Programmemorandum (Svensk i Finland)

Transkript

1 Programmemorandum (Svensk i Finland) Kahden puolen Pohjanlahtea. Svenskt i Finland - finskt i Sverige utgör ett treårigt bilateralt, humanistiskt-samhällsvetenskapligt forskningsprogram som har såväl offentligt som privat finansiering i Sverige och Finland under åren Programmet gäller forskning rörande dels växelverkan och det ömsesidiga inflytandet länderna mellan, dels svenskan och finskan som majoritets- och minoritetsspråk, om än med olika villkor i respektive land. Forskningsprogrammet avser historien, nutiden och framtiden. Förord På hösten 1997 inlämnade Svenska litteratursällskapet i Finland ett initiativ till forskningsrådet för kultur och samhälle rörande ett forskningsprogram Svenskt i Finland finskt i Sverige. Forskningsrådet beslöt i februari 1998 tillsätta en arbetsgrupp för att utarbeta ett forskningsprogram med detta tema. Till ordförande för arbetsgruppen kallades professor Marjatta Hietala och till medlemmar akademiker Erik Allardt, rektor Gustav Björkstrand, direktör Frank Horn, professor Kaisa Häkkinen, professor Aila Lauha, professor Risto Tainio samt professor Johan Wrede. Till sekreterare för arbetsgruppen kallades vetenskapssekreterare Eili Ervelä-Myréen. Akademins styrelse beslöt den på basen av en framställning från forskningsrådet för kultur och samhälle att under år 1999 starta ett finsk-svenskt forskningsprogram Kahden puolen Pohjanlahtea. Svenskt i Finland finskt i Sverige. Både Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) och Riksbankens Jubileumsfond i Sverige uttalade ett intresse att delta i den fortsatta planeringen och finansieringen av forskningsprogrammet. Utöver Finlands Akademi och Svenska litteratursällskapet i Finland meddelade Stiftelsen för Åbo Akademi och Delegationen för Svenska kulturfonden att de var villiga att delta i finansieringen av programmet. En arbetsgrupp bestående av representanter för de olika finansiärerna fick i uppdrag att utarbeta det slutliga programmet. I arbetsgruppen representerades Finlands Akademi av professor Marjatta Hietala, professor Aila Lauha, akademiker Erik Allardt och generaldirektör Kari Tarkianen, Svenska litteratursällskapet i Finland representerades av professor Marika Tandefelt och professor Johan Wrede, Stiftelsen för Åbo Akademi representerades av rektor Gustav Björkstrand och professor Krister Ståhlberg, Delegationen för Svenska kulturfonden representerades av ordförande Pär Stenbäck. Från Sverige representerades HSFR av professor Olof Ruin, professor Louise Vinge och kanslichef Björn Thomasson, samt Riksbankens Jubileumsfondin av direktör Dan Brändström och professor Henning Johansson. Arbetsgruppens sekreterare var vetenskapssekreterare Eili Ervelä-Myréen. Den finsksvenska arbetsgruppen utarbetade det slutliga programmet, som blev färdigt i december I början av året 1999 godkände alla finansiärer promemorian för forskningsprogrammet. Aili Nenola Ordförande för forskningsrådet för kultur och samhälle 1 Utgångspunkter Den ökade integrationen i Västeuropa, och den tilltagande globaliseringen av ekonomin, ställer både Finland och Sverige inför likartade utmaningar i framtiden. Båda dessa länder har till följd av

2 sin gemensamma historia och senare växelverkan, samt p.g.a. yttre inflytanden, liknande samhällssystem och en likartad värdegrund. Också idag möter dessa två jämförelsevis små länder samma slags problem i fråga om politik, språk, religion, kultur, identitet, kommunikation, integration alternativt exklusion. Detta gäller såväl ländernas relation till varandra som till det övriga Europa. Förhållandet ger en intressant och fruktbar grund för systematiska och mångsidiga vetenskapliga studier av beroende, oberoende och växelverkan länderna emellan. Värt att studera är också de värderingar och presumtioner som ligger bakom de handlingsmodeller man i Sverige och Finland har valt. Sverige och Finland - som de nationer vi upplever dem vara i dag - har tagit form under sekler av gemensam historia och under inflytande av övernationella politiska och kulturella omständigheter. I dag upplevs den gemensamma historien som en ömsesidig förståelse och som likformighet i fråga om åtskilliga samhällsinsitutioners funktion och uppbyggnad. De djupgående likheterna inom förvaltning, samhällsliv och kultur tar sig uttryck i främst positiva, men stundom också negativa attityder. Tilltagande global kommunikation, internationell politik och ekonomi ökar vår medvetenhet om globala beroendeförhållanden. I bägge länderna diskuteras effekterna och betydelsen av större internationell integration. Fördelar och nackdelar av ett ökat internationellt beroende t.ex. inom EU och NATO dryftas livligt. Samtidigt skakas både mellanstatliga organisationer och enskilda stater av inre splittring. Inom EU och andra internationella sammanslutningar hävdar enskilda stater sin nationella särart. Sveriges och Finlands medlemsskap i EU har kommit att rubba invanda traditionella nordiska tankemodeller. Inte minst gäller detta social- och hälsovården och utbildningen. Finansiering av dem enbart med offentliga medel har ifrågasatts. Likaså har den teknologiska utvecklingen, den ekonomiska verksamheten och näringslivet ställts inför nya utmaningar. Man har kunnat notera sammanslagningar av svenska och finländska storföretag, motiverade av ett behov av att skapa tillräckligt stora företagsenheter för att därigenom kunna motstå allmäneuropeisk och global konkurrens. Konsekvenserna av dylika sammanslagningar och samarbetsformer har dock hittills endast i liten utsträckning analyserats systematiskt. De historiska och nuvarande kultur- och språkförhållandena i Finland och Sverige är av betydande internationellt intresse. Väsentligt är att invånarna i dessa länder under århundraden både separat och i växelverkan har skapat och utvecklat kultur och fundamentala kulturella värderingar på bägge sidor om Bottenviken. Man bör fråga sig hur denna process har fortskridit och vilka spår den har lämnat. Språk, religion och rättsväsende, sedvänjor, traditioner och historia utgör viktiga fundament för självidentifikation och skapar trygghet för individen, gruppen och nationen. Den växelverkan och diffusion på det kulturella och samhälleliga planet som har skett och som fortlöpande sker mellan Sverige och Finland, samt ländernas mottaglighet för trender i Europa, är värda ett systematiskt, vetenskapligt studium. Relationen mellan Sverige och Finland har knappast sin motsvarighet någon annanstans. Det är ändå uppenbart att ett studium av just denna relation, av dess bakgrund, uppkomst och konsekvenser, kan ge värdefulla utgångspunkter för forskning om relationer mellan andra nära förbundna grannfolk, grupper, samhällen och kulturer i ett regionernas Europa. Sedan andra världskriget har relationerna mellan stora sociala grupper - stater, etniska grupper och kulturgrupper - kännetecknats av två processer som tycks dra åt vart sitt håll, men ändå komplettera varandra. Dessa är å ena sidan ett ökat ömsesidigt beroende och å andra sidan en allt starkare

3 strävan efter differentiering. Inom enskilda stater förekommer ökade krav på decentralisering och självbestämmanderätt för etniska grupper. Minoriteter kräver rättigheter som, om de inte innebär regelrätt politisk oavhängighet, ändå baserar sig på idén om mångkulturalism och jämlikhet, dvs. hävdar rätten för en minoritet att bevara sina särdrag på egna villkor. Samtidigt ökar intresset för ett intensifierat samarbete mellan olika regioner i Europa. I Finland och Sverige kan detta ses på Nordkalotten, i Tornedalen och Kvarkenområdet samt längs axeln Stockholm, Åland, Åbo och Helsingfors. Även ur minoritetsforskningens synvinkel är forskningsprogrammet synnerligen aktuellt. Den europeiska ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter ratificerades av Finland den 3 oktober Finland var även bland de första stater som ratificerade den europeiska stadgan om regional-(landsdels-) eller minoritetsspråk. Stadgan blev bindande för Finland den 1 mars I Sverige tillsattes som ett första steg i riktning mot en ratificering av de båda Europarådskonventionerna den s.k. minoritetsspråkskommittén som i början av januari 1998 överlämnade två betänkanden till jordbruksministern: Steg mot en minoritetspolitik - Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk (SOU 1997:192) och Steg mot en minoritetspolitik - Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter (SOU 1997:193). I båda konventionerna betonar man betydelsen av forskning i syfte att främja kunskapen om nationella minoriteters och majoriteters kultur, historia, språk och religion. De deltagande parterna åläggs också en skyldighet att rapportera om hur åtagandena i konventionerna har genomförts. 2 Syfte I ett Europa präglat av samtidiga splittrings- och integrationstendenser samt nyuppväckta nationsbyggnadsprojekt framstår relationerna mellan Sverige och Finland som särskilt harmoniska. I bägge länderna lever det svenska och det finska sida vid sida i ett i många avseenden gott klimat. Syftet med det bilaterala, humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsprogrammet är: - att studera växelverkan, samverkan, påverkan, spänning mellan Sverige och Finland såväl historiskt som i nutid, - att studera majoritet-minoritetsproblematiken inom länderna och i jämförelse länderna emellan, - att studera de sociala, psykologiska, pedagogiska, lingvistiska och andra processer som denna problematik skapar, - att främja jämförande studier av Finland och Sverige och - att främja samarbetet mellan svenska och finländska forskningsmiljöer. Forskningsprogrammet kan omfatta såväl synkront som diakront upplagda projekt. Inom programmet kan både tvärvetenskapliga och inomdisciplinära studier förekomma. Särskilt uppmuntras projekt som involverar forskare från bägge länderna, och sådana som därtill främjar forskarutbyte och forskarutbildning. Detta utesluter inte att mer begränsade, enskilda forskarinsatser kan beaktas.

4 3 Innehåll Forskningsprogrammet består av humanistiska och/eller samhällsvetenskapliga projekt som kan vara historiska, nutids- eller framtidsinriktade till sin karaktär. Projekten kan gälla frågeställningar på individ-, grupp-, institutions- och samhällsnivå. Inom forskningsprogrammet kan förekomma projekt som behandlar historiska, politiskt-institutionella, ekonomiska, rättsliga, sociala, sociodemografiska, religiösa, kulturella och språkliga förhållanden. Utan avsikt att styra tänkbara projektframställningar kan som exempel möjliga undersökningsområden nämnas: stats- och nationsbildningen i Sverige och Finland, den offentliga sektorns inställning till minoriteter, språkgruppernas rättsliga ställning, flyttningsrörelser mellan länderna, kapital- och företagsnätverk, befolkningsgruppernas sociodemografiska kännetecken och deras utveckling, språkgruppernas service och status i välfärdsstaten, mötet mellan majoritet och minoritet, identitetsbildning, samspel och konflikt över samhälls- och språkgränser, spridning av idéer och innovationer, litterära och kulturella influenser, tvåspråkighet, språkbyten och språkkontaktfenomen. Forskningsprogrammet sträcker sig alltså över ett brett fält där de övergripande frågeställningarna bör styra utformandet av enskilda projekt. 4 Finansiering Forskningsprogrammet finansieras förutom av Finlands Akademi också av Svenska Litteratursällskapet i Finland, Stiftelsen för Åbo Akademi samt Svenska Kulturfonden. I Sverige deltar Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) och Riksbankens Jubileumsfond. Forskningsprogrammets budget uppgår till ca 25 miljoner mark. 5 Tidtabell och ansökan Forskningsprogrammet är treårigt och sträcker sig över perioden Preliminär information om programmet utgår i december 1998, och programmet i sin helhet sprids via olika kanaler i januari Ansökan sker i två steg. Först inlämnas en projektskiss senast den 12 mars De projekt som väljs ut för fortsatt beredning får meddelande inom maj månad. Den fullständiga ansökan inlämnas senast den 1 september Projektarbetet kan vidta 1 januari 2000.

5 Kontaktuppgifter: Finlands Akademi: Eili Ervelä-Myréen tel e-post eili.ervela-myreen@aka.fi. HSFR: Björn Thomasson tel e-post bt@hsfr.se Riksbankens Jubileumsfond: Dan Brändström tel