2 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna

Transkript

1 2 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna familj Formicidae myror stam understam ordning överfamilj familj underfamilj släkte Arthropoda Hexapoda Hymenoptera Vespoidea Myror, familjen Formicidae, är karakteristiska insekter som lätt känns igen på den tydliga insnörningen mellan bakkroppen och mellankroppen, de vinklade (knäböjda) antennerna och avsaknaden av vingar. Detta är det slags myror man ofta ser, nämligen arbetarna. Flygmyrorna (de vingade drottningarna och hanarna) passar dock inte riktigt in i denna bild i synnerhet inte hanarna. De har en slankare kroppsform som mer liknar andra steklars, och deras antenner är långt ifrån alltid knäböjda. Det finns emellertid någonting som alla myror men inga andra insekter har, och det är ett eller två små kroppsavsnitt mellan bakkroppen och mellankroppen. Inom familjen myror urskiljer man fyra underfamiljer i Norden; stingmyror Ponerinae, ettermyror Myrmicinae, doftmyror Dolichoderinae och bitmyror Formicinae. Honor (arbetare och drottningar) som tillhör de fyra olika underfamiljerna är oftast enkla att känna igen. Underfamiljen ettermyror utmärks av att de har två små kroppsavsnitt mellan bakkroppen och mellan kroppen, medan alla andra nordiska myror endast har ett sådant kroppsavsnitt. Stingmyror känns igen på att de har en insnörning mellan det första och andra bakkroppssegmentet. Doftmyror och bitmyror skiljer sig från varandra genom att honorna av bitmyror har en hårkrans runt bakkroppsmynningen, vilken doftmyror saknar. Hanarna känns igen på liknande karaktärer samt på skillnader i munsköldens utformning. Det finns omkring kända myrarter i världen, men det verkliga antalet kan vara det dubbla. De flesta finns i tropikerna, och vår nordiska myrfauna med sina 81 kända arter är jämförelsevis fattig. Långt fler arter kan finnas i en enda kvadratkilometer tropisk regnskog. När myror kommer på tal väcks olika känslor inom oss. Obehaget när man hittar myror i bostaden, och den hjälplöshet som kan infinna sig när man inte kan hindra dem från att ta sig in. Även i andra sammanhang kan myror vara obehagliga, exempelvis när man råkat ställa sig för nära en myrstack, eller om man intet ont anande sätter sig på en tuva som det bor rödmyror i. Men mest av allt väcker myrorna intresse, i varje fall om man bekantar sig närmare med dem. Deras samhällsliv är högt utvecklat. De har en eller flera drottningar som lägger ägg och många arbetare som utför alla andra sysslor såsom att bygga boet och hålla det i stånd, försvara det mot inkräktare, sköta om avkomman samt hämta hem mat. För att effektivt kunna genomföra denna verksamhet har myrorna utvecklat en lång rad egenskaper. Framför allt har de en rik repertoar av dofter som kan avges i olika sammanhang, och ett känsligt luktsinne som tar emot dessa signaler. Bland annat har de en bodoft som är specifik för varje myrsamhälle och som varje enskild myra bär med sig, vilket gör det möjligt att skilja vän från fiende. När en myra anar fara avger hon en varningsdoft som snabbt varnar myrorna i närheten så att de kan göra en samlad insats. Mellan boet och födokällor runt omkring läggs doftspår som effektivt leder myrorna till målet. Myrbon är hemvist för ett stort antal insekter och andra leddjur som där får både mat och skydd. Myror finns praktiskt taget överallt, ofta i stort antal, och de spelar en betydande roll i naturens hushållning. De konsumerar en mycket stor mängd insekter och andra småkryp och begränsar därigenom förekomsten av dessa. Bladlöss intar en speciell plats i myrornas liv. Många myror är för sin födoförsörjning helt beroende av den honungsdagg som dessa växtsugare producerar. Vegetationen påverkas också av myror. Många växter sprids med frön som myrorna transporterar. Genom sitt grävande i marken blandar myrorna om och luckrar upp jorden, även detta till växtlighetens fromma. I runda tal finns det kända myrarter i världen. Det verkliga antalet kan dock vara det dubbla. De flesta finns i tropikerna. Vår nordiska myrfauna är med sina 81 kända arter jämförelsevis fattig. Långt fler arter kan finnas i en enda kvadratkilometer tropisk regnskog. Att känna igen myror Myror är karakteristiska insekter som lätt känns igen på den tydliga insnörningen mellan bakkroppen och mellankroppen, de vinklade (på fackspråk knäböjda) antennerna och avsaknaden av vingar. Detta är det slags myror man ofta ser, nämligen arbetarna. Flygmyrorna, de vingade drottningarna och hanarna, passar dock inte riktigt in i denna bild. I synnerhet inte hanarna. De har en slankare kroppsform som mer liknar andra steklars, och deras antenner är långt ifrån alltid knäböjda. Myror har dock till skillnad från alla andra insekter ett eller två små kroppsavsnitt mellan bakkroppen och mellankroppen. Det är dessa extra kroppsavsnitt, petiolus och postpetiolus, man

2 Röd skogsmyra Formica rufa formicidae 3

3 4 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna Myrans morfologi en översikt mellanryggens främre del framrygg skutell bakrygg efterrygg petiolus bakkroppssegment 1 5 röd skogsmyra, Formica rufa antenn vingfästen andningsöppning körtelöppning framben huvud vingfästen mellanrygg mellankropp mellanben petiolus Efterryggens andnings- och körtelöppningar. bakben fot skenben Framben sporre fotsegment 1 5 lår bakkropp höft ska titta efter om man vill vara säker på om det är en myra man har framför sig eller inte. Finns postpetiolus är det inga problem, och i de flesta fall inte heller om bara petiolus finns. Hos alvarmyra Tapinoma ambiguum och en del andra arter i underfamiljen doftmyror (Dolichoderinae) är dock petiolus svår att se, eftersom den är mycket liten och dessutom skymd av en överskjutande bakkropp. Ytterligare en sak som utmärker myror och andra steklar är att mellankroppen består av fyra segment. Det som är första bakkroppssegmentet hos andra insekter har hos steklarna införlivats med mellankroppen. Den hos steklar ofta tydliga inskärningen (midjan) mellan bakkroppen och mellankroppen är alltså egentligen belägen mellan första och andra bakkroppssegmentet. För myrorna gäller att det ursprungliga andra bakkroppssegmentet är petiolus och hos ettermyror att det ursprungliga tredje bakkroppssegmentet är

4 formicidae 5 punktöga hjässa huvudets bakkant tinning fasettöga kind panna pannfåra pannlist pannlob panntriangel antennsegment 1 (antennskaft) antenngrop munsköld käke labialpalper maxillarpalper ryggtagg postpetiolus 11 petiolus Ettermyror (Myrmicinae, Myrmica) postpetiolus. De för myror unika petiolus och postpetiolus ger mycket stor rörlighet åt bakkroppen i vertikal led. En myra som känner sig hotad eller attackerar ett bytesdjur kan sträcka på benen och böja fram bakkroppen under mellankroppen. På så sätt kan den angripa både med käkarna och giftet i bakkroppsspetsen, som injiceras med en gadd eller sprutas ut i en stråle. Bakkroppen hos myror har alltså färre segment än hos insekter i allmänhet; hos etter myror (drottning och arbetare) endast fyra. Av det fjärde mellankroppssegmentet (efterryggen eller propodeum) finns endast ryggdelen kvar. Den ligger ovanpå det tredje mellankroppssegmentet ( bakryggen eller metanotum), vars ryggdel därigenom nästan helt har förträngts. Det man måste känna till om myrors utseende för att kunna bestämma dem visas på sidorna På huvudets översida sitter ett par fasettögon, här rätt och slätt kallade för ögon, som i de flesta fall (särskilt hos släktet stormyror Formica) är stora och lätta att se. Några arter i underfamiljen ettermyror (Myrmicinae) har mycket små ögon, och hos kompostmyra Hypoponera punctatissima kan de vara så små att de endast syns vid ordentlig förstoring. Dessutom finns hos drottningar och hanar samt flertalet arbetare i underfamiljen bitmyror (Formicinae) tre punktögon, som sitter i en triangel med spetsen framåt på hjässan. Vid munsköldens bakkant, strax utanför pannlisterna, sitter ett par antenner fästade i bottnen på fördjupningar (antenngropar). Antennernas första segment (skaftet) är långt; hos drottningar och arbetare är det nästan lika långt som resten av antennen (antenngisslet), där lukt- och andra sinnen sitter. Nästan alla drottningar och arbetare samt vissa arters hanar har s.k. knäböjda antenner, där gisslet hålls i tydlig vinkel mot skaftet. Längst fram på huvudet sitter munskölden och munnen. De s.k. mundelarna består av en överläpp (labrum, skymd av munskölden), ett par kraftiga käkar, ett par maxiller (underkäkar) och ett labium (underläpp). Käkarna, som är något böjda, har ett smalt fäste. Hos drottningar och arbetare har de en bred yttre del med en snedställd, tandad bityta, där den yttersta tanden (spetstanden) brukar vara kraftig. Maxillerna och labiet, som ligger på huvudets undersida, har vardera ett par segmenterade palper (maxillar- respektive labialpalper). Maxillarpalperna är längst och sitter utanför labialpalperna. På de tre främsta mellankroppssegmenten fäster de tre benparen. Hos nästan alla drottningar och hanar 12 antennsegment 2 12

5 6 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna framrygg mellanrygg efterrygg petiolus postpetiolus framrygg mellanryggens främre del skutell bakrygg efterrygg petiolus postpetiolus framrygg mellanryggens främre del skutell bakrygg efterrygg petiolus postpetiolus Ettermyror (Myrmicinae, Myrmica), mellankropp hos arbetare, drottning och hane. Bakkroppsspets (Myrmicinae) Bakkroppsspets (Dolichoderinae) hårkrans gadd Bakkroppsspets (Formicinae) ingen hårkrans sitter dessutom ett par stora framvingar på det andra mellankroppssegmentet och ett par små bakvingar på det tredje. På undersidan av framskenbenets spets finns en kraftig, kamformig sporre som framför allt används för att hålla antennerna rena. Man ser ofta myror som sitter och drar antenngisslet mellan denna kam och den likaledes kamliknande inre delen av första fotsegmentet. På vardera sidan av efterryggen finns en rundad eller spaltformig andningsöppning, det s.k. efterryggsstigmat. Mellan efterryggsstigmat och fästet för bakbenet sitter metapleuralkörteln som är markerad av en svag utbuktning med ett hål baktill (oftast skymt av hår) där körtelns sekret kommer ut. Detta sekret är antiseptiskt och skyddar såväl myran som boet från angrepp av svampar och andra mikroorganismer. Drottningar och arbetare har fyra till fem bakkroppssegment, hanarna fem till sex. Bakkroppssegmenten är, liksom rygg- och bukplåten på varje segment, något inskjutna i varandra och förenade med mjuk hud, vilket gör att bakkroppen kan böjas och töjas ut. Det senare märks tydligt hos vissa äggläggande drottningar, särskilt av gökmyra Anergates atratulus, där de många äggen får bakkroppen att svälla så att plåtarna glider isär och den ljusare tunna huden mellan dem blir synlig. Något liknande kan man se hos de arbetare av underfamiljen bitmyror (Formicinae) som med välfylld kräva, och därför uppsvälld bakkropp, återvänder till boet från ett besök i en bladluskoloni. I bakkroppsspetsen finns hos drottningar och arbetare inom underfamiljerna stingmyror (Ponerinae) och ettermyror (Myrmicinae) en utskjutbar giftgadd, medan underfamiljerna doftmyror (Dolichoderinae) och bitmyror (Formicinae) saknar gadd. Hos de sistnämnda finns dock giftblåsan kvar, och dess innehåll kan sprutas ut genom ett kort rör vars mynning omges av en hårkrans. Myror uppträder i tre skepnader: arbetare, drottning och hane. Skillnaderna mellan dessa tre är oftast så stora att det är mest praktiskt att först reda ut vilken av dem man hittat innan man går vidare med artbestämningen. Arbetare Arbetarna, eller arbeterskorna som de egentligen borde kallas eftersom de är av honkön, saknar alltid vingar. Detta innebär att mellankroppen, som inte behöver ge plats åt de stora vingmusklerna, är smal och att andra och tredje mellankroppssegmenten är små. Dessutom är de fria plåtar som finns på mellankroppen hos vingade insekter hos arbetare mer eller mindre sammanvuxna, i en del fall så utpräglat att

6 formicidae 7 framrygg mellanrygg framrygg mellanryggens främre del framrygg mellanryggens främre del efterrygg petiolus skutell bakrygg efterrygg petiolus skutell bakrygg efterrygg petiolus Bitmyror (Formicinae, Formica), mellankropp hos arbetare, drottning och hane. gränsen mellan segmenten inte längre syns. Generellt sett är arbetarna mindre än drottningarna och hanarna. De har mindre ögon, och punktögon saknas ofta. Liksom drottningarna har arbetarna med få undantag 12 antennsegment; antennskaftet samt 11 segment på antenngisslet. Arbetarna i ett myrsamhälle varierar inte bara i storlek, de kan också ha olika kroppsproportioner. När variationen i kroppsbyggnad är så påtaglig att det kan sägas finnas olika typer av arbetare brukar man tala om normala arbetare och soldater. De senare har ofta ett mycket större och annorlunda format huvud. Däremot behöver de inte ha någon soldatfunktion. Soldaternas uppgift kan i stället vara att krossa stora och hårda frön. Någon art med typiska soldater finns inte i den nordiska faunan. Det närmaste man kan komma är att stora arbetare av hästmyror (släktet Camponotus) har ett förhållandevis stort huvud, men alla övergångar i kroppslängd och relativ huvudstorlek förekommer. Drottningar Flertalet drottningar har eller har haft vingar, i det senare fallet finns små rester kvar i själva vingfästena. De har större mellankropp och bakkropp än arbetarna. Särskilt mellanryggen, som är uppdelad i en främre större del (mesoscutum) och en bakre mindre del (skutellen), är kraftig och ligger ovanpå framryggen (pronotum). Bakryggen (metanotum) ligger som en valk bakom skutellen. De olika plåtarna som ingår i mellankroppen är väl avgränsade från varandra. De drottningar som helt saknar vingar och alltså mer eller mindre ser ut som arbetare kan bestämmas till art som om de vore arbetare. Drottningar och arbetare är alltså båda av honkön. Drottningarna kan para sig och lägga ägg som utvecklas till drottningar, arbetare och hanar (de sistnämnda utvecklas ur obefruktade ägg). Arbetare brukar också ha äggstockar (ovarier), som dock är kortare och färre än hos drottningarna. De kan inte para sig och kan därför endast lägga obefruktade ägg, vilka utvecklas till hanar eller tjänar som föda. Den avgörande skillnaden mellan drottning och arbetare är alltså förmågan att lägga befruktade ägg, något som förutsätter att honan har en behållare för att lagra hanens sperma. Endast drottningar har en sådan behållare. Med drottningar menas i detta sammanhang myror som kan para sig och lägga befruktade ägg, inklusive de nykläckta honmyror med vingar som ännu inte hunnit para sig. När det längre fram i boken talas om antalet drottningar i samhället avses däremot endast drottningar som har parat sig och lägger ägg.

7 8 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna Bakkropp (Formica) könsorgan Hanar Hanarna har vingar och en mellankropp som liknar drottningarnas. Bakkroppen brukar vara något smalare än hos honorna och har längst bak på undersidan flikar som hör till könsorganen och som alltid syns, även om de ibland är små. Hanarna har oftast ett litet huvud med små och smala käkar samt relativt sett större ögon och punktögon än drottningarna. De är ofta mörka till färgen (bruna till svarta), även när honorna är ljusa. Antennerna är i regel längre och slankare än hos honorna, trots att antennskaften brukar vara mycket kortare. Hanarna har med mycket få undantag ett antennsegment mer än honorna, dvs. i regel 13. Hos tre nordiska arter saknar hanarna vingar. Hos två av dem, kompostmyra Hypoponera punctatissima och gästmyra Formicoxenus nitidulus, ser hanen ut som en arbetare men har punktögon och yttre könsorgan. Hos den tredje arten, gökmyra Anergates atratulus, har hanen oproportionerligt stora könsorgan och en kraftig, böjd bakkropp samt en lika stor mellankropp som om han hade haft vingar. Myrhanar är svåra, i många fall omöjliga att bestämma till art. Därför leder bestämningsnycklarna för hanar i denna volym endast till underfamilj och släkte. Huvud (Formica) Nykläckta ljusa och äldre utfärgade, mörka arbetare av svart slavmyra Formica fusca. Myrors storlek, färgteckning och andra yttre karaktärer Längden, mätt som avståndet mellan munsköldens framkant och bakkroppsspetsen hos en utsträckt myra, anges här för att beskriva myrans storlek. Ett mer exakt mått är mellankroppens eller någon annan kroppsdels längd (eller bredd), men eftersom ett så exakt mått inte behövs för att bestämma de myrarter som ingår i denna bok har vi valt den mer ungefärliga totallängden för att ge en uppfattning om myrans storlek. Färgerna hos myror är helt övervägande olika nyanser av brunt; från gulbrunt till svartbrunt. Med tiden, särskilt om de utsätts för solljus, bleks sådana färger. Det röda blir gult och det svarta brunt. Myror som finns i äldre samlingar kan därför ha andra färger än de som beskrivs här. Också nyligen insamlade myror kan se blekare ut än de borde, nämligen de som är nykläckta och ännu inte blivit utfärgade. Men sådana hittar man endast i myrbon tillsammans med normalfärgade individer. Man ska alltså inte bli förvånad om det i ett bo av svart slavmyra springer omkring vita myror. Får de leva vidare blir de också mörkfärgade. Onormal färg kan myror också få om krävan är så fylld att bakkroppen spänns ut och ryggplåtarna trycks isär så att segmentens ljusa framkant blir synlig. Då ser bakkroppen mer eller mindre tvärrandig ut. Hår finns på alla myror, om inte annat på mundelarna och antenngisslen, men nästan alltid även på resten av kroppen. Det rör sig om två typer av hår: åtliggande och utstående. De förra är små och mer eller mindre tryckta mot kroppsytan (kutikulan),

8 formicidae edan de utstående är stora och står ut från kutiku m lan. Skillnaden mellan dessa hårtyper är något flytan de. Utstående hår kan luta så starkt att de nästan är liggande, exempelvis på huvudets bakkant hos skogs myror (Formica rufa-gruppen). Likaså är åtliggande hår sällan helt tryckta mot kutikulan, och ibland kan något enstaka hår vara mer upprest än de andra, t.ex. på antennskaften och skenbenen hos jordmyror (släk tet Lasius). Det finns faktiskt ytterligare en hårtyp, nämligen borst. Borst är mycket kraftiga, raka och spetsiga hår som kan finnas på munskölden och på skenbenens undersida. Vissa myror har en mycket tät åtliggande behåring och ser därför gråglänsande eller matta ut, beroende på hur ljuset faller. Men hur pass glänsande eller matt en myra är bestäms i ännu högre grad av mikroskulp turen. På kutikulans yta finns ojämnheter i form av gropar eller (oftare) tvärgående fåror som är så fina att de inte syns ens vid ganska hög förstoring (50 x) utan bara märks i glansen. En gles och fin mikroskulptur ger hög glans, medan grov och tät mikroskulptur gör kutikulan matt. Det kan också finnas ojämnheter som syns för blotta ögat, som inte påverkar glansen men som gör att myran ser skrovlig ut (t.ex. på huvudet, mellankroppen, petiolus och postpetiolus hos nästan alla ettermyror i vår fauna). Ojämnheterna kan be stå av små gropar (s.k. punktur) eller åsar. Åsarna är mest längsgående, men även tvärförbindelser kan fin nas ibland så att ett nätmönster bildas. När åsarna är svaga och parallella talas det här om striering. Kroppsbehåringens längd, riktning och täthet är viktiga vid identifieringen av många myr arter. Här visas bakkropp (i profil) av ängsjordmyra Lasius umbratus som exempel på olika slags behåring; del av bakkropp med kraftig utstående och gles behåring, samt med fin och tät åtliggande behåring De tre bilderna visar exempel på några olika ytstrukturer hos myror. 1. Tydlig mikroskulptur. 2. Fin, ytlig mikroskulptur och med små gropar (punktur). 3. Längsgående djupa fåror. Myrsamhället Hos stackmyror (undersläktet Formica) kan flera mindre, s.k. satellitstackar, ingå i ett större komplex av stackar i ett myrsamhälle. 9 Alla myror lever, liksom tambiet men till skillnad från de andra samhällsbildande (sociala) insekterna i vår fauna, i samhällen som är fleråriga. Hos sociala getingar och humlor dör samhället efter sommaren, och endast de nybildade drottningarna blir kvar för att e fter övervintringen grunda nya samhällen. Ett myrsamhälle ser i princip ut som samhällena hos andra sociala steklar med en till flera r eproduktiva honor (drottningar) och ett antal arbetare som s köter alla sysslor. Unga arbetare står huvudsakligen för inomhussysslorna, såsom skötseln av boet och mat ningen av larverna, medan äldre arbetare hämtar föda till boet och försvarar det vid behov. Hanar finns o ckså, men vanligtvis bara under en kort tid i samband med parningen. Kompostmyra Hypoponera punctatissima har emellertid långlivade hanar som pa rar sig flera gånger, och hos hästmyror (släktet Cam ponotus) kläcker hanarna redan året innan de parar sig. Hanarna är inte på något sätt delaktiga i myrsamhäl lets verksamhet. Detta gäller dock inte helt för häst myror, där hanarna under den långa väntetiden kan delta i samhällets sysslor.

9 10 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna Här visas tre exempel på arbetarnas omvårdnad av olika stadier i myrornas utveckling. 1. Den stora drottningen av kalkjordmyra Lasius paralienus med äggstinn bakkropp (ljusbrun på bilden) lägger ägg som tas om hand av arbetarna. 2. Arbetare av grästorvsmyra Tetramorium caespitum ses tillsammans med puppor, och överst till vänster bär en arbetare en larv med hjälp av käkarna. 3. Arbetare av jordhästmyra Camponotus ligniperda vårdar kokonger. Man kan se att larverna är utvecklade till puppor inne i kokongerna eftersom myrornas kroppsdelar svagt kan skönjas. Kokongerna kallas ofta för myrägg i folkmun. Till samhället hör också ägg, larver och puppor. När pupporna ligger i kokonger kallas de ofta myrägg i dagligt tal. I övervintrande bon finns inga ägg eller puppor, men hos flertalet arter finns larver i olika stadier. Äggen är runda, i längsprofil ovala, och vita med glänsande, klibbig yta. De placeras i högar och blir genom att de häftar vid varandra lätta för myrorna att flytta mellan olika delar av boet. Larverna är också mer eller mindre vita och långsträckt rundade. De är ganska orörliga så när som på huvudet, som de kan vicka med och dra in i kroppen. Larverna är täckta av fina, krökta hår som gör att de kan fästas på boets väggar och vid varandra. Därmed blir de lätta att transportera i paket, precis som äggen. Fyra larvstadier är det normala. I slutet av det sista larvstadiet, som kallas prepuppa (skenpuppa), är larven inaktiv och avsätter i bakänden en mörk propp som består av de under hela larvutvecklingen ansamlade exkretionsprodukterna och osmältbara matresterna. Sedan förpuppas larven; hos underfamiljerna stingmyror (Ponerinae) och bitmyror (Formicinae) nästan alltid i en ljusbrun kokong som larven spunnit själv. Puppan är till en början vit men mörknar mot slutet och påminner mycket om en fullbildad myra med nedsänkt huvud samt indragna ben och antenner. Utvecklingstiden från det att äggen läggs tills myran kläcker ur puppan varierar mycket, främst beroende på om larven övervintrar eller inte. Hos rödmyror (släktet Myrmica) tar denna utveckling två till tre månader om myran kläcker samma år som ägget lagts. Övervintrar larven tar det ytterligare ett halvt år. Hos de skogsmyror (Formica rufa-gruppen) som aldrig har övervintrande larver, tar utvecklingen bara en till en och en halv månad. Längst utveckling har rostbrun rövarmyra Harpagoxenus sublaevis och hårig smalmyra Leptothorax acervorum, där larven kan övervintra två gånger, samt könsdjuren hos hästmyror (släktet Camponotus) som visserligen kläcks efter en övervintring men blir könsmogna först efter den andra övervintringen. Ur ett obefruktat ägg utvecklas en hane. Är ägget däremot befruktat utvecklas det till en hona, det vill säga en arbetare eller drottning. Vilket det blir bestäms av flera faktorer. För det första spelar näringen roll. Stora (näringsrika) ägg tenderar att bli drottningar. Skogsmyror (Formica rufa-gruppen) börjar lägga ägg redan på senvintern. Dessa ägg är stora och utvecklas till drottningar och hanar. De ägg som läggs senare på året är mindre och blir uteslutande arbetare. Kvantiteten av, och i synnerhet kvalitén på den föda larven får har också betydelse. Larverna matas dels direkt med den föda som arbetarna samlar in, dels med sekret från en körtel i arbetarmyrans huvud. Mycket mat, och i synnerhet mycket sekret, ger drottningar. Hos skogsmyror (Formica rufa-gruppen), där den första kullen larver utvecklas så tidigt på året att det inte finns någon föda att hämta, matas larverna enbart med sekret och blir följaktligen drottningar. Senare på året, när mat finns tillgänglig utanför stacken, utvecklas skogsmyrornas honlarver till arbetare. Hög temperatur under larvstadiet befrämjar utvecklingen av drottningar. Hos arter med larvövervintring är larvens övervintring ett måste, men ingen garanti, för att den ska bli drottning. Närvaron av en drottning i boet hämmar utvecklingen av nya drottningar. I bon som av någon anledning saknar drottning blir en högre andel av de honor som produceras drottningar än i bon där det redan finns en drottning. Där är det doftämnen från drottningen som påverkar de arbetare som matar larverna att hålla nere drottningproduktionen genom att bl.a. mata larverna mindre. Det kan också finnas en genetisk komponent som bestämmer åt vilket håll en honlarv utvecklas. Slutligen finns det en beteendefaktor med i spelet, vilket innebär att en drottning kan bete sig

10 formicidae 11 som en arbetare och inte som en drottning. Hos en del etter myror (underfamiljen Myrmicinae), särskilt större smalmyror (släktet Leptothorax), är drottningarna slanka och obetydligt större än arbetarna, vilket gör dem lämpade att utföra alla sysslor som normalt utförs av arbetarna. Sådana arbetande drottningar påträffas ofta, främst i bon av rostbrun rövarmyra Harpagoxenus sublaevis. Det är helt enkelt drottningar som inte blivit parade, men som gjort sig av med sina vingar och funnit sig i sitt öde genom att göra nytta ändå. Myrsamhällen kan vara mycket olika såväl i fråga om storleken som hur de anläggs och är organiserade. Hos många små arter i underfamiljen ettermyror (Myrmicinae) är fullt utvecklade samhällen som producerar könsdjur ibland inte större än några tiotal individer, och mer än ett par tusen individer i samma bo förekommer bara hos några arter i denna underfamilj. Samhällena hos kompostmyra Hypoponera punctatissima (underfamiljen Ponerinae) och doft myror (underfamiljen Dolichoderinae) är också av den storleksordningen. Bitmyrorna (underfamiljen Formicinae) har däremot individrika samhällen med åtminstone något tiotusental individer. I stackar av kal skogsmyra Formica polyctena kan det finnas upp till en miljon eller fler arbetare och några tusen drottningar. En grupp av stackar hos denna eller andra Formica-arter kan vara förbundna med varandra så att de tillsammans utgör ett enda samhälle, och antalet individer i detta kan då uppgå till flera miljoner. För att åskådliggöra ett myrsamhälles levnadsförlopp kan man ta trädgårdsmyra Lasius niger som exempel. När drottningen har parat sig (vilket normalt sker i månadsskiftet juli augusti) hamnar hon förr eller senare på marken, där hon avlägsnar vingarna. Det finns en svaghetszon nära vingfästena som gör att myran ganska lätt kan bryta av dem med sina mellanben. Därefter letar hon rätt på ett lämpligt ställe för det bo hon skall grunda. Det kan vara en håla i marken eller ett stycke murket trä. Eventuellt kan hon gräva hålan själv. Detta är början till myrboet. Hon täpper till förbindelserna med omvärlden och börjar i sin isolering att lägga ägg. Materialet till äggen får hon från de numera överflödiga vingmusklerna som bryts ned. Det är få ägg som läggs. Hon ska ju helt utan hjälp, och endast med den mat hennes egen kropp producerar, föda upp de larver som kläcks ur äggen till fullbildade myror. Larverna matas med ägg som läggs enkom för detta ändamål, och med ett sekret som produceras av körtlar i hennes huvud. Råmaterialet är de tidigare nämnda vingmusklerna och de rikliga fettreserver hon har i kroppen. Oftast redan samma år förpuppas larverna, och ur pupporna kläcks arbetare som är mycket mindre än de arbetare som uppträder senare i samhällets utveckling. I och med att de första arbetarna kläckts öppnas boet, och därmed kontakten med omvärlden. Drottningen befrias från sina sysslor och kan resten av sitt liv, matad av sina döttrar, helt ägna sig åt att lägga ägg. Allt arbete utförs hädanefter av arbetarna, som gräver nya bokamrar förbundna med gångar, såsom myrbon brukar vara konstruerade. De föder upp nya larver som ger upphov till ytterligare arbetare, och samhället tillväxer snabbt. Men det är först efter tre till fem år som samhället är kraftigt nog att börja producera drottningar och hanar. Detta sker sedan varje år tills drottningen dör, och det kan dröja länge. Den äldsta kända myran är just en drottning av trädgårdsmyra. Hon blev nästan 29 år. Ännu något eller några år efter det att drottningen dött brukar samhället producera hanar, som utvecklas ur ägg lagda av arbetare. Faktum är att även en del av de hanar som produceras medan drottningen lever kan utvecklas ur arbetarägg. Något annat som inte heller är ovanligt är att flera drottningar tillsammans kan grunda ett samhälle. Ganska snart, nämligen när de första arbetarna kläckts, kommer alla drottningar utom en att elimineras, och hon kommer sedan att vara ensam regent ända till slutet. Myror som lever på det sätt som skildrats för trädgårdsmyra är de övriga arterna i undersläktet Lasius samt gul tuvmyra Lasius flavus, slavmyror (Formica undersläktet Serviformica), hästmyror (släktet Camponotus), grästorvsmyra Tetramorium caespitum, mindre smalmyror (släktet Temnothorax) och tjuvmyra Solenopsis fugax. Hos en del av dessa kan det emellertid finnas mer än en drottning; antingen som ett resultat av att flera drottningar tillsammans grundat samhället och att dessa fått fortleva, eller att nya drottningar adopterats av samhället. De arter som nu har skildrats har alla drottningar som är klart större än sina arbetare, och som alltså har tillräckliga kroppsreserver för att föda en första kull arbetare. Det finns dock en rad arter som har små drottningar med otillräckliga reserver, men som trots detta på egen hand startar nya samhällen. Exempel på sådana arter är rödmyror (släktet Myrmica), större smalmyror (släktet Leptothorax) och gästmyra Formicoxenus nitidulus. Hos dessa arter stänger drottningen inte in sig i sin kammare, eftersom hon allt emellanåt måste ge sig ut för att hämta föda till larverna. Nyparade drottningar behöver inte på egen hand bilda ett nytt samhälle. De kan också adopteras av ett befintligt samhälle, ofta det de är uppväxta i. De kanske inte ens lämnar boet utan parar sig där, gör sig kvitt vingarna och börjar lägga ägg. På så sätt kan ett stort antal drottningar ansamlas i boet. Blir drottningarna alltför många kan en eller flera av dem, tillsammans med ett antal arbetare, lämna boet och grunda ett nytt i närheten. Detta kan, men behöver inte, leda till att ett nytt samhälle bildas. De ansamlingar av myrstackar som man ofta ser i naturen är resultatet av sådana avknoppningar. Myrorna rör sig ofta mer eller mindre fritt mellan stackarna och kan transportera larver, puppor och till och med

11 12 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna 1. De orangebruna arbetarna av amasonmyra Polyergus rufescens har svart slavmyra Formica fusca som slavar. Amasonmyrorna invaderar slavmyrornas bo och bär sedan hem larver och puppor som senare blir slavar i amasonmyrornas bo. De vingade individerna är slavmyrehanar och några av de svarta arbetarna tycks försvara sina puppor. 2. Här ses en arbetare av hårig smalmyra Leptothorax acervorum till vänster och en drottning av snyltsmalmyra L. kutteri till höger. Snyltsmalmyredrottningen lever fredligt som inhysing i smalmyrornas bo och saknar egna arbetare. drottningar från den ena stacken till den andra. Gruppen av stackar utgör alltså ett samhälle så länge denna fria kommunikation fortgår. Med tiden tappar dock något eller några bon kontakten med resten, och då har ett nytt samhälle bildats. Parasitiska myror Det finns ytterligare ett sätt som ett myrsamhälle kan uppstå på, nämligen genom att en nyparad drottning tar sig in i en annan myrarts bo och börjar lägga ägg där. Social parasitism kallas det när en social insekt (parasitarten) lever hos och utnyttjar en annan social insekt (värdarten). Detta är mycket vanligt hos myror. Inte mindre än 37 % av de nordiska myrarterna är parasiter på andra myror. Flertalet av dessa alla Lasius-arter utom undersläktena Lasius och Cautolasius samt alla Formica-arter utom undersläktet Serviformica utnyttjar sina värdmyror under en kort tid, nämligen när de grundar ett nytt samhälle samt ett litet tag därefter. Hos dessa så kallade temporära parasiter tränger den nyparade drottningen in i en värdmyras bo med list och eliminerar värdartens drottning, antingen genom att döda henne eller på något annat sätt. Arbetarna i boet accepterar den nya drottningen, och livet i boet går vidare. Skillnaden är att det nu är parasitartens avkomma som föds upp och parasitarbetare som kläcks, vilket innebär att de successivt tar över arbetet från de utdöende värdarbetarna. För de parasitiska jordmyrorna undersläktena Dendrolasius, Chthonolasius och Austrolasius är arterna i undersläktena Lasius och Cautolasius värdar. Blanksvart trämyra Lasius fuliginosus utnyttjar faktiskt i första hand ängsjordmyra L. umbratus, som i sin tur parasiterar på trädgårdsmyra L. niger och skogsjordmyra L. platythorax. För de parasitiska arterna i släktet stormyror Formica är arterna i undersläktet Serviformica i synnerhet svart slavmyra F. fusca, nordslavmyra F. lemani och vitmossmyra F. picea värdar. Något avvikande från de andra temporära parasiterna är blodröd rövarmyra Formica sanguinea, som brukar betraktas som slavhållare. Denna rövarmyra plundrar ofta andra myrbon, såväl slavmyrors som andra arters, för att skaffa mat. En del av de larver och puppor som bärs hem från slavmyrebon blir inte uppätna utan kläcks i rövarmyrboet, där de sedan deltar i arbetet tillsammans med rövarmyrans arbetare. Dessa så kalllade slavar är emellertid sällan många. Ofta saknas de helt, och rövarmyran är fullt kapabel att själv utföra allt som krävs i ett myrbo. Detta för oss till nästa grupp av parasitiska myror, nämligen slavhållare. Slavar kallas de värdmyror som hämtas från andra bon. Två arter i vår fauna, rostbrun rövarmyra Harpagoxenus sublaevis och amasonmyra Polyergus rufescens, håller andra myror som slavar och är helt beroende av dem. Liksom hos de temporära parasiterna tränger den nyparade drottningen in i en värdarts bo, men hon går grundligare tillväga. Inte bara drottningen eller drottningarna dödas eller fördrivs, utan även alla arbetarna. Ur de kvarvarande larverna och pupporna kläcks sedan värdarbetare, vilka tar hand om parasitdrottningens ägg och föder upp såväl den första som efterföljande generationer parasitarbetare. Här skulle man kunna tala om soldater, eftersom parasitmyrans arbetare är högt specialiserade för att döda men oförmögna att utföra annat arbete (t.ex. att föda upp avkomman). Amasonmyror kan inte ens äta själva utan måste matas av slavar. Soldaternas enda uppgift är att röva hem puppor från bon i omgivningen, vilka kläcks i slavhållarens bo och blir slavar. Rostbrun rövarmyra utnyttjar större smalmyror (släktet Leptothorax), och amasonmyra använder sig av slavmyror (Formica undersläktet Serviformica). Genom frekventa räder, som sträcker sig upp till tre meter bort hos rostbrun rövarmyra och upp till

12 formicidae 13 meter bort hos amasonmyra, insamlas en ansenlig mängd slavar. Ofta är slavarna mångdubbelt fler än parasitmyrorna i boet. En alldeles egen variant av parasitism representeras av parasitsmalmyra Leptothorax goesswaldi. Liksom hos de temporära parasiterna tar sig dess drottningar in i ett av värdartens bon och eliminerar värddrottningen (eller drottningarna). Skillnaden finns i det som sedan sker. Alla ägg som parasitdrottningen lägger utvecklas till könsdjur. Denna art har alltså inga arbetare som kan ta över när värdarbetarna dött. Det är endast den begränsade tid som dessa är i livet några få år som parasitmyran har på sig för att få ut sin avkomma. De så kallade inkvilinerna behandlar sina värdar skonsammare än de parasitmyror som nämnts så här långt. Här bosätter sig den nyparade drottningen hos värdarten utan att döda eller allvarligt störa värdsamhället och den redan etablerade drottningen ( eller drottningarna). Det blir helt enkelt en drottning till. Möjligen kan parasitdrottningen hämma produktionen av könsdjur hos värden. Typiska inkviliner är hårig rödmyra Myrmica hirsuta, snyltrödmyra M. karavajevi och snyltsmalmyra Leptothorax kutteri. De saknar arbetare, och drottningen är mycket liten; inte större än en arbetare av värdarten. Även de andra parasitiska myrorna har drottningar som är mindre än jämförbara icke-parasitiska arter, dock inte så små som inkvilinernas. Det finns ytterligare två arter som brukar räknas till inkvilinerna men som avviker i något avseende från det typiska. Den ena är gökmyra Anergates atratulus, som lever i bon av grästorvsmyra Tetramorium caespitum vilka av någon anledning blivit av med sin drottning. Situationen för gökmyra är därmed densamma som för parasitsmalmyra Leptothorax goesswaldi, nämligen att hon endast kan producera avkomma så länge värdarbetarna finns kvar. Gökmyran har anpassat sig till detta. Äggproduktionen hos gökmyredrottningen är nämligen enorm, vilket syns på hennes starkt uppsvällda bakkropp. Här vet man för övrigt hur drottningen tar sig in i värdboet. Hon bärs in av en värdarbetare, något som har observerats även hos andra parasitmyror. Den andra arten, sabelmyra Strongylognathus testaceus, lever också hos grästorvsmyra. Sabelmyran avviker från de andra inkvilinerna. Den har arbetare och käkarna är sylformiga, egenskaper som närmast för tanken till slavhållare. Som sådana lever andra arter i släktet Strongylognathus och det verkar således som sabelmyran gjort det tidigare. Arten har sedan övergått till ett mer fridfullt liv som inkvilin, men den har ändå bibehållit vissa drag från sitt tidigare liv. Gästmyra Formicoxenus nitidulus får avsluta avsnittet om parasitiska myror. Denna myra lever just som gäst snarare än parasit hos stackmyror. Till skillnad från andra parasitmyror har gästmyran ett separat bo dit de betydligt större värdmyrorna saknar tillträde. Däremot kan gästmyran röra sig fritt i myrstacken, vilket den också gör, framför allt för att stjäla lite av den flytande föda stackmyrorna matar varandra med. Dessutom kan gästmyran dra nytta av det skydd mot främst andra myror som stackmyrorna ger, och kanske dessutom av myrstackens gynnsamma klimat. Fortplantning Medan nya arbetare kläcks under hela säsongen uppträder könsdjuren under en bestämd tid på året med början i slutet av april när de första vingade exemplaren av kal skogsmyra Formica polyctena brukar visa sig, tätt följda av de andra arterna i Formica rufa-gruppen. I slutet av maj och en bit in i juni parar sig hästmyror (släktet Camponotus), och sedan följer de andra arterna med trädgårdsmyra Lasius niger i månadsskiftet juli/augusti och rödmyror (släktet Myrmica) i augusti. Säsongen avslutas i september/oktober av några arter i släktet jordmyror (Lasius) och skuggmyra Stenamma debile. Könsdjuren brukar kläckas i god tid innan parningen, och de kan bida sin tid i boet i upp till en månad eller längre om vädret inte tillåter någon Svärmning hos svart tuvmyra Lasius niger. Efter det att drottningar och hanar har kläckt i boet kryper de upp på grässtrån (även detaljbild) eller annan vegetation för att flyga därifrån. Hanar och drottningar, kanske från flera samhällen, möts i luften och parningen avslutas sedan på marken.

13 14 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna Parning hos en rödmyreart Myrmica sp. Drottningen ses till vänster och hanen bakom henne. parning. En extremt lång väntetid har könsdjuren inom släktet hästmyror Camponotus, som kläcks redan året innan de är mogna att para sig. Det är bara under dagar med lämplig väderlek som parningen sker. Det ska vara varmt och vindstilla, och luftfuktigheten ska vara hög. Då kommer könsdjuren fram ur bona; först hanarna och sedan drottningarna. Man brukar kunna se att någonting är i görningen. Arbetarnas aktivitet på och runt boet ökar, och boets öppningar vidgas. Parningen kan äga rum från tidigt på morgonen till långt in på natten beroende på art. De flesta parar sig på eftermiddagen eller kvällen. Tiden på dagen och/ eller året är ofta olika för närbesläktade arter. Detta hindrar arternas könsdjur från att träffas, och därmed undviks hybridisering. Dock är hybrider bland myror kända från Mellaneuropa; främst mellan olika arter i släktet mindre smalmyror Temnothorax samt mellan kal och röd skogsmyra, Formica polyctena och F. rufa. Könsdjuren har nästan alltid vingar, och de används just vid parningen. Man brukar säga att myrorna svärmar när de samlas på en bestämd plats; en kulle, ett isolerat träd, en öppen yta, en hög byggnad eller något annat utmärkande i terrängen. Hanarna brukar anlända före honorna, vilka förmodligen lockas dit av doft som hanarna avger. Det kan vara en hel trakts könsdjur som samlas i en enda stor svärm, som ofta är fallet för trädgårdsmyra Lasius niger och skogsrödmyra Myrmica ruginodis. Parningen sker i luften hos trädgårdsmyra och andra arter där hanarna är betydligt mindre än drottningarna. Hos rödmyror (släktet Myrmica), större smalmyror (släktet Leptothorax), hästmyror (släktet Camponotus) och stormyror (släktet Formica) är hanarna lika stora som drottningarna. Hos sådana myror sker parningen på marken, där hanarna kämpar med varandra om honornas gunst. Arter där båda eller ena könet saknar vingar kan självfallet inte svärma. Gökmyra Anegates atratulus (vars hane är vinglös) parar sig i boet, och efter att ha blivit parad flyger drottningen iväg för att hitta ett nytt bo av grästorvsmyra Tetramorium caespitum där hon slår sig ned och lägger sina ägg. Drottningarna hos rostbrun rövarmyra Harpagoxenus sublaevis och gästmyra Formicoxenus nitidulus kryper till ett lämpligt ställe på eller nära boet, där de sätter sig och lockar till sig hanar med ett feromon som de avger från giftkörteln. Trots att båda könen har fullt funktionsdugliga vingar parar sig också större smalmyror (släktet Leptothorax) på detta sätt. Åtminstone hårig smalmyra L. acervorum kan emellertid också flyga till parningsplatser långt från boet. Även nordskogsmyra Formica aquilonia och kal skogsmyra F. polyctena har en dubbel parningsstrategi, med å ena sidan svärmning och å andra sidan parning i eller på stacken. Det senare alternativet är det i särklass vanligaste. Hanarna dör efter parningen, och drottningarna letar rätt på lämpliga boplatser där de börjar lägga ägg. Drottningen parar sig endast vid ett enda svärmningstillfälle. Den sperma hon mottar då, vid mötet med en eller ibland flera hanar, bevarar hon i sin spermabehållare och använder för att befrukta äggen under hela sitt i regel mångåriga liv. Myrornas livsmiljöer Myror förekommer praktiskt taget överallt utom i vatten. Det finns alltså inga vattenlevande myror, men väl sådana som kan överleva en tid under vatten. Arter som lever på stränder och i kärr exempelvis trädgårdsrödmyra Myrmica rubra och gul tuvmyra Lasius flavus klarar kortare perioder av översvämning, särskilt vid kallt väder när syreförbrukningen är låg. Den verkliga överlevnadskonstnären vid högt vattenstånd är strandrödmyra Myrmica gallienii. Liksom de båda andra arterna kan den stänga ute vattnet från boet en tid. Blir läget sedan prekärt beger sig myrorna i samlad tropp, med alla larverna, upp till vattenytan. Där bildar de en klunga som, fästad vid växtligheten och/eller flytande på vattenytan, inväntar normalt vattenstånd. Flertalet myror förekommer dock på väldränerad, gärna solbelyst och stenig mark, och för dem är översvämning därför inget problem. Den optimala myrbiotopen är (gärna stenig) kalk- eller sandmark i sydvänt läge, glest bevuxen med träd och/eller buskar. Ek och tall, i vars skrovliga bark och nedfallna grenar smalmyror (släktena Leptothorax och Temnothorax) gärna bor, är särskilt lämpliga trädslag. I hög och tät skog finns få myror. Skogsrödmyra Myrmica ruginodis, blanksvart trämyra Lasius fuliginosus och kal skogsmyra Formica polyctena brukar man kunna hitta där, och den sällsynta arten skuggmyra Stenamma debile finns hos oss uteslutande i mullrik, skuggig lövskog. Allra sämst för myror är sluten bokskog med sin

14 formicidae 1 2 djupa skugga och tjocka lager av oförmultnade löv. Där finns praktiskt taget inga myror. Öppna mossar är, till skillnad från andra fuktbio toper, omtyckta av många myrarter. Den övre delen av vitmossetuvorna värms effektivt upp av solen och kan lagra värme länge. Förutom de för mossar typiska arterna ängsrödmyra Myrmica scabrinodis, skogsjord myra Lasius platythorax, mindre hedmyra Formica forss lundi, uralmyra F. uralensis och vitmossmyra F. picea kan här finnas arter som annars föredrar torr och san dig mark såsom skålrödmyra Myrmica lonae och blod röd rövarmyra Formica sanguinea. Strandrödmyra Myrmica gallienii är den mest fuktälskande och vattentoleranta myrarten i den nordiska faunan. Här ses en grästuva med bo av strandrödmyra i en kärrmark. 3 4 Myrornas bon Den allmänna uppfattningen är nog att myror bor i myrstackar, men så är det i allmänhet inte. Endast 16 av våra 81 myrarter bygger stackar, och i ett glo balt perspektiv är myrstacken en sällsynt företeelse. Myrornas val av boplats varierar, men de flesta bor i marken. Drygt 60 av våra myrarter har sina bon i jord eller sand, i vitmossa på myrar eller i murken ved, t.ex. stubbar i marken. Hit hör även de 16 arter av släktet stormyror Formica som brukar bygga en större eller mindre stack av växtfragment samt ytterligare ett drygt 10-tal arter några rödmyror (släktet Myrmi ca), grästorvsmyra Tetramorium caespitum, några jord myror (släktet Lasius) och några slavmyror (Formica undersläktet Serviformica) som kan ha en liten jordeller sandhög (tuva) över boet i marken. S tackens eller tuvans funktion är att fånga upp det värmande solljuset. I soligt läge är behovet av en värmeabsorbe rande konstruktion litet, och stacken/tuvan är därför låg om den över huvud taget finns. Växer skuggande vegetation upp vid boet skjuter däremot överbyggna den i höjden. Inne i skogen är myrstackarna högre än i skogskanten, och i en välklippt gräsmatta syns inga myrtuvor. Men om gräset får växa börjar små jordhö gar synas där trädgårdsrödmyra Myrmica rubra, träd gårdsmyra Lasius niger och gul tuvmyra Lasius flavus har sina bon. Ytterligare ett 10-tal arter lever på eller nära mar ken. De bor i nerfallna kvistar och döda partier av trädstammar, i barken vid basen av ekar och tallar eller i vinterståndare av örter med ihålig stjälk. Det är främst smalmyror (släktena Leptothorax och Tem nothorax) som lever så, och de kvistar de bor i kan vara bara någon centimeter tjocka. I död ved och bark högre upp i träd och buskar förekommer kvistsmal myra Temnothorax affinis, barksmalmyra T. corticalis, 15 5 Myrornas livsmiljöer. Flertalet myror förekommer på väldränerad, gärna solbelyst och stenig mark. Den optimala myrbiotopen är steniga, kalkeller sandmarker i sydvänt läge, som är glest bevuxna med träd och/eller buskar. Några få arter förekommer i skuggiga eller mycket fuktiga miljöer. 1. Kärrmiljö med gott om tuvor som bara utnyttjas av några få myrarter. 2. Ekskog med solbelysta gläntor och rikligt med döda kvistar på marken där många myrarter lever. 3. Skuggiga skogsmiljöer tolereras bara av ett fåtal myrarter. 4. Ängsmarker utnyttjas av många myror. 5. Den optimala livsmiljön för myror är stenig, kalk- eller sandmarker i sydvänt läge.

15 16 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna Myrornas bon. Den allmänna uppfattningen är nog att myror bor i myrstackar, men så är det inte för de flesta arter. Endast 16 av våra 81 myrarter bygger stackar. Här och på följande sida visas sju olika typer av myrbon. Bilderna visar hur bon kan se ut såväl utifrån som inuti hos släkten som oftast bygger liknande bon (ibland någon art som har ett mycket speciellt bo). ILLUSTRATION: MATTIAS STARKENBERG Hästmyror (släkte Camponotus) Stackmyror (Formica, undersläkte Formica) Blanksvart trämyra (Lasius fuliginosus) Jordmyror (släkte Lasius) bl.a. gul tuvmyra L. flavus fyrfläcksmyra Dolichoderus quadripunctatus och ekhästmyra Camponotus fallax. Två arter bor i alla upptänkliga hålrum i uppvärmda hus: faraomyra Monomorium pharaonis i bostadshus och växthusmyra Technomyrmex difficilis i växthus. Även andra myror kan visa sig inomhus. Det kan vara importer söderifrån som kan överleva en tid. Det kan också vara arter som normalt lever utomhus, men som lockade av sötsaker eller av andra skäl tar sig in. Hit hör trädgårdsmyra Lasius niger, som är den vanligaste inomhusmyran hos oss. Något annat obehag än att de vistas i våra boningar brukar man inte ha, såvida de inte bygger bo i väggar eller trossbottnar. Om hushästmyra Camponotus herculeanus slår sig ned i ett trähus måste man däremot vidta åtgärder. Annars är risken stor att hästmyrorna genom sitt bobyggande gnager sönder virket och med tiden raserar huset. Alla myrbon både de som finns i ved och bark och de som finns i marken har en i grunden enkel och likartad konstruktion bestående av hålrum (kammare) förbundna med gångar som myrorna gräver eller gnager ut. Gångar av vedlevande skalbaggslarver kan också utnyttjas. Bon i marken kan ha en avsevärd vertikal utsträckning, från strax under ytan till ett djup av en meter eller mer. På våren brukar drottningarna befinna sig i en kammare nära markytan för att sedan flytta ned i de djupare lagren. Under torrperioder brukar hela samhället dra sig nedåt i boet. Ägg, larver och puppor hålls ofta åtskilda i olika kammare och flyttas runt allt efter väderleken. Pupporna befinner sig överst, där det är varmast. Ibland består boet bara av en enda kammare, vilket ofta är fallet hos mindre smalmyror (släktet Temnothorax) och andra små ettermyror (underfamiljen Myrmicinae). Om möjlighet finns anläggs boet helt eller delvis under en sten. Tuvan som kröner bon av trädgårdsmyra Lasius niger, gul tuvmyra L. flavus och en del andra arter består av den jord eller sand som blir över när myrorna gräver ut boet i marken inunder. Tuvan kan vara bevuxen med örter och gräs. Växternas rötter stabiliserar då denna med hålrum fyllda konstruktion, som i första hand är avsedd för förvaring av pupporna. Några arter i släktet jordmyror Lasius, framför allt blanksvart trämyra L. fuliginosus, men även arterna i undersläktet Chthonolasius, bygger så kallade kartongbon i håligheter, antingen i träd eller i marken. Boet består av ett system av gångar och kammare åtskilda av papperstunna väggar, som myrorna tillverkar av trämjöl och fina jordpartiklar blandat med honungsdagg. I detta substrat växer en säcksvamp (Ascomycota), vars hyfer bidrar till konstruktionens stabilitet. För att avsluta skildringen av myrornas bon kan vi anknyta till detta kapitels början, nämligen myrstacken. Denna är onekligen ett karakteristiskt inslag i vår natur och andra kalltempererade trakter där stackbyggande arter av släktet stormyror Formica förekommer. Även om det kan se så ut är en myrstack inte bara en

16 formicidae kon- eller kupolformig hög av barr. Snarare kan den beskrivas som ett välisolerat men samtidigt ventile rat flervåningshus med centralvärme och ett tak som skyddar mot regn. Materialet är ofta tall- eller gran barr, men tillgången på byggnadsmaterial i stackens omgivning är avgörande. I lövskog är det småkvistar och bladskaft som dominerar, och på ö ppen mark till kommer bitar av gräs, örter och mossa. Detta gäller särskilt stackar av hedmyror (undersläktet Coptofor mica), som använder ett finare material än de andra stormyrearterna. Mineralpartiklar brukar också ingå ibland är nästan hela stacken byggd av småsten. Märklig är den stora ansamlingen av kådbitar man kan hitta i myrstackar. Möjligen kan kådan ha en desinficerande effekt och hjälpa till att hålla svampar och bakterier borta. Ytan av en myrstack består av ett tämligen homogent, tätt packat skikt som är stabilt nog att motstå väder och vind, och som leder bort regnvattnet längs stackens sidor. Det inre av stacken har en mer lucker konstruktion bestående av större och mindre hålrum avsedda främst för pupporna, som behöver mycket värme för sin utveckling. På stackens yta finns hål genom vilka myrorna går ut och in, och som kan öppnas och stängas efter behov för att reg lera temperaturen och fuktigheten i stackens inre. Förutom solens strålar alstrar myrorna själva genom sin ämnesomsättning värme, ibland i betydande grad. Redan på senvintern när skogsmyror (Formica rufagruppen) börjar lägga ägg, trots att det fortfarande ligger snö, kan det inre av stacken ha en temperatur på C. I själva kanten av myrstacken bygger myrorna en vall av uppgrävd jord. Vallen kan vara väl synlig i öppet belägna stackar, som ofta genom den höga vallen och det i övrigt sparsamma stackmateria let är skålformade. Storleken av en myrstack kan vara imponerande med en höjd på gott och väl två och en halv meter hos nordskogsmyra Formica aquilonia och en omkrets vid basen på 20 meter hos kal skogsmyra F. polyctena. Hur det är med åldern hos dessa stora stackar, och hos myrstackar över huvud taget, är inte närmare känt. Själva myrsamhället som bor i stacken kan genom att hela tiden adoptera nya drottningar teoretiskt sett bli hur gammalt som helst, och så länge inget ändras i stackens närmaste omgivningar har myrorna ingen anledning att flytta därifrån. I nordliga skogstrak ter där förändringarna i naturen är långsamma kan det mycket väl tänkas finnas månghundraåriga myr stackar. Belagt är i alla fall att vissa stackar funnits i uppemot hundra år. Om åldern på andra myrors bon vet man ännu mindre. Att de kan vara mycket kort livade är känt från bland annat alvarmyra Tapinoma ambiguum, som kan byta boplats några gånger under en säsong. 17 Jordmyror (släkte Lasius) ofta trädgårdsmyra L. niger Rödmyror (släkte Myrmica) Större och mindre smalmyror (släkte Leptothorax och Temnothorax) Bon av stackmyror (Formica, undersläkte Formica) kan bli mycket stora och vara närmare 100 år gamla. FOTO: JARL JONSSON

17 18 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna Myror angriper en hona av sandbi Andrena sp. som nyligen kläckt och krupit upp på marken. Hur och vad äter myrorna Myror är i det närmaste allätare. De kan tillgodogöra sig såväl vegetabilisk som animalisk näring. Några få arter är enbart rovdjur. Det gäller för kompostmyra Hypoponera punctatissima ( underfamiljen Ponerinae) och kanske även för de små arterna skuggmyra Stenamma debile och trögmyra Myrmicina graminicola i underfamiljen ettermyror (Myrmicinae), vilka uppenbarligen lever helt och hållet av små insekter och andra i och på marken levande småkryp. Alla andra myrarter i vår fauna livnär sig i större eller mindre utsträckning också på växtsafter. Där det finns stora samhällen av rödmyror (släktet Myrmica) eller stormyror (släktet Formica) kan myrornas konsumtion av insekter vara betydande, i varje fall lokalt. Ett normalstort samhälle av kal skogsmyra Formica polyctena kan konsumera sex miljoner eller 28 liter insekter på ett år. Mycket av detta är fjärils- och växtstekellarver, men alla möjliga sorters insekter och andra småkryp dödas och bärs hem till stacken. Skogsmyror och även andra Formica-arter kan bemäktiga sig byten som är mycket större än de själva, exempelvis stora skalbaggar. En Formica-arbetare kan på egen hand attackera ett mångdubbelt större byte och hålla det i schack tills fler arbetare anländer genom att bitas och spruta 60-procentig myrsyra, som kan skada även en stor insekt allvarligt. Den lättflyktiga myrsyran lockar till sig myrarbetare i närheten, som snabbt är framme för att hjälpa till. Gemensamt drar de sedan bytet till stacken, där det tuggas sönder för att bli mat åt framför allt larverna. Myror samlar också döda insekter, och dessa kan i vissa fall vara en betydande del av födan till exempel när drunknade insekter ansamlats i driftränder längs stränder. Trädgårdsrödmyra Myrmica rubra och sandrödmyra M. rugulosa har ofta sina bon vid vägkanter, där de utnyttjar det rika utbudet av insekter och andra djur som fallit offer för trafiken. Myrlarver matas med flytande krävinnehåll och sekret från körtlar i myrornas huvud samt med styckade byten som placeras på larvens mun, och som larven själv tuggar i sig. Myrorna själva kan faktiskt inte tillgodogöra sig något annat än flytande föda. De kan visserligen tugga bra med sina i regel kraftiga käkar, men de kan inte svälja något annat än safter. I munnen sitter nämligen en sil som sorterar ut alla fasta partiklar. Dessa spottas ut, och endast vätskan kan passera. Från munnen leder ett långt svalg till en kräva som ligger i början av bakkroppen. Krävan fungerar som en behållare med en muskulös och, i synnerhet hos bitmyror (underfamiljen Formicinae), mycket tänjbar vägg. Krävan fortsätter i mellantarmen, där matsmältningen sker. Mellan krävan och mellantarmen finns en ventil som reglerar genomströmningen till mellantarmen, och som ser till att myran inte utnyttjar mer näring än den behöver för sin ämnesomsättning, även när krävan är fylld till bristningsgränsen. De myror som hämtar mat till boet kan alltså fylla krävan med mycket mer näring än de själva behöver. Genom muskelkontraktioner kan de pressa ut krävans innehåll genom munnen och mata arbetarna i boet, som i sin tur matar drottningen (eller drottningarna) och larverna.

18 formicidae 19 Växtsafterna som myrorna i mycket hög grad lever av är de som passerat tarmen hos bladlöss och andra växtsugare (Homoptera). Dessa små insekter tar genom sin sugsnabel upp mer av den näringsrika vätskan ur växternas floem än de kan tillgodogöra sig, och en stor del avges som exkrementer. Denna starkt sockerhaltiga vätska kallas för honungsdagg och är begärlig för många insekter inte minst för myror, som ofta slickar i sig honungsdaggen direkt från bladlössens analöppning. Myrorna kan genom att stryka med sina antenner över bladlusens kropp stimulera den till att avge en droppe, och även bladlössen kan med speciella rörelser signalera till myrorna att det finns något att hämta. För många myror, i synnerhet bitmyror (underfamiljen Formicinae), täcker honungsdaggen större delen av myrornas energibehov och uppemot hälften av anabolismen, som till större delen utgörs av äggproduktionen och larvernas tillväxt. Honungsdaggen innehåller visserligen främst socker men även alla de aminosyror myrorna behöver samt enkla äggviteämnen, B-vitaminer och mineralämnen. Det råder ett intimt förhållande mellan bladlöss och myror. De senare har ständig bevakning av sina bladluskolonier för att hindra myror från andra samhällen från att få tillträde till dem, och för att (om än ganska ineffektivt) försvara bladlössen mot parasitoider och rovinsekter. Särskilt arterna i släktet jordmyror Lasius utnyttjar underjordiska bladlöss (rotlöss) som suger på växtrötter, och som myrorna flyttar runt till lämpliga betesmarker samt tar hem till boet för övervintring. Trädgårdsmyra L. niger kan även ta in de övervintrande äggen av bladlöss som lever på växternas ovanjordiska delar till boet, för att sedan på våren placera ut dem på lämpliga växter. Både rödmyror (släktet Myrmica) och trädgårdsmyra bygger ofta skydd av jord runt lågt placerade bladluskolonier. Samtidigt äter myrorna bladlöss, vilket ger dem ett viktigt proteintillskott. Genom att på detta sätt glesa ut bladluskolonin förhindras dessutom utvecklingen av vingade bladlöss, vilket fördröjer bladluskolonins utdöende till myrornas fromma. I varje fall gul tuvmyra Lasius flavus kan klara hela sin mathushållning genom att mjölka och äta de bladlöss som lever i och vid myrboet. Det är långt ifrån alla bladlöss som besöks av myror. Solitärt levande och gallbildande bladlöss, och sådana som avsöndrar mycket vax, intresserar sig myrorna knappast alls för. Å andra sidan finns det bladlöss som är helt beroende av myror. Exempel på sådana är en del av de rotlevande bladlössen som samverkar med jordmyror (släktet Lasius) samt den märkliga bladlusen Paracletus cimiciformis, som med sitt korta sugrör förmodligen inte kan sticka hål på växter för att suga i sig växtsafter utan blir matad av sina värdar grästorvsmyra Tetramorium caespitum. Även den på grova trädstammar sugande bladlusen Stomaphis Myror och bladlöss. Det råder ett intimt förhållande mellan bladlöss och myror. De senare har ständig bevakning av sina bladluskolonier för att hindra myror från andra samhällen från att få tillträde till dem, och för att (om än ganska ineffektivt) försvara bladlössen mot parasitoider och rovinsekter. 1. Arbetare av blanksvart trämyra Lasius fuliginosus besöker en koloni av sälgbladlus. Arbetarens bakkropp är uppsvälld av honungsdagg (bladlössens näringsrika exkrementer) som myrorna i hög grad lever av. 2. Arbetare av gul tuvmyra Lasius flavus kan bära in de övervintrande äggen av bladlöss som lever på växternas ovanjordiska delar till boet, för att sedan på våren placera ut dem på lämpliga växter. Några nykläckta bladlöss sitter också på äggsamlingen. 3. Arbetare av gul tuvmyra Lasius flavus bär på en mycket ung bladlus.

19 20 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna 1 2 Blombesök och extraflorala nektarier. 1. Myror besöker även blommor för att suga i sig nektar. En arbetare av brun slavmyra Formica cunicularia besöker ölandstok Dasiphora fruticosa. 2. Myror besöker även nektarproducerande körtlar (extraflorala nektarier) vid bladbaserna på bl.a. körsbär. På bilden ses en arbetare av trädgårdsrödmyra Myrmica rubra. quercus kräver hjälp av svartglänsande trämyra Lasius fuliginosus och kanske också jordmyror tillhörande undersläktet Lasius för att överleva. Honungsdagg är som sagt en viktig näringskälla för arterna i underfamiljen bitmyror (Formicinae). Även ettermyror (underfamiljen Myrmicinae) som rödmyror (släktet Myrmica) och grästorvsmyra Tetramorium caespitum kan mjölka bladlöss. Smalmyror (släktena Leptothorax och Temnothorax) besöker inte bladlöss men slickar i sig honungsdagg som droppat ned på vegetationen eller på marken. Några ettermyror skuggmyra Stenamma debile och trögmyra Myrmecina graminicola påstås inte alls nyttja den söta bladlussaften. Samma gäller för kompostmyra Hypoponera punctatissima. Även andra växtsafter utnyttjas av myror, men de har endast marginell betydelse jämfört med honungs daggen. Blommor besöks av myror som suger i sig nektar. Man kan ofta se rödmyror (släktet Myrmica) och trädgårdsmyra Lasius niger i blommor av hundkäx Anthriscus sylvestris, kirskål Aegopodium podagraria och andra flockblommiga växter (familjen Apiaceae). Möjligen är nektar en viktig beståndsdel i födan för små ettermyror som t.ex. mindre smalmyror (släktet Temnothorax). En del växter, exempelvis häckvicker Vicia sepium, druvfläder Sambucus racemosa, örnbräken Pteridium aquilinum och många arter inom släktet Prunus, har utbildat extraflorala nektarier som ett sätt att locka till sig myror (som hjälper till att hålla växtätande insekter borta). Dessa nektarproducerande bildningar sitter, som namnet säger, utanför blomman (på ett bladskaft eller liknande) och besöks flitigt av myror. Andra växtsafter som myror tillgodogör sig är de som finns i bär och andra saftiga frukter. Större myror, till exempel arterna i släktena hästmyror Camponotus och stormyror Formica, kan också gnaga av barken på grenar på träd och buskar för att komma åt saven. Myrornas samspel med andra organismer Myror och blåvingar Myror har ungefär samma relation till blåvingelarver som till bladlöss. På ryggen särskilt på det sjunde segmentet, där det finns ett par stora körtlar kan dessa fjärilslarver avsöndra en vätska som påminner om bladlössens honungsdagg; starkt sockerhaltig och även innehållande aminosyror. Myror uppsöker därför gärna blåvingelarver, som de ivrigt slickar för att få i sig den söta vätskan. Larverna av åtminstone de allra flesta nordiska blåvingearter har sådana körtlar och besöks mer eller mindre regelbundet av myror, främst rödmyror (släktet Myrmica), jordmyror av undersläktet Lasius och slavmyror (Formica undersläktet Serviformica). Myrornas närvaro skyddar blåvingelarverna från parasitoider och andra fiender och håller förmodligen konkurrerande fjärilslarver borta från växten. Puktörneblåvingens Polyommatus icarus larv besöks inte regelbundet av myror och tycks klara sig utmärkt utan myrornas närvaro. Ljungblåvinge Plebejus argus å andra sidan klarar sig förmodligen inte utan uppvaktning av jordmyror tillhörande undersläktet Lasius. Ofta förpuppas larven av denna och andra blåvingar i myrboet. Helt beroende av myror är svartfläckig blåvinge Maculinea arion och alkonblåvinge M. alcon. Larverna av dessa båda arter lever den första tiden på sina respektive värdväxter, timjan Thymus serpyllum och klockgentiana Gentiana pneumonanthe. När larven uppnått fjärde stadiet lämnar den värdväxten, tar sig ned till marken och väntar tills en myra hittar den. Om det är fel myra är det stor risk för att den blir upp äten, men om det är en rödmyra (släktet Myrmica) blir den buren till myrboet, där resten av larvutvecklingen

20 formicidae 1 3 och förpuppningen sker. Den svartfläckiga blåvingens larv äter myrlarver och kan därigenom helt ödelägga ett mindre myrsamhälle. Alkonblåvinge kan också om det kniper äta myrornas ägg och larver, men nor malt blir den matad av myrorna (som om den vore en myrlarv). Skadan på myrsamhället blir därför inte så stor, även om det oftast är några fjärilslarver i ett myrbo (hos svartfläckig blåvinge oftast bara en). De rödmyror som finns i svartfläckig blåvinges bio toper är främst hedrödmyra Myrmica sabuleti, skål rödmyra M. lonae och fältrödmyra M. schencki. De två förstnämnda brukar vara värdar för blåvingen, men den är också funnen i bon av fältrödmyra. För Myror och blåvingar. Alkonblåvinge Maculinea alcon är helt beroende av värdväxten klockgentiana Gentiana pneumonanthe och några arter av rödmyror Myrmica sp. för sin utveckling. 1. Ung larv av alkonblåvinge äter av värdväxten klockgentiana. 2. Larv av alkonblåvinge transporteras av en arbetare sandrödmyra Myrmica rugulosa. 3. Nästan fullvuxen larv av alkonblåvinge matas av en sandrödmyrearbetare inne i boet. 4. Den fullvuxna alkonblåvingen flyger i juli och är vanligast från andra hälften av juli fram till början av augusti. alkonblåvingens del står trädgårdsrödmyra M. ru bra, skogsrödmyra M. ruginodis och ängsrödmyra M. scabrinodis till buds. Alla tre fungerar som värdar för blåvingen, men detta varierar geografiskt. I Göte borgstrakten hittar man blåvingelarverna hos skogs rödmyra, i Skåne hos trädgårdsrödmyra och på Jyl land och längre söderut i Europa hos ängsrödmyra.

21 22 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna Det finns många insekter och andra småkryp som lever hos myror. Nedan visas några exempel på olika myrgäster. 1. Den nästan vita myrbogråsuggan Platyarthrus hoffmannseggi (ordningen Isopoda) är lätt att hitta i myrboet. 2. Även de ljusa rotbladlössen upptäcks enkelt i myrboet. Rotlevande bladlöss kan mjölkas på sina näringsrika exkrementer i boet under vintern då bladlöss normalt inte finns att tillgå. 3. En larv av bladskärarmal (bladskärare, släktet Coleophora sp., Incurvariidae) kryper på stackens yta. Den har kanske transporterats dit av myrorna för att med larvens blad- och kvistrika säck bygga på stacken. Myrgäster och parasiter Myrgäster, eller myrmekofiler som de också kalllas, är de insekter och andra småkryp som lever hos myror. Med tanke på att myror är mycket kapabla att försvara sitt bo mot intränglingar, och att de ofta dödar allt levande som inte är dem övermäktigt, är det förvånande att det finns så många myrgäster som det faktiskt finns. Å andra sidan erbjuder myrboet en mycket attraktiv miljö med mer eller mindre konstant temperatur och fuktighet samt god tillgång på mat i form av såväl myrornas larver som avfall och förmultnat bomaterial. Dessutom erbjuder myrorna ett effektivt skydd mot andra predatorer. Myrgäster förekommer inom nästan varje grupp av insekter och andra leddjur. Det totala antalet är inte närmare känt, men det rör sig säkerligen om ett par hundra arter bara i Sverige. Enbart bland skalbaggar är gott och väl 120 arter funna i myrbon. Faktum är att myrorna ofta inte bryr sig, eller att de låter sig luras eller mutas. Många inhysingar gör inte myrorna någon skada. De lever av avfall och liknande, eller av andra myrgäster. Många kvalster, spindlar, dubbelfotingar och skalbaggar torde leva så. Några exempel är den nästan vita gråsuggan Platyarthrus hoffmannseggi (ordningen Isopoda) som finns i bon av diverse myror, den lilla håriga dubbelfotingen penselfoting Polyxenus lagurus (ordningen Polyxenida) som man ibland hittar i myrstackar, den lilla vitglänsande hoppstjärten Cyphoderus albinus (ordningen Collembola) som lever hos diverse myror och de stora ljusa guldbaggelarverna (Cetonia aurata och Potosia cuprea i familjen Scarabaeidae) som lever av förmultnade barr och liknande i myrstackarnas utkanter. Bland kvalster kan släktet Antennophorus i ordningen Mesostigmata nämnas. De förekommer hos jordmyror (släktet Lasius) och sitter fastklamrade på myrorna; bland annat på huvudets undersida, där de blir matade genom att stimulera myran att pressa ut saft ur krävan. Skalbaggar är den klart artrikaste insektsgruppen bland myrgästerna, och bland dessa är kortvingar (familjen Staphylinidae) vanligast med ca 70 arter. Hos blodröd rövarmyra Formica sanguinea lever kortvingen Lomechusiodes strumosa. Den är ett rovdjur både som larv och fullbildad skalbagge och livnär sig på myrornas larver, men den låter sig också matas av myrorna. I gengäld får myrorna sekret från kortvingens bakkropp som de begärligt slickar i sig, vilket får dem att avstå från att attackera. Ett liknande utseende och levnadssätt har Lomechusa-arterna (fyra arter i vår fauna) som växlar mellan bon av stormyror och rödmyror (släktena Formica och Myrmica). På sommaren kläcks skalbaggen i ett stormyrebo. Kort tid därefter ger den sig ut från stormyreboet och uppsöker ett rödmyrebo. Även här är det sekret som hjälper kortvingen både att komma in i boet och att ostört leva där samt bli matad av myrorna. På vårkanten ger sig skalbaggen iväg igen för att uppsöka ett stormyrebo, där honan lägger ägg. Larverna som sedan kläcks där får mat av stormyrorna ända tills de förpuppas. Underfamiljen klubbhornsbaggar (Pselaphinae, familjen Staphylinidae) omfattar också några myrgäster, bland annat de två arterna i släktet Claviger; C. longicornis som främst finns hos jordmyror i undersläktet Chthonolasius, och C. testaceus som kan vara mycket talrik i bon av gul tuvmyra Lasius flavus. En intressant detalj är de tjocka antennerna, vilka fungerar som handtag när myrorna bär omkring på dessa små lusliknande skalbaggar. Vid stigarna som leder till och från bon av blanksvart trämyra Lasius fuliginosus uppehåller sig glansbaggen Amphotis marginata (familjen Nitidulidae)

22 formicidae 23 Larven av myrblomflugor (släktet Microdon) lever i myrbon där de äter ägg och myrlarver. Här ses en larv av rödmyreblomfluga Microdon myrmicae i värdartens, ängsrödmyra Myrmica scabrinodis, bo, samt den fullvuxna blomflugan. På natten kommer skalbaggen fram och tigger mat av myrorna. När den ställer sig framför en myra och berör dess huvud avger myran en droppe ur krävan, i tron att det är en av de andra myrorna i samhället som vill bli matad. Tilltaget brukar dock uppdagas, och bedragaren blir angripen av myran. Skalbaggen drar då in ben och antenner under sitt hårda skal samtidigt som den pressar sig fast vid underlaget, och därmed blir den oåtkomlig för myran. När den stora och vackert färgade bladbaggen säckbagge Clytra quadripunctata (familjen Chrysomelidae) lägger ägg släpper den dessa från en gren över en myrstack. Ägget är inkapslat i ett kotteliknande exkrementhölje, och myrorna oroas inte av att det dimper ner på stacken. Larven bygger sedan vidare på detta sega hölje, som blir alltmer säckliknande och hela tiden är stort nog för att skydda mot myrornas attacker. När den rör sig på stackens yta eller i dess inre sträcker larven ut framkroppen med benen, men så snart den känner sig hotad dras allt in och hålet täpps till av det hårda huvudet. Larven äter myrornas matavfall, och förmodligen också deras ägg och larver. Att just skalbaggar så framgångsrikt lyckats bosätta sig hos myror kan förklaras med att de liksom myrorna i stor utsträckning är anpassade till ett liv i marken. Med ett hårt hudpansar och täckvingar som döljer flygvingarna är de också bättre skyddade mot myrornas attacker och har lättare att ta sig fram i myrboet. De flesta andra insekter är mer mjukhudade och har vingar som sticker ut, vilket försvårar ett liv i de trånga myrgångarna. Det är därför inte konstigt att det endast finns ett fåtal myrgäster inom de andra artrika insektsordningarna (fjärilar, steklar och tvåvingar). Bland fjärilar finns de två blåvingearterna i släktet Maculinea som nämns i kapitlet om blåvingar. En annan fjäril som man kan hitta som larv eller puppa i bona av stackmyror (Formica undersläktet Formica) är myrstacksmal Myrmecozela ochraceella i familjen Tineidae. De enda myrgästerna bland steklarna är andra myror, vilka behandlas i kapitlet Parasitiska myror. Bland tvåvingarna kan slutligen nämnas sorgmyggor (familjen Sciaridae) av släktet Sciara, vilka ibland finns i riklig mängd hos såväl ettermyror (underfamiljen Myrmicinae) som bitmyror (underfamiljen Formicinae). Den stora och sällsynta vapenflugan Ephippium thoracicum (familjen Stratiomyidae) lever hos blanksvart trämyra Lasius fuliginosus och den mycket lilla svävflugan Glabellula arctica (familjen Bombyliidae) hos stackmyror (Formica undersläktet Formica). Några arter inom familjen blomflugor (Syrphidae) lever i myrbon, bland andra de fem arterna i släktet myrblomflugor Microdon. Myrblomflugornas larver är funna i bon av rödmyror (släktet Myrmica), jordmyror (släktet Lasius) och stormyror (släktet Formica), och de äter myrlarver. Fluglarven drar in en myrlarv under sin breda kropp med sina Myrgäster förekommer även inom skalbaggsfamiljen kortvingar (Staphylinidae). Här ses arten Chennium bituberculatum som lever hos grästorvsmyra Tetramorium cespitosum. Kortvingen påträffas främst under stenar på alvartorrängar. Inom familjen klubbhornsbaggar (Clavigeridae) finns några myrgäster, bland annat de två arterna i släktet Claviger. Arten Claviger testaceus kan vara mycket talrik i bon av gul tuvmyra Lasius flavus. De tjocka antennerna fungerar som handtag när myrorna bär omkring på dessa små lusliknande skalbaggar.

23 24 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna De flesta myror visar ett stort intresse för vissa frön, som de bär hem till boet. Dessa frön har något som är begärligt för myrorna, en liten ljust färgad utväxt som är rik på näringsämnen och kallas för elaiosom. Överst ses frön av av hålnunneört Corydalis cava och nedan en myrarbetare transportera ett frö av stor nunneört Corydalis solida. FOTO: MAGNUS LIDÉN En myrliknande hoppspindel är arten smalmyrespindel Synageles venato (Salticidae) som ofta kan hittas i närheten av stränder eller kärr. munhakar och förtär sitt byte, skyddad från myrornas attacker av sin hårda, starkt välvda översida. Myror kan drabbas av parasiter och parasitoider. Rundmaskar (stammen Nematoda, familjen Mermitidae) lever hoprullade i bakkroppen hos olika myror. Slavmyror (Formica undersläktet Serviformica) kan vara mellanvärdar för lilla leverflundran Dicrocoelium dendriticum (klass Trematoda, underklass Digena). Liksom andra digena sugmaskar har denna parasit en komplicerad livscykel där olika larvstadier lever i olika djur. Hos just denna art finns det könsmogna stadiet i olika växtätande däggdjur, ibland även i människan. De första larvstadierna lever i landsnäckor som avsöndrar larverna med sitt slem. Slemmet äts sedan av slavmyror, i vilka larvernas vidare utveckling sker. En av larverna tränger in i myrans nervsystem, vilket får myran att vandra upp i vegetationen och bita sig fast där. Betande djur, exempelvis rådjur, nötkreatur och harar kan då få i sig den parasiterade myran. Bland de parasitoider som lever på myror kan parasitsteklarna i familjerna bracksteklar (Braconidae) och svartsteklar (Proctotrupidae) nämnas. En stilla sommardag kan man, om man är uppmärksam, se dessa pyttesmå (högst 3 mm långa) steklar flyga över en myrstack inväntande ett lämpligt tillfälle att attackera en myra. I en blixtsnabb manöver lägger de ett ägg på myran, oftast i dess nacke. Larven utvecklas sedan inuti myran, som långsamt dör. Andra också mycket små parasitoider är puckelflugor i släktet Pseudacteon (familjen Phoridae). De patrullerar över myrbon och längs myrvägar, för att genom en likaledes snabb attack lägga ett ägg i en myras bakkropp. Särskilt utsatt är trädgårdsmyra Lasius niger. Det är möjligt att de övertäckta myrvägarna som är så typiska för denna myra är ett skydd mot puckelflugorna. En annan intressant art som parasiterar trädgårdsmyra är den lilla parasitflugan Strongygaster globula (familjen Tachinidae). När myrorna svärmar lägger flugan ett ägg på drottningen, som utvecklas till en larv inuti henne. Om en sådan drottning sedan försöker grunda ett nytt samhälle kommer hon inte att kunna lägga ägg. I stället föder hon flugans larv, som snart förpuppas. Larven och puppan vårdas av drottningen som om det vore hennes egen avkomma. En tid därefter dör myrdrottningen, och flugan kan kläckas utan risk för att bli attackerad av en myra. Det ligger nära till hands att i detta sammanhang nämna de småkryp som till utseendet härmar myror. Det är här inte fråga om myrgäster eller ens arter som finns där myror är talrika. Några arter i familjen hoppspindlar (Salticidae) påminner om myror. Särskilt gäller detta Myrmarachne formicaria som har korta breda pedipalper vilka liknar myrornas käkar, viftar med det första benparet (som myrantenner) och har framkroppen uppdelad i en bredare främre del (som liknar ett myrhuvud) samt en smalare bakre del (myrans mellankropp). Dessutom är denna spindel färgad som en stackmyra (Formica undersläktet Formica). Även några skinnbaggar (Heteroptera) kan tas för myror. Detta gäller främst nymfen av krumhornsskinnbaggen Alydus calcaratus i familjen Alydidae som är lik en stackmyra (Formica undersläktet Formica). Myrmecoris gracilis i familjen ängsstinkflyn (Miridae) påminner närmast om svart slavmyra Formica fusca, och även ängsskinnbaggen, Systellonotus triguttatus, är allmänt myrlik. Frön designade för myrtransport Visserligen finns det myror i torrare områden längre söderut som är specialiserade fröätare, och även den svenska arten grästorvsmyra Tetramorium caespitum matar delvis sina larver med frön, men flertalet myror äter inte frön. Trots detta visar de flesta myror stort intresse för vissa frön, som de bär hem till boet. Dessa frön har något som är begärligt för myrorna; en liten ljust färgad utväxt som är rik på näringsämnen (fetter, sockerarter, stärkelse, proteiner och vitaminer) och kallas för elaiosom. Myrorna biter av elaiosomet, vilket inte skadar fröet eller påverkar dess grobarhet, och matar larverna med det. Fröet slängs sedan vid boet, och det är för att på detta sätt få hjälp med fröspridningen som dessa växtarter har utvecklat det mycket speciella elaiosomet. Många olika växter har frön med elaiosom; till exempel violer Viola spp., blåsippa Hepatica nobile, vitsippa Anemone nemorosa, nunneörter Corydalis spp., plister Lamium spp., kovaller Melampyrum spp. och frylen Luzula spp. Det stora flertalet av dessa växter förekommer på trädbevuxen mark där varken vind- eller vattenspridning skulle vara särskilt effektiv, och där alltså myrtransport blivit lösningen. I stort sett alla sorters myror bär omkring på sådana frön, men för de minsta myrorna t.ex. smalmyror (släktena Leptothorax och Temnothorax) samt alvarmyra Tapinoma ambiguum är många frön

24 formicidae för stora och myrornas aktionsradie kanske för liten för att de skall bidra nämnvärt till fröspridningen. Myror som föda Myror smakar gott om man ska tro det som sägs om äldre tiders skogsarbetare, som höll sina smörgåsar tätt över en myrstack innan de åt dem. Det är främst myrsyran som ger smaken. Myrsyra har egentligen en skarp och irriterande doft, men det tyckte tydli gen inte männen i skogen. Ej heller tycks myrsyran störa alla de djur som äter myror. När björnarna läm nar idet på våren uppsöker de ofta myrstackar, som de demolerar för att komma åt innevånarna. Även gräv lingar kan ta sig ned i myrstackar för att äta. Andra större djur som intresserar sig för myrstackar är kron hjort, dovhjort och vildsvin. De är emellertid snarare intresserade av att vältra sig i stacken än av att äta myrorna. Förmodligen hjälper myrsyran till att befria pälsen från ohyra. Av samma anledning kan fåglar sätta sig med utbredda vingar på myrstackar och låta myrorna krypa omkring bland fjädrarna. Bland rygg radsdjuren är det nog främst fåglar som äter myror. För hönsfågelkycklingar kan myror (inte minst deras puppor) vara ett viktigt inslag i dieten, och många tättingar kan under häckningssäsongen till stor del livnära sig på myror. Gröngöling och göktyta har my ror som huvudföda, men även de andra hackspettarna kan ge sig på myrstackar genom att gräva gångar som kan gå djupt ned i marken. Sker detta under vintern kan myrsamhällets existens sättas på spel genom att fukt och kyla tränger in under stacken. Om flygmyror uppträder i stor mängd, som ofta är fallet hos träd gårdsmyra Lasius niger, kan de attrahera inte bara så dana fåglar som brukar fånga flygande insekter (t.ex. svalor och tornseglare) utan även exempelvis måsar. 25 Bland de ryggradslösa djuren är det främst myror som äter myror. Myrkrig är ett för många bekant feno men. I synnerhet närbelägna samhällen av sam ma myrart utkämpar ofta strider, primärt för att er övra eller försvara territorium. Krig mellan stackar av stormyror (släktet Formica) förekommer ofta i början av säsongen, när gränserna mellan territorierna ännu inte blivit fastlagda. Mindre iögonfallande men minst lika vanliga är de bataljer som sommaren igenom ut kämpas mellan samhällen av grästorvsmyra Tetramo rium caespitum. Myrstrider har ofta fatala följder med en hög andel döda i båda arméerna. Ett litet samhälle som möter ett stort kan helt utplånas. Samma sak händer när en svagare art (t.ex. av släktet jordmyror Lasius eller rödmyror Myrmica) angrips av en art inom släktet stormyror Formica. De myror som dödas blir uppätna. Blodröd rövarmyra Formica sanguinea at tackerar samhällen av i stort sett alla andra myrarter i ett mer renodlat syfte att få mat. En annan specialise rad myrjägare är tjuvmyra Solenopsis fugax. Denna lilla myra har som specialitet att äta andra myrors ägg, lar ver och puppor. Den gräver gångar från boet till när liggande myrbon, där de uppsöker och lägger beslag på avkomman. Främst tack vare ett starkt avskräckan de ämne som dessa myror avger kan de sedan i godan ro tugga sönder bytet och i krävan bära hem maten till det egna boet genom gångar som är så trånga att de endast tillåter passage av tjuvmyran. Bland övriga småkryp finns knappast några större konsumenter av myror utom möjligen myrlejon, som är larverna till myrlejonsländor (familjen Myr meleontidae i ordningen Neuroptera nätvingar). Alla tre nordiska myrlejonarter lever på sandig mark, där larverna gräver trattformiga gropar och placerar sig själva strax under gropens botten. Småkryp som Myrlejon är larverna till myrlejonsländor. Larverna förekommer på sandig mark där de gräver trattformiga gropar och ligger gömda strax under gropens botten. Småkryp som rör sig på marken faller lätt ned i dessa gropar och har svårt att ta sig upp i den lösa sanden, särskilt som myrlejonet hjälper till genom att skvätta sand. Väl nere i gropens botten hamnar offret, som ofta är en myra, i myr lejonets stora käkar. Här ses mindre myrlejonslända Myr meleon bore.

25 26 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna rör sig på marken faller lätt ned i dessa gropar och har svårt att ta sig upp i den lösa sanden, särskilt som myrlejonet hjälper till genom att skvätta sand. Väl nere i bottnen hamnar offret, som ofta är en myra, i myrlejonets stora käkar. Den nordiska myrfaunan Det finns 81 bofasta myrarter i Norden såvitt vi vet, är det kanske bäst att tillägga. För 250 år sedan, på Linnés tid, var det endast sex. 150 år senare (1908) anger Aurivillius 36 arter (varav en är felbestämd, alltså 35 arter) från Sverige. Lägger man därtill kompostmyra Hypoponera punctatissima, hedrödmyra Myrmica sabuleti, faraomyra Monomorium pharaonis och gråmyra Formica (S.) cinerea, som inte var kända från Sverige då (men väl från andra nordiska länder), blir det 39 arter för hela Norden en ökning med 33 arter på 150 år. Den första sammanställningen för alla nordiska länder gjordes 1957 av Karl-Herman Forsslund. Där finns 60 arter angivna (58 enligt vårt nuvarande synsätt, eftersom ängsmyra Formica pratensis där uppfattades som två arter och den tillfälliga arten Paratrechina vividula hade tagits med). Alltså en ökning med 19 arter på 49 år. År år senare är alltså 81 bofasta arter kända från Norden, en ökning med ytterligare 23 arter. I snitt har det alltså tillkommit en art vartannat till var tredje år under de senaste 100 åren. Ökningen har två orsaker. Den ena är att nya arter beskrivs (dvs. att nya arter skiljs ut från redan Här ses drottning och arbetare av Plagiolepis alluaudi som har sitt bo i ett eluttag i Tropiska växthuset, Botaniska trädgården, Uppsala. Arten är mycket liten och beskrevs ursprung ligen från Seychellerna. Tillfälliga myrarter i Norden Förutom de 81 bofasta arterna har man påträffat 27 tillfälligt förekommande arter, som uppenbarligen inte har fått fotfäste hos oss. Troligen har de kommit hit med människans hjälp i t.ex. krukväxter, timmer eller andra importerade varor. De tillfälliga arterna är: Ponera coarctata (Latreille, 1802), två obestämda arter i underfamiljen ettermyror (Myrmicinae), Pheidole anastasii Emery, 1896, Ph. megacephala (Fabricius, 1793), Ph. pallidula (Nylander, 1849), Monomorium floricola (Jerdon, 1851), M. destructor (Jerdon, 1851), Crematogaster scutellaris (Olivier, 1791), Temnothorax unifasciatus (Latreille, 1798), T. crassispinus (Karavajev, 1926), Tetramorium simillimum (Smith, 1851), T. bicarinatum (Nylander, 1846), Tapinoma melanocephalum (Fabricius, 1793), Linepithema humile (Mayr, 1868), Paratrechina vividula (Nylander, 1846), P. longicornis (Latreille, 1802), Plagiolepis pygmea (Latreille, 1798), P. alluaudi Emery, 1894, Camponotus lateralis (Olivier, 1791), C. pennsylvanicus (De Geer, 1773), C. cf. sylvaticus (Olivier, 1792), C. thoracicus (Fabricius, 1804), C. truncatus (Spinola, 1808), Lepisiota frauenfeldi (Mayr, 1855), Lasius emarginatus (Olivier, 1792) och Oecophylla smaragdina (Fabricius, 1775).

26 formicidae 27 Myrstudier från Linné till nutid Nya arter En dryg tredjedel av våra myrarter har beskrivits av nordbor. Linné beskrev åtta arter varav två upptäcktes i Norden långt efter hans död. Svensken Johan Anders Retzius beskrev en art, dansken Johan Christian Fabricius fem arter runt sekelskiftet 1700/1800, svensken Johan Wilhem Zetterstedt en art, finländaren William Nylander tolv arter, dansken Frederik Meinert en art och svenskarna Gottfrid Adlerz och Hans Lohmander en art vardera. Andra myrforskare värda att nämna i sammanhanget är fransmannen Pierre André Latreille (samtida med Fabricius) samt tyskarna Adolph Schenck och Arnold Förster och österrikaren Gustav L. Mayr, alla verksamma vid mitten av 1800-talet. Schweizaren Auguste Forel och italienaren Carlo Emery var aktiva några årtionden senare, Jean Bondroit verkade i Belgien i början av 1900-talet, och Bernhard Seifert är fortfarande verksam i Tyskland. De nordiska arterna Många är de som under årens lopp samlat myror i de nordiska länderna och därmed successivt utökat vår kunskap om de olika arternas förekomst i Norden. Denna kunskap har i olika tidsskeden sammanställts; för Danmarks del av Frederik Meinert (1860), Sven Gisle Larsson (1943) samt Torben Frode Jensen och Christian Skøtt (1980). Motsvarande sammanställningar av myrfaunan i Norge har gjorts av Heinrich Siebke 1880 med kommentarer av Wilhelm Maribo Schøyen samma år, av Embrik Strand 1898 samt av Cedric Collingwood 1974 och Torstein Kvamme För Sveriges del finns sammanställningar gjorda av Hjalmar Stolpe (1882), Gottfrid Adlerz (1886), Christopher Aurivillius (1908), Karl-Herman Forsslund (1957) och Per Douwes (1995). I Finland finns en sammanställning av underfamiljen ettermyror (Myrmicinae) gjord av Michael Saaristo År 1979 bearbetade Cedric Collingwood hela den fennoskandiska och danska faunan. I våra grannländer finns det bra översikter för Polen (Czechowski m.fl. 2002) och Tyskland (Seifert, 2007). Den sistnämnda behandlar hela Nord- och Mellaneuropa. FOTO: CHRISTOPHER REISBORG

27 28 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna kända), den andra är att arter som tidigare varit kända från andra länder upptäcks i Norden. Av de 81 från Norden kända arterna beskrevs 20 mellan 1758 och 1799, 17 mellan 1800 och 1849, 20 mellan 1850 och 1899, 14 mellan 1900 och 1949 och slutligen 10 arter mellan 1950 och Med ledning av detta kan vi förutspå att det även i framtiden kommer att hittas nya myrarter i Norden kanske i samma takt som under 1900-talet, d.v.s. 0,4 arter om året. En del av dessa är, när detta skrivs, förmodligen ännu inte upptäckta och vetenskapligt beskrivna. På Island och Färöarna finns ytterst få myror. På Island förekommer kompostmyra Hypoponera punctatissima och förmodligen mer eller mindre konstant även faraomyra Monomorium pharaonis samt trädgårds myra Lasius niger. De två sistnämnda arterna är de enda myror som är funna på Färöarna. Att studera myror Hitta, samla och bestämma myror Den som på allvar vill ägna sig åt myror och lära känna de olika arterna måste samla in och avliva ett urval individer, lägga dem under en stereolupp och studera de detaljer som skiljer de olika arterna åt. Det ligger då också nära till hands att bevara de myror man samlat in som beläggexemplar. Det kan finnas anledning att senare gå tillbaka till dem för att se om den ursprungliga artbestämningen var korrekt, och för att använda dem som referens när man bestämmer andra myror. Myror kan man hitta genom att leta på marken och på trädstammar. I varje fall de större arterna som rör sig längs bestämda stråk, såsom hästmyror (släktet Camponotus), blanksvart trämyra Lasius fuliginosus och stackmyror (Formica undersläktet Formica), är lätta att upptäcka. På bar eller glest bevuxen sandmark För att med framgång samla myror behövs en kniv och en insektssug. En liten trädgårdsspade, en kraftig skruvmejsel, en spetsig fjäderpincett och en handlupp med gångers förstoring är också bra att ha med sig när man drar ut i fält. Insektssugen, som brukar kallas exhaustor i litteraturen, är ett måste i varje fall om avsikten är att samla medelstora och små myror (släktet rödmyror Myrmica och mindre). En insektssug kan man enkelt tillverka själv. Större myror (t.ex. stackmyror) kan man ta med handen eller ännu hellre med en fjäderpincett för att inte skada dem. Även stora myror skulle kunna samlas in med en insektssug, men det är inte att rekommendera eftersom man då tvingas andas in den obehagliga myrsyra de sprutar ut när de blir störda. FOTO: CHRISTOPHER REISBORG

28 formicidae 29 För att kunna bestämmas och bevaras måste myrorna monteras eller prepareras som man brukar säga. De ska klistras upp på en liten, vit pappbit som antingen är helt rektangulär eller rektangulär med ena kortsidan utdragen i en spets. Genom pappbiten bakom myran sticks en insektsnål (nr 2 är lämplig), och pappbiten skjuts upp 2/3 3/4 av nålens längd. Ofta har man tagit flera myror i samma samhälle. De klistras då upp på varsin pappbit och kan sedan sättas på samma nål så långt den räcker. Som klister är tapetlim eller genomskinligt, vattenlösligt kontorslim lämpligt. Man kan antingen limma fast undersidan av mellankroppen på spetsen av pappbiten med myrans längsaxel vinkelrätt mot pappbitens eller limma undersidan mot en helt rektangulär pappbit med myra och pappbit i samma riktning. Det senare alternativet är svårare och kräver en hel del vana men ser bättre ut, om man lyckas få ben och antenner symmetriskt utsträckta. Myran ser helt enkelt mer naturlig ut, och den blir inte så hopdragen som ofta är fallet när den är klistrad på spetsen av pappbiten. Dessutom är myran mer skyddad mot oavsiktlig beröring. Fördelen med spetsvarianten är att man bättre kan se hur myran ser ut från sidan. Vilken metod man än väljer gäller det att använda så lite lim som möjligt för att inte myran ska kladdas ner, och att arrangera ben och antenner så att de detaljer som är viktiga för identifikationen syns. Exempelvis gäller för rödmyror (släktet Myrmica) att antennskaften ska kunna ses rakt bakifrån. Prepareringen och i synnerhet bestämningen av myror kräver tillgång till ett preparermikroskop (stereolupp) med minst 50 gångers förstoring och god skärpa. En del bestämningskaraktärer som nämns här i boken syns dock ordentligt först vid 100 gångers förstoring eller mer. En mätskala i ena okularet kan man ha viss användning för. Sist men inte minst; de insamlade myrorna ska etiketteras. Detta innebär att man på nålen under myran fäster en liten papperslapp där det står var och när myran är insamlad, vilket samhälle den tillhör (om man har fler djur från ett och samma samhälle) samt vem som har samlat in den. Det är informationen från sådana fyndetiketter som ligger till grund för uppgifterna om myrornas förekomst och utbredning i Norden. kan det också löna sig att inspektera marken. Även små myror som grästorvsmyra Tetramorium caespitum och sandjordmyra Lasius psammophilus syns där ganska bra, och med lite tålamod kan man se var de har sina bon i sanden. Just myrbon i sand kan annars vara svåra att hitta. Lite uppgrävd sand runt bohålet är det man ska vara uppmärksam på. Man kan naturligtvis samla in de kringströvande myror man hittar, men effektivare är att leta rätt på deras bon. Då får man tillfälle att ta flera exemplar från samma samhälle, vilket underlättar och ibland är nödvändigt för en säker artbestämning. Att vända på stenar är en bra metod. De flesta myror har ofta sina bon under stenar, där sådana finns. Tänk då på att vända tillbaka stenen inte bara för myrornas skull utan också för din egen och andra naturvänners, som helst vill slippa se uppochnervända stenar och hålen i marken efter dem. Arter som föredrar sandmarker har sällan stenar att bygga bo under. De större arterna såsom blodröd rövarmyra Formica sanguinea, gråmyra F. cinerea och röd slavmyra F. rufibarbis är lätta att hitta ändå, och med lite vana kan man även lokalisera bon av rödmyror (släktet Myrmica), jordmyror (släktet Lasius) och andra mindre arter. För att komma åt myrboet i sanden är en trädgårdsspade användbar. Flera marklevande myror bor huvudsakligen eller uteslutande i murken eller torr ved; i stubbar och grenar på marken. Det gäller i synnerhet smalmyror (släktena Leptothorax och Temnothorax) samt rostbrun rövarmyra Harpagoxenus sublaevis. Här kan en kniv behövas för att öppna boet. Vissa smalmyror, exempelvis mörkhuvad smalmyra Temnothorax tuberum, bor gärna i springor mellan stenar (ofta kalksten), och för att bända upp dessa kan kniven användas eller (om man är rädd om kniven) en skruvmejsel eller ett stämjärn. Myror på mossar har inte heller några stenar att bygga bo under. Några arter av hedmyror (Formica undersläktet Coptoformica), liksom blodröd rövarmyra Formica sanguinea, uralmyra F. uralensis och vitmossmyra Formica picea bygger stackar som visserligen ofta är små, men som ändå syns om man tittar ordentligt. De andra arterna bor direkt i vitmossan,

29 30 nationalnyckeln till sveriges flora och fauna Mörkhuvad smalmyra Temnothorax tuberum är en vanlig art som oftast bor mellan stenar på marken. utan synlig överbyggnad. Här gäller det att på måfå sära på mossan på toppen av tuvorna för att se om det där finns några myror. Arterna som lever uppe i träden barksmalmyra Temnothorax corticalis, kvistsmalmyra T. affinis och fyrfläcksmyra Dolichoderus quadripunctatus är utomordentligt svåra att hitta. Kvistsmalmyra bor också i döda eller skadade delar av buskar och är därför något lättare att hitta, men de andra två är i det närmaste omöjliga. De få som hittats hos oss har krupit i ögonhöjd på trädstammar eller fångats i fallfällor i trädhål. Bona som befinner sig uppe i kronan är utom räckhåll, såvida inte trädet fallit omkull eller en grov gren ramlar ned. Även jordmyror av undersläktet Chthonolasius är svåra att få fatt i. De lever helt underjordiskt, och till skillnad från de flesta andra myror med bon i marken anläggs bona mer sällan under stenar. För blotta ögat är myror svåra att skilja åt. Släktena kan man med lite vana känna igen, men för att kunna bestämma dem till art behövs förstoring. Därför är en handlupp med hög förstoring (15 20 ggr) mycket användbar när man är ute och samlar. Myror avlivas bäst med en liten bomulls- eller papperstuss lätt fuktad med ättiketer (etylacetat) som stoppas ned i röret. Sedan kan de förvaras så en eller ett par veckor innan man monterar dem (se bildtext). Man kan också hälla 70-procentig sprit (dock ej T-sprit, som gör djuren hårda) i röret. Nackdelen lock Terrarier med myror sockerlösning skål mat täckglas kartong täckglas gips botten Terrarium för smalmyror (Leptothorax, Temnothorax) Allt som behövs är en liten, låg låda i klarplast med ett hål täckt av ett finmaskigt metallnät i locket och ett lager gips i bottnen. Själva myrboet består av två glasskivor (exempelvis objektglas) lagda på varandra och skilda åt av en pappram med en liten öppning som tillåter myrorna att gå ut och in i boet. Myrorna matas med nydödade eller frusna insekter och en svag socker- eller honungslösning, vilken lämpligen kan sugas upp på en bomullstuss som placeras i ett litet plastlock eller liknade. För att myrorna inte ska klättra ut ur lådan när locket tas bort rekommenderas paraffinolja, som försiktigt stryks på väggarna utan att oljan rinner ner på gipset. Dessa små helt genomskinliga terrarier är mycket behändiga. Det är lätt att sätta dem under stereoluppen och se vad myrorna har för sig även inne i boet. Man kan naturligtvis använda vilken plastlåda med tätslutande lock som helst. Mer aktiva myror, och myror med större samhällen, kräver större behållare och mer plats för boet. Gips i botten är inte heller nödvändigt. Små bitar fuktad Wettexduk fungerar också, men de måste fuktas oftare. I stället för paraffinolja, som emellanåt måste förnyas, kan man använda fluon som är mer beständigt. ILLUSTRATION: MATTIAS STARKENBERG

30 formicidae 31 med att använda sprit är att myrorna blir stelare och därmed svårare att montera. Fördelen med alkoholen är att myrorna kan förvaras i rören en längre tid innan de monteras, förutsatt att de ligger mörkt så att de inte bleknar. Beteendestudier Att på det här sättet samla myror är en bra början till vidare myrstudier. Att med egna ögon i hög förstoring ha sett de artskiljande karaktärerna gör det möjligt att skilja de olika arterna åt i fält enbart med hjälp av en lupp. Därmed är vägen öppen för undersökningar av var de olika myrarterna finns, vad de gör, när de är aktiva och så vidare. En hel del sker emellertid i det fördolda, inuti myrboet. Då finns möjligheten att samla in myrsamhällen och studera dem hemma. Genom att hålla dem i lämpliga behållare kan man få dem att trivas och bygga bo så att deras förehavanden kan observeras. Det är inte alla myror som lämpar sig för detta. Lättast går det med de små ettermyrorna i underfamiljen Myrmicinae såsom smalmyror (släktena Leptothorax och Temnothorax) som har ett lugnt sinnelag och kräver lite utrymme. Alfred Buschinger i Tyskland, som ägnat hela sitt forskaraktiva liv åt studiet av smalmyror och andra små ettermyror, har utarbetat en enkel och välfungerande metod för att hålla sådana myror. Rapportering och publicering Man kan rapportera fynd av myror i Sverige på ArtDatabankens hemsida Artportalen ( Rapportering är särskilt viktig vid fynd av rödlistade arter, men naturvården har nytta av observationer av alla arter. Genom Artportalen görs fynden tillgängliga för andra som är intresserade, och själv får man möjlighet att ta fram listor och utbredningskartor över alla arter man har rapporterat samt se alla observationer man har gjort. Även anspråkslösa observationer kan både vara av stort intresse och inspirera andra. Resultatet av myrstudierna bör publiceras, så att övriga intresserade får kunskap om nya rön. Flera av de lokala entomologiska föreningarna ger ut medlemshäften, och Sveriges Entomologiska Förening ger ut Entomologisk Tidskrift, där studier av myror kan publiceras. Myrornas spännande värld. När du lärt dig känna igen de nordiska arternas utseende och levnadssätt öppna då dörren för en hel värld av fantastiska myror. Det finns vandringsmyror, bladskärarmyror, skördemyror, honungskrukemyror, vävarmyror och många fler. Det finns ingen annan insektsgrupp som visar prov på så många olika typer av fascinerande levnadssätt. På illustrationen ovan visas exempel på några exotiska myrarter som tillhör följande släkten (från vänster till höger); Solenopsis, Dinoponera, Eciton, Atta, Oecophylla, Myrmecia, Pseudomyrmex, Acanthomyrmex och Cataulacus. Den minsta tillhör släktet Solenopsis (ca 2 mm) och den största Dinoponera (ca 35 mm). ILLUSTRATION: MATTIAS STARKENBERG