Yttrande över Socialstyrelsens förslag till föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (Dm /2013)

Transkript

1 Handläggare: Åke Nilsson Anna Langseth Avdelningen för regler och behörighet Socialstyrelsen STOCKHOLM Yttrande över Socialstyrelsens förslag till föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (Dm /2013) Bakgrund, RSMH, är ett av Handikappförbunden, en av de instanser som av Socialstyrelsen inbjudits via remiss (Dm /2013) att lämna synpunkter på ovan nämnda betänkande. Organisationerna inom Handikappförbunden har många gemensamma nämnare och är därför eniga i flera av de frågor som väckts och behandlats i remitterat material. Organisationerna företräder olika intressegrupper inom funktionshinderrörelsen och arbetar med olika bevakningsområden men dessa grupper och områden överlappar ofta varandra. Samma eller likartade formuleringar kan därför förekomma i organisationernas remissyttranden. Gemensamma yttranden över förslagen har beretts och kommer i Handikappförbundens namn även att tillställas Socialstyrelsen. RSMH har deltagit i de processer inom Handikappförbunden som föregått yttrandet och menar att de synpunkter som där framförs är av sådan tyngd och så pass brett förankrade att regeringen inte kan lämna dem obeaktade. Men, då RSMH organiserar personer vilka som grupp har hög grad av erfarenhet av våld och kränkningar vill RSMH dock i eget namn anföra följande.

2 2 Inledning RSMH organiserar sedan mer än 40 år på demokratisk grund personer med olika former av psykisk ohälsa. Många av våra medlemmar är personer som har eller har haft en långvarig och allvarlig psykisk ohälsa, inte sällan i kombination med olika psykiska funktionsnedsättningar. Personer vars behov av vård, stöd och service inte alltid prioriterats från det allmänna på samma sätt som för övriga medborgare. Tillika personer som ofta får se sin autonomi inskränkt eller trängd i samröre med vårdgivare eller de som anförtrotts att utöva samhällsservice för kommunala och statliga huvudmän. Alla personer är mer eller mindre sårbara och reagerar på händelser i livet på olika sätt. Ärftliga faktorer, uppväxtförhållanden, traumatiska upplevelser och andra hårda påfrestningar kan tillsammans eller var för sig ge upphov till psykisk ohälsa. Psykiska funktionshinder kan uppstå som en följd av t ex ångest, depression, fobier, tvångstankar eller psykotiska tillstånd. Somliga har någon enstaka svårighet, andra kan uppleva många olika hinder för att bygga upp ett socialt nätverk eller behålla arbete och bostad. Ofta leder funktionshindret till stor ensamhet och isolering. RSMH vill att personer med psykiska funktionsnedsättningar ska bemötas med förståelse och respekt, få professionell hjälp i ett tidigt skede och under tillräckligt lång tid, ska betraktas som expert på sin egen upplevelse och ges inflytande över sin egen behandling, samt erbjudas ett brett utbud av olika former av åtgärder, stöd och psykoterapi, eventuellt i kombination med medicinering. Många av våra medlemmar har erfarenhet av att ohörda och osedda befinna sig i outhärdliga situationer av våld och kränkningar där samhällets företrädare valhänt fumlar och mumlar utan att gripa in. Trösklarna för att överhuvudtaget engagera myndigheterna i dessa situationer är också alltför ofta orimligt höga. Något som särskilt synes vara fallet när det gäller att man utsätts för våld i nära relationer både som fysiskt offer och som vittne, anhörig och hotad. Sverige påstås vara ett jämlikt land, men det grova våldet i nära relationer är huvudsakligen mäns våld mot kvinnor. Något som i sak inte synes ha förändrats under de decennier RSMH varit verksam. För offret är heller inte våldets effekter särskilt lättflyktiga vilket bilagda vittnesmål från en inte alls unik RSMH-medlem kan få illustrera. Mycket kan och borde göras bättre för att minska våld i nära relationer och leva upp till det minimiskydd som vår lagstiftning var tänkta att garantera alla i vårt samhälle.. Synpunkter Föreskrifterna och allmänna råden om våld i nära relationer syftar, enligt Socialstyrelsens ingress, till att förbättra skyddet och stödet till våldsutsatta och barn som bevittnat våld genom att föreskriva och rekommendera ett arbetssätt för socialnämnden

3 3 och vårdgivarna i arbetet med våldsutsatta barn och vuxna, barn som bevittnat våld och våldsutövare. RSMH delar den uppfattning om läget av idag för grupperna ovan som uttrycks i bland annat i förslaget bifogad konsekvensutredning av Socialstyrelsen. Det vill säga bedömningen att det krävs föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av socialtjänstlagen för att möjliggöra en kvalitetshöjning av socialnämndens arbete på området våld i nära relationer. Samt att det på motsvarande sätt finns brister inom hälsooch sjukvården som visar på att vården för målgrupperna behöver bli mer jämlik, kunskapen om målgrupperna behöver höjas och det systematiska kvalitetsarbetet förbättras. RSMH instämmer vidare i bedömningen att det därför även krävs föreskrifter och allmänna råd om tillämpningen av hälso- och sjukvårdslagen och tandvårdslagen Majoriteten av de kommuner Socialstyrelsen inventerade för fem år sedan hade brister inom flera områden, bland annat vad gäller rutiner för samverkan, kartläggning, arbetet med ledningssystem, kompetens, handläggning och dokumentation. Barn som bevittnat våld uppmärksammades inte och fick därför inte det stöd och den hjälp de kan ha behövt. Dessa bristfälligheter skulle kunna ses som ett trist, historiskt faktum. Haken är bara att trots en del goda initiativ (exempelvis förändringarna av den så kallade lex Sarah under 2011) och tillgängliga redskap (som analysstödet Genushanden) verkar inte bilden i stort ha förändrats särskilt mycket på ett halvt decennium. RSMH:s informella bild är här i hög grad samma som Inspektionen för Vård och Omsorgs i myndighetens tillsyn Att hantera frågor om våld i nära relationer är inte och får inte vara en fråga för bara individ- och familjeomsorgen i kommunen. En mängd andra samhällsinstanser måste engageras och samverka om våldet ska minska på allvar. Problemet uppstår när det är den utsatte själv som aktivt ska finna och länka ihop de samhällsresurser som på pappret finns. Strukturer för gemensamt lärande mellan professionella i frågor om våld i nära relationer behöver utvecklas och upprätthållas. Idag dras ett orimligt stort lass av den ideella sektorn genom framförallt kvinnojourer. Ytterligare ett problem som RSMH tidigare uppmärksammat är när man utifrån ålder sorterar medborgare och hänvisar dem som fyllt 65 år till äldreomsorgen, trots att man i annan verksamhet kan erbjuda ett mer adekvat och i förekommande fall pågående stöd av till exempel psykosociala insatser och sådan sysselsättning som motverkar förstärkt ohälsa och utanförskap för den med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning. Vår uppfattning är att våld i nära relationer bland äldre är ett betydligt större samhällsproblem än vad sociala myndigheter med flera tidigare uppmärksammat och att äldreomsorgen i våra kommuner generellt inte varit uppgiften vuxen att vare sig se eller hantera detta som huvudansvarig. Slutsatserna i Konsekvensutredningen överensstämmer, såvitt vi kan bedöma, till stor del med de slutsatser Handikappförbunden redovisat i sin alternativrapport till FN:s övervakningssystem för Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning år 2011.

4 4 För alla som utsätts för våld eller bevittnar våld är det motiverat att göra en bedömning av risken för allvarliga skador samt dråp och mord. Enligt författningsförslaget ska socialnämnden därför i utredningar som gäller våldsutsatta barn och vuxna bedöma risken för fortsatt våld. Detta är något RSMH ser som en ovillkorlig prioritering. Detta måste också ske på ett seriöst och professionellt sätt Vi vill särskilt betona de problem som olika former av beroendeställning innebär för våldsoffer med psykisk ohälsa och/eller funktionsnedsättning. Då man erbjuder den våldsutsatta information, råd och stödsamtal samt hjälp att ordna boende m.m. är det oerhört viktigt att detta görs i former där sådana problem kan ses och hanteras av kompetent personal. RSMH menar också att samhället behöver bli mycket bättre på att nå våldsutövare med sådana insatser som medvetandegör och stödjer en förändring av ett destruktivt beteende. Detta givetvis inte på bekostnad av att lagföra vederbörande. Men, den som arg och tilltufsad muckar från några månaders volta för misshandel riskerar i hög grad att återfalla i våldsutövning. Likaså den som normaliserat våldet som inslag i en relation, utan att omgivning förmått intervenera eller ens informera sig om vad som pågår. Antalet vuxna som utövar våld mot närstående må vara okänt idag. Men få är det inte och den som börjat utöva våld slutar sällan av sig själv. Hur stötande det än kan kännas för den som fallit offer för våld, bör de myndigheter som är i kontakt med våldsutövare ta ansvar för att ett konkret erbjudande om hjälp att sluta slå och utöva våld mot andra personer framförs till våldsutövaren. Straffskala och uppklarningstal innebär att majoriteten våldsutövare under huvuddelen av sitt liv kommer att ha kontakt med potentiella offer. Som samhälle måste vi förhålla oss till detta. De råd och föreskrifter Socialstyrelsen föreslår på området har RSMH:s fulla stöd, men vi förväntar oss också att adekvata ekonomiska resurser säkerställs för detta arbete. Vår förhoppning är att de råd och föreskrifter som föreslås leder till en förbättrad upptäckt, skydd och stöd för offer samt att våldsutövare erbjuds konkret stöd för att bryta sitt destruktiva beteende mot andra och att detta inte blir ännu en papperstiger på området. och Mental hälsa Jimmie Trevett Barbro Ronsten Bo Ardström Förbundsordförande Andre vice förbundsordförande Kanslichef Bilaga: Biografisk text Ann-Sofie Höij tidigare publicerad på rsmhbloggen.se CC: SKL NSPH Handikappförbunden Barnombudsmannen

5 5 Lämna skammen Jag blev utsatt för våld, förtryck och terror såväl fysiskt som psykiskt som barn. Det blir många barn idag också. Tyvärr finns såväl pedofiler och människor som gillar att slå inte i uppfostranssyfte fast de påstår detta utan för att de njuter av att använda våld. Mobbare finns överallt. Via våld, hot, ord och kroppsspråk, på såväl dagis, gården utanför där du bor, i skolan, i hemmet, mellan vuxna och syskon, på arbetet, på fritiden, på äldreboendet inom såväl personalgrupp som boende. Jag har inte blivit botad som våldsoffer, utan lever kvar med rädslan inom mig. Jag har låst in mig större delen av mitt liv. Jag har varit rädd att dra upp persiennerna för att någon skulle se mig. Jag har inte vågat vara med mina barn i lekparken, och inte vågat lämna dem utom synhåll. Jag har betalt andra för att vara ute med dem, men alltid varit rädd - vad händer med dem? Jag har tagit stora doser nervlugnande för att kunna gå och handla och aldrig känt mig trygg i affärer, folksamlingar, vårdcentraler eller inom psykiatrin. Jag var och är skrämd, nedstämd och ofta rädd dygnet runt, år ut och år in. Jag är väl medveten om att jag inte är ensam som känner så här. Vi är väldigt många brottsoffer och ännu fler som är rädda ändå. Förövare finns och du kan inte se om någon är våldsam eller inte. Många försöker avläsa kroppsspråk och undvika ensliga platser. Fast det mesta av våldet sker i hemmet, från en närstående, tyvärr. Mycket lugnande medicin äts på grund av rädsla. Själv är jag fortfarande väldigt rädd för hot och våld så fort en man kommer nära. Personalen inom psykiatrin tycker ändå att jag är väldigt frisk. Det är fullt normalt att vara rädd resten av livet när du är ett våldsoffer. I dag njuter jag av att orka ha persiennerna uppe även nattetid, trots att någon kan se mig och trots att jag inte vill vara utsatt för våld igen. Jag låser inte heller in mig, utan går ut och går enligt diabetesordinationen för det mesta varje dag. I somras satt jag ute och solade i bikini-bh och shorts på min uteplats. Ensam. Och njöt av det. Det har jag aldrig tidigare kunnat göra. Livet är bättre när jag lämnat skulden och skammen bakom mig. Nu är det mitt ansvar att försöka motverka våld och bryta traumat. Det är vi i samhället, allas uppgift att försöka förhindra att fler människor utsätts för våld. Var rädd om dig i den inte alltid ömsinta värld vi lever i. Ha det bra därute. Glöm inte livet kan vara fantastiskt ibland. Njut av det! /Anne- Sofie Höij