en god vän och prästfru som till skillnad från henne själv ansåg att det fanns teologiska skäl att vara mot kvinnors prästvigning. Nu är de båda döda

Transkript

1 Förord Ester Lutteman är troligen ett okänt namn för de flesta i vårt land idag, även bland de kyrkligt aktiva. Kvinnors namn försvinner som vi vet alltför lätt ur historien. Att jag har ett förhållande till denna teolog har jag helt och hållet min mamma att tacka för. Det var nämligen efter att Ester Lutteman hållit sitt anförande i Borgarskolan den 24 septem ber 1957 där hon aviserade sitt utträde ur kyrkan (se sid. 13) som även min mamma beslutade att göra samma sak i likhet med ett antal av den tidens kvinnosakskvinnor. Själv var jag då 17 år. Inte för att min mamma, en föga from gymnasieadjunkt, i övrigt hade några större lik heter med denna kvinnliga teolog. Kyrksamheten i vår familj var närmast obefintlig. Efter mors utträde var det slut även på julaftnarnas julbön. Senare fick jag nästan i hemlighet smyga mig ned till Hagakyrkan för att lyssna på Göteborgs gosskör på julaftonsmorgnarna när mina barn och jag i alla år firade jul med min mamma. Men debatten som väcktes av Ester Luttemans utträde ur kyrkan, den fortsatte mor åren igenom att föra med 7

2 en god vän och prästfru som till skillnad från henne själv ansåg att det fanns teologiska skäl att vara mot kvinnors prästvigning. Nu är de båda döda sedan ett antal år. Ingen av dem lämnade någonsin sin ståndpunkt men de förblev nära vänner. Det var Ester Luttemans hållning som blev ett föredöme för min mamma. Med denna personliga förhistoria var det inte möjligt att göra annat än tacka ja när jag blev ombedd att skriva ett förord till denna bok. De kvinnliga teologer som här ger ord åt sin kamp med både den kyrkliga och den feministiska traditionen möter ett annat samhällsklimat både i och utanför kyrkan än Ester Lutteman gjorde. På många sätt har de fått det mycket lättare, tillträdet till prästämbetet inte minst. Men på andra sätt har de möjligen fått det svårare nu när de mest uppen bara hindren för jämställdhet inom kyrkan är undan röjda. Ninna Edgardh Beckman sätter ord på en sådan svårighet när hon talar om konflikten mellan»att tro på min egen auktoritet i mitt liv och på Guds auktoritet». Hon beskriver att hon sannolikt länge var»en god representant för den typiska moderna människan, med blicken vänd mot framtiden och en hög tilltro till människans förmåga att lyfta sig till nya höjder». Kollisionen mellan feminism och kristen tro handlar, menar hon, inte bara om en negativ kvinnosyn och bibliska föreställningar om kvinnans underordning utan rör på ett djupare plan»det faktum att kvinnorörelsen i så hög grad förkroppsligat föreställningen om den auto noma individen». Hon formulerar dilemmat som»å ena sidan behovet att vara myndig och fri [ ] å andra sidan be hovet av att 8

3 ingå i ett sammanhang, att tro på något som är större, att inte alltid bara behöva lita till mig själv». En liknande brottning möter vi i Maria Kjellsdotter Rydingers bidrag, men här är det i synnerhet kampen mellan två motstridiga kollektivs krav som utgör det grundläggande dilemmat, kampen mellan kyrkans tradition och kvinnorörelsens:»feminismen gav mig redskap att se igenom och demaskera förtryckande teologier.» Men även de feministteologiska kraven kan upplevas som en tvångströja. Hon vill bejaka samhörigheten med alla människor i kyrkan och då uppstår problemet:»ju mer denna samhörighet bejakas, ju mer måste jag kompromissa med de feministiska kraven till exempel på inklusivt språk och refor merande liturgi.» Kvinnokampen har sitt pris, menar Maria Kjellsdotter Rydinger:»Om vi som kvinnor gör självständighet och autonomi till det främsta målet i vår kamp, är det lätt att vi tappar bort oss själva och det som är vägen till verklig frihet.» Ja, var går gränsen mellan hängivenhet och utplåning, mellan kampen för lika rättigheter och gruppegoistiska maktbegär? Gunilla Lindéns text om identitet som förändring visar kanske på en väg ut ur sådana dilemman. Med hjälp av Sartres begrepp»seriell identitet» pekar hon på den identitets utveckling som vi alla går igenom, såväl individer som institutioner:»om vi förstår kategorierna män och kvinnor som serier så innebär det att det inte en gång för alltid är fastställt vad som ska rymmas inom dessa begrepp.» För att ta hennes enkla och pedagogiska exempel på hur två begrepp kom att vidgas den första kvinnan 9

4 vigdes till präst i Danmark redan 1948:»När Johanne Andersen blev präst kom begreppet präst att vidgas. Det kom att få en ny betydelse i den danska kyrkan. En präst var inte längre med nödvändighet man. En präst kunde också vara kvinna.» Gunilla Lindén vill peka på en väg ut ur ensidiga kategoriseringar av människor utifrån könstillhörighet. Vi som följt kvinnorörelsens och jämställdhetsdebattens krumbukter i flera decennier vet att detta är ett segt fenomen att bekämpa. Kampen har förts både som fräna attacker och som gerillakamp i det fördolda. I teologiska sammanhang är det oftast en kamp om ord. Och frågan är om inte feminist teologin i sitt nit ibland gått väl långt i omtolkning. Den som är inne på det är Helene Egnell:»I vårt apologetiska nit har vi försökt göra inte bara Jesus utan även Paulus och Luther, ja, till och med Augustinus, till feminister. [ ] Nej, Jesus var inte feminist. Alldeles bortsett från det anakronistiska i att hävda detta, så finns det ingen som helst grund att anta att Jesus hade någon form av könspolitiskt medvetande, eller ansåg att jämställdhet mellan könen var en prioriterad fråga.» Helene Egnells påpekande låter ana vilka överdrifter som hennes nyktra analys vill sätta stopp för. Hon talar i stället om ett»uppbrottets kristologi» som en väg ut ur den belastning som Jesustraditionen inneburit för många kvinnor:»kvinnors relation till Jesus har nästan undantagslöst uttryckts i heterosexuella romantiska termer: kvin nan som tillber, tjänar och låter sitt liv domineras av mannen/ hjälten.» Som ett exempel på uppbrottets kristologi säger hon:»därför väljer jag att säga att berättelsen om Jesus är 10

5 central i mitt liv, snarare än att Jesus är det.» Det är en hårfin skillnad, kan det tyckas, men en avgörande skillnad. Det finns ett mellanrum mellan henne och den bäran de berättelsen, som därigenom kan få en symbolisk laddning. Det känns uppmuntrande att fem skärpta feminist teologer med denna bok bidrar till spänsten i det intellektuella samtalet kring kön och teologi och att de därmed följer i spåren på en nästan bortglömd kvinnlig teolog som förtjänar att studeras på nytt. De vittnar om både en kyrka och en kvinnorörelse som vill förhålla sig till sin historia men som vägrar fastna i gamla hjulspår. Tjörn den 16 juni 2006 Ami Lönnroth 11