Lars Lerin: Jag gör bara det jag har behov av SvD

Transkript

1 Lars Lerin: Jag gör bara det jag har behov av SvD Erbjudande Läs 2 månader utan kostnad, därefter 185 kr/mån tillsvidare. Avsluta när du vill. Sök Prenumerera Logga in Lars Lerin: Jag gör bara det jag har behov av Lars Lerin är med största sannolikhet Sveriges mest älskade konstnär. Nu fyller hans verk Liljevalchs alla salar. Foto: Lars Pehrson Han är med största sannolikhet Sveriges mest älskade konstnär. Nu fyller hans verk Liljevalchs alla salar. En urblekt porrfilm från 1950-talet, krigets Syrien, kalla interiörer och landskapsmålningar som påminner om alltings förgänglighet. Av Erica Treijs Lör, Sida 1 av 12

2 Att möta Lars Lerin är som att stiga in i vår svenska flora i färg. Alltsammans finns där. Naturen, mörkret, utblicken, insikten, lekfullheten och rädslan dessutom utomordentligt utfört och nu tematiserat och hängt i olika salar av Mårten Castenfors på Liljevalchs konsthall. Jag har låtit honom ta hand om alltihop. Helst vill jag göra allt själv, men jag har litat på honom. Tror det är bäst så. Annars hade det blivit fullt på varenda vägg. För jag tror att mina målningar pratar med varandra förstår du, men nu ser jag att de mår bra av lite luft också, säger Lars Lerin. Han har just klivit av tåget och har tillsammans med sin lilla övernattningsväska landat i Liljevalchs midskepp. Planlöst går han omkring, omgiven av ett egenskapat Syrien i ruiner. En gång har han besökt landet, men det var långt innan krig och förödelse. Allt var lugnt och fridfullt. Jag hade en dejt i en hotellfoajé och var i sjunde himlen. Sönderfallet har jag bara sett på tv och på bilder i datorn, men det kändes som om det behövde bli målat vet du. Och jag tycker att det blev vackert. Får man säga så? Sida 2 av 12

3 Ett raserat Syrien, det har Lars Lerin skapat utifrån fotografier av krigets förödelse. Foto: Lars Pehrson Vi enas om att man får det. Måleriskt vackert. Men under de avbildade skeletten av raserade hus står något. Vid närmare betraktelse är hela duken på klassiskt Lerin-manér full av ord och långa meningar i skrivstil. Äsch, det där är ingenting. Bara "pep talk" till mig själv. Att jag är trevlig och snygg och så där står det. "Fejk it until you make it". Ett snabbt leende. Mårten Castenfors träder in i samtalet. Menar att Syrienbilderna är centrala i Lars Lerins konstnärskap. Att konstnären stannar upp nyhetsflödet. Fryser ögonblick, målar snapshot. Allt är relevant. Viktigt. Och vackert. Sida 3 av 12

4 Mårten Castenfors chef på Liljevalchs konsthall. Foto: Christine Olsson/TT Han är en tung kille, det vill jag lyfta fram. Alla framgångsrika människor är det lätt att snacka skit om och det stör mig. När framgång ställer sig framför kvalitet. Men mig lurar ingen. Det här är oerhört bra, säger Mårten Castenfors och fortsätter med låg röst: Faran för Lars är att han är så god och så underbar att alla älskar honom. Men jag har inte alltid varit riktigt rumsren, säger Lars Lerin. Nytt leende. Större. Lars Lerin verkar vanligen i den egna konsthallen Sandgrund, utanför Karlstad. Där har han satt sin egen prägel på verksamheten, medan salarna på Liljevalchs bågnar av historia. Jag känner mig nog lite extra ödmjuk. Torsten Renqvist, Sven "X-et" Erixson alla har de visats här. Och det är hundra år sedan Sigrid Hjertén ställde ut. Herregud, vad ska man säga. Mårten Castenfors från ett angränsande rum: Att du skrivit in dig i konsthistorien, eller det har du egentligen gjort för länge sedan. Sida 4 av 12

5 Litet leende. Böjd nacke. Liljevalchs har ändå huserat Lerin vid ett flertal tillfällen. På tidigt 1980-tal deltog han i inte mindre än fyra Vårsalonger. Initialt med torrnålsgravyrer av möss. Något som även letat sig in på dagens dukar. Alltid retar de små mössen någon, säger Lars Lerin. Trots att han berättat så mycket om sig själv, om maken Junior, barnen och det tidigare missbruket, så är inte Lars Lerin trots ödmjukheten särskilt lätt att intervjua. Kanske är den totala öppenheten inom vissa områden ett sätt att värna sina integritet på andra? Eller så upplever han att språket ställer sig mellan honom och verken. Luddar till konsten. Och genom att tala ingående om det personliga så kommer han undan utan ingående svar om verkens tillblivelse eller annat som han anser mer privat än det tidigare missbruket. Jag vet inte för jag gör bara det jag har behov av. Varje människa har sitt intresse. Man följer sig själv liksom. Snart på väggen. Lars Lerins fotografier inom brokiga ramar. Foto: Lars Pehrson Nu följer vi utställningens snitslade bana. Från ett dammigt och Sida 5 av 12

6 sönderbombat Syrien, till svenska bostadsinteriörer i bleka färger. Ljust och fräscht. Ett fläckfritt yttre där inte en enda tröskel är skavd. Alltsammans är inspirerat av bostadsannonser, men själv står han frågande inför människors vilja att stajla och putsa på alla upptänkliga fasader. Vem kan vilja ha det så där? Han slår ifrån sig. Och skyndar vidare till målningar av sitt kära Värmland. Mörkt och suggestivt. Landskap och längtan. Generationsboenden och tidsresor. Jag tänker mycket på det nu. Att nya familjer är på väg att flytta in i de gamla husen. Min mamma och pappa är på ett äldreboende. Det är den tiden. Där tar orden slut. Abrupt, för att det inte finns mer att säga. Målningarna borrar och skär i allas vårt öde. Döden. Vi lämnar den där. Skyndar vidare. I nästa sal. Rött. Och i ögonfallande ilsket. Varför? Det var roligt att få måla lite rött också. Det tematiska anslaget blir nästan komiskt i sin påtaglighet när det presenteras i olika rum. Själv använder Lars Lerin ofta ordet "besatt". Det är just hans besatthet i form av att ta sig an en ny motivbild och måla tills den tar slut, till sista penseldraget, som gör att varje rum har sin egen själ, sin alldeles speciella färgskala och motivbild. Sida 6 av 12

7 Studie i självbehärskning. En målad hyllvägg. Lars Lerin 2.0. Foto: Lars Pehrson / Svenska Dagbladet Riktigt anmärkningsvärt blir det i rummet med stora målningar av böcker, bokhyllor, pärmar och arkivskåp. Omöjliga objekt att avbilda men många konstnärer före honom har känt sig manade Anselm Kiefer, Carl Hammoud och många fler. Lerins hyllor är stökiga, byråkratiska, kontextuellt laddade och inget annat än en 24 meter lång språngbräda in i samtidskonstens parnass. Etablissemangets finrum. Där evig skog, måsar och övergivna stugor inte behöver göra sig besvär oavsett hantverksskicklighet eller grad av "älskbarhet". (Är det ens ett ord? Kanske Lars Lerins eget?) Men på Lerins dammiga hyllplan finns varken plats för sentimentalitet eller romantiska utsvävningar. Bara katalogiserat liv, intellektuella tankefigurer inom skabbiga pärmar och repetition till galenskapens gräns. Hur bär man sig åt för att orka skapa detta? Alltsammans en veritabel uppvisning i tålamod och precision. Tycker du det. Det var riktigt roligt att måla klisterlappar. Jag gjorde en sak i taget bara. Ville inte slarva iväg. Men det är klart att när du undrar över tålamodet, så kanske andra gör det också... Han går fram till målningen med bokryggar. Lägger huvudet på sned. Letar, som om det vore en vanlig bokhylla med verkliga artefakter. Sida 7 av 12

8 Det ska finnas några av Torgny Lindgren här, men jag hittar dem inte nu. Jag vill backa bandet. Till tiden långt innan ordning och reda. När han hittade vattenfärgerna, eller om det var färgerna som hittade honom. Jag var inte duktig i teckning eller så. Utan måleriet var mer en tillflyktsort och sedan blev jag besatt av det. Min envishet och vilsenheten i livet gjorde att jag kände mig hemma i måleriet. Här är mitt hus liksom. Direkt fick jag bekräftelse också, till och med beröm och så där av mina föräldrar. Sedan dess har de flödat fram. Målningarna och konstböckerna. Han doppade sin pensel i en skogstjärn och har sedan dess målat av den svenska folksjälen. Eller som SvD-recensenten Therese Eriksson uttryckte det: "Där andra akvarellmålare avbildar så nybildar Lerin." Men trots att han kan måla hur dagg doftar, så har han länge setts som en kärlekskrank särling, som inte ens varit värd att recensera. Kanske för att han har gjort resan från missbrukare till folkkär tvpersonlighet inför öppen ridå. I dokumentären "För dig naken" från 2012 i regi av hans guddotter Sara Broos, visas också smärtan i ensamheten och utanförskapet i form av ett avgrundsvrål. Han blir mer än en missbrukande hantverksskicklig mysgubbe. Hans personlighet får konturer och därmed respekt. Rädslan kapitulerar inför viljan. I dag är han en välbärgad, lyckligt gift, nykter tvåbarnsfar. Nu lever jag ett mer balanserat liv. Förut hade jag annat bränsle i spriten. Då kunde jag måla i flera dygn och sedan sova i en vecka. Saknar du kraften i det maniska tillståndet? Nej, jag tyckte inte att det var så kul att vara gränslös och ansvarslös. Det är mycket roligare att kunna ha disciplin och ta hand om sig själv och familjen. Så du är ingen drogromantiker? Jag kan längta tillbaka till utflippade resor till Grekland som jag gjorde med en kollega. Vi bara målade och letade efter kärlek. Men den tiden är förbi. Lars Lerin är noga med att det är en ny tid nu och talar utan omskrivningar om hur svårt han haft med det sociala spelet genom Sida 8 av 12

9 livet. Rädslan för nya personer. Att han aldrig lyckats ha ett vanligt arbete. Arbetsmaterial hos Lars Lerin. Foto: Mattias Lindbäck Nej, det kan jag inte föreställa mig. Men jag målar varje dag, efter att jag lämnat på dagis, det gör jag. Men jag har försökt mig på vanliga jobb. Han drar på svaret. Biståndsarbetare, men då hade jag en sådan social skräck att jag flydde redan vid det inledande föredraget. Och sedan jobbade jag en vecka med autistiska ungdomar, men det gick inte heller. Numera klarar han det mesta. Programledare i SVT:s "Vänligen Lars Lerin" och målarmästare tillsammans med funktionsnedsatta i "Lerins lärlingar". Har hyllats för sina insatser hos Malou och Skavlan. Det gäller att träna. Om man lever en gång ska man då gå runt och vara rädd hela tiden? Jag tycker inte det. Jag kom ändå på det alldeles för sent. Man måste våga. Numera ser jag livet som ett handlingsprogram. Man han tillstår att det kostar på att bli igenkänd och skriva Sida 9 av 12

10 autografer. Man blir trött av att våga. Men tillsammans med människor med funktionshinder, eller med våra två barn, behöver jag inte göra mig till och blir inte lika trött. Att vara älskad av folket. Tvingas möta människor som projicerar sin kärlek på hans värmländska ömsinthet. Det måste vara svårt. Särskilt för en människa som är ursprungligen var tyngd av social fobi. Det finns en risk att man tar det för givet att bli omtyckt. Men det är ju ändå det som händer hemma som spelar roll ändå. Om min man Junior beter sig illa eller så. Det kan kännas. Främmande människors känslor kan man inte ta till sig på samma sätt. Men alla som vill ta selfies med mig, det är konstigt. Har du lagt dig till med någon särskild fotomin? En försöker att se sammanbitet trevlig ut bara. De herrelösa. 200 fotografier tagna mitt i steget under Lars Lerins resor, främst till Brasilien, möter besökarna på Liljevalchs konsthall. Foto: Lars Pehrson / Svenska Dagbladet Väl i rummet med brokiga fotografier av gatans djur slappnar Lars Sida 10 av 12

11 Lerin av. Skakar av sig både den prestigefyllda historien som sitter i konsthallens väggar och sin egen historia. Och börjar jobba. Vända och vrida på ramar. Flyttar om bilder och kan inte hålla sig ifrån att kommentera: Den här är lite på sniskan den. Fotografierna av herrelösa katter och hundar, totalt nästan 200 till antalet, är alla tagna under Lars och hans man Juniors resor. Ögonblicksbilder av utsatta djur och ensamma små skabbiga varelser. Några med integriteten i behåll och blottade hörntänder. Nu betraktar de unisont konsthallsbesökarna. Varför då? Jag vet inte riktigt. Att fotografera är mitt tidsfördriv när vi är ute och reser. Ett sätt att slippa familjen lite tror jag, säger Lars Lerin. Mårten Castenfors återvänder. Klappar om Lars och säger sedan: Det är mångfald, men inte enfald. Han är otroligt bra, den här gubben. Tack Mårten. Jag är ju helförtjust över alltsammans. Kulturmöten á la Lerin. Foto: Lars Pehrson / Svenska Dagbladet Sida 11 av 12

12 Vad kommer att hända nu? När hans verk fyller Liljevalchs alla salar. Matroser, moskéer, mattor, ödeland, förödelse och uppstoppade fåglar allt har fått en egen plats och ett eget rum. Vilka motiv kvarstår? Jag vill återvända till mina första bilder med kor och tanter som hugger ved. Jag mår så bra på landet där vet du. Underfundigt leende. Armarna i kors. Men först behöver jag gå undan och grubbla lite. Lars Lerin på Liljevahls konsthall Född: 1954 i värmländska Munkfors. Bor: På Hammarö utanför Karlstad. Familj: Gift med Manoel "Junior" Marques och två barn. Utbildning: Har studerat på Gerlesborgsskolan och Konsthögskolan Valand i Göteborg. Yrke: Konstnär och på senare år även tv-personlighet med succéer som "Vänligen Lars Lerin" och "Lerins lärlingar". Verksam: På den egna konsthallen Sandgrund i Karlstad sedan Utställningen pågår tom 9 september Konst Långläsning Lör, Läs mer om Vårens konstutställningar 2018 Erica Treijs Reporter. Har rört mig i kulturens mylla snart 20 år Sida 12 av 12