Närvarande KAPITEL ETT

Transkript

1 KAPITEL ETT Närvarande Ett inledande kapitel om nödvändig mångfald i Svenska kyrkan och ödmjukhet inför Gud, om brist på tro och tillit i Svenska kyrkan, om Guds närvaro och vår närvaro och om att Gud vill ha medarbetare. Kyrkan är mångas. Människor vill olika saker med kyrkan, önskar henne på skilda sätt, hoppas på olika framtider. Vi människor är olika och har olika erfarenheter och kunskaper. Kyrkan är en mötesplats för uppenbarelsen som getts oss i bibeln, för traditionen och för människor som lever just i sin tid. Det är så, för att den kristna tron ska hållas känd och bearbetad och kunna vara ett livsalternativ för människor i varje generation. Det säger sig självt att detta leder till, och ska leda till, pågående diskussion och ofta till meningsskiljaktigheter. De meningsskiljaktigheterna är i grunden nyttiga, men blir farliga när vi människor tror att kyrkan är vår egen arena, som vi träter på bäst vi vill. Hela vårt liv levs inför Gud. Det borde inte vara i kyrkan som den ödmjukheten glöms. Kyrkan är framför allt Guds. Det är vi som står inför Gud. Inte Gud inför oss. 9

2 Öppen situation Många vill ha Svenska kyrkan på sitt vis. I auktoritära tider eller i tider då kyrkan är orubblig märks det inte lika tydligt som nu. Det här brevet kommer när tiotusentals medlemmar i Svenska kyrkan ska svara på remisser om vår framtida kyrkoordning. Det kommer ett och ett halvt år innan nya relationer ska börja gälla mellan staten och Svenska kyrkan. Banden klipps mellan statsförvaltning och kyrka. Kyrkan som lagt grunden för statsbildningen Sverige och dess kommuner går vidare i sin historiska uppgift. Detta sker i en tid då Svenska kyrkan har mer folk än tro. Hur ska det gå? Jag är ärligt nyfiken. Visst kan man vara orolig men är det nödvändigt? Om kyrkans uppgift framför allt är att bevara sig själv är förändringar av kyrkan mycket hotande. Om vi har tanken att allt var bättre förr blir varje förändring till det sämre. Men om Gud är från evighet till evighet, så är han inte bara i det förgångna. Han är också invid och inte minst framför. Kyrkans uppgift är att göra Jesus känd och att ge människor möjlighet att se hela sitt liv i den kristna trons perspektiv. Ses den uppgiften tydligare blir det lättare att också kunna lämna sådant som haft sin tid. Man har alltid måst göra så. Förr var man fattig och var tvungen att göra det. Nu har vi marginaler och drar oss för det. Men om vi inte gör det nu begravs vi snart under de byggnader, verksamheter och beslutsformer som ingen skulle kommit på tanken att bygga upp, om de inte redan fanns. 10

3 Delaktighet, ödmjukhet, närvaro Situationen är svår. Vi får en reform som är väl genomarbetad och som ger Svenska kyrkan goda arbetsmöjligheter. Men förmår vi utnyttja detta? Ändrar vi för lite för att verkligen frigöra nya krafter? Svenska kyrkan har trovärdighetsproblem, såväl utåt som inåt. Vi har fått en kultur av misstro i Svenska kyrkan. Kraft och energi har inte tagits till vara. Klarar vi övergången? Framtiden kräver engagemang och tillit till Gud. Sådant engagemang och sådan tillit finns hos många enskilda kristna men märks inte tillräckligt i det gemensamma. Det behövs: Insikt om att mångas delaktighet leder till en mångfald som rätt hanterad stärker kyrkans enhet. Ödmjukhet inför Gud och hans uppenbarelse. Närvaro. Det är mitt ärende med herdabrevet. Närvarande När m/s Estonia sjönk blev det färre som diskuterade problemen om Gud och det onda och fler som bad till Gud och hjälpte varandra. Det blev allvar. Då kan man inte stå vid sidan om och betrakta. Då krävs närvaro. Närvaro är ett nyckelord för kristna människor och den kristna kyrkan i Sverige framöver. Den som står stadigt kan sträcka sig mycket långt utan att falla. I tolvstegstra- 11

4 ditionerna (t ex Anonyma Alkoholister) används ibland uttrycket Let go, let God. På svenska ungefär som Släpp ditt eget grepp, släpp fram Gud. Det uttrycket har betytt mycket för mig. Det är en sådan oerhörd befrielse att våga lämna över utgången av svåra och ovissa frågor till Gud, när man inte kommer vidare och det hela bara resulterar i besvikelse och malande oro. Varje gång den avlämpningen sker är det med en befriande häpnad över att världen faktiskt inte faller sönder när jag inte orkar ända fram, över att Gud faktiskt tar över och är tydligt närvarande. När vi vågar lite mer, men fördenskull inte tror att det är vi som ska klara allt ensamma, så släpper vi fram Gud. Då kommer Gud också åt oss som människor. Gud är närvarande hela tiden men ofta blockerad av vår duktighet eller rädsla för att tappa kontrollen. Att Gud finns i kyrkan är väl vad man förväntar sig att höra. Men Gud ryms inte bara i kyrkan. Gud är närvarande i hela tillvaron. Kyrkan finns för att ge glasögon, så att vi kan ana och tolka Guds närvaro. Ofta är vi inte där vi är. Tankarna är långt borta, framtiden närmare än nutiden, planerna viktigare än verkligheten och andra människor intressantare än den man har framför sig. Det kan bli förödande. Visst ska en kristen längta framåt, påminna sig själv och andra om evighetens allvar och hopp, men hon ska inte tro att det viktiga bara är någon annanstans. Guds närvaro upphäver tiden. Hans evighet och närvaro ligger som frön i det vanliga och dagliga. I vänskap och möten med människor finns Gud. Förväntar vi oss det tydliggörs det. Det är som ett vänskapens sakrament. I uppgifter och ansvar ligger viktiga saker. Det vi gör och 12

5 inte gör påverkar andra. Det vi gör inför andra görs inför Gud. Han är närvarande. Ett valspråk Biskopar i vår kyrka har numera ofta ett valspråk. Hur väljer man ett sådant? För mig blev det överraskande enkelt. Jag tror att det också har med närvaro att göra. Tredje söndagen i advent, den 17 december 1972, prästvigdes jag. På dagen tjugotre år senare, tredje söndagen i advent, den 17 december 1995, biskopsvigdes jag. Temat för tredje söndagen i advent är Vägröjaren. Sådana här datum väljer man inte. De bara blir. En gång predikade jag i norska kyrkan i Stockholm när temat var röj väg, på norska rydd vej. Jag avtackades av prästen där ungefär med orden: Nu tackar vi direktor Wej-ryd för hans predikan om rydd vej. Jag hade tidigare knappt funderat över någon mening med efternamnet min far tog på fyrtiotalet. Det kändes som att det var mening med sammanträffandena. Det blev naturligt att låta valspråket knyta an till allt detta. Jag valde Parate viam Domini, alltså Bered väg för Herren, från Jesaja 40:3: Hör, man ropar: Bered väg för Herren i öknen, bana på hedmarken en jämn väg för vår Gud. Jag har påfallande ofta fått vara i sammanhang där kristen tro är något främmande. Att då få aktualisera den har med åren blivit allt viktigare och allt mer glädjefyllt. Det är att få vara med och kanske något lite få bereda väg för Gud. Bara en liten bit av isberget sticker upp över ytan. Så tror jag det är med kristen trostradition. Det finns djup som inte ses på håll, men som bär det som syns. Till de 13

6 djupen hör rätten att få ifrågasätta, att få klaga på Gud, att få använda sitt kritiska sinne men samtidigt få finnas kvar som en bedjande, längtande människa. Det är lättare att upptäcka bärkraften i de djupen, när man vågar sig ut bland människor som inte delar tron. Det är också viktigt att påminna om att Gud minsann inte bara kommer genom oss. Gud kommer självständigt och själv. Han väljer sina vägar och når människor som vi inte når eller ens kommer i närheten av att försöka nå. Samtidigt vill han i sin nåd ta oss i sin tjänst för att vi ska få göra sådant som vi duger till. Därmed ger han också meningsfullhet åt våra liv. Herdabrev Så kallas ett brev som detta. I herdebegreppet finns associationer både till frihet och sammanhållning. Herden samlar när det behövs men ger rum för fårens egna liv. Ett herdabrev i vår tid bör handla om samtalsinledningar och utmaningar, som syftar till egna val och ställningstaganden inom ramen för omsorgen om en levande kyrkokropp med Kristus som huvudet, där lemmarna känner sin samhörighet och samtidigt sina kallelser till sinsemellan olika uppgifter. (1 Kor 12:12 ff). Kyrkofadern Augustinus skrev: In necessariis unitas, in dubiis libertas, in omnibus caritas. I det nödvändiga enhet, i det ovissa frihet, i allt kärlek. 14