Abborre Perca fluviatilis

Transkript

1

2 Abborre Perca fluviatilis Abborren är lätt att känna igen på de fina färgerna. Abborrar lever i sjöar, åar, tjärnar och olika slags miljöer i Östersjöns saltfattiga kustvatten. Abborrarna kan bilda stora stim på flera tiotals meter. På kvällen skingras stimmen och abborrarna beger sig på jakt. Abborre fångas året runt. Den kan tillredas på många sätt och exempelvis rökt abborre är en mycket uppskattad läckerhet. Abborren är Finlands nationalfisk. Abborre äts av: Abborren äter som ung: Abborren äter senare:

3

4 Alfågel Clangula hyemalis Alfågeln är en and som häckar i arktiska områden. I Estland övervintrar alfågeln oftast på öppet hav och ses ofta passera från början av september till början av juni. Under vårflytten i maj flyger hundratusentals alfåglar över Finska viken. Hanarna kännetecknas av två långa stjärtfjädrar. De livnär sig på musslor, skaldjur och fiskar. Havsörnar kan fånga alfåglar, men några andra fiender till havs har den inte. Mest hotas alfågeln av människan: alfåglarna och antalet ungar har minskat på grund av oljeolyckor och för att de fastnar i fiskefällor. Den hotas av: Den äter:

5

6 Blåmussla Mytilus trossulus Man kan ofta hitta skal från blåmusslor som har sköljts upp på våra stränder. På estniska heter blåmusslan Söödav rannakarp, detta namn har den fått för att den äts av såväl fåglar, fiskar och flera ryggradslösa djur samt människor. I Finska viken blir blåmusslan cirka 2 4 cm och lever på upp till 40 meters djup. På havsbotten fastnar den gruppvis på hårda ytor, huvudsakligen stenar, där den bildar stora kolonier. Som näring använder den rester från växter och djur samt plankton och filtrerar vatten genom sin kropp. Per kvadratmeter filtrerar blåmusslor cirka m³ vatten per dygn och rengör på så sätt vattnet betydligt. Den äts av: Den äter:

7

8 Blåstång Fucus vesicolosus En platt, buskig brunalg, vars karaktäristiska kännetecken är dess luftblåsor. Den växer på 1 6 meters djup på stenig havsbotten och blir oftast cirka cm hög. Blåstången är ett av de mer mångsidiga ekosystemen i Östersjön dess växtplatser är viktiga livsmiljöer för andra algarter, småfiskar och bottendjur. Fiskar leker i blåstångszoner och där förekommer många olika algarter och havstulpaner samt många små snäckor, räkor, gråsuggor och andra ryggradslösa djur. Nödvändig för: Den behöver: näringsämnen

9

10 Djurplankton Djurplankton utgörs av små djur i olika utvecklingsstadier. En del av planktonorganismerna rör sig snabbt och smidigt, andras rörelseförmåga är begränsad eller saknas helt. Till djurplankton hör små urdjur, hjuldjur, små mikroskaldjur såsom hoppkräftor och vattenloppor, men även larver/yngel från större organismer som fiskar och havstulpaner. Djurplanktonens näring består av växtplankton. Djurplankton äts av större ryggradslösa djur i havet, såsom snäckor och havstulpaner samt många fiskyngel och fiskar. Den äts av: Den äter:

11

12 Ejder Somateria molissima Ejdern är en stor andfågel som häckar på små skär. Sin föda skaffar den såväl i grunt vatten och genom att dyka djupare. Ejdern anländer till häckningsområdet i slutet av mars. Den fodrar sitt bo med sina dun vilket är den bästa naturliga värmeisoleringen. Ejderdun är väldigt lätta och används i jackor och sovsäckar. När ungarna har kläckts förflyttas kullarna ut på havet och samlas i grupper med upp till 40 ungar. Höstflytten varar från början av september-oktober till december. Ejdern är den vanligaste havsfågeln i Finland. Den hotas av: Den äter:

13

14 Fjädermyggslarver Chironomidae Fjädermyggslarverna är högst 3 mm långa, beige, vita eller vinröda. De har känsliga ledade kroppar, ofta med en böjd bakkropp och ett litet svart huvud. Larverna finns såväl i grunt vatten vid kusterna som i öppet hav. De lever fritt i bottendyn eller inkapslade i dy, en del till och med i vattenväxternas vävnader. De är en viktig del av näringen för andra bottendjur och fiskar. De äter huvudsakligen nedbrytbara ämnen, men en del är även rovdjur. De spenderar två år av sitt liv i bottendyn och förvandlas till färdiga mygg i maj. Den kläckta fjädermyggslarven stiger till ytan och flyger. Den äts av: Den äter: nedbrytbara ämnen

15

16 Flundra Platichthys flesus Flundran, eller skrubbskäddan, är en platt bottenfisk som simmar och ligger på bottnen på ena sidan. Flundrans ungar ser till en början likadana ut som andra fiskyngel, med buken nedåt och ryggen uppåt. När ungarna är ca 1 cm långa förändras de: kroppen blir uppifrån sett tillplattad och ena ögat flyttar över till andra sidan. Av den här orsaken ligger flundrans bägge ögon på samma sida av fisken (oftast på högra sidan). Fram till denna förändring simmar ynglen fritt omkring i vattnet men efter den lever de på havsbottnen. Ungens översida blir nu mörkare till färgen och undersidan förblir ljus. Flundrans kött är välsmakande, och flundra röks, torkas och steks. För kustborna har flundran varit en av de viktigaste matfiskarna. Flundran äts av: Flundran äter som ung: Flundran äter senare:

17

18 Gädda Esox lucius Gäddan är en enstöring som lurar på byte i vattenväxtligheten. Den är en skicklig jägare tack vare den goda synen och de övriga sinnena. Då gäddan får syn på ett byte går den till blixtsnabb attack. Stora gäddor kan snappa åt sig också andungar, grodor och små däggdjur. Gäddan sväljer bytet helt. Gäddan kan äta också artfränder, då det råder brist på föda. Gäddan hör till de viktigaste bytesfiskarna för fritidsfiskare. Gäddans kött har låg fetthalt. Gädda äts av: Gäddan äter som ung: Gäddan äter senare:

19

20 Gammarus Gammarus spp. Gammarus känns igen på sin ledade kropp som är platt vid kanterna, sina många ben och konkava rygg, som till färgen är grönaktig eller rödaktig. De lever på botten eller i alger, i grävda gropar eller dy. Förekommer främst vid kusten. De äter vegetabilier från växter och sediment på ytan och nedbrytbara ämnen från djur. Många fiskar har gammarus som sin främsta näring. Den äts av: Den äter: NEDBRYTBARA ÄMNEN FRÅN VÄXTER OCH SEDIMENT PÅ YTAN

21

22 Gös Sander lucioperca Gösen lever främst i kustområden med grumligt vatten och den går på jakt huvudsakligen i skymningen. Varma somrar gynnar gösen då uppstår stora årsklasser och fiskarna växer snabbt. Före äggläggningen i maj-juni leker gösarna; paret simmar flera dagar kring lekplatsen och plaskar ivrigt. Hanen gräver lekgropen och putsar den från gyttja och smuts. Honan lämnar lekplatsen efter äggläggningen, men hanen stannar kvar och vaktar äggen tills de har kläckts. Under den här tiden äter hanen ingenting. Gösen är en uppskattad bytesfisk för sitt läckra kött men också för att den växer så snabbt. Eftersom gösen är ett eftertraktat byte, fiskas den ofta för intensivt. Gös äts av: Gösen äter som ung: Gösen äter senare:

23

24 Gråsäl Halichoerus grypus Gråsälen är den största och vanligaste av de två sälarter som finns i Finska viken. De vuxna hansälarna kan bli över 3 meter långa och väga upp till 300 kg. Gråsälen föder sina ungar i februarimars på isblock och om det inte finns is, så på skär ute på öppna havet. Under ett par veckor diar sälungar den fettrika mjölken och kan öka upp till 2 kg i vikt per dygn. I Finska viken finns färre än tusen gråsälar. Den äter fisk, skaldjur, ibland även andra fåglar. I Estland är gråsälen fridlyst, men i Finland och på Åland kan den jagas i begränsad mängd. Den hotas av: Den äter:

25

26 Havsöring Salmo trutta I likhet med laxen tillbringar havsöringen sina första år i en älv. Sedan vandrar den till havet för att äta men återkommer på hösten till hemälven för att leka. I sin vandringsiver kan öringarna ta sig upp för över 1,5 meter höga vattenfall och dammar. När öringen kommit tillbaka till älven söker den en lämplig lekplats i en kraftigt strömmande fors med grusbotten. Öringshonan gräver en lekgrop, där den lägger rommen. När rommen har befruktats med hanens mjölke, täcker fiskarna över gropen med grus och gör en ny lekgrop. Dammar som byggts i åar och älvar har hindrat havsöringar och laxar från att vandra upp i många vattendrag och förstört yngelproduktionsområden. Havsöringen förökar sig dock nuförtiden i många bäckar, men exempelvis bristen på lekplatser, miljöns dåliga tillstånd och för intensivt fiske till havs och i lekområdena utgör ett stort hot mot artens fortbestånd. Iståndsättning av åar och bäckar, som ofta görs som talkoarbete, främjar skyddet av havsöringen. Havsöring äts av: Havsöringen äter som ung: Havsöringen äter senare:

27

28 Havsörn Haliaeetus albicilla Havsörnen är den största rovfågeln i Nordeuropa. En vuxen fågel kan lätt identifieras på sin vita stjärt, sitt ljusa huvud och sin ljusgula kraftiga näbb. Dess vingspann kan uppgå till 2,5 meter. Vuxna havsörnar stannar ofta på samma platser medan de unga färdas mer. De bygger ofta sina bon i tallar vid stränder, i blandskogar eller i toppen av träd i kärrmarker. Ett bo som använts i decennier kan väga upp till tusen kilo. Havsörnen är en fridlyst art i Finland. Den hotas av: Den äter: SÄLUNGAR OCH -AS

29

30 Ishavsgråsugga Saduria entomon Ishavsgråsuggan är en skaldjursart som växer sig stor, störst av Finska vikens gråsuggearter vilka har funnits i Östersjön ända sedan istiden. Den förekommer mest i sänkor, där vattnet är kallt året runt, men när den söker efter näring rör den sig även in på grundare vatten. Den kan bli upp till 8 cm, den lever på havsbotten och gräver i bottensedimentet och söker efter ryggradslösa djur som grävt ner sig. Den äter även döda fiskar. Ishavsgråsuggor hamnar ofta även i strömmingstrålar, så ibland hamnar den via affären även i våra kök. Den äts av: Den äter:

31

32 Lake Lota lota Laken är en kallvattenfisk som rör sig på natten. Dess hud är slemmig och hal, och det är svårt att urskilja de små fjällen i den. Laken söker sig fram med hjälp av luktsinnet. Laken hittar föda även fastän parasiter skulle ha gjort den blind. Laken är den enda sötvattenfisk som leker på vintern under isen. Romäggen har en liten fettdroppe i sig och de utvecklas svävande i närheten av bottnen. På sommaren då vattentemperaturen är över C är laken rätt passiv. Laken är en uppskattad fisk främst för rommens och det goda köttets skull. Även dess ovanligt stora och vitaminrika lever används som mat. Lake äts av: Laken äter som ung: Laken äter senare:

33

34 Lax Salmo salar Laxen är en vandringsfisk. De unga laxarna lever 2 3 år i en älv, varefter de söker sig till havet och när de blivit könsmogna vandrar de tillbaka till sin hemälv. Lämpliga lekplatser är kraftigt strömmande forsar. Honan gräver en lekgrop i bottnen, där hon lägger rommen och sedan täcker hon den med grus. En del individer dör efter leken i utmattning och hunger, resten söker sig tillbaka till havet. Endast en liten del av laxarna leker flera gånger under sitt liv. Laxbestånden har blivit tydligt mindre, eftersom många laxälvar har byggts ut för elproduktion. Även älvarnas dåliga vattenkvalitet inverkar menligt på laxen. De laxar som fångas i Finska viken kan härstamma från vilket som helst av Östersjöns olika laxbestånd. En stor del av laxbytet består av inplanterade individer, som kläckts och tillbringat sina första år i en fiskodlingsanstalt. Laxen är en mycket uppskattad bytesfisk. Av denna orsak utsätts den för rovfiske, vilket betyder att den fångas för kraftigt i förhållande till laxbeståndens produktion. Lax äts av: Laxen äter som ung: Laxen äter senare:

35

36 Havstrut Larus marinus Havstrutenen är den största måsarten i Finska viken. Den påträffas över hela kusten, mest på uddar, stenar, skär längre ut i havet, där den häckar i grupper om något par eller i små kolonier. På dess gula näbb finns den karaktäristiska röda fläcken. Dess basföda består av fiskar, och den kan fånga fiskar som väger ett par kilo. Under häckningstiden äter den även andra fåglars ägg och ungar och kan döda ruvande änder. Den kan även äta sin artfrändes ungar. Den hotas av: Den äter: AS AV SÄLAR FÅGELÄGG OCH UNGAR

37

38 Mört Rutilus rutilus Mörten lever i sötvatten och brackvatten i närheten av stranden. Den äter djurplankton och bottendjur och i motsats till många av våra andra arter också växtdelar och växtplankton. Hanarna klär sig i lekdräkt under lektiden i deras hud bildas då knölar av hornämne. Man kan bra höra och se när leken är igång, för mörtarna plaskar ivrigt i vattnet. Det kan gå så vilt till att en del av rommen sprätter upp ur vattnet. Mörtens kött anses benigt, och då vattnen är varma smakar det inte så gott. Man kan dock lätt göra god mat av mörten, och den kan tillredas på många olika sätt. Mört äts av: Mörten äter:

39

40 Näbbgädda Belone belone Näbbgäddans kropp är lång men styv. Ett gott kännetecken för arten är näbben, dvs. de förlängda käkarna, men också de gröna benen. Näbbgäddan är en rovfisk som lever i stim. Den fäster äggen i vattenväxter, för att de ska ha tillräckligt med syre. Förekomsten av näbbgäddsstim exempelvis i Estlands kustvatten är troligen beroende av temperaturen. Näbbgäddans kött är gott och de gröna benen enkla att urskilja. Näbbgädda äts av: Näbbgäddan äter:

41

42 Östersjömussla Macoma balthica Östersjömusslan är det vanligaste bottenlevande djuret i Finska viken och hela Östersjön, därför får den symbolisera bottendjuren i hela Östersjön. Östersjömusslan hanterar variationen i vattnets salthalt bättre än andra musselarter. Den lever nedgrävd i sedimentet och trivs i dyig och sandig botten. Den filtrerar bottendyns övre näringsrika lager. I Finska viken blir den 1 2,5 cm lång. Den äts av: Den äter:

43

44 Piggvar Scophthalmus maximus Piggvaren är en platt, tallriksformad bottenfisk som ligger på ena sidan. Fenorna omger hela dess kropp. På övre sidan av piggvaren finns de karakteristiska piggarna, som gör fiskens yta sträv. Piggvaren lever ensam och håller till på ett ganska litet område. Ungarna ser till en början ut som andra fiskyngel men då de är ca 2 cm flyttar det högra ögat över till vänstra sidan. Efter det här börjar de unga fiskarna leva på bottnen med högra sidan nedåt och vänstra sidan uppåt. Piggvar fiskas med samma fångstredskap som flundra, och i allmänhet röks eller steks den. Piggvar äts av: Piggvaren äter som ung: Piggvaren äter senare:

45

46 Rovborstmask Hediste diversicolor Rovborstmasken är en vanlig art i hela Östersjön och en av de vanligaste havsborstmaskarna. Den lever i dybotten, ofta bland växtlighet. Den har utgreningar i varje led, försedda med långa borstar. Rovborstmasken blir cirka 5 10 cm lång och äter allt möjligt (bl.a. växtplankton, djurplankton, bakterier, detritus, små ryggradslösa djur). Eftersom rovborstmaskarna ingår i nästan alla fiskars kost, kan de användas som bete vid fiske. Den äts av: Den äter: SMÅ RYGGRADSLÖSA DJUR DETRITUS BAKTERIER

47

48 Sjurygg Cyclopterus lumpus Den knubbiga sjuryggen söker bottendjur i skymningen. Den sover den ljusa tiden av dygnet genom att fästa sig i en sten eller klippa med hjälp av en sugkopp, som artens bukfenor ombildats till. Under lektiden blir hanens buk röd eller violett. Honan lägger ägg på havsbottnen. Hanen vaktar äggen och viftar med fenorna fram friskt vatten över dem. Sjurygg fiskas om vårarna. Till matlagning används bara hanen, som kallas stenbit. Fiskens kött är vitt och smakligt och en uppskattad läckerhet i många länder. Sjurygg äts av: Sjuryggen äter:

49

50 Strömming Clupea harengus membras Strömmingen är en form av sillen och den har anpassat sig till förhållandena i Östersjön. Strömmingen förekommer över allt i Östersjön. Strömmingarna indelas enligt lektiden i vår- och höstströmmingar. Strömmingarna lever i stim, som rör sig snabbt och kan göra långa vandringar då de söker föda men också under lektiden. Strömmingen kompenserar den stora dödligheten som beror på rovdjur och fångst med att producera ett stort antal yngel. Strömmingen leker på med bottenalger bevuxna eller bara stenbottnar och ynglen växer upp i de grunda kustvattnen. Strömmingen är den viktigaste bytesfisken i Östersjön, och den används som näring på många sätt. Strömmingen är Estlands nationalfisk. Strömming äts av: Strömmingen äter:

51

52 Tånglake Zoarces viviparus Tånglaken är den enda fiskarten i Östersjön som föder levande ungar. Ungarna föds på vintern och är då ca 4 cm långa och klarar sig genast på egen hand på havsbottnen. I Estland kallas tånglaken för fattigmannens ål. Vid Pärnuviken brukar lettiska och estniska fiskare byta abborrar mot tånglakar, för tånglaken är en högt uppskattad matfisk i det lettiska köket. Folk gör sylta av tånglake, och dessutom kan man steka eller röka fisken. Tånglake äts av: Tånglaken äter:

53

54 Vassbuk Sprattus sprattus Balticus Vassbuken, eller skarpsillen, är en vitt utbredd art i Finska viken.vassbukarna samlas tidvis i stora stim, som kan vara hundratals meter till flera kilometer långa. Vassbuken leker i ytvattnet på öppna havet i juni-juli. Fiskare har lagt märke till vassbukens speciella beteende under lektiden: det ser ut som ett ösregn skulle träffa den lugna vattenytan. Vassbuken påminner om strömmingen men ett gott kännetecken för denna art är den vassa buken, som känns sträv när man drar med fingret längs buken från stjärten mot huvudet. Vassbuken är en viktig bytesfisk. På hösten är dess fettprocent hög (10 18 %), och av vassbuk görs bl.a. fiskkonserver. En stor del av bytet blir dock foder för djur. Vassbuk äts av: Vassbuken äter:

55

56 Växtplankton Växtplankton utgörs av encelliga organismer (främst alger) med fotosyntesförmåga. De svävar i havsvattnets ytlager och producerar viktiga organiska ämnen till andra organismer. Till sin storlek växlar växtplankton mellan 0,01 0,1 mm. De utgör början på havets näringskedja, som formar nästan 95 % av havets primära organiska ämnen och som direkt eller indirekt påverkar levnadsvillkoren och utgör näring för alla vattenorganismer. De viktigaste växtplanktongrupperna utgörs av kiselalg, flagellater, blågröna alger och grönalger. På våren ökar mängden växtplankton så att deras biomassa kan ses med blotta ögat. Man kallar detta för växtplanktonets blomning. Nödvändig för: Den behöver: näringsämnen

57

58 Vikare Phoca hispida botnica Östersjövikaren lever endast i Östersjön. Den är världens minsta säl och blir bara cm och väger kg. Vikaren har karaktäristiska ljusa virvlar i sin päls på den mörka ryggen och magen. Den klarar sig inte utan is, eftersom den föder sina ungar i en grotta av snö dit man endast kommer via vatten. Förekomsten av vikaren beror på bestämda isförhållanden, där den kan bygga bo och andningsöppningar. Vikarens bestånd har minskat i Finska viken till ett par hundra stycken, som lever främst i vikens östra del. Vikaren är utrotningshotad i Östersjön och särskilt Finska vikens population är på väg att utrotas på grund av människans verksamhet där samt klimatförändringarna. Den hotas av: Den äter:

59

60 Vimma Vimba vimba Vimman hör till mörtfiskarna men den är en vandringsfisk, precis som laxfiskarna. Den vandrar från brackvattnet upp i åar för att leka. Under lekvandringen på hösten eller våren kan vimman ta sig fram rentav flera hundra kilometer. Före vandringen äter den rikligt med fet föda. Leken går av stapeln på våren, på grusbottnar i rinnande vatten. Vimmorna är mycket noga med att bottnen ska vara ren. Hanen putsar bottnen från gyttja och växter. Hot mot vimman är förlusten av lekplatser på grund av igenväxning och uppdämning av åar. Vimman är en god matfisk, och den kan rökas, torkas eller saltas. Vimma äts av: Vimma äter som ung: Vimma äter senare: