Bilden och handlingen

Transkript

1 Bilden och handlingen En undersökning av postgraffiti, graffiti som performance och dokumentationens betydelse för kulturen Alveola Ämting Ämne: Konstvetenskap Nivå: D Poäng: 30 hp Ventilerad: HT 2015 Handledare: Karin Wahlberg Liljeström

2 Varmt tack till min tålmodiga handledare Karin Wahlberg Liljeström och till alla informanter.

3 Innehållsförteckning 1.1 Inledning Syfte och frågeställningar Avgränsningar Metod Disposition Litteratur och tidigare forskning Teoretiska utgångspunkter Bakgrund Graffiti, en kort historik och terminologi Skillnader mellan graffiti och gatukonst Begreppet postgraffiti Graffiti som performance Dokumentationens betydelse Materialet: fyra intervjuer Intervju 1: Erik Lindström (ELMO) Intervju 2: Carolina Falkholt (BLUE) Intervju 3: Jamila Drott Intervju 4: Ludvig Nyberg (GRIM) Analys av materialet Vad är postgraffiti och behövs begreppet? Beröringspunkter mellan graffiti och performance Dokumentationens betydelse Resultat Avslutande diskussion Litteratur och källförteckning Bilagor... 47

4 1.1 Inledning Post betyder efter. I konstens historia har flera ismer fått en efterföljare med prefixet post. Impressionismen fick postimpressionismen, modernismen fick postmodernismen. Det har ofta betecknat slutet för en epok. Idag talas det, inte ofta men ibland, om postgraffiti. Ett av den här uppsatsens syften är att ta reda på vad det begreppet betyder och vilken funktion det fyller idag. Uppsatsen handlar också om graffitins beröringspunkter med performancekonsten och dokumentationens betydelse för graffitikulturen. Graffitins flyktighet har länge intresserat mig. Efter att ett verk uppförts tvättas det ofta bort, kvar finns kanske bara några foton eller någon film. Gatans konst pryder oftast sina ytor bara tillfälligt, men kan leva vidare genom dokumentationen. Det samma gäller för den flyktiga performancekonsten som kanske oftast upplevs i andra hand, genom dokumentationen. På senare tid har forskare lyft frågan om graffiti egentligen är mer än påförandet av färg på en yta. Kanske har den fysiska handlingen lika stor betydelse som den färdiga bilden. Den här studien bygger på fyra intervjuer med konstnärer som har bakgrund i graffitikulturen och erfarenhet av att arbeta med performancekonst. De svarar på hur de ser på sin konstnärliga verksamhet idag och på hur och varför de dokumenterar sitt arbete. Konstnärerna får också frågan om vad postgraffiti är. Det är inte en helt lätt fråga. Postgraffiti kan ses som en synonym till den mycket vida beteckningen gatukonst, men också ett överskridande av den signaturbaserade graffitins gränser. Postgraffiti kan även ses som det stadium vilket graffitimålaren inträder i efter 20-årsåldern, då avståndet ökar till det illegala målandet och kommersialism och modernism eller postmodernism får större inflytande. Studien visar att tre av fyra informanter aldrig kommit i kontakt med begreppet postgraffiti. Därför kan termen tyckas problematisk. 3

5 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med den här uppsatsen är att undersöka hur begreppet postgraffiti kan definieras och om termen behövs. Studien syftar också till att se om det finns kopplingar mellan graffiti och performancekonst samt att undersöka vilka funktioner dokumentation såsom foton och filmer fyller för graffitikulturen. Frågor: Hur kan postgraffiti definieras? Är begreppet postgraffiti relevant idag? Finns det kopplingar mellan graffiti eller postgraffiti och performance? Vilken betydelse har dokumentationen för graffitin? 1.3 Avgränsningar och urval Mina frågeställningar kan tyckas vara mycket vida, men själva undersökningen baserar sig på ett relativt litet material. Jag har sökt efter konstnärer som har bakgrund i graffitikulturen och som helt eller delvis försörjer sig på sin konst idag. Ett ytterligare kriterium för att vara aktuell som informant var att konstnären har erfarenhet av performancekonst. Detta för att bättre kunna beskriva eventuella beröringspunkter mellan graffiti och performance. Informanterna är alla verksamma i sina riktiga namn men använder fortfarande sina graffitialias mer eller mindre ofta. Jag har valt att begränsa mig till konstnärer som bor i Sverige av språkliga och praktiska skäl. Sju konstnärer kontaktades per mail och fyra tackade ja till att låta sig intervjuas. Det var alltså inte ett helt slumpmässigt urval. Jag har själv valt ut vilka konstnärer som jag tyckte skulle passa för studien men har inte haft full kontroll över vilka som skulle välja att vara med. Sökandet efter passande informanter har främst skett över internet men jag har också tagit emot tips från vänner och bekanta. Den här typen av konstnärer kan vara svåra att både hitta och komma i kontakt med. Därför har jag nöjt mig med fyra informanter trots att jag gärna hade haft med ett par till i studien. 4

6 1.4 Metod Uppsatsen bygger på ett empiriskt material som samlats in genom fyra intervjuer. Intervjun är en kvalitativ forskningsmetod vilket innebär att det intressanta inte är siffror och hårda fakta utan att få en större förståelse för hur individer tänker. Syftet med en intervju är vanligtvis att forskaren vill få reda på hur den intervjuade uppfattar ett fenomen eller hur hen definierar ett begrepp. 1 Enligt professor Jan Trost, som skrivit flera handböcker om metodanvändning, möts kvalitativa studier ofta med misstänksamhet eftersom de bygger på små urval som inte representerar befolkningen i stort. 2 Kvantitativa, mätbara metoder som enkäten kan ge en jämförelsevis ytlig kunskap, men uppfattas ofta som mer trovärdiga. Men den stora fördelen med en kvalitativ metod som intervjun att den ger en större förståelse av hur informanten tänker, enligt Trost. Jag har valt att använda mig av formen semistrukturerad intervju. Det innebär att samtalet är inriktat på bestämda ämnen som forskaren har valt ut i förväg men att spontana följdfrågor kan ställas. 3 En fördel med denna typ av intervju är att den ger svar från informanterna som är jämförbara med varandra. För att säkerställa att studiens alla områden berördes i varje intervju upprättades en intervjuguide där de förutbestämda frågorna finns nerskrivna. Denna guide finns med som bilaga till uppsatsen (Se bilaga 1). Professor Monica Dalen menar att en intervjuguide behövs i alla projekt där intervju används som metod. 4 I denna undersökning har samtliga informanter gett sitt samtycke till att intervjuerna spelats in. Tre av intervjuerna genomfördes per telefon och en gjordes ansikte mot ansikte. Jag upplevde det som en stor fördel att vara på samma plats som informanten eftersom det är lättare att tolka svaren om kroppsspråk och minspel också finns med i minnet. Tyvärr hade jag ingen möjlighet att resa till de övriga informanternas hemorter, så de intervjuerna fick göras över telefon och spelas in med hjälp av en applikation i mobilen. Till min stora olycka blev kvalitén så låg på en av inspelningarna att det knappt går att höra vad informanten säger. Monica Dalen skriver att det är en rätt obehaglig upplevelse att upptäcka att inget av det som sagts i intervjun har spelats in på bandet. De flesta intervjuare antecknar inte mycket under en bandad intervju eftersom de litar på bandet. Om något sådant inträffar måste intervjuaren genast sätta sig och skriva ner allt som hen kommer ihåg. Kvaliteten på de egna 1 Jan Trost Kvalitativa intervjuer Studentlitteratur, Lund 1997 s Trost s Monica Dalen Intervju som metod Gleerups, Malmö 2007 s Dalen s.31 5

7 minnesanteckningarna kommer dock alltid att vara sämre än när informantens egna uttalanden kunnat registreras, enligt Dalen. 5 Samtliga informanter har fått läsa igenom och godkänna sin bearbetade intervju. Transkripten har jag utelämnat eftersom de är allt för långa och svårlästa i och med att talspråk används i skrift. I en studie som bygger på intervjuer måste forskaren tolka den information som inhämtas. 6 Förståelsen av den intervjuades utsagor präglas av vilka åsikter och uppfattningar som intervjuaren har. Efter att intervjuerna genomförts har jag noggrant transkriberat dem utifrån inspelningarna och därefter valt ut det relevanta materialet. Här blir urvalet självklart subjektivt och färgat efter vad jag uppfattar som intressant. Min ambition var att bibehålla samma innehåll och betydelse, att inte förvanska informanternas svar i bearbetningen. Men redan urvalet av vad som tas med och lämnas ut påverkar det slutliga resultatet. Samtidigt måste gränser sättas kring vad som är värt att ta upp i studien, för att inte komma ifrån syftet och frågeställningarna. I analysen jämförs de olika intervjuerna med varandra och jämförs mot teori- och litteraturbakgrunden. I detta arbete har jag använt mig av vad Monica Dalen och hennes kollega Barbro Saetersdal kallar trasmatta. Analysen kan jämföras med en vävningsprocess där informanterna utgör varpen och frågorna blir inslaget. 7 Det är en metod som går ut på att jämföra informanternas svar med varandra utifrån studiens givna teman. Detta sätt att arbeta utgår från något som kallas grundad teori. Ett angreppssätt som bygger på grundad teori innebär att det empiriska materialet är grundat på data. Informanternas egna uppfattningar och perspektiv är alltså utgångspunkten för analysen och det centrala är att hitta likheter och skillnader i datamaterialet, i det här fallet informanternas svar på intervjufrågorna. 8 Intervjuerna redovisas var för sig och tematiskt utifrån de olika förutbestämda frågorna. Eftersom studiens material är relativt litet kan resultaten inte generaliseras men i ett större sammanhang kan de bidra till förståelsen av de fenomen som undersökts. Svaren som informanterna lämnat kan inte sägas stå för alla konstnärer med liknande bakgrund men kan ge en fingervisning om vilka tankegångar som finns och inte finns i kollektivet. Kvalitativ forskning bygger på grundförutsättningen att människor skapar sina egna sociala verkligheter, enligt Dalen. Detta innebär att det inte finns någon sann verklighet. Ett sådant 5 Dalen s Ibid s.13 7 Ibid s.87 8 Ibid s.50 6

8 sätt att tänka kan kallas poststrukturalistiskt. 9 I vilken grad är då resultaten från en kvalitativ studie trovärdiga? Enligt Trost är trovärdigheten ett av de största problemen när det gäller kvalitativa studier. Enligt honom handlar det här om att kunna visa att datainsamlingen skett på ett seriöst sätt och att frågorna som ställts är relevanta för undersökningen. Att också göra etiska reflektioner över metoden anser Trost är viktigt för trovärdigheten. 10 I en undersökning som bygger på intervjuer ställs vissa krav på information och konfidentialitet. Informanterna ska informeras om syftet med forskningen, vilka metoder som kommer användas, vem som är forskningshuvudman och att deltagandet är frivilligt. Informanten måste ha gett sitt samtycke till intervjun och ska informeras om att den när som helst kan avbrytas. Konfidentialitet innebär att informantens personliga uppgifter hålls hemliga, till exempel får ingen annan än forskaren lyssna på de inspelade intervjuerna. 11 I detta arbete har jag strävat efter att följa dessa etiska koder. Informanterna har fått den nödvändiga informationen i förväg och försäkrats om att materialet behandlas konfidentiellt. Alla har också erbjudits möjlighet att vara anonyma, men valt att vara öppna med sina identiteter. En av informanterna vill dock inte offentliggöra sitt graffitialias vilket jag självklart respekterar. 9 Dalen s Trost s Dalen s. 23 7

9 1.5 Disposition Den här uppsatsen har tre huvuddelar: bakgrund, material och analys. Jag har valt att först presentera teori och litteraturbakgrund, sedan intervjuerna i sammanfattad form och till sist analysen där intervjuerna jämförs med varandra och med bakgrund och teori. Anledningen till detta är att jag tycker att det är viktigt att läsaren enkelt ska kunna skilja mellan mina tolkningar, informanternas tankar och de idéer som framförs i den tidigare forskningen. Uppsatsen har sex kapitel. I det första går jag igenom arbetets syfte och problemformulering och de avvägningar jag gjort inför studien. Här presenteras mina teoretiska utgångspunkter och den litteratur som används i bakgrunden. I det första kapitlet presenteras och motiveras även mitt val av metod. Det andra kapitlet syftar till att ge en bakgrundsbild av vad graffiti är och hur begreppet postgraffiti beskrivs i litteraturen. Här redogörs också för vad litteraturen säger om dokumentationens betydelse för graffitikulturen och vilka samband som kan finnas mellan graffiti och performancekonst. I det tredje kapitlet presenteras materialet. Här redovisar jag de intervjuer som genomförts med fyra konstnärer. De presenteras var och en för sig utan kommentarer från mig. Det fjärde kapitlet är det mest bärande för studien. Här analyserar och tolkar jag materialet och jämför det mot min teori och bakgrund. I kapitel fem redovisas studiens resultat och i det sjätte och avslutande kapitlet förs en diskussion där jag utvärderar slutsatserna. 8

10 1.6 Litteratur och tidigare forskning Huvuddelen av de verk jag refererar till i bakgrunden kommer från graffitiforskningen. Mina källor är de som behandlar graffiti som en konstform och jag har medvetet valt bort den kriminologiska forskningen i ämnet eftersom att det perspektivet inte är relevant för mina frågor. Ett par av källorna är sociologiska studier men de flesta är konstvetenskapliga. Här redovisas endast den litteratur som behandlas i bakgrundskapitlet, teoridelens källor presenteras i teoriavsnittet. Eftersom det inte finns någon teori som går att koppla till frågan om hur postgraffiti kan definieras kommer den frågan framför allt att hänga ihop med bakgrundskapitlet. Vetenskapliga källor Craig Castlemans avhandling Getting Up från 1982 anses vara den första vetenskapliga studien av graffitikulturen. 12 Den bygger på en sociologisk undersökning av graffiti och graffitimålare i New Yorks tunnelbana. The graffiti subculture av Nancy Macdonald är också främst ett sociologiskt arbete. 13 Båda författarna försöker förstå hur graffitimålarna lever sina liv och vad som motiverar dem att syssla med graffiti. Inom den svenska graffitiforskningen är Staffan Jacobsons doktorsavhandling Den spraymålade bilden graffitimåleriet som bildform, konströrelse och läroprocess från 1996 ett tidigt verk som ofta citeras i graffitiforskningen. 14 En mer aktuell skildring av graffitikulturen och den framväxande gatukonströrelsen är professor Anna Wacławeks Graffiti and street art som gavs ut Året därpå kom Jacob Kimvalls doktorsavhandling The G-word Virtuosity and violation, negotiating and transforming graffiti. 16 I denna text undersöker Kimvall graffitin och den censur som omger konstformen i ett konstvetenskapligt perspektiv. Relativt färsk är också Cecilia Anderssons doktorsavhandling Rådjur och raketer från Här behandlas gatukonsten i Stockholm genom ett antal intervjuer med utövare. Brittiska forskaren Luke Dickens artikel Placing post-graffiti: the journey of the Peckham Rock handlar framför allt om gatukonstnären Banksy, men Dickens ger oss också en sällsynt 12 Castleman, Craig Getting up subway graffiti in New York The MIT Press, Cambridge Macdonald, Nancy The graffiti subculture Palgrave Macmillan, London Jacobson, Staffan Den spraymålade bilden Aerosol art archive, Lund Wacławek, Anna Graffiti and street art Thames & Hudson, London Kimvall, Jacob The G-word Document Press, Polen Andersson, Cecilia Rådjur och raketer HLS förlag, Stockholm

11 tydlig definition av postgraffiti och en kort sammanfattning av begreppets transformation, vilket är mycket värdefullt för min studie. 18 Till bakgrunden har jag också valt ut några källor som behandlar performancekonst, för att kunna jämföra konstformerna och dokumentationens betydelse för dessa. Professor RoseLee Goldbergs Performance är ett klassiskt verk och Peggy Phelans Unmarked är också en viktig källa. Övrig litteratur Jag har även valt att använda mig av några texter som inte är skrivna i vetenskapligt syfte, men som innehåller information som jag ser som relevant. Spraycan art av Henry Chalfant och James Prigoff från 1987 är en populärkulturell undersökning av graffitin i USA och dess spridning till Europa. 21 Boken innehåller främst bilder, men också citat från graffitikulturens då unga pionjärer. Graffiti world av Nicolas Ganz och Street logos av Tristan Manco är också populärkulturella, bildbaserade böcker, men med förord som berör min fråga om vad postgraffiti är Båda böckerna är från En annan populärkulturellt förpackad källa är boken Det här är konst: hela historien från grottmålningar till graffiti, som visserligen är skriven och redigerad av akademiker. 24 I litteraturbakgrunden refererar jag också till Metagraffiti som både är en samling graffitirelaterade konstfilmer och en bok innehållandes två längre essäer om graffitifilm. 25 Här finns mycket intressant stoff som berör mina frågor om dokumentation. Slutligen har jag också använt mig av Margo Thomsons American graffiti och Cedar Lewonsohns Street art: The graffiti revolution, då de böckerna berör frågan om hur postgraffiti kan definieras (Besökt ) 19 Goldberg, RoseLee Performance live art since the 60s Thames & Hudson, Singapore Phelan, Peggy Unmarked - The Politics of Performance Routledge, London Chalfant, Henry & Prigoff, James Spraycan art Thames & Hudson, London Ganz, Nicholas Graffiti world Thames & Hudson, London Manco, Tristan Street logos Thames & Hudson, London Farthing, Stephen (Red) Det här är konst: hela historien från grottmålningar till graffiti Norstedts Barenthin, Tobias et al. Metagraffiti Dokument förlag, Årsta Thompson, Margo American graffiti Sirrocco-Parkstone International Lewisohn Street art: the graffiti revolution Abrams

12 1.7 Teoretiska utgångspunkter Den teori som uppsatsen vilar på hänger främst ihop med frågorna om dokumentationens betydelse och om vilka beröringspunkter som finns mellan graffiti och performancekonst. Det senare är ett mycket smalt fält men inte helt outforskat. En person som närmat sig ämnet är professor Tracey Bowen vid University of Toronto. Enligt henne är graffiti inte bara är en visuell konstform utan också en fysisk performance. Hon menar att det har forskats mycket på graffitins visuella form och materialitet, men att den fysiska och konceptuella aspekten behöver undersökas vidare. Graffiti writing/making is a performance of marking various points of contact between individuals and the world, whether they are a celebration of existence or a declaration of resistance. As many theorists suggest, graffiti is not just about an optical experience, but rather one that is inherently haptic and physical. 28 De australiensiska forskarna Mark Halsey och Alison Young anser likt Bowen att graffitimålande inte bara handlar om att applicera färg på en yta. Enligt dem handlar det istället om en affektiv process, något som påverkar utövarens kropp och känslor. 29 Enligt dem ska graffitimålande inte bara ses som ett identitetsskapande utan något som framför allt motiveras av de positiva fysiska känslor som målandet ger utövaren. För att förklara vad som menas med affektiv hänvisar de till Brian Massumi. Enligt honom är affekt ett sätt att höra samman med andra människor och med platser. Graffitimålande är en handling som kopplar samman målaren med andra människor och med staden. 30 Detta kan jämföras med Hannah Arendts tanke om människans tre fundamentala verksamheter: arbete, tillverkning och handling. Handlingen beskriver allt som händer mellan människor, interaktionen mellan dem. 31 En parallell kan också dras till Henri Lefebvre som menade att rummet (i bemärkelsen space) är en social produkt. Rummet korresponderar med ett specifikt användande, en spatial praktik. Det producerade rummet tjänar sedan i sin tur som ett verktyg för tanke och handling. 32 Alltså skapar människorna rummet och rummet skapar i sin tur människorna. Tracey Bowen tänker i ett liknande resonemang att graffiti writing börjar med att utövaren definierar rummet genom en fysisk performance och att det rummet eller den ytan sedan lämnas för andra kroppar att utforska. 28 Bowen, Tracey Graffiti as Spatializing Practice and Performance Young, Alison och Halsey, Mark Our desires are ungovernable 2006 University of Melbourne, Australia 30 Ibid s.5 31 Hannah Arendt The human condition Chicago University press 1958 s Lefebvre, Henri The production of space Blackwell Publishers, London 1991 s.26 11

13 David Davies, som är professor vid McGill University, går så långt som att hävda att varje konstverk är en konstnärs performance snarare än ett objekt skapat av en konstnär. Sin teori kallar han för The performance theory och den presenteras i boken Art as performance som är en studie av hur konstverk bör förstås. Där menar han att en målning som hänger på ett galleri egentligen inte är ett konstverk utan en restprodukt av konstnärens performance, som är det egentliga konstverket. 33 Men något han inte nämner är att det redan fanns en performance theory, lanserad av antropologen och professorn Richard Schechner Denna teori går ut på att de fenomen som kallas antingen drama, teater eller performance förekommer bland alla världens folk och går tillbaka så långt som historiker, arkeologer och antropologer kan gå. Enligt Schechener är det djupt mänskligt att dansa, sjunga, bära masker och kostymer, härma andra människor eller djur eller framföra utagerande berättelser. 34 Han gör skillnad mellan drama och performance. Som exempel pekar han på att musiker är performers, not actors och att deras rollspel handlar om livsstil och inte om karakterisering som inom teatern. 35 Performativitet är ett begrepp som kan ha olika betydelser inom olika vetenskapliga fält. Inom språkvetenskapen är performativa yttranden sådana som inte bara beskriver verkligheten utan också förändrar den. John L. Austin myntade begreppet performativitet på 1970-talet och menar att vissa yttranden i sig själva är handlingar, att säga är alltså att göra. Det klassiska exemplet är yttrandet Ja hos prästen, som förvandlar ett ogift par till ett gift. 36 Inom genusvetenskapen innebär performativitet att skapa kön genom handling. Genusforskaren Judith Butler förknippas starkt med begreppet performativitet. Hon anser att femininet och maskulinitet inte är givet av naturen utan att genus är performativt, vilket innebär att genus i sig skapas som en effekt av en performance. Performativitet är ett görande som både kan handla om tal och om kroppsliga handlingar. 37 Inom de estetiska vetenskaperna är Erika Fischer-Lichte den forskare som främst förknippas med performativitetsteori. Hon är överens med Austin och Butler om att performativa handlingar är viktiga för att konstituera kroppslig och social identitet. Fischer-Lichte menar att det säger sig självt att det finns ett samband mellan performancekonsten och det performativa och hon kallar performancekonst för performativitetens estetik Davies, David Art as performance Blackwell Publishing, London 2003 s Schechner, Richard The performance theory Routledge, New York 2003 s Schechner s John L Austin How to do things with words 1975 Harvard University Press s Butler, Judith Uncoding gender 2004 Routledge, New York s Fischer-Lichte, Erika The Transformative Power of Performance 2008 Routledge, New York s

14 I essän The performativity of performance documentation hävdar Philip Auslander att det är dokumentationen, och inte närvaron av en publik, som gör en handling till ett performancekonstverk. 39 Dokumentationen beskriver alltså inte bara konstverket, den skapar verket och är därför performativ. Syftet med att dokumentera performancekonst är ofta att verket ska få en större publik än den som eventuellt finns närvarande vid uppträdandet. Ausländer pekar på att den publiken egentligen inte är nödvändig och visar på flera kända performanceverk som ser ut att vara utförda inför publik, egentligen bara bevittnats av fotografer eller filmare (besökt ) s. 7 13

15 2. Bakgrund 2.1 Graffiti, en kort historik och terminologi Den moderna graffitin uppstod i Philadelphia och New York i slutet av 1960-talet, då en handfull ungdomar började skriva sina signaturer på husfasader, murar och bänkar i städerna. 40 Signaturerna kallades och kallas än idag tags. En tag kunde till en början vara utövarens egna namn, ofta följt av numret på gatan där hen bodde. Under 1980-talet började ordningsmakten försöka stoppa ungdomarna, vilket gjorde att det blev vanligare att använda ett alias än sitt eget namn. 41 Taki 183 från New York och Cornbread från Philadelphia är de pionjärer som oftast nämns i tillbakablickar på graffitins historia, men de var helt klart inte ensamma om att starta och utveckla kulturen. Tidigt fanns det många kvinnliga utövare, mellan 1970 och 1978 minst 122 stycken, men några år senare framstår Lady Pink som New Yorks enda kvinnliga graffitimålare. 42 Till en början var graffitin enbart uppbyggd av bokstäver, utövarna kallades då och än idag därför writers. I Sverige används både den engelska termen och andra benämningar såsom graffitimålare och graffare. 43 De första graffitimålarna började snart söka nya sätt att överträffa varandra. De tävlade mot varandra i sporten att synas mest, och började smycka ut sina tags och göra dem större och mer tekniskt avancerade för att dra till dem mer uppmärksamhet. 44 Egentligen är graffiti ett ord som är äldre än den moderna spraykonsten. Graffiti är pluralformen av det italienska ordet för ristning, som i sin tur kommer från grekiskans grapho, som betyder att skriva. Staffan Jacobson etablerade 1996 begreppet TTP-graffiti, för att göra skillnad mellan den spraymålade graffitin och den äldre typen av graffiti som till exempel väggmålningar och väggskrift i antikens Pompeji, vikingarnas ristningar i Hagia Sofia och vandringsklotter av typen Kilroy was here. Den äldre formen kallas här traditionell graffiti. TTP står för tag, throw-up, piece, vilka är de tre formerna av modern graffiti. Tag är som tidigare nämnt signaturen. En throw-up är ofta större, ifyllda bokstäver som ändå gjorts snabbt medan en piece är en mer genomarbetad och tidskrävande graffitimålning. Piece är kort för masterpiece Jacobson s Andersson s Jacobsson s Andersson s Castleman s Kimvall s

16 Graffitins förhållande till den institutionella konstvärlden har länge, om inte alltid, varit infekterat. I konsthistoriska översikter får graffitins verkliga pionjärer sällan något erkännande. Istället är det vanligtvis Keith Haring och Jean-Michel Basquiat som nämns som exempel på graffitikonstnärer, men de var snarare konstnärer som inspirerats av graffiti än några writers. 46 Det finns dock gott om exempel på konstnärer som börjat sin bana som graffitimålare. Nancy Macdonald beskriver hur de unga graffitimålarna ofta blir mer intresserade av konst ju äldre de blir, och förlorar intresset för att ta de risker som illegalt målande innebär. Många av de konstnärer som har rötterna i graffitin behåller dock de ideal och den estetik som finns inom graffitikulturen, trots att de lyckats ta sig in i den etablerade och institutionella konstvärlden. 47 Är begreppet graffiti förlegat? Jacob Kimvalls doktorsavhandling har fått sitt namn The G-word från graffitimålaren Phase2 som i en intervju från 1993 sagt att g-ordet (graffiti) borde avskaffas och att den korrekta benämningen är aerosol art, efter det drivande medlet i sprayburken. Phase2 säger att det är massmedia och inte graffitimålarna själva som lanserat ordet graffiti, och att den benämningen förminskar utövarnas konstnärliga utveckling. 48 Staffan Jacobsson använder termen spraykonst parallellt med graffiti, även om det senare uttrycket förekommer flest gånger. Spraykonst kan ses som en översättning av spraycan art, som myntades av Prigoff och Chalfant i boken med samma namn. Även här är dock graffiti den beteckning av konsten som oftast används. 49 Idag vill många konstnärer hellre beteckna sin konst som aerosolkonst, postgraffiti, neograffiti eller gatukonst, enligt Nicolas Ganz. Han menar att detta beror på att termen graffiti inte känns samtida och kan föra tankarna till vandalism. 50 Trots att benämningen graffiti har ifrågasatts av olika skäl ända sedan konstformens födelse, är det den term som allra oftast används, påpekar Jacob Kimvall Kimvall s Macdonald s Kimvall s Chalfant och Prigoff 50 Ganz s Kimvall s.19 15

17 2.2 Skillnader mellan graffiti och gatukonst Rafael Schacter som är forskare vid University College London menar att gatukonsten dök upp i mitten av 1980-talet men blev berömd först drygt tio år senare. Gatukonstnärerna var mer intresserade av bilder än av bokstäver och använde sig av uttrycksmedel som klistermärken, affischer och schabloner. Likt graffitin är gatukonsten illegal och gatorna är konstnärernas gallerier. 52 I Cedar Lewinsohns Street art: the graffiti revolution säger konstnärsduon Faile att street art handlar mer om att interagera med publiken medan graffiti handlar mer om att interagera internt mellan olika graffiticrews. 53 Jacob Kimvall menar att det inte finns någon konsensus kring hur skillnaden mellan graffiti och street art ska förstås. Han pekar dock på att gatukonsten utvecklats senare än graffitin och upplevs som mindre kontroversiell. I Kimvalls doktorsavhandling används termen gatukonst som ett relaterat och överlappande fenomen, men något som också är skilt från graffitin. 54 Tobias Barenthin Lindblad gör en liknande reflektion: att gatukonsten kan ta sig större friheter än vad lagen egentligen tillåter. Att spraya en tag på allmän plats är strikt förbjudet, medan det uppfattas som mer accepterat att göra ett gatukonstverk som har ett budskap som går att förstå för allmänheten. 55 Enligt Wacławeks motiveras signaturgraffitins utövare ofta av att hävda sin egen position i subkulturen och i staden, medan gatukonstnärerna oftare drivs av politiska motiv. 56 Cecilia Anderson pekar på att det finns en konflikt inom gatukonsten, att graffitimålare irriterar sig på att street art är för insmickrande och enkelt att förstå för utomstående. 57 Andersson menar att termen street art generellt exkluderar klassisk graffiti, men att gatukonst är en paraplybenämning som inkluderar graffiti, street art och vad som allmänt kallas klotter. 58 Gatukonst kan alltså både ses som något helt skilt från graffiti, och som ett paraplybegrepp där graffiti ingår. Generellt verkar forskare som intresserar sig främst för gatukonst framhålla att gatukonst innefattar graffiti, medan forskare sm inriktar sig särskilt på graffiti vill hålla begreppen åtskilda. 52 Farthing (red.) s Lewisohn s Kimvall s Barenthin s Waclawek s Andersson s Andersson s

18 2.3 Begreppet postgraffiti Som visat finns det många förslag på nya namn åt graffitikonsten och dess olika förgreningar och efterföljande kulturyttringar. Postgraffiti är ett av dessa förslag. I de texter som jag har fördjupat mig i förekommer två helt olika betydelser av begreppet postgraffiti. I texterna från och 90-talen används termen för att beskriva den graffitikonst som visades på gallerier, för att skilja på graffiti på duk och graffiti ute på stadens fasader och tågvagnar. I de texter som skrivits efter millennieskiftet används termen istället ofta liktydigt med gatukonst. I vissa fall nämns termen inte alls, till exempel i Jacob Kimvalls avhandling. I Staffan Jacobsons avhandling betyder postgraffiti spraykonst för gallerier. När graffitimålarna avancerat tillräckligt högt i kulturens hierarki erbjuds de att ställa ut på de fina gallerierna, vilket gör att deras konst nu är något annat än vad den ursprungligen var. Lady Pink, en av graffitins pionjärer som också accepterats av den etablerade konstvärlden menar att den graffiti som ställs ut på gallerier inte längre kan ha samma namn som den som utförs på tåg och väggar. It can no longer be called graffiti but art, and is accepted as such 59 I Jacobsons avhandling beskrivs utvecklingen från graffiti till postgraffiti: Målaren är nu i 20-årsåldern och har nått höjden av sin förmåga. När denna magiska åldersgräns passerats, har han (sic) antingen beslutat sig för att övergå till något annat eller att försörja sig - helt eller delvis - på att ställa ut och sälja graffiti på duk, postgraffiti. Kommersialism och modernism/postmodernism får nu ett allt större inflytande, och avståndet till TTP ökar. 60 Denna distinktion mellan graffiti (av Jacobson kallad TTP) och postgraffiti bygger alltså i huvudsak på var konsten visas. Det har också betydelse att den etablerade konstvärlden ger sitt gillande till postgraffitins konstnärer. Graffitikonsten är också illegal, medan postgraffitins utövare inte längre behöver begå något lagbrott för att bli sedda. Mellan 1972 och 1993 bjuds graffitikonstnärer in till minst 25 utställningar i USA och 23 i Europa (främst i Holland). 61 Men trots att gallerierna hade öppnat sina dörrar för graffitin var mottagandet inte alltid varmt. Margo Thompson skriver i American Graffiti om hur den amerikanska postgraffitin dömdes hårt av de samtida konstkritikerna, som menade att konsten var kitschig och osofistikerad. Kritikern Grace Gluick skrev till exempel att de unga konstnärerna saknade känslighet och estetiskt omdöme. Samma kritiker hade också kallat den graffiti som förekom på New Yorks tåg för en anskrämlig syn, an eyesore. Detta trots att galleristerna Sidney Janis och Dolores Neumann, som organiserade flera av utställningarna, gjorde vad de kunde 59 Jacobson s Jacobson s Jacobson s. 152,

19 för att främja gallerigraffitin. 62 Kanske var lanserandet av ordet postgraffiti ett försök att ge konstnärerna upprättelse och särskilja vad de gjorde från den olagliga graffitin. I Staffan Jacobssons avhandling finns några rader som beskriver begreppets tillkomst: Begreppet post-graffiti, som fastnat i språket och ännu används som synonym för TTP-graffiti på duk, infördes först av Dolores Neumann i katalogförordet till Sidney Janis utställning Jacobsson tycker dock att uttrycket postgraffiti är olyckligt eftersom att det implicerar graffitin inte längre existerar. 64 Men Anna Wacławek hävdar å sin sida att användandet av termen postgraffiti inte ska ses som ett påstående om att graffitin inte längre är en levande konstform. Wacławek är en av dem som använder postgraffiti som en synonym till street art. Enligt henne skiljer sig postgraffiti från graffiti genom att den tar sig fler olika uttryck och därför kontrasterar mot den lätt igenkännliga bokstavsbaserade signaturgraffitin. 65 Hon presenterar flera olika synonymer i sin avhandling men använder själv street art som standard. Cecilia Andersson listar också flera synonymer men använder oftast gatukonst. Termen postgraffiti nämns fem gånger i hennes avhandling Rådjur och raketer, men vad begreppet betyder är inte klart definierat. Här menas att postgraffitin är den nya formen av graffiti, och att den har sin plats inom termen gatukonst. 66 Detta är en något annorlunda definition än Wacławeks. Dock finns det passager även i Anderssons text som tyder på att termen också kan ses som en synonym till gatukonst. Denna studie av gatukonst innefattar bild och text, objekt och målningar, affischer och klistermärken, sprungna ur klassisk graffiti. Här finns många beteckningar att välja bland; neograffiti, postgraffiti, Street Art. Dock finns det både svårigheter och en ovilja att slutgiltigt definiera eftersom det karaktäristiska är just föränderligheten, och det flyktiga i denna uttrycksform, samt att nya former hela tiden uppstår och utvecklas. 67 Här ser vi också ett skifte i betydelsen av klassisk graffiti. Medan Staffan Jacobson kallar den typ av graffiti som återfinns i Pompeji klassisk eller traditionell, använder också både Ganz och Manco classic eller traditional som beskrivning av den typ av graffiti som föddes i Philadelphia och New York på 1900-talet. Sannolikt är det den tidiga amerikanska graffitin som Andersson kallar klassisk i citatet ovan. 62 Thompson s Jacobson s Jacobson s Waclawek s Andersson s Andersson s

20 Enligt Schacter visar postgraffitikonstnärerna hur graffitin mognat under sina trettio år. De kombinerar traditionell graffititeknik med en mer utstuderad konstskoleestetik. 68 Med ett liknande resonemang menar Tristan Manco att postgraffiti är en ny term som beskriver hur både gatukonst och graffiti numera befinner sig flytande mellan etablerade idéer och nya riktningar. Men han pekar också på att postgraffiti är ett abstrakt begrepp som inte används särskilt ofta. 69 I det korta förordet till Graffiti World skriver Nicholas Ganz att många graffitikonstnärer under de senaste decennierna börjat använda sig av en större räckvidd av uttryck, och därför börjat tala om en postgraffitirörelse. 70 Luke Dickens artikel Placing post-graffiti: the journey of the Peckham Rock handlar framför allt om gatukonstnären Banksy, men Dickens ger här en kort sammanfattning av begreppets transformation. Han beskriver postgraffiti som ett begrepp som initialt användes för att beskriva förflyttningen av graffitin från gatan och tunnelbanan in i gallerier, men som nyligen börjat användas igen i populärkulturella konsttexter, utställningar och konferenser. Begreppet syftar nu till att peka på uppkomsten av en samtida och kvalitativt annorlunda stil inom den urbana konsten. Dickens menar också att begreppet postgraffiti är hett omtvistat både av mer traditionella graffitimålare och bland dem som kan utgöra denna nya rörelse. Enligt honom skulle de flesta samtida utövare vara mer benägna att beskriva sig själva som "gatukonstnärer" och inte "post-graffitikonstnärer" Farthing (red) s Manco s Ganz s Dickens s

21 2.4 Graffiti som performance Som framgått i teoribakgrunden menar forskarna Bowens, Halsey och Young att graffitimålande inte bara handlar om att påföra färg på en yta. Enligt dem är graffiti också en performativ och kroppslig praktik. Performance som konsthistorisk term är svår att översätta till svenska. I Norstedts engelsk-svenska lexikon finns sju möjliga alternativ: utförande, verkställande, prestation, prestanda, föreställning, uppförande och uppträdande. 72 I Norstedts svenska konstlexikon står det att performance art sedan 1910 använts som ett medel för att skaka om det rådande konstetablissemanget och som katalysator för nya idéer. Den utmärks av tre faktorer: den uppförs live, det hela äger rum inför åskådare och ofta medverkar representanter för andra konstarter dansare, musiker och poeter den uppträdande är lika med konstnären och sällan en roll spelad av en skådespelare. 73 RoseLee Goldberg beskriver i sin bok Performance art hur konstformen blev accepterad som konstnärligt medium i egen rätt under 1970-talet. 74 Liksom konstlexikonets redaktörer pekar hon på att performance skiljer sig från teater i och med att konstnären inte är en skådespelare utan sig själv, aktionen som utförs är inte spelad utan händer på riktigt. Hon anser också att termen performance blivit så bred att alla typer av liveföreställningar och framföranden kan samlas under beteckningen. 75 Enligt Anna Wacławek är gatukonsten är besläktad tidskänsliga performances som bestrider det offentliga rummets "allmänhet". Hon anser att graffitins och gatukonstens sanna gåva är överraskningsmomentet. Detta går förlorat när verket inte påträffas i sin rätta miljö, på gatan. 76 På ett liknande sätt resonerar performanceforskaren Peggy Phelan i sin bok Unmarked - The Politics of Performance. Hon anser att performancekonst inte kan sparas eller dokumenteras. Konstverket finns endast i den stund som det uppförs. När det filmas eller fotograferas blir det något annat än performance, en annan konstform Norstedts engelsk-svenska ordbok 1983 s Norstedts konstlexikon s Goldberg s Goldberg s Waclawek s Phelan s

22 2.5 Dokumentationens betydelse för graffitikulturen När graffitin ännu var mycket ung var det tunnelbanesystemet i New York som höll ihop kulturen. Där kunde writers träffas och se de nya målningarna i första hand. På 1980-talet spreds graffitikulturen över Nordamerika och Europa med hjälp av film och tidningar. 78 På så vis blev dokumentationen det nya navet för graffitimålarna att samlas kring. Anna Wacławek beskriver dokumentationen av graffitin och gatukonsten som den grund konströrelserna står på och utvecklas från. Vi upplever ofta graffitin och gatukonsten på distans, särskilt via fotografier på internet. Upplevelsen är därför ofullständig, men inte obetydlig. Om det inte vore för de många fotobaserade publikationerna och websidorna, skulle rörelsen bokstavligt talat vara förlorad. 79 Staffan Jacobson menar också att dokumentationen är mycket viktig för graffitimålarna. Först och främst är alla writers angelägna om att dokumentera sina egna och andras bilder. De samlas i album, skisser till målningar har man i sin black book. Det finns med andra ord större och mindre fotosamlingar i privat ägo runt hela världen. 80 Han påpekar också att fanzines, hemmagjorda tidningar, är viktiga för kulturen. Där visas färska tågmålningar och målarnas egen diskurs återges ocensurerat. Tobias Barenthin Lindblad lyfter i Metagraffiti också graffitifilmens stora betydelse. Han delar in graffitifilmerna i två kategorier. Den ena innehåller filmer som är gjorda huvudsakligen för och av utomstående, personer som inte ingår i eller står nära graffitikulturen. Dessa filmer försöker ofta förklara graffitin och har en mer dokumentär karaktär. Den andra kategorin innehåller graffitimålarnas egna filmer som visar när de själva målar och hur de själva tar sig förbi nödvändiga hinder som vakter, staket och larm. Men Barenthin Lindblad pekar också på att det finns undantag, som inte passar in i någon av de ovanstående kategorierna och istället mer liknar konstfilm eller poetiska reportage. 81 Jacob Kimvall beskriver i The G-word ett fenomen som han kallar graffiti chronicling. Samlande av graffitifotografier, produktion av fanzin och tidningar, hemsidor och bloggar. Även dokumentärfilmer och intervjuer med graffitimålare hör hit. Kimvall anser att detta inte ska ses enbart som dokumentation, utan också som en del av subkulturen Austin, Joe Taking the train Columbia university press 2001 s Waclawek s Jacobson s Barenthin Lindblad s Kimvall s.39 21

23 3. Materialet Detta kapitel innehåller de fyra intervjuerna i sammanfattad form samt en kort summering av konstnärernas bakgrund och nuvarande verksamhet. Här presenteras intervjuerna utan kommentarer för att läsaren ska kunna få en bättre uppfattning om vad som egentligen sagts och av vem. I nästa kapitel analyseras materialet och där kommer mina tolkningar in. Intervjuerna presenteras här i den ordning som de genomförts. Längst bak i uppsatsen finns en intervjuguide med alla förbestämda frågor till intervjuerna (se bilaga 1) Intervju med Erik Lindström (ELMO) Bakgrund Erik Lindström arbetar sedan fem år som konstnär och får regelbundet uppdrag på offentliga utsmyckningar. Ofta handlar det om stora muralmålningar. Erik började måla graffiti ungefär vid 16 års ålder, efter en snowboardolycka som gjorde att han inte kunde fortsätta att åka. Då började han istället intressera sig mer för konst och form och att rita och måla. Han säger själv att han alltid har skissat men att det utvecklades till en mani efter olyckan. Det var också sökandet efter adrenalinkickar som gjorde att han blev intresserad av just graffiti. Vid flera tillfällen, ofta vid sina egna vernissager, har han gjort framträdanden där han målar på en stor duk inför publik. Ibland presenteras ett sådant framträdande som performance. Erik tycker inte att det är viktigt att sätta någon etikett på sin konstnärliga praktik och han gör heller inte skillnad på graffiti och konst. Om vad postgraffiti är Erik menar att postgraffitin är som ett barn, ett syskon eller en kusin till graffitin. Den senare formen hade inte kunnat utvecklas om det inte hade varit för den rena graffitin. Om jag gör en fasad med bara ansikten och snirkliga linjer. Så vet jag inte om det är det är väl graffiti men inte graffiti-graffiti. Det hade inte blivit om jag inte hade målat graffiti först. Men det är liksom som alla konstepoker och så. Den ena kunde inte ha fötts utan att ha gått igenom den andra. Om han inte först hade sysslat med graffiti skulle hans praktik inte se ut på samma sätt, säger Erik. Men någon som gör samma sak utan att ha en bakgrund i graffiti, skulle också kunna anses syssla med postgraffiti eftersom att den personen i så fall skulle vara väldigt influerad av graffitin. Enligt Erik finns graffitins tankesätt också inom postgraffitin, även om uttrycket tar sig fler olika former. Att äga upp en yta och inte be om ursäkt för sig själv är något som 22

24 genomsyrar båda kulturerna. Känslan går igen, men spånar iväg på fler stigar än bara ifyllning, bakgrund, lines och highlights. Erik anser att gränsen mellan graffiti och postgraffiti är suddig men att den nås när man börjar komma lite för långt från grunden. Han tycker själv att graffiti inte måste vara bokstavsbaserad men säger att det nog finns personer inom kulturen som inte håller med honom om det. Om vad performance är Enligt Erik går det vid vissa specifika tillfällen att se hans konst som performance. Till exempel uppträdde han på en performancefestival hösten Där menar han att det fanns en uttänkt idé och att han själv var med på att det var en performance. Men ibland kan det bli en performance utan att han själv planerat det. Ett exempel som Erik tar upp är när han står och gör en stor muralmålning och en publik spontant samlas kring honom. Då kan det plötsligt vara en performance utan att han själv hade det i åtanke först. Men Erik tycker inte att det måste finnas en stor publik för att en handling ska kunna vara en performance, om någon till exempel utför en handling i skogen och filmar sig själv kan det också räknas. Egentligen blir det väl liksom, så fort man gör sin lilla insnöade grej offentligt så blir det väl någon sorts performancekonst. Men det är inte helt lätt att dra en gräns mellan när något är eller inte är performance. När en musiker spelar inför publik tycker Erik att det är performance även om musikern själv inte är medveten om det. Om handlingens betydelse i förhållande till den färdiga bilden Erik anser att förgängligheten hos många graffitimålningar gör att man lägger mindre fokus på resultatet. Ibland spelar det ingen roll alls VAD det blir utan det är ATT göra det. Man liksom går ut och letar en känsla. Så ibland är bara det viktigaste ATT göra någonting utan resultatet. Det är oftast när man har det tänket som det blir riktigt nice. 23

25 Om dokumentationens betydelse Många graffitimålare har en black book, ett slags fotoalbum där de sätter in foton på alla målningar de gör. Erik beskriver boken som en väldigt stor grej, något nästan heligt. När han var som mest aktiv som graffitimålare fanns det knappt digitalkameror och filmrullarna skickades in till labb för framkallning. Det var stort att efter en veckas väntan få fotografierna på posten och sätta in dem i albumet. Jag har tappat någon black book och vet kompisar som har tappat bort alla grejer, tio års målande som bara poff! Det [skratt] krossar själen lite. Men Erik säger att han fortfarande dokumenterar mycket, kanske av gammal vana. Till exempel om han gör en väggmålning i utlandet tycker han att den stunden har rätt att vara med på fler ställen, kanske i en bok eller en film. Jag dokumenterar så mycket som jag kan. Både med film och foto och skrift. Pratar, spelar in ljud. Känns som att det kan vara bra att ha. Men just graffitin, från början då var ju det enda som fanns av det. Så utan fotot så var det ju bara jag som visste om det, och kanske de som var med. Erik tror att samma sak gäller inom performancekonsten, att om ett verk inte dokumenteras så finns det bara kvar i minnet på konstnären och åskådarna. Det är bra att dokumentera en performance bara för att själv kunna gå tillbaka och reflektera över vad man gjort. För graffitikulturen i stort är dokumentationen jätteviktig, enligt Erik. Dels på grund av förgängligheten hos målningarna men också för att graffitin handlar så mycket om att få visa sina bilder för andra och att bli visad andras verk. Erik framhåller tidningen Underground Productions som en viktig inspirationskälla för honom i tonåren. Enligt Erik var det mer av en sport att dokumentera sina graffitimålningar förr, innan den digitala teknik som vi har idag fanns. Han tycker att det nästan är för lätt idag när mobiltelefonen kan användas både till att fotografera och att videofilma. Det var mer eftertanke kring dokumentationen förr och att få ett bra foto var fetare än vad det är nu. 24

26 3.2 Intervju med Carolina Falkholt (BLUE) Bakgrund Carolina Falkholt har målat graffiti sedan mitten på 90-talet. Som tonåring flyttade hon till Stockholm från det lilla samhället Dals Långed och i samband med detta började hon måla graffiti. Innan hade ridsport varit det stora intresset. En tid levde och verkade hon i New York där hon försörjde sig på konsten. I början av det nya årtusendet lämnade hon graffitikulturen, bland annat för att hon inte längre stod ut med den machoattityd och förtryckarmentalitet som hon anser genomsyrar stora delar av graffitikulturen. Idag kallar hon sin konstnärliga praktik grafitta. Det är en feministisk konstform som ligger nära graffitin men som inte är tyngd av ett så strikt regelverk. Sprayfärg är fortfarande hennes huvudsakliga medium men bokstäver är inte längre det centrala. Istället arbetar hon ofta med olika kroppsdelar som motiv. Hon är idag en av Sveriges främsta och mest anlitade muralmålare och hon arbetar ofta i monumental skala. Om vad postgraffiti är Carolina har inte hört begreppet postgraffiti förut men förstår innebörden av ordet. Hon tror att ordet kanske kan komma att behövas i framtiden. Graffitin går hela tiden under, men återskapar sig själv i ny form, menar Carolina. Enligt henne är graffitin nedtyngd av alla regler som omger kulturen. Det finns många föreställningar om hur graffiti ska se ut och hur graffitimålare ska bete sig men dessa vill Carolina ändra på. Graffitimålare tycker kanske inte att jag är graffitimålare eftersom jag inte följer med dem ut och målar tåg på nätterna längre. Om vad performance är Performanceaspekten i skapandet har blivit en viktigare del i hennes måleri. Performance i betydelsen att det finns ett konstnärligt uttryck i själva görandet, det teatrala och det musikaliska tillsammans med rörelserna och den förtätade atmosfären som skapas under måleritillfället i det offentliga rummet. När jag gör konst så är det performance. Det spelar ingen roll om det sker i min ateljé eller framför en publik. 25

27 Om dokumentationens betydelse Carolina gick som ung på Walldorfskola och där fick hon lära sig att göra egna böcker som dokumentation av den kunskap som hon insamlat. Hennes målningar förekommer redan i flera böcker och tidskrifter om graffiti och gatukonst men Carolina uttrycker att hon länge drömt om att göra en egen bok som dokumenterar hennes konst. Nyligen släpptes också en bok om projektet Graffiti Mariestad där Carolina spelat en bärande roll. Generellt är dokumentationen viktig för graffitin då målningarna ofta har en kort livslängd. Dokumentationen är viktig eftersom bilderna försvinner annars, de är efemära. Carolina uttrycker sig också genom ljud och kommer snart att släppa en samling LP-skivor. Hon anser att detta också är en form av dokumentation. Hon tar ofta fotografier av sina målningar och använder sig av internet som redskap. 26

28 3.3 Intervju med Jamila Drott Bakgrund Jamila Drott har målat graffiti sedan 1994 då hon var 14 år. Idag är hon fortfarande aktiv som graffitimålare, men mer sporadiskt eftersom hon just har blivit förälder. Hon menar att det inte är hennes grej att stå och måla vid en laglig vägg utan att hon föredrar den mer sportiga varianten av graffiti. Det viktiga för henne är inte kommunikation med någon publik utan kommunikationen med platsen och materialet. Jamila är utbildad till konstnär och vill separera sitt konstnärskap från graffitimålandet eftersom att det senare kan vara en begränsande etikett. Hon anser att konst och graffiti är två olika discipliner med olika regelverk. Men samtidigt är graffitimålare en identitet som hon alltid bär med sig, även när hon arbetar som konstnär. Performancekonst är något som hon har ägnat sig åt, men inte känt sig lika dragen till som andra uttryck. Hon säger att hon kan bjuda på att måla graffiti inför publik eftersom att det är ett hantverk som hon behärskar. Det kan vara roligt med publik ibland men att visa upp sig inför andra är inte det viktiga i hennes konstnärskap. Om vad postgraffiti är Jamila har aldrig tidigare kommit i kontakt med begreppet postgraffiti. Men hon tycker att det kan finnas en poäng i att distansera sig från graffitin i konstnärskapet. Graffiti kan vara en etikett som begränsar och när hon började arbeta som konstnär valde hon att tona ner sin bakgrund i graffitikulturen, eftersom det fanns så mycket annat hon ville göra. Idag struntar hon i vad andra tycker men vill fortfarande undvika att få etiketter satta på sin konst. Om vad performance är Jamila tycker inte att det finns ett självklart samband mellan graffiti och performance. Hon menar att graffitimålare generellt inte söker gillande från någon publik och att konfrontation med utomstående inte direkt är önskvärt. Det här publikelementet och risken för konfrontation med dem som skulle kunna upptäcka det blir snarare något som begränsar tiden som jag tror är väldigt bra för konstformen, för när du ser graffiti på en laglig vägg så blir det aldrig lika bra i min mening på grund av att tidspressen gör att det får liv. Jamila tycker att det finns många andra konstriktningar som hon hellre skulle säga att graffitin står nära, till exempel Land art. Hon jämför också sitt eget målande med automatisk skrift. Du jämför det med performance men jag skulle kunna jämföra det med automatiserad skrift. Jag tror att det är lite som en vana, eftersom att jag har gjort det så repetitivt under så många års tid alltså minst flera gånger i veckan, så blir det som alla de här procedurerna men också handens rörelse och kroppens rörelse, det 27

29 blir automatiserat. Däremot tänker jag mig performance så som man traditionellt tänker på det ur ett konstperspektiv, att det är något som relaterar till en publik. Istället för kommunikationen med en publik är det kommunikationen med olika material och platser som är det viktiga för Jamila Drott. Hon har själv målat inför publik vid tillfällen, men det är inte det som är centralt i hennes konstnärskap. Performance är så mycket också att blickar ska riktas mot en när man gör något men jag vill själv se och uppleva, inte bara se rummen och materialen utan fysiskt använda mig av dem. Alltså det är ju ett fördjupat sätt av seende, ett seende som inte nöjer sig. Om dokumentationens betydelse Jamila har blivit mer intresserad av att dokumentera sina verk på senare år. Enligt henne är internet en annan typ av offentlighet där bilderna visas och att det är viktigt att försöka vara nöjd med dem och visa upp en bild som är representativ för ens arbete. Ibland händer det att ingen annan har varit med och delat ögonblicket då hon skapat ett verk, då är det extra viktigt att bilden som sprids är en som Jamila känner sig bekväm med. Men Jamila menar också att för mycket dokumentation kan förstöra upplevelsen och att många graffitimålare är överdrivet intresserade av att dokumentera. Det är klart att när jag målade graffiti, jag dokumenterade ju men var inte helt besatt av det som många andra varit. 28

30 3.4 Intervju med Ludvig Nyberg (GRIM) Bakgrund Ludvig började måla graffiti när han var år gammal ungefär men slutade eftersom det inte var så många andra som var aktiva i hans stad. Istället blev hans ungdomsintresse att göra grafik i Photoshop. Men för omkring fyra år sedan plockade Ludvig upp graffitimålandet igen då hans lillebror ville ha någon att måla med. Bröderna fick mycket stöd av deras pappa som också försåg dem med färg. Idag är Ludvig 26 år gammal och anställd av Halmstads kommun för att leda ungdomar med intresse för graffiti. Det är bra att fånga upp de ungdomar som inte har behovet av adrenalinkickar utan är mer konstintresserade, tycker han. Själv känner Ludvig att han är för gammal för att springa och gömma sig för polisen så han arbetar uteslutande med lagliga projekt. Han får ofta beställningsuppdrag på både större och mindre graffitimålningar. Om vad postgraffiti är Ludvig har inte kommit i kontakt med begreppet postgraffiti. Han säger skämtsamt att han överlag är dålig med ord och inte har läst så många böcker. Något som Ludvig menar är intressant är hur nybörjarna inom graffiti arbetar, när de inte ännu har blivit färgade av hur andra tycker att det ska vara. Ludvig är själv inte så noga med vad hans konst kallas. Ibland är det ganska renodlad graff och ibland går det över i något annat. Jag har själv svårt att benämna det, att sätta det något fack men det grundar sig ganska mycket i graffiti. Det finns ju många gamla foliehattar som kan bli sura och bittra och inte tycka att till exempel Carolina Falkholt är graffiti. Men det är ju mest att man har en schablonbild av vad det är man ska göra. Ludvig tycker att graffiti kan vara konst men vill inte haka upp sig för mycket på vad som är vad. Han håller heller inte så mycket koll på vad andra graffitimålare gör utan tycker att det är viktigare att göra sin egen grej. Graffitin håller på att utvecklas till att bli lite mjukare, anser Ludvig. Allmänheten vill gärna ha lite snällare motiv men han tycker själv att det vore kul att se mer klassisk och aggressiv graffiti också. 29

31 Om vad performance är Även begreppet performance känns lite obekant för Ludvig och han är osäker på vad som kan tolkas eller räknas som performance. Hans egen bild av performancekonst är att någon teaterapa står och spexar på torget. Ludvig har själv målat inför publik, till exempel på Halmstads kulturnatt. Där målade han seriefigurer eftersom folk i allmänhet tycker att det är roligare än bokstäver. Street art är också mer accepterat och lätt att förstå. Det är inte jättespännande när folk lägger tusen lager på en jätteavancerad burner, som han säger. Ludvig menar alltså att det inte är så intressant att se en graffitikonstnär utföra en avancerad målning som tar lång tid. För Ludvig är det själva målandet som är det viktiga. Han säger att han alltid har målat för uttrycket och på senare tid också för att dämpa ångest och öka självkänslan. Man får ju lite adrenalin så ja vad fett det här blev och man släpper ju allt när man målar och går in i en liten bubbla och släpper sig själv. Så det var nog lite viktigare. Färdiga bilden är såklart också kul men jag tror många hakar upp sig på den och blir inte riktigt nöjda. Jag tänker mer att det får bli vad det blir. Om dokumentationens betydelse Ludvig tycker att det är roligt att kunna visa bilder på sina verk för andra människor som bor långt bort, att en målning från lilla Halmstad kan komma ut i världen. Där har internet stor betydelse. Han jämför detta med hur de första graffitimålarna skickade runt sina målningar till andra delar av staden med hjälp av tågen som de målats på. Ludvig tror att det är enklare att få en stor publik idag. Han tycker också att det är enklare att dokumentera nu när det är möjligt att ha en hel datorvärld i telefonen. När jag var yngre och målade då hade jag ingen kamera så jag fick inget foto på det jag målade då, det är synd för det hade jag gärna velat se idag. Ludvig fotograferar oftast med sin mobilkamera trots att han är utbildad inom fotografi. Detta beror på att han tar så lång tid på sig om han ska ta seriösare bilder. Han tycker att det är bra att dokumentera sina verk för att kunna se sin egen utveckling och för att se vad som var bra och vad som kunde gjorts bättre. Det är också viktigt att fånga målningar som inte är permanenta på bild eftersom verken kan försvinna ganska snabbt. Jo alltså den har ju en begränsad livslängd graffen men tar man en bild så lever den ju alltid vidare. 30

32 4. Analys av materialet I detta kapitel tolkas och jämförs de olika intervjuerna med varandra. De analyseras också mot teori- och litteraturbakgrunden. Som nämnt i metodavsnittet har jag använt mig av analysmodellen trasmatta (se bilaga 3). Det är en metod som går ut på att jämföra informanternas svar med varandra utifrån studiens givna teman. 83 Jag har helt enkelt tittat på intervjuerna var för sig och sedan sorterat de olika informanternas svar utifrån varje fråga och jämfört dem med varandra. Det centrala är att hitta likheter och skillnader i informanternas svar på intervjufrågorna. Vilka slutsatser som kan dras av ett så litet antal intervjuer kan självklart diskuteras. Som nämnt i metodkapitlet är jag medveten om att de synpunkter som de fyra informanterna ger uttryck för inte kan sägas gälla alla konstnärer med samma bakgrund och verksamhet. Däremot bidrar de med sina egna förståelser av studiens frågor, vilket är det viktiga inom kvalitativ forskning. 4.1 Vad är postgraffiti och behövs begreppet? Varken Jamila, Ludvig eller Carolina har kommit i kontakt med begreppet postgraffiti förut. Detta gör det förstås lite svårare att besvara frågan om vad postgraffiti är, men det säger något om begreppets spridning och användning. Även Erik, som är bekant med begreppet, ställer sig tveksam till frågan om han är en postgraffitikonstnär. Det är inte särskilt konstigt att det inte känns självklart. Det finns ingen lättillgänglig och precis definition av vad postgraffiti egentligen innebär och jag kan inte se några spår av varken en sammanhållen rörelse eller några enskilda konstnärer som själva säger att de arbetar med postgraffiti. Informanternas definitioner av sina egna verksamheter Det finns en samstämmighet i Carolinas, Eriks och Ludvigs uttalanden om sina egna konstnärliga verksamheter. De uttrycker att de gör något som kommer ur graffiti, delvis är graffiti eller överskrider graffitins gränser. Jamila säger också att hon i sin nya roll som konstnär alltid bär med sig sin graffitibakgrund. Jag tolkar detta som att hon menar att hennes konst är något annat än graffiti, men att hon fortfarande influeras av graffitin. Gemensamt för Erik och Carolina är att de inte längre målar ren eller traditionell graffiti, men arbetar med samma material, sprayfärgen, och i stort sett samma teknik. Ludvig målar fortfarande renodlad graffiti ibland, men ibland övergår det i något annat. Detta andra, som är svårt att 83 Dalen s.87 31

33 benämna, skulle kanske kunna vara postgraffiti. Erik kallar det graffiti men inte graffitigraffiti. Om jag gör en fasad med bara ansikten och snirkliga linjer. Så vet jag inte om det är det är väl graffiti men inte graffiti-graffiti. Det hade inte blivit om jag inte hade målat graffiti först. (Erik) Graffitimålare tycker kanske inte att jag är graffitimålare eftersom jag inte följer med dem ut och målar tåg på nätterna längre. (Carolina) Ibland är det ganska renodlad graff och ibland går det över i något annat. Jag har själv svårt att benämna det, att sätta det något fack men det grundar sig ganska mycket i graffiti. (Ludvig) Carolina och Erik arbetar båda med muralmålningar i stor skala. I detta arbete är det inte främst bokstäver utan bilder som målas. Ludvig uppger också att han ibland får beställningar på graffitimålningar men då kan det både handla om bokstavsbaserade målningar och seriefigurer. Gemensamt för alla fyra konstnärer är att de börjat måla graffiti som tonåringar och att de alla försörjer sig mer eller mindre på sin konst idag. Ovilja att definiera Inom graffitin finns en motvilja bland utövarna att benämna sin verksamhet, enligt Cecilia Andersson. 84 Detta återspeglas i intervjuerna med Ludvig, Erik och Jamila. Erik tycker att det är onödigt att placera konst i olika fack och Ludvig säger att han har svårt att benämna sin verksamhet. Jamila tycker att det kan vara begränsande att sätta etiketter på sin konst. Hon ägnar sig både åt graffiti och konst men vill inte blanda ihop de två uttrycken eller specificera vilken slags konst hon skapar. Carolina har däremot själv definierat sin konstnärliga praktik som Grafitta. Hon har sökt sig undan från den traditionella graffitin och grundat en ny konstriktning som är mer feministisk och mindre regelstyrd. Nicolas Ganz är av uppfattningen att många konstnärer hellre vill beteckna sin konst som aerosolkonst, postgraffiti, neograffiti eller gatukonst än som graffiti. Detta menar han beror på att graffiti inte känns samtida och kan föra tankarna till vandalism. Han talar istället om en postgraffitirörelse. 85 Men ingen av informanterna ser sig själv direkt som en del av en sådan rörelse. Begreppen aerosolkonst, neograffiti eller gatukonst kommer inte heller upp när jag ber dem definiera sina konstnärliga verksamheter. 84 Andersson s Ganz s

34 Postgraffiti, ett ord som inte används Att tre av fyra tillfrågade konstnärer inte har kommit i kontakt med termen postgraffiti tyder på att begreppet inte används i någon större utsträckning av utövarna själva, något som också Luke Dickens och Tristan Manco påpekar Ludvig säger skämtsamt att han inte känner till begreppet eftersom han inte läst så många böcker och överlag är dålig med ord. Men som jag ser det är det inte alls konstigt att han inte kommit i kontakt med begreppet. Kanske är det dumt att förutsätta att konstnärer själva ska ha koll på alla termer som omger deras konst. Detta är ju inte konstnärens jobb utan konstvetarens. Men vad tjänar ett begrepp som inte används till? Hur ska ett begrepp med en så vag definition kunna användas? Både Jamila och Carolina har befunnit sig i graffitikulturen i omkring tjugo år. Trots detta har de aldrig stött på termen postgraffiti. Som jag ser det kan detta inte handla om att vara dålig med ord, utan om att ordet inte används. Förslag på hur begreppet kan förstås Av studiens informanter är det bara Erik som tidigare har hört talas om postgraffiti. Han ger flera olika förslag på hur begreppet kan förstås. Enligt honom tar sig postgraffitin fler uttryck och former än den traditionella graffitin. Han beskriver postgraffiti som ett barn, ett syskon eller en kusin till graffitin och säger att den senare formen inte hade kunnat utvecklas om det inte hade varit för den rena graffitin. I bakgrundskapitlet diskuteras innebörden av traditionell eller klassisk graffiti. Staffan Jacobson kallar den typ av graffiti som återfinns i Pompeji klassisk eller traditionell. Men Nicolas Ganz och Tristan Manco använder classic eller traditional som beskrivning av den tidiga spraykonsten. Jag tolkar det som att Erik också syftar på den senare formen. Han uttrycker också i intervjun att gränsen mellan postgraffiti och graffiti är suddig men att den nås när man börjar komma lite för långt från grunden. Som jag förstår det måste graffitin hålla sig inom en viss ram för att ses som klassisk eller ren. För att bättre förstå den här ramen eller grunden kan vi jämföra dessa två citat: Känslan går igen, men spånar iväg på fler stigar än bara ifyllning, bakgrund, lines och highlights. (Erik) Det är inte jättespännande att se på när folk lägger tusen lager på en jätteavancerad burner (Ludvig) 86 Dickens s Manco s. 7 33

35 Både Erik och Ludvig använder sig här av graffititerminologi och uttrycker samtidigt att den traditionella graffitin har sina begränsningar. Citaten kan behöva förklaras. Med ifyllning, bakgrund, lines och highlights beskriver Erik ett vanligt recept för att göra en graffitimålning. Bild 1 (av Ludvig Nyberg) 1: Ifyllning 2: Bakgrund 3: Lines 4: Highlights Burner är graffitispråk för en riktigt bra målning. Att lägga tusen lager tolkar jag som samma procedur som Erik beskriver: att lägga mycket tid på ifyllning, bakgrund, lines och highlights. Underförstått är att det handlar om att måla bokstäver. Anna Wacławek kallar den traditionella graffitin signaturgraffiti och menar att den är lätt att känna igen på sina karakteristiska bokstäver. 88 Graffitins regelverk Både Jamila och Carolina talar om att det finns ett regelverk kring graffitin. Carolina är mycket kritiskt till detta medan Jamila inte uttrycker att hon störs av det. Enligt Ludvig finns det en schablonbild av vad som är graffiti, han tycker att det är kul att se nybörjare måla eftersom de inte ännu är så påverkade av hur det ska vara. Men vilka regler är det som åsyftas? Jag tolkar det som att en oskriven regel är att bokstäver ska vara det centrala. I Eriks uttalande om att det inte är graffiti-graffiti om det bara är snirkliga linjer och ansikten läser jag in att det som saknas är bokstäverna. Han uttrycker också att han själv inte tycker att graffiti måste vara bokstavsbaserad, men att det nog finns många i kulturen som tycker att den måste vara det. Det finns ju många gamla foliehattar som kan bli sura och bittra och inte tycka att till exempel Carolina Falkholt är graffiti. (Ludvig) Ludvig ger här uttryck för att de som tycker att Carolina inte gör graffiti kanske har fel. Kanske är det de schablonbilder som Ludvig talar om som gör att vissa vill separera graffiti 88 Waclawek s

36 och postgraffiti? Kanske behövs det inte en sådan uppdelning, den nya sortens graffiti kanske inte behöver sättas i ett nytt fack. Kanske går det att överskrida den traditionella graffitins gränser utan att lämna graffitikulturen. Nya riktningar för graffitin Ett annat svar på vad postgraffiti är, eller skulle kunna bli, kan spåras i informanternas tankar om vart graffitin är på väg. Ludvig tror att graffitin kommer att utvecklas mot ett mjukare håll. Carolina tycker att graffitikulturen är alltför patriarkal och regelstyrd. Hennes nya konstform grafitta syftar delvis till att luckra upp dessa regler. Men enligt Carolina är det inget nytt att graffitin ändrar form och riktning. Graffitin går hela tiden under, men återskapar sig själv i ny form. (Carolina) I bakgrundskapitlet menade Tristan Manco att postgraffiti en ny term som beskriver hur både gatukonst och graffiti numera befinner sig flytande mellan etablerade idéer och nya riktningar. 89 Med ett likande resonemang pekar Nicolas Ganz på att graffitikonstnärer börjat använda sig av en större räckvidd av uttryck. 90 Raphael Schacter menar i sin tur att postgraffitikonstnärerna visar hur graffitin mognat under sina trettio år. 91 Men är inte det en naturlig utveckling för en konstform? Erik, Carolina, Jamila och Ludvig skulle egentligen lika gärna kunna kallas mogna graffitikonstnärer som postgraffitikonstnärer. Själva vill de inte bli kategoriserade, men en konstvetares jobb är just att definiera och sätta de etiketter som gör det möjligt att prata om konsten. Frågan är: ska vi vidga graffitin så att även dessa konstnärer får plats i det facket, eller ska vi vända blad och börja skriva på ett nytt kapitel? 4.2 Beröringspunkter mellan graffiti och performance Alla de fyra konstnärerna som intervjuas i studien har någon gång arbetat med performance som konstnärligt uttryck, men ingen har det som sin huvudsakliga konstnärliga praktik. Carolina säger dock att performanceaspekten har blivit en viktigare del av hennes måleri. Hon menar att det finns ett konstnärligt uttryck i själva görandet. Eftersom konstnärerna har erfarenhet både av graffiti och performance anser jag att de bättre än någon annan borde kunna svara på vilka beröringspunkter som skulle kunna finnas mellan konstformerna. Men varken Ludvig eller Jamila tycks uppleva att sambandet är särskilt starkt. Däremot beskrivs graffitimålandet av dem som något fysiskt, något som ger adrenalinkickar och som en sport. 89 Manco s Ganz s Farthing (red) s

37 Informanternas definitioner av performance Konstnärernas definitioner av performance visar ganska stor samstämmighet. Performance har att göra med handling. När jag gör konst så är det performance. Det spelar ingen roll om det sker i min ateljé eller framför en publik. (Carolina) Performance är så mycket att blickar ska riktas mot en när man gör något (Jamila) Så fort man gör sin lilla insnöade grej offentligt så blir det väl någon slags performancekonst (Erik) Jag tänker mig mest att det är någon teaterapa på torget som står och spexar (Ludvig) Ett av de kännetecken som Norstedts konstlexikon anger för en performance är att den utförs inför en publik. 92 Som visat i teoridelen problematiserar Philip Auslander det hela med sin tanke om att de flesta tar del av performances i andra hand, genom dokumentationen. 93 Bland informanterna går meningarna isär något när det gäller publikens nödvändighet. Enligt Erik blir en handling performance så fort den görs inför publik, men en handling kan också vara en performance om den utförs i ensamhet och filmas. Här kan kopplingar också göras till Philip Ausländers teori. I Eriks resonemang är det filmen som förvandlar handlingen till performance, vilket med Aulsänders ord skulle göra dokumentationen performativ. Såväl Eriks som Carolinas definitioner av performance kan också ledas till David Davies performance theory. 94 Carolina säger att det alltid är performance när hon gör konst och att det inte spelar någon roll var det sker eller om det finns någon som ser på. Jamila tycker däremot att performancekonsten definieras av att den relaterar till en publik. Detta överensstämmer mer med Peggy Phelans tanke om att performancekonst endast finns till i den stund som den uppförs. 95 RoseLee Goldberg menar i bakgrundskapitlet att termen performance blivit så bred att alla typer av liveföreställningar och framföranden kan samlas under beteckningen. 96 Detta borde då rimligtvis gälla även de tillfällen då graffitikonstnärer målar inför publik. Men förutsätta att alla graffitikonstnärer som någon gång målar offentligt automatiskt måste bli performancekonstnärer kanske är för långsökt. 92 Norstedts konstlexikon s Auslander s Davies 95 Phelan s Goldberg s

38 Graffiti som sport och som konst En intressant jämförelse kan göras mellan Jamilas tolkning av graffiti som sport snarare än konst och Ludvigs uttalande om att han vill fånga upp de ungdomar som inte är i behov av adrenalinkickar utan är mer konstnärligt intresserade. Även Erik nämner adrenalinet i sin intervju. Han säger där att det delvis var sökandet efter adrenalinkickar som gjorde att han drogs till graffitin. De är inte de första som skiljer på tävlingsinriktad och konstnärligt inriktad graffiti. Den äldre definitionen av termen postgraffiti syftar just till att göra denna uppdelning mellan graffiti som sport och graffiti som konst. Jacobsson, Thompson, Macdonald och Dickens pekar alla på hur graffitimålarna ofta börjar söka sig bort från det otillåtna målandet i takt med att de blir äldre. Alla konstnärer som deltagit i den här studien har gått igenom en liknande utveckling. Även Jamila, som föredrar den mer sportiga varianten av graffiti, uppger att hon har svårt att hitta tillfällen att måla nu när hon blivit förälder. Informanternas minskade intresse eller möjlighet att måla utan tillstånd stämmer till stor del med Nancy Macdonalds beskrivning av hur många graffitimålare förlorar intresset för att ta de risker som illegalt målande innebär. Hon hävdar att många av de konstnärer som har rötterna i graffitin dock behåller de ideal och den estetik som finns inom graffitikulturen, trots att de lyckats ta sig in i den etablerade och institutionella konstvärlden. 97 Detta överensstämmer med åtminstone Eriks och Ludvigs beskrivningar av den nuvarande verksamheten. Graffiti som kroppslig praktik och som kommunikation Om vi återkommer till jämförelsen mellan graffitimålande och sport kan paralleller dras till uppsatsens teoriavsnitt. Tracey Bowen såväl som Halsey och Young menar att graffitimålandet är en fysisk performance och en kroppslig praktik. 98 Målandet motiveras av de positiva känslor som det ger utövaren. 99 Jag tolkar Eriks och Ludvigs tal om adrenalin som något som bekräftar detta. Även Carolina bekräftar att rörelsen är en viktig del av skapandet. Jamila talar mycket om kommunikation i sin intervju. Hon säger att performancekonst främst handlar om kommunikation med en publik medan hon själv är mer intresserad av kommunikationen med platser och med material. Detta kan relateras till Leferbves tankar om rummet som socialt producerat. 100 Alison och Young resonerar på liknande vis genom påståendet att graffitimålande är en handling som kopplar samman målaren med andra 97 Macdonald s Bowen 99 Young och Halsey 100 Leferbvre s.26 37

39 människor och med staden. 101 Även Bowen menar att graffiti handlar om att koppla samman utövaren och världen. 102 Jag tolkar det som att Jamila bekräftar deras resonemang och tänker i liknande banor. De forskare som argumenterar för att det finns ett samband mellan graffiti och performancekonst pekar på graffitins fysiska, kroppsliga aspekter. Att graffitimålande är en fysisk aktivitet bekräftas av informanterna, men bara för att en handling utförs med kroppen behöver den inte automatiskt vara performancekonst, i så fall skulle ju alla mänskliga handlingar vara det. Vad är det då som gör en handling till performance? Som vi sett finns olika teorier om detta. Om handlingens betydelse i förhållande till den färdiga bilden För Ludvig är det själva målandet som är det viktiga. Han säger att han alltid har målat för uttrycket och på senare tid också för att dämpa ångest och öka självkänslan. Erik menar att förgängligheten hos många graffitimålningar gör att man lägger mindre fokus på resultatet. Färdiga bilden är såklart också kul men jag tror många hakar upp sig på den och blir inte riktigt nöjda. Jag tänker mer att det får bli vad det blir. (Ludvig) Ibland spelar det ingen roll alls VAD det blir utan det är ATT göra det. (Erik) Carolina lyfter upp att performanceaspekten har blivit en viktigare del av hennes måleri. Själva görandet har ett konstnärligt uttryck och under måleritillfället skapas en förtätad atmosfär. I teoribakgrunden menade David Davies att en oljemålning bara är en restprodukt av konstnärens performance. Applicerar vi detta på graffitimålningen kommer vi nära Tracy Bowens resonemang om att graffiti är mer än påförandet av färg på en yta. Handlingen som graffitimålaren utför när hen målar är det egentliga konstverket, och målningen är bara något som kommer med på köpet. Detta är förstås en ganska extrem teori, som inte fullt ut bekräftas av informanterna. Att handlingen är viktigast behöver ju inte betyda att resultatet är helt oväsentligt. 101 Young och Halsey s Bowen 38

40 4.3 Dokumentationens betydelse för graffitin Att dokumentationen är viktig för graffitikulturen bekräftas av samtliga informanter såväl som av forskarna i bakgrundskapitlet. Det kan verka som en självklarhet, men vad som sällan diskuteras mer ingående är varför dokumentationen har så stark betydelse och vilka funktioner den egentligen fyller. Jamila säger att hon själv inte brytt sig så mycket om att dokumentera sitt graffitimålande men att många andra varit som besatta. Erik säger att det kan döda själen lite att bli av med sin black book där bilder på de egna verken samlas. Detta kan jämföras mot forskarna i bakgrundskapitlet som också menar att dokumentationen är mycket viktig för graffitimålarna. Staffan Jacobson och Anna Wacławek hävdar båda att graffitimålare är mycket måna om att dokumentera sina verk Jacobson går så långt som att säga att alla graffitimålare är måna om sin dokumentation, vilket i så fall skulle göra Jamila till ett undantag. Varför är dokumentationen viktig? När det gäller anledningen till att dokumentationen har så stor betydelse är informanterna också ganska samstämmiga. Dels handlar det om att målningarna måste dokumenteras eftersom de ofta har så kort livslängd. Eller som Carolina säger: de är efemära. Enligt Anna Wacławek skulle graffitirörelsen bokstavligt talat vara förlorad om det inte vore för de många fotobaserade publikationerna och websidorna. 105 Detta är något som informanterna är mycket medvetna om. Ludvig uttrycker att graffitin har en begränsad livslängd men att ett verk kan leva vidare genom till exempel ett fotografi. Både Ludvig och Erik talar också om att det är bra att dokumentera sina verk för att kunna gå tillbaka och reflektera över vad de gjort och vad som kunde gjorts bättre. Erik tycker också att det är en viktig del av graffitikulturen att få visa sina bilder och bli visad andras verk. Även Ludvig tar upp att det är roligt att visa sina bilder för andra. Att samla på foton av egna och andras graffitimålningar skulle Jacob Kimvall kalla graffiti chronicling. Han menar att detta inte ska ses som en form av dokumentation utan som en del av subkulturen. 106 Kanske går det att dra resonemanget så långt som att föreslå att bilderna och filmerna är konstverk i sig, lika viktiga som själva målningarna? Jamila tycker att det är extra viktigt att dokumentera en performance när ingen annan varit med och delat ögonblicket. 103 Jacobson s Waclawek s Ibid s Kimvall s

41 Kanske är det så att det inte ens skulle finnas något konstverk om det inte hade dokumenterats. Philip Auslander pekar på att det finns många ikoniska performancekonstverk som inte utförts inför någon publik, utan bara inför kameror. 107 I dessa fall är det till stor del dokumentationen som skapar verket. Jamila påpekar också i sin intervju att graffitimålare oftast inte vill ha någon publik, eftersom deras handlingar är olagliga. Givet att deras målningar ofta snabbt tvättas bort, finns konstverket inte längre om det inte filmats eller fotograferats. Om både graffitimålarens performance och färdiga verk varit omöjliga för någon publik att beskåda, är dokumentationen den enda version av konstverket som finns. Inte undra på att den är viktig för graffitikulturen. Internet och ny teknik Både Ludvig och Jamila talar om internet som något som förändrat förutsättningarna för dokumentationen. Det har blivit lättare att dokumentera men detta har lett till en slappare och mer slentrianmässig dokumentation. Något som också framkommer i samtliga intervjuer är att ny teknik som mobiltelefoner med inbyggda kameror har förändrat hur graffiti dokumenteras. Till och med Ludvig som är utbildad inom fotografi tar oftast bilder med sin mobilkamera idag. Enligt Erik var det mer av en sport att dokumentera sina graffitimålningar förr, innan den digitala teknik som vi har idag fanns. Han tycker att det nästan är för lätt idag när mobiltelefonen kan användas både till att fotografera och att videofilma. Det var mer eftertanke kring dokumentationen förr tycker han. Men den nya tekniken ger konstnärer större möjligheter att sprida sina bilder och få en större publik. Jamila menar att internet är en ny typ av offentlighet. Där har konstnären själv möjlighet att regissera bilden av konstverken och konstnärskapet. Ökat intresse för att dokumentera Något som kan vara värt att notera är att ingen av informanterna blivit mindre intresserade av att dokumentera sedan de gått från att vara tonåriga graffitimålare till vuxna etablerade konstnärer. Både Jamila och Ludvig säger istället att de blivit mer noga med det. Detta kan vara en indikation på att dokumentation är viktig inom konsten i stort, och inte bara inom graffitin. Mycket av den konst vi upplever är andrahandsversioner: fotografier i tidningar och böcker, kända konstverk tryckta på kylskåpsmagneter och muggar. Men det speciella med både graffiti och performancekonst är att originalet sällan finns kvar. 107 Auslander s. 7 40

42 5. Resultat Hur kan postgraffiti definieras? I tre av intervjuerna kunde frågan inte behandlas djupare. Detta på grund av att informanterna inte hört talas om begreppet (detta anser jag också är ett intressant resultat i sig). En av informanterna har dock flera förslag på hur postgraffiti kan definieras. Han menar att postgraffitin är som ett barn, ett syskon eller en kusin till graffitin. Gränsen mellan graffiti och postgraffiti är suddig men att den nås när man börjar komma lite för långt från grunden. Vissa inom graffitikulturen tycker att graffiti måste vara bokstavsbaserad men andra inte. Postgraffitin hade inte kunnat utvecklas om det inte hade varit för den rena graffitin. En fasad med bara ansikten och snirkliga linjer kan inte definieras som ren graffiti. Detta kan dock inte ses som en slutgiltig definition utan måste jämföras med de olika förslag som presenteras i tidigare forskning och litteratur. Är begreppet postgraffiti relevant? Intervjuerna pekar mot att begreppet postgraffiti inte används av utövarna själva i någon större utsträckning. Att tre konstnärer med så lång erfarenhet av graffiti aldrig kommit i kontakt med begreppet indikerar att det inte har särskilt stor spridning. Utifrån detta kan begreppets nödvändighet ifrågasättas. Finns det kopplingar mellan graffiti, postgraffiti och performance? Alla informanter har någon gång använt sig av performance som uttrycksmedel men ingen är idag renodlad performancekonstnär. En av informanterna säger att performanceaspekten är en viktig del av hennes måleri och en informant anser att allt konstsapande kan vara performance. De andra två informanterna verkar dock inte tycka att det finns något samband mellan performance och graffiti. Ingen av konstnärerna är särskilt intresserad av att sätta etiketter på sin konst. Vilken betydelse har dokumentationen för graffitin och postgraffitin? Alla informanterna tycker att dokumentation är mycket viktig för graffitikulturen. Dels på grund av att målningarna ofta har så kort livslängd och dels för att det är en viktig del av kulturen att få visa sina bilder och bli visad andras verk. Det är också bra att dokumentera sina verk för att kunna gå tillbaka och reflektera över processen. Inom kulturen finns ett stort intresse för att dokumentera och en av informanterna liknar detta vid en besatthet. 41

43 6. Avslutande diskussion Den här uppsatsen bidrar till diskursen om postgraffiti genom att undersöka och problematisera begreppet. Studien visar att termen inte är känd av alla konstnärer med graffitibakgrund. Vad som kommer efter graffitin som konströrelse kanske är för tidigt att säga. Den första definitionen av postgraffiti skilde sig egentligen inte från graffitin rent visuellt. Motiven var de samma: bokstäver utförda i olika karakteristiska graffitistilar. Skillnaden mellan graffiti och postgraffiti var istället placeringen. Graffiti fanns på gatan och postgraffiti på taveldukar. Dagens definition är mer diffus. Postgraffiti kan vara en synonym till gatukonst eller en mer mogen form av graffiti. Det kan vara ett barn, ett syskon eller en kusin till graffitin. Jag anser att informanten Eriks definition är lika god som någon av de som presenteras i bakgrunden. Problemet är att det inte finns någon särskilt precis definition av ordet. Jag kan heller inte erbjuda någon trots att jag arbetat med frågan i ett knappt år. Är det inte tillräckligt att säga att postgraffiti är en synonym till gatukonst? Jag tycker inte det, eftersom den inte alltid befinner sig på gatan. Postgraffiti som jag ser det kan lika ofta eller oftare finnas i en gallerikontext och det bär mig svårt emot att tänka på gatukonst som något som påträffas i en vit kub. Graffiti syns däremot ganska ofta på gallerier idag, därför behövs inte längre termen postgraffiti för att beteckna graffiti på duk. Min huvudsakliga kritik mot användandet av begreppet postgraffiti är att jag bara sett det användas av akademiker och andra skribenter, inte av utövarna själva. En liknande kritik finns redan mot begreppet graffiti (se bakgrundskapitlet). Men hur ofta är det egentligen konstnärerna själva som ger namn åt sin konstform? Ett av konstvetenskapens syften är att förklara och benämna konsten så att den går att tala om och tänka kring. Den här uppsatsen visar också att dokumentationen är mycket viktig för graffitikulturen. Detta är något som redan var känt inom graffitiforskningen men studien bekräftar att det fortfarande förhåller sig så. Den visar också att internet och annan ny teknik har påverkat sättet som graffiti dokumenteras på. Vad gäller kopplingen mellan graffiti och performance så är det inte säkert att den är särskilt stark. Informanten Carolina bekräftar att det finns en performanceaspekt i hennes måleri, men detta räcker inte för att kunna dra slutsatsen att ett samband finns mellan konstformerna. Erik menar att allt konstskapande kan vara performance medan Jamila och Ludvig är mer skeptiska till att det skulle kunna finnas något samband. Jag tror att performancekonst är en riktning 42

44 som graffitin kan smälta samman med men att det finns många fler. Jamila nämner till exempel Land art. Jag tror säkert att det finns fler konstriktningar som ligger graffitin nära idag. Jag är medveten om att resultaten av dessa fyra intervjuer inte kan generaliseras eftersom underlaget är för litet. Dessa fyra konstnärers uppfattningar behöver inte överensstämma med övriga graffitikonstnärers. Resultatet skulle troligtvis bli annorlunda om det hade varit fyra andra konstnärer som intervjuats eller om någon annan person hade genomfört studien. Min förförståelse färgar självklart uppsatsen och jag anser att det är omöjligt som forskare att inte påverka sitt material genom urval, tolkning och sättet som jag ställt frågorna på. Jag misstänker att informanterna inte alltid upplevde frågorna som tydliga. Kanske kunde jag ha formulerat dem annorlunda för att få svar på fler av dem. Valet av intervju som metod för att besvara mina frågor kanske inte var helt rätt. Jag har själv många tankar om hur de skulle kunna besvaras och har under hela studien känt mig begränsad av att inte kunna uttrycka något som inte går att koppla till antingen informanternas utsagor eller den tidigare forskningen. Jag tror att jag hade fel i att konstnärerna själva är de som bäst kan förklara olika begrepp. Vad skulle vi i så fall ha konstvetenskapen till? Det som varit mest givande för mig i detta arbete var att försöka koppla ihop teoridelens idéer med graffitiforskningen. Arbetet har fått mig att tänka på frågor som vad graffitikonstens medium egentligen är. Är det sprayfärgen eller kroppen? Performancekonstens medium anses vara kroppen, men kanske är det snarare filmen eller fotografiet? Är graffitikonstens egentliga medium då också dokumentationen? Kanske får jag en ny chans att undersöka detta närmare någon dag. Jag ser fram emot att se hur framtidens graffiti kommer att se ut och hur den kommer att beskrivas. 43

45 Litteratur Andersson, Cecilia Rådjur och raketer HLS förlag, Stockholm 2006 ISBN: Arendt, Hannah The human condition Chicago University press1958 ISBN: Austin, Joe Taking the train Columbia university press 2001 ISBN: Austin, John L How to do things with words Harvard University Press 1975 ISBN: Barenthin, Tobias et al. Metagraffiti Dokument förlag, Årsta 2009 ISBN: Castleman, Craig Getting up subway graffiti in New York The MIT Press, Cambridge 1982 ISBN: Chalfant, Henry & Prigoff, James Spraycan art Thames & Hudson, London 1987 ISBN: X Dalen, Monica Intervju som metod Gleerups, Malmö 2007 ISBN: Davies, David Art as performance Blackwell publishing, Hong Kong 2014 ISBN: Farthing, Stephen (Red) Det här är konst: hela historien från grottmålningar till graffiti Norstedts 2011 ISBN: Fischer-Lichte, Erika The Transformative Power of Performance Routledge, London 2008 ISBN: Ganz, Nicholas Graffiti world Thames & Hudson, London 2004 ISBN: Goldberg, RoseLee Performance live art since the 60s Thames & Hudson, Singapore 1998 ISBN: Jacobson, Staffan Den spraymålade bilden Aerosol art archive, Lund 1996 ISBN: Kimvall, Jacob The G-word Document Press, Polen 2014 ISBN: Lefebvre, Henri The production of space Blackwell Publishers 1991 ISBN:

46 Lewisohn, Cedar Street art: the graffiti revolution Abrams 2008 ISBN: Macdonald, Nancy The graffiti subculture Palgrave Macmillan, London 2001 ISBN: Manco, Tristan Street logos Thames & Hudson, London 2004 ISBN: Phelan, Peggy Unmarked - The Politics of Performance Routledge, London 1993 ISBN: Thompson, Margo American graffiti Sirrocco-Parkstone International 2009 ISBN: Trost, Jan Kvalitativa intervjuer Studentlitteratur, Lund 1997 ISBN: Schechner, Richard Performance Theory Routledge, New York 2003 ISBN: Wacławek, Anna Graffiti and street art Thames & Hudson, London 2001 ISBN: Elektroniska källor Auslander, Philip The performativity of performance documentation Bowen, Tracey Graffiti as Spatializing Practice and Performance Young, Alison och Halsey, Mark Our desires are ungovernable Dickens, Luke Placing post graffiti: the journey of the Peckham rock

47 Bildförteckning Bild 1 (s.34) Använd med skriftligt tillstånd från informanten Ludvig Nyberg. 46

48 Bilaga 1: Intervjuguide Hur länge har du målat graffiti? Skulle du säga att det är något som du fortfarande gör? Vad skulle du kalla din konstnärliga praktik? Kan du berätta om den? Tycker du att handlingen eller den färdiga bilden är viktigast i ditt eget konstnärskap? Är det möjligt att kalla det du gör postgraffiti? Är det möjligt att kalla det du gör performance? Kan du beskriva vad postgraffiti är? Kan du beskriva vad performancekonst är? Tycker du att det finns likheter mellan graffiti och performancekonst? Dokumenterar du dina verk? I så fall, hur och varför? Vilken betydelse anser du att dokumentationen har för ditt konstskapande? Vilken betydelse anser du att dokumentationen har för graffitikulturen? Är dokumentationen viktigare för dig nu än när du var aktiv inom TTP-graffiti? 47

49 Bilaga 2: Ordlista Detta är en lista med förklaringar till den graffititerminologi som förekommer i den här uppsatsen. Black Book Ett album där fotografier av ens egna graffitimålningar samlas. Kan också beteckna graffitimålarens skissbok. Burner En avancerad, riktigt bra graffitimålning Highlights Ljusdagrar på en graffitimålning Lines (även outlines) Linjer kring bokstäver i en graffitimålning TTP-graffiti Staffan Jacobssons benämning på den spraymålade graffitin. TTP står för Tag, Throw-up och Piece, den moderna graffitins tre beståndsdelar. Jacobson använde denna term för att skilja på de ristningar och äldre tiders målningar som också kallas graffiti. Tag Grafftitmålarens signatur Throw up En stor och snabbt utförd tag, ofta med ifyllning och outlines i olika färger. Piece Kort för masterpiece, en avancerad graffitimålning Writer Graffitimålare 48

50 Bilaga 3: Trasmatta Författarens egen bild. 49