Innehåll. Adopterades ursprung

Transkript

1 Innehåll Adopterades ursprung 1 Hålrummet mellan det yttre och det inre 6 Mattias ville ha ärliga svar 10 Adopterade Koreaners Återreseseminarium 12 Reseminnen från Anhui 14 Filmtips 16 Adoption synliggör villkoren för att få höra till 17 Information och intryck från ett ursprungsland - Nigeria 21 Vid adoption finns alltid risken för familjehemligheter 25 Man behöver frigöra sig från biologicentrismen 29 Information är ett tveeggat svärd 31 Boktips 35 Adopterades ursprung Barnets rätt till kunskap om sitt ursprung är en grundläggande idé i svensk lagstiftning, 1993 års Haagkonvention och FN:s Barnkonvention. Det är viktigt att barns bakgrund är ordentligt utredd och att biologiska föräldrar får stöd och rådgivning inför beslut att lämna barn för adoption. Det är också betydelsefullt att dokumentera var, hur och av vem barnets tas om hand fram till adoptionen. Enligt 1993 års Haagkonvention, artikel 30, ska berörda myndigheter säkerställa att de upplysningar om barnets ursprung som myndigheterna innehar bevaras, i synnerhet vad avser uppgifter om föräldrarnas identitet samt sjukdomshistoria. Myndigheterna skall också säkerställa att barnet eller dess ombud har tillgång till sådan information, under lämplig vägledning, i den utsträckning som lagen i staten medger det. Barnets rätt att få information om sitt ursprung kan begränsas i den praktiska verkligheten av olika faktorer. Internationellt adopterade har att förhålla sig till att många ursprungsländer saknar folkbokföring som omfattar hela befolkningen och har en annan syn på offentlighet och sekretess än den svenska. För många saknas 1

2 uppgifter om den biologiska familjen eftersom de hittats övergivna eller lämnats på t.ex. sjukhus av föräldrar som inte uppgivit sin rätta identitet. International Social Service, ISS, pekar på att det tar tid att utreda och dokumentera bakgrunden och att barnet under tiden befinner sig i en tillfällig omsorgsplacering som vanligtvis karaktäriseras av otillräcklig trygghet och stimulans. Därför menar ISS att det är en ständig balansgång att tillvarata barnets intressen genom välgrundade beslut och tillräcklig omsorg (ISS Monthly Review n 8-9/2005). I en del ursprungsländer skyddas de biologiska föräldrarna av sekretess. Detta kan behövas för att skydda t.ex. mamman från extrema former av social fördömelse, som t.ex. utfrysning, fysisk skada eller död. I dessa fall rekommenderar UNICEF att det bör finnas bestämmelser för hur barnets ska kunna få informationen, antingen med moderns tillstånd eller vid en tidpunkt då hon inte lider skada (UNICEF Sverige (2008) Handbok om Barnkonventionen). Adoptivföräldrarnas ansvar Det är i första hand adoptivföräldrarnas uppgift att prata med sina barn om adoptionen och deras ursprung. Adoptivföräldrarna får dokumentation om barnets bakgrund vid adoptionen. I samband med att de mottog barnet har många besökt barnets födelseland och i vissa fall till och med träffat den biologiska mamman. I svensk lag finns ännu ingen skyldighet att informera ett adopterat barn om sitt ursprung. Detta har kritiserats av bl.a. Organisationen för Adopterade och Fosterbarn som har erfarenhet av att inhemskt adopterade har vuxit upp utan att få veta att de är adopterade. Förslag om en lagstadgad informationsskyldighet för adoptivföräldrar har tidigare lämnats av Förmynderskapsutredningen 1989 och i en departementspromemoria (Ds 2001:53). I förslagen hänvisades till Barnkonventionen och 1993 års Haagkonvention samt adoptionsforskning som visat hur viktig kunskapen om det biologiska och etniska ursprunget är för adoptivbarnets positiva utveckling. Förslagen ledde dock inte till att någon bestämmelse infördes i lagen eftersom det ansågs att en sådan lagregel endast kunde ha en pedagogisk effekt års adoptionsutredning lyfter på nytt fram detta förslag och föreslår i sitt betänkande Modernare adoptionsregler (SOU 2009:61) att en bestämmelse införs i Föräldrabalken om att adoptivföräldrar så snart det lämpligen kan ske ska upplysa sina barn om att de är adopterade. Utredningen menar att en sådan bestämmelse skulle vara en tydlig markering av barnets rätt att få kännedom som sitt ursprung vilket kan vara viktigt även om informationsskyldigheten inte är sanktionerad. Vidare lyfter utredningen fram att öppenhet i dessa frågor är viktig för att barnet ska kunna utveckla en tillit till sina föräldrar och andra vuxna samt för utvecklingen av den egna självuppfattningen. Socialtjänstens ansvar Socialtjänsten arkiverar barnets adoptionsdokument i samband med adoptionen. En vuxen adopterad har alltid rätt att ta del av uppgifter om förhållanden av betydelse för att han eller hon ska få vetskap om vilka hans eller hennes biologiska föräldrar är (26 kap. 8 Offentlighets- och sekretesslagen). Även en omyndig person kan få ut handlingar efter socialnämndens prövning. 2

3 Socialstyrelsen skriver i sina Allmänna Råd: Om en person begär att få ta del av uppgifter om sin adoption, bör socialnämnden erbjuda honom eller henne råd och stöd i samband med att uppgifterna lämnas ut. Även om de begärda uppgifterna omfattas av sekretess och därför inte kan lämnas ut, bör socialnämnden erbjuda råd och stöd. Den adopterade bör också få information om vart hon eller han kan vända sig för att få veta mer om sitt ursprung, t.ex. adoptionsorganisationen och Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (SOSFS 2008:8). Vidare skriver Socialstyrelsen i Adoption Handbok för socialtjänsten: Att söka uppgifter om sitt ursprung är många gånger ett stort steg för den adopterade, vilket kan väcka starka känslor. Det kräver särskild kunskap, intresse, förståelse och lyhördhet i bemötandet från socialtjänsten. Det fordras insikt om det känsliga i situationen och en förmåga att leva sig in i och förstå den adopterades reaktioner inför kanske obehagliga upplysningar, liksom att det kan vara känsligt i förhållande till adoptivföräldrarna. Andra arkiv De som adopterats genom förmedling av en auktoriserad adoptionsorganisation kan vända sig till adoptionsorganisationen för att få sina adoptionsdokument. Många som idag söker sitt ursprung adopterades dock före 1980 då den internationella adoptionsverksamheten var svagt reglerad. Då fanns inte det system med adoptionsorganisationer och en statlig adoptionsmyndighet som vi har idag. De adoptioner som skedde före 1980 förmedlades genom Socialstyrelsen, Adoptionscentrum eller genom privata kontakter. Omkring hälften av de som adopterades internationellt till Sverige under 1970-talet kom genom privata adoptionskontakter. Uppgifter om dessa adoptioner kan finnas hos Socialtjänsten, Tingsrätten eller i Socialstyrelsens eller Justitiedepartementets arkiv. Då de biologiska föräldrarnas namn är kända ska denna uppgift registreras hos Skatteverket. Adoptionsorganisationerna Adopterade kan vända sig till adoptionsorganisationerna och fråga om de har möjlighet att ta reda på om det finns någon ytterligare information i ursprungslandet. Det varierar mellan ursprungsländerna och från fall till fall hur mycket och vilken information som finns dokumenterad. Det kan finnas mycket och ibland nästan inget alls. I många fall finns inga uppgifter om de biologiska föräldrarna. Däremot kan det finnas annan information som t.ex. hur barnet hittades och togs omhand före adoptionen. I vissa länder kan adoptionsorganisationerna också förmedla kontakt med den organisation som tog hand om den adopterade före adoptionen. 3

4 Adopterades organisationer Organisationer för vuxna adopterade verkar för att främja adopterades intressen. De anordnar aktiviteter med teman som berör ursprungskultur och adopterades identitet. Det kan t.ex. vara seminarier om återresor, ursprung eller etnicitet, matlagnings- och språkkurser och filmkvällar. Medlemmar som har sökt sin biologiska familj kan ge råd och tips om hur man kan gå till väga. Adopterades organisationer är viktiga sociala mötesplatser för adopterade och en möjlighet att dela erfarenheter av att leva som adopterad från ett annat land i Sverige. Återresor Att resa tillbaka till ursprungslandet kan vara ett sätt att förstå mer om sin bakgrund. Återresor arrangeras bl.a. av adoptionsorganisationer och adopterades organisationer. En del ursprungsländer arrangerar s.k. motherland tours. Dessa resor innehåller vanligtvis både turistande och möjlighet att besöka barnhem och hitteplatser samt eventuellt söka efter biologisk familj. Viktigt vara försiktig I de fall då det är möjligt att återfinna den biologiska mamman eller familjen är det viktigt att kontakt tas på ett klokt sätt. Det kan vara bra om den första kontakten förmedlas genom en tredje part så att mamman eller familjen får möjlighet att i egen takt ta in att barnet som hon/ de lämnade vill ha kontakt. Om adoptionen förmedlades av en adoptionsorganisation är det bästa sättet att ta hjälp av organisationen. Det är viktigt att kontakt tas på ett sätt som inte utsätter den biologiska familjen för fara. Många adopterade har lämnats av mammor som inte kunde ta hand om dem eftersom de var ensamstående. Om de senare har gift sig kan det vara så att hennes familj inte känner till att hon lämnat ett barn. Internet och andra media ökar möjligheterna att söka efter personer över hela världen. Samtidigt innebär detta en ökad risk att kontakter uppstår på ett oförberett sätt vilket kan skada de inblandade. MIA utvecklar sin information om adopterades ursprung Fr.o.m har MIA fått ökat anslag bl.a. för att utveckla information och vägledning till adopterade som söker sitt ursprung. MIA ska samla och sprida den kunskap och erfarenhet som finns bl.a. hos adoptionsorganisationerna och deras kontakter i utlandet samt hos adopterades organisationer. MIA kommer också att erbjuda information och utbildningar till yrkesverksamma för att höja samhällets beredskap att ge psykosocialt stöd till de som behöver detta i samband med frågor som rör adopterades ursprung. Vilka söker och varför? I samband med en offentlig utredning om adoption (SOU 2003:49) gjorde Marianne Cederblad en sammanställning av forskning avseende adoptivbarn och deras liv efter adoptionen. Hennes genomgång visade att de flesta adopterade tänker på sina biologiska föräldrar och ungefär hälften söker aktivt mer information. De internationellt adopterade har också ett annat etniskt ursprung att förhålla sig till. Föräldrarnas öppenhet och stöd att söka kunskap om den biologiska och etniska bakgrunden är viktig för att den adopterade ska känna sig fri i sitt identitetssökande. 4

5 I en brittisk studie av David Howe och Julia Feast (2000) Adoption, search and reunion jämfördes adopterade som sökt efter sin biologiska familj med adopterade som inte sökt. Studien samlar information från 394 adopterade som sökt efter sin biologiska familj och 78 adopterade som inte själva sökt men blivit eftersökta av biologiska släktingar. Studien visar att de flesta som sökte var inriktade på att leta efter sin biologiska mamma. Hälften av de som inte sökte sa att de inte var intresserade av sin bakgrund medan hälften hade ett visst intresse men oroade sig för att eftersökning skulle göra adoptivföräldrarna eller dem själva upprörda. Det var dubbelt så vanligt att kvinnor sökte jämfört med män och kvinnor startade sina eftersökningar tidigare än män. De flesta i studien hade tänkt på den biologiska familjen under uppväxten. Beslut att börja en eftersökning kunde ha flera olika bakgrunder men forskarna urskiljde två huvudgrupper; de som beskrev missnöje med sin situation som adopterade och ville återknyta kontakt med sin biologiska familj och de som var nöjda med sin situation som adopterade. Den senare gruppens sökande handlade mer om identitet än om att återknyta relationen till den biologiska familjen. De frågor som de som sökte ville få besvarade var Vem är jag? Vem ser jag ut som? Vem liknar jag till sättet? Varför blev jag lämnad? Var hör jag hemma?. Majoriteten av de som återförenades med sin biologiska familj, oavsett om de själva sökt eller blivit eftersökta, hade en positiv upplevelse av kontakten. Malin Irhammar presenterade i Att utforska sitt ursprung (1997) intervjuer med 181 adopterade och deras adoptivföräldrar. De adopterade kom från Asien och Latin-amerika och var mellan 13 och 27 år vid intervjutillfället. De hade kommit till sina adoptivfamiljer när de var några månader upp till åtta år. Medelankomståldern var 14,2 månader. Malin Irhammars studie visar att innebörden av att vara adopterad och ha ett annat etniskt ursprung är högst individuell. Hur de adopterade förhöll sig till sitt ursprung påverkades av adoptivföräldrarnas förhållningssätt, förhållanden i adoptivfamiljen och den psykiska hälsan och självkänslan hos de adopterade. Hos majoriteten av de adopterade fanns det biologiska ursprunget med som en del av deras självbild men det hade olika stort utrymme för olika individer och under olika perioder i livet. Det verkade finnas ett samband mellan att vilja söka sin biologiska familj och psykiskt välbefinnande samt att vara uppvuxen i en familj med ett öppet förhållningssätt till adoptionen. Mindre öppenhet hos adoptivföräldrarna, lägre självkänsla avseende utseende och psykiskt välbefinnande verkade ha ett samband med högre grad av intresse för det etniska ursprunget. Öppenhet viktigast Den amerikanska adoptionsforskaren David M. Brodzinsky pekar på att det inte är tillgången till information om ursprunget som är avgörande för de adopterade. Det viktiga är att adopterade barn växer upp i familjer som öppet pratar om adoptionen, oavsett om det finns fakta om barnets bakgrund eller inte. Därför menar han att det är viktigt att utreda och utvärdera adoptivföräldrars vilja och förmåga att prata om adoption och känslomässigt laddade frågor som hör till adoption redan före adoptionen. De blivande adoptivföräldrarna behöver kunna förhålla sig till och acceptera att det finns många sätt att tänka och känna 5

6 Hålrummet mellan det yttre och det inre Text av Jonas Angantyr kring adoption för att kunna skapa utrymme för barnets upplevelse och uppfattning. En utmaning för adoptivföräldrar är att förmedla information om barnets bakgrund som kan vara obehaglig och skrämmande på ett sätt, som utan att undvika verkligheten, kan stödja barnets självkänsla och utveckling. David M. Brodzinsky konstaterar att adoptivföräldrar kan behöva mycket professionell hjälp med detta (Brodzinsky David M (2005) Reconceptualizing Openess in Adoption: Implications for Theoty, Research, and Practice. I David M. Brodzinsky och Jesús Palacios (red): Psychological Issues in Adoption: Praeger Publishers). Flera hundratusen livshistorier Forskare och praktiker kan urskilja mönster och typiska förhållningssätt som adopterade har i relation till sitt ursprung. Samtidigt är ursprunget en individuell fråga för varje adopterad som handlar om början av livet. Bortom mönster och typiska förhållningssätt finns flera hundratusen livshistorier och individuella upplevelser av att ha en biologisk familj och en adoptivfamilj och av att ha fötts på en plats i världen men växt upp på en annan. Texten har tidigare publicerats i en något annorlunda version i Adopterade Koreaners Förenings medlemstidning Um&Yang. Jag slås idag av hur många asiater som fyller gatubilden när jag är ute i Stockholm. Det är adopterade koreaner, inflyttade från Thailand, utbytesstudenter från Kina eller turister från Japan, Taiwan, Hong Kong eller t. o. m. Korea. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera på var de kommer från och vad de gör just här. Det är inte bara i Stockholm förstås, utan i de flesta större städer som jag besökt runtom i Europa och Nordamerika, tänker jag vad många asiater det var här. Det ska ses i ljuset av att där jag växte upp fanns utöver mig bara en annan, och det var en tjej som hette Zung, som var två år äldre och rökte. Samtidigt slås jag av, efter att ha varit i Asien en hel del både i samband med jobb och med semester, hur konstigt det är att komma tillbaka till Europa och se alla vita. Det går inte att bortse från det faktum att jag är asiat. Mitt utseende särskiljer mig från de övriga i min familj och det är något jag varit medveten om sedan jag var väldigt liten. En bekant sedan barndomen frågade vid fem års ålder sin kompis Adam som var adopterad från Afrika Adam, du ser ju lite annorlunda ut, kommer du från Norge?. Själv har jag väl mest blivit retad för kines. Barn har ju en tendens att säga saker som det är och själv har jag av kusinbarn fått frågan var jag kommer ifrån och jag förklarade att jag är från Korea, sen har det inte varit mer om det. Ett annat kusinbarn med en mamma från Filippinerna var noga med att peka ut det asiatiska släktskapet på ett väldigt fint sätt genom att göra mig till sin favoritsläkting. 6

7 Jonas Angantyr I jobbsammanhang har jag arbetat mycket tillsammans med asiater. Jag har jobbat på två asiatiska företag med representanter från sina respektive ursprungsländer och jag har även varit representant från ursprungslandet, Sverige i Asien. I dessa sammanhang har jag alltid känt att jag har blivit behandlad på ett speciellt sätt i en positiv bemärkelse. Underförstått har jag uppfattats som en av dem i förhållande till mina vita kollegor och jag upplever att jag blivit inkluderad på ett annat sätt än de. Detta är givetvis rasistiskt, så jag slår väl fast att främlingsfientlighet är universell. Termen banan, dvs. gul på utsidan och vit på insidan, är något som jag själv inte skulle beteckna mig som. Jag ser mig själv som om jag har mitt koreanska yttre och mitt svenska inre och därtill något ytterligare. Det är det här ytterligare, tomrummet, eller hålrummet, mellan det koreanska yttre och det svenska inre som jag inte kan bortse från. Jag kan inte låta bli att tänka att det utgör det som är att vara adopterad. Hålrummet kan vara det genetiska som för oss är okänt, det kan vara den miljö vi växte upp i innan vi kom till Sverige och det kan också vara något mer konkret t. ex. varför vi tycker om vissa saker som inte omedelbart funnits i vår uppväxt. Under min uppväxt skydde jag allt som hade med Asien och Korea att göra. Jag kommer dock ihåg att min mamma klippte ut en artikel om AKF (Adopterade Koreaners Förening). En episod jag minns tydligare än någon annan är ett möte med en kille från USA, som jag tror var adopterad. Jag, som var år då, och min familj mötte honom på en dagsutflykt i Greklands övärld. Han var väldigt intresserad av att prata med mig men jag hade inget att säga honom. Jag fick till och med dåligt samvete för det men jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga. Jag kunde inte alls förhålla mig till det. Jag gjorde rationaliseringar som jag är ju svensk, jag har en familj och jag har inget behov av att veta något, jag är ändå jag. Det fanns även möjligtvis känslor av övergivenhet, tankar kring hämnd såsom att om de nu skickat iväg mig skulle de minsann få stå sitt kast. Det är möjligt, jag vet inte. Men allt eftersom åren gick så var jag tvungen att närma mig det faktum att jag är adopterad asiat och inte bara en svensk med asiatiskt utseende. Det kunde handla om att jag fick vänner och bekanta som var adopterade koreaner eller att jag engagerade mig i debatten kring homosexuellas rätt att adoptera. Det som emellertid var helt avgörande för mig var när det på mitt dåvarande jobb dök upp en tjänst som skulle ge mig möjlighet att jobba med Kina och jag, trots att jag kanske inte var helt bekväm med det, valde att ta den tjänsten. Jag minns min första resa dit, det var till Dalian 7

8 i Kinas nordöstra delar. Det var så nära till Korea, på flygplanskartan över rutten låg Seoul bara några hundra mil, en knapp timme därifrån. Jag lyckades aldrig besöka Korea under hela den tid som jag arbetade med Kina (vilket inte var någon större bedrift med tanke på att jag inte ens kom ut till Kinesiska muren), förutom en mellanlandning på Incheon (Seouls internationella flygplats) på en flygning mellan Taipei och Beijing. Jag tänkte jaha, är det så här det ser ut i Korea men jag har inga tydliga minnesbilder av det, dels för att det var så kort tid jag var där, 1,5 timme, och dels för att jag antagligen var i någon form av chocktillstånd av att ha klivit över den magiska gränsen, att vara i Korea. När jag tog beslutet för att kontakta SWS (Social Welfare Society) post adoption services i Korea hade jag i alla fall nått en punkt i livet där jag kände att nu gör jag det, jag har ingenting att förlora på att i alla fall fråga. Skulle det vara så att de inte hade någon information så är det så men då har jag i alla fall försökt. Jag hade då bara mina adoptionspapper där ingen ålder på mina föräldrar uppgivits och en minst sagt otydlig bild av förloppet kring min adoption stod nedtecknad på engelska à la Korea. Senare skulle jag få lite mer klarhet men än idag vet jag inte exakt vad som hände och varför jag adopterades och ska jag vara helt ärlig, det spelar mig inte så stor roll. Det jag inte tänkt på när jag kontaktade SWS var frågor som: Hur kommer jag reagera om de finner mina biologiska rötter? Hur kommer jag reagera om de inte gör det? Vilka förväntningar skulle mina eventuella biologiska rötter ha på mig? Vad händer om SWS meddelar att de har funnit mina rötter men att de inte vill ha kontakt med mig av en eller annan orsak? Frågor som dessa och antagligen ytterligare hundra frågor kanske jag borde ställt mig själv innan jag sökte för att kunna vara lite mer känslomässigt förberedd för vad än svaret från SWS skulle bli. Det är lätt att vara efterklok men vid den punkten i mitt liv kanske det var så att mitt behov av mina biologiska rötter, vilka de än månde vara, kanske var lika starkt som mina adoptivföräldrars önskan om barn var den dag de bestämde sig för att adoptera. Det tog ett tag innan jag hörde från SWS och de frågor som jag listade ovan började tränga sig in i mitt medvetande, dock utan att jag ändrade inställning till att faktiskt vilja få tag på mina rötter. Den dag jag fick svar från SWS kommer jag ihåg mycket väl. Datorn startades upp på morgonen och jag kollade min som vanligt och där låg ett RE: märkt från SWS post adoption services som klickades upp på min skärm. Jag har inte mailet kvar idag men jag kommer ihåg att det gick som en ström genom hela min kropp, en svallvåg där min energi först dränerades och sen fylldes på igen av vågens motrörelse. Det stod något i stil med Visst hade de funnit min mamma och visst var det fantastiskt och de ville att jag skulle skicka ett brev som de kunde översätta och skicka vidare tillsammans med bilder. Jag har aldrig känt mig så full av liv och så totalt handlingsförlamad på samma gång i hela mitt liv, men efter ett tag fick jag tag i min telefon och ringde min pappa för att berätta den fantastiska nyheten. Dagen jag för första gången skulle möta kvinnan som burit mig, men som av någon outgrundlig anledning lämnat mig för att adopteras bort, kom. Jag kommer ihåg väldigt mycket från denna dag vilket innebär att jag också kommer ihåg hur stressad jag var över 8

9 att äntligen möta henne. Hon var ju fortfarande bara en myt eller ett koncept. När jag gick in i lobbyn på det hotell i Stockholm som hon och hennes man, inte min biologiska pappa, bodde på, kunde jag bara se klart i en diameter på ca 10 cm på en meters avstånd. Lyckligtvis kunde jag urskilja en ganska kort kvinna med asiatiska anletsdrag och en man vid hennes sida som reste sig när jag klev in och vi gick fram till varandra och hälsade. På samma sätt som det inte är lätt att ackommodera ytterligare människor i ens liv oavsett om de är nya arbetskamrater, vänner eller ens biologiska släktingar, kan det heller inte vara lätt att helt plötsligt stå där med en son som är 30 år och fullvuxen med allt vad det innebär. Vår relation har inte alltid varit lätt att hantera, mycket skuld, saknad och längtan i synnerhet från hennes sida har legat i vägen. Idag upplever jag dock att vi har en bra och hälsosam relation. Det är inget tvivel om att jag är hennes son och det känns även i den villkorslösa kärlek som hon visar mig. Jag går egentligen emot min känsla när jag kallar henne vid hennes namn, istället för att säga mamma, vilket egentligen känns mer naturligt för mig. Genom min biologiska mammas försorg har jag haft möjlighet att träffa inte bara hennes släkt utan även min biologiska pappa och hans släkt. Dessvärre har jag ingen möjlighet att prata direkt med honom då han endast pratar koreanska, men kan ändå kommunicera med honom genom min kusin. I samband med att jag mötte min biologiska pappa träffade jag även alla andra släktingar som bor i Korea. Det var fantastiskt givetvis men även fruktansvärt jobbigt. Känslomässigt har det tagit mig lång tid att hinna ikapp, att bearbeta allting. I detta fall kan eftertänksamhet före vara att rekommendera, men det var denna möjlighet som stod till buds och jag måste erkänna att jag trots allt inte ångrar någonting. Så många nya människor att tänka på och sakna och jag hoppas att jag i framtiden får möjlighet att utveckla relationerna såsom jag önskar. Vad har det här lett till, all den tid, alla dessa tankar och alla känslor av hopp, förtvivlan, glädje och sorg? En nära vän till mig har vid flera tillfällen frågat mig om jag är lyckligare sedan jag funnit mina biologiska rötter. Jag har svarat både Jag är i alla fall inte olyckligare och Ja på den frågan. För att vara helt ärlig har jag inget entydigt svar på det men det ligger någonstans mitt mellan. I och med att jag fått reda på så mycket kommer det ju även upp en massa följdfrågor, frågor som nog aldrig kommer kunna besvaras. Samtidigt är det så att ett antal frågor har eliminerats, sådant som hjälpt mig fylla mitt hålrum. Framförallt har det lärt mig att våga för oavsett vad som händer i framtiden kommer jag aldrig att ångra att jag sökte mina rötter. Trots allt så fyller jag hellre hålrummet än lämnar det tomt. 9

10 Mattias ville ha ärliga svar Intervju med Mattias Johansson Mattias Johansson hörde av sig till MIA för att han ville bidra till en bättre förståelse för adoption. Han berättade att han nyligen återupptagit kontakten med sin indiska mamma lämnades han som spädbarn av sin mamma på ett barnhem i Madras, Indien. Nu 35 år senare börjar han förstå vad som hände. Detta är vad Mattias berättade för MIA Info. När Mattias var sju månader adopterades han av sina föräldrar och kom till Sverige. Det var en kvinna i England som förmedlade kontakten till barnhemmet 1. Det var också hon som hämtade Mattias från barnhemmet i Indien och överlämnade honom till adoptivföräldrarna på Kastrup. Några år senare adopterade föräldrarna en flicka genom samma kontakt och från samma barnhem. I kompisgänget som Mattias umgicks med då han var liten var det fler barn än han som ursprungligen kom från andra länder än Sverige. Han berättar Där jag växte upp var det andra barn som var från Kroatien, Serbien och Polen. De var ju inte adopterade men de hade flyttat hit till Sverige. Så jag kände mig inte utanför på något vis, så därför tänkte jag ju inte så mycket på det. Det var nästan normalt i min situation. Hade jag bara umgåtts med svenska barn så hade jag kanske tänkt på det mer. I tonåren fick Mattias veta att hans adoptivmamma och biologiska mamma brevväxlade med den engelska adoptionsförmedlaren som mellanhand. Det kom ett par brev om året och julkort. Mattias tänkte inte så mycket på det då. Det bara var så att jag fick brev från min indiska mamma. Jag var väl inte så intresserad för det hände så mycket andra saker i tonåren säger han. 1 På 1970-talet fanns inte den reglering av adoptionsverksamheten som vi har idag. Då skedde omkring hälften av de internationella adoptionerna genom privat förmedling. Mattias Johansson När Mattias blev myndig fick han själv ta ansvar för att fortsätta kontakten. Han fortsatte att skriva till sin indiska mamma och gav henne sin adress så att kontakten kunde fortsätta direkt, utan mellanhanden i England. Efter ett tag kom ett brev med en fråga om pengar. Då blev han arg och bröt kontakten. Hon fortsatte dock att skriva. Tio år senare ringde den indiska mamman hem till Mattias. Hans sambo svarade i telefonen men Mattias ville inte ta samtalet. Han säger Jag tänkte väl på att hon hade bett om pengar. Innan det var det ganska bra, hon skrev om sitt liv och skickade bilder på sig själv och mina syskon och jag skrev och skickade bilder. Det var en lagom nivå. Men det här med pengarna. Jag tänkte hur fan kan man be om pengar från någon som man adopterat bort eller valt att inte ha i sitt liv. För inte så länge sedan tittade Mattias på TVprogrammet Spårlöst. Han berättar Det var 10

11 ett program som handlade om en kille som var adopterad från Rumänien. När han sökte upp så var mamman död men det fanns pappa och syskon kvar. Då blev det starka känslor eller väldigt starka och då kände jag att det är nog dags att göra ett val, antingen struntar jag i det och låter det vara eller så tar jag tag i det nu. Man får bara en chans. Gå resten av livet och ångra mig det vill jag nog inte göra. Så jag valde Under åren då Mattias inte ville ha kontakt med sin biologiska mamma skickade hon ett brev till hans adoptivföräldrar. I brevet till adoptivföräldrarna fanns ett brev till Mattias som hon bad adoptivföräldrarna att ge honom. Det brevet innehöll en mejladress. Mattias berättar Jag skrev väldigt tydligt i mitt första mejl att förutsättningarna för att det här ska fungera är att jag får ärliga svar. Jag kan förstå olika situationer med fattigdom men jag vill ha svar och det ska vara ärligt för det här förhållandet får bygga på förtroende och växa fram. Det kan ta tid innan jag kan tänka mig att komma och hälsa på o.s.v. Det dröjde innan Mattias fick svar. Han tänkte att hon kanske gått bort, gett upp eller att hon inte ville ha kontakt. Men efter en vecka kom ett långt mejl där hon skrev att hon var jätteglad att Mattias tagit kontakt igen. Mattias berättar I nästa mejl skrev jag en massa frågor. Då fick jag veta hur det gick till då jag adopterades och hur gamla mina syskon är och varför de inte är adopterade. Mamman berättade att hon varit gift och fick två barn, hans två äldre syskon. Mannen dog och hon blev änka. Hon trodde att livet var slut då hon blev förälskad i en ny man. Men han fick inte gifta sig med henne eftersom hon redan hade varit gift. När hon fick veta det var hon redan gravid. Det var för sent att stoppa graviditeten, och det ville hon inte heller, men samtidigt klarade hon inte ekonomiskt att ta hand om ytterligare ett barn. Hon fick erbjudande om att lämna alla tre barnen för adoption men valde att lämna det minsta barnet. Mattias säger Det hade saknats någonting. Jag tänkte att det berodde på tonåren, på arbetslivet eller något. Det var som att jag gått och grubblat på frågor som jag inte visste att jag hade. Då jag fick svar var det som att en tung sten släppte. Det är viktigt för Mattias att förstå varför han blev adopterad och hur det gick till. Nu kan han förstå sin indiska mammas beslut och tycker att det var ett klokt val hon gjorde. Han tycker att det var bra att hans adoptivmamma valde att brevväxla med hans indiska mamma och att hon väntade med att berätta det för honom tills han var någorlunda mogen att ta emot informationen. Han säger: Om jag skulle få ge råd till adoptivföräldrar som får chansen att skriva brev så är det att hålla kontakten och sedan successivt prata med barnen, när de växer upp, om adoption och deras födelseland. Det är adoptivföräldrarnas beslut om och när de sedan ska överlämna kontakten. Han pekar på att det är viktigt att adoptivföräldrarna förklarar de kulturella och sociala förutsättningarna i ursprungslandet så att den adopterade kan sköta kontakten på ett ansvarsfullt sätt som inte skadar den biologiska mamman. Mattias och hans sambo har två barn som är ett och ett halvt respektive fyra år. Hans sambo kom som liten med sin familj som flykting från Rumänien. Mattias säger att de har påverkats av sina livshistorier. Han vet att det inte är en självklarhet att få barn och tänker att de i jämförelse med många människor i världen lever ett lyxliv. Man kanske värnar extra om familjen om man inte tar den för given säger han. 11

12 Adopterade Koreaners Återreseseminarium En lördag eftermiddag i april 2010 arrangerade Adopterade Koreaners Förening, AKF, ett återreseseminarium. Några av föreningens medlemmar berättade om sina återresor och visade bildspel. Det var ca 40 åhörare. De flesta var adopterade från Korea och hade ännu inte rest tillbaka till Korea. Ett par av de anföranden som hölls under seminariet återberättas här. Lisas berättelse Lisa föddes 1982 och adopterades gjorde hela Lisas familj en resa till Korea tillsammans med en annan familj som hämtat sitt barn samtidigt som Lisas pappa hämtade Lisa. De reste också till Indonesien, som är Lisas storebrors ursprungsland. Föräldrarna tyckte att det var viktigt att göra en återresa med barnen innan de blev vuxna. Resan med familjen var till stora delar en turistresa. Lisa hade inte några särskilda förväntningar. Hon var nyfiken men hade inget intresse av att leta efter rötter. Hon kände sig svensk. Människorna i Korea liknade henne men var längre än vad hon föreställt sig. Landet kändes främmande och hon tyckte att koreanerna borde se att hon inte hörde hemma där. Under resan besökte familjen ett barnhem i Taegu. Det var speciellt att se att det fanns så många barn där som skulle adopteras. De fick också träffa fostermamman som tagit hand om Lisa före adoptionen. Fostermamman hade med sig presenter och det kändes som att hon trott att Lisa fortfarande skulle vara ett litet barn fast Lisa då var 13 år. Det kändes också som att hennes adoptivföräldrar hade en förväntan på att mötet skulle vara något särskilt. För Lisa kändes det som att träffa en främling. Lisa undrade hur hennes liv hade varit om hon blivit kvar i Korea. Hon tänkte också att hon under vistelsen i Korea kunde ha mött någon biologisk familjemedlem utan att veta om det. När Lisa reste hem kände hon sig klar med Korea och tänkte inte att hon skulle resa tillbaka. I samband med adoptionsdebatten år 2002 funderade Lisa över sin identitet som adopterad. Några år senare började hon känna ett intresse för sitt ursprung och började söka information om adoption och Korea på internet. På så vis kom hon i kontakt med AKF och fick nya vänner som gjort återresor. Efter många samtal och funderingar kände hon att det var rätt att åka tillbaka till Korea igen. Sin andra resa gjorde Lisa 2009 tillsammans med sin man och 17 andra från AKF. Reseprogrammet innehöll de vanliga besöken till palats och krigsmuseum, stadsvandringar och taekwondouppvisning. Några i resegruppen åkte också ner till Taegu bara för några timmar. Efter att gruppreseprogrammet var slut reste Lisa och hennes man till smekmånadsön Cheju. Den andra gången Lisa reste tillbaka kändes Korea inte lika främmande. Känslan av att Korea var något avklarat som hon hade efter sin första resa byttes mot en övertygelse om att hon kommer att åka tillbaka. Nu kan hon också känna en nyfikenhet och vilja att söka efter sin koreanska familj. Hon tänker att båda resorna kanske är delar av en process. Om hon inte rest som barn skulle hon kanske ha haft den första resans upplevelse nu. Lisa tycker också att det var bra att resa med en grupp och ha en guide. Eftersom engelska 12

13 inte används så mycket i Korea är det en stor fördel att resa med någon som kan språket. Att resa i grupp innebär att man delar upplevelser med varandra och knyter band som finns kvar då man kommer hem. Lisas råd till andra som vill göra en återresa är att känna efter före. Hon tycker att en återresa kan liknas vid en bergochdalbana. När man står i kön kan man hinna bli rejält nervös och vet inte hur det kommer att kännas. Sedan går det upp och ner och kan vara hisnande under färden. Efteråt tycker nog de flesta att det var en häftig upplevelse man varit med om var man än landar. Miahs berättelse Miah växte upp i Norrland. Hon berättar att hon var en helt vanlig svensk tjej som var gift, var på väg att köpa hus och jobbade som lärare på särskolan. Återresan till Korea kom att förändra allt det blev livet före och efter Korea. Då och då fick Miah frågor om hon rest tillbaka till Korea. Hon tänkte att det kunde vara bra att få resan gjord. Då skulle hon kunna svara ja då folk frågade. På internet hittade hon AKF och fick information om en återresa. Eftersom hon och maken var i husköpartagen och behövde spara beslutade de att Miah skulle resa ensam. Miahs första möte med resegruppen var en förberedelseträff. Gruppen samlades i Stockholm och lagade mat tillsammans. Miah tyckte att det var konstigt att träffa så många asiater. Hon fick höra många sanningar om hur det var att vara adopterad och om hur det skulle bli på resan. Hennes slutsats var att hon inte var som de. Hon var inte intresserad av de andra och smet iväg för att träffa vanliga svenska kompisar så snart hon kunde. Inför resan hade Miah inte några särskilda känslor eller funderingar. Hon var van att resa och hade redan besökt flera länder i Asien. Några dagar efter att hon landat märkte hon att det ändå inte var en vanlig resa. Det var väldigt jobbigt. Miahs lösning var att festa sig igenom resan och det fungerade då. Redan på tåget hem från Arlanda kände Miah att hon var annorlunda. När hon kom hem kändes det som att ingen förstod att något förändrats inom henne. Hon hade ingen att dela sin upplevelse med och kände sig helt udda. Tillvaron blev kris och dimma. Efter ett tag stod hon inte ut. Miah sa upp sig från arbetet, skilde sig från sin man och flyttade till Stockholm. Två år senare lever Miah med en ny man och då hon berättar om sin resa på återreseseminariet är hennes dotter en månad gammal. Hennes man är också adopterad från Korea och de flesta av deras vänner är också adopterade från Korea. Nu tycker Miah att hon före resan levde som i en bubbla. Den koreanska delen av henne var tillbakatryckt. Hon visste inte att den fanns i henne. Om någon frågade då varifrån hon kom svarade hon Timrå. Idag svarar hon Korea. Tidigare kände hon sig bara svensk. Numera identifierar hon sig som adopterad korean och känner sig mer hel. Miahs råd till dem som ska göra en återresa är att förbereda sig på att det kan bli jobbigt. Hur som helst kan man ha stort behov av att prata efter en återresa. Hon rekommenderar att ordna stöd i förväg så att det finns om det behövs då man kommer hem. Frågestund Seminariet avslutades med en frågestund. Frågorna rörde allt möjligt som hur man gör för att besöka barnhem, hur maten smakar och vad man kan shoppa. Många frågor handlade om hur det kändes att vara i Korea. Kunde man smälta in? Kändes det som att komma hem? Kom man nära koreanerna eller kändes det som att vara en utomstående betraktare? 13

14 Reseminnen från Anhui Samtal med Maja, Julia, Sara, Caisa, Alma och Clara Maja, Julia, Sara, Caisa, Alma och Clara reste hösten 2008, tillsammans med sina familjer, tillbaka till sitt ursprungsland Kina. Under resan besökte gruppen Beijing, ursprungsprovinsen Anhui och Shanghai. Det var en resa med många intryck, sightseeing, shopping, naturupplevelser, mat, besök på barnhem och hitteplatser. MIA deltog i resan som finns beskriven i MIA Info 2/2008. Ett och ett halvt år efter resan har MIA Info träffat flickorna och samtalat om resan. Alla flickorna tycker att resan känns avlägsen. Då var Maja 15 år, Julia, Sara och Caisa 11 år och Alma och Clara 8 år. Maja säger Jag har knappt tänkt på det nu men precis efter att jag kom hem så tänkte jag mycket mer på det här, jag fick upp nya tankar som inte hade funnits där tidigare om Kina och adoptionen och allt det. Ett par av flickorna pratar om att de var yngre då de gjorde resan. Julia säger Vi tänkte inte riktigt på vad vi gjorde, vi gjorde allt. Om man reste nu skulle man verkligen ta in och ta till sig att det här gör vi och varför gör vi det och hur känns det, för det gjorde vi inte så mycket då När samtalet kommit igång är det många minnen som kommer. Det är varma bilder av folkvimmel och gatuliv, shoppingminnen, lyckade och misslyckade köp, god mat och konstig mat. Sara längtar tillbaka till alla människorna och gatustånden och säger Jag gillar att vara där bara. Sightseeingminnen som Himmelska fridens torg och TV-tornet i Shanghai blandas med minnen av ett självspelande piano i en hotellfoajé, TV i badrummet på ett av hotellen och hoppande spindlar i rummet på ett annat. Utflykten till Kinesiska muren gjorde intryck. Caisa säger Det var kul att gå på Kinesiska muren. Det var coolt att gå där. Oftast när man säger Kina så kommer många att tänka på Kinesiska muren. Alma och Clara pekar på en bild från muren och minns Den är ända hit bort. Det tog nog lång tid att bygga den. Vissa steg var jättehöga och vissa steg var jättelånga. Jag gillar inte när det var trappor som gick ner hela tiden (visar med händerna hur trappstegen sluttade) det gick inte att springa då. Flickorna hade en lapp där det stod att de inte pratar kinesiska som de kunde visa upp då de blev tilltalade av människor på stan. De berättar att de visade lapparna men 14

15 att folk ändå fortsatte att prata med dem. De skrattade och fortsatte prata som att ni skojar väl typ säger Sara. Julia berättar om när några tjejer försökte prata med dem i en hiss. Då visade jag upp lappen men de tror ju inte på en. De började skratta och jag fattade inte varför de skrattade för det är ju inget komiskt egentligen. Gruppen besökte en skola och Clara säger Det var lite pirrigt för det var andra barn där som inte förstod svenska. Det kanske viktigaste minnet för flickorna är besöket på barnhemmet. De mottogs av personal som kände igen dem vilket var en dubbel upplevelse. Julia säger Det var kul men kändes också konstigt för man har ju ingen aning om vilka de var. De visste allt om oss men jag kände inte igen dem. Det gör man ju inte. Alma säger De kanske tänkte att vi tog hand om henne då hon var liten. Nu får vi se henne igen. Caisa konstaterar att Jag tror hon (en barnsköterska) blev glad att jag hamnat i en bra familj. Julia säger Deras jobb på barnhemmet är ju att se till att barnen får ett bra hem. Jag tror att de var väldigt glada att vi fått det och att vi kom och hälsade på. Flickorna besökte också barnen som bodde på barnhemmet. Maja säger Tänk om jag inte hade blivit adopterad, då hade jag kanske bott på det sättet. Julia säger Då insåg man ju hur glad man är som blev adopterad. Skulle jag ha blivit kvar där så hade jag antagligen fått bli nanny när jag blev stor och leva där hela tiden. Alma och Clara tyckte att barnen var söta men säger att de var rädda att barnen skulle börja gråta. Sara berättar att det var en liten bebis som hon gärna hade velat ta med sig hem, men det fick hon förstås inte. Maja säger När jag var på barnhemmet var den första tanken att jag vill åka hit igen och hjälpa till på barnhemmet. Det var min tanke. Det var som att jag var, inte skyldig, men jag ville göra något för dem för de hade gjort något för mig. Det var inte som en skyldighet utan som att jag ville det för att det kändes bra. Alla barn som adopteras från Kina är hittebarn. I de drygt hundra tusen adoptionsakter som förvaras i den kinesiska adoptionsmyndighetens arkiv finns ingen information om barnens kinesiska familjebakgrund. Maja berättar att hon ändå hade en liten förhoppning om att de kanske skulle hitta någonting och det viktigaste på resan för henne var att besöka hemstaden. Hon hade en inre bild av sin hitteplats. Jag tror jag hade målat upp den själv. Jag tror jag hade drömt om att jag hittades och så har jag sett den bilden framför mig. Då de kom till hitteplatsen kände hennes föräldrar inte igen sig eftersom de hus som fanns där då de adopterade Maja hade rivits och ersatts av nya. Om att det inte gick att hitta mer information säger hon Det är så klart tråkigt. Man vill ju träffa sina biologiska föräldrar, eller jag vill i alla fall göra det. Så det är tråkigt men samtidigt har jag det ju bra här. På sätt och vis tycker hon att Det är lite coolt att inte veta. Det är som ett hemligt kapitel. 15

16 Tre av de fyra familjerna som var med på resan kände varandra sedan tidigare eftersom de hämtade sina barn samtidigt. Den gruppen brukar träffas årligen och det är tydligt att flickorna har en gemenskap som de upplever som värdefull. Att återbesöksresan gjordes i grupp verkar ha varit en trygghet och många av minnena är just episoder ur resegruppens äventyr, glada och ledsna stunder, syskongnabb o.s.v. Guiderna har också stor betydelse, särskilt de två guider som deltog i hela resan. Flickorna tycker att man absolut inte får glömma kameran då man packar. Det kan också vara bra att skriva dagbok för när man kommer hem kan det vara svårt att komma ihåg hur det kändes då man var där. De yngsta flickorna tycker att det var viktigt att ha med sig sina bästa gosedjur. Det var både en vanlig och en mycket speciell resa. Maja säger Först var det som att komma till ett annat resmål. Men samtidigt såg ju alla likadana ut, så det var ändå en skillnad. Mamma och pappa var de som inte smälte in. Det var lite kul, det var spännande att se hur det såg ut. Caisa berättar Mina föräldrar gjorde ganska mycket som jag ville. T.ex. om jag ville shoppa något som jag inte hade råd med så betalade de det, för vi kanske inte kommer att åka till Kina så ofta. Sara och Julia tycker att det var viktigt att deras föräldrar verkligen engagerade sig och ordnade så att resan blev av. Julia säger Man känner att de bryr sig liksom. Maja säger att resan förstärkte en del av henne som hon inte tänkt så mycket på tidigare. Jag känner mig jättesvensk då jag är i Sverige men kanske är den här delen större än jag tänkt att den är, att jag är adopterad och kommer från Kina. Man stärks ju som person för man får veta mer saker om sig själv. Filmtips Ingen Svensson längre Dokumentär av Mattias Olsson och Tomas Hanslep. Speltid 59 min + 11 min bonusmaterial. Emilio flyttar tillbaka till sitt födelseland Colombia, återtar sitt colombianska namn och börjar söka efter sina biologiska föräldrar. Detta skrämmer Emilios adoptivpappa Bengt som utbrister Vad fan ska du dit och göra? Du är ju svensk!. När Bengt inser att han måste ändra inställning reser han till Colombia och följer med Emilio långt ut på landsbygden för att delta i sökandet. Filmen kan beställas från 16

17 Adoption synliggör villkoren för att få höra till E-postintervju med Barbara Yngvesson Barbara Yngvesson är professor i socialantropologi vid Hampshire College i USA. Hon doktorerade 1970 vid University of California i Berkeley och har sedan dess forskat och undervisat i socialantropologi. Hon intresserar sig för lagstiftning, familj och släktskap, teorier om identitet och tillhörighet och internationell migration med fokus på internationell familjebildning och adoption. Intresset för adoption väcktes då hon själv blev adoptivmamma Barbara Yngvesson berättar Jag började forska i adoptionsfrågor huvudsakligen därför att jag själv adopterade en son, i en öppen adoption, På den tiden var det ganska ovanligt att ha kontakt med adoptivbarnets födelseföräldrar, åtminstone i Massachusetts, där vi bor. När jag började förstå de komplikationer som kan uppstå i både så kallade slutna adoptioner och i öppna adoptioner, blev jag intresserad av att göra ett forskningsprojekt där jag intervjuade födelseoch adoptivföräldrar om deras erfarenheter av öppen adoption. Jag publicerade en artikel från denna forskning, Negotiating Motherhood in Open Adoptions, Under 1990-talet bodde Barbara Yngvesson och hennes familj i Göteborg. Då var 1993 års Haagkonvention det stora samtalsämnet i adoptionsverksamheten. Adoptionsorganisationerna hade börjat tänka på vad det skulle innebära för adoptivfamiljerna och adoptionsverksamheten om de adopterade barnen skulle ha mer kontakt med sina rötter. Eftersom Barbara Yngvesson redan forskat kring öppenhet i adoption i USA var det ett naturligt steg för henne att fortsätta studera frågan internationellt. Hur vanligt är det att man adopterar barn? Adoption är mycket vanligt och det finns någon form av adoption i alla eller nästan alla samhällen. Men adoption har olika meningar i olika samhällen. I Sverige, USA och andra mottagarländer för internationell adoption används adoption för att skapa släktband mellan människor som saknar blodsband. Adoptionsbeslutet klipper av barnets släktband med ursprungsfamiljen. I många andra samhällen tappar barnet inte förbindelsen med ursprungsfamiljen utan behåller kontakten med den. I dessa samhällen används adoption inte för att skapa nya släktband. Adoption sker i stället för att stödja födelsefamiljen, som kanske behöver hjälp och inte kan ta hand om barnet under en viss tid, eller för att hjälpa en familj som behöver ett (kanske lite äldre) barn för att hjälpa till i huset. Det har varit en hel del forskning i Latinamerika om vad som kallas the circulation of children. Med child circulation är det möjligt för barnet att flytta till en släkting eller någon annan som är känd av födelsemamman under några månader eller flera år, om mamman behöver hjälp eller är sjuk, eller pappan har dött, till exempel. I sådana situationer kan det vara många olika sorters mammor: mamman som fött barnet, mamman som uppfostrat barnet, o.s.v. Liknande forskning finns också om adoption i Oceanien, i Afrika och bland den afrikanska amerikanska befolkningen i USA. Det som betraktas som adoption i Skandinavien, andra delar av Europa, USA, Canada o.s.v. är ett relativt nytt fenomen som är anpassat till nya, mer exklusiva familjeformer som t.ex. kärnfamiljen. Denna nya form av adoption stödjer sådana familjer, som behöver barn för att de ska bli en familj och har en möjlighet 17

18 Barbara Yngvesson att stödja barn som saknar föräldrar eller som har föräldrar som är för fattiga för att behålla dem. Frågan är om internationell adoption är det bästa sättet att stödja dessa barn och deras mödrar. Vad tänker du skulle vara ett bättre stöd? Många adoptivbarn har levande föräldrar som i många fall inte hade något riktigt val när de lämnade barnet. Med inget riktigt val menar jag att de var för fattiga eller att de var ogifta och att de helt enkelt inte kunde behålla barnet. Det kan också vara andra orsaker som t.ex. ettbarnspolitiken i Kina som gjorde att mamman var tvungen att lämna bort barnet. För mig ligger den största motsägelsen i det här med födelsemamman. Jag vill stödja ett ideal att ha många olika sorters familjer och tror inte att blodsbanden eller genetiska band ska vara avgörande för hur en familj ska se ut. På det sättet tycker jag att adoption kan bidra till positiva samhällsförändringar. Men jag tycker att man ska balansera detta med vad som händer i ursprungsländerna också, där det finns barn som kunde ha behållits av sina föräldrar ofta av ensamstående mammor om de bara hade haft tillräckligt stöd från staten eller från släkten, eller kanske från organisationer som ordnar adoptioner. Under min forskningstid lärde jag mycket av kvinnor i Indien som har barnhem men också försöker, ibland med hjälp från Sverige eller andra länder, stödja ensamstående kvinnor som vill behålla sina barn. Jag har också nyligen läst om en organisation i Sydkorea med ensamstående mammor som har börjat få stöd från adoptivföräldrar i USA, och kanske i andra länder, för att skapa Korean Unwed Mothers Support Network. De bedriver lobbyverksamhet för bättre välfärdsstöd från koreanska staten. Sådana försök att stödja ensamstående kvinnor med barn kan också skapa nya familjeformer utanför gränserna för en normal patriarkal familj. Adoptivfamiljen utmanar kärnfamiljsnormen genom att efterlikna kärnfamiljen men samtidigt vara något mer. På detta sätt kan adoption förstås som ett gränsfenomen, d.v.s. något som utmanar våra föreställningar om vad som är normalt och genom detta markerar en gräns där våra föreställningar om vad som är normalt och onormalt blir tydliga. Barbara Yngvesson menar att både nationell och internationell adoption kan uppfattas som gränsfenomen. Hon skriver I båda fallen är adoptivfamiljen något som ska vara så mycket som möjligt som en normal familj: det ska finnas en mamma och en pappa och det ska inte finnas någon annan familj, särskilt ingen annan mamma och helst inget annat land heller. Det är av den anledningen som inhemska adoptioner så ofta har förblivit osynliga. Susanna Matwejeff skriver i sin licentiatavhandling att adoptionen och barnets 18

19 ursprung kan bli känsliga ämnen, omringade av spänning och tystnad. I internationell adoption, där det för det mesta inte går att gömma att barnet är adopterat, så understryks familjens icke normala form och på det sättet kan adoptivfamiljen bringa det som betraktas som normalt ur balans. Det händer naturligtvis inte bara med adoptivfamiljer utan även med andra familjer som avviker från det heteronormativa idealet. Samtidigt som adoption utgör en avvikelse från kärnfamiljsidealet finns aspekter av adoptionsfrågan som förstärker idealet. Barbara Yngvesson pekar på att ett synsätt på adopterades ursprung är att överbetona blodsbanden. Det märks när adopterade blir tillfrågade om sitt ursprung, om de har varit tillbaka, om de har träffat den riktiga mamman o.s.v. På det sättet kan ursprung ha en mycket konventionell betydelse adopterade kommer från födelselandet och från födelsefamiljen. Man kan också tänka på ett helt annat sätt att man har flera ursprungsställen och kan resa hem i båda riktingarna, som Lovisa Sammarco har skrivit. Adoption kan transformera ursprunget självt till ett gränsfenomen som drar adopterade fram och tillbaka mellan olika ställen, familjer, osv. Du har skrivit att adopterades berättelser om upplevelsen av att vara adopterad ofta är narratives of liminality 1. Vad menar du med det? Det har att göra med adoption som gränsfenomen och med möjligheten att adopterade, i några perioder eller ofta eller alltid, kan känna att de inte hör hemma någonstans eller att tillhörigheten är oklar eller oviss. För mig var 1 Liminalitet beskrivs i antropologisk teori som ett tillstånd präglat av dubbelhet, öppenhet och obestämbarhet. Det är en övergångsperiod då normala gränser och självuppfattningar upplöses, vilket skapar förvirring men samtidigt öppnar upp för nya perspektiv. Ibland är det inte möjligt att genomföra en övergång och människor kan bli permanent liminala. berättelserna av adopterade, som kände att återvändandet till födelselandet var som en sorts dödserfarenhet och att de var rädda att de aldrig skulle komma tillbaka till Sverige, särskilt gripande. Vad menar du när du säger att adoptivföräldrars försök att närma sig sina barns ursprungliga familj kan ses som att de kliver in i stormens öga? Detta uttryck hörde jag först från socialsekreterare Ingrid Stjerna, när hon beskrev hur svårt det kan vara för adoptivföräldrar att engagera sig på ett allvarligt sätt i barnets ursprung. Föräldrarna som försöker göra det måste komma längre än att ha varma känslor för födelsemamman och att tycka synd om henne o.s.v. Sådana känslor gömmer allt som är mest skrämmande med att konfrontera barnets ursprung och risken att barnet verkligen kan, möjligtvis, längta tillbaka dit, eller att adoptivbarnet kan känna något ansvar för att hjälpa födelsemamman, pappan, eller syskon och på något sätt kan förbli bundet till födelsefamiljen även om barnet också är bundet till adoptivfamiljen. Stormens öga är ett ställe där det inte verkar vara någon storm, men allt omkring är någon sorts kaos. Det kan kännas så när man på allvar försöker tänka sig in i det egna barnets födelseförälders situation: att vara tvungen att lämna bort barnet men fortsätta att ha känslor för barnet och känslor av skuld för att ha adopterat bort barnet. I april i år publicerades en ny bok av dig som heter Belonging in an Adopted World. Vad handlar den om? Boken tar upp många av de ämnen som jag har nämnt tidigare, särskilt om adoption som gränsfenomen och om adopterades liminala ställning. Jag fokuserar på Sveriges roll som ett pionjärland i internationell adoption och idén 19

20 som den första generationen av adoptivföräldrar, särskilt de som organiserade Adoptionscentrum, hade: att Sverige var ett särskilt bra ställe för internationell adoption därför att det inte fanns någon historisk bakgrund av kolonialism. Man trodde mycket på nurture över nature. Men jag tar också upp problemen med att realisera sådana ideal, särskilt när de första generationerna adopterade mötte rasismen, speciellt i samband med de problem Sverige hade med immigranterna under 1980-talet och senare decennier. Två kapitel fokuserar på adopterades berättelser om hur det var att växa upp som adopterade och om deras erfarenheter av att återvända till födelselandet, och för några, att träffa sina födelsefamiljer. Adopterade från Sydkorea har börjat prata om en adoptivkoreansk identitet. Vad tänker du om att de skapar en helt ny gemenskap? Jag tycker att det här sättet att tänka på adoptividentitet är mycket produktivt. Det jag tycker är fascinerande med detta förhållningssätt är att det införlivar de tvingande omständigheter som placerade koreanska barn genom adoption i Sverige, USA och andra länder samtidigt som det lyfter fram hur den konventionella förståelsen av nationell och etnisk identitet fortsätter utöva kraftfull inverkan på de adopterade koreanernas liv. Genom detta förhållningssätt intar adopterade från Korea, och möjligen andra länder, en ny komplex position på den globala arenan. Det är en stärkande och mobiliserande position eftersom den implicit erkänner de förutsättningar som ledde till att de blev adopterade (på så sätt undviker man att radera det förflutna vilket man under årtionden gjort i både nationell och internationell adoption) samtidigt som man går utanför den konventionella begreppsvärlden. I denna konventionella begreppsvärld kommer en koreansk eller svensk identitet från blodsband i en familj som har djupa rötter i ett visst land. Å andra sidan kommer de adopterade koreanernas tillhörighet från den delade känslan att vara avskuren från födelselandet och att ha ofullständigt medlemskap i adoptivlandet. Detta ger upphov till starka band mellan vuxna adopterade som spreds ut till olika delar av världen när de var barn. De är inte koreaner och inte svenskar och inte koreansksvenskar utan medlemmar i ett globalt samhälle. Adopterade från Korea har särskilt goda förutsättningar att utveckla ett sådant här förhållningssätt eftersom de koreanska internationella adoptionerna har en lång historia och Korea systematiskt har skickat iväg barn som man ansett vara tillgängliga för adoption. Men det finns även andra grupper som t.ex. Adopterade Etiopiers och Eritreaners förening som uppvisar andra versioner av samma idé. Det kan vara en motsättning mellan att å ena sidan betona en adopterad identitet och att skapa en internationell adoptivgemenskap som är något mer än en vanlig diaspora och å andra sidan arbeta från insidan med att förändra de familjer och nationer vilkas behov är upphov till att barn adopteras. Jag tycker att båda typerna av politisk och social aktion är viktiga och den ena utesluter inte den andra. Båda har potential att omkullkasta myten om den sanna och rena svenska, koreanska, etiopiska eller amerikanska identiteten som bygger på tillhörighet genom födelse, blodsband och genetik. I stället framhåller båda perspektiven att identitet i sig självt är ett gränsfenomen som formas av adopterade och andra grupper som kämpar för att få tillhöra. 20