Nya redovisningsregler

Transkript

1 Fakulteten för ekonomi, kommunikation och IT Sara Thor Malin Warensjö Nya redovisningsregler En studie om hur enskilda näringsidkare har påverkats av de nya redovisningsreglerna Företagsekonomi C-uppsats Datum/Termin: HT 2008 Handledare: Bengt Bengtsson Karlstads universitet Karlstad Tfn Fax

2 Sammanfattning År 2002 tog EU och International Accounting Standard Board (IASB) beslutet att alla noterade företag ska följa de internationella reglerna International Financial Reporting Standards (IFRS). Detta medförde dock att regelverket för de mindre noterade företagen blev alltför komplicerat. Därför beslutade Bokföringsnämnden år 2004, att ändra inriktningen på normgivningen och började arbetet med K-projektet. Här delas företagen in i fyra olika kategorier (K1-K4) beroende på storlek och företagsform. Företagen kan till dess att alla de viktigaste delarna i lagstiftningen trätt i kraft, välja att tillämpa reglerna inom sin aktuella kategori eller fortsätta med nuvarande regler. Denna uppsats inriktar sig på enskilda näringsidkare som tillhör Kategori 1 och har en nettoomsättning på högst 3 miljoner kronor. Den 1 januari 2007 började nya redovisningsregler gälla för dessa. De nya reglerna innebar bland annat att enskilda näringsidkare kan välja att upprätta ett så kallat förenklat årsbokslut. Vi har intervjuat en revisor och fem redovisningskonsulter för att undersöka vad de nya reglerna har haft för inverkan på företagarnas redovisning och om det verkligen blivit en förenkling för dem. Resultatet av vår undersökning och respondenternas uppfattning om utvecklingen på detta visar att reglerna inte haft så stor genomslagskraft. Möjligtvis kommer reglerna att användas för nystartade verksamheter. Företag som varit verksamma under en längre period och dessutom inte sköter sin redovisning själva, kommer förmodligen inte använda förenklat årsbokslut i någon större utsträckning då man vill ha en rättvisande bild av företaget och då behöver något att jämföra med från föregående år. De nya reglerna uppfattas som en försvåring, i synnerhet för de allra minsta företagen som inte förut behövt upprätta ett årsbokslut. Vi tror att anledningen till denna inställning är en kombination av okunskap, attityd, bekvämlighet och i vissa fall svårigheter att tolka regelverket. Det uppfattas också som krångligt att byta regelverk om ett redan väl fungerande system finns verksamheten.

3 Innehållsförteckning 1.Inledning Bakgrund EU och redovisningen Sverige och redovisningen Bokföringsnämnden Rådet för finansiella rapporter Problemformulering Syfte Avgränsningar Metod Strategi för datainsamling Val av metodansats Kvalitativ metod och kvantitativ metod Primärdata och sekundärdata Tillvägagångssätt intervjuer Generalisering Bedömning av giltighet och tillförlitlighet Giltighet (validitet) Tillförlitlighet (reliabilitet) Teori Enskild näringsverksamhet Bokföringsnämndens K-projekt Intäkter och kostnader Värderings- och periodiseringsrelger angående varulager Värderings- och avskrivningsregler angående maskiner och inventarier Pågående arbete Kontantmetoden Faktureringsmetoden Förenklat årsbokslut Öppningsbalansräkning Upprättande av förenklat årsbokslut Deklarationsblanketter N1 och N2-blanketten NE-blanketten Sammanfattning Empiri Intervju KPMG Intervju Deloitte...27

4 4.3 Intervju Öhrlings PricewaterHouseCoopers Intervju Grant Thornton Intervju Lantbrukarnas riksförbund Intervju Harry Bucht AB Analys Slutsats Källförteckning...43

5 1.Inledning I detta avsnitt beskriver vi bakgrunden till uppsatsens ämnesområde. Ämnet vi valt diskuteras sedan i form av ett problem och ett syfte. Vi anger även de avgränsningar vi valt att göra. 1.1 Bakgrund EU och redovisningen EU spelar en mycket viktig roll i arbetet för att harmonisera redovisningen. Historiskt sett så har EU:s harmoniseringsarbete gentemot medlemsstaternas lagstiftning skett via direktiv. När ett direktiv förhandlats fram, måste medlemsstaterna själva tillämpa dessa i sin egen lagstiftning, men de kan till en viss del själva besluta om i vilken utsträckning detta skall ske i de enskilda länderna. Detta resulterade dock i att medlemsländerna tolkade de olika direktiven på helt olika sätt. Harmoniseringen visade sig därför bli helt misslyckad, vilket i sin tur ledde till att EU påbörjade ett samarbete med nuvarande International Accounting Standard Board (IASB), tidigare International Accounting Standard Committee (IASC) (Falkman et al. 2008). IASB är ett normgivningsorgan som ombildades år 2001, från de tidigare IASC, och har till syfte att utveckla redovisningsstandarder vars utfall blivit principbaserade. Med detta menas bland annat att utgångspunkten för standarderna tas i redovisningens principer som visar sig i den antagna föreställningsramen för finansiell rapportering (Falkman et al. 2008). Att redovisningsstandarderna blir principbaserade beror på att det föreligger en intressekonflikt mellan kontinentalt och anglosaxiskt synsätt på redovisning. Deras synsätt skiljer sig åt och konflikten handlar i stort sett om hur redovisning bör genomföras på ett sätt som är riktigt. Sverige har sedan flera år tillbaka tillhört den kontinentala redovisningstraditionen. Den innebär att redovisningen bygger på lagar som ska följas och rekommendationer som redovisningen bör upprättas enligt. På senare år har dock Sverige blivit allt mer påverkad av den anglosaxiska traditionen vilken även den internationella standardiseringen företrädd av IASB till största delen bygger på. Enligt det anglosaxiska synsättet är redovisning det som ger en rättvisande bild av 1

6 verkligheten. I strävan för att nå denna bild är det enligt det anglosaxiska synsättet, om nödvändigt, tillåtet att avvika från både lagar och rekommendationer om det bidrar till att ge en mer rättvisande bild av företaget. I större utsträckning kan istället hänsyn tas till marknadens krav på information (Smith 2006). IASBs huvuduppgift är att utveckla och publicera de standarder som International Financial Reporting Standards (IFRS) består av. Innan IASB bildades, gav IASC ut standarder som benämns IAS och som IFRS i vissa fall nu bygger på. Alla standarder som nu ges ut av IASB skall kallas IFRS; det gäller även då omarbetningar av IAS sker (Falkman et al. 2008). Samarbetet mellan EU och IASB (dåvarande IASC), resulterade i att det år 2002, togs ett beslut att alla noterade företag inom EU från och med 2005, skulle följa IFRS. De nya standarderna som IASB då gav ut, fick EU kommissionen i uppdrag att godkänna (Falkman et al. 2008) Sverige och redovisningen År 2002 togs alltså, som nämnts ovan, ett beslut om att alla noterade europeiska företag skulle följa de internationella redovisningsreglerna, IFRS. För onoterade företag får medlemsstaterna själva besluta om i vilken utsträckning dessa standarder skall tillämpas (Falkman et al. 2008). Eftersom redovisningen historiskt sett har utvecklats nationellt har det medfört stora skillnader i redovisningen länderna emellan. Det handlar om hur företagen finansieras och hur kopplingen mellan redovisning och beskattning ser ut (Falkman et al 2008). Den svenska lagstiftningens grundtanke är att alla företag ska, så långt det är möjligt, tillämpa samma redovisningsprinciper (prop. 2005/06:116). När Bokföringsnämnden (BFN) försökte anpassa de internationella reglerna även till de onoterade företagen, resulterade detta i att regelverket för de mindre företagen blev mycket komplicerat (BFN 2007). Det var i huvudsak regler som ursprungligen var avsedda för börsföretag som då kom att tränga in i reglerna även för de mindre företagen. Redovisningsreglerna ger även företagen en möjlighet att välja mellan olika redovisningsprinciper vilket gör att det uppstår problem för dem som tillämpar dessa. Man ansåg då också att gränsvärdena, när de kommer till uppdelningen mellan företagen borde ändras (prop. 2005/06:116). 2

7 År 2004 tog därför BFN beslut om att ändra inriktningen på normgivningen. Detta skedde genom att BFN delade in företagen i fyra olika kategorier som innefattar regelverk för både onoterade och noterade företag. Detta fick namnet K-projektet (BFN 2007). Dessa fyra kategorier består av: Kategori 1 som omfattar enskilda näringsidkare och handelsbolag (BFN 2007). Kategori 2 som omfattar mindre aktiebolag, ekonomiska föreningar, enskilda näringsidkare samt handelsbolag som inte tillhör kategori 1 (BFN 2007). Kategori 3 som omfattar större onoterade företag (BFN 2007). Kategori 4 som omfattar de företag som upprättar sin koncernredovisning enligt internationella redovisningsregler (BFN 2007) Bokföringsnämnden Bokföringsnämnden är en myndighet som arbetar under regeringen och är statens expertorgan inom redovisning i Sverige (BFN 2008b). Bokföringsnämnden består av 11 ledamöter vilka utses av regeringen (BFN 2008c). Nämnden har huvudansvaret för att utveckla god redovisningssed i företagens bokföring och offentliga redovisning. För att göra detta meddelar nämnden allmänna råd som publiceras i Bokföringsnämndens allmänna råd (BFNAR). Råden handlar om hur företagen ska tillämpa bokföringslagen (BFL) och årsredovisningslagen (ÅRL) (BFN 2008d). Trots att de benämns som råd kan ett företag endast om goda skäl föreligger avvika från de allmänna råden, utan att samtidigt bryta mot en lag. Detta för att de allmänna råden anses vara av god sed och att det i BFL och ÅRL står skrivet att god redovisningssed skall följas (BFN 2008e). BFN ger även ut vägledningar som visar hur redovisningen ska vara utformad. Vägledningarna innehåller en sammanfattning av innehållet i lagar och andra författningar, allmänna råd och andra redovisningsnormer. Vägledningarna har också kommentarer till normerna för att tydliggöra hur redovisningen ska gå till i praktiken. Hänsyn tas till användarna vid utformandet av varje vägledning. Meningen är att den ska vara tydlig och lätt att förstå när innehållet återges från tidigare förordningar och allmänna råd i vägledningen (BFN 2008d). 3

8 Det finns en valmöjlighet för icke-noterade bolag idag och det är att dessa kan tillämpa BFN:s allmänna råd inom ett visst område och samtidigt tillämpa en redovisningsrekommendation inom ett helt annat område. Det kan handla om varulager och redovisning av materiella anläggningstillgångar. Det viktiga är att det tillämpade rådet eller vägledningen tillämpas i sin helhet. I vissa fall har BFN inte lämnat någon normgivning i en viss fråga och då behöver inte företaget tillämpa vad Redovisningsrådet sagt i frågan, men kan hämta vägledning därifrån (BFN 2008e) Rådet för finansiella rapporter Rådet för finansiell rapportering bildades 1 april 2007 av Föreningen för god sed på värdepappersmarknaden (RFR 2008). Rådet har ersatt Redovisningsrådet som numera är nedlagt. Rekommendationer och uttalanden från rådet ska hjälpa noterade företag och övriga intressentgrupper att hålla sig informerade. Syftet är att ge dem en chans att påverka frågor avseende tolkningar och ändringar som har med den finansiella rapporteringen att göra. Rådet ska även ta tillvara svenska intressen i redovisningsfrågor och rapportering i noterade företag. Till sist ska även rådet uppdatera de gällande rekommendationerna som Redovisningsrådet hade hand om innan det lades ner (Föreningen för god sed på värdepappersmarknaden 2007). 4

9 1.2 Problemformulering Vid valet av ämne kom vi fram till att vi ville undersöka ett fenomen som kommit att få stor inverkan på Sveriges företag och dess redovisning. Det som vi då uppmärksammade var Bokföringsnämndens arbete med att ändra inriktningen på normgivningen, det så kallade K-projektet. En av kategorierna i K-projektet benämns K1 och innefattar förutom handelsbolag även enskild näringsidkare med en nettoomsättning som understiger 3 miljoner kronor. Eftersom enskilda näringsidkare svarar för den största andelen av företagen i Sverige, ville vi titta närmare på vilken roll de nya redovisningsreglerna kommer att spela för dessa. Utgångspunkten i vår forskning har varit att undersöka huruvida de nya reglerna medfört en förenkling eller inte. Utifrån detta grundade vi följande frågeställning: Hur har de nya redovisningsreglerna, enligt revisorer och redovisningskonsulter, kommit att påverka de enskilda näringsidkarna? 1.3 Syfte Vårt syfte med uppsatsen är att undersöka hur BFN:s försök med att förenkla redovisningen för enskilda näringsidkare har lyckats och i vilken utsträckning. 1.4 Avgränsningar Benämningen K1 innefattar både enskilda näringsidkare och handelsbolag, men när vi i vår uppsats talar om K1 har vi begränsat oss till att studera enskilda näringsidkare. De förenklade redovisningsreglerna omfattar heller inte handelsbolag, på grund av skattemässiga skäl. Gällande empirin valde vi geografiskt sett att begränsa oss till Karlstad och Kristinehamn på grund av avståndet. Hade informationen inte varit tillräcklig då, så hade vi övervägt att även sträcka oss till andra orter. Vi valde även att begränsa oss vid urvalet av respondenter, där vi enbart intervjuade redovisningskonsulter och revisorer, då vi inte kunnat få kontakt med enskilda näringsidkare som var den ursprungliga tanken. 5

10 2. Metod I detta avsnitt redogör vi för vilken typ av undersökning vi valt att genomföra och vår strategi för datainsamlingen. Vi anger också hur vi bearbetat den insamlade informationen. Metoden anger de sätt som bidrar till att beskriva verkligheten vid besvarandet av en frågeställning (Jacobsen 2002). Syftet är att lösa ett problem och komma fram till nya slutsatser och kunskap (Holme & Solvang 1991). För att komma fram till svar finns några olika sätt att gå till väga och dessa anpassas till den information man vill få fram (Jacobsen 2002). I utvecklandet av vår problemställning kom vi fram till en så kallad klar sådan. Med klar menas att vi vet en del om ämnet men saknar kunskap om vissa bitar. Problemställningen är även beskrivande eftersom vi är ute efter att undersöka hur situationen är idag och hur utvecklingen varit och hur den kan komma att utvecklas över tiden (Jacobsen 2002). 2.1 Strategi för datainsamling Det finns två sätt att få grepp om verkligheten för att få fram redovisningskunskap. Dessa kallas för deduktivt och induktivt tillvägagångssätt (Artsberg 2003). Deduktiv metod innebär att utgå från en redan existerande teori med syftet att testa denna och antingen förklara eller förutsäga hur verkligheten ser eller kommer att se ut (Artsberg 2003). Detta innebär att man utgår från sina egna förväntningar och därefter samlar in all relevant information inom ämnet för att till slut se om de förväntningar man har stämmer överens med verkligheten (Jacobsen 2002). Induktiv metod innebär att gå mot det motsatta hållet och ta hjälp av empirin för att bygga upp en ny teori eller kunskap (Artsberg 2003). Den här teorin utgår från ett samband som funnits i observationerna och hävdar att dessa är generellt giltiga (Alvesson & Sköldberg 2008). Detta betyder att man inte har några förväntningar eller förutfattade meningar, och därefter samlar in empiri och till sist sammanställer den data som tagits fram (Jacobsen 2002). 6

11 Det finns ytterligare en metod som heter abduktiv. Den är en kombination av den induktiva och deduktiva strategin och utgår från empiri. När empirin analyseras kan den antingen kombineras eller förekommas av studier av tidigare teori i litteraturen. Inspiration kan finnas från empirin och genom den kan nya mönster upptäckas och växa fram som ger en förståelse (Alvesson & Sköldberg 2008). Med hänsyn till vår problemställning har vi kommit fram till att deduktiv metod passar vårt ämnesval bäst. Vår strategi var att först fördjupa oss inom ämnet, genom att läsa litteratur som behandlade vårt område, och även titta på lagar, förarbeten, propositioner och vägledningar för att på så sätt få mer kunskap inom ämnet. Därefter samlar vi in information om verkligheten för att jämföra, sammanställa och dra slutsatser. 2.2 Val av metodansats Det är viktigt att i förväg fastställa vilken arbetsmetod som ska användas då detta till stor del påverkar det slutliga resultatet. Metoden bör anpassas till den information vi vill få fram och hur problemställningen är. Det är ofta detta som styr (Jacobsen 2002) Kvalitativ metod och kvantitativ metod Den kvalitativa metoden innebär insamling av information i form av ord, såväl som meningar och texter. Dessa används sedan för att beskriva hur människor förstår och uppfattar en situation eller en frågeställning. Personerna som intervjuas eller de situationer som observeras bestämmer vilken information som finns tillgänglig för analysering. Det finns inga fasta frågor med givna svarsalternativ vid denna metod utan varje uppgiftslämnare blir istället unik och det finns nästan inga begränsningar på de svar som respondenterna kan ge. Insamlingen sker ofta genom långa samtal där uppgiftslämnaren får en chans att säga sina åsikter och lägga fram egna tolkningar (Jacobsen 2002). Ofta är problemställningen inte klar vid den här metoden utan den kan utvecklas under arbetets gång när vi lär oss mer om ämnet. Analyseringen av de data som framkommer sker efter hand och gör att vi kan ändra upplägget av undersökningen och anpassa datainsamlingen under fortsättningen av arbetet (Jacobsen 2002). 7

12 Nackdelar vid kvalitativ metod är att den är relativt resurskrävande, individuella intervjuer tar mycket tid och på grund av detta får man ofta nöja sig med få respondenter. Detta kan bli ett problem då denna grupp av personer får representera inte bara sig själva utan även andra och frågan är om det är rimligt eller inte. Denna typ av generaliseringsproblem uppstår ofta vid kvalitativa metoder (Jacobsen 2002). Den kvantitativa metoden är bäst att använda om man redan besitter god information om det ämne som ska studeras. En förutsättning är att problemställningen är relativt klar. Kvantitativa metoder är för ekonomer ofta siffror, vanligen i betydelsen kronor, men det kan även handla om olika företeelser som tar fasta på hur ofta något förekommer. Ett frågeformulär med fasta svarsalternativ är den vanligaste formen av kvantitativ metod. Detta innebär att informationen blir standardiserad och relativt lätt att använda (Jacobsen 2002). Denna metod kräver inte lika mycket tid och resurser som den kvalitativa metoden och gör därmed att det finns större möjligheter att fråga fler personer och få ett representativt urval. Metoden har hög extern giltighet vilket innebär att generalisering är möjlig då det underlättar när svaret på frågan bygger på siffror, ofta procenttal som visar exakt resultat. En nackdel med metoden är att den gör det svårt att gå in på djupet eftersom det är svårt att få fram individuella variationer i undersökningen. Detta på grund av att den information som finns i frågeformuläret utgör hela undersökningen och det tas ingen hänsyn till övriga synpunkter som eventuellt skulle kunna dyka upp från informanten (Jacobsen 2002). 2.3 Primärdata och sekundärdata Insamling av data kan göras antingen genom primärdata eller sekundärdata. När forskaren samlar in information för första gången från personer kallas det för primärdata. Metoder som används kan vara intervju, observation eller frågeformulär. Sekundärdata är information som insamlats av andra som forskaren använder. Det som är viktigt vid insamling av sådan information är att veta vem som samlat in uppgifterna från början och vart det kommer ifrån. Dessa ska vara så trovärdiga som möjligt (Jacobsen 2002). 8

13 Vi har valt att göra en kvalitativ undersökning med primärdata där vi gör individuella intervjuer med redovisningskonsulter respektive revisorer. I vår teoridel använder vi oss av sekundärdata i form av litteratur som skrivits om ämnet för att på så sätt skapa en fördjupning inom ämnet, öka förståelsen och se vilka förändringar som skett över tiden. Detta passade bäst till den problemställning som vi har valt. 2.4 Tillvägagångssätt intervjuer Vi intervjuade både stora och små redovisningsbyråer för att få en bred bild av vad dessa har för uppfattning och åsikter om de nya förenklade redovisningsreglerna för enskilda näringsidkare. Vi hade till en början också tänkt ta kontakt med företagarna själva, men upptäckte ganska snart att detta var oerhört komplicerat och de få vi lyckades få tag på, tackade nej. För att då ändå få så mycket rättvisande information som möjligt om hur de enskilda näringsidkarna uppfattar de nya redovisningsreglerna, valde vi istället att ta kontakt med redovisningskonsulter och revisorer. Vi bestämde oss för att kontakta fem stycken stora revisionsbyråer, sju stycken mindre redovisningsbyråer i Karlstad och en redovisningskonsult på Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) i Kristinehamn. Fyra stycken av de stora ställde upp på en intervju och en som arbetar på den mindre redovisningsbyrån. Vi fick även en intervju med en redovisningskonsult och dennes kollega på LRF som hade sitt säte på kontoret i Kristinehamn. För att få så bra svar och få ut så viktig information från respondenterna som möjligt, krävs noggrann formulering och betänketid av vilka slags frågor som ska ställas. Detta kräver också att intervjuarna besitter mycket kunskap om ämnet och därför försökte vi ha så stor del av vår teori klar innan formuleringen. När frågorna sedan var formulerade och fastställda, skickade vi dessa i förväg till de utvalda respondenterna, så de fick en chans att förbereda sig inför intervjun. Vi ställde samma frågor till alla för att underlätta sammanställningen av intervjuerna och för att skapa en rättvis bild av ämnet. Frågorna var även formulerade på ett sätt som möjliggjorde följdfrågor, som då i sin tur ledde till diskussioner. För att registrera vår data på bästa sätt använde vi oss av röstinspelning under intervjun, vilket godkändes av samtliga respondenter. 9

14 Genom intervjuerna fick vi nya insikter i ämnet genom att höra de ibland spridda åsikter och uppfattningar som respondenterna hade inom ämnet. 2.5 Fenomenografi Det finns en speciell utveckling av kvalitativ metod som är en empirisk inriktad forskningsansats, denna kallas för fenomenografi. Utgångspunkten för ansatsen är hur människan uppfattar sin omvärld och handlar inte om att något är sant eller falskt, det som är intressant är vad det är man studerar. Alla människor är olika och kan uppfatta samma saker på skilda sätt. Människans egen uppfattning och hur något verkligen är står i fokus. Fenomenologers arbetssätt är ofta att utgå från sitt eget sätt att uppfatta omvärlden och därigenom göra en slags analys av hur människans uppfattning är (Larsson 1986). Larsson (1986) karakteriserar det fenomenografiska synsättet med att poängtera att förklaringar, samband och frekvenser inte är det viktiga, utan det är innebörden i sig, hur människan uppfattar det specifika fenomenet i omvärlden som är väsentligt. Detta vill även vi poängtera i vår uppsats, vi beskriver hur de människor som vi har intervjuat uppfattar vår problemställning och påstår inte alls att det är så det egentligen är. Därmed kan vi säga att uppfattning är ett centralt ord i vår uppsats. 2.6 Generalisering Endast en statistisk studie som har underlag för att kunna förklara de samband som har dykt upp vid en undersökning berättigar till generalisering (Alvesson & Sköldberg 2008). Under våra individuella intervjuer fick vi många liknande svar men också svar som skiljde sig åt. Detta gjorde att vi lärde oss mera och fick nya insikter inom ämnet. Inom kvalitativ undersökningsmetod kan detta vara en svaghet eftersom det gör det svårare att jämföra informationen intervjuerna emellan (Holme & Solvang 1991). Detta gör att vi inte kan gå mot generalisering utan valet blir istället att gå mot relevans och mot djupet med vår problemställning. Vi kände att vår uppfattning om de nya reglerna för de enskilda näringsidkarna utvecklades under den tiden vi genomförde intervjuerna och speciellt under sammanställningen av dem. 10

15 2.7 Bedömning av giltighet och tillförlitlighet I kvalitativa undersökningar bör man försöka förhålla sig kritisk till den kvalitet på data som samlas in. Uppgifternas giltighet är till väldigt stor del beroende av källorna. Ofta ger källor som ligger nära det vi vill undersöka bäst information, så kallade förstahandskällor. Ju längre bort från den vi kommer desto större är risken för att råka på något som någon annan återberättat och då ökar risken för att informationen inte är tillräckligt tillförlitlig (Jacobsen 2002) Giltighet (validitet) Intern giltighet avgör i vilken utsträckning undersökningen verkligen mäter det som var tänkt att mätas från början. Det som undersöks ska stämma överens med vad syftet var. Den andra delen är extern giltighet som betonar hur pass lyckat det är att generalisera med hänsyn till den undersökning som gjorts (Jacobsen 2002). Ett bevis på att informationen som samlats in är giltig är om forskarna använder olika tillvägagångssätt och ändå får fram samma resultat (Holme & Solvang 1991). För att vara säkra på att uppnå hög validitet i vår undersökning har vi satt oss in väl i ämnet och varit noga med att utarbeta relevanta intervjufrågor med hänsyn till vår problemställning, då denna utgör grunden för hela vår uppsats. Detta gör oss mer säkra på att vi har undersökt det som var planen från början. Giltigheten har vi förstärkt genom att göra personliga intervjuer med respondenterna. Respondenterna har varit väl förberedda i och med att vi skickat ut frågorna i god tid före varje intervjutillfälle. På detta sätt kunde vi förvänta oss väl genomtänkta svar, vilket är väsentligt för att få ett så sanningsenligt resultat som möjligt. Det ökade också vårt förtroende för varje respondent. Detta är väldigt viktigt då vår undersökning grundar sig på respondenternas kunskap. Vi har även tänkt på att försöka hålla oss så objektiva som möjligt och inte försökt påverka respondenterna något under intervjuerna Tillförlitlighet (reliabilitet) Tillförlitligheten mäter hur väl undersökningen går att lita på. Det är viktigt att den är uppbyggd på ett trovärdigt sätt och att den är genomförd på ett korrekt sätt. Om tillförlitligheten skulle vara låg finns det risk för att resultatet avviker 11

16 från den stora mängden och då är det inte möjligt att generalisera (Jacobsen 2002). Det som eventuellt skulle kunna påverka reliabiliteten negativt i vår uppsats är att den är fenomenografiskt lagd i den bemärkelsen att det är människors uppfattningar uppsatsen till stor del är uppbyggd på. Det betyder att det resultat vi fått fram kanske inte blir samma om en undersökning inom detta ämne skulle genomföras igen. Detta för att människor har olika uppfattningar om saker och ting och dessa kan också ändras från person till person över tiden. Ingen av respondenterna begärde att få läsa igenom intervjun efter sammanställningen av den för att kontrollera att det inte gjorts några missförstånd. Med anledning av det har vi gjort valet att lita på vårt eget omdöme i detta fall. Detta skulle också kunna påverka vår reliabilitet negativt. Det finns en liten risk att vi kan ha misstolkat något svar på grund av missförstånd mellan oss och respondenten i fråga. 12

17 3. Teori I detta avsnitt tar vi upp den teori och lagstiftning som innefattar K1-regelverket. Vi ger även en beskrivning av det förenklade årsbokslutet. 3.1 Enskild näringsverksamhet Enskild näringsverksamhet är den vanligaste företagsformen i Sverige. I december 2008 registrerades företag i Sverige, varav 56,9 procent drivs som enskild firma (SCB 2008). Företaget drivs av en person, men att driva det tillsammans med sin make/maka eller sambo är också möjligt. Ägaren kallas för enskild näringsidkare och dennes personnummer används som företagets organisationsnummer (Bolagsverket 2008). En enskild näringsidkare är inte en juridisk person utan ägaren är personligt ansvarig för företagets skulder och avtal som ingåtts. Detta innebär att om det skulle gå dåligt för företaget så är det ägaren själv som med sina privata tillgångar får betala skulderna. Det är dock viktigt att särskilja företagets ekonomi med ägarens privata eftersom det bara är det som hör till firman som ska bokföras (Lundén 2008). Det är vanligt att enskilda näringsidkare har arbetsinkomster vid sidan av näringsverksamheten och denna inkomst kan kvittas mot eventuellt underskott i den enskilda näringsverksamheten (Lundén 2008). Alla enskilda firmor är bokföringsskyldiga och måste upprätta ett årsbokslut enligt bokföringslagen. Om omsättningen i företaget uppgår till högst 3 miljoner kronor kan företaget välja att upprätta ett förenklat årsbokslut (SKV 2008a). Till inkomstdeklarationen redovisar ägaren själv resultatet för verksamheten i en näringsbilaga kallad blankett NE. Eftersom en enskild firma inte är något föremål för beskattning ska det inte lämnas in någon egen deklaration. Istället blir inkomsten, alltså vinsten, beskattad hos den fysiska personen (SKV 2008b). 3.2 Bokföringsnämndens K-projekt År 2004 beslutade bokföringsnämnden att ändra inriktning på sin normgivning. Detta på grund av att de internationella reglernas inflytande på de mindre 13

18 onoterade företagen, medförde ett alltför komplicerat reglerverk för dessa (BFN 2007). Regler som i huvudsak var avsedda för stora börsnoterade företag, kom att tränga in i reglerna för de små onoterade företagen (prop. 2005/06:116). Nuvarande normgivning samlar alla reglerna per område, såsom en vägledning för varulager och en annan vägledning för intäkter. Den nya inriktningen, menar BFN, skall vara en huvudsaklig förenkling då man nu tar fram fyra kategorier av samlade regelverk och där betydelsen för vilket regelverk som skall tillämpas beror på företagets storlek och slag (BFN 2008a). De fyra kategorierna består av följande: Kategori 1, som omfattar enskilda näringsidkare och handelsbolag. Under 2006 beslutade BFN att ge ut ett allmänt råd för enskilda näringsidkare som upprättar förenklat årsbokslut (BFN 2007). Dessa fick först tillämpas den 31 december 2007 och omfattar endast enskilda näringsidkare med en omsättning som högst uppgår till 3 miljoner kronor (BFN 2008a). Handelsbolag omfattas dock inte av denna normgivning på grund av att förändringarna i skattelagstiftningen som gjorde det allmänna rådet möjligt att tillämpa för enskilda näringsidkare, inte omfattade delägarna i små handelsbolag (BFN 2007). Kategori 2, som omfattar mindre aktiebolag, ekonomiska föreningar, enskilda näringsidkare och handelsbolag som inte tillhör kategori 1. Den 11 juni 2008 beslutade BFN att ge ut ett allmänt råd för mindre aktiebolag. Denna regel blir tillämplig först den 31 december 2008 (BFN 2007). Kategori 3, som omfattar större onoterade företag. Arbetet med denna kategori har lagts åt sidan tillsvidare, då man velat fokusera mer på kategori 2 (BFN 2007). Kategori 4, som omfattar de företag som upprättar sin koncernredovisning enligt internationella redovisningsregler (BFN 2007). Den nuvarande normgivningen kommer fortfarande att kunna tillämpas fram till dess att alla de viktigaste delarna i den nya lagstiftningen har trätt i kraft och att både K2 och K3 är helt anpassade (BFN 2008a). 14

19 3.3 Gränsvärden Innan den 1 januari 2007 gällde andra regler avseende uppdelningen av större och mindre företag än vad som gäller nu. Då var alla företag som haft fler än 10 anställda i medeltal de senaste två räkenskapsåren eller haft tillgångar på mer än 24 miljoner kronor enligt den senaste balansräkningen, tvungna att upprätta en årsredovisning (Broberg & Bouvin 2006). Den 23 februari 2006, gav regeringen ut en proposition innehållande bland annat förslag om införandet av nya gränsvärden. Anledningen till förändringen av gränsvärdena beror på att de är orimligt att mindre företag skall behöva följa de regler som gäller för större företag, som bland annat innebär att mindre företag skall uppföra en årsredovisning. Ett av förslagen var också att skilja ut de allra minsta företagen, vilket skall räknas som de företag som har en nettoomsättning på högst 3 miljoner kronor. Dessa företag behöver inte ge ut en årsredovisning och kan också välja att upprätta ett förenklat årsbokslut (prop. 2005/06:16). Reglerna angående de nya gränsvärdena började gälla den 1 januari 2007 och skiljer på större respektive mindre företag och där större företag alltid måste upprätta en årsredovisning (Broberg & Bouvin 2006). För att räknas som ett större företag måste följande kriterier vara uppfyllda: -företag vars andelar, teckningsoptioner eller skuldebrev är noterade vid en börs, en auktoriserad marknadsplats eller någon annan reglerad marknad eller -företag som uppfyller mer än ett av följande villkor: a) medelantalet anställda i företaget har under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 50, b) företagets redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 25 miljoner kronor, c) företagets redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 50 miljoner kronor Övriga företag räknas som mindre företag (SFS 1995:1554 Årsredovisningslagen 1 kap, 3 ) 15

20 3.4 De förenklade redovisningsreglerna I Bokföringsnämndens vägledning finns anvisningar för vilka regler som gäller vid uppförandet av det förenklade årsbokslutet. Broberg och Bouvin (2006) har sammanfattat några av dessa regler och tydliggjort för vilka förenklingar som de enskilda näringsidkarna får tillämpa, gentemot de regler som gäller vid upprättandet av ett vanligt årsbokslut Intäkter och kostnader De som väljer att upprätta ett förenklat årsbokslut behöver inte ta med de så kallade upplupna intäkterna och kostnaderna i bokslutet. Med upplupna intäkter menas exempelvis kundfakturor som uppkommit under året, men som fakturerats först efter bokslutsdagen. Samma sak gäller alltså för upplupna kostnader som är kostnader som också uppkommit under året, men som man inte fått en faktura på förrän efter bokslutsdagen. Det enda man behöver ta hänsyn till här är endast de inkomster och utgifter som fakturerats till och med den dag då årsbokslutet skall upprättas. Däremot skall en eventuell upplupen ränta tas med, exempelvis kostandsräntan för en skuld, såvida den överstiger 5000 kronor (Broberg & Bouvin 2006). Det som gäller för upprättandet av ett vanligt årsbokslut är att alla intäkter och kostnader skall tas med, oavsett vid vilken tidpunkt de faktureras eller betalas (Broberg & Bouvin 2006). Vad gäller förutbetalda intäkter och kostnader skall dessa endast tas med om de överstiger 5000 kronor, vid upprättandet av ett förenklat årsbokslut (Broberg & Bouvin 2006). Vid upprättandet av ett vanligt årsbokslut skall de förutbetalda posterna periodiseras fullt ut (SKV 2008d) Värderings- och periodiseringsrelger angående varulager De som väljer att upprätta sitt årsbokslut i förenklad form får beräkna anskaffningsvärdet för varorna med hänsyn till den senaste betalda fakturans pris. Detta gäller även för varor av samma sort som finns kvar i lagret och för egentillverkade varor. Dock skall värdet av anställdas och eget arbete inte räknas med. Utgifter som inte framgår av fakturan skall räknas in i anskaffningsvärdet om beloppet överstiger 5000 kronor (Broberg & Bouvin 2006). 16

21 Efter att inventeringen av lagret är genomförd, får de varor som inte överstiger 5000 kronor redovisas som en kostnad istället för att tas upp i balansräkningen (Broberg & Bouvin 2006). De som väljer att upprätta ett vanligt årsbokslut skall följa allmänna värderingsoch periodiseringsregler (SKV 2008c) Värderings- och avskrivningsregler angående maskiner och inventarier För de som upprättar ett förenklat årsbokslut är anskaffningsvärdet vid köp av maskiner och inventarier lika med inköpspriset. Andra utgifter skall endast räknas med i anskaffningsvärdet om dessa överstiger 5000 kronor. Däremot skall värdet av anställdas och eget arbete inte räknas in anskaffningsvärdet (Broberg & Bouvin 2006). Belopp som understiger 5000 kronor får dras av omedelbart (SKV 2008c). För de som inte upprättar förenklat årsbokslut gäller allmänna värderingsregler och här får istället belopp som inte överstiger kronor dras av omedelbart (SKV 2008c). När det gäller avskrivningar skall de som väljer att använda de förenklade bokslutet, inte göra några löpande avskrivningar, utan dessa görs bara i bokslutet (Broberg & Bouvin 2006). För avskrivningar som inte uppgår till mer än 5000 kronor, medges avdrag med hela beloppet (SKV 2008c) Pågående arbete Vad gäller pågående arbete, finns det två sätt att gå till väga och det är på löpande räkning eller till fast pris. Att redovisa till fast pris är mycket mer komplicerat än att redovisa arbeten utförda på löpande räkning, så därför får de som upprättar förenklat årsbokslut använda sig av reglerna för dessa i sin redovisning av pågående arbete (Broberg & Bouvin 2006). För de som upprättar ett vanligt årsbokslut gäller inga förenklingsregler (SKV 2008c). 17

22 3.5 Förenklingar i löpande bokföringen Företag som hör till K1 har två valmöjligheter i den löpande bokföringen. De kan välja att bokföra enligt kontantmetoden eller enligt faktureringsmetoden (Lundén 2008) Kontantmetoden Kontantmetoden är den som är lättast att använda då man inte behöver bokföra kundfordringar eller leverantörsskulder när de skickas iväg eller kommer in till företaget under det löpande året. Endast de affärshändelser som kan definieras som inbetalningar och utbetalningar och insättningar och uttag bokförs. Bokföring sker alltså bara när det gjorts en betalning, antingen ett inköp eller betalning från en kund (Lundén 2008). Alla obetalda fakturor vid årets slut måste bokföras eller eventuellt upprättas på ett bokslutsunderlag som fungerar som en verifikation för bokslutshändelserna till det förenklade årsbokslutet. Förutom obetalda kundfordringar och leverantörsskulder används bokslutsunderlaget till att anteckna hur avskrivningarna har räknats ut, vilka poster som ingår i varulagret och hur de har värderats (Lundén 2008). Kontantmetoden passar bra om verksamheten inte är så stor och får användas av enskilda näringsidkare som har en nettoomsättning på högst tre miljoner kronor (Lundén 2008). Bokslutmetoden är väldigt praktisk att utnyttja om kontantmetoden används i ett företag. Den är den enklaste formen vid momsredovisning och innebär att man löpande under året väntar med att redovisa momsen till dess att fakturan blivit betald. Momsen på obetalda fakturor bokförs vid årets slut (Broberg & Bouvin 2006) Faktureringsmetoden Faktureringsmetoden som är bokföringslagens huvudmetod är lite mer komplicerad och den metod som alla de större företagen använder. Även små företag som har en mindre omsättning kan välja denna metod, det är även möjligt att upprätta ett förenklat årsbokslut. Metoden går ut på att man bokför 18

23 löpande när man skickar iväg en faktura och när leverantörsfakturorna kommer in till företaget, och till sist när pengar kommer in på kontot eller när pengar dras från kontot. Alla affärshändelser ska bokföras, inte bara betalningar, fakturan hanteras alltså två gånger i bokföringen. Momsen tas även med varje månad. Eventuella justeringar vid bokslutet kan vara kundförluster (Lundén 2008). En del av förenklingsprojektet med de nya reglerna är också den valmöjlighet att tillämpa kontantmetoden som de enskilda näringsidkarna får. Nackdelen med detta är att faktureringsmetoden ger en något mer rättvisande bild av verksamheten under året än vad kontantmetoden gör, eftersom obetalda fakturor och skulder inte syns i bokföringen. Regeringen hävdar dock att detta kan accepteras eftersom det handlar om enskilda näringsidkare och att de kontanta in- och utbetalningarna ändå ska bokföras senast nästföljande arbetsdag. Detta underlag ska sedan bevaras i ordnat skick tills fordringarna och skulderna till slut ska bokföras vid årets slut (prop. 2005/06:116). 3.6 Förenklat årsbokslut Det finns idag tre former av årsbokslut; årsredovisning, vanligt årsbokslut och förenklat årsbokslut. Det är väldigt ovanligt att enskilda näringsidkare behöver upprätta en årsredovisning; det kan t.ex. förekomma om den enskilda firman skulle vara ett moderbolag i en koncern (SKV 2008c). Ett vanligt årsbokslut har i stort sett samma värderings- och periodiseringsregler som en årsredovisning har. Det som skiljer mest är vilka tilläggsupplysningar som ska vara med (SOU:2008:67). Fram till den 1 januari år 2007 behövde enskilda näringsidkare endast avsluta sitt räkenskapsår med ett årsbokslut om deras omsättning uppgick till mer än 20 prisbasbelopp. I och med de nya redovisningsreglerna, måste nu alla företag avsluta med ett årsbokslut, oavsett omsättning (Broberg & Bouvin 2006). Däremot får en del företag upprätta ett så kallat förenklat årsbokslut (se bilaga 1). Enligt Bokföringslagen 3 (SFS 1999:1078) gäller detta för företag med en årlig nettoomsättning som uppgår till högst tre miljoner kronor och som inte behöver upprätta en årsredovisning. Bokföringsnämnden har gett ut en vägledning för enskilda näringsidkare som får upprätta förenklat årsbokslut och som innehåller lagregler, allmänna råd, kommentarer och exempel gällande upprättandet (BFN 2006). 19

24 Själva syftet med det förenklade årsbokslutet är att det skall vara lätt att följa reglerna och att denna skall ge underlag för deklarationen (Broberg & Bouvin 2006). Enligt Bokföringslagen 6 kap. 10 (SFS 1999:1078) skall det förenklade årsbokslutet bestå av en resultat- och balansräkning och denna skall upprättas enligt god redovisningssed och vara i läsbar form. Upprättandet av resultatoch balansräkningen skall ske enligt den uppställningsform som finns på blankett Förenklat årsbokslut (BFN 2006). Denna blankett finns att hämta på Skatteverket, se bilaga. Skatteverket har i samarbete med bokföringsnämnden även gett ut en broschyr Bokföring, bokslut och deklaration, del 1 som en hjälp till enskilda näringsidkare som ska upprätta förenklat årsbokslut. I denna broschyr får man hjälp med alltifrån den löpande bokföringen, till upprättandet av årsbokslutet (SKV 2008a). 3.7 Öppningsbalansräkning Första gången ett förenklat årsbokslut ska upprättas måste det göras en öppningsbalansräkning från och med årets första dag (Wedberg 2006). Tillgångarna och skulderna ska värderas enligt de regler som gäller för det förenklade årsbokslutet. Det är viktigt att den enskilde näringsidkaren kan visa upp hur värdena har tagits fram (Broberg & Bouvin 2006). Andra förutsättningar gäller för företag som startade sin verksamhet innan den 1 januari 2007 och som ska börja tillämpa de nya reglerna. Dessa ska göra en öppningsbalansräkning där tillgångar och skulder värderas till det värde som de hade i deklarationen föregående år (Broberg & Bouvin 2006). När öppningsbalansräkningen är upprättad är det vanligt att företag får korrigera i efterhand för att få till rätta värden i bokföringen. Detta kan gälla värdet på inventarier som får ändras så att saldot i balansräkningen blir det skattemässiga värdet. Det kan även gälla värdepapper, privatbostäder och privata låneskulder som tidigare varit med i företagets bokföring men som enligt de nya reglerna nu anses vara privata. Dessa ska i sådana fall tas bort helt och hållet från företagets bokföring (Broberg & Bouvin 2006). 20

25 3.8 Upprättande av förenklat årsbokslut Det som ska finnas med i det förenklade bokslutet är en balansräkning med anläggningstillgångar och omsättningstillgångar plus en resultaträkning som upprättats enligt god redovisningssed (Broberg & Bouvin 2006). BFN har gjort ett uppställningsschema som ska följas vid upprättningen av det förenklade årsbokslutet (Broberg & Bouvin 2006). Det ska finnas en förteckning över anläggningstillgångarna som kan vara maskiner, inventarier, immateriella anläggningstillgångar, byggnader och mark. Här ska det finnas uppgifter om tillgångarnas anskaffningsvärde, anskaffningstidpunkt och hur länge tillgången förväntas vara kvar i företaget. Detta för att kunna se vilka tillgångar som finns och för att se att de är rätt värderade (Broberg & Bouvin 2006). Maskiner och inventarier värderas tillsammans till samma värde som vid beskattningen. Dock värderas de var för sig vid inköpet men bokförs sedan på samma tillgångskonto, det är bara immateriella anläggningstillgångar som tas upp separat. Är avskrivningsbeloppet under 5000 kronor är det tillåtet att skriva av hela beloppet, detta innebär att tillgångarna kan tas upp till 0 kronor i bokslutet (Broberg & Bouvin 2006). Den första omsättningstillgången på det förenklade årsbokslutet är varulager. Reglerna för detta är att om lagret understiger 5000 kronor behöver det inte tas upp som en tillgång i bokslutet, utan kan redovisas direkt som en kostnad (Broberg & Bouvin 2006). Kundfordringar och övriga fordringar får inte värderas högre än vad man kan räkna med att få betalt för. Dessa tas upp till värden baserade på fakturor eller avtal exklusive moms. Används kontantmetoden ska inte osäkra kundfordringar tas med i det förenklade årsbokslutet, vid faktureringsmetoden bokas kundfordringen tillbaka mot den utgående momsen och på kontot för försäljning. Det är krav på att kontanta inoch utbetalningar bokförs löpande under året i en kassabok eller liknande, det kan alltså inte justeras enbart i bokslutet (Broberg & Bouvin 2006). I resultaträkningen tas årets försäljning av varor eller tjänster med, även försäljning av anläggningstillgångar och bland annat ränteintäkter räknas med. Bland kostnaderna är det kostnaden för sålda varor eller tjänster och avskrivningar bland annat som tas med. Upplupna kostnader och intäkter ska, 21

26 som nämnts ovan, inte tas med i det förenklade årsbokslutet (Broberg & Bouvin 2006). 3.9 Deklarationsblanketter De nya reglerna med förenklat årsbokslut för K1-företag har medfört en ny deklarationsblankett som ska lämnas in av alla fysiska personer och dödsbon som bedriver enskild näringsverksamhet, oavsett vilken inkomst eller storlek firman har. Tidigare fanns det två blanketter, NI och N2, men dessa har ersatts av NE-blanketten från och med 2008 års taxering. Den nya blanketten ska användas av både de som upprättar förenklat årsbokslut och de som upprättar vanligt årsbokslut. Syftet med denna är att deklarationen ska kräva mindre arbete genom de nya mindre omfattande reglerna (SKV 2008c) N1 och N2-blanketten N1-blanketten (se bilaga 2) användes tidigare av dem som inte var skyldiga att upprätta årsbokslut för redovisningen av sin näringsverksamhet och som hade en nettoomsättning på högst 20 basbelopp. På blanketten redovisades alla intäkter och kostnader och därigenom ett resultat som sedan skulle justeras med skattemässiga avdrag och andra avsättningar. Det nya resultatet var det belopp som den enskilda firman skulle betala skatt på (SKV 2007). N2-blanketten (se bilaga 3) användes av dem som hade en årsomsättning på över 20 basbelopp och var skyldiga att upprätta ett årsbokslut (SKV 2007) NE-blanketten NE-blanketten (se bilaga 4) består av fyra delar; identifiering och beskrivning av verksamheten, räkenskapsschema, skattemässiga justeringar och till sist kontroll och statistikfrågor. De uppgifter en enskild firma ska lämna i räkenskapsschemat skiljer sig åt beroende på om de valt att upprätta ett förenklat årsbokslut eller ett vanligt årsbokslut. Det är endast i ett vanligt årsbokslut som posterna obeskattade reserver och avsättningar ska fyllas i på NE-blanketten (SKV 2008c). Den första delen i räkenskapsschemat tar upp att enskilda näringsidkares räkenskapsår ska vara 12 månader från 1 januari till 31 december, om inte synnerliga skäl finns för att få upprätta annat räkenskapsår. Vidare tar första delen upp att uppgifter ska lämnas om namn, verksamhetens art, om 22

27 verksamhet bedrivits i utlandet och om förenklat årsbokslut tillämpas (SKV 2008c). I andra delen står det om räkenskapsschemat som är en del av deklarationen, den har en balans- och resultaträkning som ska fyllas i av företaget. Räkenskapsschemat är väldigt likt det förenklade årsbokslutet. Den stora skillnaden är att det bara är i räkenskapsschemat som det finns skattejusteringar som ska lämnas in till Skattemyndigheten, det förenklade årsbokslutet ska den enskilde näringsidkaren behålla själv och bevara i tio år (SKV 2008c). Den tredje delen av NE-blanketten tar upp skattemässiga justeringar av det bokförda resultatet. Det krävs i regel att det bokförda resultatet justeras för att få fram det beskattningsbara resultatet. De finns ett antal rutor på blanketten där eventuella justeringar kan göras för att få fram det skattemässiga överskottet eller underskottet (SKV 2008c). Den fjärde och sista delen på NE-blanketten handlar om kontroll- och statistikfrågor. Dessa behöver Skatteverket för sin kontrollverksamhet, men även myndigheter som utför statistikberäkningar som olika myndigheter, kan ha nytta av dessa uppgifter. Frågorna handlar om faktiska bilkostnader, räntekostnader, ej återförda värdeminskningsavdrag på byggnader samt ersättningsfonder (SKV 2008c) Sammanfattning Fram till den 1 januari år 2007 behövde enskilda näringsidkare endast avsluta sitt räkenskapsår med ett årsbokslut om deras omsättning uppgick till mer än 20 prisbasbelopp. I och med de nya redovisningsreglerna, måste nu alla företag avsluta med ett årsbokslut, oavsett omsättning (Broberg & Bouvin 2006). De nya reglerna medförde bland annat att enskilda näringsidkare med en nettoomsättning som uppgår till högst 3 miljoner kronor, får upprätta ett så kallat förenklat årsbokslut. En enskild näringsidkare som väljer att upprätta det förenklade årsbokslutet behöver exempelvis inte ta med upplupna intäkter och kostnader i bokslutet. Även belopp som inte överstiger 5000 kronor ses i de flesta fall som oväsentliga, till exempel vad gäller förutbetalda intäkter och kostnader (Broberg & Bouvin 2006). 23