem och pekade på de ökade bidragen till lärlingsutbildningen hos hantverksmästare. Han hävdade emellertid också att mycket återstod att göra. Den högt kvalificerade yrkeskår som hantverkarna utgjorde skulle under överskådlig tid framåt behöva en flerårig utbildning. Han vidgade även perspektivet och hävdade att en sådan utbildning också var personlighetsutvecklande och hjälpte till att slå vakt om ett kulturarv. Kongressen antog ett kommittéförslag som behandlade hantverkets och den mindre industrins villkor och funktioner och där synen på yrkesutbildning framgår väl. Den grundläggande inställningen var att yrkesutbildning fortfarande kunde sägas vara företagens egen uppgift. Men SHIO hade i viss utsträckning anpassat sig till utvecklingen under talet. Kommittéförslaget framhöll nämligen också att tillverkning och distribution även kunde sägas vara en samhällsuppgift och eftersom det är en samhällsuppgift att vara konkurrenskraftig på världsmarknaden är yrkesutbildning även en uppgift för det allmänna i lika hög grad som folkundervisningen. Man konstaterade att yrkeskunskaper förvärvades på två olika sätt. Det första, förmedling av kunskaper på arbetsplatserna med hjälp av utlärda arbetare, hade fortfarande stor omfattning både på större och mindre företag. Det andra sättet, yrkesutbildning på skola, genomgick vid den tidpunkten en enorm expansion där bara varannan sökande kunde tas emot. Kommittén ansåg att de båda huvudlinjerna borde utgöra varandras komplement i yrkesutbildningen och hävdade att det främsta problemet var att finna utrymme åt alla som ville skaffa sig en god yrkeskunskap. Kommittén tryckte också på behovet av fortbildning och nämnde särskilt den kursverksamhet som Statens hantverksinstitut bedrev. Yrkesutbildning diskuterades också från principiella synpunkter och kommittén anförde att en hög yrkesstandard är en nödvändig 107

108 yrkesutbildningens formering i sverige förutsättning för tillfredsställelse med yrket och arbetslivet. Yrkesutbildningen ska hjälpa ung och gammal att anpassa sig till sin uppgift, att förstå arbetets betydelse för individ och samhälle och samtidigt som den tar sikte på den rent tekniska yrkesskickligheten också bidra till personlighetens växt. Yrkesutbildning är också en försäkring. Den skicklige yrkesmannen är alltid efterfrågad såvida inte strukturella omdaningar helt förändrar läget för hans yrke. Vidare diskuterades vilka krav som måste ställas på den yrkesman, som får ansvaret att på sitt eget företag leda en lärlingsutbildning. Han måste hela tiden göra sitt allra bästa med tanke på lärlingens undervisning, se till att utbildningsmiljön är lämplig på olika sätt, svara för att lämpliga utbildningskrafter står till förfogande, kontrollera att gällande läroplaner följs etc. Han måste vidare vara en god pedagog samt ha intresse för ungdomen och dess framtid, inte bara inom det egna yrket (SHIO 1961, Funktionskommitténs rapport). Lärlingsutbildning hos hantverksmästare hade ökat markant sedan början av 1950-talet, då ungefär 300 bidrag till sådan utbildning fördelades (SHIO 1951) hade antalet stigit till 1150 och ökningen fortsatte decenniet ut (se figur 4.2). Det förefaller vidare som att den centrala yrkesnämnden och de lokala lärlingsnämnderna fungerade väl för hantverkets del. Redan vid 1951 års kongress hade CYN:s verksamhet omtalats i positiva ordalag och så var fallet även Kravet på en lärlingslag hade uppenbarligen avförts definitivt från dagordningen. Frågan hade inte varit uppe sedan 1945 års kongress. Även inom industrin tyder det mesta på att lärlingsutbildningen upplevde en expansionsperiod. Lärlingslönerna fortsatte att öka, både i absoluta tal och relativt lönerna för yngre, okvalificerade arbetare. År 1957 motsvarade lönen för en nyanställd lärling 94 procent av lönen för en jämngammal okvalificerad arbetare. På många mindre orter utvecklades en lärlingsliknande yrkesutbildning. Emmaboda har valts som exempel på en sådan ort inte enbart för att det är en liten kommun utan också för att näringslivet är diversifierat och än idag svarar tillverkningsindustrin för hälften av sysselsättningen (Näringslivet i Emmaboda kommun). Skolstyrelseprotokoll från 1960-talet visar på ett nära samarbete mellan det lokala näringslivet och ortens yrkesskola. Skolstyrelsen 1960 initierade en ettårig verkstadsskola för metallarbetare som skulle byggas på med en tvåårig inbyggd kurs vid 108

109 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen Figur 4.2. Antal beviljade och sökta bidrag till hantverksmästare för lärlingsutbildning 1964/ /78. Källa: SCB 1974:3, tabell 64 och SCB 1978, tabell 7.2. industrierna i Lindås (Emmaboda skolstyrelse 1960). Inbyggd kurs innebar att all undervisning var förlagd till en arbetsplats (se kapitel 2). År 1962 tillstyrkte styrelsen ett förslag om en regional yrkesskola med den praktiska undervisningen förlagd till glasbruk och den teoretiska undervisningen till skolan i Nybro (Emmaboda skolstyrelse 1962) beslöt skolstyrelsen att inrätta ännu en inbyggd verkstadsskola för sömmerskor tillsammans med Emmaboda Konfektions AB (Emmaboda skolstyrelse 1963). Exemplen visar att samarbetet var mycket väl utvecklat och att näringslivet hade ett betydande inflytande på vilka kurser som skulle anordnas. Det är också mycket sannolikt att eleverna på Emmaboda yrkesskola i stor utsträckning fick jobb vid de företag de haft stora delar av sin utbildning på, kanske inledningsvis som lärling (det upplyser protokollen inte om). Men även om begreppet lärling inte använts i skolstyrelseprotokollen är det uppenbart att yrkesutbildningen i Emmaboda bedrevs i former som i allt väsentligt liknar lärlingsbaserad yrkesutbildning. På ett mer övergripande plan kan man peka på att företagsskolor, där utbildningen oftast bedrevs som lärlingsutbildning, tredubblade sitt elevantal på kort tid och hade mellan och elever årligen under större delen av 1960-talet (se kapitel 2). Lärlingsutbildningen vid Kockums var en del av denna expansion. Där hade utbildningen av maskinarbetare breddats från omkring 1950 eftersom det rådde 109

110 yrkesutbildningens formering i sverige Lärlingarna deltog i det löpande arbetet. Här ser vi ångpannebyggarlärlingar under byggandet av tankfartyget Iowa, som sjösattes Foto: IBL Bildbyrå. brist på välutbildad arbetskraft inom många yrkesområden. Vid mitten av 1950-talet antogs lärlingar även till skeppsbyggnad, rörinstallation, ångpannebyggande samt till elektriker. Lärlingsutbildningen var treårig och sedan början av 1950-talet helt förlagd till företaget. När företaget tog över den teoretiska utbildningen (som på 1940-talet bedrevs vid yrkesskolorna i Malmö) förlades den till dagtid för att lärlingarna skulle få en bättre chans att tillgodogöra sig den. Riksdagsbeslutet 1955 hade inneburit att även företagsanknuten utbildning skulle få ett förbättrat statligt stöd (se kapitel 2) och Kockums tillhörde de företag som utnyttjade den möjligheten. Hösten 1957 togs en ny lärlings- och verkstadsskola i bruk, som då betecknades som Sveriges största och modernaste (Jönsson 2010:124). Skolan var underställd KÖY och fick ett årligt bidrag som det första året uppgick till 110

111 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen kronor, vilket motsvarade tio procent av företagets kostnader för lärlingsutbildningen (KMV Verkstadsskolan). Lärlingsutbildningen vid Kockums attraherade många ungdomar. Vid början av 1950-talet hade ett trettiotal lärlingar antagits årligen, men när den nya företagsskolan togs i bruk ökade antalet markant till cirka 120. Det var konkurrens om platserna; i genomsnitt antogs knappt hälften av de sökande. Gallringen till trots skedde det också en del avhopp under lärlingstiden. Det bevarade materialet säger inget om orsakerna, men under perioden var det 28 procent som inte genomförde utbildningen. Dessutom tog några färdiga lärlingar anställning på annat håll, vilket sammantaget medförde att företaget Kockums bara kunde räkna att drygt hälften av de antagna lärlingarna arbetade vidare inom företaget (KMV Årsrapporter). Trots det var företagsledningen uppenbarligen mycket nöjd med utbildningen. De båda utvecklingslinjer som hade etablerats genom 1955 års reform var således fortfarande aktuella i början av 1960-talet. Den ena utvecklingslinjen, som förespråkade att grundläggande yrkesutbildning skulle vara skolförlagd och där lärlingsutbildning bara var en marginell fråga, är den som främst har uppmärksammats i forskningen. Den viktigaste indikatorn på den linjens utveckling är den oerhört kraftiga ökningen av elever på yrkesskolans heltidskurser. Den andra utvecklingslinjen, att yrkesutbildningen skulle bedrivas i nära samarbete mellan näringsliv och skola med tyngdpunkten av utbildningen förlagd till arbetsplatserna, har hittills inte fått så mycket uppmärksamhet men den var fortfarande livskraftig. Det förefaller till och med ha varit så att lärlingsutbildningen upplevde en renässans åren kring 1960 (och för hantverkets del under hela 1960-talet). Ett skäl till den bristande uppmärksamheten är sannolikt att det trots allt rörde sig om en mindre del av yrkesutbildningen, men ett troligare skäl är att i efterhand kan man konstatera att vid den här tidpunkten befann sig lärlingsutbildning på utvecklingens baksida. Det är onekligen en historisk ironi att just när lärlingsutbildning tycks ha funnit fungerande former började förutsättningarna för den att ändras i grunden. 111

112 yrkesutbildningens formering i sverige års reform: integrerad gymnasieskola och lärlingsutbildning på undantag I början och mitten av 1960-talet ändrades de yttre förutsättningarna för yrkesutbildningens organisation. Skolväsendets förändring med en nioårig grundskola, ett reformerat gymnasium och införandet av en tvåårig fackskola har behandlats i kapitel 2. Det fanns också grundläggande ekonomiska strukturförändringar som verkade i riktning mot mer skolförlagd yrkesutbildning. De nyheter som hade introducerats på bred front åren kring 1950 hade blivit ganska väl spridda i slutet av 1950-talet och samtidigt hårdnade den internationella konkurrensen. Det medförde att efterfrågan på arbetskraft med mångsidiga färdigheter och kunskaper (som ofta krävde flerårig lärlingsutbildning) var på relativ tillbakagång. Den hårdnande konkurrensen innebar att det i stället var kostnaderna för arbetskraften som tedde sig som det stora problemet. Ett sätt att hålla tillbaka kostnaderna var att använda relativt mindre kvalificerad arbetskraft (Svensson 1995). I en gemensam rapport, Yrkesutbildningen inom industrin hade arbetsmarknadens parter redan 1957 konstaterat tendenser till sådana förskjutningar, inte minst att efterfrågan ökade kraftigt på arbetare som hade mer avgränsade kunskaper (Lundahl 1997). Sådana kunskaper kunde förmodligen yrkesskolans heltidskurser förmedla, särskilt som den tekniska utvecklingen inom industrin medförde en allt tydligare arbetsdelning och specialisering. Dessutom var bristen på arbetskraft inom industrin kännbar, vilket talade för kortare yrkesutbildningar än de lärlingsbaserade som oftast var tre- eller fyraåriga. De nya förutsättningarna fick ett avtryck i lärlingslönerna. Så sent som 1957 fick en lärling nästan lika mycket betalt som en jämnårig okvalificerad arbetare, men 1966 hade den relativa lärlingslönen sjunkit till 74 procent. Härtill kom ett annat sätt att minska företagens kostnader, nämligen att lägga så stor del av utbildningskostnaderna som möjligt utanför företagen. Motsvarande ekonomiska strukturförändringar gjorde sig gällande även i andra högt industrialiserade länder som Västtyskland och Danmark, men där stärktes istället lärlingsutbildningens ställning (se kapitel 6). Den avgörande skillnaden mot de länderna var att det i Sverige hade börjat ske en förskjutning i synen på yrkesutbildning-

113 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen ens ställning. Från att i första hand ha varit en arbetsmarknadsfråga började yrkesutbildningen ses som en del av det totala utbildningssystemet, vilket fick stora konsekvenser för synen på lärlingsutbildning. Till och med lärlingssystemets varmaste förespråkare, det organiserade hantverket, gav uttryck för en omsvängning i synen på lärlingsväsendet som en del av samhällets utbildningssystem. Vid 1964 års kongress framhöll ordföranden att den snabba tekniska utvecklingen innebar att SHIO måste medverka till att yrkesutbildningens innehåll alltid var aktuellt och att lärlingsutbildningen snarast kunde ses som ett värdefullt bidrag till samhällets yrkesutbildning (SHIO 1964). Fackföreningsrörelsen började driva frågan om allmänbildning istället för snäv yrkesutbildning. Det gällde inledningsvis grundskolan, som ersatte enhetsskolan i början av 1960-talet. När nästa stora utredning om yrkesutbildningen, 1963 års yrkesutbildningsberedning (YB), började arbeta drev emellertid LO motsvarande krav även vid utformningen av den nya yrkesutbildningen. Den skulle vara betydligt bredare än tidigare och så lik annan gymnasial utbildning som möjligt (Olofsson 1997). Förslagen från YB satte definitivt stopp för lärlingsutbildning som en viktig del av det svenska systemet för grundläggande yrkesutbildning. Som vi tidigare har sett var den dominerande uppfattningen så sent som vid mitten av 1950-talet att huvuddelen av yrkesutbildningen skulle ske i näringslivet i lärlingsliknande former. Av detta finns inga spår i YB. I direktiven sägs istället att man rent principiellt bör eftersträva att i skolmässiga former bibringa eleverna en tämligen ospecialiserad, på breda yrkesområden inriktad utbildning, som får följas av en inskolning i yrket inom de företag eller institutioner, där eleven sedan anställes (SOU 1966:3, s. 23). YB 63 såg fortfarande en tudelad yrkesutbildning framför sig, men på olika nivåer. De sakkunniga uttryckte det så här: (..) grundläggande utbildning är samhällets uppgift, inte företagets. Likaså är den rent företagsspecifika utbildningen företagens uppgift och inte samhällets (SOU 1966:3, s. 128). I förhållande till tidigare utredningar hade alltså fokus förskjutits på ett markant sätt så att den grundläggande yrkesutbildningen skulle vara skolförlagd med ett begränsat utrymme för andra former. Hantverksorganisationen hade vid det laget insett att skolförlagd yrkesutbildning skulle bli 113

114 yrkesutbildningens formering i sverige helt dominerande, men man försökte slå vakt om lärlingssystemet för sin egen del. Vid 1967 års kongress behandlades YB:s förslag som hade publicerats ett år tidigare. SHIO tog fasta på hur de sakkunniga betonade vikten av betydande insatser från näringslivets sida för att färdigutbilda ungdomarna. Men dessutom, hävdade organisationen, var behovet stort av näringslivets medverkan även i grundutbildningen, nämligen i yrken med ett särpräglat kunskapsbehov och med begränsad rekrytering. Organisationen hävdade att åtminstone inom deras område skulle inbyggd undervisning och lärlingsutbildning hos enskilda företagare vara aktuella även i framtiden (SHIO 1967). Lärlingsutbildning behandlas kortfattat i det sista av åtta delbetänkanden som en av flera frågor inom ett bredare område, samverkan mellan yrkesutbildning och arbetsliv (SOU 1970:58). Det är det sista delbetänkandet och det minst omfångsrika (drygt 100 sidor). Ur statsbidragssynpunkt jämställde YB lärlingsutbildningen med skolmässig utbildning i företagsskolor och inbyggd undervisning. Det innebar å ena sidan en höjning av statsbidraget, vilket noterades med viss tillfredsställelse av hantverkarna (SHIO 1973). 7 Å andra sidan innebar YB:s ställningstagande att både företagsförlagd utbildning och lärlingsutbildning var att betrakta som undantagsföreteelser i den grundläggande yrkesutbildningen. Det var den lokala skolstyrelsen som skulle avgöra om sådan utbildning fick förekomma och den första punkten att ta hänsyn till löd: Undervisningen ska fylla ett behov som inte kan tillgodoses av samhällsdrivna skolor inom regionen (SOU 1970:58, s. 92). Bestämmelserna innebar också att centralt fastställda läroplaner skulle finnas och att antagningen skulle ske på samma sätt som till gymnasieskolan. Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att antalet företagsskolor minskade, men ungdomarnas intresse att delta i sådan utbildning var också på nedåtgående, åtminstone lokalt. Vid mitten av 1960-talet kunde verkstadsskolan vid Kockums inte längre fylla samtliga lärlingsplatser. I årsrapporten för 1965 skriver man: Till årets intagning hade 84 lärlingsplatser beräknats bli tillsatta. Det visade sig emellertid att den nytillkomna fackskolan i väsentligt högre grad än beräknat minskade antalet sökande till lärlingsskolan (KMV Årsrapport 1965). I det nya utbildningssystemet med utbyggnaden av fackskola 114

115 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen och kommunal yrkesskola blev det allt svårare att rekrytera lärlingar. I likhet med många andra stora företag i Malmö slutade skolan att rekrytera nya elever från hösten 1968 (Jönsson 2010). Epilog Det utbildningssystem som skapades med 1971 års reform hade egentligen inte plats för lärlingsutbildning och annan företagsförlagd utbildning. Den stora vikt som lades vid att den grundläggande yrkesutbildningen skulle vara likvärdig med annan gymnasieutbildning medförde med nödvändighet att den också skulle vara skolförlagd. Men både de sakkunniga och beslutsfattarna var pragmatiker och öppnade upp för undantag från den grundläggande principen genom att ge utrymme dels för specialiserade skolor inom begränsade områden (som gjuteriskolan i Jönköping), dels för lärlingsutbildning där en hantverksorganisation själv utarbetat program för utbildningen. Det var således även efter 1971 års reform möjligt att bedriva lärlingsutbildning, men det var antingen mycket speciella utbildningar eller utbildning på skolvärldens villkor. På 30 år hade lärlingsutbildningen gjort en lång resa och gått från att vara huvudalternativet till att bli ett undantag i den grundläggande yrkesutbildningen. Noter 1 Hantverkarorganisationen har under åren haft flera namn. Den grundades 1905 under namnet Sveriges Handtverkarorganisation (SHO) var namnet Sveriges Hantverkar- och Småindustriorganisation (SHSO) bytte man namn till Sveriges Hantverkar- och Industriorganisation (SHIO). Idag heter organisationen Företagarna. 2 Fenomenet att en del ungdomar (särskilt pojkar av litteraturen att döma) hellre tar ett okvalificerat men avlönat arbete än investerar i utbildning är långt ifrån begränsat till den här perioden. Se bl.a. David Mitch (1994) för blind alley jobs i England kring sekelskiftet 1900 och Lena Schröder (1991) för springpojksproblemet i 1930-talets Sverige. 3 Löneuppgifterna avser 17-åriga arbetare och lärlingar enligt metallarbetareavtalet som vänligen har ställts till förfogande av Tobias Karlsson vid 115

116 yrkesutbildningens formering i sverige Ekonomisk-historiska institutionen. 4 Det fanns undantag. Den lärlingsutbildning som startat vid Kockums Mekaniska Verkstad (som behandlas mer längre fram) expanderade sin verksamhet från omkring För de ungdomar som ville skaffa sig en mer kvalificerad utbildning var realskolorna och läroverken uppenbarligen mer lockande. Samtidigt som antalet lärlingar minskade från till under 1940-talet, ökade antalet elever i realskolan från till och även på gymnasienivå ökade antalet elever; vid de allmänna läroverken ökade antalet från år 1940 till år 1950 (SCB 1977: tabell 3.5 och 4.3). 6 CYN var yrkes- eller lärlingsnämnden för de olika hantverksyrkena. 7 Förslaget i SOU 1970:58 var kronor, alltså en fördubbling jämfört med tidigare. SHIO hävdade emellertid att med hänsyn till penningvärdesförsämringen borde bidraget snarare ligga på kronor. Referenser Arkivmaterial Hantverkarorganisationens kongresser: Arkivbeteckning NAD: SE/RA/730338/ A3. SHO 1925 års möte. SHO (1935), SHO:s 25:e ordinarie kongress i Härnösand 1 2 juli SHSO (1945), SHSO:s 27:e ordinarie kongress i Stockholm 6 7 augusti SHSO (1951), SHSO:s 28:e ordinarie kongress i Stockholm augusti SHSO (1953), SHSO:s 29:e ordinarie kongress i Stockholm augusti SHIO (1961), SHIO:s 32:a ordinarie kongress i Stockholm september SHIO (1973), SHIO:s 37:e kongress i Falun 4 5 juni Kockums Mekaniska Verkstad, företagsarkivet (KMV), Malmö Stadsarkiv, Företagsarkiv, Kockums Mekaniska Verkstads AB, Arkivbeteckning NAD: SE/MSA/00429/F/F20, Handlingar gällande verkstadsskolan samt elevföreningen, F20:2 och F20:3. KMV Bestämmelser 1943, Bestämmelser rörande yrkesutbildning vid Kockums Mekaniska Verkstads AB, utfärdade i juni KMV Handlingar gällande verkstadsskolan samt elevföreningen. KMV Informationsmaterial KMV Utbildningsverksamheten vid Kockums, KMV Verkstadsskolan, PM författad av Nils G. Olsson, daterad 17/ KMV Årsrapporter från utbildningsavdelningen

117 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen Skolstyrelsens protokoll Emmaboda : Skolstyrelsens protokoll Emmaboda, protokoll 2 december Skolstyrelsens protokoll Emmaboda, protokoll 5 mars Skolstyrelsens protokoll Emmaboda, protokoll 24 juni Offentligt tryck SCB (1974), Utbildningsstatistik , Promemorior från SCB 1974:3. SCB (1977), Elever i icke-obligatoriska skolor , Promemorior från SCB 1977:11. SCB (1978), Utbildningsstatistisk årsbok 1978, Sveriges offentliga statistik, SCB, Stockholm. SCB (1984), Elever i skolor för yrkesutbildning , Promemorior från SCB 1984:2. SOU 1924:41, Utredning med förslag till lärlingslag i vissa yrken, Stockholm SOU 1938:30, Betänkande jämte lagförslag angående lärlingsutbildningen inom hantverket och den mindre industrin, Stockholm SOU 1954:11, Yrkesutbildningen, betänkande avgivet av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, Stockholm SOU 1966:3, Yrkesutbildningen. betänkande avgivet av 1963 års yrkesutbildningsberedning, Stockholm SOU 1970:58, Yrkesutbildning och arbetsliv: samverkan och ansvarsfördelning, delbetänkande avgivet av 1963 års yrkesutbildningsberedning, Stockholm SOS Löner Statistiska centralbyrån, Stockholm. Litteratur Arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté, AY (1944), Betänkande med förslag till åtgärder för lärlingsutbildningens främjande, Stockholm Culpepper, P. (2007), Small States and Skill Specificity. Austria, Switzerland, and Interemployer Cleavages in Coordinated Capitalism, Comparative Political Studies, vol. 40, no. 6, s Edgren, L. (1987), Lärling gesäll mästare. Hantverk och hantverksarbetare i Malmö Lund: Universitetsförlaget Dialogos. Forsell, E. (1974), Promemoria angående hantverkets framtida yrkesutbildning, utarbetad på uppdrag av SHIO:s centrala yrkesnämnd och presenterad vid SHIO:s 37:e kongress i Falun

118 yrkesutbildningens formering i sverige Goldin, C. & Katz, L. (2008), The race between education and technology. Cambridge Massachusetts and London England: The Belknap Press of Harvard University Press. Hanf, G. (2007), Under American influence? The making of modern German training in large Berlin enterprises at the beginning of the twentieth century, i Clark, L. & Winch, C. (red.) 2007, Vocational Education. International approaches, developments and systems. London and New York: Routledge. Hedman, A. (2001), I nationens och det praktiska livets tjänst. Det svenska yrkesskolesystemets tillkomst och utveckling 1918 till 1940, Pedagogiska institutionen, Umeå universitet. Håkansson, P. (2011), Ungdomsarbetslöshet om övergångsregimer, institutionell förändring och socialt kapital, Lund Studies in Economic History 55. Jallade, J.-P. (1989), Recent trends in vocational education and training: an overview, European Journal of Education, vol. 24, no. 2, s Johansson, M. (1985), Svensk industri Produktion, produktivitet, sysselsättning, Skrifter utgivna av Ekonomisk-historiska föreningen, vol. XLIV. Jönsson, H. (2010), Lärlingsutbildningens utveckling, i Vårt Kockums, red. PerAxel Nilsson. Malmö: Varvshistoriska föreningen i Malmö. Larsson, L. (2001), Industri- och hantverksutbildning under två sekel. Årsbok nr 194. Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria. Lundahl, L. (1997), Efter svensk modell. LO, SAF och utbildningspolitiken Umeå: Boréa förlag. McCoshan, A., Drozd, A., Nelissen, E. & Nevala, A-M. (2008), Beyond the Maastricht Communiqué: developments in the opening up of VET pathways and the role of VET in labour market integration, Consolidated Final Report, ECOTEC, Birmingham, Priestley House. McIntosh, S. (2007), A Cost-Benefit Analysis of Apprenticeships and Other Vocational Qualifications, Sheffield University Management School, Research Report No McIntosh, S. (2009), The Economic Value of Intermediate Vocational Education and Qualifications, UK Commission for Employment and Skills, December Mitch, D. (1994), Blind alley employment and the role of adolescent labour force experience in skill development in late 19th and early 20th century England, London School of Economics & Political Science, Working papers in Economic History, no. 17/94. Nilsson, A. (2008), Yrkesutbildningen i Sverige Årsbok nr 208. Uppsala: Föreningen för svensk undervisningshistoria. Nilsson, A. (2013), The untold story: Vocational education for adults in Sweden , paper vid konferensen Educating Mind, Body & Spirit: Adult Education since 1838, april 2013, London, University of Westminster. 118

119 lärlingsutbildning ett alternativ i yrkesutbildningen O Connor, L. (2006), Meeting the skills needs of a buoyant economy: apprenticeship the Irish experience, Journal of Vocational Education and Training, vol. 58, no. 1, s Ohlsson, R. (1986), Högre utbildning och demografisk förändring, Skrifter utgivna av Ekonomisk-historiska föreningen, vol. XLVII, Lund. Olofsson, J. (1997), Arbetsmarknadens Yrkesråd. Parterna och yrkesutbildningen , Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen, nr 59. Olofsson, J. (2005), Svensk yrkesutbildning. Vägval i internationell belysning Stockholm: SNS Förlag. Olofsson, J. & Wadensjö, E. (2011), Lärlingsutbildning. Stockholm: SNS Förlag. Pettersson, L. (1983), Ingenjörsutbildning och kapitalbildning , Skrifter utgivna av Ekonomisk-historiska föreningen, vol. XXXIX, Lund. Pettersson, L. (2006), Är Danmark bättre än Sverige? Om dansk och svensk yrkesutbildning sedan industrialiseringen. Malmö: Øi förlag. Pettersson, L. (2011), Om europeisk yrkesutbildnings framväxt och karaktär, med speciellt avseende på yrkesutbildningen i Danmark och Sverige fram till 1960 c:a, konferensbidrag vid Svenska Historikermötet 5 7 maj, Göteborg Richardson, G. (2004), Svensk utbildningshistoria. Skola och samhälle förr och nu, sjunde reviderade upplagan. Lund: Studentlitteratur. Ryan, P. (2000), The institutional requirements of apprenticeship: evidence from smaller EU countries, International Journal of Training and Development, Vol. 4, No. 1, s Schröder, L. (1991), Springpojkar och språngbrädor: om orsaker till och åtgärder mot ungdomars arbetslöshet, Institutet för social forskning, Stockholm. Schön, L. (2000), En modern svensk ekonomisk historia. Tillväxt och omvandling under två sekler. Stockholm: SNS Förlag. Svensson, L. (1995), Closing the Gender Gap; determinants of change in the female-to-male blue collar wage ratio in Swedish manufacturing, Skrifter utgivna av Ekonomisk-historiska föreningen, vol. LXXI, Lund. Söderberg, T. (1965), Hantverkarna i genombrottsskedet , Sveriges Hantverks- och Industriorganisation, Stockholm. Thelen, K. (2004), How Institutions Evolve. The political economy of skills in Germany, Britain, the United States, and Japan. Cambridge: Cambridge University Press. Trampusch, C. (2010), Employers, the state and politics of institutional change: Vocational education and training in Austria, Germany and Switzerland, European Journal of Political Research, no. 49, s Winterton, J. (2000), Social dialogue over vocational training in market-led systems, International Journal of Training and Development, no. 4, issue 1, s

120 yrkesutbildningens formering i sverige Internet Näringslivet i Emmaboda kommun ( ), se/for-naringslivet/naringslivet/, (besökt ). 120

121 kapitel 5 Övergångsregim och förändring Om ungdomars övergång från skola till arbetsmarknad Peter Håkansson Under perioden förändrades den svenska övergångsregimen, från en mer anglosaxisk regim (med ett frivilligt lärlingssystem och en deltidsarbetsmarknad för ungdomar) till dagens regim som innehåller skolförlagd yrkesutbildning, sammanpressad lönestruktur och en omfattande trygghetslagstiftning. Dagens svenska övergångsregim kan jämföras med den tyska som bygger på ett lärlingssystem, eller den anglosaxiska där yrkesutbildningen har en relativt svag ställning, men där låga ingångslöner och svag trygghetslagstiftning leder till mer av en marknadsorienterad regim. Att en övergångsregim förändras över tid är i och för sig inte så märkligt. En övergångsregim måste följa samhällsutvecklingen. Frågan är dock varför en övergångsregim utvecklas i en speciell riktning. Det är nämligen inte självklart att en övergångsregim utvecklas i en riktning som leder till högre effektivitet. Det är inte heller självklart att en övergångsregim utvecklas från att vara ineffektiv till att vara effektiv. Den centrala frågan är således varför förändringen av övergångsregimen sker just i den riktning som den gör. De olika delar som karaktäriserar dagens svenska övergångsregim har inte nödvändigtvis utvecklats gemensamt, utan mer troligt är att de utvecklats var för sig, även om de bakomliggande förklaringsfaktorerna kan vara gemensamma, t.ex. den svenska produktionsstrukturen som utvecklar storskalighet och centralt starka parter. Jag menar dock att ett avgörande skede var mitten av 1950-talet med 1955 års yrkesskolereform och starten för de samordnade löneförhandlingarna

122 yrkesutbildningens formering i sverige Yrkesskolereformen 1955 innebar ett tydligt steg mot skolförlagd heltidsutbildning och kom att få stor betydelse för 1971 års integrerade linjegymnasium. De samordnade löneförhandlingarna kom att leda till en sammanpressad lönestruktur som visserligen passade den fordistiska produktionsstrukturen under 1960-talet, men som kom att påverka övergångsregimen negativt under 1970-talet. 122 Vad är problemet? Det torde vara relativt oomtvistligt att ungdomsarbetslösheten är ett problem i Sverige idag. Oavsett hur man mäter arbetslöshet tycks det som om de svenska ungdomarnas övergång från skola till arbetsmarknad fungerar sämre än i många andra länder. 1 Den svenska ungdomsarbetslösheten är hög och betydligt högre än länder som använder sig av det som brukar betecknas som det tyska systemet, t.ex. Tyskland och Danmark. Det finns problem med att jämföra arbetslöshet mellan länder. Det finns även vissa problem med att jämföra ungdomsarbetslöshet över tid i samma land, även om dessa är av en annan art. Ett stort problem när det gäller jämförelser över tid är att definitionen av vem som är arbetslös har förändrats. Trots detta mätproblem tyder det mesta på att ungdomsarbetslöshetsproblemet i Sverige varit ökande sedan början av 2000-talet och det gäller särskilt ungdomsarbetslösheten i förhållande till vuxnas arbetslöshet dvs. det som brukar kallas för den relativa ungdomsarbetslösheten. Oskar Nordström Skans uppmärksammade detta problem i en skrivelse till Finanspolitiska rådet år 2009 (Nordström Skans 2009). Enligt Nordström Skans har den svenska relativa ungdomsarbetslösheten ökat på ett oförklarligt sätt sedan år Vidare tillhör Sverige de länder i OECD-området med den högsta relativa ungdomsarbetslösheten. 2 Nordström Skans, men även Schröder (2000), använder måttet relativ ungdomsarbetslöshet. Måttet är intressant att använda då en hög relativ ungdomsarbetslöshet betyder att ungdomar missgynnas på arbetsmarknaden relativt vuxna. En ihållande (och eventuellt ökande) hög relativ ungdomsarbetslöshet skulle därför kunna tolkas som att det finns strukturella faktorer som missgynnar ungdomar på arbetsmarknaden. Det faktum att den relativa ungdomsarbetslöshe-

123 övergångsregim och förändring ten är större i Sverige än i många andra länder skulle således kunna tolkas som att dessa strukturer är särskilt problematiska i Sverige. Ungdomar är ingen homogen grupp, men det som ungdomar har gemensamt är att de är relativt nya på arbetsmarknaden. De har tagit, eller är på väg att ta, steget från skolans värld till arbetsmarknaden. Den relativa ungdomsarbetslösheten skulle kunna ses som en indikator på hur övergången från skolan till arbetsmarknaden fungerar. 3 I Sveriges fall skulle man således kunna hävda att övergången från skolan till arbetsmarknaden inte fungerar särskilt väl, dvs. övergångsregimen är suboptimal. Hur vi har hamnat i den övergångsregim som vi befinner oss i idag? Det är den huvudsakliga forskningsfrågan i det här kapitlet. Syftet med kapitlet är att belysa de historiska processer som kan leda fram till en situation som är suboptimal. Utgångspunkten är att det inte finns någon bakomliggande konspiration eller plan utan en mängd olika processer som var och en har haft sin egen logik och rationalitet. Dagens svenska övergångsregim karaktäriseras av skolförlagd yrkesundervisning, sammanpressad lönestruktur och en omfattande trygghetslagstiftning. Det är dessa tre delar som tillsammans ger den svenska övergångsregimen sitt specifika utseende. Teoretiska utgångspunkter vad är en övergångsregim? Utgångspunkten är att det som bestämmer övergången från skolan till arbetsmarknaden kan kallas för en övergångsregim. 4 Men vad är en regim? Hur skulle vi kunna definiera en regim? En regim kan ha många olika betydelser, men relativt genomgående är att den utgörs av ett nät av regler, normer och aktörer. Clarence Stone (1989) menar att kittet i en regim är de informella arrangemang som omger och kompletterar de formella regelverk som beslutsfattarna har att förhålla sig till (Stone 1989, s. 3). En central utgångspunkt är att en regim inte skapas eller omformuleras till följd av en uttalad vilja. Riksdagen har inte fattat beslut om vilken övergångsregim som ska gälla. En annan sak är att det är svårt att förändra regimer. 123

124 yrkesutbildningens formering i sverige A regime, however, is not created or redirected at will. Organizational analysis teaches us that cognition is limited, existing arrangements have staying power, and implementation is profoundly shaped by procedures in place. (Stone 1989, s. 5) I Håkansson (2011) används en definition som ansluter till Stones definition av regimer. Där menas att en övergångsregim består både av formella regler och lagar, informella normer och konvention, aktörer samt av den praxis som utvecklats. Kort sagt av alla de formella och informella regler som tillsammans påverkar ungdomarnas övergång från skolan till arbetsmarknaden. Övergångsregimen är därigenom central när det gäller hur väl denna övergång från skolan till arbetsmarknaden fungerar. En dåligt fungerande övergångsregim kan leda till hög ungdomsarbetslöshet, inaktivitet och en allmänt svag koppling mellan utbildning och anställning. Övergångsregimerna varierar mellan länder, men även inom länder över tid. En hel del studier har ägnats åt att jämföra övergångsregimer mellan länder. 5 Det framgår då att det finns skillnader mellan olika länders system, t.ex. det tyska systemet med en tydligare inriktning på en lärlingsmodell, och ett anglo-saxiskt system med ett mer generellt utbildningssystem och mer av en marknadslösning vad gäller ungdomarnas introduktion på arbetsmarknaden. Det verkar även som om dessa olika modeller är olika framgångsrika. Ofta har man då frågat sig varför de olika regimerna varierar mellan länderna. Lars Pettersson menar att övergångsregimerna varierar mellan länder beroende på variationer i institutionell miljö. Ländernas olika institutioner och organisationer har utvecklat en hög grad av komplementaritet som definierar och bestämmer regimen. Dagens övergångsregim har vuxit fram historiskt och på grund av mängden intressenter är övergångsregimen svår att förändra. Sverige hade initialt en stor andel stora industriföretag, vilket i sig bidrog till yrkesutbildningens karaktär med breda utbildningar som till stor del kom att förläggas i skolan. Vidare är anställningstryggheten lagfäst och begynnelselönerna relativt höga. Pettersson menar att den svenska regimen skiljer sig mycket från den danska och ett införande av en lärlingsmodell av danskt snitt skulle troligen misslyckas, eftersom den svenska regimen saknar

125 övergångsregim och förändring flera av de organisationer som växt fram i den danska regimen (Pettersson 2008, s. 336). Ryan (2001) använder en ganska snäv definition av övergångsregim där school-to-work transition definieras som perioden från slutet av den obligatoriska skolan till stabilt heltidsarbete. En dåligt fungerande övergångsregim kan observeras, enligt Ryan, genom otillräcklig utbildningsnivå, hög arbetslöshet/inaktivitet, hög omsättning på arbetsmarknaden och svag koppling mellan utbildning och anställning. Ryan jämför sju länder, bland dessa Sverige, och kommer inte särskilt förvånande fram till att resultaten när det gäller övergången mellan skola och arbete ser olika ut mellan länderna. En anledning till detta, enligt Ryan, är den institutionella strukturen. Tyskland och Japan är länder som är framgångsrika och där har lärlingssystemen fått stöd av specifika nationella institutioner. De länder som blivit mer beroende av kortsiktiga arbetsmarknadsprogram har blivit mindre framgångsrika. Det är framväxten av specifika institutioner i Tyskland och Japan som inneburit att dessa länder kunnat undvika stora massarbetsprogram och istället fokusera på institutionell utveckling. Detta har bland annat lett till förbättrad allmän utbildning, förbättrade yrkesförberedelser och förbättrade möjligheter för lågpresterande att delta (Ryan 2001). Wolbers (2007) har ett något annorlunda perspektiv och inkluderar även lagreglerad anställningstrygghet. Hypotesen är att ju mer lagreglerad anställningstrygghet, ju längre tid tar det för dem som lämnar skolan att komma in på arbetsmarknaden. Detta bekräftar även resultaten. Wolbers visar även att ett yrkesutbildningssystem leder till en snabbare övergång från skolan till arbetsmarknaden och allra bäst resultat har länder med en stor andel i lärlingsutbildning. Dessa resultat är i och för sig inte särskilt uppseendeväckande. Det som dock gör Wolbers studie intressant är att han låter anställningstrygghet respektive andel i lärlingsutbildning interagera med utbildningsnivå. Resultatet är att anställningstrygghet endast har en negativ effekt för de med gymnasial eller eftergymnasial utbildning. När det gäller andel i lärlingsutbildning visar Wolbers att detta har störst positiv betydelse för de lågutbildade. Detta resultat är mycket uppseendeväckande och strider även mot en av Wolbers hypoteser, som säger att ett lärlingssystem skulle påverka 125

126 yrkesutbildningens formering i sverige högutbildade positivt och lågutbildade negativt. Resultatet visar alltså istället att ett lärlingssystem minskar tiden det tar att få ett första jobb för de lågutbildade, trots att de inte själva gått en lärlingsutbildning, men för dem som har en gymnasial generell utbildning kommer en hög andel i lärlingsutbildning att försvåra en övergång. Någon förklaring till detta uppseendeväckande resultat lämnar dock inte Wolbers. 126 Teoretiska utgångspunkter förändring, spårbundenhet och avgörande skeden Wolbers studie är intressant eftersom den visar på komplexiteten i frågan. Dock behandlar Wolbers inte alls förändring. Hur och varför har ett land hamnat i den övergångsregim som man befinner sig i nu? Förändringsprocessen är i fokus hos både Ryan och Pettersson. Båda författarna betonar förekomsten av det historiska arvet som leder till att länderna utvecklar nationsspecifika övergångsregimer, vilka kan vara svåra att kopiera på kort sikt. Det historiska arvet ger länderna en spårbundenhet som kan vara svår att bryta och som leder till en återkoppling, eller positiv feedback. Återkopplingen leder till en process som blir mer eller mindre irreversibel eller åtminstone kommer kostnaderna att återvända till ett tidigare tillstånd att öka över tid (Pierson 2004, kap. 1). Som Ryan påpekar har försök gjorts att överföra Tysklands modell till andra länder, men detta har mer eller mindre misslyckats (eller i varje fall inte varit lika framgångsrikt som i Tyskland). Enligt Ryan beror detta på de länderspecifika förutsättningarna i form av nationella institutioner som finns i Tyskland, men som saknas i andra länder (Ryan 2001). Men om det nu är så att en regim är svår att förändra till följd av förekomsten av spårbundenhet, hur ska vi då förklara att övergångsregimer faktiskt förändras? Statsvetaren Kathleen Thelens (2004) modell för förändring innehåller några olika byggstenar. Grunden för Thelens modell är vad som brukar kallas punkterad jämvikt (punctuated equilibrium). Teorin om punkterad jämvikt har sitt ursprung i den evolutionära biologin och utgår ursprungligen från att arterna inte utvecklas gradvis utan att det förekommer hopp i arternas

127 övergångsregim och förändring utveckling (Eldredge & Gould 1972). Inom samhällsvetenskapen har teorin kommit att inrikta sig på att förstå förändring inom sociala system, organisationer och institutioner (Pierson 2004). Även inom samhällsvetenskapen utgår teorin från att det finns avgörande skeden (critical junctures) i historien som innebär att utvecklingen slår in på ett visst spår. En viktig faktor är att utfallet av det avgörande skedet, t.ex. ett beslut som fattas, bestäms av maktförhållandena vid detta tillfälle. Maktpositionerna och maktförhållandena avgör vilka beslut som ska fattas och vem som fattar dem. I Thelens modell är den institutionella transformationen en viktig del. Den sker genom institutionell skiktning (institutional layering), vilket innebär att nya element läggs på den institutionella strukturen. Denna institutionella skiktning ger en form av inkrementell förändring. Dock kan denna inkrementella förändring och de pålagda elementen förändra hela inriktningen av institutionen (Thelen 2004, s ). Thelens modell har många fördelar. Ett problem med en alltför strikt användning av begreppet spårbundenhet är att det förklarar för mycket. Om spårbundenhet alltid gällde (och fullt ut) skulle det innebära att utveckling och institutionell förändring i princip var omöjlig, bortsett från vissa förutbestämda spår. Det skulle innebära att framtiden var predestinerad. Thelens utgångspunkt i avgörande skeden och perspektiv på institutionell transformation ger en analysapparat som kan hjälpa till att analysera övergångsregimernas förändring. Institutionerna har stor betydelse för hur aktörerna agerar, men aktörernas agerande påverkar också den institutionella ramen. I detta ligger aktörernas egenintresse, politiska ställningstaganden och maktposition. Inledningsvis refererade jag till Pettersson (2008) och hans diskussion om spårbundenhet. Sveriges tydliga och tidiga inriktning i industrialiseringsprocessen mot stora industriföretag innebar även att dessa aktörer fick en större maktposition. Lundh (2010) menar att det fordistiska produktionssättet, som kom att få stor betydelse i Sverige, hade betydelse för möjligheten att driva igenom samordnade centrala löneförhandlingar, vilka påverkade den alltmer sammanpressade lönestrukturen. På så sätt är aktörerna, och den praxis som utvecklas, tillsammans med den institutionella ramen del i ett större sammanhang; en 127

128 yrkesutbildningens formering i sverige regim. Som visades ovan har aktörerna en stor betydelse i Thelens modell över institutionell förändring. Det är aktörerna och deras maktpositionering som avgör hur beslutet i det avgörande skedet ska se ut. Det kan finnas olika anledningar till att aktörerna agerar som de gör. Det kan vara av egenintresse, nämligen att se till att institutionen levererar det man tror att man själv tjänar på. Det kan även bero på mer strategiska hänsynstaganden, t.ex. att man vill utestänga olika grupper från makt eller undanröja framtida hot mot den egna positionen. Jag har hittills talat en hel del om diskretionära beslut, betydelsen av aktörer och avgörande skeden. Men det går inte att nonchalera närvaron av endogena processer. Närvaron av endogena processer finns inom begreppet spårbundenhet i form av positiv feedback och tilltagande avkastning. Den endogena processen kan ses som en boll som sätts i rullning. När den väl börjat rulla understöds rörelsen av dess egen tyngd. Som exempel kan nämnas den utbildningslinje som startar tidigt. Här torde den kommunala verkstadsskolan från början av 1920-talet ha påverkat införandet av verkstadsskolan för arbetslös ungdom och senare den centrala verkstadsskolan. Diskussionerna om enhetsskolan i slutet av 1940-talet har med säkerhet påverkat tankarna på en skolförlagd yrkesutbildning på heltid, vilket så småningom leder till yrkesskolereformen Det fordistiska produktionssättet bygger på en homogen arbetskraft och storskalighet och stödjer samordnade centrala löneförhandlingar. Visserligen finns även olika diskretionära beslut under resans gång, men dessa blir enklare att fatta när den endogena processen rullar åt samma håll. 128 Vägen mot utbildningslinjen 6 Som tidigare poängterats kan dagens svenska övergångsregim sägas bestå av tre delar. Den första delen är den som karaktäriseras av yrkesutbildning inom skolan. Vägen mot det vi skulle kunna kalla för utbildningslinjen har varit lång och inte särskilt rak. 7 På sätt och vis påbörjades den redan under och, inte minst, början av 1900-talet då barn i allt större utsträckning kom att befinna sig i skolbänken under dagarna. Det ökade intresset för utbildning hade i och för sig inletts redan 1842 när folkskolan infördes, vil-

129 övergångsregim och förändring ket medförde en långsam förändring av inställningen till vad barn skulle syssla med på dagarna. Bengt Sandin visar att det fanns en diskussion i den svenska riksdagen från slutet av 1850-talet fram till 1881 om hur arbetsmarknadslagarna skulle anpassas till Folkskoleförordningen. Utgångspunkten i debatten var ofta att barnen i fabrikerna inte hade tillräcklig utbildning. Ett förslag som fanns var att för att bli anställd skulle den presumtive anställde kunna visa upp ett utbildningscertifikat, vilket skulle visa att personen i fråga hade tillräckliga kunskaper (Sandin 1997). År 1881 förbjöd riksdagen fabriksarbete för barn under 12 år och begränsade fabriksarbete för barn år till sex timmar om dagen. För barn anställda i industri, hantverk eller handel blev det obligatoriskt att delta i skolundervisning på tider som fastställdes av den lokala skolstyrelsen. Den nya skollagen 1882 innebar att folkskolan blev obligatorisk för barn 7 12 år och att barn upp till 14 år skulle erbjudas undervisning. Dock var lagen ihålig och det skulle dröja länge innan utbildning i åldersgruppen år skulle slå igenom på allvar. Etableringen av en institution som skolan innebar en omvärdering av barnens tid och hur deras dag borde spenderas. Det moderna barnet kom allt mer att ses som ett skolbarn och den naturliga platsen för ett barn att vara på dagarna var i skolan (Schrumpf 1997) års praktiska ungdomsskola Införandet av den praktiska ungdomsskolan 1918 skulle föregås av flera års kritik av yrkesutbildningen och den lägre tekniska utbildningen. Kritiken ledde till att bland annat Tekniska kommittén tillsattes Fram till beslutet 1918 skulle frågan komma att utredas grundligt och regeringens proposition 1918 antogs av riksdagen utan någon större debatt. 8 Beslutet innebar ett införande av den så kallade praktiska ungdomsskolan, vilken skulle bygga på den sexåriga folkskolan. I botten låg fortsättningsskolan som antingen kunde vara yrkesbestämd eller allmän (Hedman 2001, s. 82). 9 På fortsättningsskolan kunde en yrkesutbildning följa som bestod av två nivåer: lärlingsskolan och yrkesskolan. Lärlingsskolan skulle vara grunden och bygga på fortsättningsskolan samt komplettera 129

130 yrkesutbildningens formering i sverige företagens lärlingsutbildningar. Den vände sig således till de elever som befann sig i lärlingsåldern, år, hade genomgått fortsättningsskola och var anställda. Utbildningen var visserligen kostnadsfri, men skulle bedrivas parallellt med annat arbete, alternativt lärlingsarbete, vilket innebar att utbildningen kunde vara ganska krävande. I lärlingsskolan skulle eleverna inhämta de grundläggande teoretiska kunskaperna inom sitt yrke, medan de praktiska färdigheterna skulle läras på arbetsplatsen (Hedman 2001). Inom lärlingsskolan skulle olika inriktningar finnas. Förutom den mer tekniska inriktningen mot industri och hantverk fanns det även inriktning mot handel och kontor samt hushåll. Lärlingsskolan skulle dock inte ha en specialiserad inriktning mot specifika yrken (eftersom detta skulle ges av företagens lärlingsutbildningar), utan ge mer generella kunskaper. 10 Yrkesskolan kunde följa på lärlingsskolan och låg således på en nivå ovanför lärlingsskolan. Både lärlingsskolan och yrkesskolan var frivilliga skolformer och byggde på (och kompletterade) det existerande frivilliga lärlingssystemet. Även om systemet till stora delar liknar det engelska genom sin frivillighet, påbörjar Sverige 1918 en väg som senare kommer att leda till ett särskiljande från många andra länder när det gäller övergångsregim talet och framväxten av verkstadsskolorna Under 1930-talet ökade intresset för yrkesutbildning, inte minst i riksdagen. Generellt ansågs antalet deltagare vara för lågt (endast 7% av åringar hade en yrkesutbildning). Även det faktum att flertalet kurser gavs på deltid och att antalet undervisningstimmar var få ansågs påverka kvaliteten negativt. Utbildningen kunde helt enkelt inte motsvara de krav som man borde kunna ställa på en grundläggande yrkesutbildning, ansåg kritikerna (Olofsson 2005, s. 61). Det fanns dock inte någon vilja hos ledande politiker att göra några grundläggande systemreformer. Alternativet kunde möjligen ha varit ett system som grundades på en lärlingslag som i Tyskland, men här var arbetsmarknadens parter negativa. På arbetsgivarsidan 130

131 övergångsregim och förändring menade man att en lärlingslag, och dess medföljande utbildningskrav, skulle bli för ekonomiskt betungande för företagen. LO var inte entydigt negativt, men menade att lärlingarnas löner inte fick skilja sig från kollektivavtalets löner för yngre arbetskraft i alltför stor utsträckning. I grunden var arbetsmarknadens parter även oeniga vad gällde den frivilliga lärlingsmodellen. Arbetsgivarsidan var missnöjd med lärlingsskolornas utbildning, som ansågs för allmänt inriktad och man ville istället öka antalet lärlingar i företagen. LO däremot ville ha färre lärlingar eftersom de ansågs missbrukas som billig arbetskraft. Man kan även misstänka att fackföreningarna förlorade en viss del av sin kontroll över arbetskraftsutbudet till följd av den oreglerade lärlingsmodellen. Utifrån Thelens perspektiv om spårbundenhet och avgörande skeden är det tydligt att det fanns en form av jämvikt under 1930-talet. Eftersom Thelen ser de avgörande skedena i form av en maktkamp, skulle man kunna tänka sig 1930-talets jämvikt som en maktbalans där arbetsmarknadens parter balanserade ut varandra. Olofsson menar att motsättningarna mellan parterna hade en paralyserande verkan, vilket ledde till att reformer inom ramen för det frivilliga systemet inte kunde komma till stånd. Dock kan vi se ett frö till den kommande yrkesskolereformen 1955 i de olika formerna av verkstadsskolor. De kommunala verkstadsskolorna hade börjat inrättas redan i början på 1920-talet och under 1930-talet kom de statliga för arbetslös ungdom. Slutligen etablerades de centrala verkstadsskolorna i början av 1940-talet. Upprinnelsen till den centrala verkstadsskolan finns i de två statliga utredningarna Rationaliseringsutredningen (SOU 1939:13 14) och Verkstadsskoleutredningen (SOU 1938:26 och SOU 1938:54). Utredningarna kritiserade den befintliga yrkesutbildningen för att vara otillräcklig och ifrågasatte dess möjligheter att tillgodose industrins behov av kvalificerad arbetskraft. Utgångspunkten i utredningarna var att företagens efterfrågan på manuell kunskap hade minskat. Istället hade företagen behov av bredare yrkesteknisk utbildning, yrkesteoretisk överblick och allmänbildning. Detta behov kunde inte tillgodoses genom de enskilda företagens företagsutbildning. Båda utredningarna pekar på att yrkesutbildningen måste ses i ett 131

132 yrkesutbildningens formering i sverige dynamiskt perspektiv där näringslivet utvecklas och kvalifikationskraven på arbetskraften ökar (Olofsson 2005, SOU 1939:13). Verkstadsskoleutredningens förslag, att inrätta centrala verkstadsskolor, bygger således på en analys av vad företagen, och då troligen först och främst industrin, ansågs behöva. Det är troligen inte en alltför vild spekulation att särskilt storindustrin har varit tongivande (se även Pettersson 2005). Riksdagen beslutade år 1941 också att inrätta centrala verkstadsskolor enligt Verkstadsskoleutredningens förslag. Omfattningen av verksamheten i de centrala verkstadsskolorna kom dock att bli begränsad (Hedman 2001, s ), åtminstone till en början, men kom under och 1950-talen att byggas ut. De centrala verkstadsskolorna löd under landstinget och tog emot elever från landstingsområdet. De hade samma bildningsmål som de kommunala verkstadsskolorna, men hade en inriktning mot att ge landsbygdsungdomen större möjligheter inom framförallt hantverks- och industriyrken. Skolformen omfattade inackordering, vilken var avgiftsbelagd (år 1947 uppgick kostnaden till ca 70 kronor i månaden). Verkstadsskolan var i allmänhet 4-årig för hantverksyrken och 2- eller 3-årig för industriyrken, men kunde även ha en 1-årig utbildning av kockar/kokerskor samt tvätteripersonal (Statens arbetsmarknadskommission 1947) och 1950-talen arbetsmarknadens parters förändrade inställning till yrkesutbildning Fram till slutet av 1940-talet hade parterna haft en ganska konservativ syn på yrkesutbildningen i meningen att parterna ansåg att det först och främst var företagen som skulle ansvara för yrkesutbildningen 11, men från början av 1950-talet började detta svänga. Det tog sig uttryck i det åttapunktsprogram som arbetsmarknadens yrkesråd presenterade år De två första punkterna beskrev betydelsen av yrkestekniska kunskaper och yrkesträning. Enligt yrkesrådet skulle dessa utbildningsmoment bedrivas i skolmiljö. Samma år föreslog kanslichefen på yrkesrådet, Börje Beskow, en reformering av yrkesutbildningen där skolorna skulle stå för merparten av utbildningen (Olofsson 2005, s. 82). Hur ska man då förstå arbetsmarknadens parters omsvängning? Ett sätt är att koppla tillbaka till den låsning som fanns under

133 övergångsregim och förändring talet. Införandet av en eventuell lärlingslag omöjliggjordes genom dessa låsningar. Till följd av det oförändrade utbildningsparadigm som byggde på 1918 års principer om frivillighet kom yrkesutbildningen att bli alltmer otillräcklig i förhållande till näringslivets behov. Detta var även uppenbart för arbetsmarknadens parter. Företagen, och då särskilt de mindre företagen, hade ingen möjlighet att på frivillig väg förse arbetsmarknaden med välutbildad arbetskraft som kunde svara upp mot näringslivets krav. I och med att en lagstiftning om lärlingsutbildning inte var möjlig, var yrkesutbildning i skolmiljö i praktiken den enda vägen att ta. Andra händelser som troligen hade betydelse för parternas förändrade inställning är bildandet av arbetsmarknadens yrkesråd och inrättandet av Kungliga överstyrelsen för yrkesutbildning (KÖY) år Yrkesrådets uppgift var att samordna parternas insatser medan KÖY skulle vara en central myndighet för yrkesutbildning. På så sätt skiljdes dessa frågor från skolöverstyrelsen, där de tidigare funnits. KÖY kom att få en korporativ förvaltningsform och skulle styras av en ledningsgrupp där olika intresseorganisationer var representerade, bl.a. LO och SAF. Bildandet av dessa två organisationer ledde till en förändring av parternas arbetssätt. Parternas och företagens direkta inflytande över yrkesutbildningen kom visserligen att minska, men istället kom makten att utövas av partssammansatta besluts- och samrådsorgan. En förutsättning för denna förvaltningsform av en statlig myndighet var att partsorganisationerna var välorganiserade och centraliserade. En annan, troligen inte helt obetydlig, faktor var LO:s ekonomiska politik och Rehn-Meidnermodellen som började växa fram i slutet på 1940-talet och som presenterades på LO:s kongress Denna politik kom att understödja samordnade centrala löneförhandlingar, vilket i sin tur kom att påverka lönespridningen talet framstår således som ett avgörande skede för den svenska övergångsregimen. Dock hade detta avgörande skede vuxit fram under många år tidigare och till följd av beslut som togs och inte togs. Man kan spekulera i vad som hade hänt om Sverige hade fått en lärlingslag på 1930-talet då yrkesutbildningen diskuterades. Troligen hade inte utbildningslinjen anträtts som gjordes i och med yrkesskolereformen i mitten på 1950-talet. Införandet av yrkesskolan innebar en hel del förändringar för övergångsregimen. Det mest 133

134 yrkesutbildningens formering i sverige uppenbara, kan man anta, är att formell utbildning blev viktigare när fler hade det. Vidare kom ungdomarnas första kontakt med arbetsmarknaden att senareläggas talets övergångsregim utbildningslinjen etableras och centrala löneförhandlingar Utbildningsreformerna på 1950-talet 1950-talet är början på den period mellan 1950 och 1975 som brukar kallas för The Golden Age. Under denna period upplever västvärlden och Sverige en exempellös ekonomisk tillväxt (Schön 2000, s ). Under 1950-talet kom även den arbetsmarknadsregim som vi brukar kalla Den svenska modellen att slå igenom med hög grad av centralisering, men även arbetsfred och samförstånd. Men även på ett annat område kan vi tala om en svensk modell. Under 1950-talet kom den svenska statligt styrda skolförlagda yrkesutbildningen att slå igenom på allvar. Denna modell för yrkesutbildning har jag valt att kalla utbildningslinjen. Jag menar att yrkesskolereformen 1955 ska ses som ett avgörande skede för den svenska övergångsregimen och en reform som lade grunden för den integrerade gymnasieskola som genomfördes Yrkesskolereformen har i vissa andra sammanhang förminskats, t.ex. i Gunnar Richardsons Svensk utbildningshistoria där reformen i princip inte nämns alls (Richardson 2010). En stor bidragande faktor till den yrkesskola som växte fram under 1950-talet var troligen enhetsskolereformen, som innebar en förlängd skolplikt, men även en möjlighet att använda det nionde året för yrkesutbildning. Arbetet med ett genomförande av enhetsskolan började vid 1940 års skolutredning och 1946 års skolkommission. Syftet var att slå samman folkskolan och realskolan till en 9-årig grundskola. Redan under sjunde och åttonde året skulle eleverna erbjudas en teoretisk respektive en praktisk inriktning och det nionde året skulle eleverna kunna välja en förberedande yrkesutbildning kallad 9 y. Enhetsskolereformen tillsammans med den kritik som hade funnits mot yrkesutbildningen redan under 1930-talet ledde fram till en översyn av yrkesutbildningen i form av en statlig utredning. Utredningen tillsattes 1952 och lade fram sitt betänkande två år senare

135 övergångsregim och förändring (SOU 1954:11). Propositionen, som presenterades året efter, byggde till stora delar på betänkandet och innebar ett brott med 1918 års principer. Den övergripande idén i förslaget var att yrkesutbildningen skulle harmoniseras med övrig utbildning och löpa parallellt med annan utbildning på sekundär nivå. Utbildningen skulle genomföras på heltid, och inte på deltid som tidigare. Argumenten bakom förslagen var flera. Den teknologiska förändringen var ett argument som hade använts tidigare. En lärlingsutbildning gav inte den kunskapsbredd och omställningsförmåga som krävdes i ett dynamiskt näringsliv med hög teknologiomställning. Ett annat argument var arbetsorganisationen med ökad arbetsdelning och ökat arbetstempo, vilket begränsade handledning av lärlingar ute i företagen. Vidare ansågs det viktigt att yrkesutbildningen samordnades med övrig ungdomsutbildning. Idén var att yrkesutbildningen skulle ge eleven både yrkesfärdigheter och allmänbildning. Precis som de teoretiska utbildningarna skulle yrkesutbildningen bidra till elevernas allsidiga personlighets- och medborgarfostran (Prop. 1955:139, s.10). På så sätt ökade, på sätt och vis, likheterna med den teoretiska utbildningen, men yrkesutbildningen fick trots detta ingen kontakt med den teoretiska utbildningen (se Nilsson kap 2). Reformen 1955 innebar att kapaciteten i yrkesskolan ökade avsevärt och blev därigenom en realitet att räkna med. Tydligen blev skolförlagd yrkesutbildning på heltid även en attraktiv utbildningsväg för många ungdomar. Figur 5.1 visar att på bara 10 år ökade antalet heltidsstuderande i yrkesskolan från ca i början av 1950-talet till ca elever i början av 1960-talet. Figur 5.2 visar att den trendmässiga årliga förändingen i antalet elever (räknat på fem års löpande medelvärde) ligger på mellan 15 och 20 procent under andra halvan av 1950-talet. Figur 5.1 och 5.2 visar att deltidskurserna visserligen fortfarande hade fler elever än heltidskurserna, men att deras popularitet var på nedåtgående. När ökningen för heltidskurserna låg på ca 20 procent under slutet av 1950-talet, ökade deltidskurserna endast med 3 procent och under 1960-talet kom deltidskurserna att minska i volym. Expansionen av yrkesutbildningen under 1950-talet kom att ske inom den offentliga skolan (även om det fanns privata utbildningsanordnare) och med styrning från statliga myndigheter. Denna 135

136 yrkesutbildningens formering i sverige Figur 5.1. Yrkesskolans elever i deltids- och heltidskurser Källa: SCB (1984a), tabell 17, 20, 21. inriktning ledde till att ungdomarnas relationer, nätverk och kontakter med arbetsmarknaden minskade i omfattning jämfört med tidigare övergångsregimer. Till följd av att allt fler ungdomar kom att tillbringa allt längre tid i skolan skulle ungdomarnas kontakt med arbetsmarknaden ske allt senare. Enhetsskolan, som genomfördes på försök under 1950-talet 12, innebar en nioårig obligatorisk skola. Det innebar att ungdomarna kunde lämna skolan först det året de fyllde 16 år. Införandet av en yrkesutbildning som gavs i skolan under ca två år (alternativt en teoretisk utbildning) och senare den integrerade gymnasieskolan kom att senarelägga ungdomarnas första kontakt med arbetsmarknaden ytterligare. Generellt kan sägas att Sverige anträdde en utbildningsväg som under 1950-talet ledde till att det svenska utbildningssystemet kom att särskilja sig från t.ex. det tyska eller det amerikanska. Det tyska utbildningssystemet med en lärlingsbaserad yrkesutbildning tas idag ofta upp som ett föregångsland när det gäller låg ungdomsarbetslöshet. Systemet bygger på att det skapades hantverksföreningar i slutet av 1800-talet som fick befogenheter även när det gäller yrkesutbildningen (Nilsson 2008, s ). Till skillnad från det tyska systemet är dagens amerikanska och engelska skolsystem präglat av en mer generell utbildning och en svagare ställning för yrkesutbildningen. Man kan säga att dessa övergångsregimer generellt är mer marknadsorienterade med ett begränsat statligt inflytande, låga ingångslöner 136

137 övergångsregim och förändring Figur 5.2. Årlig trendmässig procentuell förändring av yrkesskolans elever i deltids- och heltidskurser. Fem års löpande medelvärde Källa: SCB (1984a), tabell 17, 20, 21. och mindre omfattande trygghetslagstiftning. Det anglosaxiska systemet bygger således på vad som brukar kallas job shopping (dvs. att ungdomarna provar sig fram genom att ta och lämna anställningar relativt frekvent) samt on the job-training. Det är således inte endast utbildningssystemet som utgör en övergångsregim. Även andra institutionella faktorer som lönebildningsmodeller och arbetsmarknadslagstiftning måste tas i beaktande, vilket kommer att diskuteras i det följande. Den centraliserade lönebildningen Den svenska modellen som begrepp för en arbetsmarknadsregim har kommit att symbolisera ett system som grundar sig på samförstånd, arbetsfred och en hög grad av centralisering. Utgångspunkten kan sägas vara Saltsjöbadsavtalet som slöts mellan LO och SAF år Förhandlingarna fördes på Grand Hotel i Saltsjöbaden och påbörjades 1936 (Lundh 2010, s ). Genom att LO och SAF i Saltsjöbadsavtalet kom överens om att huvudavtalet skulle gälla som kollektivavtal, samt att verka för att medlemsförbunden tillämpade detta avtal, kom Saltsjöbadsavtalet att leda till en ökad centralisering. Parterna kom dessutom överens om en modell för lönebildningen med arbetsfred och avtalsperioder (Lundh 2010, s. 193). 137

138 yrkesutbildningens formering i sverige Fullständigt samordnade centrala förhandlingar fick vi dock inte förrän Anledningarna att vi får samordnade centrala förhandlingar kan sägas vara flera. Regeringen tryckte på och uppmanade parterna till återhållsamhet i lönerörelsen, men även SAF tryckte på för samordnade centrala förhandlingar (Lundh 2010, s ). En annan trolig faktor var Rehn-Meidnermodellen och den solidariska lönepolitik som denna modell förespråkade. Rehn-Meidnermodellen hade presenterats år 1951 på LO:s kongress, men tankarna var inte nya utan hade presenterats redan i slutet på 1940-talet. Modellen utgick från att låg inflation och full sysselsättning stod i konflikt till varandra. För att både låg inflation och full sysselsättning skulle kunna uppnås föreslog Rehn-Meidner en modell som bestod av solidarisk lönepolitik, en återhållsam generell ekonomisk politik och en aktiv arbetsmarknadspolitik (Olofsson & Wadensjö 2009). Den solidariska lönepolitiken skulle minska konkurrensen mellan olika löntagargrupper och företag. Den kunde därigenom slå ut företag som hade kunnat klara sig genom att betala lägre löner än andra företag i motsvarande bransch. Däremot innebar den solidariska lönepolitiken att företag som gick med vinst kunde expandera mer än i annat fall, då höga vinster inte skulle bidra till ökade lönekrav. Den solidariska lönepolitiken stimulerade således strukturomställning, då förlustföretag snabbare slogs ut och vinstföretag snabbare kunde expandera. En återhållsam ekonomisk politik skulle undvika inflationstendenser. Däremot kunde politiken ge en högre arbetslöshet, då stimulansåtgärder inte skulle sättas in om de kunde leda till en ökande inflation. Det är här som den aktiva arbetsmarknadspolitiken kommer in. Matchningen skulle förbättras, vilket helt enkelt innebar att de arbetslösa genom exempelvis arbetsmarknadsutbildning skulle flyttas över till de delar av arbetsmarknaden där arbetskraft efterfrågades. Arbetsmarknadspolitiken fick således en roll i en ekonomisk modell och blev på detta sätt ett viktigt verktyg både mot arbetslösheten och mot inflationen. Rehn-Meidnermodellen blev officiell regeringspolitik ca , vilket innebar en ökning av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. För arbetsmarknadens parter innebar Rehn-Meidnermodellen att fackföreningsrörelsen förband sig att vara återhållsamma när det gällde lönekrav samtidigt som den solidariska lönepolitiken blev ett mantra (Olofsson & Wadensjö 2009, s. 45). 138

139 övergångsregim och förändring Rörlighet, både geografisk och yrkesmässig, var ett begrepp som var centralt i Rehn-Meidners modell. Det kan därför tyckas naturligt att arbetsmarknadspolitiken blev så pass centralistisk som den blev och de centrala förhandlingarna blev en naturlig del i denna politik. Dock kom arbetsmarknaden att förändras i riktningen mot en mer differentierad arbetsmarknad på 1970-talet. Nya grupper kom in på arbetsmarknaden. Kvinnornas arbetskraftsdeltagande ökade och stora invandrargrupper kom till Sverige, först från de nordiska länderna och Sydeuropa och senare från Latinamerika. Arbetsmarknaden differentierades även på andra sätt: andelen tjänstemän ökade liksom kravet på yrkeskunskaper. Den svenska lönebildningsmodellen hade inneburit att lönespridningen hade minskat under och talen. Det hade fungerat i en fordistisk 13 produktionsform med låga upplärningskostnader. Med en ökad differentiering och ett mer kunskapsintensivt produktionssätt ställdes nya krav på arbetsmarknaden och kritiken mot de samordnade centrala förhandlingarna ökade. Under och 1980-talen kom arbetsmarknadspolitiken att gå från en mer generellt inriktad politik till en politik som var mer inriktad på olika grupper. De samordnade centrala förhandlingarna kom att överges 1982 (Lundh 2010, s ). Man kan säga att detta var början till en mer individinriktad och decentralistisk arbetsmarknadspolitik som kom att utvecklas mer på 1990-talet. Perioden med centrala samordnade förhandlingar karaktäriseras således av minskande löneskillnader. Löneskillnaderna minskade inte bara mellan olika branscher (som var en huvudpoäng bakom den solidariska lönepolitiken) utan även mellan olika kategorier anställda. Figur 5.3 visar ungas (under 18 år) löner i förhållande till vuxna mäns löner före, under och efter den samordnade centrala förhandlingens era. Figur 5.3 visar att i början av 1940-talet var ungas lön ca 40 procent av en vuxen mans lön (i genomsnitt). Under andra världskriget minskade dock skillnaden (ungas relativlön ökar), troligen beroende på en ökad efterfrågan på personer under 18 år. Dessutom förändrades både arbetskraftsutbud och efterfrågan på arbetsmarknaden då många vuxna män var inkallade under beredskapsåren. Under 1950-talet var relativlönerna ganska konstanta. Från början av talet ökade dock ungas relativlön avsevärt, från att ha varit strax 139

140 yrkesutbildningens formering i sverige Figur 5.3. Ungas (under 18 år) löner i förhållande till vuxna mäns löner. År Avser genomsnittlig timförtjänst för arbetare inom tillverkningsindustri samt gruvor och mineralbrott. Källa: SCB (1984b), del 2, tabell C. över 50% av en vuxen mans lön till över 70% i början på 1980-talet. På vilket sätt skulle då ungas relativlöner påverka övergången från skolan till arbetsmarknaden? Enligt den neoklassiska läroboksmodellen i nationalekonomi kommer en arbetsgivare inte att anställa en individ som inte har en (bedömd) marginalproduktivitet som är minst lika hög som lönekostnaden. Om lönekostnaden för en arbetare med lång erfarenhet är lika hög som för en ungdom, kommer ungdomen att ha en uppenbar konkurrensnackdel. Den neoklassiska modellen i sin mest renodlade form (det vi skulle kunna kalla för läroboksmodellen ) tar dock inte hänsyn till frågor som risk eller en heterogen arbetskraft när det gäller utbildningsnivå. 14 De ungdomar som kom ut på arbetsmarknaden under 1960-talet kom att möta ett produktionssätt som kan betraktas som fordistiskt. Detta produktionssätt gynnade homogenitet och ökade efterfrågan på okvalificerad arbetskraft. Så länge som produktionssättet var fordistiskt hade en sammanpressad lönestruktur inte samma betydelse som den skulle komma att få senare. Övergången från skolan till arbetsmarknaden kunde därför ske mer friktionsfritt, inte minst därför att det fanns en ekonomisk struktur och en arbetsmarknad som efterfrågade okvalificerad arbetskraft. Under 1970-talets strukturkris kom detta att förändras och arbetsmarknaden kom att bli alltmer diversifierad och kunskapsintensiv. 140

141 övergångsregim och förändring Det ledde till att ungdomar, som generellt sett har mindre erfarenhet än vuxna, blev allt mindre attraktiva på arbetsmarknaden. I detta läge försvårade en hög relativlön ungas inträde på arbetsmarknaden. Som vi kommer att se i nästa avsnitt kom dessutom utbildningslinjen att förstärkas ytterligare. Det innebar att ungdomarna spenderade allt mer tid i skolan och kom allt senare ut på arbetsmarknaden. Under början av 1970-talet infördes även ett antal arbetsmarknadslagar, bl.a. lagen om anställningsskydd (LAS). Med utgångspunkt från Lindbeck & Snowers insider outsider-teori är det möjligt att tänka sig att LAS försvårade ytterligare för ungdomar att etablera sig på arbetsmarknaden (Lindbeck & Snower 2002) talet utbildningslinjen och trygghetslagstiftningen förstärks Linjegymnasiet 1971 Tidigare har den svenska modellen med skolförlagd yrkesutbildning kallats för utbildningslinjen. Modellen kom att etableras i mitten av 1950-talet med yrkesskolan, men det var under början av 1970-talet och med det integrerade linjegymnasiet som modellen kom att anta sin form. Det nya linjegymnasiet integrerade de tre skolformerna yrkesskola, fackskola och gymnasieskola. Det fanns bl.a. effektivitetsskäl bakom förslaget om en integrerad gymnasieskola. Lärarna kunde anställas vid en bestämd skolenhet och inte vid en viss skolform. Möjligheter fanns även att använda skollokalerna mer ändamålsenligt. Dock kan ett av de viktigaste skälen ha varit att åstadkomma en större ömsesidig förståelse och respekt, vilket skulle kunna bidra till minskade fackliga och sociala motsättningar (Larsson 2001, s. 147). Processen mot det integrerade linjegymnasiet 1971 var dock en lång och troligen ganska mödosam väg. Redan 1963 tillsattes Yrkesutbildningsberedningen (YB) med uppgift att ge förslag på den framtida yrkesutbildningen. Utredningen tillsattes alltså endast åtta år efter den stora yrkesskolereformen Skälet att tillsätta utredningen så snart efter reformen var särskilt att se över reformens effekter på yrkesskolväsendet, men även förändringarna inom produktionslivet angavs som skäl. I januari 1966 presenterade YB sitt huvudbetän- 141

142 yrkesutbildningens formering i sverige kande. Det huvudsakliga förslaget var i princip det som senare skulle genomföras, dvs. en integrerad gymnasieskola med utbildningslinjer som skulle bygga på årskurs 9 i grundskolan. Vidare föreslogs kommunerna bli huvudmän för gymnasieskolan, vilket innebar att de landstingskommunala yrkesskolorna och de centrala verkstadsskolorna övertogs av kommunerna (Larsson 2001, s ). Linjegymnasiet kom att bestå av 22 linjer: en fyraårig teknisk, fyra treåriga teoretiska, tre tvååriga teoretiska samt 13 tvååriga praktiska. Vidare kunde gymnasieskolans olika linjer delas upp i ett antal grenar (Larsson 2001, s. 154). Även om övergången till en integrerad gymnasieskola inte innebar några förändringar i antalet elever på de respektive utbildningarna, kom det att ha stor betydelse organisatoriskt, och skulle även ha stor betydelse för det som skulle komma efter. Den reform som följde på 1971 års gymnasiereform, nämligen 1991 års gymnasiereform, innebar ytterligare ett steg mot en fördjupning av utbildningslinjen då de yrkesinriktade, praktiska utbildningarna blev treåriga program. Vidare innebar 1991 års reform att treårigt gymnasium i praktiken blev ett obligatorium, även om det rent formellt var att betrakta som frivilligt (Håkansson 2011). Lagen om anställningsskydd (LAS) och insider outsider-teorin Under 1970-talet infördes ett flertal arbetsmarknadslagar. Lagen om anställningsskydd (LAS) kom år 1974 och skulle reglera turordningen vid omplaceringar, permitteringar och avsked. Det hade visserligen funnits både lagstiftning och praxis tidigare, men lagen i mitten på 1970-talet fick en mycket mer omfattande utformning. Lagen har visserligen ändrats flera gånger efter 1974, t.ex. när det gäller reglerna för tidsbegränsad anställning, men huvuddragen från 1974 finns kvar (Skedinger 2008, Lundh 2010). Ibland har det hävdats att den svenska trygghetslagstiftningen är alltför strikt och stänger ute ungdomar från arbetsmarknaden. Teoretiskt får den typen av synpunkter stöd av Lindbeck & Snowers insider outsider-teori. Teorin går i korthet ut på att de som redan befinner sig på arbetsmarknaden (insiders) kan i allians med arbetsgivarna fatta beslut som utestänger arbetssökanden (outsiders). 142

143 övergångsregim och förändring Figur 5.4. Trygghetslagstiftningens styrka enligt OECD-index Källa: Allard (2005). För arbetsgivarna är detta rationellt eftersom all rörlighet på arbetsmarknaden innebär en kostnad. Denna kostnad kan vi kalla för transaktionskostnader och omfattar t.ex. kostnaden för att anställa personal. Anställningsprocessen innebär i sig en kostnad och även eventuella upplärningskostnader är en kostnad för företaget. För de löntagare som befinner sig på arbetsmarknaden (insiders) är det givetvis rationellt att se till att rörligheten blir så liten som möjligt, genom t.ex. en trygghetslagstiftning. Om det finns transaktionskostnader är det även rationellt för löntagare (insiders) och arbetsgivare att träffa löneuppgörelser som ligger över jämviktsläget. Detta missgynnar givetvis outsidern (Lindbeck & Snower 2002). Hur strikt är då den svenska trygghetslagstiftningen? OECD har konstruerat ett index som har till syfte att möjliggöra jämförelser mellan länder, men indexet möjliggör även jämförelser över tid. Indexet har en skala från 0 till 6, där den mest strikta lagstiftningen motsvaras av höga tal (Skedinger 2008). Indexet utgår från 18 olika aspekter av anställningstrygghet och grupperas i tre olika områden: tillsvidareanställningar, tidsbegränsade anställningar och kollektiva uppsägningar. Gayle Allard har använt OECD:s metod för att skatta trygghetslagarna historiskt. Figur 5.4 bygger på Allards skattningar och jämför Sverige med Tyskland, Danmark, Storbritannien och USA. Det finns en anledning att dessa länder har valts ut. Som tidigare påpekats brukar Tyskland och Danmark tas fram som exempel på en 143

144 yrkesutbildningens formering i sverige särskild övergångsregim, den tyska modellen eller lärlingssystemet. Storbritannien och USA har en modell som är helt annorlunda. Denna modell bygger på frivillighet, on-the-job training, låg ingångslön och ingen yrkesutbildning. Som figur 5.4 visar innebar införandet av LAS år 1974 att trygghetslagstiftningen blev mycket striktare. Dock var detta inte något som enbart skedde i Sverige. Redan tidigare hade trygghetslagstiftningen skärpts i Tyskland, vilket innebar att både Sverige och Tyskland hade en relativt strikt trygghetslagstiftning fram till mitten av 1990-talet. Även Danmark, och i viss mån Storbritannien, fick en striktare trygghetslagstiftning under mitten/slutet av 1970-talet. Exakta nivåer på indexet beror naturligtvis på vilka överväganden som görs, vad som ingår, hur viktningarna ser ut osv. Om Allards skattningar jämförs med OECD-publicerade värden finns vissa mindre diskrepanser, men den övergripande bilden kvarstår: Sverige och Tyskland är båda länder med en relativt omfattande trygghetslagstiftning, medan USA har en mycket svag trygghetslagstiftning. Denna tendens finns även under 2000-talet. Figur 5.5 visar en jämförelse mellan länderna för året 2008 med utgångspunkt från OECD-viktade genomsnitt för Indicators of Employment Protection (OECD 2013). Fortfarande har Sverige och Tyskland den mest omfattande trygghetslagstiftningen. Detta är särskilt intressant eftersom Tyskland ofta tas som en förebild när det gäller att hålla en låg ungdomsarbetslöshet. Figur 5.5. Trygghetslagstiftningens styrka år Källa: OECD Indicators of Employment Protection (2013). 144

145 övergångsregim och förändring Wolbers (2007) låter ett lands trygghetslagar interagera med utbildningsnivå för att mäta effektiviteten i ett lands övergångsregim. Han finner att strikta arbetsmarknadslagar påverkar främst de högutbildade negativt i den bemärkelsen att ju striktare arbetsmarknadslagar, ju längre tid tar det för ungdomarna att etablera sig på arbetsmarknaden. Däremot påverkas lågutbildade positivt av strikta arbetsmarknadslagar. En tolkning av detta resultat kan vara att den sekundärarbetsmarknad där de outbildade är verksamma inte omfattas av trygghetslagstiftningen. Ju striktare trygghetslagstiftningen blir, ju mer förvisade till sekundärarbetsmarknaden blir de outbildade. Om vi då kombinerar denna kunskap med vad vi vet hände inom utbildningssektorn kan vi se att under 1970-talet förstärks utbildningslinjen, vilket innebär att allt fler går allt längre i skolan, samtidigt som arbetsmarknadslagarna förstärks och ger en striktare och mer omfattande trygghetslagstiftning. Som vi sett tidigare ökar även de ungas relativlön under 1970-talet, vilket i och för sig är logiskt då de blir allt bättre utbildade. Den huvudsakliga frågan här är dock: varför händer detta och varför händer det just då? Sammanfattning övergångsregimens förändring Hur kan vi då förstå den svenska övergångsregimens stora förändring mellan 1940 och 1975? Vilka avgörande skeden har funnits? Vilka endogena processer har lett fram till dessa skeenden? Man skulle kunna sammanfatta den svenska övergångsregimens förändring under perioden i tre stora reformer: 1) utbildningslinjen med den stora yrkesskolereformen på 1950-talet och dess fördjupning i linjegymnasiet på 1970-talet, 2) samordnade centrala löneförhandlingar och en sammanpressad lönestruktur till följd av Rehn-Meidnermodellen från slutet av 1950-talet, 3) en striktare trygghetslagstiftning i form av LAS år Den teoretiska modell som tidigare diskuterats kan operationaliseras i en användbar taxonomi. I denna taxonomi söks orsakerna till förändring bland endogena processer och diskretionära beslut. Taxonomin utgår från den modell som kallas punkterad jämvikt (punctuated equilibrium). Några olika begrepp är centrala i denna modell, bl.a. 145

146 yrkesutbildningens formering i sverige En svensk övergångsregim Diskretionära beslut Endogena processer Figur 5.6. Endogena processer och diskretionära beslut i en förändringsprocess. idén om spårbundenhet och avgörande skeden (critical junctures). Dessa avgörande skeden kan definieras genom vissa diskretionära beslut som är avgörande för en viktig förändring av distinkt karaktär. Alla diskretionära beslut är dock inte avgörande skeden, men vissa kan leda fram till beslut senare som blir avgörande skeden. Det räcker alltså inte med ett beslut för att nå förändring. Det krävs en endogen process bakom som leder till att detta beslut får någon betydelse. Jag har valt att definiera processer av karaktären strukturrationaliseringar, teknologisk förändring etc. som leder till exempelvis relativprisförändringar som endogena processer, medan riksdags beslut eller andra typer av beslut som kräver en aktiv handling karaktäriseras som diskretionära beslut. Poängen med att använda den här typen av taxonomi är att dela in en förändring i ekonomiska strukturförändringar som är mer långsamma till sin karaktär och beslut som är ett resultat av en aktiv handling och ett ställningstagande. Som synes är de endogena processerna och de diskretionära besluten interdependent sammanlänkade. De endogena processerna leder fram 146

147 övergångsregim och förändring till beslut, men olika beslut leder även till att sätta igång en process, vilket figur 5.6 visar. De endogena processerna har delvis även diskuterats av Pettersson i kapitel 6, som beskriver hur den svenska produktionsstrukturen tidigt skulle karaktäriseras av storskalighet där det svenska näringslivet kom att domineras av ett fåtal stora företag. Även arbetsplatserna blev storskaliga och denna produktionsstruktur fick betydelse för framväxten av de centralt starka parter som har karaktäriserat svensk arbetsmarknad. Den starka svenska staten i kombination med centralt starka parter har troligen bidragit till att skapa ett korporativt förhållningssätt mellan staten och arbetsmarknadens parter. Parterna ville komma överens själva och undvika statlig inblandning, vilket bland annat resulterade i samarbetet om yrkesutbildningen i slutet av 1930-talet. Det korporativa förhållningssättet innebar att LO och SAF fick makt över statsutövningen, t.ex. utbildningspolitiken, och då särskilt yrkesutbildningen. Det faktum att lärlingsutbildningen inte slog igenom i Sverige bör ses mot denna bakgrund. Däremot fick lärlingsutbildningen ett annat genomslag i länder som dominerades av småföretag, t.ex. Österrike, Nederländerna och Danmark (Lundahl 1997, s ). Alla beslut blir inte avgörande skeden, som sagt, men beslut kan leda fram till avgörande skeden. Det görs genom postiv feedback. Ett exempel på detta är de satsningar på olika former av verkstadsskolor som hade skapat intressegrupper och förespråkare för skolutbildning. Den centrala verkstadsskolan hade många förespråkare, inte minst den statliga utredning som presenterades År 1941 fattade riksdagen beslut om att upprätta centrala verkstadsskolor och under och 1950-talen byggs systemet ut. Den fortsatta fördjupningen av utbildningslinjen som tar sig uttryck i den integrerade gymnasieskolan i 1971 års reform är också ett exempel på positiv feedback. Den integrerade gymnasieskolan kan ses som naturlig fortsättning och en fördjupning av utbildningslinjen. Yrkesutbildningen blev därigenom mer generell och teoretisk och hamnade formellt sett på en mer jämställd nivå med den teoretiska utbildningen. Till följd av positiv feedback blev utbildningslinjen i sig en endogen process som drev fram den formella, skolförlagda heltidsutbildning som vi ser idag. Man kan likna denna process vid en sten som har satts i 147

148 yrkesutbildningens formering i sverige rullning. Denna endogena process blir svår att ta sig ur när den väl påbörjats. Det betyder att utbildningslinjen får en återkoppling, en positiv feedback, som i sig genererar en förstärkning av den formella utbildningen. Även samordnade centrala löneförhandlingar och en sammanpressad lönestruktur kan kopplas till centralt starka parter och den svenska produktionsstrukturen. Till följd av att den svenska produktionsstrukturen hade karaktäriserats av storskalighet var det tämligen enkelt för det fordistiska produktionssättet att slå igenom på 1950-talet och i detta produktionssätt blir en homogen arbetskraft en viktig faktor och då kan lönestrukturen vara sammanpressad. Därigenom kan vi se att olika endogena faktorer påverkar varandra. Det finns således inte några enkla kausala samband, utan endogena förklaringsfaktorer påverkar varandra samt de diskretionära beslut som fattas. Besluten påverkar i sin tur de endogena processerna. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det finns kostnader för att bryta ett spår och den dominerande teknologin (idén om increasing returns ). Enligt teorin finns även positiv feedback, vilket betyder att institutionerna reproducerar sig. Dock finns det transformation, ofta i form av inkrementell förändring, men de avgörande skedena (i form av centrala diskretionära beslut) har lagt begränsningar på vilka handlingsalternativ som kommer att återstå för framtiden. En övergångsregim ska ses som ett paradigm som omfattar både ett institutionellt ramverk (formella regler och informella normer) samt aktörer, deras agerande och den praxis som de utvecklat. På så sätt bildas ett paradigm som dominerar sättet att tänka och se på hur ungdomar ska (och förväntas) göra övergången från skola till arbetsmarknad. Skapandet av en övergångsregim är inte en medveten politisk strategi. Det har inte fattats ett beslut i en lagstiftande församling hur övergångsregimen ska se ut. Inget politiskt parti har gått till val på övergångsregimen. En övergångsregim utgörs av en mängd olika beslut, regler och informella normer som tillsammans formar ett nät av värderingar, regler, uppförandekoder och aktörer. En effektiv övergångsregim leder till en effektiv matchning av arbetssökande och lediga arbetstillfällen. En ineffektiv övergångsregim kan observeras genom en hög ungdomsarbetslöshet och hög inaktivitetsgrad. 148

149 övergångsregim och förändring Min utgångspunkt är att förändring och den riktning utvecklingen tar har bestämts av avgörande skeden i historien. Dock är det viktigt att komma ihåg, och det är även min utgångspunkt, att dessa avgörande skeden inte uppstår ur ett vakuum. De är ett resultat av tidigare utveckling som bl.a. lett till att olika grupper fått en maktposition. Som historien visar har det funnits krafter, idéer och maktorganisationer som drivit vissa intressen. Detta gäller t.ex. den svenska yrkesskolan och utvecklingen inom utbildnings-sverige, men även det som skett på arbetsmarknaden när det gäller lönebildning och trygghetslagstiftning. Noter 1 Det har diskuterats en del om hur man ska mäta ungdomsarbetslöshet för att den ska vara jämförbar mellan olika länder. En studie från SCB, Ungdomsarbetslöshet jämförbarhet i statistiken mellan ett antal europeiska länder, visar att de brister som finns i statistiken är av marginell betydelse. Dock finns det institutionella skillnader mellan länderna som ger stora skillnader. Ett sådant exempel är ett omfattande lärlingssystem där lärlingarna får ersättning och därigenom räknas som sysselsatta. För att beräkna hur den svenska ungdomsarbetslösheten hade sett ut om Sverige hade haft ett tyskt lärlingssystem krävs långtgående antaganden. SCB antar olika extremscenarion och landar på ett intervall för den svenska arbetslösheten mellan 9,6 procent och 21,8 procent (SCB 2013). Schröder (2000) för en grundlig diskussion och jämför bl.a. sysselsättningsintensitet respektive arbetslöshet. Schröder visar att det inte går att ge en korrekt jämförande bild, utan måttet som används måste avgöras av frågeställningen. 2 Utvecklingen av den svenska ungdomsarbetslösheten under 2000-talet har beskrivits av bl.a. Nordström Skans 2009 och Håkansson Tidigare beskrivningar finns i Schröder Hur man ska mäta övergången från skolan till arbetsmarknaden det vi skulle kunna kalla för övergångsregimens effektivitet har dock diskuterats. Mocanu et al. (2012) menar att man dels måste studera tidsperioden från skola till arbetsmarknad (dvs. hur lång tid transitionen tar), dels kan man inte begränsa sig med att endast studera sysselsättning och arbetslöshet, utan måste även ta hänsyn till yrkesmässig missmatchning, lönenivå och den subjektiva upplevelsen av arbetet. 4 Christer Lundh (2010) använder begreppet arbetsmarknadsregim på ett motsvarande sätt (Lundh 2010, s. 38). 149

150 yrkesutbildningens formering i sverige Se bl.a. Ryan (2001), Thelen (2004), Wolbers (2007), Pettersson (2008). 6 Vissa delar av detta avsnitt bygger på Håkansson (2011). 7 Pettersson fördjupar denna analys avsevärt senare i denna antologi (se kapitel 6). Den beskrivning som ges här ska snarare ses som en sammanfattning. 8 Tekniska kommittén tillsattes 1907 av ecklesiastikminister Hugo Hammarsköld och lade fram sitt betänkande Andra kommittéer som utredde frågan var Seminariekommittén och Folkundervisningskommittén (Hedman 2001, s ). 9 Detta omfattade dock inte läroverkseleverna. Dessa kunde gå till realskolan efter relativt få år i folkskolan. Därför kom fortsättningsskolan endast att rikta sig till de elever som valde den praktiska ungdomsskolan. 10 Se bl.a. Olofsson (2005, kap. 3) och Nilsson & Svärd (1991, s. 5 6), Hedman (2001). 11 vilket bl.a. tar sig uttryck i yrkesutbildningskommitténs betänkande från Se bl.a. Olofsson (2005, s ). 12 och som infördes som grundskolan år Det fordistiska produktionssättet kan sägas vara en fortsättning av Taylorismen och refererar till det produktionssätt som utvecklades i Fordfabrikerna i Detroit under 1910-talet. Mest känt är antagligen det löpande bandet som innebar att arbetsprocessen bröts ner i ett antal repetitiva moment och som sänkte monteringstiden för bilchassin avsevärt. Det fordistiska produktionssättet slog igenom under och 1960-talen (Lundh 2010, s ). 14 Den neoklassiska modellen beskrivs bl.a. i Björklund m.fl. (1996). Kritiken mot modellen tas upp bl.a. i Håkansson (2011, s ). Denna kritik utgår från att den arbetssökandes marginalproduktivitet är svår att observera, samt att risk och otillräcklig information inte tas upp i modellen. Även Olofsson & Panican (2012, s. 19) framför liknande kritik. Referenser Offentligt tryck Prop. 1955:139, 1955 års riksdag. Kungl. Maj:ts proposition Nr 139. SCB (1984a), Elever i skolor för yrkesutbildning Promemorior från SCB 1984:2. SCB (1984b), Löner Stockholm, Sveriges officiella statistik. SCB (2013), Ungdomsarbetslöshet jämförbarhet i statistiken mellan ett antal europeiska länder. Arbetsmarknads- och utbildningsstatistik 2013:1. Statistiska centralbyrån. SOU 1938:26 Betänkande och förslag angående centrala verkstadsskolor m.m. 150

151 övergångsregim och förändring SOU 1938:54 Betänkande med utredning och förslag angående Överstyrelse för yrkesutbildning. SOU 1939:13 Rationaliseringsutredningens betänkande, del 1, Statens offentliga utredningar 1939:13. SOU 1954:11 Yrkesutbildningen, SOU 1939:14 Rationaliseringsutredningens betänkande, del 2, Statens offentliga utredningar 1939:14. Statens arbetsmarknadskommission (1947), Skolor för yrkesutbildning. Uppsala. Litteratur Allard, G. (2005), Measuring Job Security over Time: In Search for a Historical Indicator for EPI (Employment Protection Legislation), Working Paper WP05-17, Instituto de Empresa. Björklund, A., Edin, P-A., Holmlund, B. & Wadensjö, E. (1996). Arbetsmarknaden. 1. uppl. Stockholm: SNS Förlag. Eldredge, N. & Gould, S.J. (1972), Punctuated equilibria: an alternative to phyletic gradualism, s i Models in paleobiology, edited by Schopf, TJM Freeman. San Francisco: Cooper & Co. Hedman, A. (2001), I nationens och det praktiska livets tjänst: det svenska yrkesskolesystemets tillkomst och utveckling 1918 till Diss. Umeå, Umeå universitet. Håkansson, P. (2011), Ungdomsarbetslösheten: om övergångsregimer, institutionell förändring och socialt kapital. Diss. Lund, Lunds universitet, Larsson, L. (2001), Industri- och hantverksutbildning under två sekel. Uppsala: Fören. för svensk undervisningshistoria. Lindbeck, A. & Snower, D. (2002), The Insider-Outsider Theory: A Survey IZA discussion Paper No. 534, July Lundahl, L. (1997), Efter svensk modell: LO, SAF och utbildningspolitiken uppl. Umeå: Boréa. Lundh, C. (2010), Spelets regler: institutioner och lönebildning på den svenska arbetsmarknaden uppl. Stockholm: SNS Förlag. Mocanu, C., Zamfir, A-M., Lungu, E-O. och Militaru, E. (2012), School-To- Work Transition Of Higher Education Graduates In Four Eastern European Countries Working Paper No. 2012/15, Maastricht School of Management. Nilsson, A. & Svärd, B. (1991), The quantitative development of vocational education in Sweden Lund: Ekonomisk-historiska institutionen. Nilsson, A. (2008). Yrkesutbildningen i Sverige Uppsala: Fören. för svensk undervisningshistoria. Nordström Skans, O. (2009), Varför är den svenska ungdomsarbetslösheten så hög? Rapport till Finanspolitiska rådet 2009/6. 151

152 yrkesutbildningens formering i sverige Olofsson, J. (2005), Svensk yrkesutbildning: vägval i internationell belysning. 1. uppl. Stockholm: SNS Förlag. Olofsson, J. & Panican, A. (2012), Lärlingsutbildningen aktuella erfarenheter och framtida möjligheter. Rapport nr 2 maj Företagens kompetensförsörjning. Olofsson, J. & Wadensjö, E. (2009), Arbetsmarknadspolitik Förändrade förutsättningar och nya aktörer. Stockholm: SNS Förlag. Pettersson, L. (2008), Arbetslinje eller utbildningslinje? Om övergången från skola till arbete i Sverige. I Olofsson & Panican (red.) Ungdomars väg från skola till arbetsliv nordiska erfarenheter. Nordiska ministerrådet TemaNord 2008:584. Köpenhamn. Pierson, P. (2004), Politics in time: history, institutions, and social analysis. Princeton, N.J.: Princeton University Press. Richardson, G. (2010), Svensk utbildningshistoria: skola och samhälle förr och nu. 8. rev. uppl. Lund: Studentlitteratur. Ryan, P. (2001), The School-to-Work Transition: A Cross-National Perspective, Journal of Economic Literature, Vol. 39, No. 1 (Mar., 2001), s Sandin, B. (1997), In the large factory towns : child labour legislation, child labour and school compulsion., i de Coninck-Smith, N., Sandin, B. & Schrumpf, E. (red.) Industrious children: work and childhood in the Nordic countries Odense: Odense Univ. Press. Schrumpf, E. (1997), From full-time to part-time: Working children in Norway from the nineteenth to the twentieth century. i de Coninck-Smith, N., Sandin, B. & Schrumpf, E. (red.) Industrious children: work and childhood in the Nordic countries Odense: Odense Univ. Press. Schröder, L. (2000), Ungdomsarbetslösheten i ett internationellt perspektiv, IFAU Rapport 2000:4, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Uppsala. Schön, L. (2000), En modern svensk ekonomisk historia: tillväxt och omvandling under två sekel. 1. uppl. Stockholm: SNS Förlag. Skedinger, P. (2008), Effekter av anställningsskydd: vad säger forskningen? Stockholm: SNS Förlag. Stone, C.N. (1989), Regime politics: governing Atlanta, Lawrence, Kan:, University Press of Kansas. Thelen, K. (2004), How institutions evolve: the political economy of skills in Germany, Britain, the United States, and Japan. Cambridge: Cambridge University Press. Wolbers, M. H. J. (2007), Patterns of Labour Market Entry: A Comparative Perspective on School-to-Work Transitions in 11 European Countries, Acta Sociologica, Vol. 50, No. 3 (Sep., 2007), s

153 övergångsregim och förändring Internet OECD (2013), Indicators of Employment Protection << employment/emp/oecdindicatorsofemploymentprotection.htm>>

154

155 kapitel 6 Därför valde Sverige en annan väg än Danmark Historien bakom 1950-talets reformer av yrkesutbildningen Lars Pettersson I såväl Sverige som i Danmark reformerades den lägre yrkesutbildningen under efterkrigstiden. I Sverige accelererade en utveckling där yrkesutbildningen alltmer flyttades till skola och skolbänk och staten fick ett stort och växande ansvar för reglering och finansiering. Ett viktigt inslag var här 1955 års yrkesskolereform. Yrkesskolan fick nu ett bredare innehåll. Det blev dessutom allt vanligare med heltidskurser som varade 2 eller 3 år inräknat en yrkesinriktad årskurs i enhetsskolans årskurs nio (Olofsson 2005, s. 102). Även i Danmark fick yrkesutbildningen ett bredare innehåll. Men här handlade det mera om en modernisering av lärlingsutbildningen. Initiativtagarna till 1956 års danska reform såg den som ett sätt att rädda mesterlæren genom införandet av kompletterande dagskoleoch verkstadsundervisning (Juul 2004, s. 49). I detta kapitel försöker jag ge en historisk förklaring till de här olikheterna i vägval med utgångspunkt i ländernas olika produktionsregimer. 1 Ett vidare syfte är att få perspektiv på och att presentera några nya tankar kring den svenska yrkesutbildningens förändring. Det visade sig snart att uppgiften krävde långa tillbakablickar. Redan i slutet av 1800-talet fick danskarna en yrkesutbildning som relativt väl kompletterade den framväxande småskaliga industrin. Utbildningen kunde gradvis moderniseras utan omfattande systembrott. Den danska reformen år 1956 kan betraktas som en i raden av 155

156 yrkesutbildningens formering i sverige sådana moderniseringar. I Sverige blev däremot vägen till ett yrkesutbildningssystem, som kompletterade den storskaliga industriella ekonomin, både lång och ojämn. I båda fallen är det relevant att tala om spårbundenhet men om spårbundenhet av olika karaktär. Jag ska därför börja med att se närmare på två kommissioner eller utredningar som arbetade på 1870-talet, den ena i Sverige och den andra i Danmark. 156 Två kommissioner av olika karaktär Näringsfriheten och avskaffandet av lärlingssystemet kring mitten av 1800-talet ansågs i båda länderna ha gett upphov till problem. I Danmark växte hantverksföreningarna fram som ett slags försvarsorganisationer mot den framväxande fabriksindustrin. Här upprättade och drev lokala hantverksföreningar även tekniska skolor, som kom att bli naturliga samlingspunkter för föreningarna. I båda länderna tillsattes dessutom statliga kommissioner under 1870-talet, med uppgift att föreslå åtgärder mot vad som uppfattades som brist på kvalificerad arbetskraft. I båda utredningarna föreslogs staten agera på olika sätt för att komma till rätta med problemen (Betænkning 1878, Underdånigt betänkande 1876). Utredningarna handlade nu inte enbart om arbetskraftsbrist. Framförallt den danska tog ett bredare grepp på de problem man ansåg hade uppstått när näringsfriheten ersatte skrånas regleringar. Här behandlades familjelivets upplösning, olika stödformer för arbetarfamiljer, eventuellt inrättande av medlingsinstitut och arbetsrätter med mera. Sannolikt speglade utredningen allmänt förekommande föreställningar som gynnade hantverket. Här kan vi inte bortse från det stora inflytande som teologen, folkbildaren, samhällsdebattören m.m. Nikolaj F. S. Grundtvig haft i Danmark. Hans särartsnationalism betonade bl.a. platsens poesi framförallt om platsen låg utanför de stora städerna. Enligt en svensk bedömare har han bidragit till att permanenta ett romantiskt, lantligt ideal i den danska självbilden och därmed till att förhindra en industriell och teknologisk modernisering (Arvidsson 2005). Hans skepsis mot skolbänksutbildning var stor. Åtminstone om den inte användes till att stärka danskt språk, kultur och folkgemenskap (Kayser Nielsen 2009, s ).

157 därför valde sverige en annan väg än danmark Överhuvudtaget tycks de danska utredarna ha omfattat avsevärd skepsis gentemot större industriella anläggningar. I det kapitel som behandlade hantverkets problem visavi industrin Om tilveiebringelsen af kraftmaskiner föreslogs åtgärder för att småindustri och hantverk bättre skulle kunna konkurrera med fabriksindustrin. Målet uttrycktes inte enbart i ekonomiska termer. Här märks otillfredsställelse med fabriksindustrins tendens att samla många arbetare på samma ställe och att sysselsätta familjemedlemmar i fabriker långt från hemmet. Här påstods dessutom att den bryter ned sundheten, förslöar tanken och tilintetgjør interessen for og hygge i hjemmet (Betænkning 1878, s. 107). Här fanns en rädsla för vad fabriksindustrin kunde göra med danskarna, som vi inte riktigt känner igen från det svenska materialet. Värt att notera är att man i den danska utredningen klagade över allmän oreda på arbetsmarknaden, inte minst vad gällde förhållandet mellan lärling och arbetsgivare. Så klagade kommitterade på att unga användes som hjälpredor till äldre och att detta inte fungerade som utbildning. Man framhöll även det viktiga i att lærlingen bindes til det fag, han i sin tidige ungdom vælger (Betænkning 1878, s. 20). Man tyckte att rörligheten var för hög. Den lösning som presenterades var en restauration ett moderniserat lärlingssystem. Ett förslag till ny lärlingslag presenterades. Bland annat föreslogs standardiserade lärlingskontrakt. Dessutom underströk man att de privata skolorna inte varit tillräckliga för industrins behov. Man föreslog offentliga skolor för hantverkares kompletterande utbildning. På de orter där sådana tillskapades, skulle det bli en plikt för mästarna att låta lärlingarna besöka dem. Mästarna skulle understödja lärlingarna ekonomiskt under skoltiden (Betænkning 1878, s. 26). Den typ av utgiftsdelning mellan det offentliga och arbetsgivarna, som skulle bli karaktäristisk för det danska systemet på 1900-talet, fanns föreslagen i policydokument på 1870-talet. Den svenska utredningen var av annan karaktär: lärlingsutbildning nämndes knappast. Den antogs finnas som en del av yrkesutbildningen, men utveckling av den delen förefaller inte ha intresserat de kommitterade. Utredningen andades för övrigt tvivel på att näringsfriheten faktiskt försämrat arbetskraftens kvalifikationer (Underdånigt betänkande 1876, s. 90). I stället inventerades och diskuterades 157

158 yrkesutbildningens formering i sverige olika skolformer som kunde ses antingen som komplement till eller ersättning för lärlingsutbildning. Överhuvudtaget bejakades i den svenska texten den tekniska utvecklingen och hantverkets försvinnande. Man menade bland annat att växande maskinanvändning och maskinernas stigande komplexitet medfört att efterfrågan på teknisk kompetens snabbt ökade. Detta skulle mötas med skolutbildning av olika slag: 158 Fabriksarbetet inträder småningom allt mer i handtverkeriernas ställe. Uppenbart är, att denna omständighet måste utöfva ett väsendtligt inflytande såväl på en mängd sociala förhållanden som ock på sjelfva sättet för utöfvande af tekniska yrken Insigten i de vid olika yrken använda maskiners sammansättning och vård samt i lagarna af deras verksamhet är påtagligen af stor nytta, ja snart sagt oumbärlig för hvar och en som med sådana maskiner ska taga befattning, och detta så mycket mer som en oupphörlig fortgående utveckling eger rum i afseende på maskiners sammansättning och användande, hvilken endast af den, som eger sådan insigt, kan fullt tillgodogöras Det är derföre nödvändigt att i särskilda anstalter meddela den elementära tekniska undervisning, som nu mera är ett oundgängligt vilkor för industrins ändamålsenliga verksamhet (Underdånigt betänkande 1876, s. 3 4). Här anar vi inflytande från det som samtiden kallade storindustrin. I Sverige var det således företrädare för bruken och de stora exportföretagen som märktes mest och fick inflytande på den statliga aktiviteten. Den mekaniska verkstadsindustrin var en av 1870-talets starkaste tillväxtbranscher (Schön 2000, s. 188). Flera av de stora innovationsföretag som skulle dominera branschen kring 1900 låg redan i sin linda. Kapital och utbildad ( skilled ) arbetskraft, gick från att ha varit substitut till att bli komplementära storheter under den så kallade andra industriella revolutionen efter 1890 (Nilsson 2008, s. 20). Den komplementariteten fanns iakttagen och väl formulerad redan av 1872 års kommission: sjelfva maskinerna fordra för sitt användande insigt hos arbetaren: ju mera invecklade de blifva, desto mera stegras denna fordran

159 därför valde sverige en annan väg än danmark den teoretiska insigten måste understödja det praktiska handlaget och göra möjligt för detta att hastigare uppnå det mål, som fordom kunde vinnas endast genom långvarig öfning (Underdånigt betänkande 1876, s ). I Danmark, däremot, var det hantverksföreningarna och hantverksmästarna som blev en dominerande påtryckningsgrupp för ett nytt yrkesutbildningssystem. Jernbaronerna och andra storföretagare fick nöja sig med att komma i andra hand. I Sverige var stödet till storindustrin tydligare. Det formades heller aldrig någon koalition mellan organiserade hantverksintressen och den tidens kunskapsintensiva industri och i den meningen avvek Sverige från ett västeuropeiskt mönster i slutet av 1800-talet (Nilsson 2008, s. 123). I båda kommissionerna argumenteras för staten som instrument för implementering av mera och bättre yrkesutbildning. De danska förslagen avseende restaurering av lärlingskontraktet och utgiftsdelning mellan arbetsgivare och det offentliga tyder dock på att man tänkte sig en fortsatt begränsad roll för staten. Såväl lärlingar som arbetsgivare tänktes delta i finansieringen, lärlingarna genom att för låg ersättning bidra till produktionen och arbetsgivarna genom att betala lärlingarnas skolgång. I den svenska utredningen öppnades i högre grad för offentlig finansiering. Man ställde upp två alternativ: antingen att staten skall helt och hållet öfvertaga afton- och söndagsskolorna eller inskränka sig till att uppmuntra kommunerna till sådana skolors inrättande (Underdånigt betänkande 1876, s ). Man fastnade för det senare alternativet men underströk samtidigt att staten skulle lämna ett årligt bidrag till respektive kommun ett så stort bidrag, som efter skolans beskaffenhet och omfång finnes skäligt, dock högst till lika stort belopp som det kommunen sjelf tillskjuter. Av betydelse var att en organisation med merkantilistiska rötter, Kommerskollegium, spelade en viktig roll i den svenska processen. Kollegiet samt Jernkontoret var de enda organisationer, utom ett antal skolstyrelser, vars omdömen om 1874 års betänkande kom med i riksdagstrycken. Till saken hör att kollegiet fram till 1886 fungerade som överstyrelse för lägre tekniska undervisningsanstalter (Gerentz 1951, s. 339). I själva verket var det kollegiet som begärt 159

160 yrkesutbildningens formering i sverige en utredning. De kommitterade fick även förklara sina förslag för just Kommerskollegium i en särskild skrivelse (Yttrande 1876). Allt tyder på att det hade ett starkt inflytande på utredningen. 160 Olikhet i produktionsregim gav upphov till spårbundenhet av olika karaktär Kommissionsrapporterna avspeglar de produktionsregimer som var rådande i respektive land. Den danska ekonomin under senare delen av 1800-talet har beskrivits som en köpmanna-, lantbruksoch hantverksekonomi, vilket inte hindrade att tidig och omfattande industriell verksamhet förekom. De danska industriella produktionsenheterna var emellertid relativt små och befann sig ofta i gränslandet mellan hantverk och industri (Christiansen 1995, s. 18). Fabriksindustrins ekonomiska betydelse var mindre än hantverkets i början av 1870-talet. Först vid mitten av 1890-talet närmade sig industriproduktionen hantverkets (Hyldtoft 1999, s. 159). Förutom småskalig industriell produktion var en lång tradition av skråreglerad varuproduktion, starka hantverksföreningar, fackföreningar organiserade enligt yrkesprincipen och en grundtvigianskt inspirerad, negativ hållning till skolbänksutbildning och industrialisering viktiga element i den danska produktionsregimen. Ett annat var en väl utvecklad konsensus- och kompromisstradition. Peter Maskel har beskrivit hur hantverk och småindustri efterhand kom att ingå i en lokal förhandlingsekonomi (Maskell 2001, s. 11). Överhuvudtaget kom den danska utvecklingen, i högre grad än den svenska, att kännetecknas av flexibelt kompromissande och av anpassning mellan olika relativt jämnstarka intressen (Pettersson 2006, s ). Jag menar att de här särdragen innebar att de organiserade parterna på arbetsmarknaden relativt tidigt kunde inordnas och samordnas med andra element i den danska regimen. Septemberforliget 1899 innebar att de två stora organisationerna på arbetsmarknaden erkände varandra och kom överens om ett regelsystem för hantering av stridsfrågor. De danska särdragen fungerade överhuvud taget som smörjmedel mellan landets olika intressen, traditioner och organisationer. Samarbetet blev så relativt välfungerande och kom-

161 därför valde sverige en annan väg än danmark plementariteten mellan landets olika institutioner snart så stark att omfattande förändringar, exempelvis i yrkesutbildningens karaktär och organisation, blev svåra att genomföra. Institutionerna låste så att säga varandra. Allt detta innebar att förändringstryck ledde till små och gradvisa förändringar, snarare än till enstaka stora systemförändringar. Spårbundenhet i sin enklaste form kunde vara ett bra uttryck för det som skett talets danska yrkesutbildningsreformer passar väl in i det mönstret. I Sverige spelade storskalig produktion en större roll. En tradition av varuproduktion på landsbygden utanför skrå- och lärlingsväsende fanns sannolikt också med i bilden, liksom en tradition av statligt stöd till stora företag och projekt som tidens liberalism inte riktigt rådde på (Pettersson 2012, s ). En slags moderniserad merkantilism, om man så vill, som kan följas in i 1900-talet. Tidigt var de stora bruken och den växande process- och verkstadsindustrin en kraftfull aktör i Kathleen Thelens mening. Det vill säga en aktör som kunde framtvinga institutionella arrangemang som återspeglade eller stärkte aktörens intressen och med detta påverkade den institutionella förändringens utfall längre fram increasing returns to power (Thelen 2004, s ). För att stabilare komplementaritet skulle uppstå, krävdes att andra institutioner kompromissade och anpassade sig till denna aktör. Den processen blev inte alltid så harmonisk och konfliktlös. Den tog dessutom tid. Vi ska återkomma till detta. Varför fick inte Sverige en lärlingslag? 1905 bildades Sveriges Hantverksorganisation. Den var sannolikt slagkraftigare än de industri- och hantverksföreningar som tidigare drivit lärlingsfrågan under de så kallade allmänna industrimötena. Om den kampanjen uttryckte sig den förste ordföranden i Sveriges Hantverksorganisation C.J.F. Ljunggren som följer: De många resolutioner som under perioden för de allmänna industrimötena åren blivit fattade med uttalande av önskningar rörande vissa lagstiftningsåtgärder, hava ej alltid blivit expedierade vidare till myndigheterna, och några av frågorna hava gått fram utan att på behövligt sätt understödjas (Ljunggren 1922, s. 5). Nu

162 yrkesutbildningens formering i sverige återupptogs kampanjen. Uppkomsten av ett välorganiserat intresse bidrog till att hålla liv i lärlingsfrågan. Man lyckades bland annat initiera en omfattande statlig utredningsprocess. Dessutom lyckades man erhålla visst stöd för utbildning av lärlingar och för utdelning av lärlingspremier. Understödet uppgick år 1922 till 400 kronor/ år för varje lärling under tre års tid (Ljunggren 1922, s. 71). Här skapades ett embryo till ett statligt finansierat lärlingssystem. Det blev emellertid inte så mycket mer. Argumenteringen mot en lärlingslag var både omfattande och mångskiftande. Så kunde såväl fackföreningar som kapitalintressen finna varandra i att betrakta en lärlingslag som otidsenlig. Dock inte alltid, som vi ska se. Argumenten var heller inte alltid förenliga. Fackföreningsparten beskrev ofta lärlingen som utnyttjad ung arbetare med mycket låg lön (Nilsson 2008, s. 99). Storindustrins företrädare menade att lärlingsutbildning gav otillräcklig teoretisk grund för utbildningen. På 1910-talet hävdade dessutom Industriförbundet att en alltför långt driven arbetsfördelning uppkommit för att lärlingsutbildning skulle vara lämplig. Därtill skulle ingångna lärlingsavtal inte tillvinna sig respekt från arbetarnas sida: de skulle säkerligen så långt som möjligt bortse från den särskilda karaktär av arbetsanställning som lärlingsförhållandet otvivelaktigt intager. (Kommerskollegii arkiv, vol. 923). Styrelsen för Höganäs kommuns lärlings- och yrkesskolor var knappast den enda med uppfattningen att en lärlingslag vore ett slag i luften. Så länge man inte reviderade näringsfrihetsförordningen så att endast den som varit lärling och gesäll fick etablera sig som mästare skulle en lärlingslag vara verkningslös. Om inte verksamheten skyddades mot obunden konkurrens blev lärlingsutbildningen alltför kostsam, tidsödande och riskabel. Dessutom skulle en modern lärlingslag komma att innebära skyldigheter och plikter av olika slag för arbetsgivarna, som skulle bli för dyra (Kommerskollegii arkiv, vol. 923). Enligt 1936 års hantverkssakkunniga hade de tidiga kollektivavtalen fört den unge arbetaren/lärlingen in i en värld där olika typer av paternalistiskt beroende av en mästare upplevdes som otidsenligt. Så var organiserade lärlingar ofta ovilliga att utföra lärlingsprov, eftersom det i kollektivavtalen i regel stipulerades att lönen skulle utgå efter anställningstid, ej efter kunskaper (SOU 1938:30, s. 65). 162

163 därför valde sverige en annan väg än danmark Om man inte ville ha en lärlingslag återstod tills vidare att fortsätta som förut. Det vill säga med unga arbetare som mera till namnet än till gagnet var lärlingar och som ibland kompletterade sitt yrkesarbete med olika former av söndags- och kvällsundervisning. Eller började man sträva efter offentligt finansierad och reglerad skolbänksutbildning. Att det senare inte var orimligt inses utifrån Lennart Schöns generalisering över svenskt näringsliv. Enligt denna har de stora företagen skapat ett mönster i svensk näringslivsomvandling. Deras strategi, när en periods förnyande investeringar mognat ut, var inte bara nedläggning eller snabb anpassning till ny efterfrågan. I stället vidtog en period av försök att få föreliggande produktion fortsatt konkurrenskraftig med hjälp av standardisering och marknadsutvidgning (Schön 2000, s ). Den minskande andelen genuint förnyande investeringar under sådana perioder bör även ha inneburit förbättrat blickfält, då aktörerna trodde sig se hur den framtida arbetskraften borde se ut. Även denna kunde då i viss mån standardiseras dvs. utbildas i skolor. Under förnyelseperioder å andra sidan, med deras större inslag av förnyande investeringar, bör verksamheterna ha efterfrågat relativt stor andel arbetskraft med viss teoretisk skolning vilken på stora arbetsplatser också med fördel kunde ske i skolbänk och i grupp. För industrins aktörer var det troligen lätt att se att skolbänksutbildning i grupp relativt enkelt kunde överflyttas till offentlig verksamhet om bara finansiering fanns. Offentligt finansierad och skolförlagd yrkesutbildning låg i de stora arbetsställenas logik. Sådan yrkesutbildning sågs också som ett alternativ värt att diskutera redan under 1800-talet i Sverige. Även under den omfattande utredningsomgången på 1910-talet dök alternativet upp, såväl i utredningstext som bland remissvaren men befanns för dyrt (Underdånigt utlåtande 1912, s ). Att Sverige inte fick någon lärlingslag är alltså inte så underligt med tanke på den industriella produktionsstrukturen. En fråga som bör ställas är snarare: varför dröjde det så länge innan den offentligt finansierade och reglerade skolförlagda utbildningen implementerades på allvar som svensk yrkesutbildningsmodell? 163

164 yrkesutbildningens formering i sverige Varför dröjde det så länge? Jag uppfattar orsakerna som flera och sammansatta. När offentliga anslag till yrkesutbildning diskuterades uppkom problemet: vem ska betala? De stora industriföretagens representanter kunde ofta tänka sig offentligt finansierad skolbänksutbildning, men ville inte betala, vare sig direkt eller via högre skatter. Överhuvudtaget är det rimligt att påstå att det ekonomiska och politiska systemets oförmåga att få fram tillräckligt stor andel skattemedel bör ses som en viktig orsak till fördröjningen. Högre statsinkomster och nya ekonomiska doktriner som inspirerade aktörerna att faktiskt använda en tillräckligt hög andel av statsinkomsterna till yrkesutbildning, skulle komma att underlätta genomförandet. Politiker i allmänhet förefaller länge ha tyckt att det existerande systemet faktiskt fungerade. Att så lite hände under 1900-talets två första årtionden kan dessutom något ha berott på att de betydelsefullaste aktörerna inom storindustrin var något så när nöjda och att förändringstrycket inte var så starkt som man kunde tro, med tanke på den omfattande diskussionen och utredningsverksamheten. Det tidiga 1900-talets utredningsverksamhet hade emellertid framförallt initierats av intressen som ville återgå till det gamla och få fram en lärlingslag, inte av storindustrin (SOU 1924:41, s. 7). Att yrkesutbildningen var fragmenterad och svåröverskådlig behöver inte innebära att den var ineffektiv. Den växte snabbt kvantitativt, vilket kunde tyda på motsatsen. Till stor del handlade det, åtminstone till namnet, om lärlingar. Omkring 1910 kan antalet sådana i hantverk och industri uppskattas till (Nilsson 2008, s. 84). Samtidigt kan antalet elever i lägre teknisk yrkesutbildning uppskattas till ca De här talen kan inte adderas, eftersom huvuddelen av eleverna vid de tekniska yrkesskolorna samtidigt var lärlingar. Regleringen av de här lärlingsutbildningarna var lokal och olika hantverksföreningar var, liksom i Danmark, inblandade. Lärlingsbegreppet urholkades dock alltmer. Unga arbetare inom industrin benämndes ofta lärlingar, även om de i huvudsak fungerade som annan relativt lågavlönad arbetskraft. Detta utbildningssystem förelåg under en period då Sverige industrialiserades och tillväxten var hög. Det kan med andra ord inte ha varit alltför dysfunktionellt. Det kan i själva verket ha tjänat den ekonomiska utvecklingen ganska väl.

165 därför valde sverige en annan väg än danmark De unga arbetarnas/lärlingarnas omfattande job shopping ställde visserligen till det för många arbetsgivare. Men rörlighet är ett inslag i en fungerande arbetsmarknad, där befintlig kunskap tänks allokeras mot allt bättre komplementaritet med det fysiska kapitalet. Landets ekonomiska prestation under perioden kan tyda på att de unga arbetarna faktiskt lärde sig en hel del av sina jobbyten. En ständig omallokering av arbetskraften, som dessutom ledde till en lärprocess, kan ha fungerat som ersättning för institutionaliserad yrkesutbildning i nära nog tillräcklig utsträckning. Visst stöd för en sådan utsaga finner man hos Fay Lundh Nilsson, som i sin avhandling kom fram till att en sådan lärprocess fanns etablerad i verkstadsindustrin mot slutet av 1890-talet (Lundh Nilsson 2007, s. 205). Jonas Olofsson har beskrivit hur stridigheter mellan parterna berövat yrkesutbildningsfrågan politisk kraft och energi och skapat dödlägen (Olofsson 2005, s ). Han sysslade framförallt med perioden efter 1920, men frågan är om inte det som skedde före 1920 spelade en betydelsefull roll just för detta. Spelet om yrkesutbildningen kom in i ett nytt skede i och med tillsättningen av 1907 års tekniska kommitté, som kom med sitt första betänkande En uppsjö av olika organisationer och myndigheter erbjöds att yttra sig års sakkunniga ville ha ett lärlingssystem endast för ett antal väl definierade hantverksyrken. Det var sannolikt förenligt med näringslivets hållning Två år senare uppfattade man att delar av storindustrin ville ha en lärlingslag som omfattade även de egna företagen, varför utredningsverksamheten fick börja om på nytt. De förslag som framkom härefter uppfattades av arbetarorganisationerna som arbetarfientliga, medan en del arbetsgivarorganisationer reagerade på alla de krav som en lärlingslag skulle ställa på arbetsgivarna. I det utlåtande som kom 1913 tillkom det Kommerskollegium att bestämma vilka yrken som borde kräva lärlingsutbildning. Remissomgången därefter visade att uppfattningarna om en sådan lag fortfarande var djupt splittrade. Trots kollegiets försök att sammanjämka ansågs det inte möjligt att komma till ett genomförbart resultat (SOU 1924:41, s. 9). Ärendet fick vila i avvaktan på nya omständigheter. Ett mycket ambitiöst utrednings- och remissförfarande under flera år ledde alltså till mycket lite. Delar av de förslag och idéer som framkommit kom dock att aktualiseras några år senare. 165

166 yrkesutbildningens formering i sverige Förvirringen och motsättningarna kan troligen härledas ur problemen på arbetsmarknaden. Storstrejken 1909 innebar att åtminstone delar av storindustrin plötsligt såg fördelar i en lärlingslag. Verkstadsföreningen uttryckte sig som följer: 166 Sveriges Verkstadsförening har försökt att på enskild väg ordna denna fråga särskilt genom införandet af till föreningen anslutna verkstäderna s.k. lärlingskontrakt. Det har emellertid visat sig omöjligt att på denna väg nå tillfredsställande resultat då lärlingarna ofta utan vidare bryta sina ingångna kontrakt och antaga en annan anställning Behovet av lagbestämmelser i ämnet synes Verkstadsföreningen oavvisligt (Kommerskollegii arkiv, vol. 919). Ser vi emellertid närmare på argumenten kan vi misstänka att Verkstadsföreningen framförallt var intresserad av kontraktsdelen. En lärlingslag kunde förväntas innebära att ung arbetskraft blev kontraktsbunden för några år. Dessutom blev det intressant för arbetsgivarna att, som i Danmark, kunna polishämta lärlingar i samband med arbetskonflikter. Man menade dessutom att lärlingsskap inte var förenlig med medlemskap i förening, exempelvis fackförening, som inte var godkänd av mästaren. En lärlingslag antogs överhuvudtaget kunna disciplinera de unga. På arbetarsidan var man misstänksam. LO:s landssekretariat genomskådade Verkstadsföreningens argumentering: Det vill sålunda synas, som bakom kravet från industriidkarna på en lärlingslags tillämpning på storindustrin låge andra syften och önskemål, än uppdragandet av yrkesskickligheten bland den arbetarstam, som skall sysselsättas inom sagda industri (Kommerskollegii arkiv, vol. 919). Lite längre fram heter det: Som förslaget nu är lagt i denna punkt tillplattas hela lärlingsbegreppet samt göres i viss mån till en personlig kontraktshistoria för vuxna arbetare. Nära till hands ligger därför det antagandet, att storindustriidkarna, som verkat för denna förändring från det 1909

167 därför valde sverige en annan väg än danmark uppgjorda förslaget, med sken av att ett lärlingsförhållande skulle förmå även äldre arbetare att för vissa år binda sig vid en anställning med personligt kontrakt (Kommerskollegii arkiv, vol. 919). Flera fackliga instanser noterade dessutom att frågan om lärlingsregulativ hade försvunnit i 1911 års förslag. Man fruktade att arbetsgivarna skulle se till att få ett stort antal lärlingar och klara en stor del av produktionen med dem. Episoden visar hur förändringar i den kraftfulle aktörens hållning och agerande kunde ge andra institutioner problem med anpassningen. Utredningsapparaten gav upp och väntade på bättre tider. Fackföreningarna försökte inte ens anpassa sig. Överhuvudtaget tycks yrkesutbildningsfrågan ha blivit svårt infekterad av det som skedde. Arbetsgivarna beskylldes av fackföreningarna för att fara med falska argument. Sannolikt fördröjde Verkstadsföreningens tillfälliga avsteg för lång tid framåt uppbyggnaden av det förtroende som hade behövts för närmandet mellan parterna i frågan för utvecklingen av ett komplementärt beteende parterna emellan. Något hände dock. År 1918 kom ett beslut om statsbidrag till lärlings- och yrkesskolor (se kapitel 1). Beslutet byggde i hög grad på 1912 års utlåtande och förslag. Lärlingsskolorna skulle ge elementär yrkesteoretisk utbildning, medan yrkesskolorna erbjöd mer avancerad vidareutbildning till elever som redan var anställda. Det handlade om fritidsutbildning som komplement till den utbildning som skedde på arbetsplatserna. Samtidigt beslutades om tvåårig obligatorisk fortsättningsskola på deltid, vari vissa praktiska moment tänktes förekomma. Men fortfarande förutsattes fungerande lärlingsutbildning. Skolutbildningsdelen var fortfarande av huvudsakligen frivillig art. Dock initierades efterhand inslag som var mera statligt reglerande. År 1921 togs ett beslut som ledde till att verkstadsskolor med verkstadsutrustade miljöer skapades. Olofsson har kallat det som hände under de här åren för ett första steg mot en grundläggande och industriinriktad yrkesutbildning i offentlig regi (Olofsson 2005, s. 51). 167

168 yrkesutbildningens formering i sverige Arbetslöshet och yrkesutbildning En ny omständighet dök upp efter första världskriget massarbetslösheten. Den innebar att yrkesutbildningsfrågan blev alltmer förbunden med arbetslöshetspolitiken och fick därigenom en delvis ny roll att spela års beslut avseende verkstadsskolor ska ses i det ljuset. Olofsson har visat att flera element i lagstiftningen runt 1920 förebådade den statliga, skolbaserade modell som skulle utkristalliseras avsevärt senare. Fortfarande undveks frågan om skolplikt för lärlingar. Staten intresserade sig överhuvudtaget relativt lite för finansiering av lärlingsutbildning i företag. Ingenting nämndes heller i 1918 års beslut om möjligheterna att få näringslivet att ta kollektivt ansvar för yrkesutbildningen via ett avgiftssystem, vilket skedde i Tyskland och Danmark. När Olofsson behandlade mellankrigstiden, tog han upp de villkor och problem som påverkat förhandlingarna mellan stat, arbetsgivarorganisationer och fackföreningar. Han gick emellertid även bakom aktörernas spel och tog upp ekonomiskt strukturella förändringar och svenska institutionella särdrag av intresse för frågan, bl.a. att frihandelstraditionen gjort det möjligt att komma överens om en allmän inriktning mot välutbildad arbetskraft med relativt höga löner. Möjligheterna att avskärma sig från konkurrens via importhinder eller annan protektionism var små. Och varken för organiserad industri eller för organiserat fack framstod låglönekonkurrens som önskvärd. En välutbildad och produktiv arbetsstyrka blev lösningen. Utökad yrkesutbildning blev ett självklart inslag i ett sådant sammanhang. Betydelsefullt för vidare utveckling var dessutom att såväl fack som arbetsgivare tidigt visade intresse för solidarisk lönepolitik. Generellt små löneskillnader tänktes minska den lönekonkurrens som varit ett problem, inte minst för storföretagen. För facket stod tre mål i fokus: löneutjämning, ökad löneandel och full sysselsättning. Eftersom de två första var i konflikt med sysselsättningsmålet måste kompletterande förslag utvecklas. Utbildning blev ett sådant. De som inte fick arbete tänktes ägna sig åt exempelvis lägre yrkesutbildning (Olofsson 2005, s ). De här mekanismerna fanns alltså med som allmänt drivande krafter bakom parternas strävan att få till stånd utökad och/eller bättre yrkesutbildning.

169 därför valde sverige en annan väg än danmark Den ökande samsynen mellan betydelsefulla segment av kapital och arbete när det gällde lönebildning och konflikthantering, ledde så småningom till Saltsjöbadsöverenskommelserna. Utifrån sin rädsla för tvingande lagstiftning övertalade SAF motparten att låta även yrkesutbildningen regleras kollektivavtalsvägen. Här fanns, som redan nämnts, en tradition att bygga på. Flera branscher hade under årens lopp förhandlat fram kollektivavtal med lärlingsbestämmelser, avseende unga arbetares/lärlingars villkor. Någon enhetlighet eller allmängiltighet fanns dock inte i lärlingsavtalen. Från slutet av talet förelåg emellertid ett övergripande och regelstyrt samarbete mellan två betydelsefulla element i produktionsregimen som inte var främmande för offentligt finansierad och skolförlagd yrkesutbildning storindustrin och fackföreningarna. Tilläggas kan att de här alltmer samarbetsinriktade partsrelationerna, och de olika trygghetssystem som efterhand växte fram, innebar att individer och företag kunde se alltmer långsiktigt på utbildningsinvesteringar (Olofsson 2005, s. 28). Det bidrog sannolikt till att yrkesutbildningsfrågan blev allt viktigare. Vad statens roll beträffar kunde vi för 1910-talets del se hur varken fack, företag eller hantverksföreningar ville betala de olika kostnader som var förbundna med olika yrkesutbildningsförslag. Istället föreslogs det offentliga som finansiär. Under mellankrigstiden producerades ytterligare argument för en aktivare roll för staten. Redan på 1920-talet kom idéer från framförallt England av såväl social- som finanspolitiskt slag avseende statens roll, som skulle komma att påverka synen på yrkesutbildningen och dess finansiering. Samtidigt pågick en liknande idéutveckling i Sverige. När Bertil Ohlin tog upp yrkesutbildningsfrågan 1936 hänvisade han till engelska försök med training centers som haft minskande effekt på den engelska arbetslösheten (Ohlin 1936). I en folkpartimotion från 1938, över vilken Ohlins ande svävade, föregreps en rad idéer som skulle bli politik under 1950-talet. Utgångspunkterna i motionen var att utbildning kunde ses som en samhällelig investering där tyngdpunkten skulle ligga på skolförläggning och att staten i ökad utsträckning skulle finansiera den skolförlagda delen. För Ohlin som i sin idéutveckling gett staten en stabiliseringspolitisk roll, låg det nära till hands att presentera ett sådant förslag. Men fortfarande vid 169

170 yrkesutbildningens formering i sverige talets slut dominerade, inte minst bland politiker, tanken att yrkesutbildningen skulle bedrivas i anslutning till företagen (Olofsson 2005, s. 63). Enligt detta synsätt skulle kommunalt finansierad skolutbildning med statsbidrag endast fungera som komplement. 170 The Danish genius for compromise I Danmark kom bonde- och lokala handels- och hantverkarintressen att finnas med i den politiska processen på ett annat vis än i Sverige. De olika intressena har dessutom kunnat samarbeta. Den danska modellen kännetecknades mera av ständigt kompromissande och samarbete mellan flera, relativt jämstarka, intressen och kombinationerna har växlat. Landsbygds- och småföretagarintressena har dessutom sett till att politiken även den som hanterade yrkesutbildningen inte lyfts alltför högt över det lokala. Jesper Due och Jørgen S. Madsen har beskrivit Danmark och bland annat citerat Walter Galenson, som i sin forskning om industrial relations använde uttrycket The Danish genius for compromise för att beskriva det ständiga kompromissandet och samarbetet mellan olika intressen. Därtill kom att inget politiskt parti varit så dominerande att det kunnat föra blockpolitik, vare sig med borgerlig eller med socialdemokratisk dominans (Due & Madsen 2000, s. 9). Ser vi exempelvis på arbetsmarknaden, så har varken arbetsgivare eller fack kunnat satsa på en politisk allians i stället för kompromisser och samarbete med motparten. Därmed har den självregleringsprincip som arbetsmarknadens parter bekänt sig till sedan sekelskiftet inte på allvar ifrågasatts. Det innebar bland annat att man hamnade i ett system där staten delvis var finansiär av yrkesutbildningen i ledningen för ett trepartssamarbete, men där regleringen av den i realiteten överlämnades till branscherna. Cecilie F. Stokholm Bankes syn liknar Due & Madsens. Socialdemokratin har inte kunnat dominera som i Sverige. En annan skillnad var att den allians med intellektuella som kännetecknade svensk socialdemokrati under mellankrigstiden inte förelåg i Danmark. Det danske socialdemokrati... kunne ikke som det svenske køre enegang i sin politiske strategi, men måtte hele tiden samarbejde

171 därför valde sverige en annan väg än danmark med andre. Det kunne heller ikke optage den nye generation af veluddannede folk fra middelklassen og tildele dem centrale positioner, men måtte vente med att spille ud med den nye videnskabelig anlagde kurs til efter krigen. (Stokholm Banke 2003, s. 191) Den danska staten var överhuvudtaget av en något annan karaktär än den svenska. Den småskaliga och agrart betonade näringslivsstrukturen hade gynnat lokala och i hög grad traditionella intressens inflytande på stat och politik. Staten hade ju bl.a. använts för en restauration av det lokalt förankrade lärlingssystemet. Systemet blev formellt centralistiskt, men det var lokala intressen som i hög grad tillgodosågs. En ömsesidighet fanns mellan näringslivsstrukturen och den decentraliserade traditionen. Man kan tala om en tidigt etablerad produktionsregim som lyckosamt kunde inkorporera arbetsmarknadens organisationer och även klara av parternas och statens gradvisa rollförändring. Element som den moderniserade lärlingsutbildningen vekseluddannelsen, fackliga yrkesförbund, småindustri och hantverk, lokala nätverk samt speciella ideologiska och kulturella hållningar kompletterade och stärkte varandra vilket motverkade alltför omvälvande förändringar. Småindustri och hantverk lärde sig att vara flexibla, att snabbt ställa om produktionen vid nya marknadslägen. Det hindrar inte att viss oenighet förelåg på 1940-talet, avseende lösningen på de problem som de växande ungdomskullarna antogs ge upphov till. Ett omfattande utrednings- och lagstiftningsarbete igångsattes. Efterhand uppmärksammades även olika problem rörande utbildningssystemets sammansättning exempelvis gällande fördelningen mellan fackutbildade och icke-fackutbildade års Arbejdsmarkedskommission landade i relativt blygsamma rekommendationer. Bland annat antogs de stora ungdomskullarna innebära att specialiseringen behövde öka och lärlingstiden minska, vilket skulle ge fler unga möjlighet till yrkesutbildning. De faglærte bekämpade förslagen. De menade att arbetsgivarnas drivkraft här var deras intresse att ersätta fackutbildad arbetskraft med outbildade som kunde betalas lägre. På grund av denna och andra motsättningar överlämnades de mera grundläggande problemen till 1952 års Lærlingekommission, som kom att ge underlag till 1956 års lærlingelov (Sigurjonsson 2000, s. 39). 171

172 yrkesutbildningens formering i sverige Den danska industrins småindustriella och hantverksmässiga prägel gjorde att Danmark inte i samma utsträckning som Sverige kunde rida på efterkrigstidens industrialiseringsvåg, som ju till stor del handlade om applicering av den tidens högteknologi. Danmarks NATO-tillhörighet innebar dessutom att någon omfattande egen specialarbetar- och teknikerkrävande rustningsindustri ej byggdes upp (Pettersson 1983, s. 75). Mot slutet av decenniet växte dock ett efterfrågeöverskott på bland annat industriella nyckelgruppers arbetsmarknad. Det blev inte lika stort som i Sverige, vilket inte hindrade att tidiga pläderingar för ökad utbildningsvolym förekom i en rad utredningar som berörde yrkesutbildningen. Här framfördes förslag om förändringar, framförallt motiverade av de stora ungdomskullarna samt av det ökande behovet av kvalificerad arbetskraft formulerades problemet som brist på utbildad arbetskraft och stor arbetslöshet bland icke-utbildad arbetskraft. Man resonerade dessutom om rörlighet både geografiskt och från icke-utbildade till utbildade. Man påstod att en för liten tillgång på tekniskt utbildad arbetskraft kommer att verka hämmande på industrins utveckling och därmed försvåra en indragning av de stora årskullarna i produktivt arbete (Mathiesen 1978, s. 46). Det handlade om tämligen enkel anpassning till ungdomskullarnas storlek och till förmodad framtida efterfrågan. I övrigt kokade rekommendationerna ned till att lärlingsutbildningens breda fackmässiga kvalifikation borde ges upp. Genom specialisering och förkortning av lärlingstiden skulle fler ungdomar beredas plats. Hotande ungdomsarbetslöshet, kombinerad med industrins behov av kvalificerad arbetskraft, fick alltså motivera 1956 års ändringar i Lærlingeloven (Rasmussen 1995, s. 6). Hittills hade lärlingarna, vid sidan av sin upplärning hos mästarna, fått undervisning i mer allmänna ämnen i aftonskola, samma för bagare, smeder, murare etc. Nu blev dagundervisning införd i klasser, varje yrke för sig och undervisningen blev efterhand alltmer skollik och försiggick i större skolenheter. Antalet tekniska aftonskolor sjönk från 350 år 1956 till cirka 50 tio år senare. Antalet handelsskolor blev på kort tid halverat. Många arbetsgivare ville emellertid behålla lärlingsutbildningen i sin äldre form. De ville ha kontroll över lärlingarna hela dagen, så att deras kvällar blev fyllda av förnuftigt, karaktärsskapande arbete, som ytterligare kunde socialisera de unga 172

173 därför valde sverige en annan väg än danmark in i arbetslivet. Löntagarna tryckte mera på den kvalificering som dagskola skulle innebära. Samtidigt fanns en motsättning mellan specialiserade och icke-specialiserade arbetarkategorier i frågan som slutade i en kompromiss (Sigurjonsson 2000, s. 32). Existerande yrkesgrupper blev uppdelade i två eller flera, med kortare lärlingstid än ursprungsyrkets. Förenklat uttryckt resulterade det hela i att näringslivet behöll möjligheterna att socialisera lärlingarna till existerande organisation och arbetsdelning. De tekniska skolorna fick ett större ansvar för själva kunskapsinlärningen. Karaktären av lärlingsutbildning behölls trots att ansvaret för och finansieringen av yrkesutbildningen alltmer flyttades över till undervisningsministeriet. De lokala arbetsgivarna behöll kontrollen över rekryteringen till lärlingspraktiken och fortfarande kunde lärlingar fungera som billig arbetskraft. Överhuvudtaget aktade man sig för bestämmelser som kunde äventyra mästarnas/arbetsgivarnas benägenhet att ta emot lärlingar (Sigurjonsson 2000, s. 39). I Samordningsbetænkningen 1956 efterlystes ekonomisk politik som kunde skapa ekonomisk tillväxt, bland annat genom bättre samordning mellan de olika aktörerna (Betænkning 1956). I den enkla meningen fanns planeringsaktivism. Läser vi i en utredning från 1959, Teknisk og naturvetenskabelig arbejdskraft, finner vi dock inga avancerade prognoser av svensk typ av teknikerbehovet. Man hävdade helt enkelt att prognoser inte låter sig göras i en föränderlig tid och nöjde sig med att konstatera att behovet av tekniskt utbildad personal kommer att öka och att god tillgång på sådan var nödvändig för att den danska ekonomin skulle kunna hävda sig internationellt (Betænkning 1959, s. 17). Avancerad social ingenjörskonst, som inbegrep den industriella arbetskraften, kan överhuvudtaget inte spåras i 1950-talets danska utredningsmaterial. Får vi tro Mats Mailand fanns inte heller någon arbetsmarknadspolitik att tala om i Danmark. Det skulle dröja en bit in på 1960-talet innan grunderna till en sådan implementerades (Mailand 2001, s. 160). Ser vi nu på den danska långa marschen från 1870-talets kommission till 1950-talets reformer, så finner vi att den varit avsevärt spårbunden lagfästes flera av de förslag som framkom under 1870-talets utredningsarbete. I början av 1900-talet blev de organiserade parterna på arbetsmarknaden viktiga element i regimen. Därefter kompromis- 173

174 yrkesutbildningens formering i sverige sades, lappades och lagades. Så växte den teoretiska skolbänksdelen steg för steg i omfattning och betydelse över tiden liksom det statliga inflytandet. Men förändringarna var inte systemändrande. Det stora inslaget av småföretag och hantverk, som bidragit till restaurationen, stärktes ytterligare av restaurationen, vilket i sin tur bidrog till att bevara mesterlæren. Detta bidrog i sin tur till att gynna småföretagen och så vidare. Det kumulativa inslaget var betydelsefullt. Arbetsplatsutbildningens roll i vekseluddannelsen försvagades alltså efterhand i relation till skolbänksutbildningens, men avskaffades inte. Statens finansierande roll ökade efterhand, men arbetsgivarnas delvisa finansiering försvann inte. I den danska produktionsregimen kvarstod överhuvudtaget åtskilliga element med hög grad av stabil reproduktion, för att tala med Thelen. Lärlingskontraktet och arbetsgivarnas mästarnas kontroll över rekryteringen var sådana element. 174 Sverige under och det skiljande 1950-talet Regeringens grundläggande hållning vid 1930-talets slut var fortfarande att oreglerad lärlingsutbildning plus deltidskurser var bra och billig yrkesutbildning. På ledande nivå fanns egentligen ingen önskan att reformera systemet (Olofsson 2005, s. 63). Storföretagen var fortfarande rädda för en lärlingslag, som kunde ge dem kostsamma skyldigheter gentemot lärlingarna. Men den organiserade storföretagsamheten var dessutom motståndare till höga statsutgifter och skatter. Det senare höll sannolikt tillbaka långtgående krav på offentlig finansiering. Kompromissen skulle bli utökad kollektivavtalsreglerad utbildning. Parterna på arbetsmarknaden var nu djupt engagerade i yrkesutbildningsfrågorna (se kapitel 1) togs emellertid ytterligare ett betydelsefullt steg mot offentligfinansierad, skolförlagd yrkesutbildning med införandet av centrala verkstadsskolor (se kapitel 1). Reformen kom även att innebära ett ökat statligt stöd till verkstadsskolor överhuvudtaget. De skulle omfatta såväl teoretisk som praktisk yrkesträning i 2 till 3 år. De statliga anslag som nu höjdes sågs fortfarande snarast som komplement till företagsutbildningen. Att de höjdes handlade närmast om att regeringen ansåg att näringslivet inte lyckats skapa godtagbar utbildning på egen hand. Därför togs nu, även om behovet av stat-

175 därför valde sverige en annan väg än danmark liga insatser snarast beklagades, ytterligare steg mot heltidsundervisning som var frikopplad från lärlingsutbildning i företag (Olofsson 2005, s ). En SAF-LO-gemensam utredning kom 1944 med ett förslag om effektiviserad lärlingsutbildning i företagen plus kompletterande deltidsutbildningar i skolor alltsammans reglerat via avtal på branschnivå. Med inrättandet av Arbetsmarknadens yrkesråd (AY) och av Kungliga Överstyrelsen för Yrkesutbildning (KÖY) 1944, inleddes på allvar omorganisationen och expansionen av yrkesutbildningen mot alltmer enhetliga och centralt reglerade former. Yrkesutbildningen tänktes fortfarande vara en angelägenhet för LO och SAF och först i andra hand för stat och andra offentliga myndigheter. Det skulle snart ändras, eftersom parterna centralt aldrig lyckades tygla det motstånd som fanns lokalt mot företagsförlagd utbildning. Det gick inte att expandera verksamheterna avsevärt och förbättra utbildningskvalitén inom ramen för det tidiga 1940-talets kompromisser och överenskommelser (Olofsson 2005, s. 121). Parternas spel avspeglade djupgående tekniska och organisatoriska förändringar i den svenska ekonomin, som skapade nya krav på arbetskraften och på den offentliga sektorn. Under 1940-talet skapades ytterligare förutsättningar för 1950-talets reformer. Skatteskalorna skärptes, delvis som en följd av krigshotet. Staten började dessutom kontrollera delar av kapitalbildningen. Samtidigt ökade industrin under och 1950-talen sin andel av sysselsättningen. Ett omfattande efterfrågeöverskott växte snart fram på de industriella nyckelgruppernas arbetsmarknader. Teknikerbristen och bristen på specialarbetare förstärktes av periodens omfattande satsningar på delvis vetenskapsbaserad militärindustri (Pettersson 1983, s ). Här fanns ett inkört samarbete mellan stat och storföretag ett militärindustriellt komplex om man så vill och företrädare för den verksamheten såg inte utbildningsproblemen i termer av lärlingsutbildning. Men även representanter för andra närings- och teknikområden pläderade för utbildningsvolymer och utbildningskvaliteter av helt annat slag. Under femtiotalet startade en omfattande industriell utbyggnad och marknadsutvidgning, initierad av teknik och organisation som tillkommit under och 1940-talen, vilket gjorde det organiserade näringslivet ytterst intresserat av utbild- 175

176 yrkesutbildningens formering i sverige ningsfrågorna. I det läget skärptes det svenska näringslivets gamla krav på en stat som kunde säkra långsiktig stabilitet och välutbildad arbetskraft. Motståndet mot offentligt finansierad yrkesutbildning i skolbänk försvann snabbt. Även från universitetsvärlden, och då inte minst från den så kallade Stockholmsskolan, hade kommit idéer och tankar som bör ha påverkat utvecklingen. Gunnar Myrdal hade tidigt argumenterat för högre skatter för finansiering av en avsevärt större offentlig sektor (Myrdal 1944). Dessutom fanns i Sverige tidiga och inflytelserika proponenter för att utbildning kunde ses som såväl privat som samhällelig investering. Synsättet fanns antytt hos Ohlin på 1930-talet och kom internationellt att utvecklas från 1950-talet och framåt i humankapitalteorin. Även Ingvar Svennilsson var tidigt ute med sina resonemang om hur komplementariteter mellan humankapital och fysiskt kapital kunde lyfta produktionen. (Svennilsson 1961). Här spelade sannolikt hans erfarenheter av utredningsarbete om mellankrigstidens strukturella obalanser en roll. Överhuvudtaget accentuerades under 1950-talet tankar på, och lockades fram förespråkare för, efterkrigsplanering, strukturrationalisering, näringspolitik och rullande planering talet uppvisade många uttryck för ökad centralisering, planering och styrning för social ingenjörskonst. I statliga utredningar, remissyttranden, PM från det organiserade näringslivet och andra policydokument, kan kraven på utbildningspolitiken spåras. Dessutom var utbildningspolitiken i händerna på en ideologiskt motiverad stat, som icke endast var villig att lösa det som uppfattades som underinvestering i yrkesutbildning. Man ville använda yrkesutbildning som instrument för såväl struktur-, fördelnings- som arbetsmarknadspolitik. Den organiserade industrin argumenterade alltså mot den tidigare alltför försiktiga utbildningsplaneringen och beskrev på vilka områden man kunde vänta sig de stora behoven. Propåerna handlade framförallt om olika teknikerkategorier (Sveriges Mekanförbund 1955), men även behovet av väl utbildade specialarbetare fanns med i resonemangen, som tämligen omgående fick gehör (PM sammanfattande, 1955). Utbildning inte minst yrkesutbildning blev ett viktigt element i den samhällsplanering som nu implementerades. Så genomsyrades t.ex års långtidsutredning, som för övrigt 176

177 därför valde sverige en annan väg än danmark Ingvar Svennilsson ( ) var en av medlemmarna i Stockholmsskolan och har haft en stor betydelse för den strukturanalytiska teorins utveckling. År 1941 rekryterades han som chef för Industriens Utredningsinstitut (IUI), och var ansvarig för att ge IUI en profil som nationalekonomiskt forskningsinstitut var han chef för Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet. Foto: Institutet för näringslivsforsknings arkiv, fotograf okänd. leddes av Svennilsson, av tron på manpower-planning. Begreppet byggde på att det gick att centralt planera fram lagom doser utbildad arbetskraft till den ekonomiska utveckling man tänkte sig att balanserad expansion var möjlig (SOU 1957:10). Det legitimerade naturligtvis statlig kontroll. Den starka och planerande staten blev en allt betydelsefullare del av den svenska industriella produktionsregimen. Det påverkade inte minst yrkesutbildningen. Ett annat uttryck för social ingenjörskonst var den politik som härleddes ur Rehn-Meidner-modellen. Arbetsgivarna hade länge verkat för en lönekostnadspolitik som kunde motverka konkurrensen om arbetskraft (Lundh 2002, s. 194). Samtidigt hade, främst inom låglönefacken, förts en diskussion om mera solidarisk löne- 177