C-UPPSATS. Kommunblocksreformen LINDA RANTATALO. Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap

Transkript

1 2004:025 C-UPPSATS Kommunblocksreformen Bakomliggande orsaker samt vägen fram till genomförandet i Pajala kommunblock LINDA RANTATALO Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Samhällsvetenskap HISTORIA Vetenskaplig handledare: Lars Elenius 2004:025 ISSN: ISRN: LTU - CUPP / SE

2 Sammanfattning Syftet med uppsatsen har varit att undersöka de bakomliggande orsakerna till kommunblocksreformen ( ). Fallstudien har bestått av att redogöra för utvecklingen i Pajala kommunblock. Metoden som använts har varit litteraturstudier samt för fallstudien granskning av offentliga handlingar, främst protokollen förda vid samarbetsnämndens möten i Pajala kommunblock. Kommunerna fick under efterkrigstiden större uppgifter som de hade svårt att klara. Strukturförändringar gjorde att situationen till slut blev ohållbar. Storkommunreformen som genomfördes 1952 var dock inte tillräcklig för att lösa problemen. Beslut om en ny reform gällande landets kommunala indelning togs därför Reformen fick namnet kommunblocksreformen bildades samarbetsnämnden i Pajala kommunblock, där bearbetades frågan angående en sammanläggning av kommunerna inom blocket. Många farhågor fanns dock, den främsta gällde hur man i den nya kommunen skulle lösa sysselsättningsproblemen. Till slut kunde samarbetsnämnden enas och lämna in en förordning om att en sammanläggning av kommunerna inom Pajala kommunblock skulle ske den 1 januari 1971.

3 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte och frågeställningar Metod, material och avgränsningar Teoretisk ansats och tidigare forskning Bakgrund Historik Storkommunreformen Sammanfattning Kommunblocksreformen Indelningssakkunniga Principer för en ny kommunindelning Riktlinjerna Kommunernas inställning Sammanfattning Pajala kommunblock Processens inledningsfas Kommunförbundets utredning Det fortsatta arbetet i samarbetsnämnden Nya förutsättningar Beslutet PM angående sysselsättningsfrågor inom kommunblocket Sammanfattning Sammanfattande diskussion Förslag till fortsatt forskning Käll- och litteraturförteckning

4 1. Inledning För omkring femtio år sedan fanns det så många som uppemot 2500 kommuner i Sverige. Den kommunindelningen grundades på 1869 års kommunalförordningar. På 1930-talet började dock dessa betraktas som omoderna. Många av kommunerna fick ekonomiska problem då urbaniseringen tog fart eftersom skattebasen sjönk. Samtidigt började staten ställa allt högre krav på kommunerna. Tanken om att slå samman kommunerna till större enheter väcktes. Detta genomfördes senare i och med storkommunreformen (1952) samt kommunblocksreformen ( ). Efter dessa två reformer fanns endast 277 av de ursprungliga 2500 kommunerna kvar. De främsta argumenten för sammanslagningarna var att kommunerna skulle bli effektivare ur olika perspektiv samt att det fanns stora ekonomiska fördelar med stordrift. Pajala kommun är till ytan en av de största kommunerna i Norrbotten. Kommunen är en utpräglad glesbygdskommun med ungefär 7200 invånare varav omkring 2100 bor i Pajala centralort. I kommunen finns sammanlagt 80 byar och tätorter. Kommunen gränsar i söder till Övertorneå och Överkalix kommuner, i väster till Gällivare och Kiruna kommuner och i öster till de finska kommunerna Mounio, Kolari och Pello. I början av 1900-talet var den största delen av befolkningen sysselsatt inom jord- och skogsbruket. Strukturomvandlingarna av dessa näringar slog hårt mot kommunerna som under och 70-talen avfolkades i snabb takt. År 1963 togs ett beslut om att kommunerna Pajala, Korpilombolo, Tärendö och Junosuando skulle tillhöra ett kommunblock och 1 januari 1971 bildades storkommunen Pajala efter en sammanslagning av de tidigare kommunerna (Pajala kommun Internet 2003a). Det är nu 33 år sedan sammanslagningen av Pajala kommunblock skedde. Då jag ursprungligen kommer från Korpilombolo tycker jag att det ska bli intressant att undersöka hur man arbetade med denna fråga i samarbetsnämnden. 3

5 1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med föreliggande uppsats är att undersöka vilka bakomliggande orsaker som fanns till kommunblocksreformen ( ) samt hur vägen såg ut fram till genomförandet i Pajala kommunblock. Jag kommer att använda mig av följande frågeställningar: Vilka bakomliggande orsaker fanns till kommunblocksreformen? Hur såg vägen fram till genomförandet i Pajala kommunblock ut? Fanns det några problem, och hur övervanns de i så fall? 1.2 Metod, material och avgränsningar För fallstudien har jag huvudsakligen använt mig av Pajala kommunblocks samarbetsnämnds protokoll från Andra offentliga dokument som använts är: indelningssakkunnigas utredning Principer för en ny kommunindelning, kommunala forskningsgruppens utredning gjord kring kommunblocksreformen och svenska kommunförbundets utredning angående konsekvenserna av en kommunsammanslagning för Korpilombolo, Tärendö och Pajala kommuner. För bakgrunden har böcker samt olika forskningsrapporter använts. När det gäller beskrivningen av händelseutvecklingen i Pajala kommunblock har jag valt att avgränsa mig till perioden från 1 januari 1965 fram till sammanläggningen 1 januari Detta för att det dels skulle vara för tidsödande att gå tillbaka allt för långt i tiden dels för att samarbetsnämnden bildades och var verksam från Teoretisk ansats och tidigare forskning En teori som tillämpades vid genomförandet av kommunblocksreformen var centralortsteorin. Det var den tyske geografen Walter Christaller som var upphovsman till denna. Teorin beskriver sambandet mellan efterfrågan på varor och service och hur detta påverkar den geografiska fördelningen av städer och tätorter, deras antal och storlek. Christallers teori grundades på några frågeställningar som inriktades på befolkningens storleksförhållanden mellan orter inom ett geografiskt område. Frågorna försökte han sedan besvara utifrån generella allmängiltiga lagar. Dessa frågor rörande städers och tätorters inbördes förhållanden, menade Christaller, kunde förklaras utifrån hur människor handlar när de försöker minska kostnaderna som är bundna med transporter och att öka tillgängligheten på 4

6 olika varor och tjänster. Grunden i teorin är att således att människor handlar rationellt för att försöka minska kostnader för varor och tjänster de vill konsumera. Forskning som bedrevs rörande ämnet i Sverige under mitten av 1900-talet var uppdelad i två huvudområden. Det handlade dels om att definiera tätorters influensområden dels att undersöka relationen mellan orter inom en ortshierarki. Den första inriktningen kom att minska i betydelse medan den andra under slutet av 1960-talet och 1970-talet utvecklades ytterligare. Den beskrev hur orter och funktionella enheter kunde ses som sammanbundna i ett system med inbördes ömsesidiga beroendeförhållanden. Olika försök till att mäta olika orters centralitet gjordes. Man ville kunna jämföra olika orters betydelse för deras omgivningar och i vilken grad dessa hade centrala funktioner. Utifrån handels och servicefunktioner försökte man också beskriva vilka funktioner som hörde till olika nivåer i tätortshierarkin. Det var denna forskning som låg till grund för kommunblocksreformen som genomfördes under talet och början av 1970-talet. Tanken bakom kommunblocksreformen var att en centralort skulle fungera som ett service- och arbetsmarknadscentra för en begränsad omgivning. Detta område skulle i sin tur avgöra den nya kommunens yttre gränser (Malmberg och Korpi:passim). Under 1970-talet genomfördes mycket forskning kring kommunsammanläggningar i Sverige eftersom frågan då var högst aktuell. Undersökningarna som gjordes inom ramarna för detta projekt visar på att den viktigaste förklaringen till kommunernas inställning till den planerade sammanläggningen var den status som kommunen förväntades få inom den nya kommunen. Detta framgick i kommunernas remissvar till länsstyrelsernas förslag om vilka kommunsammanslagningar de ansåg var nödvändiga. De kommuner som enligt förslagen skulle få centralortsstatus var mest positiva till sammanläggningarna medan intresset var betydligt svalare bland randkommunerna, det vill säga de kommuner som inte skulle komma att få centralortsstatus. Mycket forskning kring kommunsammanslagningar har bedrivits av isländska forskare under 1990-talet och början av 2000-talet. Detta för att ämnet varit och fortfarande är väldigt aktuellt på Island. Utgångspunkten för den isländska forskningen är den som bedrivits i Sverige. Utvecklingen där liknar den omvandling som tidigare skett i Sverige i och med genomförandet av storkommunsreformen och kommunblocksreformen. En av dessa isländska forskare är Grétar Thór Eythórsson som skrivit Kommunindelningspolitik i Island. Staten, 5

7 kommunerna och folket om kommunsammanslagningar som är hans doktorsavhandling från År 1998 genomförde Eythórsson en omfattande undersökning på Island. Undersökningen bestod av en enkätundersökning bland kommunala ledare samt en analys av de resultat som folkomröstningarna som hållits 1993, angående kommunsammanslagningar, givit. Resultatet av Eythórssons forskning visar på liknande resultat som de svenska forskarna kom fram till under 1970-talet. Motståndet mot sammanslagningar är stort i randkommunerna, störst är motståndet i de större av dessa. Orsaken till denna motvilja anses vara rädslan för att tappa möjligheten att vara med och påverka i lika hög grad som tidigare, att man hamnar i skuggan av den kommun som får centralortsstatus. Forskning visar på ett tydligt samband mellan kommunstorleken och inställningen. Detta stämde även väl överens med den enkätundersökning som gjordes. De som är mest positiva till en sammanläggning är väljarna och ledarna i den förväntade centralortskommunen. Där röstade 70 % ja till en sammanläggning i 1993 års folkomröstningar som hölls på Island medan motsvarande siffra i randkommunerna var cirka 40 %. Förväntningarna på om den egna kommunen skulle bli centralortskommun eller randkommun hängde starkt samman med befolkningsstorleken. Ju större befolkningen var ju större var andelen positivt inställda, både bland tjänstemän och medborgare. Den viktigaste förklaringsfaktorn var ändå vilken roll kommunen förväntades få i den nya blockbildningen. I randkommunerna röstade man nej till sammanslagningar eftersom förväntningarna angående kommunens framtida roll där var lägre. I avhandlingen redogör även Eythórsson för hur man ansåg att situationen verkligen blev efter sammanläggningarna. Frågorna angående detta var demokratifrågor samt frågor rörande den kommunala servicenivån. Hypotesen han jobbade utifrån var att en nedläggning av den egna kommunen skulle innebära en försämring av demokratin, att det skulle vara svårare att vara med och påverka eftersom antalet politiker skulle minska. De som skulle drabbas hårdast skulle då bli de som befann sig längst bort från centralortskommunen. Resultaten visar på att majoriteten, ca 66 %, i randkommunerna anser att deras möjlighet att vara med och påverka har minskat mycket eller något. Däremot upplever 60 % av medborgarna i centralorterna inte att det skett någon förändring. När det gäller den kommunala servicenivån så upplever de flesta situationen som oförändrad. 6

8 2. Bakgrund I detta kapitel beskrivs kort kommunernas historia samt bakgrunden till kommunblocksreformen. Fokus ligger på faktorerna bakom storkommunreformen som genomfördes Historik I början av 1800-talet började krav framföras på en förändring av den kommunala självstyrelsens organisation. Det var omfattande ekonomiska strukturförändringar som låg bakom dessa krav. I debatten var man eniga om de problem som kommunerna stod inför, men inte om de tänkbara lösningarna. Denna debatt ledde slutligen fram till 1862 års kommunalförordningar som innebar en omfattande förändring av självstyrelsen. Reformen innebar att kommunerna fick mycket mer frihet gentemot staten. För första gången skapades kommuner som var skilda från kyrkan. Kommunerna fortsatte vara uppdelade i städer, köpingar och landskommuner vilket innebar att kommunindelningen blev ojämn med stora skillnader i storlek och ekonomiska förutsättningar (Hjelmquist 1994:30). Efter andra världskriget blev kommunerna en viktig del av välfärdssamhället. De tilldelades allt större uppgifter, men dessa hade de svårt att klara av utan statliga bidrag. Olika strukturella förändringar gjorde att detta beroende blev allt större. Industrialismens genombrott innebar till exempel att det sociala nätverket som funnits i jordbrukssamhället försvann och ersattes av ett offentligt välfärdssystem. Vidare ledde industrialismen till en omfattande urbanisering vilket innebar att landskommunerna fick allt färre invånare och därmed även ett mindre skatteunderlag. Landskommunernas självstyrelse blev mer och mer undergrävd vilket bidrog till stora skillnader i service mellan land och stad. För att kunna rädda den kommunala självstyrelsen och därmed undvika ett förstatligande av den kommunala förvaltningen så började man på allvar fundera på lösningen att slå samman landskommuner till befolkningsmässigt större enheter. Tidigare hade man ansett att det fanns fyra olika lösningar på kommunproblemet. Dessa var: 7

9 Förstatligande av den kommunala verksamheten eller i varje fall överföring av uppgifter från primärkommunerna till staten eller till landstinget. Ökade statsbidrag. Interkommunalt samarbete eller Sammanläggning av små kommuner till större enheter (Strömberg och Westerståhl 1983:17). Fram till och med 1950-talet användes i viss mån de tre första alternativen. Vissa delar av sjukvården flyttades bland annat över till landstingen. Från 1917 hade statsbidrag delats ut till fattiga kommuner och dessa växte successivt i betydelse tills de under 1940-talet nådde sin kulmen. Det tredje alternativet, kommunalt samarbete, användes i hög omfattning. Samarbetet kunde se ut på olika sätt, det kunde till exempelvis handla om kommunalförbund eller privaträttsliga avtal mellan kommuner. Lösningen som innebar kommunsammanslagningar hade dock inte använts nästan alls. Vissa av de minsta landskommunerna hade tagits upp i någon av de växande städerna eller köpingarna eller så hade de förlorat sina mest livskraftiga och expansiva områden. 2.2 Storkommunreformen Mellan åren 1939 och 1942 inlämnades flera motioner som berörde landets kommunala indelning. Det som framkom i dessa motioner var att det var önskvärt med en övergång till större kommunblock. Det konstaterades att den dåvarande kommunindelningen fortfarande grundade sig på den gamla sockenindelningen. Ingen allmän översyn av vare sig kommunindelningen eller befolkningsstorleken hade gjorts. Nästan hälften av landskommunerna och köpingarna hade ett befolkningsantal som understeg 1000 invånare (Wångmar 2003:84). Motionerna blev remitterade till konstitutionsutskottet för beredning. KU menade i sitt utlåtande att många av de mindre kommunerna hade tydliga problem med att klara av de uppgifter som ålagts dem. De alternativa lösningarna till sammanläggningar ansågs inte vara tillräckliga för att övervinna problemen. Regeringen tillsatte år 1943 kommunindelningskommittén, vilken hade i uppgift att grundligare undersöka småkommunernas problem. Detta motiverades med att det under de senaste åren hade förts en livlig debatt angående om de små kommunerna kunde leva upp till 8

10 de höjda kraven som samhällsutvecklingen hade lett till. Kommunerna hade fått utökade ansvarsområden vilket medförde krav på en ny rationell kommunindelning. Från och med slutet av 1800-talet hade även stora befolkningsmässiga förändringar skett. Antalet kommuner med ett lågt invånarantal hade ökat avsevärt. Man tog även upp problematiken kring de mindre kommunernas vikande skatteunderlag. Vissa av de mindre kommunerna skulle få svårigheter med att klara av ekonomin vilket kunde leda till sociala skillnader. Kommittén lade fram sitt slutbetänkande i september Man konstaterade att det år 1943 fanns hela 2396 kommuner i landet. I många av kommunerna hade det skett drastiska befolkningsminskningar från och med slutet av 1800-talet. År 1943 fanns det 524 landskommuner med ett invånarantal under 500 personer. Siffror som visar på hur genomgripande de förändringar som skett inom den kommunala sektorn var är att mellan åren hade landskommunernas och församlingarnas utgifter i löpande priser ökat från 21 till 375 miljoner kronor. Undersökningar av skatteunderlaget visade på stora skillnader (Wångmar 2003:passim). Kommunindelningskommittén fastslog att den utveckling som skett ställde dels högre krav på kommunernas ekonomiska bärkraft, dels på politikernas kompetens. Man trodde att denna utveckling skulle fortgå och något som stod i vägen för denna samhällsutveckling var just småkommunernas problem. Utredningen menade att många av småkommunerna inte skulle komma att klara av de allt högre kraven som ställdes på dem. Sammanslagningar till befolkningsmässigt större kommunblock skulle därför vara att föredra för den kommunala förvaltningen. När det gällde direktiven för den nya kommunindelningen framkom i utredningen att befolkningsstorleken var av stor betydelse. De nya kommunerna borde ha ett invånarantal på mellan personer. Denna gräns fick bara underskridas i undantagsfall (Hjelmquist 1993:18). Förslaget som lämnades av kommittén remitterades till olika organ och myndigheter. Det förekom inte mycket kritik utan uppslutningen kring förslaget var stor. Däremot fanns ett visst missnöje bland kommunerna. Utredningen hade gjort en provindelning och den hade visat att många av kommunerna inte hade någon större förståelse för förslagen till en ny kommunindelning. Detta ansåg man hade främst att göra med känslan för den egna sockenkommunen. Man ansåg inte att det fanns något behov av förändringar utan ansåg att 9

11 det gamla systemet fungerade bra. Det var framförallt i de mindre kommunerna motståndet var stort. De främsta argumenten mot sammanslagningar som småkommunerna lade fram var: Längre geografiska avstånd (framfört av 62 kommuner). Risk för högre administrativa kostnader och höjd skatt (34 kommuner). Den nuvarande indelningen har inte medfört några problem (29 kommuner) (Wångmar 2003:104). Riksdagen fattade ett principbeslut om en ny kommunindelning utan någon större opposition. Den debatt som förekom handlade i stor utsträckning om minimigränsen på 2000 invånare. Efter beslutet påbörjades det lokala indelningsarbetet. I detta skeende hade länsstyrelserna en viktig roll. Efter att länsstyrelserna arbetat fyra år med förberedelserna och haft överläggningar med kommunrepresentanter togs regeringsbeslutet om en ny primärkommunal indelning Den nya indelningen trädde i kraft den 1 januari Alla kommuner hade dock inte godtagit reformen och därför skedde även vissa tvångssammanläggningar. Reformen som fått namnet storkommunreformen berörde i första hand landskommuner. Några fåtal städer och köpingar undgick dock inte att påverkas av sammanslagningar som skedde på landsbygden. I och med reformen minskade antalet kommuner från 2498 till 1037 stycken. Medelinvånarantalet ökade från 1500 personer till omkring 4100 personer samtidigt som skattebasen ökade med mer än 50 % per kommun (Strömberg och Westerståhl 1983:19). 2.3 Sammanfattning Den nya samhällsutveckling som startat under slutet av 1800-talet och som accelererade under början av 1900-talet ledde fram till att kommunerna ålades allt större uppgifter, och klyftorna mellan kommunerna ökade. Denna utveckling resulterade i att storkommunreformen genomfördes Reformen förändrade landets kommunala indelning så att vi fick större och färre kommuner med högre invånarantal. 10

12 3. Kommunblocksreformen Det tredje kapitlet omfattar orsakerna till varför kommunblocksreformen genomfördes. Kapitlet grundar sig främst på den utredning som tillsattes 1959 efter att det uppdagats att den tidigare genomförda storkommunreformen inte varit tillräcklig för att lösa kommunernas problem. 3.1 Indelningssakkunniga Principer för en ny kommunindelning Precis som det förutspåtts i det tidigare utredningsarbetet så fortsatte den samhällsutveckling som startat under 1800-talet. Urbaniseringen fortgick och man insåg snart att storkommunreformen inte var tillräcklig för att lösa problemen för småkommunerna. Samtidigt så fick kommunerna ännu större uppgifter det handlade framförallt om de krav planerna på den nya obligatoriska grundskolan kom att medföra för kommunerna. Kommunernas tänkta roll som naturliga enheter började också ifrågasättas då bilismen ökade, nu öppnade sig möjligheten för många att bo i en kommun och arbeta i en annan. Frågan gällande kommunindelningen fortsatte alltså att vara högst aktuell och därför tillsattes en ny utredning Utredningen kom att kallas indelningssakkunniga. De sakkunniga fick i uppgift att utreda behovet av ännu en ny kommunindelningsreform och om man ansåg att det fanns ett sådant behov skulle de även dra upp riktlinjer för en ändring. I utredningsarbetet ingick förutom de sakkunniga även representanter för departement, centrala ämbetsverk, andra aktuella utredningar samt olika kommunala och enskilda organisationer. För att få en uppfattning om kommunernas inställning i frågan gjordes i samarbete med svenska landskommuners förbund och svenska stadsförbundet en enkät som gick ut till samtliga kommuner. I inledningsskeendet kartlade man bland annat näringsgeografiska aspekter och senare behandlades utvecklingen på olika kommunala förvaltningsområden samt kommunernas befolkningsmässiga och ekonomiska utveckling. Länsstyrelserna runt om i landet kom också att spela en viktig roll i arbetet. De fick i uppgift att upprätta planer över de olika länens indelning i regioner, anpassade efter olika administrativa gränser. Dessa planer skulle grunda sig på undersökningar gjorda i varje län efter en enhetlig teoretisk metod (SOU 1961:9, passim). 11

13 I betänkandet Principer för en ny kommunindelning lämnade indelningssakkunniga en utförlig beskrivning av den dåvarande kommunala indelningen, ovan nämnda förhållanden samt förslag till en ny kommunindelning Bakgrundsförhållandena När det gällde befolkningsutvecklingen i landet så framhölls i betänkandet att den samhällsutveckling som innebar en omfattande urbanisering samt strukturförändringar av näringslivet förväntades fortgå. En allt större del av befolkningen flyttade från landsbygden och näringarna där till städer och tätorter. Befolkningen på landsbygden blev allt mindre vilket bidrog till sammanslagningar inom jord- och skogsbruket. Utredningen pekade även på riskerna med att utvecklingen skulle kunna komma att leda till att även de mindre tätorterna skulle komma att avfolkas i framtiden. År 1870 var landets befolkning fortfarande relativt jämnt fördelad. Tittar man på hur situationen såg ut 1946 så visar sig en helt annan bild. Befolkningen på landsbygden hade minskat radikalt till förmån för några fåtal ställen, främst tätorter med järnvägsstationer (SOU 1961:9, s 20). En annan aspekt på problemet med utflyttning från kommunerna på landsbygden var att det främst var personer ur den yngre generationen som flyttade. Detta skulle på sikt komma att leda till ytterligare ett problem, nämligen en ogynnsam åldersstruktur för de drabbade kommunerna. Mellan åren 1930 och 1935 hade landsbygden och tätorterna ungefär samma invånarantal därefter blev klyftan allt större. År 1960 levde cirka 73 % av Sveriges befolkning i tätorter (SOU 1961:9, s 26). Om man tittar på hur befolkningsutvecklingen sett ut länsvis upptäcker man skillnader. Jämför man åren 1945 och 1959 visar det sig att bland annat Norrbottens län visade på en relativt stor befolkningsökning medan länen i södra och mellersta Norrland inte visade samma positiva utveckling. Det man får ta med i beräkning är att ofta har en befolkningsökning i en eller några få orter vägt upp förluster i övriga delar av länet (SOU 1961:9, s 27). Undersökningar gjorda angående kommunernas ekonomiska situation visade på att skattekraften 1 var nästan dubbelt så stor i städerna som på landsbygden. Om man tittade på det genomsnittliga skatteunderlaget per kommun enligt 1959 års taxering låg siffrorna för städerna på kronor, för köpingarna på kronor och för kommunerna på landsbygden på kronor. Norrbottens län låg bland de högsta när det gällde 1 Mätt i antalet skattekronor per invånare. 12

14 skatteunderlaget per kommun, med en siffra på skattekronor. Även skattekraften i Norrbottens län var hög men här visade sig stora skillnader mellan olika kommuner. Kiruna hade den högsta skattekraften i hela landet medan både Karesuando och Junosuando låg bland de med lägst skattekraft (SOU 1961:9, passim). Det finns ett klart samband mellan skattekraft och sysselsättning. I de kommuner som redovisade den lägsta skattekraften var majoriteten sysselsatta inom jordbruket och dess binäringar. Där skattekraften var hög var de förvärvsarbetande främst sysselsatta inom industri och hantverksnäringar. Jämförelser gjorda mellan 1951 och 1959 års taxeringar visade på vissa utjämningar gällande skatteunderlag och skattekraft men att skillnaderna fortfarande var betydande. Ökning av skatteunderlaget skedde även i kommuner med befolkningsminskning men där var ökningen mycket mindre än i övriga kommuner. Indelningssakkunniga konstaterade att kommunindelningsreformen 1952 inte var tillräcklig. Reformen hade inte fått det resultat som var tänkt. Ett stort antal kommuner hade fortfarande ett invånarantal som låg under den rekommenderade normalstorleken på 3000 invånare (SOU 1961:9, s 122). Den fortsatta befolkningsutvecklingen samt småkommunernas allt mer ogynnsamma ekonomiska situation förutspåddes få en förlamande effekt på den kommunala verksamheten. Den dåvarande kommunalindelningen ansågs inte hållbar eftersom den kommunala verksamheten helt enkelt inte kunde bedrivas på ett ekonomiskt och effektivt försvarbart sätt. En rad olika faktorer skulle tas med i beräkningen när det gällde riktlinjerna för en ny kommunindelning. De viktigaste ansågs vara att få till stånd en samordning av de olika verksamheterna: Lokalisering av företag, bostäder och service, anläggande av vatten och avlopp, skolväsendets ordnande, byggande av ålderdomshem, andra sociala anrättningar och ett flertal kommunala åtgärder i övrigt är beroende av varandra och bör alla beaktas i den samhällsplanering en kommun skall kunna bedriva (SOU 1961:9, s 130). Hänsyn borde även tas till att kommunen bildade en naturlig avgränsad enhet. Vidare ansågs det viktigt att utse en centralort, med hänsyn till bland annat befolkningens spridning och kommunens kommunikationer, som skulle stå för samhällsservicen. Även ur ekonomisk synvinkel var det önskvärt med befolkningsmässigt större enheter så att kommunen till största del på egen hand klarade av att organisera kostnadskrävande uppgifter. Ett annan tänkbar lösning som presenterats långt tidigare var ökat interkommunalt samarbete. Sakkunniga ansåg inte denna lösning som hållbar eftersom det skulle leda till att man skulle få 13

15 ge upp självbestämmanderätten i många frågor. En enkätundersökning bland kommunerna hade visat på att kommunerna själva också uppfattade detta som ett problem. Behovet av ett ökat samarbete mellan kommuner ansågs visa på behovet av en ny reform snarare än att problemet gick att lösa på den vägen (Hjelmquist 1994:108). Ett problem som skulle uppstå i och med sammanläggningar av kommuner var att antalet förtroendeuppdrag skulle minska. Farhågor fanns om att kommunmedborgarna skulle komma att få svårare att påverka politiska beslut. Nödvändigtvis behövde inte en minskning av antalet kommuner få denna effekt. Med färre och därmed större kommuner kunde förtroendeuppdragen bli större och fördelade på fler personer vilket ansågs som positivt. En annan fördel som framhölls var att med ökade ekonomiska resurser ökade även möjligheterna att aktivt verka och nå uppställda mål. Med bakgrunden klar för sig förespråkade indelningssakkunniga en granskning av den dåvarande kommunala indelningen. Det var önskvärt att detta skulle göras så snabbt som möjligt eftersom vissa kommuner redan ansökt om att få genomföra sammanläggningar (SOU 1961:9, s 133) Riktlinjerna En viktig grund för en ny kommunindelning ansågs vara en så pass stor kommunstorlek att näringslivet var varierat så att nödvändiga ekonomiska och befolkningsmässiga resurser uppnåddes för upprätthållandet av det servicebehov som fanns. Viktigt var också att kommunen byggdes upp kring en centralort som skulle fungera som ett servicecentrum. Det innebar att det skulle finnas bra förbindelser till centralorten samt kortare resväg dit än till någon annan ort som skulle kunna erbjuda samma service. Istället för argumentet att kommunerna skulle vara naturligt framväxta politiska gemenskaper så lyftes administrativa effektivitetsfördelar fram. Dessa tankar var en del av den tidigare nämnda centralortsteorin. Utredningen föreslog att uppdelningen i städer, köpingar och kommuner skulle upphöra och att de nya kommunerna borde ha ett befolkningsunderlag på minst 8000 invånare år 1975 (SOU 1961:9, s 165). I vissa fall kunde dock ett lägre befolkningsantal godtas. Majoriteten av befolkningen borde dessutom finnas koncentrerad till eller i närheten av kommunblockets centrum. Med en ny reform skulle näringslivet i kommunerna bli mer varierat, tanken var att det inte skulle finnas några renodlade jordbruks-, industri-, eller servicekommuner. Även de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna förväntades minska. 14

16 Den nya reformen skulle i så hög utsträckning som möjligt ske på frivillig väg. Man ville att kommunerna själva skulle komma till insikt om att sammanslagningar var den enda hållbara lösningen på de uppkomna problemen. Detta innebar att reformen inte skulle genomföras samtidigt runt om i landet. Processen skulle komma att ske under olika lång tid. För att underlätta samarbetet mellan kommuner initierade de sakkunniga att ett obligatoriskt samarbetsorgan, kallat samarbetsnämnder, skulle inrättas. I de flesta kommunblock tillsattes snart samarbetsnämnder, men uppslutningen var inte allmän. Efter flera år fanns det ännu flera block utan samarbetsnämnd (Brantgärde 1974:2) Kommunernas inställning Enligt 1919 års indelningslag fanns det inga problem när det gällde sammanslagningar av kommuner på frivillig väg. Om någon kommun inte gick med på en indelningsändring eftersom de ansåg att ändringen skulle medföra en nackdel för dem kunde ändringen ändå genomföras om kvalificerade förutsättningar förelåg. Dessa kvalificerade förutsättningar ställdes upp enligt följande i indelningslagen: då regelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala behov, eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma, eller samhällets behov av utrymme för bostäder, industri eller annat dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erfoderlig mån tillgodoses, eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten, samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja eller avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande (SOU 1961:9, s 178). Kungl. Maj:t kunde alltså besluta att en kommunsammanläggning skulle ske trots att någon av de berörda kommunerna motsatte sig detta. De flesta av landets kommuner lämnade ett yttrande angående indelningssakkunnigas förslag till en ny kommunalindelning. Det förekom skilda meningar angående förslaget. Om man tittar på hur de politiska partierna ställde sig till den nya reformen var det socialdemokrater, kommunister och folkpartister som röstade för förslaget medan centerpartister och högerrepresentanter röstade emot. En förklaring till skillnaderna i kommunernas inställning kan alltså hänga ihop med vem som satt vid makten i kommunen. Undersökningar visar dock 15

17 på att kommunalpolitiker ofta går samman och verkar för det man anser vara kommunens bästa. Man brukar tala om ett kommunalt egenintresse där man i första hand verkar för kommunen, inte en region eller centrala mål. Det främsta motståndet till förslaget fanns i befolkningsmässigt små kommuner med en låg andel av invånarna boende i tätorter. Städer och köpingar var i regel mer positivt inställda till reformförslaget än landsbygdskommunerna (Kommunblocksreformen, passim) Riksdagsbeslutet Våren 1962 antog riksdagen reformförslaget, med vissa ändringar, som hade utarbetats av indelningssakkunniga. Reformen fick namnet kommunblocksreformen. Reformen innebar att landet skulle delas in i 282 kommunblock med en centralort i varje block. Regeringen insåg snart att genomförandet av reformen gick för sakta, den höll inte takten med landets ekonomiska och sociala utveckling. Därför tog man 1969 ett beslut som tvingade fram förändringar. Beslutet fastslog att alla kvarvarande sammanslagningar skulle ske 1 januari 1971 eller Moderaterna, folkpartiet och centerpartiet gick emot förslaget. Resultatet av detta beslut blev att omkring 40 sammanslagningar skedde mot de berörda kommunernas vilja. Efter fullbordandet av reformen återstod omkring 280 av Sveriges kommuner och den genomsnittliga folkmängden i kommunerna uppgick till omkring invånare (Strömberg och Westerståhl 1983:21). 3.2 Sammanfattning Ganska snart efter att man genomfört storkommunreformen insåg man att den inte var tillräcklig för att lösa många av kommunernas problem. Man tillsatte därför indelningssakkunniga som fick i uppgift att utreda om det fanns ett behov av en ytterligare reform. Utredningen fastslog att den gamla uppdelningen i städer, köpingar och kommuner borde försvinna samt att de nya kommunerna skulle ha ett befolkningsunderlag på minst 8000 invånare. Riksdagen antog reformförslaget som fick namnet kommunblocksreformen. Reformen skulle helst ske på frivillig väg därför genomfördes den under olika tidpunkter mellan åren

18 4. Pajala kommunblock I detta kapitel kommer fallstudien presenteras. Fallstudien berör situationen i Pajala kommunblock under den aktuella tidpunkten för kommunblocksreformen, innan sammanslagningen omfattade kommunblocket Pajala, Korpilombolo, Tärendö och Junosuando kommun. 4.1 Processens inledningsfas Det var Kungl. Maj:t som fastställde de olika blockplanerna. Arbetet med detta pågick under vintern Man började högst upp i landet och arbetade sig ner genom landet i etapper. Varje etapp avslutades genom ett konseljbeslut (Brantgärde 1974:2). Enligt beslut kom Pajala, Korpilombolo, Tärendö och Junosuando kommuner att utgöra ett kommunblock. Som centralort i blocket utsågs Pajala. Tanken var att kommunerna skulle slås samman, men tidpunkten för sammanläggningen var upp till kommunerna att besluta om. Samarbetsnämnden i Pajala kommunblock började hålla sina sammanträden under Nämnden bestod av två representanter från varje kommun och hade funktionen som ett samarbetsorgan där en mängd frågor angående bland annat kommunal service och kommunikationer berördes, inte enbart frågan om en sammanläggning. Första gången kommunsammanslagningen nämns i protokollen är fredagen den 1 oktober 1965, men då beslutades bara att vid nästkommande sammanträde upptaga på dagordningen frågan om tidpunkt m.m. för kommunsammanslagning. Vid nästa sammanträde som hölls den 27 december samma år beslutade nämnden att göra en förfrågan till kommunerna inom blocket om fullmakt för nämnden att hos Svenska kommunförbundet begära en utredning om förvaltningsorganisatoriska frågor, samordningsproblem och ekonomiska konsekvenser vid en sammanslagning av kommunerna. Samtliga kommuner förutom Junosuando kommun gav sitt godkännande till utredningen. Utredningen genomfördes men Junosuando kommun omfattades inte av den. Det tog ungefär ett år innan utredningen var färdigställd. Den 17 februari 1967 kommer kommunförbundets utredningsman Sten Hörngren till Pajala för att inför samarbetsnämnden redovisa en allmän presentation av förutsättningarna för indelningsfrågans lösning samt förslag på hur det fortsatta arbetet borde bedrivas. Presentationen avslutades med att samarbetsnämnden gav i uppdrag åt kommunförbundet att fortsätta utredningsarbetet enligt de uppdragna riktlinjerna. I december samma år kommer 17

19 kommunförbundets representant tillbaka till Pajala och genomför en mer ingående redovisning av resultatet Kommunförbundets utredning Utredningen innehåller inledningsvis en redogörelse för förhållandena i kommunblocket. Problemen kring befolkningsminskningen tas upp. Mellan åren 1950 och 1966 skedde det en befolkningsminskning i samtliga fyra kommuner inom blocket. Sammanlagt minskade befolkningen med 16 % under perioden, störst var minskningen i Junosuando och minst i Tärendö. Denna negativa trend ökade under 1960-talet jämfört med decenniet innan. Om man tittade på utvecklingen för tätorterna inom blocket var det bara kommunernas huvudorter som visade på en ökning av invånarantalet. Pajala tätort redovisade den största ökningen med 15 %. Omkring 42 % av blockets befolkning var bosatta i tätorter men endast 24 % i tätorter med mer än 500 invånare. Enligt kommunförbundets kartläggning av näringslivet inom kommunblocket var ca 50 % av de förvärvsarbetande inom blocket sysselsatta inom jord- och skogsbruket och endast 22 % jobbade inom industrin. En stor orsak till befolkningsminskningen ansågs hänga samman med en minskad sysselsättning inom jordoch skogsbruket. Man förutspådde att denna utveckling skulle fortgå och att många av jordbruken skulle läggas ned och att detta i samband med rationaliseringar inom skogsbruket skulle leda till allt färre arbetstillfällen. Eftersom den industriella utvecklingen var begränsad inom regionen trodde man att utflyttningen skulle fortgå eftersom kommunerna inte klarade av att sysselsätta de som inte längre kunde arbeta inom jord- och skogsbruket. Ett annat problem som lyftes fram var att man hade en väldigt ogynnsam åldersammansättning inom blocket. I första hand var det de unga som flyttade från kommunen vilket i sin tur bidrog till en minskning av födelsetalen. Utredningen menade att befolkningsminskningen skulle komma att förstärkas av minskade födelsetal kombinerat med utflyttning. De berörda kommunerna hade haft en svag ekonomi och var tidigare beroende av skattelindringsbidragen. När kommunförbundet genomförde sin utredning var kommunerna beroende av det då införda skatteutjämningsbidraget. Skatteutjämningssystemet innebar ett garanterat skatteunderlag per invånare. Detta system skulle dock leda till en relativ försämring av ekonomin vid en befolkningsminskning. 18

20 Dessa förändringar skulle oundvikligen leda till förändringar för den kommunala verksamheten. Födelsetalens minskning skulle påverka uppbyggnaden av skolväsendet och det ökande antalet äldre skulle komma att kräva större insatser inom åldringsvården. Befolkningsförändringarna skulle alltså leda till att det skulle bli svårare att kunna erbjuda en bra kommunal service. Utredningen menade att en sammanläggning borde betraktas som ofrånkomlig och att den dåvarande kommunindelningen skulle anses som provisorisk. I första hand borde kommunpolitikerna därför se till blocket som en helhet och dess framtida kommunala verksamhet. Övergången till den nya kommunen skulle komma att innebära problem men att skjuta på ställningstagandet ansågs inte lösa dem. Eftersom man från statsmakternas sida redan hade börjat se på kommunblocken som enheter hade man mycket att vinna på att uppträda enat fastslog utredningen. Samarbetsnämnderna som bildats hade bland annat i uppgift att samordna den kommunala verksamheten inom varje block. Blev samarbetet för utvecklat talade detta för en sammanslagning. Ett alltför utvecklat interkommunalt samarbete kunde innebära en uttunning av den kommunala självstyrelsen, ansåg man. På längre sikt kunde därför inte olika samarbeten på olika plan eller samordning ses som ett alternativ till en kommunsammanläggning. Samhällsutvecklingen hade ställt kommunerna inför nya större uppgifter som de inte klarade av att lösa. En anpassning av kommungränserna till de rådande samhällsförändringarna ansågs nödvändiga. De kommuner som ingick i kommunblocket hade klarat av sina uppgifter därför menade kommunförbundets utredning att det kunde vara svårt att acceptera tanken på en snabb kommunsammanslagning. Kommunerna uppmanades att ta hänsyn till de svårigheter som förväntades uppstå i framtiden. En sammanslagning skulle innebära att man kunde koncentrera resurserna och fokusera verksamheten på de för blockets mest betydelsefulla frågor. Genom detta skulle även statsmakterna få en mer positiv syn på områdets potential vilket kunde ha betydelse bland annat för lokaliseringsfrågor. Man var medveten om att det fanns en rad problem och svårigheter som en kommunsammanslagning medförde. Många av dessa problem lämnade dock kommunförbundets utredning, man hänvisade till att ytterligare utredningar var nödvändiga. Den nya kommunen skulle ha en mycket stor yta med långa avstånd mellan centralorten och kommunens ytterområden. Man tog dock upp att Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk och Kiruna alla hade en ännu större areal än Pajala blocket. Vid sammanläggningen var det viktigt att den nya kommunen hade en effektiv central administration samtidigt som ytterområdena måste få 19

21 sina behov tillgodosedda. Det kunde vara bra att inrätta särskilda expeditioner i de orter som hade haft kommunalkontor för att göra övergången smidigare speciellt för den äldre delen av befolkningen. När det gällde farhågorna om avstånden in till serviceanläggningarna borde detta ställas mot fördelen av att få en bättre kvalitet på servicen. Många befarade att jobb inom de kommunala förvaltningarna skulle försvinna. Vid en kommunsammanslagning skulle dock den nya kommunen överta de skyldigheter mot befattningshavare som de tidigare kommunerna hade. De anställda var alltså garanterade jobb, dock kunde det innebära ändringar i till exempelvis arbetsuppgifter eller arbetsplats (Samarbetsnämnden i Pajala kommunblock; protokollbilaga 10/67). 4.2 Det fortsatta arbetet i samarbetsnämnden Efter att kommunförbundet gjort sin presentation av den utförda utredningen lämnades en redogörelse för förslagen angående den kommunala förvaltningens organisation samt förslaget till flerårsbudget för kommunerna inom blocket för åren När ledamöterna samlades igen efter lunch togs frågan angående tidpunkt för sammanläggning av kommunerna upp. Samarbetsnämnden skulle rekommendera kommunfullmäktige i de olika kommunerna att fatta ett beslut om sammanläggning ett visst datum. De två olika förslagen som lämnades var 1 januari 1969 som föreslogs av ordförande i nämnden Lennart Wanhainen samt 1 januari 1971 som lades fram av Evald Hammar. Efter diskussioner begärdes votering i frågan. Resultatet av omröstningen blev fyra röster för vardera förslag men eftersom ordföranden hade utslagsröst biföll samarbetsnämnden Lennart Wanhainens förslag Nya förutsättningar Vid samarbetsnämndens möte den 19 juni 1969 var landshövding Ragnar Lassinantti och förste länsassessor Börje Persson från länsstyrelsen närvarande. De hade kommit för att informera om de nya reglerna för kommunsammanläggning och diskutera frågan med nämndens medlemmar. Mötet inleddes med att Lassinantti och Persson upplyste om riksdagsbeslutet som tvingade fram de tänkta kommunsammanslagningarna. Alla sammanslagningar skulle ske 1 januari 1971 eller senast den 1 januari Efter detta följde en debatt där alla närvarande representanter från kommunerna yttrade sig. Det är första gången som det nämndes i protokollen att alla representanter yttrar sig så debatten verkar ha varit livlig. Det var bara ett urval ur debatten som nedtecknades i protokollet. De flesta var 20

22 positivt inställda till en sammanläggning 1 januari En av ledamöterna menade att opinionen i kommunerna var delad och att ungefär hälften var för och hälften emot en sammanläggning. De båda representanterna från Junosuando var tveksamma till en sammanläggning vid det angivna datumet. Lassinantti menade att det var tvunget att finnas starka skäl om man skulle skjuta upp sammanläggningen. Han menade vidare att sådana skäl inte framkommit vid överläggningar hos länsstyrelsen. Om alla fyra kommuner var eniga om att skjuta på sammanslagningen skulle inte länsstyrelsen gå emot det men om kommunerna inte kunde ena sig skulle länsstyrelsen föreslå en sammanslagning skulle ske Landshövdingen avslutade med att framföra förhoppningar om att frågan skulle tas upp i respektive kommuns fullmäktige. 4.3 Beslutet Den 18 augusti 1969 togs frågan om sammanläggning av kommunerna inom blocket upp igen. Ordföranden Wanhainen redogjorde för de nya reglerna angående kommunsammanläggning och meddelade att enligt befolkningssiffrorna 31 december 1968 skulle antalet sammanläggningsdelegerade ändras i förhållande till de siffror som presenterades i kommunförbundets utredning. Ett enhälligt beslut om att sammanläggningen skulle ske 1 januari 1971 fattades. I och med att Pajala kommunblock tidigare inte lycktas ena sig kring ett datum för sammanläggning framtvingade de nya reglerna detta beslut. Trots det enhälliga beslutet i samarbetsnämnden beslutade Tärendö kommunfullmäktige att sammanläggning inte skulle ske vid den fastslagna tidpunkten. Motiveringen till beslutet löd: sammanläggning ska icke komma till stånd förrän sysselsättningsläget stabiliserats (Samarbetsnämnden i Pajala kommunblock; protokollbilaga 46/69). Samarbetsnämnden beslutade den 13 oktober 1969 att rekommendera Tärendö kommun att ompröva beslutet. Därefter togs beslut om att man skulle avvakta Tärendö kommuns förnyade behandling av ärendet innan en framställning angående kommunsammanläggning skulle göras. Trots samarbetsnämndens rekommendation ändrade Tärendö kommun inte sitt beslut utan vidhöll avslagsbeslutet. De övriga kommunerna inom blocket hade tagit beslut om en sammanläggning den 1 januari Trots Tärendös avslag lämnade samarbetsnämnden in en framställning den 24 november 1969 angående en förordning av sammanläggning av Pajala, 21

23 Korpilombolo, Tärendö och Junosuando kommuner till en kommun med namnet Pajala den 1 januari Framställan löd: Samarbetsnämnden beslutar ingå med framställning till Kungl. Kammarkollegiet om att kollegiet måtte föreslå Kungl. Maj:t att förordna: att Pajala, Junosuando, Korpilombolo och Tärendö kommuner den 1 januari 1971 sammanlägges till en kommun med namnet Pajala; att beslutanderätten för Pajala nybildade kommun skall utövas av sammandelegerade till följande antal: Delegerade Suppleanter Pajala Junosuando 6 6 Korpilombolo Tärendö att användningsområdet för de nuvarande kommunernas donationer skall vara oförändrat (Samarbetsnämnden Pajala kommunblock; sammanträdesprotokoll från den 24/ ). En viktig fråga var hur förtroendemännens arbete skulle organiseras, vilka nämnder som skulle införas samt hur många ledamöter dessa skulle ha. En särskild nämnd kallad sammanläggningsdelegerades fick i uppgift att dra upp riktlinjer för hur det politiska arbetet skulle utformas i den nya kommunen PM angående sysselsättningsfrågor inom kommunblocket En fråga som var högst aktuell när det gällde kommunernas ställningstagande till en sammanläggning var sysselsättningsproblematiken. Ett av de ursprungliga syftena med kommunreformen hade varit att erhålla näringsgeografiska regioner och att komma till rätta med sysselsättnings och avfolkningsproblem. I ett PM skrivet av samarbetsnämnden, som bifogades framställan angående en sammanläggning, lyftes dessa frågor upp. Det konstateras att sysselsättningssvårigheterna inom kommunblocket gjorde att avfolkningen tycktes följa de dystra prognoser som hade ställts upp. De dåvarande reglerna för skatteutjämningssystemet som grundade sig på befolkningsunderlaget gjorde att man på sikt förväntades få stora problem med att klara kommunens ekonomi. För att klara problemen kunde kommunalskatten komma att höjas vilket i sin tur skulle bidra till ytterligare avfolkning. Samarbetsnämnden 22

24 ville med detta PM uppmärksamma problemen samt peka på behovet av åtgärder för att skapa fler arbetstillfällen i kommunen. Kommunikationerna ansågs vara av stor betydelse för lokaliseringen. Ombyggnaden av vägnätet i kommunen borde prioriteras enligt nämnden. Speciellt vägen mellan Pajala och Korpilombolo som utgjorde utfarten söderut från kommunblocket ansågs vara viktig. Frågan var även viktig för skogsbrukets överlevnad då många viktiga flottningsleder var nedläggningshotade. Samarbetsnämnden lyfte även fram frågan angående betydelsen av en järnvägsförbindelse till kommunblocket för en eventuell transport av mineraler och malm. De två olika möjligheter som presenterades var ett industrispår till Svappavaara eller att man gjorde en anslutning till finska järnvägen vid Kolari. Ett eventuellt järnvägsbygge skulle inte bara öppna upp möjligheten att transportera mineraler, malm och skogsprodukter utan skulle även skapa nya arbetstillfällen under arbetstiden. Malmen och mineralförekomsterna inom området måste tas till vara på skrev man i PM:et. Det poängterades att trots olika stöd hade ingen industrilokalisering till bygden skett. För framtiden pekade man ut två tänkbara lösningar: antingen en statlig industrietablering eller legotillverkning utlagd av större företag på andra orter. Den sista punkten som togs upp gällde problemen kring jord- och skogsbruken. Trots vissa nedskärningar var dessa näringar fortfarande huvudnäringar i regionen. Nämnden menade att olika former av stöd till dessa näringar var nödvändiga. Skogsbruket var även beroende av ett väl utbyggt vägnät. Nämnden menade att en satsning inom alla dessa områden var nödvändig för att se märkbara resultat. PM:t avslutades med orden: Områdets karaktär av gränsbygd förorsakar särskilda problem men motiverar också åtgärder för upprätthållande av sysselsättning och därmed befolkningstal (Samarbetsnämnden i Pajala kommunblock; protokollbilaga 46/69). 4.4 Sammanfattning Efter ett beslut fattat 1963 av Kungl. Maj:t omfattade Pajala, Korpilombolo, Tärendö och Junosuando kommun ett kommunblock. Tanken var att dessa i framtiden skulle utgöra en 23