Har gråsäl (Halichoerus grypus) och skarv (Phalacrocorax carbo sp.) en negativ inverkan på Östersjöns fiskbestånd?

Transkript

1 Har gråsäl (Halichoerus grypus) och skarv (Phalacrocorax carbo sp.) en negativ inverkan på Östersjöns fiskbestånd? - En översikt Sofia Nilsson Handledare: Tom Arnbom, WWF Självständigt arbete 15hp Institutionen för biologisk grundutbildning, Stockholms Universitet, mars 2012.

2 Sammanfattning Fiskbestånden i Östersjön har förändrats markant de senaste 30 åren. Samtidigt som vissa bestånd har minskat och andra ökat, så har fiskeriernas fångster ökat. Andra menar att gråsäl (Halichoerus grypus) och skarv (Phalacrocorax carbo sp.) har en negativ inverkan på bestånden i Östersjön. Det är många faktorer som påverkar fiskbestånden till exempel överfiske, eutrofiering, salthalt, olika predatorer och klimateffekter, vilket gör det svårt att särskilja olika typer av påverkan, speciellt om de samverkar. Östersjön har ett totalantal av gråsäl på cirka individer och antalet skarvpar uppskattades år 2009 till cirka par i Östersjöns område. För gråsälen är den absolut främsta bytesarten strömming/sill (Clupea harengus), oavsett geografiskt område. Strömmingen följs därefter av skarpsill (Sprattus sprattus) och sik (Coregonus lavaretus). Strömmingen och skarpsillen har blivit allt vanligare i gråsälens diet, då dessa arter har ökat i Östersjön. En art som har minskat i frekvens i gråsälens diet är torsk (Gadus morhua), detta kan troligen förklaras av den minskade torskpopulationen, som fick en kraftig minskning efter år 1984 fram till slutet av 2000-talet (Sjöstrand 2007). Torskpopulationen har under de allra senaste åren ökat, men det finns inga nya studier av gråsälens diet som kan påvisa om det har haft genomslag i ökad torsk konsumtion av gråsäl (Arnbom T, pers. kommunikation). För torskpopulationen är det inte sälpredationen som man ska oroa sig för utan den ökade dominansen av sillfiskar (Clupeidae), som innebär ett hot mot torskpopulationen. De prederar på torskens rom och konkurrerar även om en viss typ av zooplankton, som torskynglen också har som föda. Jämför man konsumtionen av de vanligaste arterna för gråsälen och de kommersiella fiskeriernas fångster för samma fiskarter skiljer de sig åt. För strömming motsvarar gråsälens konsumtion 1/10 av fiskeriernas fångster. Detta indikerar att gråsälens konsumtion inte kan mäta sig med fiskeriernas fångster och således inte utgör en konkurrens. Undersökningar visar att skarvens påverkan på fiskepopulationerna är liten. Man observerar ingen minskning i fiskbestånden på grund av skarvens etablerade kolonier. För skarven är de vanligaste bytesarterna tånglake (Zoarces viviparus), mört (Rutilus rutilus), abborre (Perca fluviatilis) och storspigg (Gasterosteus aculeatus aculeatus). Vissa studier tyder på att både gråsäl och skarv kan påverka fiskbestånden och fiskeriernas fångster på lokal nivå, men inte på regional. Övergödning, kommersiella fisket och inflöde av havsvatten påverkar Östersjön. Det har lett till förändringar i både salthalt, näringstillförsel och en ökad utbredning av de syrefria bottnarna. Detta har och kommer självfallet framöver att påverka fiskartssammansättningen. Troligen kommer detta att vara av större relevans och påverkan på de naturliga fiskbestånden och fiskeriernas fångster än vad gråsäl- och skarvpopulationen har. 2

3 Ordlista Svenskt namn Torsk Strömming/sill Skarpsill Sik Lax Öring Rötsimpa Plattfisk Abborre Karpfisk Tånglake Flundra Nors Tobisfisk Sillfiskar Gärs Mört Gädda Storspigg Ål Engelskt namn Cod Herring Sprat Common whitefish Salmon Trout Shorthorn sculpin Flatfish Perch Carps Eelpout Flounder Smelt Sandeel Family of herrings, Clupeidae Ruffe Roach Pike Spined stickleback Eel 3

4 Innehållsförteckning Sammanfattning... 2 Ordlista... 3 Inledning... 5 Problem med utfiskning, gråsäl och skarv... 5 Gråsäl... 6 Bakgrund... 6 Dietstudier - gråsäl... 7 Påverkan på fiskeredskapen Förebyggande åtgärder Diskussion - gråsäl Skarv Bakgrund Dietstudier - skarv Diskussion - skarv Slutsats Tack till Referenser Bilaga Lagstiftning för gråsäl och skarv

5 Inledning Problem med utfiskning, gråsäl och skarv Fiskbestånden i Östersjön Fiskbestånden i Östersjön har förändrats markant de senaste 30 åren. Bland annat har andelen planktonätande arter som strömming och skrapsill flerdubblat sin populationsstorlek till omkring 350 miljarder individer. Däremot har andelen rovfiskarter som torsk, som prederar på dessa planktonätande arter, minskat till 400 miljoner individer, vilket är cirka en fjärdedel av vad som fanns för 30 år sedan (Sjöstrand 2007). Hur har fisket förändrats? Samtidigt som vissa fiskbestånd har minskat har fiskeriernas fångster ökat. Av dessa ovan nämnda arter var fångsterna på 1940-talet omkring ton. På mitten av 1980-talet uppgick fångsterna till hela ton fisk. Idag är siffran lägre men fångsterna är fortfarande höga och detta beror framförallt på ett intensivt fiske och nya effektiva fiskemetoder (Jansson & Dahlberg 1999). Konflikten med gråsäl och skarv samt faktorer som påverkar Östersjöns fiskbestånd En del menar att gråsäl och skarv har en negativ inverkan på fiskbestånden i Östersjön (Vetemaa et al. 2010; Butler et al. 2011). Fiskerierna drabbas av säl- och skarvangrepp som plockar fisk ur näten, skrämmer bort fisken samt själva fastnar i näten. Detta medför ekonomiska förluster för fiskerierna i form av minskad fångst och trasiga fiskeredskap (Lunneryd et al. 2003; Yodzis 2001). Sammantaget innebär det att det finns en konflikt mellan några av de parter som lever på fiskbeståndet, det vill säga gråsäl, skarv och de kommersiella fiskerierna (Fjälling 2006; Lunneryd et al. 2003). Även andra faktorer påverkar fiskbeståndet i Östersjön. Överfiske, salthalt, eutrofiering och klimateffekter gör det svårt att särskilja olika typer av påverkan (Österblom et al. 2007). Österblom et al. (2007) visar att den antropogena påverkan har varit betydande det senaste århundradet. Exempelvis resulterade den intensiva jakten på säl till ett skifte av toppredator till torsk i Östersjön. Den kraftiga nedgången av gråsälspopulationen i Östersjön (upp till 80 %) kom sig av avskjutningar men också till följd av miljögifterna PCB och DDT. Med anledningen av detta fanns på 1970-talet bara några tusen individer kvar i Östersjön (Bruckmeier & Larsen 2007). Östersjön har kunnat producera mycket fisk tack vare eutrofieringen som gynnat många fiskarter i form av ökade resurser som ökat populationstillväxten. I takt med tillväxten av vissa fiskarter har också effektivare fiskemetoder utvecklats (Fjälling 2006). Övergödningen och det intensiva fisket har påverkat torsken negativt och torskpopulationen har minskat till följd av detta. Den minskande torskpopulationen gav ett minskat predationstryck på torskens bytesarter. Den minskade predationen och de näringsrika förhållandena gav en gynnsam miljö för sillfiskar vilka sedan kom, till följd av detta, att dominera Östersjöns vatten (Österblom et al. 2007). 5

6 Återkolonisationen av skarv möttes med starka åsikter, speciellt hos fiskare (Yodzis 2001). Man har på flera sätt försökt reducera skarvpopulationen genom olika typer av störningar, till exempel genom att fälla träd med skarvbon i och pricka deras ägg (det vill säga att döda ägget genom att ta hål på det) (Engström 2001a). Skarvkonflikten har rapporterats från flera olika habitattyper som: floder, sjöar, dammar och kuster. Detta visar på hur geografiskt utbredd konflikten är (Carss & Marzano 2005). Skarven häckar i kolonier och kan framförallt på dessa platser ha en påverkan på fiskbestånden. Antalet skarvar i Östersjön 2009 beräknades till cirka par (Källa: (15 feb 2012)). För att förstå gråsälen och skarvens potentiella påverkan på fiskpopulationen och konkurrens med fiskerierna är det viktigt att förstå vilken ekologisk roll gråsäl och skarv har. Det är därför viktigt att studera deras diet som kan säga mycket om detta (Lundström et al. 2010; Engström 2001a). Avgränsningar Den här översiktsartikeln handlar om var vi står idag och hur situationen ser ut angående gråsäl och skarvens påverkan på fiskbestånden i Östersjön. Jag börjar med att presentera hur mycket och vad de båda predatorerna äter. Därefter kommer jag att titta på hur dagens gråsäl- och skarvpopulationer ser ut och hur de med sin diet skulle kunna påverka fiskbestånden och det kommersiella fisket. Finns det en överlappning mellan fiskarter som är intressanta för bägge parter? Jag kommer dessutom belysa bakomliggande faktorer som inverkar på fiskbeståndet i Östersjön samt hur påverkan på fiskeredskapen ser ut. Gråsäl Bakgrund Det räknade antalet gråsälar 2010 i Östersjön uppskattades till individer (Vilt- och Fiskeriforskningsinstitutet 2012 uppdaterad 29 nov. 2010) men det totala antalet sälindivider är kring individer (Lundström K, pers. kommunikation). En gråsäl äter dagligen ca 2-3% av sin kroppsvikt och jagar huvudsakligen solitärt (Lunneryd et al. 2003). Hannen är större än honan och hannen kan väga upp till 300 kg och honan kan väga upp till 200 kg. Honan tappar dock kg under perioden då hon har diande unge (Naturhistoriska riksmuseet uppdaterad 2009 hämtad 2012). Lundström et al. (2010) fann inga signifikanta skillnader mellan hanar och honors bytesval när otoliter och hårddelar undersöktes från sälars magar och tarmar, men det fanns en skillnad när fettsyror undersöktes. Anledningen till denna skillnad är okänd (Arnbom T, pers. kommunikation). För de gråsälar som uppskattningsvis finns i Östersjön och att de i snitt äter 2-3 % av sin kroppsvikt per dag ger det en genomsnittlig fiskkonsumtion på kg fisk per dag för hela gråsälspopulationen (se tabell 1.). Tabell 1. Visar en uppskattning av en genomsnittlig gråsälsindivids (på 200kg) konsumtion av fisk i kg per dag. Gråsälspopulationen Konsumtion i förhållande Vikt (kg) till kroppsvikt Konsumtion i genomsnitt per dag Totalt för hela gråsälspopulationen indiv % 5 kg/per indiv./dag Ca: kg/dag Källa: Data baserad på Lunneryd et al. (2003) och Vilt- och Fiskeriforskningsinstitutet (2012 uppdaterad 29 nov. 2010). 6

7 Dietstudier - gråsäl Lundström et al. (2007) kom fram till i sin dietstudie, under studieperioden i Östersjön, att strömming är den absolut främsta födotypen för gråsälen oavsett geografiskt område. Strömmingen följs därefter av skarpsill i söder och sik i norr. Det är endast i Bottenviken som man träffat på arter som lax (Salmo salar), öring (Salmo trutta) och rötsimpa (Myoxxcephalus scorpius) i dieten. (Lundström et al. 2007). Enbart i Egentliga Östersjön fann man födoarter som torsk och plattfisk (Pleuronectiformes) i dieten (Lundström et al. 2007). Anledningen enligt Lundström et al. (2007) till olikheten i dieten hos gråsälen i Bottenviken och Egentliga Östersjön kan antas bero på att tillgängligheten av bytesarterna skiljer sig åt mellan de geografiska områdena. En annan förklaring skulle kunna vara att sälindividernas ålder är det som skiljer de två olika geografiska områdena (Lundström et al. 2007). I det studerade mag- och tarminnehållet så fann Lundström et al. (2007) att oavsett antal eller biomassa dominerar strömmingen gråsälens diet, som återfanns i hela 81 % av de studerade gråsälarna. Andra arter som signifikant utgör en stor del av gråsälens diet är skarpsill på 27 % och sik på 20 % (se tabell 2.) (Lundström et al. 2007). Andra fiskarter som utgör en mindre del av dieten (4-10%) är abborre, torsk, karpfiskar (Cyprinidae), tånglake, rötsimpa, flundra (Platichtys flesus), nors (Osmerus eperlanus) och lax (se tabell 2.) (Lundström et al. 2007). Osäkerheten i data ökar markant hos de arter som är mer sällsynta (mindre än 10 %). 7

8 Tabell 2. Visar fiskarternas förekomst i frekvens (FOi) med ett konfidensinterval på 95 % (95 % Cl) baserat på alla hårda delar och även enbart för otoliter. Källa: Modifierad från Lundström et al. (2007). Det verkar som om strömming har blivit en allt viktigare del i gråsälens diet. Den har ökat i frekvens de senaste åren och detsamma gäller för skarpsillen. Något som har minskat i frekvens i säldieten är torsk. Detta kan troligen förklaras av den minskade torskpopulationen (Lundström et al. 2007), men aktuell data finns inte för gråsälens diet under de senaste åren. Det verkar även finnas en skillnad i dietinnehåll beroende på sälarnas ålder. De äldre individerna (5+) är de enda som konsumerade lax (Lundström et al. 2007). Kutar äter storleksmässigt mindre fiskar och då oftast arter som är minde ekonomiskt viktiga för det kommersiella fisket till exempel tobisfisk (Ammodytidae) och tånglake (Lundström et al. 2010). Troliga förklaringar till att åldersvariationen korrelerar med bytesval kan vara, att kutar har lättare att fånga och hantera fisk som till storleken är mindre. Det kan också bero på att unga och äldre sälar väljer att jaga på olika områden (Lundström et 8

9 al. 2010). En liknande trend verkar gälla för bytesstorleken och åldern hos bytet. Större och således äldre byten är allt vanligare för gråsälarna och kan således skapa en konkurrens med fiskerierna som vill ha samma typ av storlek och åldersklass på sin fångst (Lundström et al. 2007). För strömmingen påverkar fiskerierna främst strömming i de äldre åldersklasserna (7-8 år) medan predatorer som torsk främst inriktar sig på mindre, yngre strömmingar. Gråsälen inriktar sig, precis som fiskerierna, på äldre och större individer (6 år) då de har större fett- och energiinnehåll (Lindgren et al. 2011). Preliminära resultat från en studie i Stockholms och Södermanlands län under perioden år visar en dietfördelning där man även här finner strömming som den vanligast förekommande bytesarten följt av skarpsill (se fig. 1a-b.). Här visar sig dock torsken vara av större vikt i dieten än vad man fann i andra studier (Lundström et al. 2007; Lundström et al. 2010), vilket kan bero på att Lundströms tidigare studier inte innefattar maganalyser efter Förekomst 1 0,75 0,5 0,25 Gråsäl Stockholm och Södermanlands län (n=61) Gråsäl Stockholms län (n=61) Förekomst 0 Strömming Skarpsill Torsk Mört Tobis Sik Plattfisk Ål Nors Tånglake Gädda Abborre Lake Gobiidae Figur 1a. Visar fördelningen av fiskarternas förekomst i gråsälens diet i Stockholms län och Södermanlands län under perioden Källa: Lundström opublicerad data e.d. 0,5 0,4 0,3 0,2 Gråsäl Stockholm och Södermanlands län (n=61) Gråsäl Stockholms län (n=61) Viktandel 0,1 0 Strömming Skarpsill Torsk Mört Tobis Sik Plattfisk Ål Nors Tånglake Gädda Abborre Lake Gobiidae Viktandel Figur 1b. Visar viktandels fördelning av fiskarterna i gråsälens diet i Stockholms län och Södermanlands län under perioden Källa: Lundström opublicerad data e.d. 9

10 Gråsälens konsumtion i förhållande till fiskeriernas fångster För att få en mer övergripande bild av hur gråsälens konsumtion av fisk skiljer sig från fiskeriernas fångster kan detta illustreras av Lundström et al. (2012) studie i Östersjön där man studerat gråsälars mag- och tarminnehåll som insamlats under perioden 2001 och 2005 jämförts med fiskeriernas fångster. Östersjöns indelning i delområden (20-32) (se fig. 2.) används för att beskriva den geografiska utbredningen av gråsälens konsumtion och fiskeriernas fångster för att kunna jämföra dem. Lundström et al. (2012) studerade gråsälens konsumtion och fiskeriernas fångster i delområdena och (se fig. 2.). Delområdet är huvudområdet för gråsälen och just i detta område är konsumtionen av torsk, sik, lax, öring och ål likvärdig med fångsterna från fiskerierna, vilket då skulle kunna utgöra en konkurrens. Detta behöver dock inte betyda att fiskpopulationen är hotad (Lundström et l. 2012). De viktigaste fiskarterna för de kommersiella fiskerierna är torsk, strömming och skarpsill. I delområden (se fig. 2.) var de kommersiella fiskeriernas fångster av torsk och skarpsill större än gråsälens konsumtion (Lundström et al. 2012). Figur 2. Visar Östersjöns uppdelade delområden. Lundström et al. (2012) undersökning baseras på delområde och Källa: Modifierad ur Lundström et al. (2012). 10

11 År 2004 uppskattades gråsälens konsumtion till ton fisk. De huvudsakliga fiskarterna var då strömming (50 %), skarpsill (13 %), sik (8 %) och torsk (7 %). Dessa fyra arter utgjorde 80 % i relation till biomassan i dieten (se fig. 3a-b.) (Lundström et l. 2012). Räknat i biomassa blir det för strömming ton, skarpsill ton, sik ton och torsk ton. Övriga arter utgjorde 20 % av gråsälens konsumtion, vilket motsvarar cirka ton (se fig. 3a-b.). Figur 3a. Visar den uppskattade byteskonsumtionen av gråsälspopulationen i Egentliga Östersjön år Källa: Modifierad ur Lundström et al. (2012). Figur 3b. Visar den uppskattade byteskonsumtionen av gråsälspopulationen i Bottniska viken år Källa: Modifierad ur Lundström et al. (2012). 11

12 De kommersiella fiskerifångsterna beräknat i ton, i delområde 25-32, var för skarpsill ton, strömming ton, torsk ton och flundra ton (se tabell 3.) (Lundström et l. 2012). Tabell 3. Visar de europeiska och svenska kommersiella fiskerifångsterna i Östersjön år Även Sveriges rekreationsfångster Källa: Modifierad ur Lundström et al. (2012). Jämför man konsumtionen av de vanligaste arterna för gråsälen och de kommersiella fiskeriernas fångster för samma fiskarter skiljer de sig mycket åt. För strömming motsvarar gråsälens konsumtion 1/10 av fiskeriernas fångst. Detta indikerar att gråsälens konsumtion inte kan mäta sig med fiskeriernas fångster och således inte utgöra en konkurrens. (se tabell 4.). Tabell 4. Visar konsumtionen av gråsäl i Östersjön år 2004 för de vanligaste arterna i gråsälens diet i jämförelse med de kommersiella fiskeriernas fångster i Östersjön år Fiskart Gråsäls konsumtion Fiskeriernas fångst Strömming ton ton Skarpsill ton ton Sik 3231 ton 689 ton* Torsk 2827 ton ton *Är enbart från Sverige i delområde 27-31, här ingår både kommersiella- och rekreationsfångster. Källa: Data hämtad från Lundström et al. (2012). Påverkan på fiskeredskapen Bakgrund I Östersjön varierar det mellan olika geografiska områden vilket fiske, som är mest utsatt för sälangrepp. I de norra delarna av Östersjön är det främst laxfisket, som är drabbat och i de södra 12

13 delarna är det framförallt torskfisket (Lunneryd et al. 2003). Torskfisket har inte haft någon större framgångar med att reducera angreppen, detta beror på att fiskeredskapen, som används för torskfisket, är svåra att skydda (Fjälling 2006). Här sker en utveckling av andra metoder, som skulle kunna ersätta de befintliga till exempel genom att använda burar istället för nät. Det skulle kunna vara en lämplig lösning för att reducera sälangrepp på fångsterna samt att endast individer med önskvärd storlek fångas (Fjälling 2006). Problemet med sälbesökta nät verkar främst gälla för kustnära fiske. Detta tros bero på att man i det kustnära fisket använder så kallade passiva fiskeredskap som till exempel laxfällor och strömmingsnät. De sälar, som ger sig på dessa fiskeredskap, är oftast ett fåtal ensamma individer (Fjälling 2006). Det verkar som att när sälarna inte har tillgång till nätfångster (eller andra fångster från fiskeredskap) består dieten till största delen av strömming. Lundström et al. (2010) menar att om det finns tillgång till fångster från fiskeredskap kan födoarterna variera i gråsälens diet, detta observerades hos de gråsälar som studerats kring fiskeredskapen. Detta behöver dock inte betyda att fiskeredskapen används som en födokälla utan att sammanträffandet kan bero på att de fiskarter som fångats i näten, och även återfinns hos de studerade sälarna kring området där nätet lagts, bara återspeglar de fiskarter som är vanligt förekommande i området (Lundström et al. 2010). Om detta är fallet kan det tyda på att sälarna som Lundström et al. (2010) studerade representerar sälar som jagar inomskärs. Sälar som observerats kring fiskeredskapen är ofta enstaka individer och ofta ensamma hannar (Fjälling 2006) vilket skulle kunna bekräfta Lundström et al. (2010) teori. Nuvarande fiskemetoder Flera metoder har med blandad framgång använts för att hålla sälen borta från fiskeredskapen. Svårigheten ligger i att sälarna vänjer sig vid skrämselmetoderna vilket gör dem ineffektiva efter en tid (Lunneryd et al. 2003). I det traditionella fisket är redskapen vad man kallar för garnade. Det betyder att fisken fastnar i maskorna. Vid vittjing av dessa nät lossas fisken från maskorna. När fisken sitter fast i maskorna är de lätta byten för sälar samtidigt som sälarna lätt kan trassla in sig i näten och resultera som bifångst. Andra redskap som används är instängande-redskap. Fisken leds då in i ett finmaskigt utrymme. Dessa instängande-redskap är ofta tillverkade i material som inte är slitstarkt, vilket gör att gråsälen kan bita sönder dem och plocka fisk ur näten (Hemmingsson & Lunneryd 2007). Förebyggande åtgärder Idag är skyddsjakt tillåten på gråsäl för att undvika skador på fiskeredskapen. Man vill förbättra fiskeredskapen och skrämselmetoderna för att försöka nå en långsiktig och hållbar lösning. Detta skulle ersätta den skyddsjakt som utförs (Bruckmeier & Larsen 2007). Som ett svar på detta har nya material och fiskeredskap utvecklats, som till exempel pushup-fällor. Pushup-fällorna har två lager av nät kring utrymmet där fisken fångas in. Det gör att sälen hindras av det yttersta nätet från att komma åt fisken. Även materialet är mycket mer slitstarkt än i de traditionella näten samt att ingången blockeras av en stålvajer, som hindrar sälen från att ta sig in genom öppningen. Hela denna fångstanordning är fäst vid flytprotoner som vid vittjing fylls med luft och fällan stiger då upp till ytan (Hemmingsson & Lunneryd 2007). 13

14 Pushup-fällor godkändes som fiskeredskap 2001 och var utvecklade för att vara främjande för sälarna samt att det blev bidragsberättigat från Viltskadefonden. Vid en undersökning av hur effektiva dessa fällor var, blev det ett positivt bemötande från de fiskare som använt dem. De hade konstaterat färre sälangrepp på fisk och nät, vilket gav en ekonomisk vinst i form av ökade fångstvärden samt att det tog kortare tid att vittja de nya fällorna (Hemmingsson & Lunneryd 2007). En annan ny typ av fiskeredskap för laxfiske har visat sig användbart i flera avseenden. Den är förbättrad genom att fångstnätet är försett med större maskor och starkare material. Detta har lett till minskad skada på näten av sälar. Laxen kan, utan att bli stressade, passera in i näten och vidare till fångstkammaren. Ingången till fångstkammaren är blockerad för att minska risken för säl att ta sig in (Lunneryd et al. 2003). En utvärdering av dessa nya fångstnät visade på ökad fångst för fiskerierna samt färre trasiga nät. Man observerade även att färre antal sälar förekom vid fångstnäten (Lunneryd et al. 2003). Några av de skrämselmetoder som man använder sig av är så kallade AHD-metoder (Acoustic Harassment Device). AHD-metoden sänder ut ett ljud som är relativt smärtsamt för sälarna att utstå och på så sätt håller dem borta från fiskeredskapen (Lunneryd et al. 2003). Slutligen poängterar Fjälling (2006) att man bör fokusera på att utveckla nya fiskemetoder som är inriktade mot specifika fiskarter. Man bör också enligt Fjälling (2006) beakta både fiskars och sälars naturliga beteende i utvecklingen av nya fiskeredskap. Detta kan vara ett steg i rätt riktning för att minimera skador på både säl och fisk men ett fortsatt utvecklingsarbete är förstås nödvändigt (Hemmingsson & Lunneryd 2007). Diskussion - gråsäl Eutrofieringens påverkan Med en ökad näringstillförsel har Östersjön gått från att vara i ett oligotroft tillstånd till att bli eutroft (Österblom et al. 2007). Eutrofieringen har sedan påverkat näringskedjan på flera sätt. I näringskedjan kan man se förändringar i mängden fisk och förändringar i fiskartssammansättningen då vissa arter har fått en ökad tillväxt och reproduktion till följd av eutrofieringen. Detta har lett till att fiskfångsterna i Östersjön har flerdubblats de senaste femtio åren (Jord- och Skogsbruksministeriet 2007). Ytterligare en faktor som påverkat de ökade fiskefångsterna är utveckling av effektivare fiskemetoder. Skiftet från ett oligotroft till eutroft tillstånd i Östersjön har definitivt haft inverkat på näringsväven genom bland annat syrebrist och ökad näring som påverkat förekomsten av olika organismer. En konstant tillförsel av fosfor från både punktkällor och diffusa utsläpp gör att det eutrofa tillståndet bibehålls (Österblom et al. 2007). Det är inte troligt att det eutrofa tillståndet i närtid kommer att gå tillbaka till det oligotrofa tillstånd som det en gång var. Det enda som buffrar den ökande näringshalten är sedimentens adsorption av fosfor (P) och denitrifikationens kväveupptag (NO₃ ) och omvandling till kvävgas (N₂) (Österblom et al. 2007). Den speciella saliniteten i Östersjön ger en konstant stress, som bland annat fiskar är känsliga för. Stressen över saliniteten gör dem överlag mer mottagliga för andra faktorer som kan påverka dem negativt så som överfiske (Österblom et al. 2007). 14

15 Regimskiften i Östersjön I Östersjön har det skett ett regimskifte i toppredator från gråsäl till torsk till följd av jakt. Detta gav inte bara ett predationsskifte utan även förändringar i de pelagiska fiskpopulationerna. De främsta dominerande pelagiska fiskarterna är strömming och skarpsill. Dessa arters populationer har förändrats med anledning av överfisket av torsk (som prederar på dessa arter) och ökad näringshalt som lett till ett fisksamhälle dominerat av sillfiskar (Clupeidae) och en kraftig minskning av torsk. Det finns stor anledning att tro att människan ligger bakom de faktorer som lett till dessa skiften i Östersjön (Österblom et al. 2007). I och med den kraftiga minskningen av toppredatorer, som gråsäl och torsk, har Östersjön blivit ett ekosystem med kortlivade arter som kan fluktuera mycket i de lägre trofinivåerna. Det gör att pelagiska fiskar som till exempel Clupeidae kan etablera sig och förbli i ett stabilt tillstånd (Österblom et al. 2007). Påverkan på fisken De pelagiska fiskarna är nyckelarter i de marina ekosystemen och påverkar olika trofinivåer. Högsta trofinivå erhåller predatorer och således människor. Det pelagiska fisksamhället styrs antingen av en top-down reglering (det vill säga genom predation och fiske) eller bottom-up reglering (det vill säga genom tillgänglighet av zooplankton och klimatförändringar). Det är därför av stor vikt att veta hur det pelagiska fiskesamhället styrs och påverkas. Strömming, som är den dominerande pelagiska fiskarten i Östersjön, styrs av bottom-up reglering, det vill säga genom tillgängligheten av zooplankton, och i detta fall, genom konkurrensen med skarpsill (Lindgren et al. 2011). Predatorer som gråsäl och torsk kan också påverka strömmingspopulationen men dessa predatorer är mindre avgörande för strömmingens framtid i Östersjön (Lindgren et al. 2011). Det är inte sälpredationen som man ska oroa sig för när det kommer till den minskade torskpopulationen utan den ökade dominansen av Clupeidae. Clupeidae innebär ett hot mot torskpopulationen som prederar på torskens rom och konkurrerar även om en viss typ av zooplankton, som torskynglen också har som föda (Österblom et al. 2007). Enligt Österblom et al. (2007) finns det stor anledning att oroa sig för att Clupeidae kommer att kontrollera torskpopulationen med sin predation på torskrom och konkurrera om vissa zooplankton, som är nödvändiga för torskynglen. Detta är stor anledning till överfisket som reducerat torskbestånden. Fisket har därför svårt att få en exploaterbar torskpopulation. Genom att reducera fisket skulle man kunna få en ihållande effekt på torskpopulationens återhämtning, men en ökning av gråsälspopulationen skulle dock kunna påverka torskens återhämtning negativt och således försöken att reducera fisket (Österblom et al. 2007). Att förstå de ekologiska faktorerna som överfiske, eutrofiering, salthalt och klimateffekterna är viktigt för att kunna exploatera strömmingen i Östersjön (Lindgren et al. 2011). Zooplankton och deras förekomst är det som främst styr och påverkar strömmingspopulationen och det är därför viktigt att integrera de ekologiska faktorer som påverkar bottom-up och top-down effekter i förvaltningen av Östersjön och dess fiskpopulationer. Genom att förstå dessa faktorer får man en ekosystembaserad förvaltning och hållbara pelagiska fiskpopulationer (Lindgren et al. 2011). Gråsälens påverkan på dessa storskaliga ekologiska faktorer som påverkar dynamiken hos fiskpopulationerna är troligen liten, men lokalt orsakar gråsälen problem för fiskare genom att främst förstöra eller äta upp fisken i redskapen. 15

16 Skarv Bakgrund I Europa finns det tre arter skarv, storskarv, dvärgskarv (Phalacrocorax pygmeus) och toppskarv (Phalacrocorax aristotelis). I Östersjön finns endast storskarv regelbundet. Storskarven delas upp i två typer, dessa är storskarv (Phalacrocorax carbo) och mellanskarv (Phalacrocorax carbo sinensis) (Engström 2001a). Hädanefter kommer dessa enbart benämnas som skarv (Phalacrocorax carbo sp). Skarven häckar i stora kolonier med upp till 8000 par. De är migrerande fåglar och övervintrar i de västra och centrala delarna av Europa och längs kusten av Nordafrika (Engström 2001a). Det finns dock även övervintrande individer längs den svenska kusten. I början av 1900 talet fanns få skarvar i Europa på grund av människors förföljelse, detta gjorde att skarven nästan utrotades eller enbart fanns i låga koncentrationer. Inom perioden 1965 fram till 1980 lyckades skarven att återhämta sig. De efterföljande åren hade skarven en populationsökning med 10-31% (Engström 2001a). År 2009 så fanns det par i området kring Östersjön, varav 25 % av dessa fanns i Sverige (se fig. 4.). Figur 4. Visar antal häckande skarvpar i Östersjöområdet Vilket utgör totalt cirka par, Sverige har ca 25 % av det totala antalet häckande par. Källa: (15 feb 2012). En genomsnittlig skarvindivid konsumerar ca 500 gram fisk/dag. Detta är ett vanligt mått som används i många sammanhang. Mängden konsumerad fisk varierar dock mycket under året (Grémillet & Wilson 1999). För den skarvpopulation som man hade 2009 i Östersjöns område skulle det med en konsumtion av fisk på 500 gram om dagen ge en total konsumtion på kg fisk för hela skarvpopulationen i Östersjön per dag (se tabell 5.) 16

17 Tabell 5. Visar en uppskattning av skarvpopulationens konsumtion av fisk i kg per dag. Skarvpopulation i Östersjöns område (2009) Konsumtion fisk per individ och dag Totala konsumtionen av fisk av skarvpopulationen per dag ,5 kg/dag kg/dag Källa: data hämtad ur Grémillet & Wilson (1999) samt (15 feb 2012). Det har däremot visat sig att skarvpopulationen har börjat avta då den når en viss densitet (se fig. 5a-c.). De åtgärder som utförs i ett försök att minska eutrofieringen i Östersjön påverkar skarvens födotillgångar och leder till en minskning i skarvpopulationen (Engström 2001a). Figur 5a. Populationsutveckling av skarvpar i sydvästra Östersjön under perioden Källa: (08 feb. 2012). Figur 5b. Visar populationsutvecklingen av skarv i östra och norra Östersjön under perioden Källa: (08 feb. 2012). 17

18 Figur 5c. Visar antal skarvpar och deras utveckling på Gotland i Sverige, centrala Östersjön under perioden Källa: (08 feb. 2012). Anledningen till den dramatiska ökningen av skarvenpopulationen tros främst vara kopplad till skarvens skydd genom olika direktiv (se bilaga 1). Skarven är en generalist och kan av den orsaken konsumera olika fiskarter i många olika typer av vatten. Det är ytterligare en orsak till den starka expansionen av skarvpopulationen och den geografiska utbredningen (Engström 2001a). Dietstudier - skarv Det är vanligt hos flera sjöfåglar att deras diet förändras under häckningsperioden. Detta gäller även för skarven. När ungarna är små föredrar skarven mindre och tunnare byten som har mjukt fiskkött. Under äggläggning, ruvning och när ungarna har blivit äldre föredrar skarven större byten. Sammansättningen av olika fiskarter i dieten förändras också under dessa perioder (Lehikoinen 2005). Även om skarv vid vissa tider (som under häckning, äggläggning, ruvning och tiden med små ungar) föredrar vissa fiskstorlekar och arter är skarvar ändå en generalist. Dieten reflekterar då troligen tillgängligheten av passande storleksmässiga arter och det är det som avgör bytet, oberoende vilken tid det är på året (Lehikoinen 2005; Engström 2001a). Den faktor som framförallt reglerar sjöfåglar har ansetts vara födoreglering. Det verkar som om skarven inte helt och hållet regleras av bytets densitet utan av någon annan faktor. Det är omtvistat vad som reglerar skarven (Engström 2001a). Engstöm (2001a) pekar på att det kan vara fiskens beteenderespons som är reglerande, då fisken utvecklar ett bättre flyktbeteende, som gör den mer svårfångad för skarven. Det som skulle kunna påverka fiskpopulationerna negativt är om skarven har någon typ av födopreferens. Fiskar är beroende av resurser för tillväxt. Vid predation av fisk leder det således till mindre konkurrens inom fiskpopulationen om existerande resurser, vilket kan kompensera förlusten av predationen till fördel för överlevande fiskar i populationen. Detta förtydligar varför man inte kan dra direkta slutsatser om skarvens konsumtion av fisk till en minskning i fiskpopulationens densitet (Engström 2001a). Däremot kan man inte utesluta att skarven har en lokal påverkan och då inte enbart genom att konsumera fisk utan också genom att fiskar som exponeras i skarvens närvaro kan 18

19 skapa ett flyktbeteende och på så vis inverka på fiskpopulationens lokala densitet (Engström 2001a). Den lokala påverkan har även bekräftas av andra forskare som studerat skarvens påverkan (Sture Hansson, muntligen). Engström (2011a) har i sin undersökning samlat in data från 15 olika sjöar i södra Sverige. Undersökningen visade att skarvens påverkan på fiskepopulationerna var liten. Engström (2001a) observerade inte att fiskpopulationerna minskade på grund av skarvens etablerade kolonier. Man fann inte heller någon korrelation mellan skarvdensiteten och fiskbiomassa och inte heller mellan skarvdensitet och antal fiskar (se tabell 6.). Tabell 6. Visar ett korrelationstest (Pearson correlation test) mellan skarvdensitet och fiskarternas antal och biomassa i sjön Ymsen under de tre åren undersökningen pågick (1995/1996, 1997/1998, 1998/1999). Källa: Modifierad från Engström(2001a). I de 15 sötvattenssjöarna i södra Sverige som Engström (2001a) observerade var det en stor variation av mängden fisk som skarven avlägsnade ur sjön ( kg/ha) under studieperioden mellan åren Undersökningen visade att skarvens konsumtion mätt i antal fiskar bestod till största delen av gärs (Gymnocephalus cernuus) följt av mört och abborre. Utöver dessa tre arter blev inga andra arter signifikanta delar av skarvens diet till antalet. Dessa tre vanligaste arter utgjorde 85-96% av skarvens diet (se tabell 7.) (Engström 2001a). Tittar man på biomassan av skarvens diet bestod största delen (28-46%) av abborre följt av gädda (Esox lucius) (13-30%), gärs (14-25%) och mört (8-20%) (se tabell 7.) (Engström 2001a). Tabell 7. Vid undersökning av 15 sjöar i Sverige vid tre tidpunkter (1995/1996, 1997/1998, 1998/1999) var dessa de vanligaste bytesarterna i skarvens diet sett till biomassa. Procent av Art diet Abborre Gädda Gärs Mört 8-20 Källa: Modifierad från Engström (2001a). Trots att den viktigaste födoarten för skarven i Ymsen till antalet är gärs, vilket bestod av 47-75% av skarvens diet under undersökningstillfället, behöll gärsen en stabil population. Detta visar att gärsen som art klarar en omfattande predation av skarven utan att bli instabil (se tabell 8.) (Engström 2001a). 19

20 Tabell 8. Visar gärsens proportion i fiskpopulationen och skarvens diet i Ymsen under åren 1995/1996, 1997/1998, 1998/ / / /1999 i procent i procent i procent Gärs i fiskpop Gärs i diet Källa: Baserar på data från Engström (2001a). Varför skarven konsumerar gärs i större utsträckning än vad den gör med mört och abborre, trots att gärs är mindre och utgör en mindre del i fiskpopulationen, kan bero på att i Ymsen jagar skarven huvudsakligen solitärt och inte i grupp. Gärsen är förmodligen lättare att fånga om man jagar solitärt, då gärsens medelhastighet då den flyr är lägre än vad den är för både mört och abborre (Engström 2001a). Det visade sig att gärs utgör en större del av dieten än den gjorde i fiskpopulationen under alla de år som studien utfördes (Engström 2001a). Att beakta är att abborre väger mer än gärs och mört. På så sätt bidrar den till en större del av biomassan (se tabell 7.) (Engström 2001a). Även Lehikoinen et al. (2011) har gjort en liknande studie på skarvens diet utanför Finlands sydvästra kust under perioden De fyra vanligaste bytesarterna till antalet i Lehikoinens et al. (2011) studie är tånglake, mört, abborre och storspigg. I relation till massa dominerar tre stycken arter, mört (42.9%), tånglake (24,0%) och abborre (16.6%). Vid analys i proportion till antal individer öka storspiggen signifikant och proportionen av mört och abborre minska signifikant under studieperioden. För tånglake kan man inte se någon signifikant variation i konsumtionen (se tabell 9; Figur 6.) (Lehikoinen et al. 2011). Tabell 9. Baseras på den totala massan (kg) och antalet byten (n) av olika arter för alla de studerade kolonierna (samtliga fem stycken) mellan åren Art n Procent Massa (kg) Procent Tånglake (Zoarces viviparus) ,3 36,5 24,0 Mört (Rutilus rutilus) ,9 65,1 42,9 Abborre (Perca fluviatilis) ,6 25,2 16,6 Storspigg (Gasterosteus aculeatus aculeatus) ,2 0,4 0,3 Sillfiskar (Clupeidae) 183 6,4 3,3 2,2 Gärs (Gymnocephalus cernuus) 124 4,4 3,6 2,4 Brax (Abramis brama) 57 2,0 6,2 4,1 Gös (Sander lucioperca) 30 1,1 5,6 3,7 Sjurygg (cyclopterus lumpus) 25 0,9 3,4 2,2 Hornsimpa (Triglopsis quadricornis) 13 0,5 0,9 0,6 Tångspigg (Spinachia spinachia) 10 0,4 0,1 0,0 Lake (Lota lota) 5 0,2 1,3 0,8 Skrubbskädda (platichthys flesus) 4 0,1 0,2 0,2 Sandstubb (Pomatoschistus minutus) 3 0,1 0,1 0,0 Svart smörbult (Gobius niger) 1 0,0 0,1 0,0 Tejstefisk (Pholis gunnellus) 1 0,0 0,1 0,0 Tobisfiskar (Ammodytidae) 1 0,0 0,1 0,0 Total ,0 151,8 100,0 Källa: Modifierad från Lehikoinen et al. (2011). 20

21 De vanligaste arterna procentuellt sett till massan (kg) i skarvens diet i studie av Lehikoinen et al. (2011) 4% 12% 24% Tånglake (Zoarces viviparus) Mört (Rutilus rutilus) 17% Abborre (Perca fluviatilis) Brax (Abramis brama) 43% Övriga arter Figur 6. Visar de fem vanligaste arterna i dieten, fiskarterna representerar den procentuella proportionen av den totala massan (per kg) som uppmättes i samtliga skarvkolonier (samtliga fem kolonier) för åren Källa: Diagrammet baseras på data från Lehikoinen et al. (2011). Lehikoinen (2011) redovisar att de kommersiella fiskefångsterna av abborre och mört under perioden var stabila trots att den största ökningen av skarvpopulationen skedde under samma period. Baserad på data som Lehikoinen et al. (2011) uppvisar från sin undersökning kunde man inte heller här se att skarvpredationen skulle påverka det kommersiella fisket. Abborre är i studien den enda fiskart som är av ekonomiskbetydelse för fiskerierna. Den konsumeras även av skarven. Minskningarna av fångster för olika fiskarter har inte minskat till följd av skarvens närvaro. Dock gällande ål (Anguilla anguilla) kan skarv vid vissa sjöar vara den främsta orsaken till en nedgång i ålpopulationen. Vid andra lokaler kan inte skarven anges för att vara den faktor som förorsakat nedgången i ålpopulationen, då nedgången redan existerat innan skarven etablerat sig i lokalen (Engström 2001a). Intressant nog ökade andelen storspigg i Östersjön under samma period som man fann storspigg i stor proportion i skarvens diet (Lehikoinen et al. 2011). Ytterligare ett intressant samband hittar man för abborre där den under perioden fanns i mindre proportion i skarvens diet och den hade likaså minskat i de kommersiella fiskeriernas fångster (Lehikoinen et al. 2011). Tånglake har minskat i skarvens diet. Detta skulle kunna bero på årsfluktuationer av tånglake, på samma sätt fluktuerar tillgängligheten av vissa storleksklasser (Lehikoinen et al. 2011). I ovanstående studier skiljer sig miljön åt. Engströms (2001a) studie är i en insjömiljö och således är fisksammansättningen olik den i Lehikoinen et al. (2011), då den studien är i havsmiljö. Påverkan på fiskpopulationen kan dock antas vara densamma. En eventuell påverkan på fiskpopulationen borde enligt min åsikt kunna ses tydligare i Engströms (2001a) studie, då ingen migration av fisken kan ske och man kan då få en klar bild av hur fiskpopulationen har förändrats. Att det även skiljer över 10 år mellan studierna är en faktor som kan påverka variationen i resultaten. Sammanfattningsvis påvisar både Engström (2001a) och Lehikoinen et al. (2011) att skarven har föga påverkan på fiskepopulationen och där med inte utgör ett hot mot det kommersiella fisket. Det 21

22 huvudsakliga problemet är att skarven förstör fiskeredskapen och plockar bort fisk från dem (Engström 2001a). Liknande studier på skarvens diet har även Boström et al. (2012) utfört. Det studerade maginnehållet hos 229 skarvar längs den svenska östkusten säger något om skarvens dietval. De vanligaste arterna är storspigg följt av tånglake, strömming och karpfiskar (se tabell 10; Figur 7.). Tabell 10. Visar bytesarterna och deras antal (n), bytesarternas frekvens i förekomst (FO%), Ni% och Bi% är det relativa antalet eller biomassa för varje art i jämförelse med den totala biomassan av allt maginnehåll som man studerat med ett konfidensintervall på 95 %.(95 % Cl). Källa: Ur Boström et al

23 De vanligaste arterna i skarvens diet utifrån biomassa i Boströms et al.(2012) studie Storspigg (Gasterosteidae) 21% 30% Tånglake (Zoarces viviparus) 6% 6% Strömming (Clupea harengus) Cyprinider (Cyprinidae) 9% 28% Flundra (Platichthys flesus) Övrigt Figur 7. Visar de fem vanligaste arterna till i relation till biomassa i Boströms et al. (2012) studie på skarvens diet. Källa: Modifierad med data hämtat från Boström et al. (2012). Största förändringen i dieten var även i denna studie under häckningssäsongen. I Boströms et al. (2012) studie jämförde man även sina resultat med en liknande studie i samma område från De skillnader man såg tror man illustrerar förändringar som skett i fiskebestånden över tiden. Till exempel i Boströms et al. (2012) studie fann man färre abborrar och karpfiskar men mer av arterna tånglake och strömming än i studien från Skarvens konsumtion i förhållande till fiskeriernas fångster Skarvens har en stor variation i bytesarter fördelat över ett stort geografiskt område. Det kan därför vara missvisande att peka på generella konsumtionsmönster för skarven, för att sedan jämföra med fiskeriernas fångster. En studie som undersökt sambandet mellan skarvens konsumtion i jämförelse med fiskerierna på en lokal nivå kan däremot vara användbart. I tabell 11. ser man att skarvens konsumtion av fisk inte överlappar med fiskeriernas fångster i särskilt stor utsträckning. De arter som överlappar mer än andra är abborre och strömming. För abborre skiljer det sig åt mellan Karlskrona och Mönsterås i konsumtionen av abborre. Jag spekulerar i att det kan finnas stora skillnader i Östersjöns övriga områden. Det kan därför vara svårt att säga något generellt för lokala fiskbestånd, om skarven konkurrerar med fiskerierna. På regional skala kan jag inte se att skarven påverkar fiskeriernas fångster, då stora delar av skarvens totala konsumtion är fisk i storleksklasser som inte är intressanta för fiskerierna. För skarvens konsumtion av abborre, utanför Karlskronas kust, är det 46 % av abborrarna som överlappar med fiskeriernas fångster. För strömming är det enbart 24 % av skarvens konsumtion som överlappar med fiskeriernas fångster (Östman Ö, personlig kommunikation). 23

24 Tabell 11. Visar skarvens konsumtion av fisk som i storlek överlappar med fiskeriernas fångstvärda fiskar (kg/år). Den andra kolumnen visar de kommersiella fiskeriernas fångster i kg/år. Tabellen visar data utanför Karlkronas och Mönsterås kust. Skarvens konsumtion av fiskar som överlappar med fiskeriernas (kg/år) Kommersiella fiskeriernas fångster i kg/år Art Karlskrona Mönsterås Karlskrona Mönsterås Abborre Gädda Torsk Flundra Strömming sik/lax Källa: Östman Ö & Boström M, pers. kommunikation. Motsägande studier Det finns nya publikationer som säger emot varandra. Engströms (2001a; 2001b) visar att man inte hittar någon långtidseffekt av skarvpredation på fiskbestånd. Även Lehikoinen et al. (2011) och Boström et al. (2012) visar i sina studier att inget signifikant samband gick att finna mellan skarvpredation och fiskbeståndet. Likväl kan man finna publikationer som Vetemaa et al. (2010) där det argumenteras om att skarv har reducerat antalet lekplatser för abborre och mört i en halvinnesluten vik i Estlands kustområde. Data från studien samlades dock enbart in under två år (1995 och 2005). Under dessa två perioder minskade populationen av gärs betydligt (Vetemaa et al. 2010). Som tidigare nämnts kan detta säker vara fallet för enstaka lokaler, men vad de flesta studier tyder på är att skarv inte har en påverkan på fiskbeståndet i Östersjön och på så sätt inte heller påverkar de kommersiella fiskerierna. Lehikoinen et al. (2011) anser att genom att observera skarvarnas förändrade diet kan man få en bild av hur tillståndet i ekosystemet ser ut. Lehikoinen et al. (2011) tycker därför att man borde fortsätta undersöka mekanismerna i skarvens diet. Diskussion - skarv Ekologiska faktorer som påverkar fiskbeståndet Tillgängligheten av byten varierar naturligt men fluktuationer i fiskbeståndet kan också bero på olika miljöfaktorer, som exempelvis eutrofiering, som kan förändra fiskbeståndet (Lehikoinen et al. 2011). Den varierande miljön gör det svårt att dra en slutsats om alla de faktorer som kan påverka fiskpopulationen (Engström 2001a). Det finns hypoteser kring att skarvpredationen har förändrat 24

25 fiskbeståndet genom att fiskarna har lärt sig att undvika skarvattackerna eller att skarven har en selektivitet mot en viss art och storlek hos fisken (Lehikoinen et al. 2011). Svårigheten med att påvisa en påverkan av skarv Det är också svårt att hitta ett lämpligt sätt att påvisa en potentiell konkurrens mellan sjöfåglar och fiskerierna då sjöar och hav är komplexa system. Det är då svårt att separera fåglarnas effekt på fisken från andra faktorer som också påverkar dem. Till exempel om det finns flera predatorer mellan toppredatorn och bytet som en mellanpredator, som i sin tur också konsumeras av toppredatorn. Till exempel om toppredatorn (i detta fall skarven) minskar i antal, leder det till att färre mellanpredatorer blir konsumerade. Den större mängden mellanpredatorer kan då konsumera en större mängd av de gemensamma bytesarterna och ge en falsk predations bild. Detta gör att resultatet är mycket svårbedömt om toppredatorn (detta fall skarven) påverkar fiskpopulationen (Yodzis 2001). Många av de försök som gjorts för att bedöma skarvens effekt på fiskpopulationer är framförallt teoretiskt baserade snarare än faktiska data på fiskdensitet och biomassa. Studier som utförts i en marin miljö har den svagheten att fisken kan migrera in och ut i det lokala området till skillnad från studier utförda i sjöar. När fiskar migrerar in och ut från det lokala området kan det finnas betydande predationseffekter som inte kan upptäckas. På samma sätt om fisk emigrerar ut från ett område så kan det tolkas som en felaktig predationseffekt eller störningseffekt. Genom att undersöka sjöar kommer man ifrån denna svaghet. Man kan då se vilken effekt skarven har på fiskpopulationens densitet och undersöka hypoteser kring utarmningen av fiskpopulationer kring skarvkolonier (Engström 2001a). Sjöar ger även en möjlighet att observera effekter av skarv före och efter kolonisering (Engström 2001a). Skarvtäthet, fiskefångster och totalfosforhalt Enligt data från Engströms (2001a) undersökningar ser man ett samband mellan näringsrika sjöar och en hög densitet av skarv. I Engströms (2001a) undersökning visades ett signifikant resultat av korrelationen mellan antalet skarvpar per sjöarea och totalfosforhalten (p=0.04) (se fig. 8.). Figur 8a. Visar korrelationen mellan skarvdensiteten (skarvpar per km²) och totalfosforhalten i de undersökta sjöarna. Källa: Modifierad från Engström (2001a). 25

26 Engström (2001a) fann ett starkt samband (p=0,001) mellan alla undersökta sjöar och totalfosforhalten. Med en minskad totalfosforhalt följde även fiskeriernas fångster samma riktning. Det tyder på att totalfosforhalten påverkar fiskpopulationen och artsammansättningen och således densiteten av skarv (se fig. 8b.) (Engström 2001a). Figur 8b. Visar korrelationen mellan de kommersiella fiskeriernas fångster och totalfosforhalten. Källa: Modifierad från Engström (2001a). I vissa fall födosöker skarven i samma sjö som de häckar men det finns också fall då de födosöker i andra omkringliggande sjöar. Detta verkar bero på totalfosforhalten i sjöarna (Engström 2001a). Anledningar till att vissa skarvar födosöker i andra sjöar kan bero på att fiskar, som befinner sig i skarvens häckningsområde, utvecklar beteenden som gör att de blir mer svårfångade. Det kan då vara en vinst energimässigt för skarven att byta födosöksområde, där byten är lättare att fånga (Engström 2001a). Dietstudier Trots mycket debatter och starka åsikter gällande skarven och fiskbeståndet har detta sällan undersökts (Lehikoinen et al. 2011). Även i Finland där ökningen av skarv har varit en av de största i Europa har ytterst få studier publicerats om vad arterna i detta område har för diet (Lehikoinen et al. 2011). Eftersom det inte tycks finnas några direkta hot mot Östersjöns fiskpopulationer anser Engström (2001a) att dagens handlingar, som utövas för att kontrollera skarvpopulationen, kan ifrågasättas. 26